Information från Svenskt ElfiskeRegiSter. Artförekomst perioden i Svenskt ElfiskeRegiSter förändras arternas förekomst över tid?

Information från Svenskt ElfiskeRegiSter Nr 1, 2009 Artförekomst perioden 1988-2007 i Svenskt ElfiskeRegiSter förändras arternas förekomst över tid? Erik Degerman, Berit Sers & Kristina Magnusson Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium 2009-01-12

2 Sammanfattning Inrapporterade elfisketillfällen till SERS (Svenskt ElfiskeRegiSter) vid Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium användes för att studera om fångade fiskarters förekomstfrekvens förändrats över 20 år perioden 1988-2007. Förändringar studerades även för kortare perioder om 15 respektive 10 år; 1993-2007 resp. 1998-2007. Genomgången utgör ett underlag till det arbete med rödlistning av svenska fiskarter som leds av Artdatabanken. Arter som förekom i lägre omfattning än 1% av undersökta lokaler uppvisade oregelbundenheter i förekomstfrekvens mellan år som tolkas som effekten av skillnader i undersökta lokaler mellan år. Arter med så låg förekomst, t ex sandkrypare, färna, mal, röding, nissöga, kan därför ej bedömas med säkerhet. Ett antal arter hade ökat signifikant i förekomst över tid och detta kopplades till ett varmare klimat; abborre, benlöja, mört och sutare. Även elritsa ökade signifikant perioden 1998-2007 och även i detta fall antogs ett varmare klimat var en delorsak, men även ett minskat försurningstryck och kalkningar kan ha bidragit. Öring uppvisade också en tydlig ökning, som troligen var kopplad till restaureringar, fiskevårdsåtgärder och kalkningar. Andra arter som ökat signifikant var signalkräfta, vilket antas bero på olagliga utplanteringar. En ökning av grönling, framför allt i Skåne, antas vara kopplad till vattenreningsåtgärder. Gruppen simpor (berg- och stensimpa) ökade signifikant över perioden 1998-2007. Förekomsten av ett antal arter minskade signifikant över tid, lake (perioden 1998-2007) och ål (perioden 1993-2007). För den senare arten, som betecknas som akut hotad, har ett omfattande nationellt och internationellt åtgärdsprogram startat. Orsaken till minskningen i förekomst av lake var oklar, men en effekt av ett varmare klimat kan finnas. Den främmande arten regnbåge hade signifikant lägre förekomst över tid de tjugo åren 1988-2007. Arten förekom dock generellt i låg frekvens och resultatet får tolkas försiktigt, men data indikerar att framgångsrik reproduktion av regnbåge i landet blivit sällsyntare. Den främmande amerikanska bäckrödingens förekomst var oförändrad. Eftersom signalkräfta samtidigt ökat i förekomst visar detta på tre olika utvecklingar för främmande arter. Klimtatförändringar påverkar fiskar direkt eftersom de inte kan reglera kroppstemperaturen på annat sätt än att byta miljö. I rinnande vatten är miljön begränsad och kallare vattenlager, hypolimnion, förekommer i regel ej. Samtidigt är de rinnande vattnen starkt fragmenterade vilket förhindrar fiskmigrationer. Klimatförändringarna kommer därför att slå främst på fiskar i dessa vatten. Föreliggande material indikerar nödvändigheten att stärka övervakningen av vissa artkomplex och regioner.

3 1. Bakgrund Till Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS) vid Fiskeriverket inrapporterades årligen 707-2390 elfisketillfällen perioden 1988-2007. Dessa var spridda över hela landet och många ingår i långsiktiga monitoringprogram. I princip representeras varje lokal endast av ett elfisketillfällle per år. Detta innebär att lika många unika lokaler undersöks spritt över landet, från kusten till fjällen. Vissa uppföljningsprogram avslutas dock och andra påbörjas. Därför är ingående lokaler inte konstanta. Ser man till konstanta lokaler så reduceras materialet för perioden 1988-2007 till ca 100 lokaler, vilket ger ett alltför litet material för att studera trender i artförekomst i svenska vattendragsavsnitt. Dessutom är dessa lokaler något skevt fördelade i landet, med förskjutning åt stora laxälvar. Föreliggande utvärdering baseras helt på arternas förekomst (andel elfisketillfällen en art påträffats på) i det samlade elfiskematerialet årsvis. För att minimera effekter av skeva lokalurval vissa år har materialet subsamplats genom att fem stickprov tagits ur materialet årligen (se Material och Metoder). Utvärderingen utgör ett underlag till Artdatabankens arbete med rödlistning av svenska fiskarter. Ett flertal kriterier finns för rödlistningen. En arts status avgörs dels av hotbilden, dels artens utbredning, populationsstorlek, fragmenteringsgrad och trend i populationsstyrka (Gärdenfors 2008). Populationsförändringar över tid studeras över tre generationer eller minst 10 år. Generationstiden har vid arbete inom Artdatabankens expertkommitté för fiskar bestämts teoretiskt utgående från minimi- och maximiålder för reproducerande individer i opåverkade populationer (Mikael Svensson, Artdatabanken, opublicerat). För inhemska och naturligt förekommande sötvattensfiskar ligger generationstiderna vanligen i intervallet 2-12 år. Detta innebär att arternas utveckling skall bedömas för en period av 10(minsta värde)-36 år. Vi redovisar här bedömningar för tjugo-, femton- och tioårsperioder. Avsikten har enbart varit att ta fram arternas förekomstfrekvens och någon fördjupad analys av orsaker bakom förändrade förekomster har ej skett. Dock görs jämförelser med klimatet under resp. period.

4 2. Material och metoder I SERS finns minst 1000 elfisketillfällen per år inrapporterade sedan 1989. År 1988 undersöktes endast 707 lokaler. Vi har dock valt att arbeta med perioden 1988-2007, dvs 20 år, som det längsta intervallet. Utvärderingar har också gjorts av arters förekomstfrekvens för en 15- respektive 10-årsperiod, dvs 1993-2007 resp. 1998-2007. Alla tillgängliga inrapporterade elfisken utförda under juli-september och där minst 100 m 2 avfiskats ingår. I de fall en lokal undersökts vid flera tillfällen ett år har endast ett elfisketillfälle valts, genomgående det som utförts närmast i tiden till 1 augusti. Elfiskemetodiken som använts beskrivs generellt i Naturvårdsverkets handledning för miljöövervakning (Undersökningstyp elfiske i rinnande vatten) samt i Degerman & Sers (1999). Elfiskena bedrivs genom vadning i grunda vattendragsavsnitt. Samtliga datalagda elfisken är kvalitetssäkrade vid Svenskt ElfiskeRegiSter (SERS) vid Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium som är datavärd inom miljöövervakningen. För att minska effekten av skillnader i lokalurval mellan olika år har för varje år slumpvis 500 elfisketillfällen valts ut och förekomsten av resp. art beräknats. Detta förfarande har upprepats fyra gånger till så att det slutligen fanns fem stickprov om vardera 500 elfisketillfällen. Dessa fem stickprov har använts för att beräkna artförekomsten respektive år (andel elfisketillfällen som arten förekom på). Genom denna bootstraps-teknik har även spridningen kring medelförekomsten kunnat beräknas (som SD, SE eller 95%-konfidensintervall). Har någon ett år genomfört en riktad insats för att inventera t ex grönling bör detta förfarande med slumpning minska sådana skevheter mellan år. Oavsett att effekten av olika lokalurval minskats så riskerar förekomsten av arter som endast fångats i låg utsträckning, t ex sällsynta arter eller arter som normalt inte förekommer i rinnande vatten på grunda avsnitt, att påverkas av slumpen. Vi har bedömt att utvecklingen för arter som i medeltal för hela perioden förekom på färre än 1% av elfisketillfällena bör behandlas försiktigt. Arter med en lägre förekomst än 0,1% redovisas ej. Till dessa arter hörde till exempel faren, nissöga, vimma, mal, sik, siklöja och nors. Förutom fiskar så inkluderades flod- och signalkräftor eftersom de också fångas vid elfiske. Vissa artgrupper har inte alltid särskiljts i fält, t ex används beteckningen simpa ibland för både berg- och stensimpa, liksom nejonöga används ibland för bäck- och flodnejonöga. Dataanalysen har varit att studera förändringar i förekomstfrekvens (%) över tid (år). Den har enbart skett med linjär korrelation respektive partiell linjär korrelation. Det senare har använts i de fall effekten av en tredje faktor, t ex klimat, behövts elimineras. Som ett mått på klimatpåverkan har medelvattentemperaturen vid elfiske respektive år använts.

5 3. Resultat och diskussion 3.1 Generell utbredning av arterna i landet För de arter som förekom på minst 0,1% av undersökta elfisketillfällen perioden 1988-2007 redovisas median-, min- och maxvärden för altitud, xkoordinat (två första siffrorna) samt årsmedeltemperatur ( o C, enligt SMHI) för lokaler med arten (Tabell 1). Det betonas att detta är den utbredning av arterna i landet som den återspeglas i SERS, t ex förekommer mört på enstaka lokaler upp till 752 m över havet (Filipsson 1980) medan det i Tabell1 anges 547 meter över havet som högsta höjd för mört påträffad vid elfiske i rinnande vatten. En del arter har olika invandringsvägar och finns i södra Sverige liksom i Tornedalen, t ex grönling, vilket ger en felaktigt stor spännvidd i geografisk utbredning när enbart min- och maxvärden i X- koordinat betraktas. Tabell 1. Median-, min- och maxvärden för altitud, xkoordinat (två första siffrorna) samt årsmedeltemperatur ( o C, enligt SMHI) för lokaler med arten i SERS perioden 1988-2007 (n=36839). Art Höjd över havet, m X-koordinat, RAK Årsmedeltemperatur, Celsius Antal Min Max Median Min Max Median Min Max Median n Abborre 1 778 96 61 76 65-2 8 6 3350 Benlöja 1 349 39 61 75 64 0 8 7 623 Björkna 1 239 7 62 68 65 4 8 7 47 Braxen 1 316 70 61 72 64 1 8 7 82 Bergsimpa 1 856 225 62 76 70-2 7 1 3505 Bäckröding 1 728 277 62 75 68-1 8 3 1037 Bäcknejonöga 2 549 101 62 76 67-2 8 5 2788 Elritsa 1 915 149 62 76 67-2 8 4 11776 Flodkräfta 1 278 110 62 73 66 1 8 6 717 Flodnejonöga 1 198 52 62 73 65 1 8 6 201 Färna 1 156 33 62 69 63 4 7 7 329 Gädda 1 780 120 61 76 63-2 8 6 6387 Gers 1 319 44 62 75 65 0 8 6 298 Grönling 1 123 24 62 73 62 1 8 8 654 Harr 1 755 204 65 76 72-2 7 1 2778 Id 1 379 10 61 75 64 0 8 7 177 Lake 1 974 156 62 76 68-2 8 3 7623 Lax 1 528 49 62 76 70-2 8 3 6200 Mört 1 547 64 62 76 64-2 8 6 2904 Regnbåge 1 423 64 62 72 64 0 8 7 70 Röding 324 1125 570 68 76 72-3 3 0 141 Sandkrypare 1 171 49 62 63 62 6 8 7 242 Signalkräfta 1 315 116 61 67 64 4 8 6 1380 Småspigg 1 420 24 61 75 62-1 8 8 425 Storspigg 1 210 8 61 71 63 2 8 8 323 Stensimpa 1 642 116 62 76 70-2 8 3 9407 Stäm 1 318 61 62 76 72-1 7 2 122 Skrubba 1 25 3 61 65 63 7 8 8 231 Sutare 1 195 16 62 67 64 5 8 7 142 Ål 1 272 23 61 70 63 3 8 7 3520 Öring 1 1158 134 61 76 67-3 8 4 28717 Generellt kan fiskarterna indelas i varmvattensfiskar utgående från en medianårsmedeltemperatur för förekomstplatser för arten över eller lika med 5 o C och kallvattensarter från en årsmedeltemperatur lika med eller under 2 o C. Arterna däremellan kan kallas intermediära (Figur 1). Denna indelning överensstämmer väl med andra presentationer, men t ex att klassa gädda som en varmvattensart kan vara tveksamt.

Figur 1. Medianvärden för årsmedeltemperatur respektive latitud (nordläge i landet angivet med X-koordinat) för lokaler där olika arter påträffats (Tabell 1). 6

7 3.2 Trender i förekomst Trender i förekomst de senaste 20 åren Tretton taxa uppvisade en signifikant trend i förekomst över tid perioden 1988-2007. Nio arter, abborre, benlöja, bergsimpa, bäcknejonöga, grönling, mört, signalkräfta, stensimpa och sutare, ökade samtliga i förekomstfrekvens (Tabell 2). Arter som uppvisade en signifikant minskad förekomstfrekvens var regnbåge, röding och storspigg. Det bör noteras att dessa tre arter fångats i låg utsträckning (<1% medelförekomst) och resultaten bör beaktas med stor försiktighet. Den obestämda gruppen simpa, vilket torde vara ett komplex av stensimpa, underarten rysk simpa, samt bergsimpa, minskade också signifikant över tid. Tabell 2. Trend i artförekomst (%) beräknad med Pearson regression (p, tvåsidig) åren 1988 till 2007 för resp. art (n=20 år). Endast arter som förekom på minst 0,1% av alla elfisketillfällen under perioden redovisas. Arter med signifikant förändring markerade med fetstil. Signifikanta negativa förändringar har markerats med rött. Art Förekomst (%) Korr. koeff. Abborre 8,72 0,711 0,000 Benlöja 1,51 0,501 0,024 Björkna 0,11 0,344 0,137 Braxen 0,22-0,244 0,298 Bergsimpa 9,19 0,513 0,020 Bäckröding 2,72 0,042 0,858 Bäcknejonöga 7,27 0,716 0,001 Elritsa 31,43 0,362 0,117 Flodkräfta 1,99-0,141 0,551 Flodnejonöga 0,54 0,387 0,092 Färna 0,89 0,252 0,282 Gädda 17,24-0,129 0,586 Gers 0,87-0,055 0,818 Grönling 1,62 0,706 0,001 Harr 7,59 0,222 0,346 Id 0,50-0,182 0,441 Kräfta 0,32 0,224 0,341 Lake 20,82-0,234 0,319 Lax 16,42 0,378 0,100 Mört 7,70 0,500 0,025 Nejonöga 2,66 0,116 0,626 Regnbåge 0,21-0,603 0,005 Röding 0,42-0,651 0,002 Sandkrypare 0,62 0,396 0,084 Signalkräfta 4,09 0,913 0,000 Simpa 1,93-0,618 0,004 Småspigg 1,09 0,338 0,145 Storspigg 0,83-0,011 0,045 Stensimpa 24,71 0,733 0,000 Stäm 0,33 0,282 0,228 Skrubba 0,59-0,165 0,487 Sutare 0,31 0,709 0,001 Ål 9,32-0,221 0,349 Öring 77,69 0,416 0,068 p

8 Trender i förekomst de senaste 15 åren Sett till de senaste 15 åren (1993-2007) var det färre arter som uppvisade signifikanta förändringar denna kortare period. Ökningen av förekomsten av benlöja var inte signifikant (Tabell 3), vilket den var sett över 20 år (Tabell 2). Samma sak gällde för bergsimpa, mört och stensimpa. Den positiva trenden för abborre, bäcknejonöga, grönling, signalkräfta och sutare kvarstod. Till dessa arter med positiv utveckling tillkom även flodnejonöga, vilken även visade en svag tendens till ökning sett över en tjugoårsperiod (Tabell 2). Den negativa utvecklingen för regnbåge, simpa och röding var inte längre signifikant. Endast ål uppvisade en signifikant negativ utveckling. Tabell 3. Trend i artförekomst (%) beräknad med Pearson regression (p, tvåsidig) åren 1993 till 2007 för resp. art (n=15 år). Endast arter som förekom på minst 0,1% av alla elfisketillfällen under perioden redovisas. Arter med signifikant förändring markerade med fetstil. Signifikanta negativa förändringar har markerats med rött Art Förekomst (%) Korr. koeff. Abborre 9,27 0,707 0,003 Benlöja 1,66 0,342 0,212 Björkna 0,11 0,482 0,069 Braxen 0,21-0,300 0,277 Bergsimpa 10,09-0,071 0,803 Bäckröding 2,82-0,104 0,712 Bäcknejonöga 7,79 0,508 0,053 Elritsa 32,11 0,312 0,258 Flodkräfta 2,01-0,262 0,346 Flodnejonöga 0,53 0,726 0,002 Färna 1,02-0,252 0,366 Gädda 17,35-0,282 0,309 Gers 0,84 0,050 0,859 Grönling 1,88 0,549 0,034 Harr 7,70 0,261 0,347 Id 0,49-0,372 0,172 Kräfta 0,38-0,259 0,351 Lake 20,75-0,318 0,248 Lax 17,01 0,195 0,487 Mört 8,08 0,379 0,163 Nejonöga 3,07-0,434 0,106 Regnbåge 0,15-0,478 0,072 Röding 0,28-0,436 0,104 Sandkrypare 0,70 0,119 0,672 Signalkräfta 5,26 0,915 0,000 Simpa 0,78 0,245 0,379 Småspigg 1,24-0,155 0,580 Storspigg 0,90-0,487 0,066 Stensimpa 26,51 0,352 0,198 Stäm 0,38-0,039 0,889 Skrubba 0,57-0,264 0,341 Sutare 0,39 0,613 0,015 Ål 9,36-0,551 0,033 Öring 78,33 0,168 0,550 p

9 Trender i förekomst de senaste 10 åren Totalt åtta taxa uppvisade signifikanta förändringar perioden 1998-2007. Abborre, signalkräfta och simpa visade en signifikant ökad förekomstfrekvens (Tabell 4). Till dessa med ökad förekomst kom även björkna, elritsa och flodnejonöga. En signifikant negativ utveckling de senaste 10 åren förelåg för färna, lake och regnbåge. Tabell 4. Trend i artförekomst (%) beräknad med Pearson regression (p, tvåsidig) åren 1998 till 2007 för resp. art (n=10 år). Endast arter som förekom på minst 0,1% av alla elfisketillfällen under perioden redovisas. Arter med signifikant förändring markerade med fetstil. Signifikanta negativa förändringar har markerats med rött. Art Förekomst (%) Korr. koeff. Abborre 9,96 0,754 0,012 Benlöja 1,83 0,129 0,722 Björkna 0,12 0,697 0,025 Braxen 0,20-0,275 0,442 Bergsimpa 10,15-0,554 0,096 Bäckröding 2,68-0,229 0,524 Bäcknejonöga 8,48-0,065 0,859 Elritsa 31,87 0,666 0,035 Flodkräfta 2,00-0,479 0,161 Flodnejonöga 0,62 0,732 0,016 Färna 1,04-0,783 0,007 Gädda 16,49 0,041 0,911 Gers 0,86-0,094 0,797 Grönling 2,24-0,021 0,954 Harr 7,91 0,156 0,667 Id 0,44-0,201 0,578 Kräfta 0,38-0,449 0,193 Lake 20,46-0,635 0,048 Lax 17,47-0,122 0,736 Mört 8,56 0,204 0,571 Nejonöga 2,23 0,611 0,061 Nissöga 0,10 0,277 0,439 Regnbåge 0,13-0,707 0,022 Röding 0,21 0,031 0,932 Sandkrypare 0,80-0,609 0,062 Signalkräfta 7,06 0,840 0,002 Simpa 0,76 0,792 0,006 Småspigg 1,26-0,363 0,302 Storspigg 0,75 0,112 0,758 Stensimpa 26,74 0,402 0,250 Stäm 0,37-0,057 0,876 Skrubba 0,56-0,387 0,269 Sutare 0,49 0,525 0,119 Ål 8,80-0,360 0,307 Öring 76,67-0,007 0,984 p

10 3.3 Enskilda arter och taxa Abborre Varmvattensarten (Figur 1) abborre tenderade att öka i förekomst från kring 7% till cirka 11% under perioden 1988-2007 (Figur 2). Abborre är en främst sjölevande art som uppträder i lugnare vattendragsavsnitt nära sjöar (Degerman & Sers 1994), gärna i samband med sommarlågvattenföring och högre temperatur. En ökad förekomst av abborre kan bero av att lokalurvalet skett så att generellt fler lokaler nära sjöar eller i vattendrag med hög andel sjö valts ut. Under perioden hade lokaler med högre andel sjö ökat svagt. Förändringen var dock ringa. Vid en partiell korrelation mellan årtal och förekomstfrekvens av abborre som kontrollerades med avseende på effekten av andel sjö i avrinningsområdet erhölls en signifikant korrelation mellan årtal och förekomst (partiell korr. r=0,658, p=0,002, df=17). Andelen sjö i materialet påverkade således inte utfallet. Däremot försvann den signifikanta korrelationen när samma procedur upprepades, men utfallet kontrollerades för effekten av uppmätt vattentemperatur (årsmedel för samtliga elfisken) vid elfisket (partiell korr. r=0,432, p=0,065, df=17). Slutsatsen blir att abborre främst gynnats av ett varmare klimat. Rimligen bör ett varmare klimat ge större föryngring av abborre och därmed finns många individer som kan vandra in i vattendragen under varma perioder med låg vattenföring. Troligen vandrar dessa abborrar ur vattendragen igen i stor utsträckning när flödet ökar och vattentemperaturen sjunker. 13 12 Förekomst (%) av abborre 11 10 9 8 7 6 5 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 2. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av abborre perioden 1988-2007.

11 Benlöja Liksom abborre tenderade varmvattensarten benlöja att öka signifikant i förekomst sett över en period på 20 år (Tabell 2, Figur 3). Arten förekom i medeltal på 1,7% av undersökta lokaler och arter med så låg förekomstfrekvens kan uppvisa skenbara förändringar genom att lokalurvalet ändras mellan år eller över tid. Förändringen för benlöja har dock skett successivt och över en längre tid. Om man med en partiell korrelation kontrollerar sambandet mellan förekomst och år för effekten av vattentemperatur var sambandet inte längre signifikant (partiell korr. r=0,333, p=0,163, df=17). Detta styrker uppfattningen att den ökade förekomsten av benlöja i materialet var en effekt av ett varmare klimat. Modelleringsstudier i Frankrike indikerar också starkt att benlöja kommer att gynnas av ett varmare klimat (Buisson m fl 2008). 3,0 Förekomst (%) av benlöja 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 3. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av benlöja perioden 1988-2007. Björkna och braxen Generellt antas att unga braxens tillväxt bör öka vid ett varmare klimat genom att leken företas tidigare på året och vattentemperaturen blir högre (Mooij m fl 2008). Liknande borde gälla för syskonarten björkna. Dessa båda arter förekom dock i alldeles för låg frekvens (0,1 resp. 0,2,%; Tabell 2) i materialet för att bedömas närmare. Båda arterna är sjölevande varmvattensarter (Figur 1), som vid elfiske främst påträffas i djupa och lugnflytande habitat. Björkna tenderade att vara vanligare senare under den studerade perioden, medan braxen tenderade att bli ovanligare. Bäckröding Den inplanterade arten amerikansk bäckröding förekom i medeltal på 2,7% av undersökta elfisketillfällen (Tabell 2). Inga signifikanta förändringar noterades för denna art, som klassats som intermediär avseende temperatur (Figur 1), men troligen bör betecknas som en

12 kallvattensart (Öhlund m fl 2008). Detta kan möjligen tolkas som att nya bestånd inte tillkommit, åtminstone inte i större utsträckning än tidigare bestånd försvinner. Det verkar dock som etablerade bestånd är stabila, dvs finns kvar i samma vatten över tid. Elritsa Denna karpfisk förekom i medeltal vid 31,4% av elfisketillfällena. Tendensen var att arten ökade i förekomst och den senaste tioårsperioden var denna ökning signifikant (Tabell 4). Elritsan är intermediär i sitt värmebehov (Figur 1) och en ökning av förekomsten (Figur 4) kan ha skett i kallare delar av inlandet på grund av ett varmare klimat. Arten är mycket försurningskänslig och har gynnats signifikant av kalkningsverksamheten (Åslund & Degerman 2007, Bergquist & Dahlberg 2008). Även den hänsyn som tagits i skogsbruket fram till de ökade massapriserna i mitten av 2000-talet (Degerman m fl 2005) och ett minskat försurningstryck bör ha bidragit till artens ökade förekomst. Eliminerar man effekten av vattentemperaturen vid provtagning de olika åren var utvecklingen perioden 1998-2007 inte signifikant (partiell korr. r=0,516, p=0,155, df=7). Detta styrker uppfattningen att den ökade förekomsten av elritsa i materialet också var en effekt av ett varmare klimat, en utveckling som även indikeras av modelleringsstudier i Frankie (Buisson m fl 2008). 40 38 Förekomst (%) av elritsa 36 34 32 30 28 26 24 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 4. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av elritsa perioden 1988-2007. Färna Färna förekom i låg frekvens i materialet (förekomst på 0,89% av alla elfisketillfällen för hela perioden 1988-2007). Liksom för andra arter med låg förekomstfrekvens innebär detta att materialet blir känsligt för vilka elfiskelokaler som ingår olika år. Sett till hela perioden tenderade färna att öka svagt i förekomst (Tabell 2), men de senaste 15 åren minskade

13 förekomsten successivt (Tabell 3) och för de senaste 10 åren var förekomsten signifikant sjunkande (Tabell 4, Figur 5). 2,0 Förekomst (%) av färna 1,5 1,0 0,5 0,0 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 5. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av färna perioden 1988-2007. Den vikande förekomsten av färna i materialet berodde, liksom för sandkrypare, på lokalurvalet de olika åren. Många av de viktiga lokalerna för varmvattensarten färna (Tabell 1) undersöktes inte åren 2004-2007. Eftersom färna och sandkrypare ofta förekommer tillsammans innebar detta att dessa lokaler som ej fiskades gjorde att förekomsten av både färna och sandkrypare i materialet minskade (Tabell 5). Detta visar att föreliggande material inte är fullgott för att bedöma populationsutvecklingen för färna. Någon reellt minskande trend verkar inte föreligga. Det är viktigt för övervakningen av lågfrekventa arter i SERS, som färna, mal, sandkrypare och nissöga, att lokaler med förmodad förekomst av dessa arter undersöks årligen.

14 Tabell 5. Samtliga elfiskelokaler i SERS som undersökts minst fem år (n anger antal år) och där färna fångats vid minst 25% av tillfällena. Första och sista undersökningsår är angivet liksom andel (%) år med förekomst av färna. Flodnr Vattendrag Lokalnamn X-koord Y-koord Första år Sista år Förekomst (%) n 74 Emån Finsjö torrfåra 633585 152655 1999 2004 63 8 74 Emån G:a fåran cykelbron 633810 151270 1996 2000 67 6 74 Emån Island pool 633375 154155 1994 2005 55 11 74 Emån Jugner delfåra 633390 152750 1987 2005 71 14 74 Emån Lillkvillen 633377 152776 1988 2007 78 18 74 Emån Mejerikvillen e49 633385 152745 1999 2001 50 8 74 Emån Stonepool 633365 154115 1994 2002 38 8 74 Emån Vällingstr mellanfår 633359 153125 1994 2007 100 6 74 Emån Vällingstr uts.av ön 633360 153125 1994 2002 75 8 74 Emån Öringkvillen inre 633390 152745 1999 2001 75 8 74 Kvillen Ö:a kvarn Bankebergs 633425 152495 1987 2000 44 9 86 Helige å Kråkesjöns utlopp 630540 143084 1996 2006 50 10 86 Helige å Vid Gemla 630480 143005 1996 2004 50 8 86 Mörrumsån Ekeberg 623525 143638 1995 2006 64 11 86 Mörrumsån Knaggelid 624210 143405 1985 2005 39 18 86 Mörrumsån Pool 1 laxodlingen 622980 143445 1985 2005 44 9 86 Mörrumsån Pool 19 nedre 623055 143440 1985 1997 73 11 86 Mörrumsån Pool 19 övre 623070 143435 1986 2005 61 18 86 Mörrumsån Tången 623480 143615 1985 2005 37 19 86 Mörrumsån Vittskövle hängbron 623295 143505 1985 2005 28 18 86 Mörrumsån Vittskövle sydkraft 623345 143525 1985 2005 42 19 86 Mörrumsån Åkeholm-ön sidofåra 624085 143450 1985 2005 22 18 86 Mörrumsån Åkeholm stenbro nedr 624095 143430 1985 2006 44 18 88 Almaån Brittedal gamla fåra 623355 138210 1994 1999 100 3 88 Almaån Spånga reckontroll 622874 139045 2000 2007 63 8 88 Helge å Aspholmen kvill 627568 138907 2001 2006 100 5 88 Helge å Fredriksfors 627620 138940 1978 1999 40 5 88 Helge å Gustavsfors 627706 139050 1989 2002 57 7 88 Helge å Gustavsfors 627710 139050 1989 2006 73 11 88 Helge å S Linnefalla 626505 138260 1996 2007 56 9 88 Lillån Hallaryd 626270 138030 1995 2007 56 9 105 Hornån Ovan kulvert rv.41 636490 130010 1984 2005 57 7 108 Tidan Kvarnen mell. fåran 651077 138529 1984 2003 100 7 108 Tidan Trilleholm 650607 138546 1984 2007 100 10 108 Tidan Vattenledningen 651037 138540 1984 2003 100 8 110 Munkedalsälven Munkedals bruk 649110 125975 1981 2005 33 21 Gädda Gäddan förekom i materialet på 17,2% av undersökta lokaler (Tabell 2). Arten uppvisade ingen tydlig trend under de senaste 20 åren (Tabell 2-4). Gers Varmvattensarten gers förekom på färre än 1% av undersökta elfisketillfällen (Tabell 2) och data från SERS är inte representativa för denna typiskt sjölevande art. Inga trender förelåg över tid (Tabell 2-4).

15 Grönling Grönling förekom på 1,6% av alla lokaler. Utvecklingen för grönling visade en ökad förekomst över tid (Tabell 2 och 3; Figur 6). Grönling förekommer både i Skåne-Halland, Södermanland-Stockholm och i Tornedalen och en strikt klassning som en varmvattensart (Figur 1) kan vara missvisande. En ökad vattentemperatur tycks inte ha spelat in direkt eftersom en partiell regression mellan förekomst och årtal och där effekten av vattentemperatur beaktades fortfarande gav ett signifikant samband mellan år och förekomst (partiell korr. r=0,617, p=0,005, df=17). Klimatet kan givetvis ha en positiv inverkan, men andra faktorer bidrar också till en signifikant positiv utveckling. Ökningen av förekomsten berodde troligen istället huvudsakligen på en förbättrad vattenkvalitet i skånska vattendrag (Eklöv m fl 1997). 3,5 3,0 Förekomst (%) av grönling 2,5 2,0 1,5 1,0 0,5 0,0 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 6. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av grönling perioden 1988-2007. Grönling anges ha en generationstid på 4 år och populationsutvecklingen bör således studeras under 12 år. Under denna period förelåg inga signifikanta förändringar i förekomst, men tendensen var ökande (linjär korrelation mellan år och förekomst; r=0,36, p=0,25, n=12). Harr Harr förekom på 7,6% av undersökta lokaler de senaste 20 åren (Tabell 2). Inga signifikanta trender till förändring av dess förekomst över tid förelåg, men en svag tendens till ökad förekomst fanns. Harr anses ha ökat i vissa nordliga områden av landet och detta har kopplats till ett varmare klimat (Hammar & Greer 2009). Om harr gynnas klimatiskt kan dock förekomsten av harr på de lokaler som undersöks med elfiske ändock minska eftersom öring samtidigt ökat i landet (Tabell 2). Ungar av öring och harr är konkurrenter (Degerman m fl

16 2000) och exempel finns där ökade öringbestånd minskat förekomsten av harrungar i vattendrag (Dahlén & Degerman 2008). Id Id fångades bara vid 0,5% av alla elfisketillfällen och materialet i SERS kan inte användas för att bedöma artens utveckling över tid. Tendensen var att förekomsten minskade något över tid. Id fångades från Skåne till Norrbotten, på såväl ost- som västkust vanligen på låg höjd (Tabell 1). Idbestånden som fångats tycks främst vara kustlevande. Individer som fångats inne landet utgjordes av fisk från Mörrumsåns mellersta del, Vänerns tillflöden, samt ett antal individer långt upp i de stora norrländska laxälvarna. Kräftor Utvecklingen för signalkräfta (Figur 7) är belagd sedan tidigare och antas vara en effekt av aktiv utplantering av arten, trots att ofta tillstånd saknas (Degerman m fl 2009). Utvecklingen har varit i det närmaste exponentiell. Eftersom arten har stor inverkan på sitt ekosystem och framför allt på den inhemska flodkräftan får expansionen stora negativa effekter för akvatisk biologisk mångfald. 14 Förekomst (%) av signalkräfta 12 10 8 6 4 2 0 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 7. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av signalkräfta perioden 1988-2007. Flodkräftan uppvisade genomgående en negativ, men ej signifikant, trend i materialet. Flertalet bestånd i södra Sverige är utslagna sedan länge och föreliggande material omfattar främst flodkräftor från norra Värmland och norrut, dvs områden som ännu inte drabbats av kräftpest. Det är rimligt att anta att den stora utslagningen av flodkräfta i södra Sverige skedde före 1988 och därför inte syns i detta material.

17 Lake Lake undviker aktivt vattentemperaturer över 20 o C och har en begränsad förmåga att tolerera högre salthalter. Arten är därför sparsamt förekommande på svenska västkusten. Arten klassades utgående från föreliggande material i SERS som intermediär avseende värmebehov (Figur 1), men bör möjligen betecknas som en kallvattensart. Lake förekom i genomsnitt på 20,8% av alla elfisketillfällen (Tabell 2). Den tenderade att minska i förekomst över tid (Tabell 2-3) och för den senaste tioårsperioden var minskningen signifikant (Tabell 4, Figur 8). Det kan noteras att minskningen av lake var signifikant över 20 år i sjöprovfiskeregistret (NORS, se avsnitt 3.4). Elimineras effekten av vattentemperaturen vid provtagning (årsmedelvärde resp. år) var minskningen inte längre signifikant, men egentligen kvarstod utvecklingen (partiell korr. r=- 0,657, p=0,057, df=7). Vattentemperaturen vid provfiske gav således liten förklarad variation, men detta behöver inte innebära att klimatet inte spelar in. Resultatet indikerar att några andra faktorer kan vara huvudorsak till förändringen. Situationen för lake bör beaktas framöver, speciellt i södra Sverige. 30 28 Förekomst (%) av lake 26 24 22 20 18 16 14 12 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 8. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av lake perioden 1988-2007. Lax Arten behandlas kortfattat här eftersom den är föremål för en omfattande övervakningsverksamhet i andra sammanhang. Lax förekom på 16,4% av elfisketillfällena och en stor del av ingående elfisketillfällen är inriktade på laxälvarna. Eftersom detta ger bifångster av många andra arter, nejonögon, vimma, simpor, harr, id, grönling m fl, är denna övervakning viktig även ur aspekten biologisk mångfald. Det bör poängteras att i detta material blandas lax från västkusten, sydkusten, Vänern och Norrlandsälvarna. Utvecklingen

18 speglar alltså vilda populationer av arten lax i Sverige som helhet. Lax tenderade genomgående att öka i förekomst, undantaget de senaste 10 åren då minskningen var insignifikant (Tabell 2-4). De stora förändringar som skett för laxen i norrlandsälvarna är främst att numerären ökat, inte förekomstfrekvensen även om en viss nykolonisation högre upp i Kalixsystemet skett. Ett antal fiskvägar har också gett en ökad förekomst av lax längre in i landet. Förändringarna för lax bör till stora delar vara effekten av fiskevårds- och restaureringsåtgärder tillsammans med ett minskat fisketryck i Östersjön. Lax är generellt en art med högre temperaturkrav än öring (Jensen m fl 1989). Det är möjligt att ett varmare klimat bidrar till ökningen av lax i Norrlandsälvarna. Mört Varmvattensarten mört förekom i genomsnitt på 7,7% av elfisketillfällena och hade ökat signifikant i förekomst sett över perioden 1988-2007 (Tabell 2, Figur 9). Det finns anledning att tro att denna ökning, liksom för abborre och benlöja, kan vara korrelerad till ett varmare klimat. Elimineras effekten av vattentemperaturen vid provtagning försvann det signifikanta sambandet helt (partiell korr. r=0,271, p=0,262, df=17). Detta talar för att klimatet spelar roll för den ökade förekomsten av mört i materialet (se även avsnitt 3.4 nedan). 12 Förekomst (%) av mört 10 8 6 4 2 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 9. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av mört perioden 1988-2007. Nejonögon Den ökade förekomsten av bäcknejonöga och flodnejonöga skall ses i relation till att den obestämda gruppen nejonöga, vilken består av icke artbestämda flod- och bäcknejonögon, minskade perioden 1993-2007 (Tabell 3). Detta tolkas som att det fanns en tydlig tendens att

19 vid senare undersökningar notera arten bäcknejonöga där man förut skrivit enbart nejonöga. De båda taxana (bäcknejonöga och nejonöga ) var signifikant negativt korrelerade perioden 1993-2007 (r=-0,60, p=0,017), vilket styrker hypotesen. Det bör poängteras att arterna inte går att skilja åt i fält. Om man för att undvika effekten av låg artbestämningsnivå ser till gruppen nejonögon som helhet (bäcknejonöga, flodnejonöga och nejonöga ) så ökade dess förekomstfrekvens signifikant perioden 1988-2007 (Pearson korr. koeff. 0,684, n=20, p=0,001). I medeltal för de 20 åren påträffades gruppen nejonögon (Lampetra spp.) vid 10,5% av elfisketillfällena. Nejonögon är svåra att fånga kvantitativt vid elfiske, dessutom underlät man kanske förr i viss mån att notera släktet vid elfiske. Detta gör att den signifikanta ökningen i förekomst måste tolkas försiktigt. Tendensen till en ökad förekomst var dock tydlig i materialet (Figur 10) och vår bedömning är att Lampetra som grupp ökat. Denna ökning kvarstod som signifikant även efter att effekten av en ökad vattentemperatur vid elfisket beaktats (partiell korr. r=0,577, p=0,010, df=17). Enligt Artdatabankens kriterier bedöms generationstiden till 6-7 år för bäck- resp. flodnejonöga. Deras utveckling bör således enligt kriterierna för rödlistning (Gärdenfors 2008) bedömas för en period av 18-21 år (tre generationer). Detta innebär att Lampetra som helhet troligen kan anses ha ökat i förekomst under denna tid. I denna analys har det inte varit möjligt att ta in bakomliggande orsaker. Rimligt är att ett varmare klimat kan ha gynnat gruppen, liksom eliminering av vandringshinder och kalkning av försurade vatten. 14 Förekomst (%) av Lampetra spp. 12 10 8 6 4 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 10. Andel (%) elfisketillfällen respektive år 1988-2007 där Lampetra spp. (bäcknejonöga, flodnejonöga eller obestämt nejonöga) påträffades.

20 Regnbåge Den främmande nordamerikanska arten regnbåge sätts ut i stor omfattning för put-and-take fiske, men används också i kasseodling varifrån fiskar frekvent rymmer. Regnbåge är därmed ganska vanlig i landet, men vid elfisken fångas främst unga individer, dvs resultatet av en framgångsrik reproduktion. Sådana är sällsynta i landet. Regnbåge påträffades bara vid 0,21% av elfisketillfällena och artens förekomst kan inte bedömas via SERS, men möjligen artens reproduktionsframgång. Det verkar som antalet elfisketillfällen med reproduktion av regnbåge minskat över tid i landet. Sett till en tjugoårsperiod var minskningen signifikant (Tabell 2, Figur 11). Data bör tolkas extremt försiktigt, men tendensen till minskad rekrytering av regnbåge var tydlig. Teoretiska modelleringar antyder att regnbåge bör öka över tid vid ett varmare klimat i Alpregionen (Matulla m fl 2006), men i låglandet i Sverige kan vattentemperaturen möjligen bli för hög. Utvecklingen i SERS kan dock ha andra bakomliggande orsaker än klimatet. En möjlighet är t ex att bestånden av öring och lax ökat så att mängden lediga habitat för regnbåges reproduktion minskat. 0,8 Förekomst (%) av regnbåge 0,6 0,4 0,2 0,0 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 11. Andel (%) elfisketillfällen respektive år 1988-2007 där regnbåge påträffades. Röding Den extrema kallvattensarten röding (Figur 1) är sällan föremål för riktade elfiskestudier och förekomsten av arten i materialet var låg, 0,4% (Tabell 2). Över tid har förekomsten av arten minskat signifikant (Tabell 2), men denna minskning får tillskrivas skillnader i lokalurval olika år. Röding på intermediär höjd antas dock ha ersatts av harr i t ex Råstojaure av klimatskäl (Hammar & Greer 2009). Någon tendens att röding i föreliggande material skulle minska sin höjdutbredning i det lägre intervallet förelåg dock ej. Det kan konstateras att röding, som i huvudsak är sjölevande, inte kan övervakas med tillgängliga elfiskedata.

21 Sandkrypare Arten har tidigare varit upptagen på rödlistan, men avfördes år 2005. Sett över tjugo år har artens förekomst ökat i materialet (Tabell 2), men en klar tendens fanns till vikande förekomst de senaste 10 åren (Tabell 6; Figur 12). Denna art har varit föremål för ett antal riktade inventeringar i början av 2000-talet, vilket kan ge ett skevt underlagsmaterial. Det bör också noteras att trenden hänför sig till ett fåtal punkter (åren 2004-2007). Det var främst år 2007 som gav en låg förekomst. 1,6 Förekomst (%) av sandkrypare 1,4 1,2 1,0 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 12. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av sandkrypare perioden 1988-2007. Mörrumsån (flodområde 086) är ett viktigt vattensystem för arten. År 2007 genomfördes endast ett fåtal studier i detta vattensystem (Tabell 6). Även i andra vattensystem med god förekomst av sandkrypare upphörde undersökningar på många lokaler åren 2004-2007. Detta var förklaringen till den minskade förekomstfrekvensen av sandkrypare i materialet. Detta understryker nödvändigheten att noggrant beakta materialet för arter med en förekomstfrekvens under 1% eftersom lokalurvalet får stor betydelse. Slutsatsen blir för sandkrypare att någon minskning av populationen ej kan detekteras. Samtidigt kan det konstateras att ett minimum av lokaler behöver undersökas varje år med förmodad förekomst av arten för att följa populationsutvecklingen. Utgående från dessa resultat verkar 30 lokaler med förmodad förekomst av arten vara ett minimum per år.

22 Tabell 6. Samtliga elfiskelokaler i SERS som undersökts minst fyra år (n anger antal år) och där sandkrypare fångats vid minst 25% av tillfällena. Första och sista undersökningsår är angivet liksom andel (%) år med förekomst av sandkrypare. Flodnr Vattendrag Lokalnamn X-koord Y-koord Första år Sista år Förekomst (%) n 86 Bäck fr Spjällsjön Vid Torne gård 628605 142580 1996 2007 91 11 86 Helige å Kråkesjöns utlopp 630540 143084 1996 2006 100 10 86 Helige å Vid Gemla 630480 143005 1996 2004 100 8 86 Hjortsbergaån Vid lunnatorp 630770 142085 1995 2007 78 9 86 Mörrumsån Ekeberg 623525 143638 1995 2006 55 11 86 Mörrumsån Forsbacka 622800 143437 1995 2006 100 11 86 Mörrumsån Knaggelid 624210 143405 1985 2005 28 18 86 Mörrumsån Pool 1 laxodlingen 622980 143445 1985 2005 48 9 86 Mörrumsån Pool 19 nedre 623055 143440 1985 1997 64 11 86 Mörrumsån Tången 623480 143615 1985 2005 26 19 86 Mörrumsån Åkeholm-ön sidofåra 624085 143450 1985 2005 50 18 86 Mörrumsån Åkeholm stenbro nedr 624095 143430 1985 2006 67 18 86 Rottneån Vid Stockekvarn 631900 144255 1987 2003 33 9 88 Helge å Torsebro ned bron 622068 139564 2000 2006 100 6 88 Lillån Hallaryd 626270 138030 1995 2007 67 9 88 Simontorpsån Upp Skeingesjön 625270 138302 1997 2006 100 5 92 Bråån Ellinge 2 619010 134288 2000 2002 50 4 92 Bråån Slättäng 618888 133916 1998 2004 33 6 96 Pinnån Stora Mölla 623480 132730 1990 2007 33 12 96 Rönne å V Sönnarslöv 622620 133135 1990 2006 92 12 96 Rössjöholmsån Östra kvarn 624278 131729 1990 2005 40 5 Simpor Simpor i materialet utgörs av berg- och stensimpa, samt den senares underart rysk simpa. Denna finns enligt Naturhistoriska Riksmuséet (Sven Kullander) bara i Torne-, Sangis- och Kalixälven. Det förelåg ingen signifikant förändring i förekomst av rysk simpa perioden 1988-2007 (linjär korrelation, Pearson r=-0,307, n=20, p=0,388). I materialet hade den icke artbestämda gruppen simpa en tendens att minska över tid (Tabell 2). Liksom för den obestämda gruppen nejonöga torde minskningen av simpa vara kopplad till en successivt noggrannare artbestämning. Simpa hade i medeltal för samtliga 20 år en förekomstfrekvens på 1,9%, medan motsvarande värden för bergsimpa var 9,2% och för stensimpa 24,7% (Tabell 2). Någon art av simpor (Cottus spp.) påträffades alltså på 35,8%, dvs var tredje, elfiskelokal. Sett över perioden 1988-2007 hade både bergsimpa och stensimpa ökat signifikant (Tabell 2, Figur 13). Generationstiden anges till tre år för båda arterna och deras populationsutveckling bör således bedömas under minst en tioårsperiod. Under denna tid hade stensimpa en icke signifikant ökning, medan bergsimpa hade en stark, men icke signifikant, minskning. (Figur 13). Situationen för bergsimpa bör övervakas framgent. Det kan hända att denna kallvattensart, som generellt finns på högre altitud än stensimpan (Tabell 1), missgynnas av ett varmare klimat.

23 Förekomst (%) av berg- och stensimpa 35 30 25 20 15 10 5 0 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 13. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av berg- och stensimpa perioden 1988-2007. Observera att det samtidigt förekom icke-artbestämda simpor. Spiggar Små- och storspigg var sällsynta i materialet med en medelförekomst på 1,1% resp. 0,8%. I enlighet med vad som noterats för andra sparsamt förekommande arter (se färna och sandkrypare ovan) bör inga generella slutsatser dras utifrån föreliggande material. Storspigg uppvisade över tid en signifikant minskning (Tabell 2), vilken dock bör tolkas restriktivt med tanke på det ringa underlaget för dessa arter. Stäm Stäm förekom också mycket sparsamt i materialet med en medelförekomst på endast 0,3% (Tabell 2). Inga signifikanta förändringar i förekomst noterades. Skrubba Skrubba är en marin art vars unga stadier ibland kan vandra upp i kustvattendrags nedre delar. I detta material påträffades skrubba på 1-25 meter över havet (Tabell 1). Arten påträffades bara i Bohuslän, Halland, Skåne och på Gotland. Inga signifikanta förändringar av förekomsten förelåg. Sutare Varmvattensarten sutare förekom mycket sparsamt, 0,3% av elfisketillfällena. Dess förekomst ökade signifikant perioden 1988-2007 (Tabell 2) och en signifikant ökning förelåg även i sjöar (se avsnitt 3.4). Sutare fångades i föreliggande material i de sydliga länen upp till Örebro och Dalarnas län.

24 Ål Invandringen av ållarver till Sverige har minskat radikalt, liksom till övriga Europa och Nordafrika. Arten är dock långlivad och kan antas förekomma i sötvatten cirka 10-20 år. Ålens utbredning i landet har minskat och förekomster i Norrlandslänen är sällsynta numer (Wickström 2001). I föreliggande material förekom ål på 9,3% av elfisketillfällena. Trenden i förekomst var minskande sett över tjugo år och tio år, samt signifikant minskande sett över en femtonårsperiod. Data stöder därmed det faktum att ålen minskat i förekomst, men data i SERS uppvisar inte en lika drastisk bild som t ex statistiken från ålinvandringen gör. Orsaken kan dels vara artens långa liv, dels att en förändring i numerär inte behöver återspeglas tydligt i förekomstdata. Öring Många elfiskestudier görs i öringhabitat, dvs grunda strömmande partier som ofta utgör lekområden för öring (och lax). Öring var därför den vanligast förekommande arten i materialet med en förekomst på ca 77% av lokalerna (Tabell 2). Det förelåg nästan en signifikant ökning av förekomsten över tid (Tabell 2, Figur 14). Detta kan vara en effekt av ett omfattande fiskevårdsarbete och kalkningsinsatser (Åslund & Degerman 2007). 86 84 Förekomst (%) av öring 82 80 78 76 74 72 1990 1995 2000 2005 Årtal Figur 14. Andel (%) elfisketillfällen med förekomst av öring perioden 1988-2007. 3.4 Jämförelse med data i NatiOnellt Register över Sjöprovfisken (NORS) Vid Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium finns även en databas över sjöprovfisken (NORS). Årligen perioden 1988-2007 har 135-325 sjöprovfisken registrerats (medeltal 243 per år). Från detta material har artförekomsten beräknats rakt av, utan bootstrapping, per år för att studera om de trender som förelåg i SERS även återspeglades i NORS. Den negativa

25 utvecklingen för lake (påträffad vid 11,9% av sjöprovfiskena) framgick tydligt i NORS (linjär korrelation, Pearson r=-0,52, n=20, p=0,018). Detta styrker resultaten från SERS att lake minskat över tid. Det förelåg även en svag tendens att röding minskat (linjär korrelation, Pearson r=-0,281, n=20, p=0,23). Ål fångas så extremt sällsynt vid sjöprovfiske att resultatet inte var relevant, dock förelåg en signifikant minskning av ål. Varmvattensarten mört hade ökat i NORS (linjär korrelation, Pearson r=0,66, n=20, p=0,001), liksom sarv (linjär korrelation, Pearson r=-0,58, n=20, p=0,007) och sutare (linjär korrelation, Pearson r=-0,45, n=20, p=0,047). Abborre och benlöja var oförändrade i förekomst. 4. Sammanfattande diskussion Att använda data från SERS på detta sätt är inte invändningsfritt eftersom det sker en förändring av lokalurval över tid och lokalerna inte är slumpvis fördelade över landet. De stabila resultat som erhållits i förekomstfrekvens mellan år för frekventare arter indikerar dock att materialet är stabilt och kan användas för dessa analyser. Bedömningar av förändringar i förekomstfrekvens bör dock endast ske på arter som förekommer vid minst 1% av elfiskelokalerna, och data bör nagelfaras även upp till förekomster på 10%. Tidigare utvärderingar har visat att elfisken i grunda avsnitt kan vara en bra metod för att övervaka fiskars biologiska mångfald (Degerman m fl 1994). Idealt fanns ett så stort och omfattande nät av elfiskelokaler i ett långsiktigt monitoringprogram så att fiskarter i rinnande vatten kunde övervakas genom detta, men det blir ett mycket kostsamt program och för flertalet arter bör de pågående elfiskeprogrammen kunna användas som skett i denna studie. Föreliggande analyser indikerar dock att det behövs minst 30 lokaler med förmodad förekomst av arten och en förekomstfrekvens på minst 1% i hela materialet för att ge trovärdiga resultat. För ett antal mindre frekventa arter som inte främst lever i sjöar behöver dock monitoringprogrammen med elfiske i rinnande vatten stärkas upp. Exempel på sådana arter är färna, sandkrypare, grönling och mal. Arter som kanske bör undersökas med alternativa metoder är exempelvis nissöga, id och stäm. Ett sådant övervakningsprogram bör utformas för att få en bättre uppfattning om utvecklingen. De förändringar som noterades tycks till stor del vara länkade till ett förändrat klimat (abborre, benlöja, mört, sutare) eller andra faktorer i kombination med klimatet (elritsa). Även andra varmvattensarter har gynnats av ett varmare klimat, t ex mal (pers. komm. Jan- Eric Nathanson) och gös (per. komm. Per Nyberg). Dessa arter förekom dock i för låg frekvens för att beaktas i denna sammanställning. Mal, som förekom på endast 0,05% av elfisketillfällena enbart i Emån, ökade dock signifikant över tid under en tjugoårsperiod, men förändringen har inte beaktats på grund av den låga förekomstfrekvensen. Vattentemperaturen är direkt avgörande för vilka fiskarter som förekommer och dominerar i ett vatten (Holmgren 2008). De undersökta vattendragen påverkas direkt av lufttemperaturen, och i och med att de saknar ett kallare hypolimnion slår en högre temperatur direkt på dessa små vattenkroppar (Lehtonen 1996). Vi kan alltså förvänta oss att klimateffekter på fiskar skall synas först i små vattendrag och grunda sjöar (op. cit., Buisson m fl 2008, Mooij 2008). Troligen accentueras förändringarna i rinnande vatten eftersom det finns så många artificiella vandringshinder i dessa. Det gör att fiskar inte kan vandra undan till kallare habitat under perioder med extrem värme.

26 De arter som verkar ha minskat är ål, vilket är belagt genom andra internationella data och svenska studier (Wickström 2001). Lake uppvisade en tendens till minskning i förekomst över tid de senaste 10 åren, och över tjugo år minskade arten signifikant i data från NORS. Detta gör det rimligt att kallvattensarten lake minskat i svenska sötvatten. En trolig förklaring är ett varmare klimat. Det finns kallvattensarter som ökat. Ett minskat försurningstryck, kalkningsverksamheten och fiskevårdsåtgärder har gynnat lax och öring, samt andra arter i samma habitat, t ex simpor (Åslund & Degerman 2007, Bergquist & Dahlberg 2008). Det är inte förvånande att det i detta storskaliga material (medelvärden för en arts förekomst över hela landet) var storskaliga orsaker bakom förändringarna, klimat och möjligen försurningstryck samt kalkningsverksamhet. På regional och lokal nivå kan det vara andra faktorer som styr förekomsten av olika arter. Ett exempel är vattenreningsåtgärderna i Skåne som har gynnat grönling (Eklöv m fl 1997) i detta fall med en så sällsynt art med huvudutbredning i just Skåne fick dessa åtgärder genomslag i det nationella materialet också. Sammantaget tycks flertalet arters förekomst vara stabil eller öka, vilket indikerar att våra rinnande vatten har utvecklats positivt de senaste 20 åren. Ett omfattande restaurerings-, fiskevårds- och kalkningsarbete ligger bakom dessa förändringar. Analysen av klimatets påverkan har här skett endast översiktligt och kan förfinas, vilket anses vara ett viktigt arbete för att förstå de förändringar som sker i våra sötvatten. I vilken utsträckning klimatet spelar in för olika arters förekomst var osäkert, men bör gå att belysa bättre med andra tillgängliga data, t ex genom att inkludera data från NORS (NatiOnellt Register över Sjöprovfisken) vid Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium (se avsnitt 3.4) och med högre upplösning på klimatdata. Erkännanden: Tack till kollegerna Ulrika Beier, Johan Hammar och Kerstin Holmgren för kommentarer och förslag till förbättringar. SERS finansieras av Fiskeri- och Naturvårdsverket.

27 5. Litteratur Bergquist, B. & M. Dahlberg, 2008. Fisksamhällen i kalkade IKEU-vattendrag och okalkade referensvattendrag. PM Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium, 2008-11-05, 25 s. Buisson, L., Thuiller, W., Lek, S., Lim, P. & G. Grenouillet, 2008. Climate hastens the turnover of stream fish assemblages. Global change biology 14:2232-2248. Dahlén, A. & E. Degerman, 2008. Harrungar i Semsån, Storsjön, Jämtland. Pm från Sötvattenslaboratoriet, 2008-11-03, 3 s. Degerman, E. & B. Sers, 1993. A study of interactions of fish species in streams using survey data and the PCA-Hyperspace technique. Nord. J. Freshw. Res., Drottningholm, 68:5-13. Degerman, E. & B. Sers, 1994. The effect of lakes on the stream fish fauna. Ecology of freshwater fish 3:116-122. Degerman, E., Johlander, A., Sers, B. & P. Sjöstrand, 1994. Biologisk mångfald i vattendrag - övervakning med elfiske. Inf. fr. Sötvattenslaboratoriet, 2:67-83. Degerman, E. & B. Sers, 1999. Elfiske. Standardiserat elfiske och praktiska tips med betoning på säkerhet såväl för fisk som fiskare. Fiskeriverket Information 1999:3, 69 s. Degerman, E., Näslund, I. & B. Sers, 2000. Stream habitat use and diet of juvenile (0+) brown trout and grayling in sympatry. Ecology of freshwater fish 2000:9:191-201. Degerman, E., Näslund, I. & B. Sers, 2005. Fiskbeståndens utveckling i skogsvattendrag i Norrlands inland. Rapport Levande skogsvatten, WWF, 15 s. Degerman, E., Bohman, P., Edsman, L. & B. Sers, 2009. Signalkräftan fortsätter att expandera i Sverige, PM Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium, 5 s (manuskript). Eklöv, A., Greenberg, L., Brönmark, C., Larsson, P. & O. Berglund. 1997. Response of stream fishes to improved water quality: a comparison between the 1960s and 1990s. Freshwater Biology 40:771-778. Filipson, O., 1980. Fiskar på gränsen till sitt utbredningsområde. Inf. Fr. Sötvattenslaboratoriet, nr 15, 16 s. Gärdenfors, U., 2008. Manual och riktlinjer för rödlistning i Sverige 2010. PM Artdatabanken, 76 s. Hammar, J. & R. Greer, 2009. Rödingen i Rostujávri en konkurrens- och klimatstyrd naturresurs som gäckar sportfisket. PM Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium, 2009-01-09, 37 s. Holmgren, K., 2008. Delprojekt 2a. Syntesprojekt Kemiska och biologiska effekter av kalkning i sjöar. Del 2a, 5. Fisk i kalkade sjöekosystem. PM Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium, 2008-08-03, 21 s.