Remissyttrande. Miljöbalken; miljökvalitetsnormer, miljöorganisationerna i miljöprocessen och avgifter (SOU 2005:59)

Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet Vår referens: Rättsenheten 228/2005 Gunilla Lundholm Er referens: 103 33 Stockholm M2005/3966/R Stockholm, 2006-02-28 Remissyttrande Miljöbalken; miljökvalitetsnormer, miljöorganisationerna i miljöprocessen och avgifter (SOU 2005:59) Svenskt Näringsliv som företräder drygt 55 000 små, medelstora och stora företag har beretts tillfälle att lämna synpunkter på rubricerade betänkande och vill med anledning därav anföra följande. Inledning och sammanfattning Systemet med miljökvalitetsnormer har en framträdande plats i slutbetänkandet från Miljöbalkskommittén och det med all rätt. Miljökvalitetsnormer är en förhållandevis ny företeelse i det svenska rättssystemet och erfarenheterna är hittills att systemet ännu inte har fått en fungerande utformning. Kommittén har lämnat en bra redogörelse för de problem som är förknippade med miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. Betänkandet lider dock starkt av bristen på konkreta, välavvägda förslag till hur systemet ska fungera och hur de rådande problemen och bristerna ska åtgärdas. Miljökvalitetsnormer, med dess inriktning på hur miljön bör vara beskaffad, är mycket intressanta som komplement till övriga styrmedel på miljöområdet. Ett centralt problem är dock hur detta styrmedel ska fungera vid sidan av övriga. Miljöbalkskommittén lyckas inte lösa detta. En avgörande fråga för Svenskt Näringslivs företag är hur kvalitetsnormerna ska tillämpas i förhållande till tillståndspliktiga anläggningar. Dessa får idag sina verksamheter prövade och godkända av samhället. Det enskilda företaget får därvid villkor som ska efterlevas för att samhället ska kunna godkänna verksamheten. Omprövning kan också ske. Företaget ska i sin verksamhet använda bästa tillgängliga

2 teknik för att uppnå miljöskydd. Ytterligare utsläppsreduceringar m.m. kan därför oftast bara ske till mycket höga kostnader som inte står i proportion till miljönyttan. Erfarenheterna visar tydligt att det inte är punktkällor som är problemet beträffande nu gällande kvalitetsnormer utan i första hand s.k. diffusa utsläpp från ett stort antal mindre källor med trafiken i någon form av särställning. Kvalitetsnormer och åtgärdsprogram har därför störst betydelse för att komma till rätta med dessa diffusa utsläpp. Miljöbalkskommittén framhåller att kvalitetsnormer och åtgärdsprogram har störst betydelse för att komma till rätta med de diffusa utsläppen från många små källor. Trots det ägnar kommittén betydande uppmärksamhet åt tillståndspliktiga anläggningar när frågan om åtgärder för att lösa problem med överskridanden av kvalitetsnormer diskuteras. En sådan inriktning är inte bara beklaglig utan rent av skadlig såväl från ett miljöperspektiv som från ett näringslivsperspektiv. Om kvalitetsnormer och åtgärdsprogram ska få effekt måste fokus i praktiken och inte bara i retoriken, flyttas från de tillståndsprövade punktkällorna till de diffusa utsläppen. I annat fall kommer det att leda till utslagning eller begränsning av viktiga delar av näringslivet utan en motsvarande miljönytta. Icke desto mindre kräver det EG-rättsliga systemet att kraven på stora punktkällor ska kunna gå längre än bästa tillgängliga teknik i vissa fall. Kommittén har dessvärre i denna del gått för långt i sina förslag. Om de genomförs kommer de att skapa betydande osäkerhet om de framtida förutsättningarna för enskilda verksamhetsutövare. De skulle också öppna för felaktiga prioriteringar och resursallokeringar. När kommittén talar om baskraven i 2 kap miljöbalken framstår det som om detta är en miniminivå när det i själva verket är en maximinivå där de svenska kraven på bästa tillgängliga teknik redan idag går längre än vad som krävs enligt EG-rätten. Från denna höga nivå ska alltså ytterligare extraordinära krav kunna ställas, inte bara på de stora verksamheter som EG-lagstiftningen har som mål utan alla verksamheter som är miljöpåverkande. Det ska också erinras om att svårigheterna att uppfylla hittills införda luftkvalitetsnormer är i huvudsak betingade av de svenska tilläggskrav som infördes vid implementeringen. Tilläggskrav som infördes utan den noggranna behovs- och konsekvensanalys som måste föregå lagstiftning med så ingripande konsekvenser som just kvalitetsnormer. På samma sätt är det anmärkningsvärt att kommittén inte följt utredningsdirektiven och gjort beräkningar av kostnaderna för företagen som förslagen kan medföra. Miljöbalkskommitténs krav medför trots allt extraordinära kostnader för företagen som ska gå utövar vad som normalt anses kunna rimligen krävas. Miljöbalkskommittén har inte haft i uppdrag att diskuterat ambitionsnivån vid implementering av kvalitetsnormer. Erfarenheterna hittills visar dock att grundinställningen hos lagstiftaren och vissa myndigheter är att det alltid finns behov av särskilda svenska skärpningar vid implementeringen av EU-regler på miljöområdet. Detta gäller inte minst tilläggskrav ifråga om miljökvalitet, mätningar m.m. men förekommer också i mer lagtekniska frågor. Nationella särlösningar har emellertid ofta ett mycket högt pris i form av försämrade konkurrensförutsättningar för svenska företag

3 och verksamheter. Särlösningarna kan också vara direkt kontraproduktiva genom att investeringar i mer miljövänlig teknik hindras och ska därför inte komma ifråga utan mycket noggranna behovs- och konsekvensanalyser. Dessa lyser dock oftast med sin frånvaro. Om det inte kommer till en ändring i dessa avseenden hjälper det föga att justera det juridiska regelverket. Det anförda gäller självklart även särlösningar i det juridiska regelverket, befintliga såväl som tillkommande. En rimlig avvägning mellan enskilda och allmänna intressen bör vara att kraven på tillståndsgiven verksamhet aldrig får gå så långt att verksamheten avsevärt försvåras eller inte kan bedrivas. Om kraven anses behöva gå längre än så är det Svenskt Näringslivs uppfattning att dessa är ett samhälleligt ansvar som inte ska drabba enskilda företag. Enligt Svenskt Näringsliv bör det framtida systemet för miljökvalitetsnormer baseras på följande huvudprinciper. - Svenska särlösningar vid implementeringen av EU-baserade kvalitetsnormer måste undvikas. Endast efter en noggrann konsekvensanalys som tydligt visar att nyttan överväger kostnaderna bör det komma ifråga att överväga skärpta kraven på svensk nivå. - Det måste göras tydlig skillnad i rättsverkningarna mot enskilda av kvalitetsnormer av olika karaktär (gränsvärdesnormer respektive olika former av målsättningsnormer). - Åtgärdsprogrammen skall vara övergripande planeringsdokument där de åtgärder som behövs för att uppfylla normerna identifieras och de förväntande effekterna analyseras. - Programmen kan vara bindande för myndigheter men inte för enskilda. - Genom åtgärdsprogrammen skall bördorna för åtgärderna på ett övergripande sätt fördelas mellan de olika sektorer som bidrar till ett överskridande. - Först genom ett beslutat åtgärdsprogram skall möjligheten öppnas att ställa krav som går längre än 2 kap miljöbalken och då endast mot de sektorer som identifierats just för den aktuella normen. - Krav som innebär att en pågående verksamhet avsevärt försvåras eller inte längre kan bedrivas är ett samhälleligt ansvar som inte bör överföras till enskilda verksamhetsutövare. - Nuvarande omprövningsmöjligheter är full tillräckliga. Föreskrifter ska inte med automatik kunna bryta igenom befintliga tillstånd. - Lagstiftningen skall erbjuda möjligheter för verksamhetsutövare att i effektiva former och med rättstrygghet samverka om åtgärder i syfte att hitta kostnadseffektiva lösningar. Nedan kommer vi att mer i detalj och efter samma struktur som i betänkandet kommentera de enskilda delarna i kommitténs överväganden och förslag. Vi vill därutöver hänvisa till bifogade lagtextförslag som Svenskt Näringsliv har utarbetat och som har givits in till kommittén under arbetets gång (bilaga 1).

4 2. Miljökvalitetsnormer 2.1.5 Ett nytt arbetssätt Svenskt Näringsliv instämmer i att miljökvalitetsnormer kan utvecklas till ett effektivt och intressant komplement till övriga styrmedel inom miljöområdet. Kommittén framhåller åter, som i tidigare betänkanden, att kvalitetsnormer och åtgärdsprogram har störst betydelse för att komma till rätta med de s.k. diffusa utsläppen från många små källor. Svenskt Näringsliv instämmer i detta men konstaterar samtidigt att det ändå ägnas betydande uppmärksamhet åt tillståndspliktiga anläggningar när diskussionen når frågan om åtgärder för att lösa problem med överskridanden. Dessa anläggningar har levt med kravet på bästa tillgängliga teknik under lång tid och ligger normalt i framkanten på den tekniska utvecklingen. Ytterligare utsläppsreduceringar m.m. kan ofta bara ske till mycket höga kostnader som inte står i rimlig proportion till den miljönytta som kan åstadkommas. Fokus måste därför även i praktiken och inte bara i retoriken, flyttas från de tillståndsprövade punktkällorna till de diffusa utsläppen för att systemet skall kunna fungera optimalt. Annars kommer det ofelbart att leda till onödig utslagning eller begränsning av för samhället viktiga delar av näringslivet utan en motsvarande miljönytta. Svenskt Näringsliv saknar här en mer ingående diskussion om hur övriga styrmedel, vid sidan av den individuella prövningen, kan utnyttjas vid genomförandet av normer. Som vi framhåller nedan under avsnitt 2.6.2 Stopp för tillkommande påverkan skulle exempelvis ett väl utvecklat system för kompensationsåtgärder och samverkan mellan verksamhetsutövare kunna vara ett mycket bra komplement för att åstadkomma flexibilitet och kostnadseffektiva lösningar. I den fortsatta beredningen måste detta utvecklas ytterligare. 2.1.6 Maktfrågan Beslut om normen Här vill Svenskt Näringsliv inledningsvis hänvisa till vad som anförts ovan om vikten av att svenska särlösningar inte införs. Den svenska beslutsnivån är förvisso intressant men viktigare är att det i framtiden såvitt avser ambitionsnivåer och lagtekniska lösningar sker en allmän anpassning till EU-normer och andra internationella åtaganden som utgör grund för en svensk reglering. Beslut om åtgärdsprogram Kommittén har i detta avsnitt gjort en i många stycken bra beskrivning av de frågor som uppkommer när man diskuterar maktfördelning och beslutsnivåer för åtgärdsprogram. Några förslag presenteras dock inte. Svenskt Näringsliv vill ändå beröra frågan om den geografiska täckningen för åtgärdsprogram. Kommittén anför i den delen att området måste vara tillräckligt stort för att frågorna skall kunna analyseras på ett riktigt sätt. Åtgärdsprogrammet måste förvisso göra det möjligt att ställa krav på de verksamheter och åtgärder som bidrar till ett överskridande men det geografiska området för programmet får samtidigt inte göras för omfattande. Enligt Svenskt Näringslivs förslag nedan kommer åtgärdsprogrammen att var det instrument som

5 utlöser bl.a möjligheten att ställa krav som går utöver kraven i 2 kap miljöbalken. Även enligt kommitténs förslag skulle programmen komma att få mycket ingripande konsekvenser för de verksamheter och åtgärder som omfattas och måste därför avgränsas på lämpligt sätt för att inte medföra att det läggs en död hand över onödigt stora områden. När det gäller luftsituationen i Stockholm och Göteborg handlar det om mycket begränsade områden där normerna överskrids eller riskerar att överskridas. Geografiskt alltför omfattande åtgärdsprogram riskerar i sådana situationer att förlama inte bara industri och näringsliv utan också viktiga delar av samhällsplaneringen vilket i sin tur leder till en felaktig resursallokering. När det gäller den närmare utformningen av en sådan bestämmelse vill vi hänvisa till den föreslagna 5 kap 4 andra stycket i bifogade lagtextförslag. 2.2 Miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram i EG-rätten Avsnitten under denna huvudrubrik är i huvudsak beskrivande och föranleder inte några mer omfattande kommentarer från vår sida. Svenskt Näringsliv vill emellertid återigen framhålla det olyckliga i att vi i Sverige använder samma begrepp, nämligen miljökvalitetsnormer, för i princip alla de olika former av kvalitetsmål som återfinns i EG-rätten. Det bästa vore om begreppet miljökvalitetsnorm kunde förbehållas normer av gränsvärdeskaraktär. Detta bedömer vi skulle öka förståelsen för systemet och underlätta genomförandet av normerna. 2.2.4 Vilka krav finns i EG-rätten på åtgärdsprogram? Kräver EG-rätten att åtgärdsprogram skall vara bindande för enskilda I samband med utredningsarbetet uppdrog Miljöbalkskommittén åt professor Gabriel Michanek och lektor Lena Gipperth att utreda bl.a. frågan om åtgärdsprogram ska vara bindande för enskilda. I rapporten, av vilken betydande delar nu återfinns i Lena Gipperths utredning om åtgärdsprogram (SOU 2005:113), drog författarna slutsatsen att det av EG-rätten följer ett krav att åtgärdsprogrammen skall vara bindande också för enskilda. Miljöbalkskommittén har dock gjort bedömningen att det inte finns någon bestämmelse i EG-rätten som kräver att åtgärdsprogram skall vara bindande för enskilda. Inte heller finns i EG-domstolens praxis något avgörande med den innebörden. Svenskt Näringsliv instämmer i bedömningen och vill i sammanhanget hänvisa till en rättsutredning gjord av Mannheimer Swartling Advokatbyrå i mars 2002 som behandlar bl.a. denna fråga och som har givits in till Miljöbalkskommittén (bilaga 2). Kräver EG-rätten att det skall finnas möjlighet för enskilda att väcka talan när miljökvalitetsnormer inte klaras? Även i denna del kan Svenskt Näringsliv instämma i kommitténs bedömning av rättsläget inom EU att något sådant krav inte kan utläsas av vare sig lagtext eller rättspraxis.

6 Det kan noteras att den ovannämnda rapporten av Michanek och Gipperth också tar upp denna fråga och deras slutsats är att det av EG-rätten följer ett krav på talerätt för enskilda när en kvalitetsnorm är överskriden. Såsom i frågan om bundenhet för enskilda av åtgärdsprogram vederläggs dock Michaneks och Gipperths slutsats av Mannheimer Swartling och har därefter alltså förkastats av kommittén. 2.3.4 Genomdrivandet av normer Vilket ansvar har myndigheter och kommuner? Kommittén behandlar i detta avsnitt bestämmelsen i 5 kap 3 miljöbalken och uttalar bl.a. att Något utökat krav på att sätta igång en prövning eller ett tillsynsärende eller utfärda föreskrifter just för att klara en miljökvalitetsnorm kan sannolikt inte utläsas av bestämmelsen. Det är alltså inte självklart att den bestämmelsen kräver att någon särskild prövning måste initieras om en norm överträds. Kommitténs bedömning i detta avseende är väl försiktig. Enligt Svenskt Näringsliv är det klart att bestämmelsen i 5 kap 3 inte innebär någon sådan skyldighet som kommittén diskuterar. Som framgår nedan under avsnitt 2.6.2 Myndigheternas ansvar anser vi för övrigt att bestämmelsen kan och bör avskaffas utan att det påverkar det faktiska rättsläget. 2.5 Problem med dagens bestämmelser om miljökvalitetsnormer Kommittén har i denna del lämnat en bra beskrivning av bristerna i nuvarande system och Svenskt Näringsliv kan i allt väsentligt ställa sig bakom denna. Att nuvarande system har betydande brister och måste ändras torde alla vara eniga om och vi vill därför fokusera diskussionen på lösningarna snarare än på bristerna. 2.6.1 Hur systemet skall fungera som helhet Som framgått redan ovan delar Svenskt Näringsliv kommitténs uppfattning om åtgärdsprogrammens centrala roll i ett fungerande system med miljökvalitetsnormer. Vi kan också instämma i delar av kommitténs övergripande syn på hur systemet med kvalitetsnormer och åtgärdsprogram bör fungera men har, som framgår nedan, starka invändningar mot flera av kommitténs förslag. Vi återkommer dock till detta under respektive avsnitt. 2.6.2 Systemet som helhet åtgärdsprogrammet och dess roll Ändringar av regler om innehåll i åtgärdsprogram Kommittén föreslår här bl.a. en tydligare uppdelning i kraven enligt gränsvärdesnormer respektive normer av målsättningskaraktär vilket Svenskt Näringsliv tillstyrker. En av flera allvarliga brister i nuvarande system är just att rättsverkningarna mot enskilda är de samma oberoende av om det gäller en gränsvärdesnorm eller en målsättningsnorm vilket kan leda till orimliga krav. När det gäller frågan om hur detaljerade åtgärdsprogram bör vara återkommer vi nedan. Vi vill emellertid redan här framhålla att det finns en inneboende motsättning mellan viljan att behålla åtgärdsprogrammen som övergripande planeringsdokument och ambitionen att tydligt kunna

7 identifiera och fördela åtgärder och bördor och vi ifrågasätter om kommittén i alla delar har hittat rätt avvägning. Myndigheternas ansvar Såsom kommittén på ett tydligt och pedagogiskt sätt har visat ger nuvarande utformning av 5 kap 3 upphov till betydande tolkningsproblem. Det är angeläget att bestämmelsen ändras och kommittén har också föreslagit en ändring innebärande att det inte längre krävs att myndigheterna skall säkerställa att normerna uppfylls utan skall verka för att normerna klaras. Svenskt Näringsliv har i och för sig ingen invändning mot den förslagna lydelsen men har svårt att se något egentligt behov av bestämmelsen. Det följer redan av allmänna förvaltningsregler att myndigheterna skall verka för normerna klaras och den förslagna texten är därmed överflödig och kan undvaras. Att myndigheterna skulle behöva påminnas om sina skyldigheter i dessa avseenden och att bestämmelsen därför behövs av pedagogiska skäl, vore att underskatta deras miljömedvetande och ambitioner inom området. Vem bör fatta beslut om åtgärdsprogram? Svenskt Näringsliv instämmer i kommitténs bedömningar i denna del och ser inte något behov av andra ändringar än som föreslås beträffande 4 i förordningen om förvaltningen av vattenkvaliteten. Den ändringen är å andra sidan angelägen och bör genomföras utan onödigt dröjsmål. Synpunkter på när åtgärdsprogram bör upprättas Svenskt Näringsliv instämmer i uppfattningen att nuvarande regler ger möjlighet att upprätta åtgärdsprogram på ett tillräckligt tidigt stadium och att det inte behövs någon ändring i detta avseende. Vi vill emellertid i denna del också hänvisa till vad som anförs nedan under avsnitt 2.6.3 Stopp för tillkommande påverkan om incitament för myndigheterna att snabba upp arbetet med åtgärdsprogram. Den tid som behövdes för att upprätta och besluta om programmen för Göteborg och Stockholm skulle givetvis vara oacceptabel i ett längre perspektiv men kan sannolikt till viss del förklaras av bristen på erfarenhet hos i princip alla inblandade. Med rätt incitament och med ökande erfarenhet är det vår uppfattning att programmen kommer att kunna upprättas inom rimlig tid även utan lagändringar i denna del. Detta dock under förutsättning att programmen hålls på en övergripande nivå. Det bör inte ställas krav på miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken för åtgärdsprogram Som framgår av vårt bilagda författningsförslag anser Svenskt Näringsliv (se förslaget till 5 kap 4 tredje stycket) att det finns skäl att stärka allmänhetens och berörda verksamhetsutövares roll under arbetet med åtgärdsprogram. Detta bör dock ske genom att utveckla procedurreglerna i 5 kap och inte genom att föra in arbetet med åtgärdsprogram under 6 kap.

8 Åtgärdsprogrammets rättsliga ställning föreskrifter eller förvaltningsbeslut? Vi vill inledningsvis framhålla att Svenskt Näringsliv instämmer i kommitténs uppfattning att åtgärdsprogram till sin natur skall vara övergripande planeringsdokument som inte binder enskilda. Som har konstaterats ovan under avsnitt 2.2 finns inga legala krav på att programmen skall vara bindande även för enskilda, vare sig i den svenska lagstiftningen eller i EG-rätten. Inte heller finns några andra skäl att göra programmen direkt bindande för enskilda. När det gäller frågan om programmen skall anses utgöra föreskrifter eller förvaltningsbeslut, kan det konstateras att denna är svårbedömd. Vi har inte i detalj analyserat frågeställningen men är benägna att instämma i kommitténs tolkning av rättsläget och anser således att åtgärdsprogram både kan och bör utformas på sådant sätt att de inte utgör föreskrifter i förhållande till vare sig enskilda eller myndigheter. Hur kan programmen styra? Som framgår av betänkandet i denna del innebär 11 kap 7 regeringsformen bl.a. ett förbud för regeringen och kommunala beslutande församlingar att bestämma utgången i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild. Detta har betydelse för hur detaljerade åtgärdsprogram kan vara med avseende på krav och bördefördelning. Programmen föreslås i och för sig inte bli formellt bindande för de myndigheter som har att fatta beslut om konkreta åtgärder i så måtto att de skulle formellt reglera utgången av de individuella beslut som kommer i nästa led. Samtidigt innebär kommitténs förslag att programmen skall innehålla bl.a. en fördelning av bördorna av åtgärderna. Detta tillsammans med vissa andra delar i programmen torde innebära en risk för att programmen blir så detaljerade att de i praktiken kommer i konflikt med förbudet i 11 kap regeringsformen. Det blir en balansgång att hitta den nivå där programmen blir tillräckligt detaljerade för att bli effektivt styrande och med en rimlig fördelning av bördorna för åtgärderna men utan att komma i konflikt med regeringsformen. Regler om överklagande bör införas för vissa undantagsfall Om åtgärdsprogrammen skall vara övergripande planeringsdokument utan rättsverkan mot enskilda behöver de som huvudregel inte vara överklagbara. Det kan dock inte uteslutas att ett program i vissa speciella situationer i praktiken kan komma få en närmast direkt effekt mot enskild. Skulle ett program kunna betraktas som ett förvaltningsbeslut mot enskild är det ett oeftergivligt rättssäkerhetskrav att programmet i sig, och alltså inte endast de efterföljande besluten, är överklagbart för den eller de som drabbas i detta avseende. Som framgår av bifogade lagtextförslag (5 kap 5 a ) förespråkar Svenskt Näringsliv en reglering efter mönster från PBL och som alltså innebär att det krävs att någon skriftligen har anmält synpunkter under samrådstiden, för att vederbörande skall vara besvärsberättigad. Detta bedömer vi skulle en vara en framkomlig väg för att undanröja risken för rena okynnesöverklaganden. Kommittén pekar emellertid också på ett problem som kan uppstå med program som beslutas av regeringen. Svenskt Näringsliv kan inte utan vidare instämma i kommitténs tolkning av rättsprövningslagen, vilken skulle innebära att ett åtgärdsprogram

9 beslutat av regeringen inte skulle vara möjligt att rättspröva men har inte analyserat frågan i detalj. Vi vill dock framhålla att det skulle vara oacceptabelt ur ett rättssäkerhetsperspektiv om ett program beslutat av regeringen och som innehåller förvaltningsbeslut mot enskild, inte ens skulle kunna rättsprövas. Om kommitténs tolkning av nuvarande rättsläge är korrekt måste det därför till en snar lagändring. När det gäller förbudet mot överklagande av åtgärdsprogram i förordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön, instämmer Svenskt Näringsliv i kommitténs uppfattning att detta bör upphävas. En följd av förslagen är att reglerna om normer måste bli tydligare Svenskt Näringsliv har vid flera tillfällen tidigare framhållit att skillnaden mellan gränsvärdesnormer och målsättningsnormer måste få genomslag även i rättsverkningarna mot enskild och kan bara instämma i kommitténs förslag i denna del. Det bör också vara ett lagkrav att det i förordningar med miljökvalitetsnormer klart anges huruvida det är en gränsvärdesnorm eller norm av annan karaktär. Frågor inför framtiden Kommittén förespråkar en fortsatt översyn av reglerna om miljökvalitetsnormer. Svenskt Näringsliv konstaterar att även om lagstiftaren är fri och i vissa fall skyldig att anpassa regelverken till ändrade förhållanden måste detta alltid ske med respekt för berättigade krav på stabilitet och förutsebarhet. Detta gör sig gällande inte minst inom miljöområdet där verksamhetsutövare och andra berörda ofta drabbas hårt om regelverken ständigt förändras. Delar av det miljörättsliga regelverket är så vagt och otydligt att bristande förutsebarhet är ett stort problem för företagen även om de grundläggande reglerna skulle vara stabila över tiden. Detta får konsekvenser för företagens långsiktiga planering och investeringsbeslut. Den nuvarande situation är mycket otillfredsställande. Om reglerna dessutom ofta ändras blir problemen givetvis än större. Mot denna bakgrund måste ambitionen vara att i ett sammanhang nu åstadkomma ett regelverk för miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram som har förutsättningar att stå sig över tiden. Att åtgärdsprogram kommer att behöva omprövas är däremot en annan sak. 2.6.3 Miljökvalitetsnormerna och den individuella prövningen Som kommittén har funnit innebär nuvarande 2 kap 7 och 16 kap 5 en i många stycken orimlig reglering. Tillståndspliktig verksamhet och kommunal planering drabbas orimligt hårt vid överskridanden av kvalitetsnormer. Detta gäller oberoende av om det är gränsvärdes- eller målsättningsnormer och om deras bidrag till överskridandet har någon egentlig betydelse eller inte. Regleringen innebär att industri och andra viktiga delar av näringslivet tillsammans med den kommunala planeringen tvingas bära hela bördan av ett överskridande, i vart fall till dess att ett åtgärdsprogram har upprättats.

10 Ytterligare krav om det behövs Kommittén har tydligt beskrivit bristerna med nuvarande ordning och Svenskt Näringsliv instämmer i vad som anförs i den delen. Behovet av en genomgripande ändring av systemet torde vara uppenbart för alla och envar och frågan är således inte om någon ändring skall göras utan endast hur systemet skall utformas. Inledningsvis måste framhållas att redan det som kallas baskraven enligt 2 kap miljöbalken ger utrymme för mycket långtgående krav. Det är enligt vår uppfattning direkt missvisande att tala om kraven enligt 2 kap 3-7 första stycket miljöbalken som baskrav. Det är i själva verket maximikrav som med undantag för mycket speciella situationer sätter den yttersta gränsen för hur stora krav som kan ställas på enskilda verksamhetsutövare. Även om det av praktiska skäl kan vara enkelt att använda begreppet baskrav för att beskriva kravnivån enligt nämnda bestämmelser, bör detta undvikas eftersom det lätt kan misstolkas som att det är någon form av miniminivå när det i själva verket är en maximinivå. Oberoende av hur man väljer att benämna kraven enligt 2 kap 3-7 första stycket måste inriktningen vara att alla möjligheter till förbättringar enligt dessa bestämmelser skall vara uttömda innan det kan komma ifråga att för vissa verksamheter ställa längre gående krav. Innan vi kommer in på frågan om hur långt gående krav som bör kunna ställas vill vi kort beröra frågan om normer av olika karaktär. Kommittén har föreslagit att möjligheten att ställa extraordinära krav skall begränsas till normer av gränsvärdeskaraktär. Svenskt Näringsliv, som vid flera tillfällen tidigare påtalat att skillnaden mellan gränsvärdesnormer och målsättningsnormer måste beaktas när det gäller rättsverkningarna mot enskilda, välkomnar kommitténs inställning och förslag i denna del. När det så gäller nivån på de åtgärdskrav som skall kunna ställas måste Sverige givetvis uppfylla kraven i artikel 10 i IPPC-direktivet och motsvarande bestämmelse i ramdirektivet för vatten. Svenskt Näringsliv har emellertid starka invändningar mot kommitténs förslag till hur detta bör regleras. Det kan först konstateras att kraven skall kunna gå utöver EG-direktivens krav på bästa tillgängliga teknik (BAT). Som har framhållits i flera sammanhang (bl.a. av Miljöbalkskommittén) innebär regleringen i 2 kap 3 och 7 miljöbalken att det svenska kravet på BAT redan idag går längre än EU:s BAT-krav. Redan genom tilllämpning av nuvarande 2 kap 3 tillsammans med 7 första stycket (det utredningen kallar baskrav ) kan kraven således drivas längre än BAT-kraven i de aktuella EG-direktiven vilket förtjänar att framhållas. Det bör också framhållas att frågan om finansiering av de längre gående kraven inte alls berörs i de aktuella direktiven (för att underlätta framställningen använder vi nedan begreppet extraordinära krav som beteckning för sådana krav som går utöver gränsen enligt nuvarande 2 kap 7 första stycket miljöbalken). Kommittén synes emellertid ha haft som utgångspunkt att kostnaderna för extraordinära krav skall bäras av de verksamhetsutövare vid vars anläggningar åtgärderna eller begränsningarna skall genomföras. Som utvecklas nedan kan Svenskt Näringsliv inte ställa

11 sig bakom en sådan princip utan anser att extraordinära krav är ett samhälleligt ansvar. Kommittén har inte heller beaktat det faktum att IPPC-direktivet omfattar endast vissa större anläggningar med avsevärd miljöpåverkan och att krav enligt art 10 alltså behöver kunna ställas bara mot ett fåtal av alla de anläggningar och verksamheter som omfattas av miljöbalken. Ramdirektivet för vatten är inte avgränsat till vissa anläggningar och verksamheter men har andra begränsningar som innebär att kraven inte kommer att behöva ställas mot alla och envar. Genom den föreslagna 2 kap 7 a skulle dock de extraordinära kraven kunna riktas mot alla verksamheter och åtgärder som omfattas av balken oberoende av deras storlek och eventuella miljöpåverkan. Kommitténs förslag går således i detta avseende långt utöver vad som krävs för att uppfylla direktiven. Vidare skulle det enligt kommitténs förslag inte ens krävas ett faktiskt överskridande för att extraordinära krav skall kunna ställas. Det skulle vara tillräckligt med en icke närmare definierad risk för ett överskridande. Extraordinära krav föreslås också kunna ställas utan stöd i ett beslutat åtgärdsprogram och till och med som ett led i tillsynen. I betänkandet sägs i och för sig att myndigheterna har bevisbördan för att kraven behövs när det inte finns stöd i ett åtgärdsprogram men frågan är vilken betydelse detta skulle få i praktiken. Vilka krav på beslutsunderlag skulle ställas mot en myndighet som med stöd av miljöintresset skulle vilja föregripa ett åtgärdsprogram och via tillsynsvägen genomdriva krav på utsläppsreduktioner eller andra försiktighetsmått? Är det överhuvudtaget realistiskt att tro att en tillsynsmyndighet skulle kunna få fram ett sådant beslutsunderlag som rimligen borde krävas för att kunna ställa extraordinära krav? Risken är uppenbar att kraven på beslutsunderlaget skulle komma att ställas alltför lågt med den föreslagna modellen vilket i sin tur riskerar att leda till felaktiga prioriteringar och suboptimering. Som framgår av det anförda kan kommitténs förslag i denna del kritiseras på flera viktiga punkter. Det går onödigt långt och skulle skapa betydande osäkerhet om de framtida förutsättningarna för enskilda verksamhetsutövare. De skulle också öppna för felaktiga prioriteringar och resursallokeringar. Det skall erkännas att frågorna är svåra men enligt vår uppfattning är det möjligt att skapa en rättssäker, förutsebar och rimligt balanserad reglering som samtidigt uppfyller de krav som följer av EG-rätten. Den enskilt viktigaste frågan är hur omfattande krav som skall kunna ställas mot verksamhetsutövare och som framgår ovan anser vi att en viktig parameter är frågan om finansiering av åtgärder och ersättning för eventuella begränsningar över en viss nivå. Det är inte lätt att i text beskriva den nivå upp till vilken det är rimligt att begära att den enskilda verksamhetsutövaren själv står kostnaderna för åtgärder och begränsningar men det är enligt vår uppfattning nödvändigt att så görs. En bestämmelse i balken som därvid kan vara till hjälp är 24 kap 5 sjätte stycket enligt vilken det vid en omprövning av en tillståndsgiven verksamhet, inte får ställas så långt gående krav att verksamheten inte längre kan bedrivas eller avsevärt försvåras. Denna bestämmelse uttrycker enligt Svenskt Näringsliv en rimlig avvägning mellan enskilda och allmänna intressen och bör fortsättningsvis ges en mer allmän tillämpning när en miljökvalitetsnorm är överskriden. Krav som går längre än bestämmelsen

12 medger måste enligt Svenskt Näringsliv vara ett samhälleligt ansvar. I de fall det handlar om att ställa längre gående teknikkrav är det naturliga att samhället finansierar de investeringar som följer av de extraordinära kraven. Mot bakgrund av BATkravets konstruktion i den svenska lagstiftningen torde det dock bli vanligare att extraordinära krav tar sig uttryck i olika former av begränsningar för verksamheter. I dessa fall kommer det att handla om ekonomisk kompensation i någon form. Den enskilda verksamhetsutövarens intressen är givetvis i första rummet men det också viktigt att ersättningsinstrumenten skapar förutsättningar för samhällsekonomiskt effektiva lösningar. Med detta menar vi exempelvis att verksamheter på det allmännas bekostnad skall kunna omlokaliseras för att på det sättet behålla arbetstillfällen. Ett sådant skydd mot extraordinära krav bör också omfatta befintliga icke tillståndsgivna verksamheter. Dessa har samma behov av rättstrygghet som tillståndsprövade verksamheter och även för dem skulle den föreslagna regeln uttrycka en rimlig avvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Om det ekonomiska ansvaret för extraordinära krav sålunda bärs av samhället kan det möjligen övervägas om inte kraven bör kunna ställas även utan stöd i ett beslutat åtgärdsprogram. Samtidigt måste det beaktas att även med ett sådant system skulle extraordinära krav ofta innebära betydande belastningar för enskilda verksamheter och det är knappast realistiskt att alla olägenheter och andra inskränkningar skulle komma att ersättas fullt ut. Vidare bör det även för åtgärder finansierade av samhället ställas höga krav på ekonomisk effektivitet och proportionalitet vilket förutsätter ett gott beslutsunderlag. I normalfallet är det först när ett åtgärdsprogram har upprättats som det finns tillräcklig kunskap om olika källors bidrag till överskridandet och om kostnader och förväntad effekt av olika åtgärdsalternativ, för att kunna göra en samlad och välgrundad bedömning av vilka åtgärder som kan och bör vidtas och av vilka. Vi kan vidare inte se att det skulle finnas något EG-rättsligt hinder mot att ställa krav på att extraordinära åtgärder skall ha stöd i ett beslutat åtgärdsprogram och som framgår av betänkandet finns det också i bl.a. Storbritannien och Holland regleringar som till sin natur och praktiska betydelse ligger mycket nära ett sådant krav. Sammantaget innebär detta att extraordinära krav enligt vår uppfattning bara bör kunna ställas med stöd av ett beslutat åtgärdsprogram och detta även om kostnaderna för kraven bärs av samhället. En sådan ordning skulle också skapa incitament för myndigheterna att prioritera arbetet med åtgärdsprogram vilket skulle vara till fördel för människors hälsa och miljön. När det så gäller den krets av verksamheter och anläggningar mot vilka kraven skall kunna riktas måste beaktas att EU-normer i praktiken kan förväntas dominera bilden även i framtiden och att dessa är mycket heterogena till sin natur. De låter sig inte inordnas i samma mall bara för att kunna passa in i miljöbalken. Den svenska regleringen måste istället anpassas till den heterogena krets som EU-normerna utgör vilket innebär ett större krav på flexibilitet än vad både nuvarande bestämmelse och kommitténs förslag innebär. Den nödvändiga flexibiliteten uppnås enklast genom att 2 kap 7 andra stycket upphävs och ersätts av ett bemyndigande i 5 kap enligt vilket regeringen får rätt att för varje enskild kvalitetsnorm besluta om och i så fall mot vilka verksamhetskategorier extraordinära krav skall kunna ställas. En sådan bestämmelse skulle lämpligen kunna ges följande lydelse.

13 5 kap 3 a Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm enligt 2 första stycket 1 skall klaras och det följer av ett fastställt åtgärdsprogram får längre gående krav än vad som följer 2 kap 3 och 7 ställas på verksamheter som regeringen föreskriver. Krav enligt första stycket får dock aldrig gå längre än vad som följer av åtgärdsprogrammet. Genom en sådan reglering skapas förutsättningar att för varje norm besluta om den krets av verksamheter mot vilka extraordinära krav skall kunna ställas. Inriktningen skall därvid vara att i första hand ställa kraven mot samma grupperingar som kan bli föremål för kraven enligt den bakomliggande EG-regleringen, dvs. för luftkvalitetsnormer mot IPPC-anläggningar. Stopp för tillkommande påverkan I en situation när en kvalitetsnorm är överskriden eller riskerar att överskridas måste det givetvis finnas regler som begränsar ytterligare belastning i avvaktan på att ett åtgärdsprogram kan sättas i kraft. Nuvarande regler i 16 kap 5 miljöbalken slår dock blint och orimligt hårt mot vissa verksamheter och måste ändras vilket kommittén också föreslår. Kommitténs förslag i denna del har också vissa förtjänster såsom att försämringsförbudet begränsas till att avse gränsvärdesnormer. Sammantaget innebär dock kommitténs förslag en betydande skärpning i förhållande till nuvarande regler. Försämringsförbudet föreslås inträda redan när det finns risk för överskridande (utan att det närmare har angetts hur denna risk skall definieras) och gäller alla verksamheter, oberoende av om de är nya eller befintliga och utan hänsyn till omfattningen. Den senare ändringen undanröjer förvisso nuvarande diskriminering av nya verksamheter men löser inte problemen. De undantag som kommittén föreslår är inte heller de tillräckliga för att skapa balans i systemet. Det första undantaget synes i princip fordra att den myndighet som beslutar om ett åtgärdsprogram uttryckligen medger att viss verksamhet får bidra med ytterligare störningar. Det får nog antas att utrymmet för undantag enligt denna punkt skulle bli minst sagt begränsat för att inte säga obefintligt. Möjligen kan man se framför sig att vissa offentliga projekt skulle kunna tillåtas enligt denna punkt men eftersom detta sannolikt skulle ske på bekostnad av skärpta krav mot enskilda verksamheter och aktörer är värdet av undantaget minst sagt tveksamt. Kriteriet i den andra undantagspunkten är att bidraget skall vara av försumbar betydelse vilket dels är mycket diffust, dels ger klart uttryck för att avsikten är att det inte skall komma till användning. De övriga två undantagen är mer balanserade även om det saknas skäl att ställa krav på större förbättringsöverskott i sista punkten än i den tredje. Ett så strängt krav på förbättringsöverskottets storlek som i sista punkten får sannolikt till följd att undantaget i praktiken får mycket begränsad eller ingen betydelse. Sammantaget innebär den föreslagna regleringen att försämringsförbudet skulle bli orimligt långtgående och onödigt ingripande.

14 Svenskt Näringsliv vill i stället återkomma till utarbetandet av åtgärdsprogram som det centrala momentet för att tillse att kvalitetsnormerna kan uppfyllas. I åtgärdsprogrammet måste det tas ett samlat grepp om hela situationen inom det område där en norm överträds. Intill dess ett åtgärdsprogram har beslutats har tillstånds- och tillsynsmyndigheter enligt vår uppfattning fullt tillräckliga instrument i den vanliga regleringen i miljöbalken och annan tillämplig lagstiftning för att hålla situationen under kontroll. Genom att koppla såväl möjligheten att ställa extraordinära krav som ett försämringsförbud till upprättandet av ett åtgärdsprogram kommer man också att stärka myndigheternas incitament för att prioritera detta arbete. Med kommitténs förslag finns tvärtom en risk att myndigheterna förlitar sig på försämringsförbudet och en eventuell möjlighet att ställa extraordinära krav även utan ett åtgärdsprogram och därför inte lägger tillräcklig energi på att så snabbt som möjligt utarbeta åtgärdsprogram. Sammanfattningsvis anser Svenskt Näringsliv således att både möjligheten att ställa extraordinära krav och ett skarpt försämringsförbud skall kräva uttryckligt stöd i ett åtgärdsprogram. Den föreslagna bestämmelsen i 2 kap 7 b bör därför utgå. Vi vill i detta sammanhang också lyfta frågan om kompensationsåtgärder och samverkan mellan verksamhetsutövare. I kommittén förslag till ny 2 kap 7 b 3 p finns förvisso ett embryo till en sådan reglering men inte mycket mer. Enligt Svenskt Näringslivs uppfattning kommer ett fungerande system med kompensationsåtgärder och olika samverkansformer att vara ett nödvändigt instrument för att åstadkomma flexibla och kostnadseffektiva lösningar. Det finns dock ingen anledning att begränsa systemet till situationer när kvalitetsnormer är berörda utan systemet bör vara tilllämpligt även i andra situationer. En nyckelfaktor för framgång är vidare att systemet kopplas samman med tillstånd och att rättstryggheten för verksamhetsutövarna säkras. Även i denna del har Svenskt Näringsliv tagit fram ett eget förslag till lagreglering. Förslaget har givits in till kommittén under arbetets gång och har följande lydelse. 16 kap 9a [På yrkande/ Efter ansökan] av sökanden kan vid tillståndsprövning av ny verksamhet eller ändring av befintlig verksamhet som alternativ till skyddsåtgärder vid anläggningen föreskrivas andra miljömässigt motsvarande åtgärder eller att sökanden skall ekonomiskt bidra till sådana åtgärder (kompensationsåtgärd). Kompensationsåtgärder enligt första stycket kan [på yrkande/efter ansökan] av verksamhetsutövaren även föreskrivas för att bidra till innehållandet av en miljökvalitetsnorm. Effekten av kompensationsåtgärden skall kvantifieras och regleras genom villkor i tillståndet för den enligt första stycket prövade verksamheten. En sådan bestämmelse bedömer vi skulle skapa den flexibilitet och rättstrygghet som behövs för att kompensationsåtgärder skall bli ett instrument för kostnadseffektiva lösningar.

15 Omprövning av tillstånd och villkor Svenskt Näringsliv instämmer i kommitténs bedömning att det inte finns skäl att ändra nuvarande regler om omprövning av tillstånd och villkor. Enligt nuvarande 24 kap 5 miljöbalken får krav till följd av villkorsomprövning inte ställas så högt att verksamheten inte längre kan bedrivas eller försvåras avsevärt. 2.6.4 Miljökvalitetsnormer och generella föreskrifter Ett nytt bemyndigande Erfarenheterna hittills visar tydligt att det inte är punktkällor som är problemet beträffande nu gällande kvalitetsnormer utan i första hand s.k. diffusa utsläpp från ett stort antal mindre källor med trafiken i någon form av särställning. Det kommer därför att krävas andra instrument än tillståndsprövning för att åstadkomma verkliga förbättringar och generella föreskrifter är en naturlig del i systemet. Dock måste ett system med generella föreskrifter beakta tillståndsprövade verksamheters behov av stabilitet och förutsebarhet. Bristerna i regelsystemet är i själva verket ett lika stort problem som kravnivåerna i nuvarande reglering och rättskraften i tillstånd får inte urholkas ytterligare. Kommitténs förslag innebär emellertid att meddelade föreskrifter skulle med automatik bryta igenom befintliga tillstånd vilket Svenskt Näringsliv motsätter sig bestämt. Nuvarande omprövningsmöjligheter i 24 kap 5 miljöbalken ger fullt tillräckliga möjligheter att, i de fall det verkligen är motiverat, föreskriva nya eller skärpta villkor för tillståndsprövade anläggningar. Svenskt Näringsliv ifrågasätter också det mycket öppna och breda bemyndigande som föreslås. Utan att kunna hänvisa till något konkret författningsförslag i denna del vill vi ändå framhålla att det av rättssäkerhetsskäl är högst betänkligt med så öppna och oprecisa bemyndiganden. Den föreslagna kopplingen till åtgärdsprogram innebärande att det endast skulle vara vid åtgärdsprogram beslutade av regeringen som generella föreskrifter skulle kunna tillämpas, är också mycket olycklig i det att det skulle kunna tvinga regeringen att besluta om program som annars lämpligast skulle beslutas på lägre nivå. Mot denna bakgrund föreslår Svenskt Näringsliv att det föreslagna bemyndigandet utgår och ersätts av avgränsade bemyndiganden för de områden där ett verkligt behov kan identifieras. Miljöskyddsområde Svenskt Näringsliv tillstyrker förslaget att upphäva möjligheten att inrätta miljöskyddsområde när en kvalitetsnorm överskrids.

16 Sanktion av överträdelse av generella föreskrifter ett nytt straffstadgande Svenskt Näringsliv har ingen invändning mot att generella föreskrifter som införs som en del i ett åtgärdsprogram straffsanktioneras men motsätter sig att fängelse skall ingå i straffskalan. Det torde vara mycket sällsynt att en överträdelse av sådana generella föreskrifter som är aktuella här, kan anses ligga på fängelsenivå i straffvärde. Vidare skulle fängelse i straffskalan innebära att alla föreskrifter skulle behöva utfärdas av regeringen vilket Svenskt Näringsliv uppfattar som onödigt byråkratiskt. 2.6.5 Miljöbalkskommitténs förslag till förändring som rör plan- och bygglagen Svenskt Näringsliv har ingen erinran mot den föreslagna flytten av nuvarande 5 kap 3 andra stycket till plan- och bygglagen. 2.6.6 Behov av förändring i lagstiftning som hänvisar till miljökvalitetsnormer Avsnittet föranleder inte någon kommentar från Svenskt Näringsliv. 3. Miljöorganisationers deltagande i miljöprocesser Kommitténs arbete har i denna del begränsats till en kartläggning och uppföljning av hur organisationerna hittills har utnyttjat den talerätt som infördes i och med balkens ikraftträdande. Svenskt Näringsliv kan instämma i att det sätt varpå talerätten hittills har utnyttjats inte synes ha inneburit några problem i generella termer. Detta får dock inte tillåtas skymma det faktum att enskilda verksamhetsutövare kan ha åsamkats betydande svårigheter i sina respektive ärenden och det kan inte heller tas till intäkt för att det skulle finnas skäl för att ytterligare utvidga den redan generösa talerätten. Nuvarande reglering utgör enligt Svenskt Näringslivs uppfattning en rimlig kompromiss mellan å ena sidan miljöorganisationers intresse av att kunna överklaga vissa beslut även i de fall de inte har någon sakägares uppdrag, och å andra sidan verksamhetsutövares och andra aktörers intresse av stabilitet och trygghet i prövning och meddelade beslut. 4. Avgifter för prövning och tillsyn 4.6.4 Utformningen av avgiftssystemen Prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet, inklusive täkter Frågan om avgifter för myndigheternas verksamhet enligt miljöbalken är intressant och engagerar många verksamhetsutövare. Många ifrågasätter systemet på principiella grunder (främst med avseende på gränsdragningen mellan skatter och avgifter) och huruvida myndigheternas motprestationer verkligen motiverar de avgifter som debiteras. Även frågan om ekonomiska incitament i form av reducerad tillsynsavgift för de som inför miljöledningssystem, väcks ofta av engagerade verksamhetsutövare. Även om Svenskt Näringsliv kan instämma i kommitténs bedömning att det inte

17 finns skäl till någon genomgripande förändring av avgiftssystemet för miljöfarlig verksamhet vill vi ändå ta tillfället att åter framställa önskemålet om dels ökad differentiering i avgiftsskalorna, dels införande av en avgiftsreducering för företag med miljöledningssystem. Stegen i avgiftstarifferna upplevs av många som orimligt stora och bör i syfte att öka upplevelsen av rättvisa, ses över. En rabatt för verksamheter med miljöledningssystem kan inte uppgå till några större belopp men vi bedömer ändå att den skulle ha en viktig symbolverkan. En annan fråga som är av större vikt är den skillnad i avgiftshänseende som inträder när en kommun tar över tillsyn från Länsstyrelsen. Nästan uteslutande innebär en sådan ändring att den sammanlagda avgiften ökar högst avsevärt vilket för drabbade verksamhetsutövare framstår som helt obegripligt. Detta är en angelägen ändring som bör utredas och genomföras utan dröjsmål. Prövning och tillsyn av vattenverksamheter Svenskt Näringsliv vill i denna del med instämmande hänvisa till vad som har anförts av Svensk Energi i deras yttrande över detta betänkande. 5. Övriga frågor 5.1 Återinförande av bestämmelse om särskild tvångsrätt för skadeförebyggande åtgärder Svenskt Näringsliv vill i denna del med instämmande hänvisa till vad som anförts av Svensk Energi i deras yttrande. 5.2 Behov av fortsatta utredningar 5.2.1 En ändamålsenlig prövningsorganisation Svenskt Näringsliv har vid ett flertal tillfällen behandlat frågan om den framtida prövningsorganisationen och ser inte anledning att här gå närmare in på den saken. 5.2.2 Samordnade regler för miljökonsekvensbedömningar Även denna fråga har Svenskt Näringsliv kommenterat vid ett flertal tillfällen och ser därför ingen anledning att här gå in på några detaljer. Vi vill dock framhålla att det är angeläget med en ytterligare harmonisering med gällande EG-regler och då i första hand på det sättet att de svenska kraven på formella miljökonsekvensbeskringar inskränks till de verksamheter där EU ställer motsvarande krav. I övriga fall, som alltså gäller verksamheter av mindre omfattning och med begränsade störningar, skulle det vara fullt tillräckligt med en miljöeffektbeskrivning i själva ansökan. Däremot ställer sig Svenskt Näringsliv avvisande till den idé om en i huvudsak gemensam reglering av vattenverksamhet och miljöfarlig verksamhet som kommittén har framfört vid tidigare tillfällen. Risken är uppenbar att det skulle leda till ytterliga-

18 re byråkratisering av i första hand tillståndsprövningarna och eventuellt oavsiktliga skärpningar när visa regler görs tillämpliga för nya verksamheter. Svenskt Näringsliv Nicklas Skår