1(21) SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY Henriksson, Nils Tel. 010-698 10 00 Nils.henriksson@naturvardsverket.se BESLUT 2015-12-18 Ärendenr: NV-08220-15 NV-08235-15 NV-08669-15 NV-08654-15 Klagande 1 Föreningen Nordulv Att: E-post: info@nordulv.org Klagande 2 Jägareförbundet Västmanland Att: 725 97 Västerås Klagande 3 Svenska Naturskyddsföreningen Klagande 4 Svenska Rovdjursföreningen Klagande 5 Världsnaturfonden WWF Att: ombud för klagande 3-5 E-post: Klagande 6 Wolf Association Sweden Att: E-post: info@w-a-s.se BESÖK: STOCKHOLM VALHALLAVÄGEN 195 ÖSTERSUND FORSKARENS VÄG 5, HUS UB POST: 106 48 STOCKHOLM TEL: 010-698 10 00 FAX: 010-698 10 99 E-POST: REGISTRATOR@ NATURVARDSVERKET. SE INTERNET: WWW. NATURVARDSVERKET. SE
NATURVÅRDSVERKET 2(21) Överklaganden av Länsstyrelsens i Västmanlands län beslut om licensjakt efter varg, länsstyrelsens dnr 218-5670-15 Beslut Naturvårdsverket avskriver yrkandena från klagande 1 om inhibition och att verkställighetsförordnandet ska upphävas och avskriver yrkandena om inhibition från klagande 3-5 respektive klagande 6. Naturvårdsverket ändrar beslutet endast på så sätt att om det är sannolikt att en genetiskt viktig varg uppehåller sig i jaktområden som omfattas av beslutet kommer länsstyrelsen omedelbart att avlysa jakten i berört jaktområde samt avslår överklagandena i övrigt. Bakgrund Länsstyrelsens beslut Länsstyrelsen i Västmanlands län beslutade den 11 november 2015 om licensjakt efter högst sex vargar i reviret Färna. Jakten får bedrivas från och med den 2 januari 2016 till och med den 15 februari 2016 eller till dess länsstyrelsen avlyser jakten. Spårning får utföras under denna tid. Licensjakten får inte bedrivas i revir med säkerställd etablering av invandrad varg eller första generationens avkomma till sådan varg respektive andra generationens avkomma från den så kallade Galvenhannen. Om en genetiskt viktig varg uppehåller sig i jaktområden som omfattas av beslutet kommer länsstyrelsen omedelbart att avlysa jakten i området. Beslutet är förenat med en rad villkor i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2014:24) för länsstyrelsens beslut om licensjakt efter varg och är förenat med ett s.k. verkställighetsförordnande. Nedan följer länsstyrelsens huvudsakliga motivering av beslutet. Syftet med jakten Huvudsyftet med jakten är att minska koncentrationen av varg i de delar av landet där den är som störst för att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra möjligheterna för tamdjurshållning. En minskad förekomst av varg i de mest koncentrerade områdena bidrar till att konflikten mellan människa och varg minskar samtidigt som toleransen för varg ökar. Det finns vetenskapligt stöd för att den skandinaviska vargpopulationens utveckling är direkt beroende av människans tolerans för vargen snarare än habitat och födotillgång. En tydlig, förutsägbar och legitim förvaltning, där licensjakt är en av åtgärderna, stärker snarare förutsättningarna för att långsiktigt bibehålla en gynnsam bevarandestatus för varg i Sverige. Vidare syftar beslutet till att uppfylla målsättningen i Naturvårdsverkets nationella och länsstyrelsens regionala förvaltningsplan för varg, om att minska förekomsten av varg i de
NATURVÅRDSVERKET 3(21) områden där populationen är som tätast. En minskning av vargstammen bör ske gradvis. För att minska tätheten av varg behöver man minska tätheten av revir. Det är därför mest ändamålsenligt att jakten inriktas mot att upplösa utvalda revir. Det är större sannolikhet att nya vargrevir etableras i närheten av befintliga. Det gör att de yttersta reviren i vargstammens utbredningsområde undantas jakt. Samverkan inom rovdjursförvaltningsområdet Länsstyrelserna i det Mellersta rovdjursförvaltningsområdet har samverkat i frågor gällande licensjakt efter varg. De har haft ett flertal möten för att diskutera förutsättningarna för, och målsättningen med, en licensjakt. De största tätheterna av varg finns i Värmland, Örebro, Dalarna, Västmanland och Gävleborg. Dessa län ligger även över sina regionala förvaltningsmål. Samråd har även skett med det norska Miljödirektoratet angående eventuell jakt i de gränsöverskridande vargreviren. Miljödirektoratet har inte kunnat ge något besked då det i Norge pågår politiska förhandlingar i vargfrågan men har hänvisat till utgångspunkten i förhandlingarna mellan Norge och Sverige, att gränsreviren ska räknas med faktor 0,5. Gränsreviren har därför i beslutet räknats till med faktor 0,5 till Sveriges nationella vargstam. Jaktuttag Skandulv har beräknat hur stor beskattningen på den svenska vargstammen kan vara för att uppnå en minskning, en nolltillväxt eller en ökning, efter genomförd licensjakt 2016. Nettopopulationen var 356 vargar vintern 2015. Länsstyrelsen utgår ifrån att det finns utrymme för ett sammanlagt maximalt uttag (som omfattar både skydds- och licensjakt) på 80 vargar utan att påverka vargstammen negativt. Utifrån de regionala förvaltningsplanerna, inventeringsresultat och vargstammens utveckling i de län som ligger över sina förvaltningsmål har länsstyrelserna i det Mellersta rovdjursförvaltningsområdet enats om att det totala jaktuttaget ska vara högst 46 vargar. Ett totalt uttag som sker selektivt och uppgår till mindre än den årliga tillväxten uppfyller kriterierna om i begränsad omfattning och i begränsad mängd. Länsstyrelsen har även tagit hänsyn till Naturvårdsverkets vägledning angående EU-kommissionens synpunkter på licensjaktens omfattning. I begränsad omfattning bör sättas i relation till att den svenska vargstammen har gynnsam bevarandestatus, befinner sig i ett skede av stadig tillväxt och har stor tillväxtpotential. Motsvarande bedömning av begränsad mängd bör sättas i relation till att en ökad populationsstorlek gör att mängden individer i uttaget kan öka även om uttaget i andel av populationen är detsamma. Västmanlands län berörs enligt inventeringsrapporten 2014/2015 av 3,5 familjegrupper och 1,5 revirmarkerande par. Förvaltningsmålet i länet syftar till att tätheten i länet ska minska under de närmaste åren. Ett lämpligt uttag är sex individer. Uttaget baseras på genomsnittlig flockstorlek.
NATURVÅRDSVERKET 4(21) Jaktområde Västmanlands län har under de senaste tio åren haft vargrevir i de skogsdominerade områdena och befinner sig i kärnområdet av en vargstam under spridning. Av länets förvaltningsplan framgår att jaktuttaget för licensjakt bör riktas utifrån kriterier baserade på lokala koncentrationer, genetisk status, påverkan på jakt och skadesituation. I de utvalda jaktområdena har det sedan 2009 funnits stationär vargförekomst. Området bedöms ha en hög koncentration av vargrevir och Färnareviret gränsar på alla sidor till andra revir. Att minska koncentrationen syftar till att minska de socioekonomiska konsekvenserna för boende i området. Under 2014 och 2015 har det vid upprepade tillfällen rapporterats om vargar som på ett oönskat sätt uppehållit sig i bebyggda områden och i direkt anslutning till människor. Det har även förekommit vargangrepp på hundar. I vissa delar av reviret upplever man situationen som obehaglig. Den höga koncentrationen av varg i området har medfört att jägare rapporterat om högt rovdjurstryck under lång tid. Ingen varg som anses genetiskt viktig finns i Färnareviret enligt inventeringen 2014/2015. Inventering av jaktområdet kommer att göras innan jaktstart för att om möjligt säkerställa att ingen genetiskt viktig varg etablerat sig sedan publiceringen av inventeringsrapporten. Uppföljning av licensjakten Genomförandet och effekterna av licensjakten 2015 har utvärderats och dokumenterats. Effekten på populationsnivå blev att vargstammen efter licensjakten var på samma nivå som vintern 2013-2014, vilket också varit utgångspunkten för storleken på tilldelningen. I de län där den tätaste delen av vargstammen finns kunde man minska tätheten av revir, utan att spridningen av stammen eller gynnsam bevarandestatus påverkades negativt. Den strategi och tilldelning som gällde i det beslutet var ändamålsenlig för att uppnå syftet med det beslutet. Annan lämplig lösning Licensjakt är en strategi för att minska målet att minska förekomsten av varg. Andra åtgärder skulle kunna vara flytt eller sterilisering av varg. Vargar kan förflytta sig över mycket långa sträckor på kort tid. Erfarenheter visar att det finns en stor sannolikhet att flyttade vargar återkommer till området där de infångades. En flytt medför dessutom en hög grad av stress för det fångade och flyttade djuret som måste sövas. Det är också en personalintensiv åtgärd förenad med mycket höga kostnader. En flytt av det antal vargar som omfattas av detta beslut skulle innebära orimliga kostnader. Även sterilisering av varghonor kräver att aktuell varg sövs. Efter ingreppet krävs en viss läkprocess som är svår att övervaka. Det är också en mycket personalintensiv åtgärd som är förenad med höga kostnader. Det är inte en lämplig åtgärd på ett vilt djur då den utsätter djuret för onödigt lidande. Ovan nämnda alternativ till licensjakt är olämpliga. Flytt eller sterilisering kräver att vargarna i fråga först fångas, vilket också är jakt. Gynnsam bevarandestatus I propositionen En hållbar rovdjurspolitik bedömer regeringen att vargen har gynnsam bevarandestatus i Sverige. Detta förstärks ytterligare i
NATURVÅRDSVERKET 5(21) Naturvårdsverkets delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg (M2015/1573/Nm, NV-02945-15). I rapporten framgår bl.a. att det bör finnas 300 vargar i Sverige för att uppnå gynnsam bevarandestatus. Avkommor till invandrade vargar har reproducerat sig sedan några år tillbaka. Med årets föryngringar ligger en beräknad höstpopulation på cirka 440 individer. Den senaste populationsuppskattningen pekade på cirka 415 individer under vintern. De 44 vargar som fälldes under licensjakten får räknas bort från uppskattningen. Den svenska vargpopulationen kan beskattas i den omfattning som följer av detta beslut utan att upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus försvåras. Om nya uppgifter skulle framkomma innan jaktstart om genetiskt viktiga individer i något eller några revir kommer detta eller dessa revir att undantas från jakt. Strängt kontrollerade former Mot bakgrund av de i beslutet formulerade villkoren anser länsstyrelsen att licensjakten uppfyller kraven på strängt kontrollerade former. Jakten är även strängt kontrollerad med avseende på det underlag som beslutet grundas på eftersom kvaliteten på inventeringsresultaten är mycket hög. Jämfört med annan viltförvaltning i Sverige är kunskapsnivån inom vargförvaltningen mycket omfattande och detaljerad. Selektiv jakt Licensjakt i enlighet med beslutet är selektiv både ur ett nationellt och ur ett regionalt perspektiv. Jakten begränsas till de områden där vargstammen är som tätast och till specifika jaktområden baserat på kunskap om de revir som finns där. Då inventeringen endast kan genomföras under en begränsad period när snö väl har fallit baseras detta beslut i huvudsak på resultatet från inventeringen 2014/2015. Länsstyrelserna avser att påbörja sina inventeringar så snart det är möjligt och inrikta dessa mot de revir som omfattas av detta beslut. Länsstyrelsen kommer omedelbart att avlysa licensjakten om det framkommer att en genetiskt viktig varg etablerat sig i något område som omfattas av jakten. Överklaganden Nedan återges vad de klagande anfört i sina överklaganden. Klagande 1 Klagande 1 överklagar beslutet och yrkar inhibition, att beslutet upphävs samt att verkställighetsförordnandet enligt 59 jaktförordningen (1987:905) upphävs. Klaganden anför bl.a. följande. Hänvisningen i beslutet till Large Carnivore Initiative for Europe (LCIE) har ingen effekt när LCIE understryker i sina rekommendationer att det finns alternativ att använda innan licensjakt får ske. Artikel 16.1.e art- och habitatdirektivet tillåter insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna. Föreningen anser att insamling och förvaring inte betyder samma sak som dödande. Vidare anges i artikelns engelska original att den begränsade mängden ska vara specified by the competent national authorities. Föreningen anser inte att behöriga och kompetenta har samma betydelse. På andra ställen där det har funnits varg i längre tid än i Sverige visar studier att det inte alltid lönar sig att skjuta först och utvärdera sen. Enligt inventeringen 2014/2015 fanns endast två registrerade
NATURVÅRDSVERKET 6(21) invandrade vargar, Tivedentiken samt Galvenhannen, vilket visar att målet att sänka inavelskoefficienten inte har fungerat. Koefficienten beräknas fortfarande ligga på höga 0.25. Ett samarbete över landsgränsen med Norge och Finland måste förstärkas, det kräver både art- och habitatdirektivet och Bernkonventionen. Enligt Finlands viltcentral har det dödats många potentiella invandrare till Sverige, och i Norges tillåts endast 3,5 föryngring i ulvesonen medan övriga vargar i Norge skjuts. Det kan orimligen vara så att det finns några som helst motiv till licensjakt på varg innan grundproblemet invandrar- och utbredningsfrågan är löst. Enligt regeringsuppdraget M2015/1573/Nm behövs minst 300 vargar i Sverige, då med tillflöde av minst en immigrant från öst vart femte år. En licensjakt år 2016 är inte proportionerlig eller ändamålsenlig och den förbättrar inte gynnsam bevarandestatus. Att påstå att licensjakt sker under kontrollerade former, när inventering pågår och tid för att säkerhetsställa vandrade vargars DNA inte är möjligt samt den stress som den totala faunan utsätts för när en så intensiv jakt pågår är under all kritik. Klagande 2 Klagande 2 överklagar beslutet och yrkar att licensjakten ska få bedrivas i två revir och omfatta tolv vargar samt anför bl.a. följande. Beslutet bidrar inte till att nå länets förvaltningsnivå. Antalet vargar kommer att fortsätta öka med avskjutning i endast ett revir. Ökningen av antalet föryngringar är påtaglig. Klagande 3-5 Klagande 3-5 överklagar i en gemensam skrivelse beslutet, yrkar inhibition samt att beslutet upphävs. Klagandena anför bl.a. följande. Länsstyrelsens beslut om licensjakt strider mot den svenska jaktförordningen och Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet). Vargen har en viktig ekologisk roll i naturen. Vargens närvaro ger upphov till positiva ekologiska effekter. Vargen är klassificerad som sårbar i den nationella rödlistan som upprätthålls av ArtDatabanken. Den svenska vargstammen härstammar från endast fem individer som vandrat in i landet sedan 1980-talet. Det har medfört en hög inavelsgrad. Orsaken till att stammen inte får in nya gener från grannpopulationer i Finland och Ryssland är att varg inte tillåts etablera sig i norra Sverige på grund av rennäringen. Effekterna av isolering och hög inavelsgrad får snabbare genomslag i en liten stam. De skador vargstammen orsakar är begränsade. Fårnäringen är den verksamhet som drabbas av de i särklass flesta angreppen av varg, men under kalenderåret 2014 dödades endast 326 får av varg trots att det i det svenska lantbruket finns cirka 588 752 får. Under 2014 dog 23 hundar och 19 skadades av vargangrepp, vilket kan jämföras med att 544 hundar skadades eller dödades i trafiken samma år, 25 skadades eller dödades av skott och 149 av vildsvin. Syftet med beslutet Länsstyrelsen har angivit att syftet med beslutet är att (1) minska koncentrationen av varg i de delar av landet där den är som störst för att (2) begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra möjligheterna för tamhushållning. Vad gäller det första ledet i det angivna syftet har länsstyrelsen inte angett några underlag, rapporter eller vetenskapliga artiklar eller liknande
NATURVÅRDSVERKET 7(21) som visar att jakten verkligen kommer att leda till minskad täthet av varg. Föreningarna gör gällande att en jakt inte nödvändigtvis får den effekten. Vargen är ett rörligt rovdjur som vandrar långa sträckor, och det finns en stark tendens att arten snabbt återbesätter övergivna revir. Vad gäller det andra ledet i det angivna syftet visar officiell skadestatistik och Naturvårdsverkets rapport från i november 2015 att det inte finns några grunder för antagandet att licensjaktsbeslut skulle leda till några positiva konsekvenser för socioekonomi eller förbättra möjligheterna för tamdjurshållningen. Länsstyrelsen har inte levt upp till sin bevisbörda. Besluten om jakt efter totalt 46 vargar i landet måste betraktas som ett stort ingrepp i vargstammen. Det kan inte ses som proportionerligt med tanke på de stora osäkerheter som föreligger om licensjakten överhuvudtaget kommer att uppnå de angivna syftena. Annan lämplig lösning Naturvårdsverkets handbok till artskyddsförordningen ger vägledning om hur annan lämplig lösning ska tolkas. Det bör ha relevans även för beslut om licensjakt. De andra lösningar för att minska koncentrationen av varg som har angivits i beslutet är inte tillräckligt redovisade. Det är inte fråga om vilken åtgärd som är billigast och bekvämast för länsstyrelsen utan om vilken åtgärd som är bäst för arten. Det finns andra lösningar som är bättre lämpade att uppfylla syftena, som dessutom innebär mindre ingrepp i vargstammen. Föreningarna är kritiskt inställda till flyttåtgärder rent generellt. Inte desto mindre kan konstateras att det har varit möjligt för Naturvårdsverket att flytta vargar med gott resultat tidigare. Det existerar även ett antal väl kända åtgärder som länsstyrelsen inte belyst; förbättrad information, höjd ersättning vid skada och förändringar av skyddsjaktsrutiner. Även anpassning av jakt på älg och förebyggande åtgärder för att skydda hundar och boskap har bättre förutsättningar att uppnå de angivna syftena med licensjakten. Gynnsam bevarandestatus De underlag som länsstyrelserna hänvisar till som grund för ståndpunkten är (1) Naturvårdsverkets delredovisning av regeringsuppdraget om gynnsam bevarandestatus och (2) den senaste inventeringen. Dessutom har länsstyrelserna lagt stor tonvikt vid (3) en preliminär beräkning av Skandulv hur mycket vargstammen i numerär påverkas av olika storlekar av jakten. Dessa underlag beskriver emellertid inte effekterna av länsstyrelsernas jakt, så som den utformats. Naturvårdsverkets delredovisning behandlar frågan om hur många vargarna måste vara för att uppnå gynnsam bevarandestatus, och inventeringen visar distributionen och storleken på vargstammen vintern 2014/15. Skandulvs beräkningar handlar bara om hur många vargar som kan bli kvar efter olika omfattningar på jakten. Inte någon av rapporterna visar hur jakten i de utpekade reviren kommer att påverka vargstammens populationsutveckling, utbredning eller genetik. Naturvårdsverkets delredovisning är dessutom problematisk som underlag på grund av ett antal brister. Bristerna i länsstyrelsernas underlag är allvarligt då myndigheten har den fulla bevisbördan för att ett undantag från artoch habitatdirektivet kan göras. Den skandinaviska vargpopulationen har inte uppnått gynnsam bevarandestatus. Stammen är sårbar och svag och en omfattande licensjakt kan medföra betydande risker för vargens fortbestånd. Föreningarna befarar vidare att Mellersta rovdjursförvaltningsområdet inte har en vargpopulation som uppnår den fastställda miniminivån om 27 föryngringar,
NATURVÅRDSVERKET 8(21) och därför inte når kraven i 24 a jaktförordningen för att kunna ta beslut om licensjakt efter delegation från Naturvårdsverket. Ingen av länsstyrelserna har presenterat någon uppskattning av antalet föryngringar i länet som beaktar dödlighet och reproduktion sedan vinterns inventering. Länsstyrelsen har sammanfattningsvis inte visat att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Det bör vidare nämnas att det under november månad inkom rapporter om en ny immigrantvarg i Härjedalen, identifierad med DNA-test av urin. Vargen ifråga har senare identifierats på samma sätt i början av december i Dalarna. Förhoppningen är att vargen ska ingå i aveln, men erfarenhet visar att det är många immigrantvargar som förolyckas eller skjuts innan de hinner sprida sina gener i den svenska vargstammen. Den nya immigrantvargen har redan blivit föremål för en skyddsjaktsansökan. Begränsad mängd I 23 c jaktförordningen anges att jakten måste vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek. Uttyckssättet avviker från motsvarande undantagsregel i artoch habitatdirektivet om begränsad omfattning och begränsad mängd. Föreningarna menar att direktivets regler i denna bemärkelse är betydligt striktare. 46 vargar kan i sig inte anses vara en begränsad mängd. Det motsvarar minst elva procent av den svenska vargstammen. Det är betydligt fler vargar än vad Kammarrätten i Stockholm fann alltför många i november 2014. Aktuellt uttag såväl regionalt som nationellt kommer att innebära en kraftigt negativ effekt både kvalitativt och kvantitativt. Selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden Vargarna är i praktiken helt omöjliga att skilja från varandra i fält. Man har valt att genomföra jakten som licensjakt där allmänheten kan delta. Länsstyrelsen kunde istället ha beslutat om en planerad jakt med länsstyrelsens professionella yrkesjägare. Det är tydligt att andra bevekelsegrunder än vargstammens bästa givits genomslag i hur jakten utformats. Inga myndigheter kommer att följa licensjakten på nära håll. Den kommer att ske på en mängd platser samtidigt i flera län utan krav på deltagande myndigheter. Ingen vet hur många jägare som kommer att delta eller var de kommer att jaga. Endast jaktledaren behöver anmäla sig. Den information som förmedlas till jaktledarna om hur många djur som återstår av tilldelningen kan vara kraftigt inaktuell, vilket kan leda till överskjutning. Beslutet innebär således att jakten inte kommer att ske selektivt och inte heller under strängt kontrollerade förhållanden. Särskilt om beslutet avseende Västmanlands län Länsstyrelsen har valt ut Färnareviret för licensjakt. I beslutet nämns inte att reviret har stor betydelse för vildmarksturism och är utgångspunkt för Wild Sweden s varglyssningsturer. Deras verksamhet bidrar till att förmedla kunskap om varg på ett sådant sätt att det minskar konflikterna. Dessutom innebär verksamheten socioekonomiska positiva konsekvenser i form av arbetstillfällen och att området drar till sig utländsk uppmärksamhet. Beslutet kan därför vara negativt för socioekonomin. Det är märkligt att inte rovdjursturism vägs in i beslutet om licensjakt på varg. I reviret ingår vidare flera Natura 2000-områden. Det är klart olämpligt att bedriva jakt efter hotade arter i reservat. Endast ett mindre antal angrepp på får och hund har skett de senaste två åren i anslutning
NATURVÅRDSVERKET 9(21) till reviret. Varghonan i reviret är extra skyddsvärd då hon föder valpar senare än normalt. Hon skulle vara extra värdefull vid en utsättning av djurparksvalpar. Klagande 6 Klagande 6 överklagar beslutet, yrkar inhibition samt att beslutet upphävs. Klaganden anför bl.a. följande. Det har framkommit att inventeringen av den svenska vargstammen genomförts på bristfälliga grunder, där det inte tagits hänsyn till redan döda vargar eller s.k. gränsgångare mellan Sverige och Norge samt att det inte tagits hänsyn till mörkertalet över olagligt skjutna vargar. Det beslutade antalet vargar som får fällas genom 2016 års licensjakt är därför för högt. Antalet vargar når inte upp till lägsta nivån för en genetiskt gynnsam bevarandestatus av vargen som art i Sverige. Till dags dato har 69 kända vargar dött bara i Sverige, men dessa ingår ändå i beräkningsunderlaget 81 stycken totalt, norska vargar inräknade. Enligt Naturvårdsverkets beräkningar är det totala antalet vargar i Skandinavien vintern 2014/15 cirka 460 vargar, inklusive de vargar som dött under samma period. Osäkerhetsfaktorn (konfidensintervallet) ligger mellan 364 och 598 vargar. I Sverige beräknas antalet vargar, utan hänsyn tagen till vargar som dött under inventeringsperioden, till cirka 415 vargar med ett konfidensintervall mellan 328 och 539. Det skulle med Naturvårdsverkets egna siffror betyda att det finns 346 vargar i Sverige. Om licensjakt tillåts efter ytterligare 46 vargar hamnar siffran på 300 vargar och om även hänsyn tas till att det finns ett stort mörkertal av olagligt avlivade vargar står det klart att den svenska vargstammen inte uppnår en gynnsam bevarandestatus. Som stöd för påstående att mörkertalet är stort hänvisas till Rikspolisstyrelsens delbetänkande angående jakt och viltförvaltning från den 3 februari 2014 (dnr: A282.202/2013) där det bl.a. anges att "grova jaktbrott riktade mot dom stora rovdjuren är av en sådan omfattning att det påverkar förvaltningen av dessa". Detta betyder i klartext att det sker en omfattande tjuvjakt som på grund av sin omfattning allvarligt hotar de svenska rovdjuren. Det finns inget underlag i Art- och habitatdirektivet som styrker licensjakt på varg. EU-lagen är den lag Naturvårdsverket har att följa enligt grundlagen. Varg får inte jagas och dödas i Sverige och Naturvårdsverket har som myndighet skyldighet att se till att detta inte sker. Klaganden anser att Naturvårdsverket inte sköter sitt uppdrag, utan anser att länsstyrelserna med Naturvårdsverkets goda minne brutit mot gällande lagar för att tillfredsställa en liten intressegrupp med jakt som hobby. Övriga beslut om licensjakt efter varg Beslut om licensjakt efter varg har även fattats av Länsstyrelsen i Örebro län tillsammans med Länsstyrelsen i Värmlands län (se länsstyrelsernas dnr 218-5939-2015 och 218-7621-2015), Länsstyrelsen i Dalarnas län (se länsstyrelsens dnr 218-11691-2015), Länsstyrelsen i Gävleborgs län (se länsstyrelsens dnr 218-7087-15 ) samt Länsstyrelsen i Örebro tillsammans med Värmlands län (se länsstyrelsernas dnr 218-5939-2015 samt 218-7621-2015). Totalt har beslutats om ett jaktuttag på 46 individer i de fem länen.
NATURVÅRDSVERKET 10(21) Skäl Tillämpliga bestämmelser m.m. I 23 c jaktförordningen anges följande. Förutsättningen för att licensjakt efter björn, varg, järv och lo ska kunna tillåtas är att det inte finns någon annan lämplig lösning och att jakten inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde. Jakten måste dessutom vara lämplig med hänsyn till stammarnas storlek och sammansättning samt ske selektivt och under strängt kontrollerade förhållanden. Av 23 d jaktförordningen följer bl.a. att ett beslut om licensjakt får utformas och förenas med villkor som är ändamålsenliga med hänsyn till de olägenheter som förekomsten av täta rovdjurspopulationer orsakar. Bestämmelserna i jaktförordningen ska tolkas mot bakgrund av motsvarande bestämmelser i art- och habitatdirektivet. Enligt artikel 12.1 a art- och habitatdirektivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för införande av ett strikt skyddssystem i det naturliga utbredningsområdet för de djurarter som finns förtecknade i bilaga 4a, med förbud mot att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen, oavsett hur detta görs. Vargen finns uppräknad i bilaga 4a såsom en djurart av gemenskapsintresse som kräver strikt skydd. Av artikel 16.1.e samma direktiv följer att förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde får en medlemsstat göra undantag från bestämmelserna i artikel 12 för att under strängt kontrollerade förhållanden, selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling och förvaring av vissa exemplar av de arter som finns förtecknade i bilaga 4 i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna. Vägledande avgöranden m.m. Av EU-domstolens praxis (se mål C-342/05 Europeiska kommissionen mot Republiken Finland, REG 2007 I-04713 punkt 25, 31) framgår att den myndighet som fattat beslutet har bevisbördan för att nödvändiga förutsättningar föreligger för varje undantag. Vidare ska medlemsstaterna säkerställa att varje åtgärd som påverkar skyddade arter endast tillåts genom beslut som är noggrant och tillräckligt motiverade och som hänvisar till de skäl, villkor och krav som anges i artikel 16.1. Förvaltningsrätten i Stockholm meddelade den 2 maj 2013 dom i mål nr 2428-13 om den selektiva och riktade jakten efter varg 2013. Förvaltningsrätten ansåg inte att kriterierna för undantag enligt artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet var uppfyllda. Domen överklagades. Kammarrätten i Stockholm meddelade den 14 november 2014 dom i målet (nr 3273-13). I domen uttalas bl.a. följande. Kammarrättens slutsats är att begreppet insamling i artikel 16.1 e art- och habitatdirektivet har en förhållandevis vid innebörd och omfattar även jakt i syfte att döda djur, t.ex. varg. Detta får anses gälla även med beaktande av att
NATURVÅRDSVERKET 11(21) artikel 16.1 innehåller undantagsbestämmelser som ska tolkas restriktivt. Det får ligga i sakens natur att insamling av djur i vissa fall inte kan ske på annat sätt än genom att djuret dödas. Det är nödvändigt att det finns ett syfte angivet i ett beslut om undantag. Det måste ligga inom en överprövande domstols kompetens att göra en prövning av om det syfte som beslutsmyndigheten har angett är acceptabelt i sig. Vidare ska undantaget vara ändamålsenligt och proportionerligt. Domstolen uttalar vidare att det aktuella uttaget på 16 vargar var relativt omfattande, men tar egentligen inte ställning till några av kriterierna i 23 c jaktförordningen. Förvaltningsrätten i Stockholm meddelade den 23 december 2014 beslut i mål nr 30966-13 och 598-14 om licensjakt efter varg 2014. Förvaltningsrätten för ett liknande resonemang som kammarrätten gällande betydelsen av att ha ett syfte i beslut om licensjakt och uttalar sig sedan om det syfte som låg till grund för beslutet om licensjakt 2014. Förvaltningsrätten bedömde att minskad förekomst av varg inte kan utgöra ett självständigt syfte utan att det snarare utgör ett medel för att uppnå andra syften som i det aktuella fallet var att minska de socioekonomiska konsekvenserna. Det senare bedömdes som ett möjligt syfte, men förvaltningsrätten bedömde att det inte visats att det syftet skulle kunna uppnås. Förvaltningsrätten avskrev målet. Efter överklagande konstaterade Kammarrätten i Stockholm i dom den 26 oktober 2015 (mål nr 140-141-15) att det var riktigt av förvaltningsrätten att avskriva målen. Kammarrätten prövade därutöver inte målen i sak. Large Carnivore Initiative for Europe Large Carnivore Initiative for Europe (LCIE) har på EU-kommissionens uppdrag tagit fram riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå 1. Riktlinjerna antogs av EU-kommissionen sommaren 2008 och de kan enligt EUkommissionens bedömning ligga till grund för inriktningen av rovdjursförvaltningen inom EU. I riktlinjerna anges bl.a. följande om jakt med stöd av artikel 16. "From a conservation point of view there is no principle reason why large carnivore populations cannot tolerate some levels of lethal control or be managed under the same type of harvest system as wild ungulates or game birds, provided that the harvest is well managed. Proper management in this case requires effective monitoring of the population size, the setting of appropriate quotas and hunting seasons, and careful enforcement of these regulations. In other words, if properly organized, well managed harvest can potentially be sustainable. In summary, Article 16 provides a scope for permitting the use of lethal control, and even the maintenance of traditional hunting activities for annex IV species as long as the three conditions can be met." (s. 28) Avseende möjligheten till jakt med stöd av artikel 16.1 e) anges följande. "... justification (e) could be used to justify a carefully regulated harvest of some animals. Justification (c) and (e) could cover cases where a de facto hunter 1 Linell J., Salvatori V. & Boitani L. (2008), Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores in Europe. A Large Carnivore Initiative for Europe report prepared for the European Commission (contract 070501/2005/424162/MAR/B2).
NATURVÅRDSVERKET 12(21) harvest is needed to obtain local acceptance for large carnivores among the rural population. This situation is clearly present in many Nordic and Eastern European countries, and has been well documented in social science research. In fact, Latvia has justified its continued hunter harvest of lynx under justification (e) (Ozolins 2001), and the example has been held up as a successful demonstration of a well justified use of derogation point (e) by the Article 12 working group." (s. 30) Vägledning från EU-kommissionen EU-kommissionen har tidigare (år 2002) i en skrivelse med anledning av en förfrågan från den lettiska regeringen uttalat sig över det antal lodjur som skulle kunna jagas i Lettland med stöd av artikel 16.1 e) under en jaktsäsong. Av en population om 600-650 individer (före jakt) ansåg kommissionen att ett uttag om 50 individer (motsvarande 7,7-8,3 procent av populationen) utgör en tillräckligt begränsad mängd och därmed är i överensstämmelse med artikel 16.1 e). Detta under förutsättning att staten har antagit en förvaltningsplan för arten som har beaktats inför jakten samt att jakten inte försvårar upprätthållandet av den gynnsamma bevarandestatusen för arten. Jakten tas även upp som exempel i kommissionens Vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer (s. 56). Nationell förvaltningsplan för varg I den nationella förvaltningsplanen för varg anges bl.a. följande om licensjakt. Vargstammen i Sverige har en kontinuerligt hög tillväxttakt. Dessa förutsättningar kan ge ett utrymme för licensjakt som förvaltningsåtgärd i rovdjursförvaltningsområden som uppnått sina miniminivåer. När länet bedömer att det är motiverat att minska koncentrationen av varg i ett område för att ta socioekonomisk hänsyn, kan licensjakt som förvaltningsmetod användas om förutsättningarna för jakten i övrigt är uppfyllda. Licensjakt ska inte ses som en akut eller tillfällig lösning. Den ska inte heller på något sätt ses som den enda åtgärd som ska användas och utvecklas inom förvaltningen (se Nationell för varg förvaltningsperioden 2014-2019, Naturvårdsverket 2014, avsnitt 3.3.6, s 41, 78). Vägledning från Naturvårdsverket Naturvårdsverket publicerade under hösten 2015 en kompletterande vägledning som ersätter de skrivningar gällande licensjaktens syfte som återfinns i den nationella förvaltningsplanen för varg. Av vägledningen framgår bl.a. följande. Naturvårdsverkets bedömning är att det är viktigt att kunna behålla de föryngringar som sker i andra delar av landet för att kunna sänka tätheten i de ursprungliga länen. För att begränsa de negativa socioekonomiska konsekvenserna av vargetablering kan tätheten av varg behöva minskas i de län som har störst koncentration av vargrevir (och därmed ett stort antal vargar). Ett verktyg för att uppnå detta kan vara licensjakt. Ett syfte med licensjakt efter varg kan vara att minska koncentrationen av vargrevir i särskilt vargtäta områden för att påverka stammens tillväxt. Detta i syfte att begränsa negativa socioekonomiska konsekvenser, inklusive påverkan på tamdjurshållning, och därmed öka förtroendet för vargförvaltningen. Det kan i sin tur leda till att den illegala jakten efter varg minimeras.
NATURVÅRDSVERKET 13(21) Naturvårdsverkets bedömning Frågan om inhibition m.m. Enligt det överklagade beslutet är jaktstart den 2 januari 2016. Vidare har länsstyrelsen beslutat med stöd av 59 jaktförordningen att beslutet ska gälla omedelbart, utan hinder av att det överklagas. Klagande 1 har yrkat att beslutet om licensjakt ska inhiberas samt att verkställighetsförordnandet enligt 59 jaktförordningen ska upphävas. Klagande 3-6 har också yrkat inhibition. Naturvårdsverket konstaterar att klagande 1:s båda yrkanden härom har samma syfte att beslutet om licensjakt inte ska kunna verkställas genom jaktstart den 2 januari 2016. Genom att Naturvårdsverket prövning av beslutet i sak sker innan jaktstart får frågan om inhibition anses ha förfallit. Yrkandena om inhibition ska därför avskrivas. Utgångspunkt för bedömningen i sak Inledningsvis konstaterar Naturvårdsverket att det genom ovan nämnda avgörande från Kammarrätten i Stockholm har bekräftats att det är möjligt att besluta om en viss licensjakt efter varg med stöd av 23 c jaktförordningen utifrån artikel 16.1 e art- och habitatdirektivet. Det krävs dock att samtliga kriterier för jakten är uppfyllda. Syftet med jakten Som framgått ovan är det nödvändigt att det finns ett syfte angivet i ett beslut om licensjakt då det är ett undantag från det strikta skyddet av vargen. Det är enligt kammarrättens dom (se ovan) viktigt att det vid en överprövning görs en prövning av om det syfte som beslutsmyndigheten har angett är acceptabelt i sig. Utöver frågan om syftet är acceptabelt krävs även att det undantag från art- och habitatdirektivet som ett beslut om licensjakt innebär är ändamålsenligt i förhållande till syftet. Länsstyrelsens huvudsyfte med licensjakten är att minska koncentrationen av varg i de delar av landet där den är som störst för att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra möjligheterna för tamdjurshållning. Länsstyrelsen hänvisar även i sitt beslut till ett vetenskapligt underlag som visar att en begränsad och kontrollerad licensjakt efter varg kan vara avgörande för allmänhetens inställning till vargförvaltningen. Där dras bl.a. slutsatsen att den skandinaviska vargpopulationens utveckling är beroende av människans tolerans för vargen och att en kontrollerad vargjakt i sig inte är oförenlig med att upprätthålla referensvärdet. Vidare framgår av det åberopade underlaget att det finns ett samband mellan ökat förtroende för förvaltningen och minskad illegal jakt på varg. 2 Naturvårdsverket anser att länsstyrelsens huvudsyfte för licensjakten är acceptabelt och i linje med den vägledning och 2 An updated synthesis on appropriate science-based criteria for favorable reference population of the Scandinavian wolf (Canis lupus) population, L. Scott Mills and Jennifer Feltner, North Carolina State University, FINAL REPORT : August 31, 2015.
NATURVÅRDSVERKET 14(21) forskning 3 som finns på området. Stöd för denna bedömning finns i Förvaltningsrättens i Stockholm beslut i mål nr 30966-13 och 598-14 där domstolen uttalar att minska de socioekonomiska konsekvenserna kan vara ett syfte som i sig själv kan utgöra grund för ett beslut. Förvaltningsrätten anser dessutom att ett sådant syfte kan uppfylla kraven i artiklarna 2.2 och 16.1 i artoch habitatdirektivet. Vidare anser Naturvårdsverket att länsstyrelsens beslut om licensjakt är ändamålsenligt i förhållande till syftet med jakten. Licensjakten torde medföra att negativa socioekonomiska konsekvenser begränsas och möjligheter för tamdjurshållning förbättras genom att koncentrationen av varg minskas i de delar av landet där den är som störst. Naturvårdsverket delar vidare länsstyrelsens bedömning att det mest ändamålsenliga är att jakten inriktas mot att tömma hela revir. Annan lämplig lösning Länsstyrelsen har redogjort för alternativa lösningar till licensjakt men bedömt att de inte är lämpliga. Länsstyrelsens huvudsyfte med licensjakten är att minska koncentrationen av varg i de delar av landet där den är som störst för att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra möjligheterna för tamdjurshållning. Andra åtgärder för att minska koncentrationen av varg i detta syfte skulle, som länsstyrelsen anger, kunna vara flytt eller sterilisering av varg. Naturvårdsverket gör med anledning av detta följande bedömning. Flytt av varg Vargar kan förflytta sig över mycket långa sträckor under kort tid. Erfarenheter visar att det finns en stor sannolikhet för att flyttade vargar återkommer till området där de infångades. En flytt medför såsom länsstyrelsen anger dessutom en hög grad av stress för det fångade och flyttade djuret som måste sövas. Enbart sövningen är en både riskabel och ingripande åtgärd för vargen. Flytt av varg är också en personalintensiv åtgärd som är förenad med mycket höga kostnader. Kostnaden för flytt av en varg vid ett tillfälle uppgår till cirka 500 000 kr. Naturvårdsverket delar länsstyrelsens bedömning att en flytt av det antal vargar som omfattas av detta beslut skulle innebära orimliga kostnader. En sådan flytt skulle även vara förenad med stora praktiska svårigheter bl.a. genom att det då krävs ett stort antal utsättningsplatser för det aktuella antalet vargar. Sterilisering av varg Även sterilisering av varghonor kräver först att den aktuella vargen sövs. Sterilisering kräver vidare god kännedom om vargen i fråga. Efter ingreppet krävs en viss läkprocess som är svår att övervaka. Det är således en personalintensiv åtgärd som även den är förenad med höga kostnader. Sterilisering är såsom länsstyrelsen påpekar inte lämpligt att utföra på ett vilt djur då den utsätter djuret för onödigt lidande och utgör ett mycket stort ingrepp i djurets naturliga beteende. 3 Se t.ex. From conflict to coexistence? Insights from multidisciplinary research into relationships between people, large carnivores and institutions, John D.C Linnell, 2013.
NATURVÅRDSVERKET 15(21) Andra åtgärder Ekonomisk ersättning vid skada orsakad av varg omnämns inte i länsstyrelsens beslut men framhålls av föreningarna som ett alternativ till licensjakt. Vidare lyfts förbättrad information och ändrad löshundsjakt fram som alternativ. Andra lämpliga lösningar måste dock sättas i relation till det aktuella syftet med jakten. De i överklagandena föreslagna alternativa åtgärderna är enligt Naturvårdsverkets mening viktiga inslag i vargförvaltningen. Dessa åtgärder bör beaktas av länsstyrelserna vid arbetet med att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra möjligheterna för tamdjurshållning. Åtgärderna är emellertid enligt Naturvårdsverkets bedömning inte tillräckliga för att uppnå syftet utan behöver kompletteras av en licensjakt. Naturvårdsverket vill i detta sammanhang vidare framhålla att det i den nationella förvaltningsplanen framgår att licensjakt tillsammans med andra åtgärder såsom bidrag och ersättningar för skador samt samråd och information kan bidra till att minska konflikter mellan människa och varg 4. Slutsats Förvaltningsstrategierna flytt eller sterilisering är enligt Naturvårdsverkets mening inte realistiska alternativ till licensjakt. Alternativen är olämpliga i förhållande till såväl kostnader, tidsaspekt och personalresurser som risken för onödigt lidande. Såväl flytt som sterilisering kräver vidare att vargarna i fråga först fångas. Det utgör såsom länsstyrelsen påpekar, jakt i jaktlagens mening, vilket innebär att undantagen i artikel 16.1 art- och habitatdirektivet måste tillämpas även för att genomföra dessa åtgärder. Naturvårdsverket instämmer således i länsstyrelsens bedömning att det inte finns någon annan lämplig lösning än licensjakt för att minska koncentrationen av varg i de delar av landet där den är som störst för att begränsa de socioekonomiska konsekvenserna och förbättra möjligheterna för tamdjurshållning. Vad som anförs i överklagandena om andra alternativ förändrar inte denna bedömning. Gynnsam bevarandestatus Naturvårdsverket rapporterade i december 2013 till EU att vargens bevarandestatus var gynnsam och att referensvärdet för arten satts till minst 270 individer 5. I en ny utredning 2015 bekräftades att vargen har gynnsam bevarandestatus i Sverige, givet att det finns minst 300 vargar i Sverige samt att minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland reproducerar sig med de skandinaviska vargarna under naturliga förhållanden varje fem-årsperiod 6. Naturvårdsverket konstaterar att antalet vargar i Sverige vid tiden för länsstyrelsens beslut med marginal översteg 300 individer. Referensvärdet beskriver det lägsta antal som motsvarar en gynnsam bevarandestatus. Det senast inrapporterade referensvärdet på minst 270 vargar (med beaktande av det i utredningen nämnda värdet på 300 individer) utgör en utgångspunkt i den fortsatta förvaltningen. Som ett led i regionaliseringen av rovdjursförvaltningen 4 Nationell förvaltningsplan för varg förvaltningsperioden 2014-2019, Naturvårdsverket 2014, s 36. 5 Naturvårdsverkets ställningstagande om kompletterande rapportering angående rovdjur, den 16 december 2013, NV-09661-12. 6 Delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg (M2015/1573/Nm), Naturvårdsverket, den 6 oktober 2015, NV-02945-15.
NATURVÅRDSVERKET 16(21) fastställdes sedan i oktober 2014 miniminivåer för varg 7. Miniminivåerna fastställdes dels för de tre rovdjursförvaltningsområdena, dels för varje län. De måste sammantaget motsvara minst det nationella referensvärdet för arten i syfte att säkerställa att det nationella målet inte underskrids. För det Mellersta rovdjursförvaltningsområdet (där Västmanlands län ingår) fastställdes 27 vargföryngringar, vilket motsvarar 270 individer. Klagande 3-5 befarar att denna miniminivå inte uppnås. Naturvårdsverket konstaterar härvid att inventeringsresultatet för varg från vintern 2014/15 visar att antalet vargar i Mellersta rovdjursförvaltningsområdet med marginal översteg miniminivån. Vad klagande 3-5 anför i detta sammanhang om förutsättningarna för delegering enligt 24 a jaktförordningen saknar betydelse inom ramen för dessa ärenden. För Västmanlands län fastställdes miniminivån till en föryngring, vilket motsvarar tio individer. I samma beslut angavs en inriktning för miniminivån på en föryngring under förvaltningsperioden 2014 2019. Enligt länsstyrelsen berördes Västmanlands län vid den senaste inventeringen av cirka 35 vargindivider. Länets förvaltningsmål är att antalet vargar i länet ska vara 13-15 individer. Ett uttag på högst sex individer genom den nu aktuella licensjakten i länet hotar därmed inte länets miniminivå. Miniminivån för rovdjursförvaltningsområdet äventyras inte heller av länets uttag. Det är inte tillräckligt att endast bedöma länets uttag och miniminivå. Det aktuella beslutet om licensjakt måste även sättas i relation till vilket utrymme det finns på nationell nivå för licensjakt efter varg i förhållande till referensvärdet för arten. Det beslutade uttaget i Västmanlands län tillsammans med övriga läns beslut om licensjakt efter varg omfattar totalt 46 individer. Utifrån vargpopulationens storlek enligt den senaste inventeringen bedömer Naturvårdsverket att det inrapporterade referensvärdet på minst 270 för arten inte riskerar att understigas genom ett sådant totalt uttag. Någon sådan risk finns inte heller om referensvärdet för varg skulle vara 300 individer. Marginalen till referensvärdet får således anses vara betryggande. Vid sidan av det rent numerära antalet vargar är den genetiska faktorn viktig att beakta vid bedömningen av om den gynnsamma bevarandestatusen äventyras av beslutet om licensjakt. Den genetiska statusen vägdes, som framgår ovan, in när referensvärdet sattes till minst 270 individer. Det centrala i bedömningen av gynnsam bevarandestatus för den svenska vargpopulationen är invandring och reproduktion av finska eller ryska vargar. Det finns enligt Naturvårdsverket goda förutsättningar för att invandrade vargar reproducerar sig i Sverige under de närmaste åren. Genetisk status har vidare beaktats av länsstyrelsen vid urvalet av vilket revir som omfattas av beslutet. Av beslutet om licensjakt följer att jakten inte får bedrivas i revir med säkerställd etablering av genetiskt viktig varg samt revir med andra generationens avkomma från den så kallade Galvenhannen. Utöver villkoret om var jakten inte får bedrivas, som är baserat på Naturvårdsverkets föreskrifter, finns i beslutet ett förbehåll om att om en genetiskt viktig varg uppehåller sig i jaktområdena som omfattas av beslutet kommer länsstyrelsen omedelbart att avlysa jakten i berört område. Det vore enligt Naturvårdsverket mycket olyckligt om en genetiskt viktig varg skulle 7 Naturvårdsverkets fastställande av miniminivåer för varg och björn gällande rovdjursförvaltningsområden och län, den 30 oktober 2014, NV-00552-14.
NATURVÅRDSVERKET 17(21) fällas vid licensjakten. En sådan varg har, som framgår ovan, avgörande betydelse för den svenska vargpopulationens genetiska status. Naturvårdsverket anser mot bakgrund härav att förbehållet om avlysning redan då en genetiskt viktig varg uppehåller sig i jaktområdet är bra och minskar risken för att en sådan varg fälls. Det var således motiverat av länsstyrelsen att vid tiden för beslutet formulera förbehållet på detta sätt. Det har efter länsstyrelsens beslut framkommit uppgifter om att en invandrad varg nu befinner sig i Mellansverige. För att ytterligare minska risken för att denna varg fälls bör förebehållet om avlysning skärpas ytterligare. Naturvårdsverket anser att det är nödvändigt att länsstyrelsen avlyser licensjakten i ett jaktområde redan om det är sannolikt att en genetiskt viktig varg uppehåller sig där. Naturvårdsverket är överinstans och har att beakta instansordningsprincipen. Naturvårdsverket bedömer dock att den aktuella ändringen av beslutet är så liten att det inte är motiverat att återförvisa ärendena till länsstyrelsen, särskilt med hänsyn till processekonomiska skäl. Det är således möjligt för Naturvårdsverket, trots att en ny uppgift framkommit, att själv besluta om denna ändring. Naturvårdsverket anser därför att beslutet ska ändras endast på så sätt att om det är sannolikt att en genetiskt viktig varg uppehåller sig i jaktområden som omfattas av beslutet kommer länsstyrelsen omedelbart att avlysa jakten i berört område. Det justerade förbehållet får anses nödvändigt för att inte äventyra vargens gynnsamma bevarandestatus. Naturvårdsverket bedömer mot denna bakgrund att beslutet med denna ändring inte försämrar vargpopulationens genetiska status och att kriteriet om att inte försvåra upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus är uppfyllt. Licensjaktens omfattning i förhållande till stammarnas storlek och sammansättning Detta kriterium ska tolkas utifrån kraven på begränsad omfattning och begränsad mängd i artikel 16.1 e i art- och habitatdirektivet. Villkoret är inte fast, varken i antal eller i procent, utan handlar om en jämförelse med populationsnivån för en viss art med beaktande av artens särskilda förutsättningar. Bedömningen är direkt kopplad till artens bevarandestatus. 8 För att bedöma en rovdjurspopulations storlek är inventeringsresultat av central betydelse. Naturvårdsverket konstaterar att inventeringsresultatet för varg från vintern 2014/15 visar att den svenska vargpopulationen uppgick till 415 individer. Detta värde tar inte hänsyn till vargar som dött under inventeringsperioden eller till reproduktion som skett under våren 2015. Länsstyrelsen har i bedömningen av lämplig uttag tillämpat två nyligen framtagna modeller från Skandulv om beskattning av den svenska vargpopulationen, där det anges att det finns utrymme för ett sammanlagt uttag (såväl skydds- som licensjakt) på 80 vargar nationellt. Länsstyrelsen har bedömt att ett revir (motsvarande högst sex individer) är ett lämpligt uttag i licensjakten i länet. Frågan är om detta uttag kan sägas utgöra en begränsad omfattning och vara lämpligt i förhållande till vargstammens storlek och sammansättning. 8 Se kommissionens vägledning om strikt skydd för djurarter av intresse för gemenskapen i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer punkt 110. Se även EUdomstolens dom av den 27 april 1988, Kommissionen mot Frankrike, mål C 252/85, ECR.