Enskildas rätt att gripa en brottsling

Juridiska institutionen Höstterminen 2016 Examensarbete i offentlig rätt 30 högskolepoäng Enskildas rätt att gripa en brottsling I förhållande till gällande rättighetsskydd och allmänna principer vid rättighetsinskränkning Författare: Emma Holfve Handledare: Universitetslektor Ingrid Helmius

Ju mer man tänker desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar - Nalle Puh 2

Förord Såsom det krävs en balans mellan en effektiv brottsbekämpning och enskildes krav på integritet och rättssäkerhet, krävs det också en balans mellan effektiv studieinlärning och studentens krav på att ha roligt och ytterligare intressen. Balans är helt enkelt nyckeln till framgång! Uppsala och juristprogrammet vid Uppsala universitet kan belysas som ett ypperligt exempel, genom ett sprudlande studentliv och en förstklassig utbildning bakas en efter en framgångsrik jurist fram! Jag är så otroligt tacksam över att fått genomgå juristutbildningen just vid Uppsala universitet! Förutom en förstklassig utbildning i bagaget har jag även fått vänner för livet, fått upp gnistan för hästarna igen efter att ha tilldelats ett av Uppsala universitets ridstipendium och fått åka på en oförglömlig utbytestermin till Holland! Ingrid har som handledare varit en stjärna, Jag har av naturliga skäl inte sett henne jämt, Men alltid vetat att hon finns där! Januari 2017 Emma Holfve 3

Innehåll Förord 3 Sammanfattning 7 Förkortningar 8 1 Ämnet 9 1.1 Inledning 9 1.2 Syfte och avgränsning 10 1.3 Metod och material 11 1.4 Disposition 12 2 Envarsgripande 13 2.1 Inledning 13 2.2 Ansvarsfrihetsgrund 13 2.3 Krav för enskildas rätt att gripa 14 2.3.1 Rättsliga förutsättningar för envarsgripande 14 2.3.2 Brottsmisstanke 16 2.4 Rättslig befogenhet att använda våld vid envarsgripande 19 2.4.1 Allmänt 19 2.4.2 Laga befogenhet i polislagen 19 2.4.3 Allmänna nödvärnsrätten 20 2.5 Missförstånd eller oaktsamt handlande vid envarsgripande 22 2.5.1 Bristande uppsåt 22 2.5.2 Straffrättsligt ansvar för oaktsamhet 23 2.6 Sammanfattning 25 3 Offentligrättsliga principer vid tvångsåtgärder 26 3.1 Inledning 26 3.2 Legalitetsprincipen 26 3.2.1 Allmänt 26 3.2.2 Legalitetsprincipen i regeringsformen 27 3.3 Ändamålsprincipen 27 3.4 Behovs- och proportionalitetsprincipen 28 4

3.5 De offentligrättsliga principernas betydelse vid ett envarsgripande 29 3.6 Sammanfattning 30 4 Rättigheter 31 4.1 Inledning 31 4.2 Regeringsformen 31 4.2.1 Rörelsefrihet 31 4.2.2 Skydd mot påtvingande ingrepp i den kroppsliga integriteten 32 4.3 Europakonventionen 32 4.3.1 Rätt till personlig frihet 32 4.3.2 Rätt till rörelsefrihet 33 4.3.3 Rätten till kroppslig integritet 33 4.4 Rättighetsskyddens tillämplighet vid envarsgripanden 34 4.4.1 Europakonventionen 34 4.4.2 Regeringsformen 35 4.5 Sammanfattning 35 5 Europakonventionens principer 36 5.1 Inledning 36 5.2 Margin of appreciation och konventionsbegreppens autonomi 37 5.3 Principer vid rättighetsinskränkning 38 5.3.1 Legalitetsprincipen 38 5.3.2 Proportionalitetsprincipen 39 5.4 Sammanfattning 39 6 Europakonventionens laglighetskrav 40 6.1 Inledning 40 6.2 Enskildas rättsliga befogenheters förenlighet med laglighetskravet 40 6.2.1 Den offentligrättsliga och straffrättsliga lagstiftningen 40 6.2.2 Lagstiftningens kvalité 41 6.3 Sammanfattning 43 7 Särskilt gällande frihetsberövanden 43 7.1 Inledning 43 7.2 Envarsgripande ett gränsfall 44 5

7.2.1 Artikel 5 tillämpningsområde 44 7.2.2 För och emot frihetsberövande 44 7.3 Krav för ett tillåtet straffprocessuellt frihetsberövande 46 7.3.1 Förutsättningar för ett frihetsberövande enligt artikel 5.1 c) EKMR 46 7.3.2 Beviskrav enligt artikel 5.1 c) EKMR 47 7.4 Sammanfattning 49 8 Avslutande kommentarer 50 8.1 Formaljuridisk svårighet 50 8.2 Lagregleringens dilemma 50 8.3 Avslutande ord 51 Källförteckning 52 6

Sammanfattning Uppsatsens syfte är att analysera de rättsliga förutsättningarna för ett envarsgripande och deras förenlighet med gällande rättighetsskydd. Mot bakgrund av att våld inte sällan gör ett gripande praktiskt möjligt, klargörs även den våldsbefogenhet som enskilda ges rätt till vid ett envarsgripande. Uppsatsen behandlar främst förhållandet till Europakonventionen med anledning av statens positiva förpliktelser att skydda enskilda från otillåtna ingrepp i de rättigheter som stadgas och skyddas i konventionen. Uppsatsen är avgränsad till att endast behandla skyddet mot ingrepp i enskildas rörelsefrihet och fysiska integritet. Fokus ligger på den legalitetsprincip som gäller vid rättighetsinskränkningar och som också är särskilt långtgående vid fråga om frihetsberövanden. För att kunna utreda envarsgripandens förenlighet med Europakonventionens laglighetskrav är det nödvändigt att ta ställning till om lagstöden uppfyller konventionens krav på kvalité, närmare bestämt måste lagen uppnå en viss rättssäkerhet. Lagen ska vara tillgänglig för allmänheten och utformad med viss precision för att vara tillräckligt förutsebar. För att avgöra om artikel 5 är tillämplig måste ställning tas till om envarsgripande avser ett frihetsberövande i konventionens mening eller en annan inskränkning i rörelsefriheten. Artikeln ger ett väsentligt starkare skydd mot ingrepp än t.ex. vad gäller andra rörelseinskränkningar eller den fysiska integriteten och artikeln innehåller även en uttömmande punktlista för när ett frihetsberövande är tillåtet. Rättsläget är oklart. Min slutsats är att regleringen inte i stort verkar vålla några större problem i förhållande till Europakonventionens laglighetskrav. Däremot framkommer att lagregleringen är bekymmersam utifrån ett offentligrättsligt och straffrättsligt perspektiv och detta kan enligt min mening indirekt resultera i ett brott mot Europakonventionen. Min uppfattning är att gränserna för vad som är tillåtet inte framkommer tillräckligt tydligt i lagtexten. Ett felaktigt envarsgripande är objektivt sett brottsligt och kan föranleda straffansvar. Däremot kan den enskilde undkomma ansvar för brott av det skälet att uppsåt till brott saknas. Oaktsamt olaga frihetsberövande är inte kriminaliserat. I dessa fall utgör åtgärden sålunda inget brott och möjligheten till skadestånd utesluts därmed. Emellertid har det fortfarande skett en otillåten rättighetskränkning. Det kan starkt ifrågasättas om den bristande lagstiftningen och avsaknaden av rättsmedel är förenligt med Europakonventionen. Av den anledningen måste lagstiftningen gällande envarsgripanden kompletteras enligt min mening. 7

Förkortningar a.a. s. anfört arbete sidan a.st. anfört ställe BrB Brottsbalken (1962:700) EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (4.11.1950) f. (och) följande (sida) ff. (och) följande sidor HD Högsta Domstolen HovR Hovrätt Jfr jämför (vilket ska förstås som liknande) JO Justitieombudsmannen eller Riksdagens ombudsmän (det officiella namnet) kap. kapitel men. mening(en) m.fl. med flera m.m. med mera NJA II Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II p. punkt(en) PL Polislag (1984:387) Prop. Proposition s. sida st. stycke(t) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning RB Rättegångsbalken (1942:740) RF Regeringsformen (1974:152) t.ex. Till exempel 8

1 Ämnet 1.1 Inledning Karlsson har stortrivts på sin gård i en trygg by i norra Dalarna, fram tills hösten 2016. Under hösten 2016 fick han inbrott på sin gård och det fortsatte även att ske stölder i byn med jämna mellanrum utan att några större åtgärder vidtogs av polisen. Oron växte sig allt större bland Karlsson själv och hans grannar. En sen kväll i november befann sig en okänd skåpbil i byn. Karlsson beslutade sig att ingripa. Polisen är långt bort och stölderna måste få ett slut, tänkte Karlsson. Strax före gripandet såg han en ihopplockad gärdsgård i diket. Väl framme vid skåpbilen möttes Karlsson av en ilsken Svensson, som vägrade kliva ur bilen och Karlsson fick lov att ta till våld för att möjliggöra gripandet. Till slut fick Karlsson kontroll över situationen och lyckades få in Svensson i sin Volvo, som också tog dem in till polisstationen ett par timmar bort. Istället för att få utmärkelsen som byns hjälte döms Karlsson för olaga frihetsberövande och misshandel. Tingsrätten menar att det inte med tillräcklig säkerhet gick att fastställa att det var Svensson som tänkt tillgripa gärdsgården. Eftersom det därmed inte funnits någon rätt att gripa Svensson har Karlsson inte heller haft rätt att använda våld i samband med gripandet. Samma kväll hade Andersson varit ute på promenad i byn och träffat på en främmande person som visade sig vara Eriksson. Eriksson hade vid mötet stått och sparkat och dragit i gärdsgården. Andersson tvingade med Eriksson till sitt hus. Väl hemma ringde Andersson polisen. Eriksson som nyss fyllt 16 år var livrädd och ville inget annat än fly men vågade inte då Andersson var i lite bättre form än Eriksson själv. Polisen dröjde och tiden gick. Till slut fick Andersson beskedet att släppa Eriksson fri. Andersson vägrade. Han var trött på alla stölder i byn och menade att han enligt bestämmelsen om envarsgripande skulle överlämna den gripne till polis. Eriksson kände ett större och större obehag med att få sin rörelsefrihet begränsad. Till slut kom polisen och Eriksson släpptes fri. Andersson åtalas för olaga frihetsberövande. Brottet Eriksson begått var inte tillräckligt allvarligt för ett rättsenligt envarsgripnde och Andersson släppte heller inte Eriksson efter polisens uppmaning. Hovrätten konstaterar dock att Andersson inte agerat med uppsåt till ett olaga frihetsberövande och frikänns därför från åtalet. Erikssons skadeståndsanspråk avslås därmed och eftersom Andersson frias förlorar Eriksson möjlig- 9

heten till kränkningsersättning för det ingrepp Andersson gjorde i Erikssons rörelsefrihet. Var och ens rätt att gripa en brottsling, även så kallat envarsgripande, är ett intressant och obehandlat institut. Befogenheten var och en har att gripa en person som tas på bar gärning eller som är på flykt från brottsplatsen för ett brott där fängelse kan följa enligt 24 kap. 7 2 st. rättegångsbalken (RB), kan vid första ögonkastet tyckas enkel och lättillämpad. Kanske lite för enkel med hänsyn till att det är fråga om en integritetskränkande åtgärd och för att befogenheten rättfärdigar något som annars är brottsligt? Trots att syftet är att ingripa mot brottslighet kan det i slutändan leda till att den enskilde själv döms för brott. Även den gripne kan berövas viktiga rättssäkerhetsgarantier vid felaktiga gripanden på grund av bristande uppsåt. Gränsen mellan vad som är ett tillåtet envarsgripande och vad som är kriminaliserat avgörs i det enskilda fallet. Oavsett utfall är det fråga om en integritetskränkande åtgärd där lagstiftningen enligt gällande rättighetsskydd måste uppfylla vissa krav på rättssäkerhet. Varje integritetskränkande handling är både skyddad i regeringsformen (RF) och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (EKMR) samt även i regel kriminaliserade i främst brottsbalken (BrB). Envarsgripande är ett uråldrigt undantag från den grundläggande principen att staten har ansvaret för brottsbekämpningen och för de tvångsmedel som krävs för att utreda brott i samhället. 1 Det är intressant att utreda detta institut närmare med anledningen av att enskildas rättighetsskydd under de senaste decennierna har växt sig allt starkare, samtidigt har regleringen om envarsgripande stått helt orörd, till skillnad från polisens befogenheter som setts över vid ett flertal tillfällen. 2 1.2 Syfte och avgränsning Syftet med denna uppsats är att utreda institutet envarsgripande i förhållande till gällande rättighetsskydd och särskilt regleringens förenlighet med legalitetsprincipen. Om förutsättningarna för envarsgripande är uppfyllda har enskilda också i samband med gripandet rätt att utöva visst våld. Enskildas våldsbefogenhet utgör i många fall ett nödvändigt komplement till ett envarsgripande varför det är nödvändigt att se över även denna bestämmelse. Enskildas rättsliga makt- och våldsbefogenheter styrs av regler i rättegångsbalken och polislagen. Dessa offentligrättsliga regler stadgar när ett envars- 1 Lindberg, G, Straffprocessuella tvångsmedel: när och hur får de användas, s. 228. 2 T.ex. Prop. 1983/84:111, SOU 1993:60, Prop. 1996/97:175. 10

gripande är tillåtet och mängden våld som får användas i samband med ett envarsgripande. I de fall förutsättningarna för envarsgripande inte är uppfyllda är åtgärden objektivt sett kriminaliserad i brottsbalken. Den enskildes rättsliga befogenhet att gripa rättfärdigar något som annars ses som ett olaga frihetsberövande eller liknande. 3 Enskildas rättsliga befogenheter innebär främst ett ingrepp i rörelsefriheten och inte sällan också i den fysiska integriteten i övrigt. I både regeringsformen och Europakonventionen skyddas enskilda från otillåtna ingrepp i dessa rättigheter. För att reglerna gällande envarsgripanden ska vara tillåtna rättighetsinskränkningar enligt rådande rättighetsskydd, måste regleringen först och främst vara förenlig med legalitetsprincipen. Utöver en tillfredsställande lagstiftning för rättighetsinskränkningar krävs tillfredsställande rättsmedel om någon utsätts för felaktiga rättighetsinskränkningar, såsom straffbud och skadeståndsmöjligheter. Uppsatsen ger därför också en straffrättslig utblick med anledning av att den offentliga rätten och straffrätten överlappar varandra på detta rättsområde. Skadestånd behandlas dock inte närmare, mer än att den rättssäkerhetsgarantins betydelse för enskilda kort uppmärksammas. Envarsgripanden kan företas av såväl enskilda medborgare som offentliga tjänstemän. 4 Denna uppsats behandlar emellertid endast envarsgripande företagna av enskilda medborgare och som därför inte faller under begreppet myndighetsutövning. 1.3 Metod och material I uppsatsen används den rättsdogmatiska metoden. Jag utgår från rättskällehierarkin för att identifiera relevanta rättskällor. Dessa rättskällor och rättskällornas inbördes rangordning är lagar och andra författningar, förarbeten, rättspraxis och doktrin. 5 Rättskällorna tolkas och viktas mot varandra för att slutligen diskuteras närmare. Enskildas rättsliga befogenheter regleras i lag. Rätten för enskilda att gripa en annan enskild regleras i 24 kap. 7 2 st. RB, såsom ett straffprocessuellt tvångsmedel. Enskildas våldsbefogenheter regleras först och främst i 10 1 st. 2 p. jämförd med 29 1 st. 3 men. polislagen (PL). Även reglerna om nödvärn i 24 kap. 1 BrB kan aktualiseras vid ett ingripande. Varje enskild medborgares rörelsefrihet och rätt till fysisk integritet skyddas i både regeringsformen och Europakonventionen, som båda uppställer vissa 3 Fitger, P, kommentar till rättegångsbalken, 24:7 och NJA II 1962 s. 118. 4 Fitger, a.a. s. 24:7. 5 Bernitz, U m.fl., Finna rätt; juristens källmaterial och arbetsmetoder, s. 31 f. 11

krav vid en rättighetsinskränkning. 6 Varken den enskildes rättsliga befogenheter eller rättigheterna är reglerade i detalj, utan lagstöden sätter snarare upp en rättslig ram som den vidtagna åtgärden måste falla inom. Vilken åtgärd som bör vidtas styrs istället av allmänna principer som främst utvecklats i rättspraxis och doktrin. Institutet envarsgripande har i förarbeten behandlats väldigt kortfattat och är i doktrin ett relativt obehandlat rättsområde. Det är i främst rättspraxis som själva institutet diskuteras. Det finns desto mer material gällande skyddet mot rörelseinskränkningar och ingrepp i den fysiska integriteten. Polisens rättsliga befogenheter har vid ett flertal tillfällen setts över. Jag har därför sökt vägledning i dessa propositioner (prop.) och statliga offentliga utredningar (SOU). Jag har även använt rättspraxis från både Europadomstolen och svenska domstolar. Från de svenska domstolarna är det främst hovrättsavgöranden (HovR) med anledning av att Högsta domstolen (HD) endast i ett fåtal fall behandlat frågan om envarsgripanden. Förarbetena ger en bakgrund till gällande reglering och en bättre bild av de juridiska problem som måste beaktas medan rättspraxis istället klargör och utvecklar rättsläget. Justitieombudsmannen (JO) har gjort vissa uttalanden i närliggande rättsområden. Dessa kommentarer och välgrundade synpunkter har också haft ett värde för uppsatsen. Till sist har även doktrin varit till stor hjälp för ökad förståelse och tolkning av de ovan nämnda rättskällorna. Såsom inledningsvis påpekat är rättsområdet sparsamt behandlat. Jag har därför i den mån det faller ihop med polisens rättsliga befogenheter funnit information i litteratur som främst behandlar polisrätt, särskilt Norées avhandling. Svensk Juristtidning (SvJT) har varit till stor hjälp för att belysa problem och brister i lagstiftningen. Fitgers kommentar till rättegångsbalken har också varit till hjälp i den mån inga andra källor funnits. 1.4 Disposition Uppsatsen inleds med att de rättsliga förutsättningarna för ett envarsgripande och den medföljande våldsbefogenheten redogörs i kapitel 2. Förutom att presentera lagregleringen upplyser kapitlet om brister som finns i den rådande lagstiftningen. Lagstöden återfinns i den offentligrättsliga lagstiftningen och är inte reglerade i detalj. De offentligrättsliga principerna som i regel gäller vid offentlig maktutövning behandlas närmare i kapitel 3. Lagregleringen är av väsentlig betydelse med hänsyn till att den en- 6 Rörelsefriheten skyddas i artikel 5 EKMR samt artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet respektive 2 kap. 8 RF. Den fysiska integriteten skyddas i artikel 2,3 och 8 EKMR respektive 2 kap. 6 RF. 12

skildes rättssfär fått vika för intresset för en effektiv brottsbekämpning. Hur enskildas rörelsefrihet och fysiska integritet skyddas och i vilken mån dessa grundläggande rättigheter får inskränkas redovisas i kapitel 4-5. Därefter följer en diskussion huruvida enskildas rättsliga befogenheter i rättegångsbalken och polislagen är förenligt med Europakonventionen i kapitel 6-7. I kapitel 8 avslutas uppsatsen med ett par egna kommentarer gällande lagstiftningen och avslutningsvis sammanfattas min analys gällande rättsläget. 2 Envarsgripande 2.1 Inledning Bestämmelsen om envarsgripande möjliggör att enskilda kan medverka till att säkerställa ett efterföljande straffrättsligt förfarande mot den misstänkte brottslingen. Konsekvensen av ett envarsgripande är att den misstänkte personen, om än kortvarigt, berövas friheten. Likväl kan ytterligare ingrepp i den fysiska integriteten också förekomma eftersom våld ofta gör ett gripande praktiskt möjligt. Envarsgripande får med hänsyn till dess syfte och effekt karaktären av ett straffprocessuellt tvångsmedel som i regel ställs till statens tjänstemäns förfogande, särskilt polisen. 7 I följande kapitel belyses inledningsvis hur den offentliga rätten och straffrätten överlappar varandra på detta rättsområde. Därefter redogörs förutsättningarna för envarsgripande och hur enskildas medföljande våldsbefogenheter är reglerat. Kapitlets genomgång av gällande rätt åskådliggör en del brister och problem i gällande lagreglering som jag avslutningsvis diskuterar närmare. 2.2 Ansvarsfrihetsgrund Innebörden av envarsgripande enligt 24 kap. 7 2 st. RB kan vara att ett frihetsberövande som vidtas av en enskild person är rättsenligt och således straffritt, med andra ord en ansvarsfrihetsgrund. 8 Om frihetsberövandet inte uppfyller samtliga förutsättningar är åtgärden kriminaliserad som olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 BrB. Vid mindre allvarliga ingripanden kan det istället röra sig om ett ofredande enligt 4 kap. 7 BrB. 9 7 Jfr JO 2000/01 s.155 f. 8 Jfr NJA II 1962 s. 118. 9 Jfr NJA 1978 s. 67. 13

Enskilda ges en rätt att i samband med ett gripande använda försvarligt med våld enligt 29 1 st. 3 men. PL den som i annat fall med laga stöd ska verkställa ett frihetsberövande jämförd med 10 1 st. 2 p. PL. Ett frihetsberövande behöver inte vara förenat med våld för att betraktas som ett sådant. Det är tillräckligt att ingripandet är ägnat att ses som ett frihetsberövande. 10 Rätten att använda våld kan dock vara ett nödvändigt komplement till ett gripande och kan göra en sådan åtgärd praktisk möjlig. 11 Om förutsättningarna för envarsgripande inte föreligger har den enskilde ingen rätt att använda våld utan kan istället göra sig skyldig till en brottslig gärning. Utan tillämpligt lagstöd är användandet av våld förbjudet och kriminaliserat i särskilt 3 kap. BrB. Förutom den laga våldsbefogenheten vid ett envarsgripande kan också den allmänna ansvarsfrihetsgrunden att använda våld i enlighet med reglerna om nödvärn i 24 kap. 1 BrB komma ifråga. Straffbuden i brottsbalken är således skrivna med reservation för att ingen ansvarsfrihetsgrund föreligger. Om så är fallet är ansvar för brott uteslutet. Det innebär å andra sidan att om förutsättningarna för envarsgripande inte är uppfyllda är åtgärden i regel brottslig. Gemensamt för de laga befogenheterna enskilda ges vid ett gripande och den allmänna nödvärnsrätten är att det finns ett motstående intresse som har ansetts väga tyngre än den integritetskränkande åtgärd som den gripne utsättas för. 12 Ett enskilt ingripande må generellt anses som hedervärt och värdefullt för ett tryggare samhälle och vidtaget i ett omsorgsfullt syfte. Det händer dock att enskilda själva åtalats för brottslig gärning trots att syftet med deras handling först och främst var att agera mot brottslighet. 13 Att ge enskilda en rättighet som skapar initiativ och som för lätt kan falla över till något brottsligt kan tyckas betänkligt, det är därför i dessa sammanhang särskilt viktigt med tydliga rekvisit och förutsebarhet enligt min mening. 2.3 Krav för enskildas rätt att gripa 2.3.1 Rättsliga förutsättningar för envarsgripande Enligt 24 kap 7 2 st. RB får envar gripa en person som har begått brott med fängelse i straffskalan och som påträffas på bar gärning eller flyende fot. Även den som är efterlyst får gripas av envar. Efter att ett gripande ägt rum ska den gripne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. 10 JO 2000/01 s. 157 f. 11 Jfr Norée, A, Polisers rätt till våld, s. 14. 12 Jfr Norée, A, Laga befogenhet polisens rätt att använda våld, s. 132 f. 13 T.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinge B 2495-12. 14

Med envar avses alla, privata som offentliga subjekt, som inte arbetar som polis. 14 Första förutsättningen för ett tillåtet envarsgripande är att den som frihetsberövas ska ha begått ett brott med fängelse i straffskalan. Majoriteten av straffbuden innehar fängelse i straffskalan, exempelvis misshandel, ofredande, snatteri och stöld. Däremot har brott som hemfridsbrott och åverkan endast böter i straffskalan. 15 För att ett envarsgripande ska vara tillåtet krävs det vidare att den som grips påträffas på bar gärning eller flyende fot. Det äldre uttrycket flyende fot innebär att den gripne är på flykt från brottsplatsen. 16 HD har i ett mål anfört att en enskild person som inte direkt iakttagit vem som har begått gärningen och vid stunden kunnat ingripa inte anses ha påträffat gärningsmannen på bar gärning eller flyende fot. 17 Det har heller inte förlegat någon rätt för en enskild att gripa en person när denne inte direkt iakttagit brottet och därav kunnat fastslå vem som stulit föremålet. 18 I ett annat mål befann sig inte målsäganden på brottsplatsen först förrän någon minut efter att ett inbrott i dennes bil begåtts. Att det förflöt någon minut från inbrottet i bilen till dess att gripandet skedde ansåg HD inte var något hinder för att gripandet skett på bar gärning enligt lagens mening. 19 Enligt den sista meningen ska den gripne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Det lär innebära att överlämningen ska ske så snart som möjligt. 20 Denna mening avser att garantera att det enskilda frihetsberövandet blir så kortvarigt som möjligt. Kravet på skyndsamhet bör således ses som en garanti mot oriktiga frihetsberövanden. 21 Att skyndsamhetskravet upprätthålls i praktiken kan dock ifrågasättas. Det finns en rådande resursbrist hos polisen och det kan vara resurskrävande att avsätta polismän för att åka ut och ta hand om envarsgripna, vilket under 1990-talet utvecklade så kallade snattefoner. Kortfattat innebär en snattefon ett särskilt telefonnummer som en butikskontrollant kunde ringa efter ett ingripande mot en person misstänkt för snatteri. Detta förenklade förfarande fick endast ske under förutsättning att den misstänktes identitet var klarlagd och att den misstänkte var villig att förhöras per telefon. Med andra ord överlämnades den gripne till polisen per telefon istället för fysiskt. 22 14 Jfr NJA II 1943 s. 329. 15 3 kap. 5, 4 kap. 7, 8 kap. 1-2 samt 4 kap. 6 och 12 kap. 2 BrB. 16 NJA II 1984 s. 296. 17 NJA 1978 s. 67. 18 RH 1998:90. 19 NJA 1994 s. 48. 20 Fitger, a.a. s. 24:7. 21 SOU 2002:44 s. 69 f. 22 SOU 2002:44 s. 44. 15

Snattefoner fick kritik av JO som inte ansåg att förfarandet var förenligt med gällande rätt. Ett fysiskt överlämnade är ett krav och en viktig skyddsfunktion för den enskilde. JO anförde vidare att regeln om överlämnande till polisman fyller den viktiga funktionen att säkerställa förfarandet mot den gripne i enlighet med den gällande objektivitetsprincipen för brottsutredande verksamheten som också kommer till uttryck i 23 kap. 4 RB. Den polisman som beordras till platsen har även att kontrollera att den som ingripit mot den misstänkte inte har överskridit sina befogenheter. 23 Skyndsamhetskravet ger skydd mot långvariga frihetsberövanden men är emellertid ingen garanti mot oriktiga frihetsberövanden överlag. Att även ett kortvarigt frihetsberövande är olagligt framgår av motiven. 24 Regeringen menar dock att ett kortare frihetsberövande, upp till sex timmar, inte är att betrakta som ett frihetsberövande i Europakonventionens mening. 25 Envarsgripande är tänkt som en interimistisk åtgärd i avvaktan på att polis kommer till platsen. 26 Men enligt min uppfattning kan det ifrågasättas om denna rättssäkerhetsgaranti är tillräcklig för att upprätthålla rättssäkerheten och motverka felaktiga gripanden företagna av enskilda. Envarsgripande förutsätter inte att skäl för anhållande föreligger vilket krävs för att en polisman ska få gripa någon i enlighet med 24 kap. 7 1 st. RB. Norées förklaring till detta är att lagstiftaren ansett att det inte kan ställas allt för högra krav på juridiska kunskaper hos allmänheten. Enskildas gripanderätt skulle vid för höga krav inte få någon betydelse i praktiken. 27 2.3.2 Brottsmisstanke Hela brottmålsprocessen, från gripande till domstolens dom, är ordnad efter en skala av stegrande beviskrav. Fram till det slutliga beviskravet, ställt utom rimlig tvivel, råder det en naturlig osäkerhet av den anledningen att det fortfarande saknas viktiga pusselbitar. Brottmålsprocessen är tänkt att vara framåtskridande, klarhet och säkerhet ska under hela processens gång öka så att skulden slutligen kan fastställas med en god säkerhetsmarginal. 28 23 JO 2000/01 s. 159 f. 24 NJA II 1962 s. 117. 25 Prop. 2008/09:131 s. 12. 26 Lindberg, a.a. s. 228. 27 Norée, a.a. s. 223. 28 Bring, T och Diesen, C, Förundersökning, s. 149 f. 16

Intressant är att det inte uttryckligen i 24 kap. 7 2 st. RB anges vilken grad av misstanke som krävs för ett envarsgripande. Vid fråga om tvångsmedel anges nämligen i regel vilken grad av misstanke som krävs för tvångsmedlets tillämplighet. 29 Lindberg hävdar att eftersom ett envarsgripande förutsätter att en gärningsman ertappas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen får endast personer med en stark brottsmisstanke gripas. 30 I rättegångsbalkens bestämmelser stadgas det olika grader av misstanke från kan antas, kan misstänkas, skäligen misstänkt och sannolika skäl. 31 Samtliga formuleringar i lagtexten är vaga språkligt sätt men ett försök att ge uttryck för hur stark bevisning i skuldfrågan som krävs för att få tillämpa bestämmelsen. Det ligger i sakens natur att det inte i detalj går att ange vad som i det enskilda fallet krävs för att nå upp till en viss brottsmisstanke. Vad som krävs i form av faktiska omständigheter är något som utvecklas närmare i praxis, dock är det endast vissa tvångsmedel som underkastas domstolsprövning. En bevisbedömning innehåller alltid ett subjektivt moment vilket medför att vad som krävs för den aktuella brottsmisstanken varierar från individ till individ. 32 Uttrycket anledning anta kräver endast misstanke om att ett konkret brott begåtts och gärningsmannen kan således fortfarande vara okänd. Den lägsta brottsmisstanken som riktar sig mot någon som är misstänkt som person är uttrycket kan misstänkas. Inom denna misstankegrad kan det röra sig om en mycket svag bevisning mot den misstänkte. Uttrycket skälig misstanke är det beviskrav som gäller för flest tvångsmedel. Detta är ett högre beviskrav som allmänt brukar kräva att det finns konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att den misstänkte personen begått brottet. 33 För ett rättsenligt polisgripande krävs, till skillnad för ett envarsgripande, i regel att det föreligger anhållningsskäl. Huvudregeln vid anhållande eller häktning är att personen är på sannolika skäl misstänkt för brottet. För sannolika skäl krävs det att omständigheterna är sådana att misstanken kommer framstå som berättigad vid en objektiv bedömning. 34 29 Lindberg, a.a. s. 34. 30 A.a. s. 233. 31 Lindberg s. 34. Se även 28 kap. 1, 27 kap. 2, 23 kap. 9 st. 4, 24 kap. 3 och 6 resp. 24 kap. 1 och 2 RB. 32 Lindberg, a.a. s. 43 f. 33 A.a. s. 44 ff. 34 SOU 1938:44 s. 298. 17

Vid bedömning om brottsmisstankens styrka är tillräcklig för en viss tvångsåtgärd ska samtliga mer eller mindre konkreta fakta eller omständigheter sammanvägas. Vad som exempelvis kan läggas till grund är omständigheten att en person grips på bar gärning. Vid en sådan situation råder det normalt en mycket stark bevisning i skuldfrågan genom både personens närvaro på brottsplatsen och andra särskilda omständigheter vid gripandet. Risken i dessa fall är en eventuell personförväxling och huruvida brottet hunnit fullbordats. 35 Lindberg menar att ett gripande på bar gärning normalt uppnår den högsta brottsmisstanken sannolika skäl. 36 Troligtvis har lagstiftaren valt bort beviskravet för att underlätta tillämpningen för enskilda, dock verkar det som att det enligt Lindberg krävs en lika hög grad av brottsmisstanke som för ett polisgripande. Att en person grips på bar gärning verkar således vara en så pass konkret och stark omständighet som ensamt kan räcka för ett gripande. Intressant är dock domstolens tolkning av rekvisitet bar gärning i praxis. Såsom framkommit är det något ovisst om det för rätt att gripa en misstänkt krävs att denne direkt iakttagit brottet. Det senaste HD anfört är att någon minut mellan att brottet begåtts och ingripandet uppfyller kravet på bar gärning. Detta kan ställas mot den risk för personförväxling som under den tiden kan uppstå. I samtliga bedömningar verkar det i vart fall funnits en viss misstanke mot en person och inte endast att ett brott har förövats. HD har inte uttryckt sig gällande beviskravet för brottet men hovrätten har utifrån HD:s skrivning gällande rekvisitet på bar gärning eller flyende fot tolkat att beviskravet för brottet ifråga inte får sättas för högt utan ett visst mått av osäkerhet måste tillåtas, dock får gripandet inte ske på allt för lösa grunder. 37 Att inte uttryckligen ange vilket beviskrav som krävs för att man velat skapa en för enskilda lättillämpad regel leder enligt min mening till en otydlighet för hur högt beviskravet är satt. 38 Tolkningen av begreppet bar gärning eller flyende fot synes inte av HD tolkas bokstavligen utan det tillåts en viss osäkerhet ifråga om gärningsmannen. Med hänsyn till rådande praxis som godtar en viss osäkerhet ställer jag mig frågande till att såsom bar gärning eller flyende fot tolkas av domstolarna uppnår beviskravet sannolika skäl. Beviskravet verkar snarare vara i höjd med skälig misstanke. 35 Lindberg, a.a. s. 35. 36 A.a. s. 47 f. 37 Göta hovrätt, B 3237-08. 38 Jfr Fitger, a.a. s. 24:7. 18

2.4 Rättslig befogenhet att använda våld vid envarsgripande 2.4.1 Allmänt Enskilda har rätt att utöva våld dels med stöd av 29 1 st. 3 men PL jämförd med 10 1 st. 2 p. PL, dels med stöd av 24 kap. 1 BrB. Enskildas laga befogenhet i 10 PL bör tillämpas först därför att den bestämmelsen är särskilt tillämplig vid envarsgripanden medan nödvärnsreglerna är allmänna och tillkommer var och en oavsett situation. 39 Det finns två framträdande skillnader mellan dessa bestämmelser. För det första används den laga befogenheten i ett offensivt syfte för att fullgöra en åtgärd i kanske främst det allmännas intresse medan nödvärnsrätten i huvudsak används i ett defensivt syfte för att skydda sig själv eller rädda något annat. Nyss nämnda skillnad skapar möjligtvis förståelse för den andra betydande skillnad i mängden våld som gäller vid respektive ansvarsfrihetsgrund. Den laga befogenheten enskilda har genom 10 PL omfattar endast användande av våld i den mån det är försvarligt, medan nödvärnsrätten tillåter våldsanvändningen i den mån det inte är uppenbart oförsvarligt. 40 2.4.2 Laga befogenhet i polislagen Våldsbefogenheten som ges i polislagen är först och främst riktad till en polisman och avser att tillgodose kravet på lagstöd vid en rättighetsinskränkning, i detta fall skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp. 41 Lagstödet förutsätter inte att våld ska användas utan att våld får användas i vissa särskilda fall. Formuleringen i första stycket är tänkt att markera att polismannen alltid ska välja den minst ingripande åtgärden i varje enskild situation och ska enligt motiven ses som en erinran att behovs- och proportionalitetsprinciperna ska beaktas vid användandet av våld. 42 Att en polisman alltid ska handla i enlighet med dessa principer framgår särskilt av 8 PL. Däremot ger 10 PL också stöd för andra, såsom enskilda, att använda våld i vissa särskilda situationer varför denna formulering ändå är av viss betydelse eftersom det inte finns någon särskild hänvisning till 8 PL från 29 PL. För att få använda våld vid ett frihetsberövande förutsätts enligt 10 1 st. 2 p. PL att den gripne försöker undkomma eller att den gripande annars möts av motstånd när han eller hon har att verkställa åtgärden. Att den enskilde möts av motstånd kan inte ges 39 I enlighet med principen om lex specialis. Se också Boucht, J, Polisiär våldsanvändning; en straffrättslig och offentligrättslig undersökning, s. 387 f. 40 Jfr Norée, Polisers rätt till våld, s. 42 f. 41 Prop. 1983/84:111 s. 80 ff. 42 Prop. 1983/84:111 s. 93. 19

annan innebörd än att motståndet måste kommit till uttryck innan den enskilde själv får använda våld. 43 Begreppet motstånd har en vidare innebörd och avser både aktivt motstånd och passivt motstånd. Med andra ord har den gripande rätt att använda våld om den gripne spjänar emot, vägrar att flytta på sig eller gör det omöjligt för den gripande att verkställa gripandet. 44 Försvarlighetsbedömningen påverkas av vem det är som verkställer gripandet. Att det kan vara försvarligt för en polis att använda vapen vid ett ingripande medför således inte att en privatperson också ges en sådan befogenhet. 45 Försvarlighetsbedömningen ska alltid ske utifrån den ingripande personens uppfattning. 46 Det krävs att användandet av våld syftar till att genomföra ett gripande, våldet är nödvändigt och till sist att våldet är försvarligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vad som ska beaktas vid en försvarlighetsbedömning anges inte närmare i bestämmelsen, det framgår istället av praxis. Vad som ska beaktas är det våld eller hot om våld som den gripande möts av, åtgärdens vikt och omständigheterna i övrigt. 47 Vid en försvarlighetsbedömning ska en avvägning göras mellan graden av våld och åtgärdens vikt. Det är inte försvarligt om våldet står i missförhållande till åtgärdens behov. Proportionalitetsprincipen är således av avgörande betydelse och begränsar våldsutövningen. Graden av tillåtet våld skiftar med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. 48 2.4.3 Allmänna nödvärnsrätten Nödvärnsbestämmelsen är en ansvarsfrihetsgrund för både offentliga tjänstemän och för enskilda. Våldsanvändning är enligt 24 kap. 1 BrB tillåtet så länge våldet inte är uppenbart oförsvarligt. De offentliga behovs- och proportionalitetsprinciperna gäller således inte fullt ut vid en nödvärnssituation, utan nödvärnsrätten går utöver vad som medges i enlighet dessa principer och behöver egentligen inte vara objektivt nödvändigt men heller inte avsevärt mycket mer våld än nödvändigt eftersom det inte får stå i uppenbart missförhållande till angreppet. Den angripne ska ha sett sin handling som nödvändig och det är utifrån hur den angripne uppfattat situationen som försvarlighetsbedömningen ska ske. 49 Vad som är försvarligt beror på angreppets beskaffenhet, det 43 Jfr Norée, a.a. s. 150 och JO 1998/99 s. 107. 44 Prop. 1983/84:111 s. 94. 45 Munck, J och Berggren, N- O, Polislagen en kommentar, s. 192. 46 Jfr Norée, a.a. s. 201. 47 Jfr a.a. s. 199 f. 48 Jfr a.a. s. 206 f. 49 A.a. s. 228 f. 20

angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt vilket också stadgas uttryckligen i lagtexten till skillnad från 10 PL där det inte anges vad som ska beaktas. Rätt till nödvärn har den som utsätts för ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Det måste röra sig om en fysisk kränkning mot en person eller egendom såsom misshandel eller stöld. Viktigt att påpeka är att nödvärn är självförsvar och föreligger endast från att det brottsliga angreppet har påbörjats eller är överhängande till dess att det är avslutat. Annars är det fråga om försvar i förebyggande syfte eller hämnd vilket inte är tillåtet. Däremot har den angripne istället rätt att gripa brottslingen efter angreppet och i detta sammanhang använda försvarligt våld. 50 Den som med laga rätt griper en person har också rätt att ta föremål i beslag i enlighet med 27 kap. 4 RB. Den nödvärnssituation som då kan komma att göras gällande är den som regleras närmare i 24 kap. 1 2 st. 2 p. BrB, att den gripne vid ingripandet med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendomen tas på bar gärning. Att en bestulen person får agera vid bar gärning, innebär att stöldgodset endast får tas tillbaka i samband med stölden, på brottsplatsen eller när gärningsmannen försöker avvika därifrån. Vidare krävs det också att gärningsmannen hindrar ett återtagande. 51 Anledningen till att jag tar upp denna nödvärnssituation är för att belysa hur nuvarande rättsordning orsakar ett visst tillämpningsproblem. Ett och samma händelseförlopp kan med hänsyn till lagtexternas innehåll komma att regleras utifrån både 24 kap. 1 BrB och 10 PL. Om gärningsmannen vid ett ingripande på grund av en stöld inledningsvis hindrar ett återtagande av stöldgodset är nödvärnsbestämmelsen tillämplig, men så fort den gripande återtagit godset ska den laga befogenhet att använda våld enligt 10 PL tillämpas. Detta kan för allmänheten medföra svårbegripliga effekter med hänsyn till den betydande skillnaden i mängden våld som får användas. HD har anfört att en sådan lagtolkning är opraktisk och skulle få svårbegripliga effekter för allmänheten. HD fann därför att i det fall det rör sig om ett kortvarigt händelseförlopp får bestämmelsen om nödvärn reglera hela händelseförloppet. 52 Jag uppfattar det som att HD gör en extensiv tolkning och låter nödvärnsbestämmelsen omfatta en situation som egentligen faller utanför bestämmelsens räckvidd vid en bokstavstolkning. 53 Det är enligt min mening anmärkningsvärt, eftersom den straffrättsliga legalitetsprincipen även gäller vid fråga om ansvarsfrihetsgrunder. 50 A.a. s. 219 ff. 51 A.a. s. 224. 52 NJA 1994 s. 48. 53 Jfr Boucht, a.a. s. 90. 21

Legalitetsprincipen innebär ett krav på lagstöd, likformighet, konsekvens och förutsebarhet. 54 Att såsom HD tillämpa bestämmelsen trots att det strider mot lagtexten är därför enligt min uppfattning i strid med legalitetsprincipen. Såsom ovan framkommit är det inte tillåtet för enskilda att gripa en person som begår hemfridsbrott eller olaga intrång med anledningen av att det endast föreligger böter i straffskalan. 55 Däremot vill jag uppmärksamma att det föreligger en rätt till nödvärn i en sådan situation i enlighet med 24 kap. 1 p.3-4 BrB. Under sådana förhållanden har var och en alltså alltid rätt att kasta ut brottslingen, men däremot ingen rätt att låsa gärningsmannen inne. 56 2.5 Missförstånd eller oaktsamt handlande vid envarsgripande 2.5.1 Bristande uppsåt Regeln om envarsgripande är särskilt begränsad på så sätt att det måste vara fråga om ett föregående brott som upptäcks på bar gärning, flyende fot eller att personen ifråga är efterlyst. Våldsbefogenheten är endast tillämplig i det fall ett rättsenligt envarsgripande föreligger och endast om gärningsmannen gör motstånd och det utifrån omständigheterna är försvarligt. Nödvärnsbestämmelsen är istället särskilt begränsad med anledning av att åtgärden görs i försvar och för att skydda ett skyddsvärt intresse, närmare bestämt måste en hotfull eller våldsam situation uppstå. För det fall ansvarsfrihetsgrunderna inte är tillämpliga är åtgärden i regel kriminaliserad i brottsbalken. Den vidtagna åtgärden kan dock resultera i straffrihet trots att ingen av de ovan diskuterade ansvarsfrihetsgrunder är tillämplig. Brott är en gärning som är belagd med straff antingen i brottsbalken eller i en annan lag eller författning i enlighet med 1 kap 1 BrB. Ett antal förutsättningar måste vara uppfyllda för att ett brott ska föreligga, förutom att gärningen måste vara belagd med straff måste också en rad objektiva och subjektiva rekvisit vara uppfyllda vilka också ska täcka varandra i enlighet med täckningsprincipen. De objektiva rekvisiten framgår direkt av brottsbeskrivningen medan de subjektiva rekvisiten är uppsåt eller oaktsamhet om så är särskilt föreskrivet i brottsbeskrivningen enligt 1 kap. 2 1 st. BrB. 57 Det kan uppstå situationer där den enskilde begår misstag, t.ex. griper en person trots att förutsättningar för envarsgripande inte föreligger eller missförstår sina rättsbefogen- 54 SOU 1988:7 s. 128 f. 55 Se 4 kap. 6 BrB. 56 Jfr Norée, a.a. s. 225. 57 A.a. s. 131 f. 22

heter i samband med ett gripande. Den laga befogenheten och nödvärnsregeln utgör objektiva ansvarsfrihetsgrunder och ansvar för uppsåtliga brott, såsom olaga frihetsberövanden och misshandel, är uteslutet i det fall den enskilde missuppfattat situationen och trott att handlandet var tillåtet. Om uppsåt saknas kan personen inte fällas till ansvar för uppsåtligt brott, men däremot för brott som straffar oaktsamhet om misstaget varit oaktsamt. 58 En polisman kan gå fri i det fall han eller hon misstagit sig om sin laga befogenhets räckvidd i 10 PL. Detta gäller inte för övriga ansvarsfrihetsgrunder. Bakgrunden är att en polisman ofta är skyldig att använda våld och det anses vara allt för strängt att döma för uppsåtligt brott om denne misstagit sin befogenhet. 59 Detta är förvånande anser jag, polismän bör känna till sin laga befogenhet. Det är oklart om även enskilda kan frias från ansvar i det fall denne misstagit sig om sin laga befogenhet i 10 PL. Vad som enligt min mening talar för är enskildas svårighet att känna till gränserna för sin våldsbefogenhet vid envarsgripande med hänsyn till att befogenheten både lämnar utrymme för en skönsmässig bedömning och är fragmentarisk reglerad. Vad som talar emot är att enskilda inte är skyldiga att ingripa vid brott såsom polismän. Oavsett straffrättsligt ansvar eller inte vid missförstånd om sin våldsbefogenhet är regleringen enligt min mening anmärkningsvärd och bidrar till en ökad risk för missförstånd vid enskilda ingripanden. 2.5.2 Straffrättsligt ansvar för oaktsamhet Statens tjänstemän ansvarar för oaktsamhet enligt 20 kap. 1 BrB som reglerar ansvar för tjänstefel, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel. Brottet tjänstefel är begränsat i så måtto att det är endast åtgärder vid myndighetsutövning som omfattas. Vad som faller under begreppet myndighetsutövning är främst ett bindande beslut som är grundat i en offentligrättslig bestämmelse som har rättslig verkan gentemot en enskild. 60 Ett gripande består både av ett beslut och ett faktiskt handlande. Det har diskuterats om polisens operativa beslut är av formen 58 Jfr Norée, a.a. s. 213. 59 A.st. 60 Strömberg, H, Lundell, B, Allmän förvaltningsrätt, s. 20. 23

beslut som krävs för att betraktas som myndighetsutövning vilket vidare medför att vissa rättssäkerhetsgarantier slår till. 61 Både åtgärder som självständigt utgör myndighetsutövning eller åtgärder som står i ett naturligt och nära samband med myndighetsutövning faller dock inom straffbestämmelsens ram. Det kan till exempel vara åtgärder som ingår i ett direkt led i ett tvångsingripande från statens sida. Straffansvaret innefattar alltså även vissa faktiska handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med en myndighetsutövning. 62 Om gärningen är att bedöma som ringa ska dock inget ansvar dömas ut enligt första stycket. Därutöver är tjänstefel också begränsat på så sätt att ansvar enligt bestämmelsen först blir aktuellt i det fall inget annat straffbud är tillämpligt enligt tredje stycket. Men enligt min mening av särskilt stort intresse i detta sammanhang på grund av att straffbestämmelsen omfattar oaktsamhet. Intressant är hur enskildas ansvar för oaktsamhetsbrott ser ut med anledning av att enskildas rättsliga befogenheter är både fragmentariskt reglerat och enligt min åsikt olämpligt utformade. Någon motsvarighet till tjänstefelsansvaret saknas vid fråga om envarsgripande. Det finns heller inget annat kontrollinstrument som har till avsikt att minimera risken för felaktiga ingripanden. 63 Någon straffbestämmelse om oaktsamt olaga frihetsberövande har inte ansetts nödvändig. Av det skälet att gärningen anses i oaktsamma fall endast ske i samband med tjänsteutövning och blir i så fall straffbar såsom tjänstefel i enlighet med 20 kap. 1 BrB. 64 Att enskilda också har en rättslig befogenhet att frihetsberöva en person verkar således förbisetts vid fråga om att kriminalisera oaktsamt olaga frihetsberövande. Frågan är då om det går att tolka in enskilda som utövar sin rätt att gripa en brottsling enligt 24 kap. 7 2 st. RB under tjänstefelsansvaret. Med hänsyn till att straffbestämmelsen också omfattar handlingar vid myndighetsutövning kan det möjligtvis diskuteras om inte ett envarsgripande kan ingå som ett led i själva myndighetsutövningen. Av den anledningen att det i teorin kan leda till ett statligt beslut som får rättslig verkan gentemot den gripne. Det är dock tvivelaktigt att ett felaktigt enskilt gripande kan straffas med stöd av 20 kap 1 BrB med hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen. Den straffrättsliga legalitetsprincipen var den först erkända och den uttrycks ofta med orden inget brott 61 Jfr JO 1999/2000 s. 60. 62 Prop. 1988/89:113 s. 23, vägledning från prop. 1972:5 s. 502 f. 63 Lindberg, a.a. s. 228. 64 NJA II 1962 s. 118. 24

utan lag, inget straff utan lag 65. Tanken är att avhålla människor från brott genom att ge preciserad kunskap om vad som är brottsligt och vilka påföljder som ges. Inom straffrätten råder således en preciserad och sträng legalitetsprincip. 66 Legalitetsprincipen ställer krav på lagstiftningen, den enskilde ska kunna förutse när och i vilken mån denne kan vara föremål för ett straffrättsligt ingripande. Straffbestämmelser måste för enskilda vara begripliga och tillräckligt tydliga. 67 Konsekvensen blir att det inte finns någon rättssäkerhetsgaranti för enskilda som utsätts för felaktiga envarsgripanden. Jag menar att det finns en lucka i den svenska straffrättsliga lagstiftningen som även synes ha gjort avtryck i svensk rättspraxis. Enskilda som begått felaktiga gripanden kan frias från både straffrättsligt som skadeståndsrättsligt ansvar på grund av uppsåtsbrist. I det fall enskilda är i tron att de handlar i rättsenligt, trots att det är fråga om ett felaktigt envarsgripande, kan något ansvar för brott inte dömas ut med hänsyn till att det enligt nuvarande straffbestämmelse krävs uppsåt. Med anledning av skuldfrågans utgång utesluts också möjligheten till skadestånd för den såväl felaktiga som integritetskränkande handlingen. 68 2.6 Sammanfattning Envarsgripande avser enskild maktutövning som ursprungligen hör till den offentliga makten. Rätten för enskilda att gripa en brottsling och vid verkställandet utöva visst mått av våld är reglerat i lag, närmare bestämt i rättegångsbalken, polislagen och brottsbalken. Regleringen för envarsgripande är sålunda fragmentarisk. En splittrad reglering föranleder enligt min mening en minskad förutsebarhet. Min slutsats angående regleringen av envarsgripande är kortfattat att den är uråldrig och obehandlad. Därutöver är lagregleringen olämpligt utformad och flera rekvisit har uteslutits, såsom brottsmisstanken i 24 kap. 7 2 st. RB och vad som ska beaktas vid en försvarlighetsbedömning enligt 10 PL. Envarsgripande utgör enligt min mening ett exempel på när den offentliga rätten krockar med straffrätten, det allmänna har gett enskilda vissa befogenheter som även är kriminaliserade. När det gäller offentligt anställda är krocken löst genom ett tjänstefelansvar för både uppsåtliga och oaktsamma åtgärder som inte täcks av tjänstemännens laga befogenhet. Medan vid envarsgripanden finns det ingen liknande rättssäkerhets- 65 Även nullum crimen sine lege, nulla poena sine lege. 66 Sterzel, F, legalitetsprincipen, s. 74 och 76. 67 Jfr Högsta domstolens dom den 3 februari 2016 i B 4653-15 p. 13. 68 Göta Hovrätt B 3237-08 och Svea Hovrätt B 4930-15. 25

garanti vid felaktiga ingripanden som inte begås uppsåtligen. Flera mål från hovrätterna gällande envarsgripanden ger även sken av bristande förutsebarhet och rättsskydd. 69 Gällande lagreglering har fått mig att betvivla om den är förenlig med gällande rättighetsskydd och de allmänna principer som i regel ska beaktas vid en integritetskränkande åtgärd. 3 Offentligrättsliga principer vid tvångsåtgärder 3.1 Inledning För en effektiv straffprocess ställs vissa tvångsmedel till först och främst statens förfogande. Envarsgripande är det enda tvångsmedlet som enskilda har rätt att använda. 70 Utövande av tvångsmedel innebär ingrepp i enskildas grundläggande fri- och rättigheter men där statens intresse för straffrättskipning ansetts väga över det enskilda intresset. 71 Den straffprocessuella lagregleringen avspeglar en avvägning mellan samhällets krav på en effektiv brottsbekämpning och den enskildes krav på integritet och rättssäkerhet. För att skapa en balans mellan dessa två intressen har ett antal allmänna principer utvecklats, vilka ska avgöra vilken åtgärd som bör vidtas inom den laga befogenheten. 72 Principerna presenteras inledningsvis närmare. Därefter följer en diskussion om principernas betydelse vid ett gripande företagen av en enskild och inte en polisman. 3.2 Legalitetsprincipen 3.2.1 Allmänt Legalitetsprincipen är ett övergripande samlingsbegrepp som får sitt konkreta innehåll av lagstiftaren och genom rättspraxis. Någon allmän generell formulering finns således inte. 73 För att tillämpa lagtexten enligt dess ordalydelse krävs det att lagtexten är tillräckligt klar och tydlig. En vag reglering kan ge utrymme för en extensiv tillämpning. Regleringen bör om möjligt vara tillräckligt precisa för att motverka för långtgående tillämpningar. 74 Vid tolkning av tvångsmedelbestämmelser måste legalitetsprincipen respekteras. När en bestämmelse ska tillämpas i enlighet med legalitetsprincipen medför 69 Hovrätten över Skåne och Blekinge B 2495-12, Hovrätten över Skåne och Blekinge B 1323-12 samt Göta Hovrätt, B 3237-08, Svea Hovrätt B 4930-15. 70 Lindberg, a.a. s. 207. 71 SOU 1926:32 s. 78. 72 Lindberg, a.a. s. 20. 73 Sterzel, a.a. s. 74. 74 Heuman SvJT 2007 s. 142. 26