Om man ser till statistiken över brott mot

Artikel MARTTI LEHTI JANNE KIVIVUORI Alkoholrelaterat våld som förklaring till skillnaderna i antalet brott mot liv mellan Finland och de övriga nordiska länderna Om man ser till statistiken över brott mot liv är Finland ett exceptionellt våldsamt samhälle, med nordiska och rentav med EUmått mätt. Det genomsnittliga antalet brott mot liv per år 1 var i Finland under 1990-talet 3,0 per 100 000 invånare, dvs. tre gånger fler än motsvarande tal i de övriga nordiska länderna och mellan dubbelt och tre gånger högre än i de övriga västeuropeiska länderna (se figur 1). I östra Europa (speciellt i de stater som tidigare tillhörde Sovjetunionen) är antalet brott mot liv i dag på samma nivå som eller högre än i Finland, men där är situationen huvudsakligen en följd av de sociala och ekonomiska omvälvningarna under det senaste decenniet. Så är inte fallet i Finland, där antalet fall av brott mot liv har varit relativt stabilt redan i drygt trettio år och i dag de facto är relativt lågt jämfört med situationen under tidigare decennier på 1900- talet. De förändringar i brott mot liv och dess nivå och struktur som skedde från 1500-talet till slutet av 1700-talet i Finland var relativt lika de som kunde observeras i många andra europeiska länder. Vid slutet av 1700-talet avvek varken nivån eller strukturen på det dödliga våldet i Finland nämnvärt från motsvarande i Västeu- ABSTRACT M. Lehti & J. Kivivuori: Alcohol-related violence as an explanation for the difference between homicide rates in Finland and the other Nordic Countries AIMS The article examines the links between alcohol consumption, drinking habits and the high homicide rates in Finland today from the point of view of the structure of homicides and the social status of the people involved in them. The Finnish situation is compared with that in the other Nordic Countries, especially with Sweden. METHODS The links between alcohol and homicidal crime are examined from the point of view of three main factors: the relative and absolute numbers of intoxicated offenders and victims, and regular substance abusers among offenders, and the patterns of victim-offender relationships. By combining the information, a general picture is formed of the significance and absolute levels of alcohol-connected homicides and what kinds of population groups are responsible for these crimes in each of the Nordic Countries. RESULTS Although the Finnish annual homicide rate is triple that of other Nordic Countries, the social background and structure of homicidal crime are very 5

similar in Finland, Sweden and Norway. In all the three Nordic Countries the crimes are committed mainly by alcoholic, unemployed men living on the fringe of society. It also seems that the difference in the crime level between Finland and its Scandinavian neighbours is mainly caused by the alcohol-related violence of this group; the volume of other types of homicide is more or less the same. CONCLUSION Alcohol may seem to explain the higher Finnish homicide rates compared to other Nordic Countries, however, the comparative levels of alcohol consumption and violent crime are very similar in Finland, Sweden and Norway. Consequently, it is unlikely that the differences in the homicide rates would be caused directly by the differences in the general drinking cultures. Instead of looking for general cultural behaviour models to explain the higher rate of homicide, one should ask why middle-aged alcoholics appear in larger numbers in Finland than in other Nordic countries, and why they behave more violently. KEYWORDS Homicide; Homicidal crime; Alcohol; Violence; Social background; Finland; Sweden; Nordic countries Antal offer per 100 000 inv. / år 3 2,5 2 1,5 1 0,5 0 Finland Danmark Sverige Norge Island Källa: WHO Figur 1. Antalet brott mot liv (per 100 000 invånare/år) i slutet av 1990-talet i Finland och de övriga nordiska länderna (de årliga genomsnitten 1996 2000) ropa och Skandinavien under samma tidsperiod. Antalet brott mot liv per år per 100 000 invånare var i Finland under senare hälften av 1700-talet 1,6, dvs. ungefär samma som t.ex. i England eller Holland, och endast något högre än i Sverige. Den var också lägre än någonsin senare i Finlands historia. Tendensen i den finska utvecklingen av brott mot liv började avvika från motsvarande trend i Skandinavien och i de största västeuropeiska länderna under industrialiseringen. Medan antalet fall av dödligt våld i Västeuropa och Skandinavien nådde sin hittills lägsta nivå under 1800-talet och första halvan av 1900-talet började antalet brott mot liv i Finland tvärtom öka. Industrialiseringen medförde att landet upplevde en snabb ökning av antalet våldsbrott, som koncentrerades till de regioner och befolkningsgrupper där den sociala och ekonomiska förändringen var snabbast. Industrialiseringen ledde å andra sidan också till att landet genomgick en period präglad av stor instabilitet i frekvensen av dödligt våld, då perioden mellan 1790 och 1950 karaktäriseras av flera på varandra följande vågor av brott mot liv som var kopplade till perioder av politisk instabilitet. Allt detta sammanhängde åtminstone delvis med det sätt på vilket Finland industrialiserades, och de återspeglingar detta hade på samhällets geografiska, demografiska, rättsliga och andra strukturer (Franke 1994, 85; Gurr 1989, 31; Lehti 2001; Verkko 1949, 48; Ylikangas 2001). 6

Jämfört med östra och södra Europa var situationen i Finland under denna period inte exceptionell. De flesta länder i den europeiska periferin led under 1800-talet och första halvan av 1900-talet av ett stort anta brott mot liv. Emellertid sjönk nivån i nästan samtliga av dessa länder till västeuropeisk nivå, senast efter andra världskriget. Men så var inte fallet i Finland, där antalet grova våldsbrott, speciellt dråp och mord, envist har hållit sig på en hög nivå också under de senaste 50 åren (Gurr 1989; Lehti 2001; Sirén 2000; Spierenburg 1996; Verkko 1931 II; Ylikangas 1976). Inom finländsk kriminologi har flera forskare sedan början av 1900-talet framfört olika förklaringar till det höga antalet brott mot liv i landet. Det genomgående temat i alla dessa förklaringar har emellertid varit överraskande konstant: alkohol. Våldet har redan i hundra år huvudsakligen förklarats med hänvisning till dryckesvanor, i kombination med mer eller mindre ospecificerade kulturella faktorer, såsom nationalkaraktären (se t.ex. Alanen 1937; Jaakkola 1986; Verkko 1931 I, 140 141; Verkko 1936, 342 344; Verkko 1942; Verkko 1948; Verkko 1949; Verkko 1951, 91 92; Ylikangas 1998, 84 88). Variationer på detta tema kan man hitta också i internationella studier där det hänvisas till situationen i Finland (se t.ex. Nycander 1996, 56). 2 Alkoholförklaringen har sina rötter dels i Veli Verkkos arbeten, en statistiker och sociolog som skapade den moderna vetenskapliga forskningen kring våldsbrott i Finland, och dels i den specifika situation som rådde under 1920- och 1930-talen. 3 Under denna tidsperiod gav den finska förbudslagen paradoxalt nog upphov till att det samtidigt skedde en radikal ökning av alkoholkonsumtionen (konsumtionen av ren alkohol per capita tredubblades under några få år), en förändring av dryckesvanorna i allt häftigare riktning och ett totalt sammanbrott av de tidigare kontrollmekanismerna ifråga om alkoholdistribution och -konsumtion. Den snabbt försämrade alkoholsituationen var ett av de största och avgjort mest iögonenfallande sociala problem under denna period, och bidrog också uppenbart till den våg av ungdomsbrottslighet som landet upplevde under 1920-talet (Koskivirta 2001; Lehti 2001; Pajuoja 1987; Rajala 1989; Ylikangas 1976). Efter 1920- och 1930-talet har det emellertid inte bara skett en radikal förändring av alkoholsituationen, konsumtionsnivån och dryckesvanorna, utan också betydande strukturella förändringar ifråga om det dödliga våldet. Förändringarna gäller våldsmönster, den regionala fördelningen av dödligt våld, samt problemgrupper där våld förekommer. I början av 1900-talet begicks brotten mot liv i huvudsak av unga vuxna i åldern 15 till 29 år, som ofta var industri- och säsongarbetare på de snabbt växande industriorterna, speciellt sådana med anknytning till skogsindustrin. Efter andra världskriget har brotten däremot koncentrerats till de delar av landet som går tillbaka i ekonomiskt och demografiskt avseende, och då i huvudsak bland den manliga medelålders befolkningen som står utanför arbetslivet. Könsfördelningen mellan gärningsmännen har varit relativt konstant, medan nästan alla andra sociodemografiska karaktäristika har förändrats (Kivivuori 1999, 27 30; Kivivuori 2001; Kivivuori 2002; Kivivuori & Aromaa 2001; Lehti 2001, 231 234; Pajuoja 1995; Pajuoja 2001; Viljanen 1983). 7

Det är alltså i högsta grad osannolikt att både den höga frekvensen av dödligt våld före andra världskriget och den likaså höga nivån under efterkrigstiden skulle kunna förklaras med samma faktorer, för att inte tala om att de kunde förklaras enbart med hänvisning till dryckesvanor och andra alkoholrelaterade faktorer. Men kan alkohol och faktorer i anslutning till dryckeskulturen eventuellt ändå förklara de skillnader i brottsfrekvensen som existerar i dag, speciellt skillnaden mellan Finland och de övriga nordiska länderna? I den här artikeln kommer vi att analysera sambandet mellan alkoholkonsumtion, dryckesvanor och den höga frekvensen av brott mot liv i dagens Finland utgående från strukturen i det dödliga våldet och den sociala sammansättningen bland dem som varit inblandade. Situationen i Finland jämförs med den i de övriga nordiska länderna, speciellt i Sverige. Syftet med artikeln är att utreda ifall brottsstrukturen och den sociala sammansättningen bland de involverade stöder de teorier enligt vilka de kvantitativa skillnaderna i statistiken över dödligt våld mellan Finland och de övriga nordiska länderna kan förklaras med alkoholrelaterade faktorer, och framför allt med allmänna dryckeskulturella faktorer. Ifall dessa teorier är korrekta borde man kunna vänta sig att 1) brott som kan relateras till alkoholkonsumtion och olika dryckessituationer är betydligt vanligare i Finland än i de övriga nordiska länderna (dvs. att skillnaderna i omfattningen av det dödliga våldet huvudsakligen beror på alkoholrelaterade brott), 4 och att 2) den sociala strukturen bland personer inblandade i alkoholrelaterat dödligt våld skiljer sig från motsvarande i andra nordiska länder (dvs. att den är socialt mera diversifierad och mindre marginaliserad). Alkohol och våldsbrott I de flesta västerländska länder finns det på individnivå ett statistiskt signifikant samband mellan alkoholkonsumtion, alkoholförgiftning och våldsamt beteende. Det kan i princip sammanhänga med att alkoholen direkt förorsakar våldsamt beteende och aggressioner, eller omvänt att våldsamma livsstilar och beteendemodeller förorsakar alkoholmissbruk, eller att det våldsamma beteendet och missbruket förenas av en tredje gemensam faktor (Heilig 1996, 7 8; Lenke 1990, 3 16). Det råder ingen enighet om exakt vilka mekanismer det är som på den individuella nivån fungerar som förenande länk mellan berusning och aggression. Många olika mekanismer har föreslagits, bl.a. följande: 1) Alkoholen minskar hämningarna och sänker tröskeln för våldsamt beteende (Aho 1976, 8; Bruun 1972, 95 107, 146 149; Heilig 1996, 7 8; Lenke 1990, 6 16, 22 25; Skog & Björk 1988, 2). 2) Alkoholen stimulerar hjärnfunktionerna och ökar/förstärker våldsamma reaktionsmönster (Aho 1976, 8; Bruun 1972, 95 107, 146 149; Heilig 1996, 7 8; Lenke 1990, 6 16, 22 25; Skog & Björk 1988, 2). 3) Alkoholen begränsar uppmärksamheten och minskar det antal retningar en person kan reagera på, vilket gör denne mindre känslig för pacificerande stimuli. Enligt paradigment om den förskjutna aggressionen (triggered displaced aggression) kan människor som är oförmögna att svara på en primär provokation bete sig aggressivt då en senare retning utlöser aggressionen. (Bruun 1972, 95 107, 146 149; Heilig 1996, 7 8; Lenke 1990, 6 16, 22 25; Pedersen et al. 2002, 306 309). 8

4) Våldsamt beteende är i vissa kulturer socialt accepterat eller förväntat då en (manlig) person är berusad (Bruun 1972, 95 107, 146 149; Heilig 1996, 7 8; Lenke 1990, 6 16, 22 25). 5) Vissa personer har en genetisk benägenhet för aggressivitet då de är berusade. Experimentell forskning på primater visar att enskilda individer (speciellt hannar) som har en viss typ av metabolism i hjärnan uppvisar en stark samtidig benägenhet för impulsiv aggressivitet, en oförmåga att anpassa sig till sociala regler, alkoholberoende och, i berusat tillstånd, aggressivitet. Denna benägenhet förefaller att vara i huvudsak biologiskt ärftlig, men är också i viss mån socialt ärftlig. Aggressiva beteendemönster som inlärts under barndomen förstärker den benägenhet som genotypen har anlag för (Heilig 1996, 8 12). 6) Att vissa individer har svag självkontroll har också framförts som en förklaring till sambandet mellan alkohol och brottslighet. Sålunda föreslår t.ex. Gottfredson och Hirschi (1990) att samtliga typer av riskbeteende, såsom brottslighet, missbruk av alkohol och narkotika, olyckor och promiskuöst sexuellt beteende, på individnivå har starka samband sinsemellan och återspeglar en enda underliggande egenskap, dvs. svag självkontroll, som därigenom förklarar både våldsamheten och begäret efter alkohol och andra droger. Det finns ett visst empiriskt stöd för denna teori (se även Uihlein 1994; Sampson & Laub 1993, 123 138). Sambanden mellan alkoholkonsumtion och våldsamt beteende har verifierats inte bara på individnivå utan också på kollektiv nivå. Det finns också resultat som tyder på att dessa samband kan påverkas av olika dryckesmönster i kulturen. Rossow (2001, S83 S85) har i sin undersökning av 14 europeiska länder påvisat att det i flera av dessa länder finns ett positivt och signifikant samband mellan alkoholkonsumtion och dödligt våld. Sambandet var svagast i södra Europa och starkast i de nordiska länderna. På samma sätt har undersökningar gjorda av Lenke, Skog & Björk samt Sirén påvisat en starkt positiv korrelation mellan de årliga variationerna i alkoholkonsumtionsnivån och antalet våldsbrott (inkl. dödligt våld) i Sverige, Norge och Finland, och att detta samband tycks vara speciellt starkt i Finland (Lenke 1990, 110 119; Skog & Björk 1988, 6, 16 19; Sirén 2000, 33 46). Antalet brott mot liv är speciellt känsligt för konsumtion av brännvin i privata sammanhang medan det icke-dödliga våldet sammanhänger med konsumtion av brännvin och öl på barer och på restauranger (Norström 1998). Å andra sidan visar jämförande studier mellan olika länder att den finska alkoholkulturen har speciella drag jämfört med de övriga nordiska länderna. Finländarnas alkoholkonsumtion är mera berusningsinriktad och leder vanligen till högre grad av berusning än de övriga nordbornas (Hauge et al. 1986; Poikolainen 1977; Poikolainen 1979). Undersökningar som bygger på nationella data ifråga om den totala alkoholkonsumtionen och statistik över våldsbrott/ brott mot liv är inriktade på att finna statistiska samband mellan förändringar i alkoholkonsumtionen och förändringar i antalet våldsbrott/brott mot liv. I allmänhet ger de ingen förklaring till detta samband och säger inte speciellt mycket om på vilka sätt sambandet uppstår eller fungerar. Det gör 9

emellertid Wikström (1996, 26 29), som i sin undersökning om dödligt våld i Stockholm åren 1951 1991 bedömer vilken roll alkoholen spelar i våldsbrottsligheten utgående från den sociala strukturen i denna typ av brottslighet. Han visar att sambandet mellan alkoholkonsumtion och våldsbrott i dagens Sverige i första hand förekommer i våldet bland relativt små grupper av manliga missbrukare, och inte i befolkningen som helhet. För att sammanfatta: även om det varken råder någon enighet om de mellanliggande mekanismerna mellan alkoholberusning och aggression på en individuell eller på en kollektiv nivå, så finns det ändå mycket data som talar för att ett dylikt samband existerar. Därtill visar flera undersökningar att det existerar väsentliga skillnader i dryckesvanorna mellan finländarna och skandinaverna. Det är alltså i princip möjligt att faktorer som sammanhänger med alkoholen och dryckesgruppen utgör en tillräcklig förklaring till de skillnader som i dag finns i frekvensen dödligt våld mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Datamaterialet Våra finska data är tagna ur en nyligen publicerad analys av dödligt våld 5 åren 1998 2000, 6 gjord av Statistikcentralen och Rättspolitiska forskningsinstitutet, samt ur den databas över dödligt våld som finns vid Rättspolitiska forskningsinstitutet. 7 Undersökningen om dödligt våld i Finland under perioden 1998 2000 baserade sig på tre huvudkällor: data angående olika brottstyper togs främst ur RIKI, den finska polisens brottsanmälningssystem; uppgifterna om gärningsmännens och offrens bakgrund togs ur Statistikcentralens databaser (bl.a. sysselsättningsstatistiken från 1997 och den nyaste folkräkningen), medan uppgifterna om brottsregistret för dem som gjort sig skyldiga till dödligt våld var från Justitieministeriets brottsregistercentral. RIKI-materialet från 1998 till 2000 (ur vilket dubbletter, självmord, olyckor samt naturliga dödsfall som felaktigt registrerats som dödligt våld eliminerats) innehöll totalt 418 offer för dödligt våld och 560 misstänkta gärningsmän. Dessa uppgifter kunde kopplas till Statistikcentralens och Justitieministeriets databaser endast ifråga om de offer och gärningsmän som hade ett finskt personnummer, dvs. personer som var antingen finska medborgare eller hade fått uppehållstillstånd. Det gör att alla som saknade uppehållstillstånd uteslöts ur analysen, liksom även de finländare vars personnummer var okänt; detta gällde för 3,6 procent av offren och 3,1 procent av samtliga gärningsmän (inklusive brott där gärningsmannen var okänd) för brotten upptagna i RIKI-registret. Personnumret kunde fås fram för 403 offer och för 557 misstänkta gärningsmän. De uppgifter angående dödligt våld som vi för denna artikel har tagit fram ur Rättspolitiska forskningsinstitutets databas innefattar brott mot liv begångna mellan 1.6.2002 och 31.12.2002, och uppgår till sammanlagt 86 offer och 72 huvudmisstänkta. De svenska uppgifterna är tagna från tre färska undersökningar gjorda av Rying (2000; 2001; 2003) och omfattar dödligt våld och barnamord under åren 1990 1998/1999. Ryings studier bygger på brottsanmälningar, preliminära polisutredningar och kriminalstatistik, och hans sätt att klassificera data motsvarar det som följts i de finska källorna. Den viktigaste skillnaden är att Ryings undersökningar 10

(2000) också inkluderar barnamord; deras antal var emellertid under den undersökta perioden så pass litet i Sverige att de inte hade någon signifikant inverkan på resultaten (Rying 2001, 5 9). Den viktigaste källan för de norska uppgifterna utgjordes av den norska polisens dråp- och mordstatistik (drapsstatistikk) åren 1995 2002. Den huvudsakliga klassificeringen av data är mer eller mindre identisk med motsvarande i Finland och Sverige. Därtill har vi som kompletterande källa för Norge använt de artiklar av Gottlieb et al. (1990) och Hougen et al. (1999) som behandlar dödligt våld i Norge och Danmark under 1990-talet. För Danmarks och Islands del har vi för denna artikel bara haft tillgång till spridd information. Statistiska jämförelser av brottsligheten i olika länder är problematiska t.o.m. inom Norden, trots att såväl kriminallagstiftningen, statistikföringens kriterier och klassificeringar som den kulturella bakgrunden i samtliga länder är relativt likartade. Ryings studie visar, vad gäller den årliga frekvensen dödligt våld i kriminalstatistiken, att endast ungefär hälften av de fall som i den svenska brottsstatistiken för närvarande har registrerats som dödligt våld de facto är det, medan å andra sidan ett betydande antal brott mot liv saknas i statistiken på grund av att de blivit felkodade. Också i Finland förekommer det spökbrott i kriminalstatistiken över dödligt våld, 8 som uppgår till mellan 10 och 15 procent av det sammanlagda antalet fall per år. Men till skillnad från Sverige tycks antalet dråp och mord som saknas i den finska statistiken vara så litet att det saknar betydelse (Lehti 2002, 11 14; Rying 2003). Därför är samtliga uppgifter nedan om dödligt våld tagna ur dödsorsaksstatistiken, även om den i detta avseende inte nödvändigtvis är en mindre problematisk informationskälla. 9 Det svenska och finska datamaterialet om gärningsmännens och offrens bakgrund, liksom även brottens karaktär, bygger huvudsakligen på brottsanmälningar, men vi har i bägge fallen ur materialet putsat bort dubbletter, självmord, olyckor och naturliga dödsfall, vilket gör att materialet borde ge en relativt pålitlig allmän bild av situationen i respektive land. Det norska datamaterialet har inte kontrollerats på samma sätt, och kan därför innehålla vissa felaktiga uppgifter. Men om man beaktar det låga antalet brott mot liv per år i Norge kan man anta att varken antalet felregistrerade brott eller deras procentuella andel av brotten har någon signifikant betydelse. Den centrala analysen i artikeln bygger på data som gäller i vilken mån de inblandade parterna i Finland och Sverige varit berusade. I bägge länderna har uppgifterna insamlats av dem som undersökt ifrågavarande brott; i Sverige vanligen med individuella intervjuer, i Finland med hjälp av standardiserade blanketter. Detta gör att både datamaterialets uppbyggnad och sättet att samla in det har varit ungefär detsamma, vilket innebär att datauppgifterna i de två länderna är relativt jämförbara. Är det emellertid möjligt att de svenska brottsutredarna i allmänhet fäster mindre detaljerad uppmärksamhet vid alkoholens betydelse i anslutning till våldsbrotten än deras finska kolleger gör (eftersom sambandet mellan alkoholkonsumtion och våldsbrott är, och också tidigare har varit, svagare i Sverige)? Kan detta medföra en potentiell bias i datamaterialet? Det finns en viss grund för misstankar i den här riktningen; i de finska brottsanmälningsblan- 11

ketterna finns det t.ex. en speciell fråga angående gärningsmannens berusning (men inte offrets), medan motsvarande blanketter i Sverige saknar en dylik fråga. De uppgifter vi har använt har emellertid inte tagits från de officiella brottsanmälningarna utan direkt av de poliser som ansvarat för utredningen av respektive registrerat brott, och det finns också andra fakta som talar emot ovannämnda antagande. För det första har alkoholen inte bara i Finland utan också i Sverige redan en längre tid innehaft en central ställning som en förklaring till våldsbrott, både i den dagliga debatten och inom forskningen (se t.ex. Lenke 1990, och refererad litteratur). En ännu viktigare faktor är emellertid att berusning bland personer som i dag är inblandade i våldsbrott vanligen är mycket hög både i Sverige och i Finland. Bägge parterna i ett våldsbrott tenderar att vara starkt berusade. Det förefaller därför osannolikt att alkoholens roll skulle vara något som passerar obemärkt för de svenska brottsutredarna, eller att poliserna skulle underlåta att påpeka denna när de uttryckligen blir tillfrågade om den, såsom Rying har gjort. 10 Vidare motsvarar Ryings resultat det som flera forskare har kommit fram till utgående från olika typer av datamaterial (Rying 2000, 64 68). Sammanfattningsvis utgår vi ifrån att vårt datamaterial i denna artikel både till kvalitet och jämförbarhet (inklusive uppgifterna om de inblandade parternas berusning) i samtliga tre länder (och speciellt i Finland och Sverige) är relativt pålitligt. Resultat De data vi har använt ger varken färdiga eller exakta uppgifter om det alkoholrelaterade dödliga våldet i något av de tre länderna, och de ger inte heller några möjligheter att beräkna berusningens faktiska betydelse för de inblandade personernas våldsamma beteende i de enskilda brotten. I det följande har vi analyserat sambandet mellan alkohol och dödligt våld utgående från tre olika faktorer. För det första undersöker vi andelen berusade gärningsmän och offer 11 av samtliga gärningsmän och offer. Vi redogör separat för den andel som var berusade och den andel som var påverkad av narkotika. För det andra analyserar vi hur många av gärningsmännen som missbrukar regelbundet. 12 För det tredje undersöker vi relationsmönstren mellan gärningsman och offer i fall av dödligt våld. I det sammanhanget beaktar vi också gärningsmannens ställning i arbetslivet. Vi har genom att kombinera all denna information strävat efter att få en generell bild av 1) de alkoholrelaterade fallens betydelse för det dödliga våldet; 2) det absoluta antalet brott av den här typen; och 3) vilka sorts befolkningsgrupper som huvudsakligen står för denna typ av brott i de tre olika länderna. Uttrycket alkoholrelaterat dödligt våld står i artikeln för samtliga fall av brott mot liv där åtminstone en av de inblandade har varit alkoholpåverkad. Däremot har vi inte bedömt graden av berusning, eller den inverkan denna haft på gärningsmannens våldsamma handling. Andelen berusade offer respektive gärningsmän De pålitligaste uppgifterna om hur berusade de personer varit som varit inblandade i dödligt våld i Finland finns i den databas som upprätthålls av Rättspolitiska forskningsinstitutet. 13 Enligt dessa var 77 procent av dem som gjort sig skyldiga till död- 12

ligt våld år 2002 berusade, medan 23 procent var påverkade av andra droger. 14 Av offren för dödligt våld var 62 procent berusade, medan 10 procent var påverkade av andra droger. 15 I 63 procent av alla brott mot liv var samtliga inblandade antingen berusade eller påverkade av andra droger medan andelen fall där samtliga parter var nyktra uppgick till 20 procent. Uppgifterna om huruvida gärningsmännen och offren varit påverkade kommer från data insamlade av de utredande poliskommissarierna; däremot innehåller de ingen information om hur berusade ifrågavarande personer var. Man kan emellertid notera att både gärningsmännen och offren i de brottsfall som inträffade under perioden 1998 2000 var förhållandevis starkt berusade; i de fall där man gjort en medicinsk undersökning var alkoholhalten i blodet i regel högre än 1,5 promille. I Sverige var (åren 1990 1998) 62 procent av dem som gjorde sig skyldiga till dödligt våld berusade, medan 13 procent var påverkade av andra droger; motsvarande tal bland offren var 51 procent respektive 8 procent. (Procentenheterna har beräknats på samma sätt som för Finland; jfr ovan) (Rying 2000, 64 65). Uppgifterna om offrens berusning i Köpenhamn och Oslo i början av 1990-talet ger för Norges del ungefär samma andel alkoholpåverkade offer som i Sverige. I Danmark var andelen betydligt mindre. Både i Oslo och i Köpenhamn var andelen offer som var påverkade av andra droger betydligt större än i Sverige, och t.o.m. större än i Finland (se tabell 1). Tabell 1. Andelen alkohol- eller narkotikapåverkade av personer som gjort sig skyldiga till dödligt våld i de nordiska länderna under 1990-talet Finland Sverige Köpenhamn Oslo Alkohol- eller 2002 1990 1998 1985 1994 1985 1994 narkotikapåverkade % % % % Gärningsmän* Alkoholpåverkade 76,8 61,6 Narkotikapåverkade 22,8 13,1 Påverkade av A eller N 79,7.... Offer Alkoholpåverkade 62,4 51,0 36,2 52,4 Narkotikapåverkade 10,1 7,5 11,8 19,2 Påverkade av A eller N 63,5.. Vuxna offer (>15 år) Alkoholpåverkade 68,8.. Narkotikapåverkade 11,5.. Påverkade av A eller N 70,1.. Brott Alla påverkade 61,7 48,3 Någon påverkade 14,8 16,5 Alla nyktra 23,5 35,2 Brott Alla påverkade av A eller N 63,0.. Någon påverkad av A eller N 17,2.. Alla nyktra 19,8.. *Finland: Huvudgärningsmän Källor: Hougen et. al 1999, 294; Kivivuori 1999; Lehti 2002; Rying 2000, 177 178; Statistik om våld. 13

Uppgifterna ovan antyder att de alkoholrelaterade brotten i Finland är både vanligare och står för en större andel av det dödliga våldet än i de övriga nordiska länderna. Om man utgår från procentenheterna i det finska datamaterialet från 2002 och den genomsnittliga brottsnivån under 1990-talet, blir det estimerade antalet per 100 000 starkt alkoholrelaterade brott (=alla parter berusade) 1,9, andelen övriga alkoholrelaterade brott (=någon av parterna berusad) 0,4 och andelen icke-alkoholrelaterade brott 0,7. Motsvarande tal för Sverige (utgående från procentenheterna för 1990 1998 och den genomsnittliga brottsnivån) var för starkt alkoholrelaterade brott 0,6, för övriga alkoholrelaterade brott 0,2, och för icke-alkoholrelaterade brott 0,4. Om vi utgår från den procentuella andelen berusade gärningsmän i tabellen ovan och den genomsnittliga brottsnivån under 1990-talet, skulle talet för alkoholrelaterat dödligt våld i Finland ha varit 2,3 och de icke-alkoholrelaterade brotten 0,7, medan motsvarande tal för Sveriges del var 0,7 och 0,5 16 (se figur 2). Antal 4 3 2 1 0 samtliga fall av dödligt våld Finland Sverige ickealkoholrelaterade fall Figur 2. Antalet brott mot liv (per 100 000 invånare/år) i Finland och Sverige, med och utan de som begåtts av alkoholpåverkade gärningsmän. Andelen missbrukare Uppgifterna om andelen missbrukare (av alkohol eller narkotika) är både i den finska databasen över dödligt våld och i Ryings undersökningar baserade på mer eller mindre subjektiva bedömningar och inte på några exakta medicinsk-rättsliga kriterier. Det innebär att datauppgifterna i viss utsträckning är svåra att tolka och jämföra. Åtminstone det finska materialet förefaller emellertid att ge en relativt pålitlig bild av den faktiska situationen. I fallen av dödligt våld i Finland år 2002 kunde 57 procent av gärningsmännen och 49 procent av offren enligt den utredande polisen betecknas som alkoholister. 19 respektive fem procent kunde betecknas som narkotikamissbrukare. För Finlands del har vi också uppgifter om hur många av dem som gjort sig skyldiga till dödligt våld som har fått diagnosen alkoholist. Enligt rättspsykiatriska undersökningar hade 42 procent av de manliga dråparna och mördarna under 21 år under perioden 1980 1989 diagnosen alkoholist, 17 medan motsvarande procenttal bland kvinnliga gärningsmän var 38 procent. 18 Motsvarande uppgifter finns inte för äldre gärningsmän. Vi vet emellertid att man i äldre åldersgrupper är mera benägen att begå brott mot liv under alkoholens inverkan. Den totala andelen alkoholister är alltså sannolikt högre än ovannämnda estimat, baserat på yngre gärningsmän. Dessutom kan man konstatera att de rättspsykiatriska uppgifterna antyder att de bedömningar som görs av de utredande poliserna i allmänhet relativt väl motsvarar de bedömningar som görs av rättspsykiatrerna, åtminstone i Finland. Enligt Rying hade 47 procent av gär- 14

Tabell 2. Andelen alkohol- eller drogmissbrukare bland gärningsmän respektive offer (bägge könen) vid fall av dödligt våld i de nordiska länderna under 1990-talet Finland Sverige Köpenhamn Oslo 2002 1990 1998 1985 1994 % % % % Gärningsmän* Alkoholmissbrukare 56,7 46,9.... Narkotikamissbrukare 19,0 25,6.... Missbrukare av A eller N 63,2.. 64,8*.. Offer Alkoholmissbrukare 48,8 41,0 25,1** 41,0 Narkotikamissbrukare 5,3 14,6.... Missbrukare av A eller N 48,8...... * Icke-psykotiska, manliga gärningsmän 1959 1983; ** Alla offer för dödligt våld 1985 1994 Källor: Drapsstatistikk 2002; Gottlieb et al. 1990, 121; Hougen et al. 1999, 294; Kivivuori 1999; Lehti 2002; Rying 2000, 177 178. ningsmännen och 41 procent av offren i Sverige under åren 1990 1998 i polisutredningarna betecknats som alkoholmissbrukare. Enligt Hougen var motsvarande andel missbrukande offer åren 1985 1994 i Köpenhamn 25 procent och i Oslo 41 procent. Den relativa andelen narkotikamissbrukare i Sverige under perioden 1990 1998 var 26 procent för gärningsmännen och 15 procent för offren (se tabell 2). I Finland (2002) var den sammanlagda andelen alkohol- och narkotikamissbrukare av samtliga personer som gjort sig skyldiga till dödligt våld 63 procent, medan motsvarande andel i Köpenhamn åren 1959 1983 av icke-psykotiska manliga gärningsmän var 65 procent. Trots vissa brister i datamaterialet kan man alltså med viss säkerhet säga att merparten av det alkoholrelaterade dödliga våldet i samtliga nordiska länder (och därmed också en stor del av allt dödligt våld) görs av en relativt liten grupp manliga alkoholister. Datamaterialet antyder också att den relativa andelen (och därmed också det absoluta antalet) brott som begås av alkoholmissbrukare är större i Finland än i de övriga nordiska länderna. Förhållandet mellan gärningsman och offer Uppgifterna om relationen mellan offer och gärningsman antyder att mönstret är relativt likartat i både Finland, Norge och Sverige. I Danmark förefaller brott mellan sexualpartner och familjemedlemmar att utgöra en betydligt större andel av det dödliga våldet än i de övriga nordiska länderna. Enligt Gudjonsson och Petursson har detta varit utmärkande för dödligt våld i Danmark under hela den senare halvan av 1900-talet (se tabell 3; Gudjonsson & Petursson 1990, 49 54). Om man jämför de årliga genomsnitten ifråga om olika typer av dödligt våld (tabell 3) observerar man att skillnaden i brott mot liv mellan Finland och de övriga nordiska länderna i huvudsak beror på två typer av dödligt våld, dvs. dödligt våld mellan antingen sexuella partner eller bekanta. Dödligt våld i förhållanden mellan andra släktingar än äkta makar eller mellan personer som inte känt varandra från tidigare var i Finland under 1990-talet på samma nivå som eller lägre än i de övriga nordiska länderna. Det innebär att skillna- 15

Tabell 3. Relationen mellan offer och gärningsman i samband med dödligt våld i de nordiska länderna under 1990-talet Offer var i relation Finland Norge Sverige Köpenhamn till gärningsmannen 1998 2000 1995 2002 1990 1998 1985 1994 % rate % rate % rate % rate en sexualpartner* 22,3 0,6 21,7 0,2 24,0 0,3 31,6 0,5 en släkting 12,9 0,3 17,2 0,2 17,0 0,2 20,1 0,3 icke-släkting 63,9 1,7 61,2 0,5 59,0 0,7 48,3 0,8 bekant 55,2 1,5 44,4 0,4 42,0 0,5 25,5 0,4 tidigare okänd 8,8 0,2 16,8 0,2 17,0 0,2 22,8 0,4 N 364 309.. 275 Andelen manliga gärningsmän 91,0 90,8 90,0.. Det allmäna antalet brott mot liv per 100 000 inv./ år 2,6 0,9 1,2 1,6 * Inkluderar tidigare partner Källor: Kivivuori 1999; Lehti 2002; Bremberg 2001, 25; Drapsstatistikk 2002; Hougen et al. 1999, 298. den i antalet brott mot liv förorsakas av just de två typer av dödligt våld som i Finland är starkast bundna till alkohol (av det dödliga våldet mellan andra släktingar än äkta makar är en stor del förknippa med mentala problem, medan en stor del av de brott som begås mot okända offer i sin tur består av icke-alkoholrelaterat gatuvåld och rånmord, jfr Lehti 2002, 62 64). Vårt datamaterial indikerar med andra ord att skillnaden i antalet brott mot liv som finns mellan Finland och de övriga nordiska länderna i huvudsak förorsakas av skillnader i antalet alkoholrelaterade brott mot liv. Beträffande det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer 19 antyder skillnaderna mellan Finland och Sverige ett likartat mönster. Enligt Rying (2001, 12 13) begicks i Sverige i genomsnitt 16 brott av den här typen åren 1990 1999, medan motsvarande tal i Finland var 25 30. 20 Det absoluta antalet brott mot liv begångna av män i nära relationer var i Finland under 1990-talet 50 till 90 procent större än i Sverige, medan antalet i förhållande till befolkningens storlek var mer än två gånger större än motsvarande antal i Sverige. När man studerar det sätt på vilket brott av detta slag är alkoholrelaterade upptäcker man emellertid att skillnaderna mellan länderna blir ännu mera påfallande. I Sverige var gärningsmannen i 44 procent av fallen alkoholpåverkad medan offren var det i 37 procent av fallen brott begångna 1990 1999. I Finland var motsvarande siffror under 2002 2003 bland gärningsmännen 80 procent och bland offren 72 procent. 21 Brott som begåtts bland samboende par och bland par som inte bor tillsammans uppvisade praktiskt taget identiska bilder. 22 Om vi omvandlar ovannämnda procentenheter till absoluta tal blir det genomsnittliga antalet brott begångna av nyktra män per år ungefär nio i Sverige och fem i Finland, vilket gör att antalet brott i relation till befolkningstalet var ungefär detsamma i båda länderna. Däremot var antalet brott begångna av berusade män i förhållande till befolkningstalet i Finland åtminstone fem gånger högre än motsvarande tal i Sverige. 16

Tabell 4. Ställning i arbetslivet bland personer skyldiga till dödligt våld (båda könen) i de nordiska länderna Finland Finland Norge Sverige Köpenhamn* 1998 2000 2002 1995 2002 1990 1998 1959-1983 % N % N % N % N % N Gärningmän Sysselsatta 16,7 76 19,4 14 32,2 113 29,3 194 42,3 30 Arbetslösa 50,5 230 51,4 37 41,0 144 45,8 303 9,9 7 Sjuk- och förtidspensionerade 15,8 72 13,9 10 12,8 45 13,3 88 Studerande 11,9 54 8,3 6 6,0 21 6,6 44 Ålderspensionärer 5,1 23 6,9 5 2,0 7 4,4 29 Övriga.... - - 6,0 21 0,6 4 47,9** 34 N 100,0 455 99,9 72 100,0 351 100,0 662 71 Andelen män 91,0 90,3 90,8 90,0 * Icke psykotiska manliga gärningsmän; ** Utanför arbetsmarknader Jämförelserna ovan är enbart tentativa, men vi anser att de relativt tydligt visar att skillnaderna mellan de två länderna i antalet brott mot liv i nära relationer är förknippat med alkoholkonsumtion. Gärningsmannens ställning i arbetslivet Om vi ser till uppgifterna om gärningsmannens ställning i arbetslivet kan vi konstatera att 66 procent av gärningsmännen åren 1998 2000 och 65 procent år 2002 i Finland utgjordes av personer i arbetsför ålder som var antingen arbetslösa eller levde på socialbidrag (exkl. studerande). I Sverige var motsvarande andel 59 procent åren 1990 1998 och i Norge 54 procent åren 1995 2002. På motsvarande sätt var andelen ekonomiskt aktiva bland gärningsmännen i Finland 17 19 procent, i Sverige 29 procent och i Norge ungefär en tredjedel. Den generella bilden av gärningsmännens sociala bakgrund var i Finland i slutet av 1990-talet betydligt mera marginaliserad än i Sverige och Norge (se tabell 4). 23 Om vi omvandlar procenttalen till relativa brottstal var antalet brott mot liv i den aktiva befolkningen i Finland under perioden 1998 2000 0,97 brott per 100 000 personer per år. I Sverige var motsvarande tal 0,81, under perioden 1990-1998, och i Norge 0,55, under perioden 1995 2002. Motsvarande tal för brott begångna bland arbetslösa var 27,2 i Finland, 14,6 i Sverige och 17,8 i Norge 24 Det innebär att skillnaden i den allmänna brottsnivån mellan Finland och de övriga nordiska länderna huvudsakligen beror på den kriminalitet som förekommer i den ekonomiskt passiva befolkningen i arbetsför ålder (se figur 3). Slutsatser Det förefaller faktiskt som om de fall av brott mot liv som begås i anslutning till konsumtion av alkohol, och i situationer där alkohol konsumeras, i både relativa och absoluta tal för närvarande är betydligt vanligare i Finland än i Sverige och Norge. Den här typen av våldsbrott står också för merparten av den kvantitativa 17

Brott per 100 000 arbetslösa / sysselsatta per år 30 25 20 15 10 5 0 Finland Sverige arbetslösa den aktiva befolkningen Ställning i arbetslivet Figur 3. Dödligt våld bland arbetslösa respektive i den aktiva befolkningen i Finland och Sverige. differensen i den generella mord- och dråpfrekvensen mellan länderna. Det förefaller alltså som om alkoholen faktiskt på ett eller annat sätt skulle vara en del av förklaringen till att de finska siffrorna över dödligt våld skiljer sig från de två andra nordiska ländernas. Däremot är sambandet mellan alkoholkonsumtion och våldsbrott i dagens Finland mycket snarlikt det i Sverige och Norge. I samtliga länder utgörs det största problemet av det våld som utförs av en relativt liten grupp arbetslösa, manliga alkoholister i medelåldern. Och, vad viktigare är, den skillnad som för närvarande finns i antalet brott mot liv mellan Finland och dess skandinaviska grannar beror nästan uteslutande på det alkoholrelaterade våld som förekommer inom denna grupp. Andra typer av dödligt våld är ungefär på samma nivå i alla de tre länderna, eller åtminstone är skillnaden avsevärt mindre. Det innebär att den finska dråparen generellt är ännu mera socialt marginaliserad än i Skandinavien. Den relativa andelen, bland både gärningsmän och offer, som hör till den passiva befolkningen och som är missbrukare är i Finland större än i något annat nordiskt land. Det är alltså osannolikt att skillnaderna ifråga om dödligt våld direkt skulle bero på skillnader i de allmänna dryckesvanorna. Då man söker förklaringar till de exceptionellt höga siffrorna över dödligt våld i Finland borde man i stället fokusera på den grupp som faktiskt begår brotten, dvs. de arbetslösa, manliga alkoholisterna i medelåldern. Man bör alltså i stället för att leta efter allmänna kulturella beteendemönster fråga sig varför det finska samhället, den finska kulturen och de finska dryckesvanorna antingen producerar flera medelålders alkoholister än de övriga nordiska länderna eller får dessa att bete sig våldsammare. Det skulle också vara intressant att undersöka orsakerna till varför de omfattande sociala och ekonomiska förändringar som har skett i det finska samhället under det senaste kvartsseklet, såsom välfärdsstatens framväxt, har haft en så liten inverkan på våldet i denna grupp. Förutsättningarna för att förebygga våld (minska antalet manliga alkoholister, eller åtminstone försöka begränsa ökningen) genom att reglera tillgången på alkohol är mycket begränsade i dagens politiska läge, med ekonomisk liberalisering och eliminering av alla handelshinder (innefattande kontroll och distribution av alkohol). Betoningen borde kanske därför i stället ligga på en förbättrad kontroll och behandling av riskgrupperna. Man kunde kanske uppnå effektivare resultat genom tidig intervention vid grovt alkoholmissbruk, och framför allt genom att inrikta åtgärderna på sådana fall (såväl offer som gärningsmän) där det grova alkoholmissbruket är kombinerat med allvarligt eller upprepat icke-dödligt al- 18

koholrelaterat våld. Problemgrupperna och -personerna hittar man relativt lätt genom att utnyttja den information som finns i existerande databaser, speciellt i RIKI-registret. Översättning Thomas Rosenberg Martti Lehti, forskare, Rättspolitiska forskningsinstitutet, Långbrokajen 3 A, PB 444, FIN-00531 Helsinki E-post: petas@mlehti.pp.fi Janne Kivivuori, forskningschef, Rättspolitiska forskningsinstitutet, Långbrokajen 3 A, PB 444, FIN-00531 Helsinki E-post: janne.kivivuori@om.fi NOTER 1. I denna artikel inkluderas barnamord inte i kategorin dödligt våld, emedan de i många avseenden skiljer sig från övriga typer av brott mot liv. Dessutom avvek de allmänna trenderna ifråga om barnamord väsentligt från övriga typer av dödligt våld i Finland under 1900-talet (se t.ex.: Ervasti 1995). (Översättarens anm.: artikelförfattarna använder genomgående termen homicide för finskans henkirikos, vilket ordagrant motsvaras av svenskans brott mot liv. Eftersom det sistnämnda är tämligen otympligt används i det följande oftast den gängse statistiktermen dödligt våld, varmed avses uppsåtligt våld som lett till döden, innefattande fullbordade mord, dråp, misshandel med dödlig utgång samt barnamord (i denna artikel exkl. det sistnämnda).) 2. Å andra sidan hävdar t.ex. Lenke att huvudförklaringen till den långvariga skillnaden mellan Finland och de övriga nordiska länderna i antalet brott mot liv ligger i landets allmänna konflikt- och stressnivå, och inte i faktorer som har att göra med alkohol och dryckesvanor (Lenke 1996, 37 38). 3. Verkkos viktigaste resultat publicerades också på engelska år 1951 (Verkko 1951). 4. Med termen alkoholrelaterat dödligt våld avses i denna artikel brott där åtminstone en av parterna har varit alkoholpåverkad. 5. Samtliga fall av avsiktligt våld med dödlig utgång (exkl. barnamord) registre- rade i RIKI (den finska polisens brottsanmälningssystem) 1998 2000. 6. Lehti 2002. 7. Den finska databasen över dödligt våld är en del av ett monitoreringsprojekt som inleddes av Inrikesministeriet, Rättspolitiska forskningsinstitutet och Polisyrkeshögskolan år 2002. I den registreras samtliga avsiktliga brott med dödlig utgång som har begåtts i Finland och som anmälts till finska myndigheter. Uppgifterna har samlats in av de brottsutredande poliserna på en standardiserad blankett som innehåller sammanlagt 34 frågor som berör brottet, 45 frågor som berör de inblandade parterna och 8 frågor som berör brottsutredningen. I praktiken innehåller databasen alla de dödsfall som i den preliminära utredningen har konstaterats bero på våld. För varje fall av brott mot liv som registrerats inom ett polisdistrikt skall en blankett fyllas i och skickas till registret efter att utredningen har avslutats, eller senast inom tre månader efter att den har inletts. Driften och finansieringen av databasen delas mellan Rättspolitiska forskningsinstitutet, Polisyrkeshögskolan och Inrikesministeriet. 8. Brott mot liv som de facto aldrig har begåtts. 9. Enligt den finska dödsorsaksstatistiken är förekomsten av dödligt våld ungefär 10 % lägre än det faktiska antalet, medan situationen i Sverige förefaller att vara ungefär densamma (Karlberg 19

1997, 7; Lehti 2002, 11 14). 10. Information av Mikael Rying 7.12.2004. 11. Personer som vid tiden för brottet har rapporterats vara påverkade av alkohol eller andra droger. 12. Personer betecknade som alkoholister eller narkotikamissbrukare vid tidpunkten för brottet. 13. Andelen okända fall i statistiken för brott begångna under 2002 var bland gärningsmännen 6,9 % och bland offren 1,2 %. 14. Procentenheterna anger separat personer påverkade av alkohol respektive narkotika; i själva verket var nästan alla gärningsmän och alla offer som var narkotikapåverkade samtidigt också berusade, vilket innebär att den sammanlagda andelen påverkade gärningsmän och offer är lägre än om man bara slår ihop procenterna för dem som varit berusade och dem som varit narkotikapåverkade. 15. Se ovan. 16. Om man utgår från andelen berusade vuxna offer skulle motsvarande tal för Finland ha varit 2,1 och 0,9, och för Sverige 0,6 respektive 0,6. 17. Alcoholismus episodicus, habitualis eller chronicus; N = 103. 18. Alcoholismus episodicus, habitualis eller chronicus; N = 8. 19. Inkluderar brott mellan sexualpartner och ex-partner. 20. I Finland dräptes eller mördades under åren 1990 1999 årligen i genomsnitt 44,8 kvinnor; i de brott mot kvinnor som begicks åren 1998 2000 var gärningsmannen i 64 % av fallen antingen offrets partner eller ex-partner. 21. För att erhålla ett större antal fall har vi utgått från samtliga fall av dödligt våld i nära relationer som hade registrerats i databasen över dödligt våld fram till slutet av november 2003. 22. I brott som begåtts mellan sambor är andelen berusade gärningsmän 75 % och andelen berusade offer 67 % (N=12); i brott som begåtts mellan särboende är motsvarande andelar 85 % respektive 77 % (N=13). 23. Uppgifterna ovan återspeglar huvudsakligen de manliga gärningsmännens sociala bakgrund (andelen män bland dem som gör sig skyldiga till dödligt våld är i samtliga tre länder för närvarande ca 90 procent). Men åtminstone i Finland var både manliga och kvinnliga gärningsmäns sociala bakgrund under 1990-talet praktiskt taget identisk. 24. Uppgifterna angående den ekonomiskt aktiva befolkningen och den arbetslösa befolkningen i arbetsför ålder är tagna ur den officiella befolkningsstatistiken i respektive land och gäller de angivna tidsperioderna; definitionerna är från samma statistikkällor och är ungefär desamma i samtliga tre länder; uppgifterna om gärningsmännen är från samma källor som de övriga uppgifterna (se tabell 4). REFERENSER Aho, T. (1976): Alkoholi ja väkivalta (Alcohol and violence). Helsinki: D-sarja 7/76, Oikeusministeriön vankeinhoitoosasto Alanen, A. (1937): Rikollisuuden vastustaminen odottaa kansalaisilta (War against crime demands from citizens ) Vastuu 4/1937 Bremberg, G. (2001): Dödligt våld. I: Brottsutvecklingen i Sverige 1998 2000. Stockholm: Brottsförebyggande rådet Bruun, Kettil (1972): Alkoholi: käyttö, vaikutukset ja kontrolli. Helsinki: Tammi. Drapsstatistikk 2002. [Online: www. kripos.no/statistikker/drapstatistikk/ drapsstatistikk_tekst.html] Ervasti, K. (1995): Barnamordsbrotten i 20

Finland under 1800-talet. Historisk Tidskrift i Finland 1/1995 Franke, H. (1994): Violent crime in the Netherlands. A historical-sociological analysis. I: Crime, Law & Social Change 21: 73-100 Gottfredson, Micahel R. & Hirschi, Travis (1990): A General Theory of Crime. Stanford: Stanford University Press Gottlieb, P. & Kramp, P. & Lindhardt, A. & Christensen, O. (1990): Social Background of Homicide. International Journal of Offender Therapy and Comparative Criminology vol. 34 Gudjonsson, Gisli H. & Petursson, Hannes (1990): Homicide in the Nordic countries. Acta Psychiatrica Scandinavia 82: 49 54 Gurr, T.R. (1989): Historical Trends in Violent Crime: Europe and the United States. I: Gurr, T.R. (red): Violence in America 1. The History of Crime. Newbury Park: Sage: 21-54 Hauge, R. & Irgens-Jensen, O. (1986): The relationship between alcohol consumption, alcohol intoxication and negative consequenses in four Scandinavian countries. British Journal of Addiction vol. 81 Heilig, M. (1996): Våld, droger och sårbara individer: en neurobiologisk bakgrund. I: Våld, alkohol och övriga droger. Folkhälsoinstitutet 1996: 114. Stockholm: Folkhälsoinstitutet Hougen, H.P. & Rodge, S. & Poulsen, K. (1999): Homicides in Two Scandinavian Capitals. The American Journal of Forensic Medicine and Pathology 20 (2) Jaakkola, R. (1986): Väkivaltarikosten kulttuurihistoriaa (The Cultural history of violent crimes). I: Historian päivät 1985. Historiallinen Arkisto 88. Helsinki: Suomen historiallinen seura Karlberg, G. (1997): Döda till följd av våldsbrott i Sverige 1956-1995. C-uppsats i kriminologi, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet Kivivuori, J. (2001): Patterns of Criminal Homicide in Finland 1960-1997. I: Lappi-Seppälä, Tapio (red.): Homicide in Finland. Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 181. Helsinki: Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos Kivivuori, J. (2002): Sudden Increase of Homicide in Early 1970s Finland. Journal of Scandinavian Studies in Criminology and Crime Prevention 3: 1 Kivivuori, J. (1999): Suomalainen henkirikos. Teonpiirteet ja tekojen olosuhteet vuosina 1988 ja 1996 (Homicides in Finland in 1988 and 1996). Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 159. Helsinki: Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos Kivivuori, J. & Aromaa, K. (2001): Väkivaltarikokset. Rikollisuustilanne 2000 (Violent crimes). Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 183. Helsinki: Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos Koskivirta, A. (2001): Sisäinen vihollinen. Henkirikos ja kontrolli Pohjois-Savossa ja Karjalassa Ruotsin vallan ajan viimeisinä vuosina (Homicide and control in eastern Finland in 1748 1808). Helsinki: Yliopistopaino Lehti, M. (2001): Väkivallan hyökyaalto. 1900-luvun alkuvuosikymmenten henkirikollisuus Suomessa ja Luoteis- Virossa (Homicides in Finland in 1905 1932). Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 178. Helsinki: Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos Lehti, M. (2002): Henkirikokset 1998 2000. Tutkimus poliisin tietoon vuosina 1998 2000 tulleista henkirikoksista [Homicides in 1998 2000]. Oikeus 2002:14. Helsinki: Tilastokeskus. Lenke, L. (1990): Alcohol and Criminal Violence. Time Series Analyses in a Comparative Perspective. Stockholm: Almqvist & Wicksell Lenke, L. (1996): Kultur eller frustration? Om orsakerna bakom det alkoholrelaterade våldet. I: Våld, alkohol och övriga droger. Folkhälsoinstitutet 1996: 114. Stockholm: Folkhälsoinstitutet Norström, T. (1998): Effects on criminal violence of different beverage types and private and public drinking. Addiction 93 (5): 689 699 21

Nycander, S. (1996): Alkohol och arbetslöshet. I: Våld, alkohol och övriga droger. Folkhälsoinstitutet 1996: 114. Stockholm: Folkhälsoinstitutet Pajuoja, J. (2001): Regional Variation and Psychosocial Background Factors of Finnish Homicide in 1980-1999. I: Homicide in Finland. Trends and Patterns in Historical and Comparative Perspective. Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 181. Helsinki: Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos Pajuoja, J. (1987): Suomalaisen väkivallanaallon huippu 1920- ja 1930- luvulla (The high mark of the Finnish wave of violence in the 1920s and 1930s). In: Oikeutta ja historiaa. Heikki Ylikankaan 50-vuotisjuhlakirja. Juva: WSOY Pajuoja, J. (1995): Väkivalta ja mielentila (Violence and mental disorders). Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja A 201. Jyväskylä: Suomalainen lakimiesyhdistys Pedersen, W.C. & Aviles, F.E. & Ito, T.A. & Miller, N. & Pollock, V.E. (2002): Psychological experimentation on alcohol-induced human aggression. Aggression and Violent Behavior 7, 293 312 Poikolainen, K. (1977): Alcohol poisoning in four Nordic countries. Helsinki: The Finnish Foundation for Alcohol Studies Poikolainen, K. (1979): From inebration to incremation - Finnish drinking habits and mortality. Psychiatria Fennica. Helsinki Rajala, J. (1989): Väkivalta Kivennavalla 1885 1917. (Homicidal crime in Kivennapa in 1885 1917) BA-essay in Finnish history. Unpublished: University of Tampere Rossow, I. (2001): Alcohol and homicide: a cross-cultural comparison of the relationship in 14 European countries. Addiction 96 (Supplement 1): S77-S92 Rying, M. (2003): Dödligt våld i kriminalstatistiken. BRÅ-rapport 2003:4. Stockholm: Brottsförebyggande rådet Rying, M. (2000): Dödligt våld i Sverige 1990 1998. En deskriptiv studie Rying, M. (2001): Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. BRÅ-rapport 2001:11. Sollentuna: Brottsförebyggande rådet Sampson, Robert J. & Laub, John H. (1993): Crime in the Making. Pathways and Turning Points through Life. Cambridge: Harvard University Press Skog, O-J. & Björk, E. (1988): Alkohol og voldskriminalitet. En analyse av utviklingen i Norge 1931 82. I: Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab1988: 1-23 Sirén, R. (2000): Pahoinpitelyrikollisuus 1950 1997. Kehityspiirteitä ja kehitystä selittäviä tekijöitä (Assault criminality in 1950-1997). Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 169. Helsinki: Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos Spierenburg, P. (1996): Long-Term Trends in Homicide. In: E. Johnson & E. H. Monkkonen (ed.). The Civilization of Crime. Violence in Town & Country since the Middle Ages. Urbana: University of Illinois Press. Uihlein, Carolyn (1994): Drugs and Alcohol. In: Travis Hirschi & Michael R. Gottfredson (red.): The Generality of Deviance. New Brunswick: Transaction Publishers Verkko, V. (1951): Homicides and suicides in Finland and their dependence on national character. Scandinavian studies in sociology 3. Köbenhavn: G. E. C. Gads Forlag Verkko, V. (1949): Lähimmäisen ja oma henki. Sosiaalipatologisia tutkimuksia Suomen kansasta (Your Own and Your Neighbour s Life. Social-pathologic Studies about the Finnish Race). Suomalaisen lakimiesyhdistyksen julkaisuja B 33. Jyväskylä: Suomalainen Lakimiesyhdistys Verkko, V. (1948): Maailman vanhin väkivaltatilasto (The Oldest Statistics of Violent Crime in the World). Taulustolaitoksen 200-vuotismuiston johdosta. Helsinki: Valtioneuvoston kirjapaino Verkko, V. (1942): Väkijuomalainsäädännön vaikutuksista rikollisuuteen (The Influence of Alcohol Legislation on Crime). Tilastollinen tutkimus. Helsinki: 22

Maalaiskuntien liiton kirjapaino Verkko, Veli (1936): Väkivaltarikollisuuden riippuvaisuus kansanluonteesta ja muista etnillisistä tekijöistä. Helsinki: Tilastollis-kriminologinen tutkimus Verkko, V. (1931 I): Henki- ja pahoinpitelyrikollisuuden kehityssuunnan ja tason määräämisestä I. Suomi ja sen naapurimaat. Tilastollismetodologinen tutkimus (The Trends and Level of Violent Crime I. Finland and its Neighbours). Helsinki: Valtioneuvoston kirjapaino Verkko, V. (1931 II): Henki- ja pahoinpitelyrikollisuuden kehityssuunnan ja tason määräämisestä II. Muut maat. Tilastollis-metodologinen tutkimus (The Trends and Level of Violent Crime II. Other Countries). Helsinki: Valtioneuvoston kirjapaino Viljanen, T. (1983): Henkirikokset Suomessa vuosina 1970 79 (Homicides in Finland in 1970 1979). Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 60. Helsinki: Oikeuspoliittinen tutkimuslaitos Wikström, PO (1996): Dödligt våld och alkohol - en undersökning av det dödliga våldet i Stockholm 1951 1991. I: Våld, alkohol och övriga droger. Folkhälsoinstitutet 1996: 114. Stockholm: Folkhälsoinstitutet Ylikangas, H. (1998): About Violence. Rikollisuuden historia projektin julkaisuja 1. Helsinki: Rikollisuuden historia projekti Ylikangas, H (1976): Puukkojunkkareitten esiinmarssi. Väkivaltarikollisuus Etelä- Pohjanmaalla 1790 1825 (Violent Crime in Southern Ostrobothnia in 1790 1825). Keuruu: Otava Ylikangas, H. (2001): What happened to violence? I: Heikki Ylikangas & Petri Karonen & Martti Lehti: Five Centuries of Violence in Finland and the Baltic Area. History of Crime and Criminal Justice Series, Ohio State University Press, Columbus. 23