Utsatt för brott lika med brottsoffer?

Kriminologiska institutionen Utsatt för brott lika med brottsoffer? En vinjettundersökning om betydelsen av kön och ålder för att kategoriseras som brottsoffer Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Höstterminen 2011 Hanna-Sofia Ljung

2

Sammanfattning Idag existerar inte en vedertagen definition av vem eller vilka som ska och kan kategoriseras som brottsoffer (Lindgren, 2008, s 480; Lindgren et al., 2001, s 27; Wergens, 2002, s 14; SOU, 1998, s 73, 75-76). En konsekvens av detta relaterar jag till ställningstagandet att då en individ utsätts för ett inbrott eller för en oprovocerad misshandel betraktas denne som ett självklart brottsoffer (Lindgren, 2008, s 479; Lindgren et al., 2001, s 27). Jag menar att det inte alltid förefaller så, att individer i omgivningen har olika uppfattningar om vem som kan och ska kategoriseras som brottsoffer och variabler som t.ex. brottet och brottsoffrets kön och ålder spelar roll vid bedömningen. Syftet med studien är att undersöka om det förekommer köns- och ålderskillnader gällande vem som, av andra, kategoriseras som brottsoffer i en misshandelssituation samt att undersöka om det förekommer överlappningar där en person kan uppfattas som både brottsoffer och gärningsperson samtidigt, s.k. rollblandning (Christie, 2001, s 55; Heber, 2008). Brottsofferbegreppet teoretiseras utifrån begrepp såsom målsägande- och offerbegreppet, utsatthet för brott samt utifrån Christie s (2001) teori det ideala offret och genusteori. Brottsoffret tillskrivs egenskaper som är motsatsen till karaktärsdrag som associeras till gärningspersonen (Burcar, 2005, s 20), därför kan det ideala offret (Christie, 2001, s 47) tydliggöras utifrån ett genusmaktperspektiv. I en studie av Lyon (2006) undersöktes hur omgivningen tillskrev brottsoffret skuld genom att titta på hur brottsoffrets respektive gärningspersonens karaktäristiska, graden av våld samt brottsoffrets agerande påverkade bedömningen. Resultatet visade att brottsoffret sympatiserades med i hög utsträckning medan gärningspersonen bedömdes skyldig i hög utsträckning, oberoende av brottsoffrets kön (Lyon, 2006, s 55, 56). För att uppfylla syftet och testa hypoteserna i föreliggande studie besvarade 211 studenter en enkät som baserades på vinjettmetoden. En vinjett är en kort historia (en brottsbeskrivning i föreliggande studie, se avsnitt 4.2.1) som respondenterna läste innan de besvarade enkäten. Det förekom fyra enkätversioner då vinjettmetoden lämpar sig för att variera variabelvärden (i föreliggande studie varierades brottsoffrets kön och ålder, se avsnitt 4.2.2). Således kunde jag undersöka om det förelåg skillnader i kategorisering av brottsoffer beroende på brottsoffrets kön och ålder respektive undersöka rollblandning. Kvinnor och äldre tenderade att kategoriseras som brottsoffer i högre utsträckning baserat på resultatet från både kategorisering av brottsoffer och rollblandning. Brottsoffret bedömdes även skyldig till misshandel och Kim ( gärningspersonen ) kategoriserades även som brottsoffer, vilket tyder på att rollblandning förekom. Att brottsoffret kategoriserades som brottsoffer, även då Kim ( gärningspersonen ) inte skildrades som en ideal gärningsperson, motbevisar Christie s (2001) tes att ett idealt offer är i beroende av en ideal gärningsperson. I framtiden är det av vikt att forska mer om omgivningens perspektiv, t.ex. individers uppfattningar och åsikter om brottsoffer, utifrån t.ex. brottsoffrets etnicitet, eftersom den viktimologiska forskningen överlag tenderat att fokusera på brottsoffrets perspektiv. 3

4

Innehållsförteckning 1 Inledning... 7 1.1 Syfte och hypoteser... 8 1.2 Avgränsningar... 9 2 Definitioner av begrepp... 9 2.1 Målsägandebegreppet... 9 2.2 Offerbegreppet... 10 2.3 Utsatt för brott... 10 2.4 Definition av brottsoffer... 11 3 Teori... 12 3.1 Det ideala offret och genus... 12 3.2 Brottsoffer ett praktiskt eller ett teoretiskt begrepp?... 14 4 Tidigare forskning... 14 4.1 Forskning baserad på omgivningens perspektiv... 15 4.2 Forskning om rollblandning... 17 5 Metod... 17 5.1 Enkät och vinjettmetoden... 17 5.2 Material... 18 5.2.1 Brottsbeskrivning... 18 5.2.2 Konstruktion av vinjett... 19 5.2.3 Konstruktion av enkätfrågor... 20 5.3 Urval... 22 5.4 Generaliserbarhet och bortfall... 22 5.5 Rekrytering och ersättning... 23 5.6 Tillvägagångssätt och pilotundersökning... 24 5.7 Etiskt övervägande... 24 5.8 Analysmetod och databearbetning... 25 6 Resultat... 25 6.1 Kategorisering av brottsoffer samt skyldig till misshandel... 26 6.2 Rollblandning... 27 6.3 Skuld, om brottsbeskrivningen var realistisk och akademisk bakgrund... 29 7 Analys och diskussion... 29 7.1 Kvinnor kategoriseras som brottsoffer i högre utsträckning än män (första hypotesen) samt äldre personer kategoriseras som brottsoffer i högre utsträckning än yngre personer (andra hypotesen).... 29 7.2 Brottsoffer kan även bedömas vara skyldig till misshandel (tredje hypotesen) samt gärningspersoner kan även kategoriseras som brottsoffer (fjärde hypotesen).... 30 5

7.3 Kombinationen kön/ålder... 30 7.4 Skuld... 31 7.5 Begränsningar och rekommendationer för framtida studier... 31 Referenser Bilagor 6

1 Inledning Till följd av viktimiseringsperspektivet som uppstod på 1970-talet i samhället, vilket resulterade i ett skifte från fokus på gärningspersonen till brottsoffret, fick individer utsatta för brott en gemensam benämning, brottsoffer. Därmed skapades möjligheten att resonera kring och betrakta individer som utsatts för brott som grupp, vilket ledde till att den viktimologiska forskningen tog fart (Lindstedt Cronberg, 2011, s 59; Åkerström & Sahlin, 2001, s 8). Viktimologi är läran om brottsoffer, d.v.s. vetenskapliga studier om individers fysiska, psykiska, sociala och finansiella lidande, orsakat av kriminalitet (Lindgren, 2008, s 479; Nilsson, 2003, s 25, 27; Wergens, 2002, s 6, 21). Även om brottsofferbegreppet inte existerade innan dess förekom studier om individer utsatta för brott, intresset var dock att studera brottsoffrets medverkan i sin egen viktimisering (Tham, 2001, s 28). I Sverige riktades fokus mot brottsoffer under den senare delen av 1970-talet och en primär orsak till fokuseringen var den dåvarande kriminalpolitiska förändringen (Nilsson, 2003, s 26, 86; Wergens, 2002, s 29). Behandlingsideologin ersattes successivt under 1970-talet med vedergällningsideologin, som grundades i strafftanken, att påföljden bedöms med hänsyn till individen som utsatts för brott (Nilsson, 2003, s 26; Björkman; 2004, s 32-33, 37). Fokus riktades på brottsoffret eftersom vedergällningsideologin betonade vikten av hårdare straff och ett erkännande av brottsoffrets status (Nilsson, 2003, s 87). Andra orsaker till brottsofferbegreppets utveckling är att våld har blivit mindre accepterat i samhället och människor som individer har fått vissa rättigheter då de utsatts för brott (Tham, 2001, s 31: Tham, 2011, s 40; Wergens, 1998, s 6, 16). En politisk orsak var att brottsoffret och gärningspersonen framställdes i ett tydligt motsatsförhållande. Det föreligger en konsensus i att individer, företag, organisationer och politiska partier är för brottsoffret, ingen är emot det, t.ex. är alla politiska partier för omsorgsideologin (brottsofferrollen väcker sympati och empati) (Tham, 2001, s 34-36; Tham, 2011, s 26-27; Åkerström & Sahlin, 2001, s 21). Idag existerar inte en allmänt vedertagen definition av vem eller vilka som ska och kan kategoriseras som brottsoffer (Lindgren, 2008, s 480; Lindgren et al., 2001, s 27; Wergens, 2002, s 14; SOU, 1998, s 73, 75-76). En möjlig förklaring kan vara att brottsofferbegreppet är relativt nytt i Sverige (Åkerström & Sahlin, 2001, s 8; Nilsson, 2003, s 26). Det kan vara problematiskt för omgivningen att kategorisera en individ som utsatts för brott som brottsoffer då det inte finns en vedertagen definition (Lindgren, 2008, s 480; Wergens, 2002, s 14; SOU, 1998, s 73, 75-76). Att få status som brottsoffer har viss betydelse, t.ex. för att få ekonomisk ersättning (t.ex. brottsskadeersättning), medicinsk, psykologisk och social behandling och rehabilitering (Lindgren, 2008, s 479-480; Lindgren et al., 2001, s 27). Enligt Wergens (2002, s 6) saknas grundläggande fakta om brottsoffer och mer forskning eftersträvas om vilken bild människan har av brottsoffret och hur det konstrueras. Wergens (2002, s 59) betonar även vikten av ett genusperspektiv i viktimologisk forskning. Brottsofferbegreppet är föränderligt, således är det av vikt att undersöka hur det ser ut idag (Ibid., s 7

8, 13). Jag ämnar belysa att en konsekvens av att det inte finns en definition av brottsofferbegreppet kan leda till ställningstaganden om att det existerar självklara brottsoffer. Lindgren (2008, s 479) betonar andra konsekvenser av att det inte finns en definition av brottsofferbegreppet till om anhöriga till individer utsatta för brott eller om föräldrar till minderåriga gärningspersoner kan betraktas som brottsoffer, samt om företag och organisationer vid försäkringsbedrägerier och korruption kan vara brottsoffer. Ytterligare en konsekvens är om brottets karaktär påverkar om en individ kategoriseras som ett brottsoffer eller inte. Lernestedt (2011, s 429) menar att brottstyper påverkar bilden av vem som är brottsoffer. Om en individ utsätts för ett inbrott eller för en oprovocerad misshandel betraktas denne som ett självklart brottsoffer (Lindgren, 2008, s 479; Lindgren et al., 2001, s 27). Jag ifrågasätter således ställningstagandet att det finns självklara brottsoffer. Jag vill påstå att det inte alltid är fallet, att individer har olika uppfattningar om vem eller vilka som är brottsoffer och att detta kan ändras beroende på flera variabler, såsom situationen, brottet, den utsatta individens respektive gärningspersonens attribut och deras relation. Således anser jag att det är relevant att studera subjektiva uppfattningar av vem som uppfattas som brottsoffer. 1.1 Syfte och hypoteser Syftet med studien är att undersöka om det förekommer köns- och ålderskillnader gällande vem som, av andra, kategoriseras som brottsoffer i en misshandelssituation samt att undersöka om det förekommer överlappningar där en person kan uppfattas som både brottsoffer och gärningsperson samtidigt, s.k. rollblandning (Christie, 2001, s 55; Heber, 2008). Hypoteserna lyder: 1) Kvinnor kategoriseras som brottsoffer i högre utsträckning än män. 2) Äldre personer kategoriseras som brottsoffer i högre utsträckning än yngre personer. 3) Brottsoffer kan även bedömas vara skyldiga till misshandel. 4) Gärningspersoner kan även kategoriseras som brottsoffer. För att uppfylla syftet och testa hypoteserna har jag låtit studenter besvara en enkät baserad på vinjettmetoden där brottsoffrets kön och ålder varierades. Därmed kunde jag undersöka om det förelåg skillnader i kategorisering av brottsoffer beroende på om kön- och åldersvariabeln påverkade respondenternas svar i någon riktning respektive rollblandning. I hypoteserna och i de delar av uppsatsen där jag refererar till mitt empiriska material använder jag begreppet brottsoffer / brottsoffret (med citationstecken) när jag hänvisar till de karaktärer som tydligast framställs som brottsoffer i enkätens vinjetter och begreppet brottsoffer (utan citationstecken) när jag hänvisar 8

till hur respondenterna har kategoriserat karaktärerna. På motsvarande sätt använder jag begreppet gärningsperson / gärningspersonen (med citationstecken) när jag hänvisar till den karaktär som tydligast framställs som gärningsperson i enkätens vinjetter och begreppet gärningsperson (utan citationstecken) när jag hänvisar till hur respondenterna har kategoriserat karaktären. Vinjettens gärningsperson har också ett namn som inte varieras i vinjetten, Kim. I viss utsträckning används även namnet när jag hänvisar till vinjettens gärningsperson. Syftet med begreppsanvändningen är att markera att kategorierna är flytande och att det är just kategoriseringarna som undersöks i uppsatsen. Förhoppningen är också att det ska öka textens tydlighet och läsbarhet 1. 1.2 Avgränsningar Studien avgränsades till att undersöka brottofferbegreppet utifrån brottsoffrets kön och ålder samt rollblandning. Det som undersöktes var hur omgivningen kategoriserade individer utsatta för brott och således inte den egna brottsofferidentiteten, d.v.s. om individen som utsatts för brott identifierade sig som ett brottsoffer eller inte. Jag valde att inte undersöka om gärningspersonens kön påverkade, vilket resulterade i att gärningspersonens framställdes med ett könsneutralt namn, Kim (SCB, I.D, s 1; SCB, 2009, s 15). Avgränsningarna gjordes p.g.a. att det inte fanns utrymme att analysera fler variabler, t.ex. brottsoffrets etnicitet. Avgränsningen till ett misshandelsbrott grundades på ifrågasättandet av Lindgrens (2008, s 479) resonemang om att individer som utsätts för misshandel självklart anses vara brottsoffer. Urvalet var en avgränsning eftersom det baserades på ett bekvämlighetsurval då det var mer tidseffektivt (Bryman, 2002, s 104, 114). 2 Definitioner av begrepp För att tydliggöra brottsofferbegreppet teoretiseras det utifrån begrepp såsom målsägande- och offerbegreppet respektive utsatthet för brott. Att ställa begreppen i relation till varandra anser jag underlättar för läsaren att faktiskt kunna skilja dem åt, vilket är av vikt då studien undersöker subjektiva uppfattningar av brottsofferbegreppet. 2.1 Målsägandebegreppet Målsägandebegreppet har representerat individer som utsatts för brott över tid (Lindstedt Cronberg, 2011, s 53). Detta gäller dock endast de fall där den utsatta individen anmält brottet och det gått vidare till åtal. Värdemässigt befinner sig målsägande- och brottsofferbegreppet långt från varandra. Målsägande associeras med en individ i en maktposition då denne har rätten på sin sida, förr signalerade målsägandebegreppet en rätt för individen att nyttja lagen, medan brottsoffer förknippas med 1 Det bör dock betonas att även då jag valde att benämna karaktären som tydligast framgår som brottsoffret respektive Kim ( gärningspersonen ) betyder inte det att de utgör det rätta svaret gällande vem som är ett brottsoffer respektive ska bedömas skyldig till misshandel. 9

svaga individer i underläge utan handlingskraft. Historiskt sett har det skett en successiv förändring, målsäganden har förvandlats från en individ som krävde sin rätt enligt lag till en individ som behöver omgivningens stöd och hjälp. Efter rättegångsbalkens ikraftträdande 1948 tappade målsäganden rätten att driva sitt mål och få det prövat av domstol då den primära åtalsrätten ålades den allmänna åklagaren. Därmed omvandlades målsäganden till brottsoffer (Ibid., s 54-59). Emellertid används fortfarande målsägandebegreppet, då det är en juridisk term för den som utsatts för brott, medan brottsoffret existerar oavsett om brottet polisanmälts eller inte (Björkman, 2004, s 37). Rättsväsendet förutsätter en uppdelning mellan målsägande (brottsoffret) och gärningspersonen eftersom straffet fungerar som vedergällning och återupprättar balansen mellan brottsoffret och gärningspersonen. Uppdelningen problematiseras emellertid när den knyts an till rollblandning eftersom det är vanligt förekommande att brottsoffer och gärningsperson är en och samma individ (Heber, 2008, s 3). Att ställa begreppen mot varandra och tydliggöra skillnader beror på att studien söker att undersöka om brottsoffret kategoriseras som brottsoffer oberoende av om brottet gått till domstol eller inte. 2.2 Offerbegreppet Människan kan falla offer för ett oräkneligt antal saker, t.ex. naturkatastrofer, sjukdom eller vilda djur. Detta kan resultera i varierande grad av allvarlighet t.ex. skador eller att individen avlider. I en del fall kan en naturkatastrof leda till allvarligare skador hos individen än vad skador tillfogade av en annan människa kan leda till. Enligt Lernestedt (2011, s 410, 420-421) får brottsoffret emellertid mer stöd från omgivningen än vad ett offer får, men betonar samtidigt att det ett brottsoffer utsätts för inte behöver vara skademässigt värre än allvarliga skeenden ett offer råkar ut för. Begreppet brottsoffer är inte i första hand juridiskt utan icke-juridiskt (Ibid., s 420) men samtidigt kan brottsofferbegreppet knytas an till straffrätten utifrån en språklig aspekt då ordet brott är det som skiljer begreppet brottsoffer från begreppet offer. Brott definieras som en sådan gärning, som är straffbelagt enligt lag eller författning enligt 1 kap. 1 Brottsbalken. Ordet brott anses stå i nära relation till straffrätten p.g.a. kopplingen mellan brott och straff. Frågan är då om en förutsättning för att individen ska få brottsofferstatus ska utgöras av att denne utsatts för något straffbelagt (Ibid., s 421-422). Skillnaden mellan begreppen är således att ett brottsoffer utsatts för brott medan ett offer inte utsatts för brott. 2.3 Utsatt för brott Om en individ utsätts för ett brott behöver inte denne kategoriseras som brottsoffer av omgivningen, vilket dock inte heller behöver vara önskvärt 2. Brottsofferbegreppet associeras ofta med specifika typer av brott, t.ex. våldsbrott, respektive särskilda gärningspersoner. Det existerar även förutfattade föreställningar om brottsoffer, vilka de är och hur de handlar och reagerar (Åkerström & Sahlin, 2 Se Åkerström och Sahlin (2001a). 10

2001, s 11). En individ som utsatts för brott kan erhålla ersättning utan att kategoriseras som brottsoffer. Brottsskadeersättning är en ekonomisk ersättning från staten till individer som utsatts för brott, oberoende av domstolsbeslut (Brottsoffermyndigheten, 2011, s 6; SOU, 1998, s 215). I föreliggande studie avsåg jag att undersöka brottsofferbegreppet, inte om respondenten bedömde att brottsoffret utsatts för brott eller inte. 2.4 Definition av brottsoffer Precis som jag uttryck tidigare existerar det inte en allmänt vedertagen definition av vem eller vilka som är att betrakta som brottoffer (Lindgren, 2008, s 480; Lindgren et al., 2001, s 27; Wergens, 2002, s 14; SOU, 1998, s 73, 75-76). Definitionen man använder sig av påverkas av sammanhanget. Det finns dock tillvägagångssätt som kan ringa in brottsofferbegreppet. En definition av brottsoffer kan antingen vara snäv, begränsad eller vid (Wergens, 2002, s 14). Den snäva definitionen inkluderar endast fysiska individer som direkt utsatts för brott. Därmed exkluderas individer som indirekt utsatts av brott samt juridiska personer, t.ex. företag. Den begränsade definitionen inkluderar individer utsatta för traditionell kriminalitet, d.v.s. vålds- och tillgreppsbrott. Indirekt utsatta och juridiska personer inkluderas medan individer utsatta för ekonomisk brottslighet och miljöförstöring exkluderas. Enligt den vida definitionen är brottsoffer en person, en organisation, den moraliska oordningen eller rättsordningen i en stat som hotas, skadas eller förintas av en handling (Ibid.). Kategoriseringen av brottsoffer kan ske oberoende av om gärningspersonen har identifierats, gripits, åtalats eller dömts (Lindgren et al., 2001, s 28). Det problematiska med definitioner av brottsofferbegreppet är förekomsten av grupper som ännu inte accepteras helt som brottsoffer, t.ex. anhöriga till individer som dödats med våld (Lindgren, 2008, s 479) 3. Problemet med definitioner av brottsoffer kan förklaras utifrån två aspekter. Brottsofferbegreppet är föränderligt eftersom föreställningar om brottsoffer påverkas av förändringar i samhället. Definitionen kan således behöva omvärderas och utvidgas i takt med att alltfler grupper åläggs brottsofferstatus (Wergens, 2002, s 15, 60). För det andra kan brottsofferbegreppet förlora sin legitimitet då alltfler grupper inkluderas. Det finns således en risk att begreppet försvagas, att samtliga inkluderas i brottsofferbegreppet, och tillslut kommer ingen att betraktas som ett brottsoffer (Ibid., s 15). Jag problematiserar definitioner av brottsofferbegreppet eftersom tesen i studien utgår från att omgivningen inte alltid kategoriserar individer som brottsoffer fast de utsatts för brott. I enlighet med Wergens (2002, s 14), Lindgren (2008, s 480), Björkman (2004, s 31) och SOU (1998, s 73, 76) utgörs definitionen av brottsoffer i föreliggande studie av en fysisk individ som direkt utsatts för brott. Det bör tydliggöras att även om studien har en tydlig och avgränsad 3 Idag bedöms endast barn som bevittnat våld av eller mot närstående vuxna som offer för brott (Socialtjänstlagen, 5 kap, 11 ). 11

definition och således avgör vem som är att betrakta som brottsoffer behöver inte respondenterna i studien dela samma uppfattning, och det är just detta som undersöks (SOU, 1998, s 74). 3 Teori Den teoretiska utgångspunkten i studien utgörs av Christie s (2001) teori om det ideala offret samt genusteori. Utifrån teorierna framgår även vikten av att undersöka brottsofferbegreppet utifrån variabler som kön, ålder och rollblandning, vilket relateras till studiens syfte. Avslutningsvis förs ett resonemang kring om brottsofferbegreppet är ett praktiskt eller ett teoretiskt begrepp. 3.1 Det ideala offret och genus Enligt Christie (2001, s 47-48) är det ideala offret en brottsdrabbad individ, eller kategori av individer, som lättast får legitim och fullständig status som offer av omgivningen. Det ideala offret beskrivs utifrån fem egenskaper; offret är svagt och upptagen med ett respektabelt ärende på en legitim plats. Gärningspersonen är okänd samt ond och stark. Egenskaperna är nödvändiga villkor, men inte alltid tillräckliga. Individen ska även vara tillräckligt stark för att bli hörd och uppmärksammad och kräva status som ett idealiskt offer. Samtidigt måste individen vara tillräckligt svag för att inte utgöra ett hot mot andra (Ibid., s 50-51). För att kunna bli hörd förutsätts styrka i viss mån, men inte för mycket att det resulterar i ett hot då det kan leda till att sympatin, som förknippas med offerstatusen, försvagas (Christie, 2001, s 51; Åkerström & Sahlin, 2001, s 21). För att det ideala offret ska existera förutsätts den ideala gärningspersonen, då begreppen är beroende av varandra. Ju mer idealiskt ett offer är, desto mer idealisk blir gärningspersonen och tvärtom. Den ideala gärningspersonen karaktäriseras utifrån att sakna moral, vara farlig, stor, stark och okänd (Christie, 2001, s 54-55). Brottsoffret tillskrivs egenskaper som är motsatsen till de karaktärsdrag som associeras till gärningspersonen (Burcar, 2005, s 20), därför kan det ideala offret (Christie, 2001) tydliggöras och förstås ur ett genusmaktperspektiv. Genusmaktperspektivet grundas i att genus är ett maktsystem där maskuliniteter innehar olika typer av makt och att graden av makt varierar. Därmed har män skiftande möjlighet att utöva makt mot varandra likväl mot kvinnor (Karlsson, 2003, s 53). Egenskaper som förknippas med gärningspersonen associeras till manliga egenskaper såsom styrka, tapperhet, oförskräckt, aktivitet och handlingskraft (Burcar, 2005, s 20, 187; Åkerström, 2007, s 430). Grundat på motsatsförhållandet mellan det ideala offret och gärningspersonen beskrivs det ideala offret med termer som svagt, sårbart och maktlöshet, vilka associeras med kvinnliga egenskaper (Burcar, 2005, s 164; Walklate, 2007, s 27). Det blir därmed mer naturligt och mer accepterat för en kvinna att vara och kategoriseras som brottsoffer medan män inte förväntas vara brottsoffer då de inte associeras med termer som passivitet och svaghet (Burcar, 2005, s 20). Den heterosexuella vita mannen har använts som måttstock, eller norm (Walklate, 2007, s 52; Lander, 2003, s 27), när be- 12

greppen brottsoffer och icke-brottsoffer skiljts åt, vilket resulterat i att likhetstecken sätts mellan kvinnan och brottsoffer respektive mellan mannen och icke-brottsoffret (Walklate, 2007, s 52). Det icke-ideala offret innebär att individen har svårt att identifiera sig som ett offer eller har svårt att få andra att se denne som offer. Det icke-ideala offret har en viss styrka men styrkan är otillräcklig och därför får individen inte status som ett idealt offer. Ett exempel på det icke-ideala offret är en ung man som blir slagen och rånad av en bekant ute på krogen. I kontrast till det ideala offret är den unga mannen i exemplet stark, han är inte upptagen med ett respektabelt ärende, han borde inte vara där och således skyddat sig, han är lika stor som gärningspersonen och de är inte okända för varandra (Christie, 2001, s 48, 54). Exemplet tydliggör genusperspektivet, det ickeideala offret beskrivs utifrån en man då omgivningen lättare ser honom som ett icke-idealt offer. Eftersom begreppen utgör en paradox, begreppen man och offer är varandras motsatser, kan en man inte vara ett brottsoffer. Manlighet är synonymt med styrka medan offerbegreppet är synonymt med svaghet (Burcar, 2005, s 21, 161-162, 164). Resonemanget stöds av Kury & Smartt (2002, s 413) som, grundat på sin studie om våld i fängelset, menar att det är svårt att övertyga allmänheten att män och kriminella kan utsättas för brott och betraktas som brottsoffer. Karlsson (2003, s 60) beskriver det som omanligt för en man att vara ett brottsoffer. Gällande våldsbrott karaktäriseras den icke-ideala gärningspersonen utifrån att offret och gärningspersonen är bekanta. I de flesta fall är både gärningspersonen och offret alkoholpåverkade och våldet sker på allmän plats samt att det är svårt att veta vem som initierade den våldsamma handlingen (Christie, 2001, s 55). Utifrån ett genusperspektiv relaterar den icke-ideala gärningspersonen till en kvinna eftersom kvinnliga egenskaper inte associeras med styrka, tapperhet och handlingskraft (Burcar, 2005, s 164). Att vara kvinna och samtidigt gärningsperson bryter mot flera sociala normer (Åkerström, 2001). Det ideala respektive icke-ideala offret samt den ideala respektive icke-ideala gärningspersonen kan även förstås och förklaras utifrån rollblandning. Rollblandning innebär att en gärningsperson även kan betraktas som ett brottsoffer och ett brottsoffer kan även betraktas som en gärningsperson, vid ett och samma tillfälle (Christie, 2001, s 55) eller vid separata tillfällen (Heber, 2008). Begreppen offer och gärningsperson är inte självklara då de flyter ihop och därmed kan individen sägas agera utifrån båda. Ideala offerteorin (Christie, 2001) ligger till grund för variablerna som jag valde att undersöka i studien, d.v.s. om brottsoffrets kön och ålder påverkade respondentens kategorisering av brottsoffer. Beslutet grundades även på att Wergens (2002, s 60) presenterade viktiga områden att forska i varav ett tema utgjordes av hur bilden av det ideala offret påverkas av kön. Jag valde att inkludera genus eftersom Christie s (2001) resonemang om det ideala offret kan förstås ur ett genusperspektiv, där kvinnan lättare kategoriserades som ett brottsoffer och mannen som gärningsperson. Genusperspektivet valdes då Wergens (2002, s 12, 59) betonade vikten med att inkludera ge- 13

nusperspektivet, speciellt könsmaktsordningen, i den viktimologiska forskningen. Jag ansåg det av vikt att undersöka rollblandning eftersom begreppen det ideala offret och gärningsperson i vissa fall tenderar att syfta på samma person i en situation. Således undersöktes om brottsoffrets kön och ålder påverkade kategoriseringen av brottsoffer respektive bedömningen av skyldig till misshandel. 3.2 Brottsoffer ett praktiskt eller ett teoretiskt begrepp? Att ställa brottsofferbegreppet i relation till det ideala offret är av vikt eftersom jag vill belysa att det förstnämnda kan bedömas vara mer praktiskt medan det ideala offret kan bedömas mer teoretiskt (Christie, 2001, s. 57; Åkerström & Sahlin, 2001, s 12). Ett exempel på detta är Lernestedts (2011, s 405) tre definitioner av brottsofferbegreppet då han problematiserar hur begreppet konstrueras och används; (1) brottsoffret, med litet b och motsvarar en drabbad fysisk person, (2) brottsoffren, samma men betraktade som grupp, (3) Brottsoffret, med stort B, en reducerad gestalt med starka symboliska drag. Det sistnämnda problematiserar jag och knyter an till Christie s (2001) ideala offer som utmärks av att vara en reducerad gestalt med starka symboliska drag eftersom det tillskrivs fem egenskaper. Det ideala offret är således teoretiskt eftersom det inte behöver stämma överens med verklighetens brottsoffer (Christie, 2001, s 57; Lindgren et al., 2001, s 32). Det kan vara svårt för verklighetens brottsoffer att kategoriseras som sådana eftersom de kan ha svårt att uppfylla samtliga fem egenskaper som tillskrivs det ideala offret. Således utgör det ideala offret en teoretisk utgångspunkt för studien. 4 Tidigare forskning Den tidigaste viktimologiska forskningen fokuserade generellt på brottsoffrets roll i brottet, speciellt gällande de allvarligaste brotten, samt förhållandet mellan gärningsperson och brottsoffer (Wergens, 2002, s 22). Resultatet av en nyligen publicerad studie av Luritsens och Archakovas (2008, s 96), grundad i en litteraturgenomgång om forskning inom viktimologi, visade att fokus hittills riktats mot vem som löper störst risk att utsättas för viktimisering och individen som utsatts för brott uppfattning av rättssystemet. I Sverige var Statistiska centralbyrån tidig med att genomföra offerundersökningar, den första utfördes redan 1978, med fokus på om individen utsatts för brott och i sådana fall vilka konsekvenser detta orsakade (SOU, 1998, s 76). Den första studien i Sverige som fokuserade på brottsoffer utfördes av Brottsförebyggandet rådet 1988, med titeln Brottsoffer (Wergens, 2002, s 41). Forskningen som hittills framställts presenterades med syftet att visa att tidigare forskning baserades på brottsoffrets perspektiv respektive på brottsoffrets karaktäristika, åsikter och uppfattningar och med detta tydliggöra att forskning om omgivningens perspektiv, speciellt om omgivningens uppfattning om och hur de kategoriserar brottsoffer, enligt min kännedom, saknas. Därmed är föreliggande studie relevant eftersom den fokuserar på omgivningens subjektiva åsikter om 14

brottsofferbegreppet. Det bör tydliggöras att forskningen som presenteras nedan utgår från omgivningens perspektiv, dock har den fokuserat på omgivningens bedömningar av skuld relaterat till hatbrott respektive brottsoffret och gärningspersonens attribut samt hur omgivningen bedömer brottsoffrets beteende och reaktion respektive känslomässiga uttalanden. 4.1 Forskning baserad på omgivningens perspektiv Rayburn et al. (2003, s 1055) undersökte om individer i omgivningen bedömde att ett brottsoffer, utsatt för hatbrott, bedömdes skyldig i högre utsträckning än ett brottsoffer som inte utsatts för hatbrott. Syftet var att undersöka omgivningens uppfattning av skuld angående både gärningspersonen och brottsoffret vid hatbrott (Ibid., s 1066). Den teoretiska utgångspunkten grundades i att individer i omgivningen reagerar mer negativt gentemot brottsoffer som utsatts för hatbrott än för brottsoffer som utsatts för icke-hatbrott. Teoretiskt skulle detta leda till att brottsoffer, utsatta för hatbrott, skulle uppleva en värre grad av psykologiskt lidande (Ibid., s 1056). Totalt deltog drygt 400 studenter som besvarade en enkät baserad på vinjettmetoden. Det förekom fyra versioner, tre av dem innehöll ett hatbrott som antingen baserades på brottsoffrets sexuella läggning, religion eller etnicitet, och en version innehöll ett icke-hatbrott (Ibid., s 1055, 1058-1060). Respondenternas bedömning av brottsoffrets respektive gärningspersonens grad av skuld mättes med en sjugradig skala (Ibid., s 1058, 1061). Båda hypoteserna, att brottsoffer utsatta för hatbrott bedömdes ha mindre skuld än brottsoffer som inte utsatts för hatbrott respektive att gärningspersoner vid hatbrott bedömdes ha mer skuld än gärningspersoner vid icke-hatbrott, fick stöd (Ibid., s 1059, 1066-1067). Det förelåg inga skillnader beroende på vilken typ av hatbrott. Resultatet förklarades utifrån att brottsoffrets sexuella läggning, religion eller etnicitet var motiv för gärningspersonen och därför var det oförnuftigt att lägga skuld på brottsoffret. Resultatet motbevisade studiens teoretiska utgångspunkt (Ibid., s 1067, 1070). Lyon (2006, s 40, 44) utgick i sin studie från ett stigmatiserings- respektive sympatiperspektiv då han undersökte hur brottsoffrets respektive gärningspersonens karaktäristika, graden av våld samt brottsoffrets agerande påverkade respondenternas bedömning av brottsoffrets respektive gärningspersonens skuld. Stigmatiseringsperspektivets utgångspunkt var att omgivningen förlöjligar individer ur minoritetsgrupper medan sympatiperspektivet grundades i att omgivningen var sympatiska mot individer ur minoritetsgrupper som utsatts för brott. Totalt deltog drygt 300 studenter som besvarade en enkät baserad på vinjettmetoden. Variablerna som varierades i enkäterna var t.ex. brottsoffrets kön, sexuella läggning och etnicitet (Ibid., s. 40-43, 46, 54). Resultatet visade en konsensus, gärningspersonen bedömdes skyldig i hög utsträckning medan brottsoffret sympatiserade med i hög utsträckning, oberoende av variablerna. Brottsoffrets kön och sexuella läggning påverkade inte bedömningen gällande sympati, dock påverkade både brottsoffrets och gärningspersonens etnicitet. Brottsoffrets och gärningspersonens status påverkade bedömningen av skuld, där 15

respondenterna tenderade att var mer sympatiska gentemot brottsoffer utsatta för hatbrott gällande etnicitet än andra sorters hatbrott såsom hatbrott p.g.a. sexuell läggning (Lyons, 2006, s 55, 56). Ask (2010, s 1134) problematiserade att det förekom lite forskning kring omgivningens uppfattning om hur brottsoffer framställer sig själva. Ask (2010, s 1132, 1144) utförde en studie i Sverige och undersökte, med en enkät, drygt 400 polisers och åklagares uppfattningar om hur brottsoffer beter sig och reagerar. Resultatet visade att uppfattningarna påverkades av brottstyp. Partnermisshandel- och våldtäktsoffer bedömdes agera mer uttrycksfullt och skuldbelägga sig själva mer än brottsoffer utsatta för andra våldsbrott. Respondenterna bedömde även att icke-verbalt beteende var användbart vid bedömningen av om brottsoffret talade sanning eller inte (Ibid., s 1144). Rose et al. (2006, s 204) undersökte om omgivningen gjorde normativa bedömningar gällande det känslomässiga innehållet i brottsoffers uttalanden. De betonade vikten av att omgivningens reaktioner på brottsoffers känslomässiga uttalanden kan förklara människans förståelse för känslomässiga normer. Studien grundades i två perspektiv, affect control theory och en proportionalitetsregel, för att söka förklara varför människor uppfattar att vissa brottsoffer inte visar ett korrekt brottsofferbeteende (Ibid., s 205). I studien deltog drygt 100 anställda på ett amerikanskt universitet som besvarade en enkät baserad på vinjettmetoden. Variablerna som varierades var brottet (allvarligt rån/mindre allvarligt rån), känslomässig reaktion (allvarlig/mild) och brottsoffrets kön (man/kvinna) (Ibid., s 206-207). Resultatet visade att människor förväntade att brottsoffer agerar känslomässigt starkt då de utsätts för grova brott. Att reagera milt vid ett grovt brott bedömdes ovanligt, dock bedömdes en mild reaktion vara ovanligare bland kvinnliga brottsoffer än bland manliga. Studiens resultat gav inget stöd åt de två teoretiska perspektiven (Ibid., s 210-211). Urvalen utgjordes emellertid av studenter i både Rayburn et al. (2003) och Lyons (2006) studier och därmed kan studiernas generaliserbarhet kritiseras. Även Rose et al. (2006) studie bör belysas då urvalet baserades på universitetsanställda och därmed kan även generaliserbarheten i den studien kritiseras. Studierna (Rayburn et al., 2003; Lyon, 2006; Rose et al., 2006) kan även kritiseras utifrån att de använda en enkät baserad på vinjettmetoden och därmed kan resultatens externa validitet ifrågasättas då vinjetten baserades på en fiktiv händelse. Den fiktiva händelsen i respektive studie (Ibid.) kan även ifrågasättas gällande andra variabler, t.ex. kan det vara svårt att relatera Rayburn et al. (2003) resultat till andra typer av brott. Asks (2010) studie kritiseras utifrån att urvalet inte baserades på ett obundet slumpmässigt urval då han inte hade kontroll över distribueringen av enkäterna, vilket påverkar generaliserbarheten. Brister i Asks (2010) studie utgjordes av att bedömningarna inte behöver vara subjektiva utan färgas av respondentens yrkesroll som polis eller åklagare eftersom de eventuellt i sin yrkesroll inte får uttrycka vissa åsikter som de har som privatpersoner. Därmed bör jag vara försiktig med att relatera studiernas resultat till föreliggande studie. 16

4.2 Forskning om rollblandning I Marshall och Webbs (1994, s 45, 49) studie framgick det att en grupp brottsoffer inte var passiva vid brottet utan svarade med våld mot gärningspersonen genom att skjuta, använda kniv, slå och sparka. Urvalet baserades på ett Amerikanskt register, National Crime Survey data, där 1273 respondenter som agerat med våld mot gärningspersonen valdes ut. De jämförde tre grupper, varav en var intressant för föreliggande studie; gruppen där brottsoffret angrep gärningspersonen genom att sparka, slå och bita. De undersökte om brottsoffrets karaktäristika, kön och ålder, påverkade agerandet. Resultatet visade att främst män, men även en del av kvinnorna, agerade genom att fysiskt angripa gärningspersonen. Yngre brottsoffer använde sig av sparkar och slag i större utsträckning än äldre, speciellt yngre män (Ibid., s 54-55). Det var mer sannolikt att brottsoffret angrep gärningspersonen med sparkar och slag då gärningspersonen angripit brottsoffret med sparkar och slag (Ibid., s 66). Studien av Marschall och Webb (1994) var av vikt i föreliggande studie då den gav stöd åt innehållet i brottsbeskrivningen, där brottsoffret svarade med våld mot gärningspersonen (se avsnitt 4.2.1). 5 Metod Samtliga delar i metodavsnittet beskrivs omfattande för möjlighet till replikering och som kontroll för om jag påverkade resultatet. Om möjligheten till replikering inte ges kan resultatets validitet ifrågasättas (Bryman, 2002, s 94). Jag är dock medveten om att subjektiva beslut förekom men vilka jag försökt tydliggöra respektive motivera. 5.1 Enkät och vinjettmetoden Undersökningsmaterialet bestod av en enkät som baserades på vinjettmetoden (se bilaga 1). Att enkäter valdes som insamlingsmetod baserades på att tillvägagångssättet var tidseffektivt i förhållande till antal respondenter (Bryman, 2002, s 146) samt att enkäter lämpar sig väl vid undersökning av kausala samband och vid hypotesprövning. Att studera kausalitet innebär att undersöka orsak och verkan, om de oberoende variablerna som manipuleras (kön respektive ålder, se nedan) påverkar den beroende variabeln (kategoriseringen/bedömningen) (Borg & Westerlund, 2006, s. 108). En vinjett definieras som en kort historia, en brottsbeskrivning i föreliggande studie (se nedan), som skildrar en person, en situation eller en händelse som försetts med karaktäristiska som är väsentliga i en bedömningssituation och bör vara tydlig, logisk, trovärdig och lättläst (Jergeby, 1999, s 12, 26; Bryman, 2002, s 168, 170). Vinjettmetoden är ett bra tillvägagångssätt då studien söker att undersöka studenters kategorisering av brottsoffer och rollblandning (Jergeby, 1999, s 7; Bryman, 2002, s 168). För att undersöka vad som påverkade respondenten i sin bedömning varierades variabelvärden systematiskt, vilket var en förutsättning för studien (Jergeby, 1999, s 26, 27). Samtliga enkäter var 17

identiska förutom att könet och åldern, och således även namnet, på brottsoffret i brottsbeskrivningen varierade mellan kvinna/man och yngre/äldre. Att undersöka fler variabler uteslöts p.g.a. praktiska skäl, t.ex. att maximera antalet respondenter per variabel för att öka chansen till statistik signifikans (Rayburn et al., 2003, s 1060). Därmed varierades endast två variabler eftersom det annars krävts ett större urval (Jergeby, 1999, s 26). Att brottsbeskrivningen i vinjetten var hypotetisk kan kritiseras utifrån att respondenten ställdes inför en situation denne inte upplevt, vilket kan ha tvingat fram bedömningen som inte motsvarade hur denne hade bedömt situationen om den upplevdes (Ibid., s 29). Jag anser dock att hypotetiska situationer, vid undersökning av kausala samband, möjliggör för att variabler som studien inte syftar att undersöka, t.ex. etnicitet, kan uteslutas samt de variabler som eftersöks att undersökas kan väljas. Det är även möjligt att få fram samband med relativ stor sannolikhet vid kombinationen av två variabler som antar olika värden (Ibid., s 31). Enkätfrågorna strukturerades utifrån brottsofferbegreppet, brottskadeersättning, skyldig till misshandel, skuld, om brottsbeskrivningen bedömdes realistisk samt bakgrundsfrågor. Risken för att respondenten gav ett oreflekterat svar minskades då beslutet förankrades i en konkret brottsbeskrivning (Bryman, 2002, s 169). Det förelåg en risk med enkäter som insamlingsmetod, så kallat bortfall (se nedan) samt svårigheten att ställa många frågor då respondenterna kan förlora intresset. Åtgärder som vidtogs för att minska bortfallet var att erbjuda ersättning (se nedan), att enkäten var kort och hade tydliga skriftliga instruktioner (Ibid., s 148, 150) samt att jag bedömde att ämnet i vinjetten var relevant och intressant. 5.2 Material 5.2.1 Brottsbeskrivning Brottsbeskrivningen innehöll en misshandelssituation som utspelades utanför en biograf där två grupper av människor möts. En grupp bestod av brottsoffret Lars/Johan/Eva/Sara 4 och hans/hennes tre vänner. De firade att brottsoffret fyllde 20/60 5 år. Den andra gruppen bestod av gärningspersonen Kim och Kims tre vänner. Kim blev provocerad över att Lars/Johan/Eva/Sara var väldigt högljudd varvid Kim frågade Lars/Johan/Eva/Sara varför han/hon skrattade så högt. Lars/Johan/Eva/Sara gav en förklaring och påpekade att han/hon får skratta högt. Kim agerade därefter genom att trycka upp Lars/Johan/Eva/Sara mot en vägg och gav Lars/Johan/Eva/Sara en örfil. Lars/Johan/Eva/Sara knuffade sedan Kim så att Kim slog i bakhuvudet mot marken och började blöda. Kim reste sig upp och slog ett slag mot Lars/Johan/Eva/Sara som träffades i bröstet varvid Lars/Johan/Eva/Sara slog tillbaka och träffade Kim i magen. Därefter slog Kim till Lars/Johan/Eva/Sara flertalet gånger och träffade både i bröstet och i ansiktet. Lars/Johan/Eva/Sara 4 Brottsoffrets namn varieras i vinjetten baserat på brottsoffrets kön och ålder, se nedan (avsnitt 4.2.2). 5 Brottsoffrets ålder varieras i vinjetten, se nedan (avsnitt 4.2.2). 18

försökte slå tillbaka och träffade Kim med ett slag i bröstet innan Lars/Johan/Eva/Sara föll till marken och blev liggande. Kim passade då på att sparka Lars/Johan/Eva/Sara flertalet gånger mot kroppen och en spark mot huvudet innan Kim och Kims vänner avlägsnade sig. Polisen kom till platsen då vittnen ringt 112 och situationen rubricerades som misshandel. 5.2.2 Konstruktion av vinjett Vinjetten konstruerades för att uppfylla syftet och testa hypoteserna. Jag valde kön- och åldersvariabeln som oberoende variabler då studien baserades på begreppet det ideala offret (Christie, 2001). Där framgår att könet och åldern spelade roll då en individ fick status som ett idealt offer av omgivningen. Kvinnor och äldre har goda förutsättningar att kategoriseras som brottsoffer (Åkerström & Sahlin, 2001, s 13-14). För att utesluta etnicitet som en bakomliggande variabel valde jag svenska namn på brottsoffren i brottsbeskrivningen. För att vinjetten skulle vara realistisk och trovärdig, och därmed mer valid, valdes de svenska namnen även utifrån åldersaspekten, d.v.s. namnet skulle realistiskt motsvara vad en person i en specifik ålder vanligtvis heter idag. Namnen på brottsoffren utgjordes därmed av Lars, Johan, Eva och Sara, eftersom Lars och Eva respektive Johan och Sara är de namn som flest 60-åringar respektive 20-åringar har som tilltalsnamn 6. Åldern på brottsoffren bestämdes godtyckligt utifrån begreppet det ideala offret, där åldern för de yngre respektive äldre sattes till 20 år respektive 60 år. Detta resulterade i fyra enkätversioner; Lars 60 år (A), Johan 20 år (B), Eva 60 år (C) samt Sara 20 år (D). Gärningspersonen beskrevs enbart utifrån det könsneutrala namnet Kim (SCB, I.D, s 1; SCB, 2009, s 15) eftersom gärningspersonens kön och fysiska attribut inte skulle påverka resultatet i en viss riktning. Att använda namnet Anders eller Therese på gärningspersonen ansåg jag kunde påverka resultatet p.g.a. de könsroller som associeras utifrån namnen. Könsroller grundas i att det finns två biologiska kön, man och kvinna, och utgår från att respektive kön har olika roller i det sociala livet p.g.a. olika egenskaper, handlings- och tankemönster (Lander, 2003, s 27). Namnet Kim var bättre att använda än begreppet gärningsperson eftersom begreppet kan påverka respondentens ställningstagande om vem som kategoriseras som brottsoffer samt vem som bedöms skyldig till misshandel p.g.a. associationer som kan uppstå relaterat till gärningspersonsbegreppet. Hade jag tagit ställning till vem som var eller explicit presenterat Kim som gärningspersonen i brottsbeskrivningen hade det funnits en risk i att detta påverkat respondentens bedömning. Användandet av en vinjett grundades i att konstanthålla information, d.v.s. kontrollera informationsflödet så att respondenternas bedömningar var baserade på samma situation. Därmed kunde variablernas påverkan undersökas eftersom det endast var de som varierades (Jergeby, 1999, s 28). Namnet Kim kan emel- 6 Namnstatistiken är baserad på en statistisk körning som Inge Magnusson på Statistiska Centralbyrån utförde efter att jag efterfrågat detta i ett telefonsamtal med nämnd person. Återkoppling skedde via e-post. (2011-11-11). 19

lertid resulterat i att respondenterna associerade namnet till ett biologiskt kön (man/kvinna), vilket inte kunde kontrolleras. I de fall respondenterna grundade sina svar på resonemang utifrån ett föreställt kön påverkade det med stor sannolikhet resultatet. Det bedömdes dock metodologiskt svårt att undersöka vilket kön Kim tillskrevs, respektive om brottsoffrets kön påverkade vilket kön Kim tillskrevs, eftersom jag ansåg att en fråga angående Kims kön kunde leda till att respondenten blev medveten om att denne tillskrivit Kim ett kön och därmed ändrat sina svar. Jag valde att vännernas kön och ålder var okänt. Vännernas passivitet bör dock problematiseras då det kan bedöma orealistiskt. Jag bedömde dock att misshandeln i brottsbeskrivningen var en situation som inte skulle pågå under längre tid i verkligheten, där det kan vara svårt för vännerna att faktiskt hinna agera. Vännernas kön, ålder och inblandande lämnades därhän då undersökningen avsåg att studera brottsofferbegreppet samt rollblandning utifrån brottsoffrets kön och ålder. Jag gjorde ett antal avvägningar för att misshandelssituationen skulle bli realistisk utifrån könet och åldern på brottsoffret samt utifrån Kim. Det var väsentligt att utgå från båda könsrollerna, t.ex. inkluderades knuffar, en örfil, skällsord och slag eftersom det bedömdes som ett realistiskt beteende utifrån båda könen. Åldern på brottsoffret var avgörande för var och i vilket sammanhang misshandeln ägde rum. Firandet av en födelsedag med ett biobesök bedömdes realistiskt utifrån båda åldrarna. Det var även av vikt att brottsbeskrivningen innehöll en situation som realistiskt skulle kunna leda till misshandel för att den skulle bedömas realistisk. Att brottsoffret agerar med våld tillbaka mot Kim bedömdes realistiskt utifrån Marshall och Webbs (1994, s 45, 49) studie. Misshandel är ett brott enligt 3 kap, 1 i brottsbalken. Andra brott som mord, rån eller inbrott valdes bort då jag bedömde att de kunde påverkat respondentens bedömning av rollblandning, t.ex. ansågs det svårt för ett mordoffer att slå tillbaka då denne avlidit samt att rån och inbrott inte ansågs inkludera fysiskt våld. Vid inbrott hade det inte funnits två involverade individer och därmed hade rollblandning inte varit möjligt att undersöka. Misshandel valdes eftersom brottsofferbegreppet associeras med våldsbrott (Åkerström & Sahlin, 2001, s 11) och eftersom jag bedömde att det skulle resultera i en komplex brottsbeskrivning (Jergeby, 1999, s 27), med ett fysiskt närvarande brottsoffer, som utsattes för fysisk misshandel och som även kunde involvera rollblandning. Det är ett brott som båda könen, oavsett ålder, ansågs vara kapabla till och därmed var misshandel realistiskt i brottsbeskrivningen utifrån könet och åldern på brottsoffret samt utifrån Kim. 5.2.3 Konstruktion av enkätfrågor Enkätfrågorna utgjordes av slutna frågor, respondenterna valde mellan fastställda svarsalternativ då de besvarade frågorna. Slutna svarsalternativ var ett lämpligt tillvägagångssätt då frågorna var enkla att besvara (respondenten behövde endast kryssa i sitt svar, ej besvara frågan genom att skriva ner sitt svar respektive motivera sitt svar), svaren var lätta att bearbeta, jämförbarheten mellan svaren 20

ökade och p.g.a. antalet deltagare (Bryman, 2002, s 157-160; Wärneryd, 1993, s 101-103; Jergeby, 1999, s 7, 27, 33). Tillvägagångssättet var tidseffektivt för respondenterna vid besvarandet av enkäten samt för mig vid inkodning av enkäten. Jämförbarheten var av vikt eftersom studien avsåg att jämföra kategoriseringen av brottsoffer respektive undersöka rollblandning. Nackdelar med slutna frågor i studien var att respondenterna kan ha tolkat svarsalternativen olika, vilket inte gick att kontrollera, samt att de slutna frågorna kan ha begränsat respondenterna om de inte ansåg att svarsalternativen passade in på deras åsikt (Bryman, 2002, s 162). Frågan angående skuld med svarsalternativen ja/nej/ingen åsikt gav inte utrymme för olika gradnivåer. Svarsalternativ utifrån en femgradig likertskala, t.ex. har ingen/lite/lagom/mer/mest skuld, hade varit en bättre metod att mäta respondenternas åsikt om skuld (Ibid., s. 151-152). Slutna svarsalternativ kan emellertid åskådliggöra svar som respondenten inte tänkt på, t.ex. kategorisera brottsoffrets och Kims vänner som brottsoffer även då de var passiva i misshandelssituationen. Att dessa utgjorde svarsalternativ kan kritiseras utifrån att definitionen av brottsoffer inte inkluderar vännerna då de inte blev eller fysiskt misshandlade. Det bör tydliggöras att det var möjligt att kategorisera båda parter i vinjetterna, brottsoffret och Kim ( gärningspersonen ), som brottsoffer respektive skyldiga till misshandel. Detta gjordes för att undersöka rollblandning och därmed uppfylla syftet och testa hypoteserna. Samtliga svarsalternativ inkluderade ett ingen åsiktsalternativ då det ökar validiteten eftersom respondenterna inte tvingas ta ställning och svara på något de är osäkra på (Wärneryd, 1993, s 108-109). Att inkludera en fråga om brottsbeskrivningen bedömdes realistisk ansåg jag av vikt eftersom respondentens bedömning baserades på brottsbeskrivningen. Om brottsbeskrivningen bedömdes realistisk bedömdes den och svaret mer valid. Ett annat sätt att mäta brottsofferbegreppet var att utgå från brottsskadeersättning, om respondenten bedömde att t.ex. brottsoffret skulle erhålla ersättning bedömde jag det som att denne kategoriserades som brottsoffer (se avsnitt 6 för kritik av tillvägagångssättet). Problematik med begreppet brottsskadeersättning utgörs av skillnaden mellan ersättning för personskada; grundas på följdverkningarna efter skadehändelsen, och kränkningsersättning; grundas på individens upplevelse vid och karaktären av skadehändelsen (Brottsoffermyndigheten, 2011, s 7). Kränkningsersättningen förutsätter inte personskada, den bestäms på objektiva kriterier (se nedan) samt erhålls endast om den orsakats av brottslig gärning, vilket brottsoffermyndigheten avgör, inte domstolen (Ibid., s 6-7). Vid misshandelsfall har individen rätt till kränkningsersättning (Brottsoffermyndigheten, 2009, s 15). Således kan användandet av begreppet brottsskadeersättning varit otydligt då det inte framgick att det var kränkningsaspekten som åsyftades, vilket även kan vara orsaken till de få bortfall som förekom på frågan. Det var dock inte möjligt att bedöma hur mycket ersättning för personskada respektive skulle erhålla då varken brottsoffrets eller Kims skador beskrevs i detalj. För att brottsbeskrivningen skulle vara realistisk utgick jag från fem kriterier som påverkade summan på 21