Att leva i en kåkstad En studie ur ett hälsoperspektiv med fokus på vatten

Att leva i en kåkstad En studie ur ett hälsoperspektiv med fokus på vatten Text och de flesta bilder av: Malin Barr 29/3/07

Vatten är en förutsättning för att människan ska kunna överleva, borde det därför inte vara en självklarhet för alla människor på den här jorden att få tillgång till det? Jo, självklart tänker man direkt, men riktigt så enkelt är det inte. Ca 1,5 miljarder människor saknar idag tillgång till rent dricksvatten och om vi tittar framåt så kommer om ca 15 år, två tredjedelar av världens befolkning att lida brist på vatten. Samtidigt som Förenta Nationerna (FN) menar att 50 liter per person och dag är det absoluta minimibehovet, så lever befolkningen i ett flertal länder i Afrika på mindre än 10 liter per person och dag. Något måste göras, inte bara för att göra vatten till en självklarhet i vardagen även för människor i Afrika och andra utvecklingsländer, men utan också för att skydda våtmarker, sjöar och floder för att vi alla i framtiden fortfarande ska kunna ha tillgång till vatten. Europa och västvärlden måste minska sin konsumtion av vatten med ca 10 %, samtidigt som vattenanvändningen i jordbruket måste ökas med 15-20 % för att också säkra livsmedelskonsumtionen för en växande befolkning. Vattensituationen i Afrika och Zambia är inte hållbar för tillfället eftersom i förhållande till den ständigt ökande befolkningssiffran går utvecklingen i arbetet med vattenfrågor alldeles för långsamt för att uppnå bättre förhållanden och förändringar tillräckligt fort. Det behövs inte bara arbetas effektivare för att förbättra vattensituationen för att alla ska kunna få tillgång till vatten utan viktigt är också att människorna som får tillgång till vatten får kunskap om hur de ska hantera vattnet innan de dricker det eller använder det på annat sätt, speciellt i de byar som ännu inte har tillgång till reningsverk. I vissa länder i Afrika beror 80 % av alla dödsfall på sjukdomar förorsakade av förorenat vatten. Stora delar av Zambia har inte tillgång till rent vatten. Ofta hämtas vattnet ur grunda hål i marken, stillastående dammar, uttorkade flodbäddar eller små bäckar långt från hemmet. Vattnet hämtas ofta i 20 liter dunkar vilket gör att flickor och kvinnor måste vandra dessa sträckor ca 2-3 gånger varje dag för att hämta tillräckligt mycket vatten för att överleva på. Samma vatten, hämtat från dammar och bäckar används också ofta på de små sjukhusen, för att hålla instrument rena, tvätta patienter och sjukhusrum. Dålig hygien är ett faktum och ofta finns inte ens sjukhuspersonal på sjukhusen pga. brist på resurser, utan familjemedlemmar får ta hand om sina egna på sjukhuset om någon blir sjuk. Brunn för vattenupptag i kåkstaden Kaleya En av de flera vattensjukdomar som förekommer i störst utsträckning i bla. Zambia, är kolera. Den anses vara en smutsig sjukdom som drabbar fattiga och när epidemier bryter ut, vägras det ibland erkännas av de lokala och nationella myndigheterna, eftersom det då skulle innebära att man måste åtgärda brister i infrastrukturen och tillgodose människornas behov av rent vatten, vilket det ofta inte finns tillräckligt med resurser för. Detta är också ett problem när det kommer till frågan om kåkstäder. Problemen med hygien och vatten kan i princip ignoreras så länge kåkstaden är illegal. Därför arbetar många hjälporganisationen nu hårt med att försöka legalisera kåkstäder för att de ska kunna kolera få hjälp av myndigheterna. Till skillnad från andra länder i Afrika har Zambia ganska bra förutsättningar för att undgå epidemier om inte resurserna var bristfälliga eftersom det finns duktig och motiverad personal och så vet myndigheterna över lag vilka förebyggande åtgärder som behövs. Ett sätt som kan göra stor skillnad angående hindrandet av kolerautspridningen Områden svårt drabbade av

är enligt hjälporganisationen läkare utan gränser att bygga permanenta kolerakliniker som skulle kunna aktiveras vid tillslaget av en epidemi, men också att det vid återkommande tillfällen skulle kunna göras informationskampanjer som gav befolkningen kunskap om förekommande sjukdomarna. Organisationer som röda korset och läkare utan gränser arbetar aktivt med att borra brunnar och latriner i byar i Zambia. De informerar också om hygienens betydelse och användning utav vatten och om hur viktigt det är att tvätta händerna ofta samt koka vattnet innan man tillagar något i det. Vattensituationen i George I och med att fler och fler människor lämnar landsbygden och flyttar in till staden i hopp om ett jobb och ett bättre liv växer Afrikas kåkstäder. Livet på landet ger inte längre några framtidsutsikter. Där finns ingenting. Men frågan är om det verkligen finns chans till ett bättre liv närmare staden? I Zambia bor hälften av befolkningen i eller runt städerna. Kåkstäderna, de fattigas förorter växer fram utan någon planering och saknar därför oftast både vatten och avloppssystem. I George är vatten en stor fråga. Grundvatten nivån sjunker och vatten är en bristvara. I kåkstäderna är den största orsaken till sjukdomar förorenat vatten. Vattnet tas ofta ur grunda brunnar som kan bestå av ett hål i marken på tomten. I många fall råder det brist på toaletter. Därför är det inte ovanligt att latriner, som också består av ett hål i marken, ligger nära brunnarna där dricksvattnet hämtas. Under regnperioderna kan vattnet förorenas. Latrinavfallet och färskvattnet blandas då jorden är porös och vatten mängderna gör att fast jord luckras upp, När färskvattnet sedan tas upp ur brunnarna och används orenat kan konsekvenserna bli förödande. Sjukdomar som kolera är vanligt förekommande. Skiss som förklarar hur avföring direkt i naturen förorenar grundvattnet i marken som sedan tas upp som dricksvattnen i en näraliggande brunn Det finns också många andra faktorer som påverkar föroreningen av vattnet och smittspridningen. Tunga industrier som ligger i närheten släpper ut mängder med föroreningar. Det finns ofta inga strukturerade soptippar och hushållsavfall slängs ofta i diken utanför husen. Den vikigaste anledningen att rena vattnet är att få bort de sjukdomsframkallande organismerna och giftiga substanserna. Enligt den internationella standarden för dricksvatten, måste vattnet vara fritt från organismer och kemiska substanser som medför en hälsorisk. Innhållet av bakterier och virus i vattnet visar mycket på dess kvalitet. Mikroorganismer är dock oskadliga men att sjukdomsframkallande organismer inte finns i vattnet är ett krav. Mycket av smittspridningen beror på okunskapen om hur vattnet bör hanteras. Vattnet som tas upp omkring varannan eller var tredje dag förvaras i plastdunkar. I många fall renas inte vattnet utan används direkt till att koka mat i, tvätta i, diska i och att dricka. Ofta så används också vattnet flera gånger eftersom vattnet är en vara man inte kan slösa med. Det är dock inte vanligt att människorna samlar regnvatten i tunnor, vilket skulle kunna Ett exempel på ett kök i en by på landsbygden. Hygienen är inte den bästa i ett trångt smutsigt område där även djur vistas

verka smart när vatten är en bristvara, eftersom spridningsrisken för malaria är hög i en tunna med stillastående vatten. Genom att koka vattnet före användning så renas det från de flesta bakterierna och det blir genast mer hälsosamt att använda. Det är däremot väldigt tids krävande. Klor renar även vattnet effektivt, men det är oftast för dyrt för de flesta. Även om man har råd, så har man bara råd med väldigt små mängder, vilket gör det väldigt oekonomiskt i längden, till skillnad från vad det hade blivit att köpa en stor förpackning vid ett tillfälle. Samma problem förekommer angående dricksvatten men även vatten i allmänhet. De som inte har råd att ansluta sig till vattensystemet har inget annat val än att köpa sitt vatten i små flaskor på gatan. Det är oekonomiskt och dessutom förekommer det ofta att flaskorna inte innehåller rent vatten utan att de blivit återanvända och endast påfyllda med orenat vatten. Hygien är också ett problem eftersom maten äts med händerna och det inte förekommer särkilt ofta att man tvättar dem innan. Det ger också en möjlighet för ex kolera att spridas. Dessutom bidrar den enformiga och osunda födan till sänkt immunförsvar vilket gör att de i högre grad är mottagliga för sjukdomar. Under regnperioderna kan man tro att vattenbristen inte förekommer i samma utsträckning som annars, och att det fylls på med nytt grundvatten, men sanningen är att det faktiskt är då som grundvattnet förorenas som mest och bidrar till en ökad utbredning av kolera. Grundvattnets kvalitet beror nämligen mycket på jorden i marken. Är jorden torr och porös, sjunker mycket vatten ner i jorden, men om jorden är lerig och vattnig, som den blir under regnperioden, så rinner däremot största delen av regnvattnet undan. Vattnet som bli kvar samlas oftast i vattenpölar där bla kolibakterier frodas. Det är därför mycket viktigt med dränering i många fall. Vatten projektet i George Smutsig, antagligen bakteriedrabbad vattenpöl i Monze George har länge haft problem med kolera och på 1980-talet slog ett stort utfall till. Ett vattenprojekt sponsrat av EU och Världsbanken startades därför. Vattenprojektet bestod av byggandet av kranar och tvättställ, där människorna kunde få tillgång till rent vatten. Men efter att deras arbete var avklarat märktes ingen större skillnad i mängden insjuknade i kolera. Men senare, år 1990 när ännu ett stort utfall slog till fick Zambia stöd av den japanska organisationen JICA. Det som skiljde JICAs projekt från det tidigare var att JICAs arbete utgjordes av tre steg. Det nytänkande inslaget var att JICA verkligen gick in för att ta reda på hur vattensystemen kunde utvecklas på ett sätt som passade just människorna i George. De lyssnade på åsikter och släppte in människorna och lät dem ta del av projektet. De tre stegen bestod av: 1) Att bygga upp nya kranar, pumpar och tvättställ och reparera några som satts upp tidigare. 2) Att informera om hur vattnet ska hanteras på bästa möjliga sätt för att undgå att bli smittad av kolera och andra vattenrelaterade sjukdomar. Att ge råd om hanteringen av vattnet. 3) För att projektet skulle vara hållbart bildades små organisationer där en tapleader valdes ut genom röstning av människorna i George. Tapleaderns uppgift var att ansvara för vattnet för ett 40-tal hushåll. Tapleadern kontrollerade kranen och öppnade den oftast en gång per dag på morgonen, då behovet var störst, för tvättning och tillagning av dagens mål. Tvättställen som byggdes underlättade kvinnornas arbete.

Vatten är inte gratis, men trots att det inte kostar mycket har de flesta inte råd att köpa vatten. Ett problem som tidigare förekommit i hög grad är skadegörelse av rör för egen vinning av rent vatten. Trots att problemet fortfarande förekommer efter att det nya vattensystemet införts, minskade förstörelserna i och med att tapleadern för det mesta håller uppsikt över kranarna. Tapleaderna fick även lite ersättning för sitt arbete och de flesta såg på sin uppgift som något de hade fått i förtroende och skötte sitt arbete ansvarsfullt. Även om en del fuskade lite med vattnet och delade ut lite extra, så skulle vattenförbrukningen redovisas varje månad och pengarna betalas in. Om något inte stämde kunde det bli tapleadern själv som fick lägga ut pengarna. Jag tror att det viktigaste är att låta befolkningen som använder vattnet vara med att planera och ta beslut i vattenprojekten. Det var just detta som gjorde JICAs insats bättre än tidigare insatser. Nu låg ansvaret också i lokal befolkningens händer, vilket gjorde dem mer engagerade. Endast när befolkningen är villig att själv engagera sig och skapa nya vanor angående hygien och hantering av vatten, kan situationen bli bättre. Det är mestadels kvinnor som hämtar vatten. Därför är det till stor hjälp när man vill förbättra hygien och sanitära förhållanden. Genom att välja kvinnor till kommunarbetare, föreståndare för vattenpumpar eller ledare för hälsoutbildningar, blir resultatet ett mer effektivt arbete men det gör även att kvinnan få högre status, både i familjen och i samhället. I George samlades kvinnorna i grupper och diskuterade vattenfrågor under ledning av en eller några kvinnor som fått en liten utbildning om just hygien och vatten. I dessa grupper valdes också tapleadern ut. I början av projektet betalade JICA för vattnet, men sedan George Main Division (GMD) tog över, har betalningen blivit ett problem genom att priserna har tvingats stiga. Summan som krananvändarna betalar för vattnet går till att betala löner till dem som arbetar på GMD. Ett avtal skrevs mellan GMD och myndigheten som äger vattnet Lusaka Water and Sewerage Company (LWSC). Enligt avtalet skulle LWSC betala för eventuella reparationer av trasiga kranar. Detta förändrades dock efter en tid, och allt ansvar vilade istället på GMD. Eftersom de inte fick in någon skatt från den informella sektorn blev det också svårt att hitta pengar att betala kåkstädernas vatten med. Det krävdes en förlustverksamhet för att konsumenterna skulle ha råd med billigt vatten. Resultatet blev därför att priserna för vattnet har stigit sakta men säkert. Priserna kommer förmodligen även att stiga ännu mer, eftersom ju äldre kranarna och ledningarna blir desto större är risken att något går sönder och då måste bytas ut. De ökade vattenpriserna har lett till att användningen av vatten har sjunkit med 10-30 % med åren eftersom många inte har haft råd när vattnet blivit dyrare. Trots att antalet användare har sjunkit så är det ändå fler som använder rent vatten nu än vad det var innan kranarna hade installerats. Koleraprevalensen har gått ner och vattensituationen förbättras sakta. Det som krävs är att inte ge upp, och fortsätta att engagera befolkningen. Ju fler som går med på att betala för vattnet desto billigare blir det för alla. Vatten priset har bara sedan 2002 ökat tre gånger. Vattnet betalas månadsvis och priset för 6 kubikmeter vatten per månad och hushåll var 5000 Kwatcha år 2006 då Jonna Carlsson och Sara Erlandsson skrev sin avhandling om George, vilken jag använt som referens i mitt arbete. 4400 Kwatcha motsvarade i februari 2007 ca 1 dollar dvs. 7,5 svenska kronor, vilket gör det lättare att förstå vilken otrolig skillnad i standard som förekommer jämfört med västvärlden. För oss är ju 10 kr i månaden ingenting. Befolkningen kan för den summan hämta 200 liter per dag för bad och matlagningsvatten och 300 liter för tvätt per vecka.

Mödrar med små barn får 60 liter extra per vecka. Det är även möjligt att betala mera om man har råd för att få tillgång till mer vatten. Vattenprojekt i George är ett bra exempel på att vattenprivatisering inte alltid är det bästa alternativet. Privatisering anses ibland vara ett bra koncept när frågan om att höja vattenstandarden snabbt i underutvecklade länder kommer på tal. I detta fall krävdes det att man släppte in befolkningen i projektet och lät dem göra sin röst hörd. Detta känns betydligt mer hållbart och utvecklande än att låta ett rikt västerländskt företag, som inte förstår att vatten är en mänsklig rättighet och inte en handelsvara, ta över. Idag är korruption ofta förekommande i u-länder. Rika företag från västvärlden, drar nytta av naturtillgångarna och rent ekonomiskt är detta oftast inte en fördel för u-landet i fråga. Jämförelse med Kaleya township, Mazabuka Kaleya township ligger utanför Mazabuka, som är en betydligt mindre stad än Lusaka. Kaleya är också en mindre kåkstad med färre invånare än i George. Människorna som lever här är också väldigt fattiga och vattensituationen är ett omfattande problem som behövs utvecklas omgående. Det finns här några få kranar som byggts av någon hjälporganisation, vilka pumpar upp rent vatten. Detta är inte på långa vägar tillräckligt för att underhålla behovet av vatten som finns bland invånarna i kåkstaden. Många ska dela på vattnet från de få brunnarna i Kaleya Township Vattenpriserna i Kaleya är lägre än i George. Där betalade människorna i Mars 2007, 2000 Kwatcha per månad. Det är dessvärre oklart hur mycket vatten de får för den här summan. När vi var där var dessutom en av de få kranar de hade trasig och vattnet läckte från kranen. Några barn utnyttjade läckaget och hämtade fritt dricks vatten. Läckaget berodde på att någon stulit nyckeln man stänger av kranen med, vilket bidrar till ett enormt slösande med vatten. Kranen hade varit trasig ett tag redan och det verkade inte finnas några tydliga planer på att laga den. Det fanns mycket grundvatten i marken och de hade några brunnar. Men de var väldigt grunda vilket kan leda till att vattnet lätt blir förorenat. Precis som i George fanns också närliggande latriner i form av hål i marken vilket också kan bidra till föroreningar av vattnet. Vattnet från brunnarna var dock avsett för att diska och tvätta med, medan kranarna var avsedda för dricksvatten och tillmatlagning. Marken i kåkstaden bestod av blöt lera och där sprang barnen runt barfota och lekte. Man kan bara tänka sig hur mycket bakterier som sprids i den varma leran och förs vidare till barnen genom att de leker och sedan slickar på fingrarna. Jag testar en enkel och grund brunnanordning i Kaleya

Vattensituationen i Zambias kåkstäder är inte hållbar. Som framgår ur texten resulterar bristen på vatten i Afrika bla i mängder dödsfall varje år pga. att utan vatten kan hygienen inte upprätthållas och vattenrelaterade sjukdomar sprids lättare. Ett glas rent vatten varje dag skulle kunna rädda massor av barn från att dö i diarrésjukdomar. Ett fungerande vattensystem skulle också underlätta kvinnornas arbete med att hämta vatten, vilket skulle leda till ökad frihet för kvinnor och jämställdhet i hemmet. Genom detta arbete hoppas jag på att kunna få andra att få en förståelse för hur allvarlig vattensituationen i Zambia och Afrika faktiskt är. Försök att föreställa dig att inte alls ha tillgång till rent vatten, så som vi i västvärlden slösar på vatten utan minsta eftertanke. Vi som har resurser måste bli bättre på att se och att snabbt agera för att lösa problem som exempelvis bristen på vatten i Afrika. Problem som inte vi själva är drabbade av, åtminstone inte än i alla fall. För vem vet hur tillgången på vatten kommer att se ut globalt om vi i västvärlden fortsätter att slösa som vi gör. Vem ska då hjälpa oss? Vi har alla ett gemensamt ansvar att ta hand om vår jord och dess befolkning. Denna tanke är en grundpelare i målet om att uppnå en global hållbar utveckling. Barn i Kaleya T ownship

Referenser: Water supply, storm, water drainage and sanitation proposal for Matinangala, Siavonga township, Zambia Genet Gebremeskel 1991 Vatten till städerna Deutche welle filmo 2004,2003 den törstiga planeten www.afrikagrupperna.se SÖDRA AFRIKA Nr 7 2003 Bättre liv med rent vatten Jonas Henningsson Nr 3-4 2004 Protester mot dålig service Åsa Eriksson Tidskriften : Tidigare nummer : Nummer 7 2004 : Ökat samarbete om vatten Verksamhet : Områden : Global rättvisa : En rättvis värld : Vatten - en lönsam bissniss Ohälsa följer i privatiseringens spår Verksamhet : Kampanj : Vatten : Vatten, vinsten och vägen till GATS Föreläsning och information av Jonna Carlsson www.africastudies.gu (Women hold up half of the sky, A gender study of a water project in Zambia av: Jonna Carlsson och Sara Erlandsson SEPT 2006 www.unhabitat.org zambia>activities>supporting water reforms Human Development Deprivation: Water and Sanition Oluwafemi Odediran Rent vatten en bristvara i Zambia av Vincent Dahlbäck, Choma i södra Zambia www.sr.se 07:58/ måndag 16 februari 2006 privat vatten! Obehöriga ej äga tillträde text: Annika Forsberg www.snf.se www.unisef.se Fakta> Fakta om barns rättigheter> Vatten och hygien www.allafrica.com www.times.co.zm The times of Zambia 9 january 2007 www.sida.se Zambia> Varför ger Sverige stöd till Zambia? www.lakareutangranser.se 2002 Svenska sektionen av Läkare Utan Gränser/ Médecins Sans Frontières Producerad av Anders Birgersson och Mats Björling / ZOO_sthlm TACK också till Derek Nkwemu och andra invånare i Monze, Livingstone och Lukamantano för hjälp med svar på frågor!

Att leva i en kåkstad En studie ur ett hälsoperspektiv med fokus på bostäder, vatten och vattenrelaterade sjukdomar Ett arbete av: Malin Barr, Michaela Franzén Malmros och Meron Taffesse, Zambiaprojektgruppen 06/07