slutredovisning av projekt med FoU-bidrag från Riksantikvarieämbetet

slutredovisning av projekt med FoU-bidrag från Riksantikvarieämbetet Projektnamn Biologiskt kulturarv i landskapet- mötesplats för kulturmiljö- och naturvård Ansvarig institution, med fullständig institutionsadress Centrum för Biologisk Mångfald, Sveriges Lantbruksuniversitet Box 7007, 750 07 Uppsala Medverkande institutioner eller discipliner Länsstyrelsen Uppsala län Upplandsmuseet RAÄ Länsstyrelsen Stockholms län Upplandsstiftelsen Vänermuseet skogsstyrelsen Projektledare Tommy Lennartsson, f. 1962. CBM, adress som ovan. Tommy.lennartsson@slu.se Projektmedarbetare Anna Dahlström, f. 1972, PhD Eva Gustavsson, f. 1970, PhD Håkan Tunon, f. 1965, MD Maria Forslund, f. 1974, FK Sammanfattande resultat Biologiskt kulturarv har visat sig ha tre viktiga användningsområden: Kunskap om biologiskt kulturarv, t.ex. arter och biotoper berättar om tidigare brukande, d.v.s. berättar historier om människan Kunskap om biologiskt kulturarv, d.v.s. tidigare brukande. berättar om vad arter behöver och hur biotoper fungerar, vilket är nödvändig kunskap för naturvården

Biologiskt kulturarv blir därmed en arena för samverkan mellan KV & NV, mellan ekologisk och historisk forskning För att förstå och kunna arbeta med biologiskt kulturarv krävs samverkan mellan discipliner och sektorer. Tolkningen av biologiskt kulturarv kräver att ekologiska data analyseras med historikers, etnologers och kulturmiljövårdares glasögon och att historisk kunskap analyseras med ekologiska glasögon. Biologiskt kulturarv ger många svar och anvisningar, och ställer många viktiga frågor beträffande skötsel och förvaltning av mark och landskap, både i och utanför skyddade områden. Biologiskt kulturarv visar tydligt att förvaltningsstrategier och skötselåtgärder bör tänkas igenom beträffande vilka olika värden som gynnas med olika alternativ. Om specifika skötselfrågor finns kan biologiskt kulturarv ofta ge svar. Biologiskt kulturarv utmanar många av natur- och kulturmiljövårdens "sanningar" och genom att tillämpa kunskap om biologiskt kulturarv i förvaltningsarbetet kan kvaliten för kulturmiljö- och naturvärden höjas avsevärt. Biologiskt kulturarv är i många fall den enda historiska källan som kan vara till hjälp vid utformning av skötsel. Biologiskt kulturarv är en utmärkt utgångspunkt för information i KR och NR eftersom det knyter samman människa och natur. Exempelvis är floran i Brottö KR tydligt relaterad till historiskt nyttjande, vilket kan lyftas i information och användas som vägledning i förvaltning. Skogen i kulturlandskapet visade sig ha ett mycket rikt innehåll av biologiskt kulturarv så länge den inte avverkats. Det gäller både mellansvenska f.d. skogsbeten och skog runt fäbodvallar. skogsområden av detta slag uppmärksammas endast undantagsvis av natur- och kulturmiljövården och kommer därför att försvinna i snabb takt, tillsammans med sina betydelsebärande element. Gamla betesskogar är därför en av våra mest hotade skogstyper och en av de mest hotade kulturmiljöerna. Närmare studier i gamla betesskogar visade att de varit betydligt mer öppna och diverst nyttjade än vi tidigare varit medvetna om. Det rör sig snarare om mosaikartade betes- och slåttermarker med barr- och lövträd än om betespåverkad skogsmark. Det är troligt att en stor del av dagens naturvärden är en rest från denna halvöppna epok. Biologiskt kulturarv ger nya anvisningar for urval och avgränsning av skogsskyddsobjekt än vi hittills tillämpat. Genom att använda biologiskt kulturarv vid avgränsning av objekt får man sannolikt stor positiv effekt på såväl kulturmiljö- som naturvärden. Bakgrund och syfte med projektet Bakgrund Biologiskt kulturarv är ett centralt begrepp för förståelsen av sambanden mellan naturen och människans brukande av den. RAÄ har föreslagit en definition av begreppet och biologiskt kulturarv avser i princip den information om historiskt brukande som finns i de levande organismerna och de naturtyper och landskap de bygger upp. Till biologiskt kulturarv räknas också platsnamn som beskriver naturen och därigenom speglar tidigare brukande, samt traditionell kunskap om nyttjande av levande organismer i vid mening. Kunskapen om biologiskt kulturarv måste byggas upp genom att sätta samman ekologisk och historisk/etnologisk kunskap, d.v.s. genom tvärvetenskapligt arbete. För att använda kunskapen om biologiskt kulturarv exempelvis vid urval och förvaltning av skyddad natur, krävs på motsvarande sätt samverkan mellan naturvård och kulturmiljövård. Det finns flera skäl till att utveckla samverkan mellan de två sektorerna, bland annat: 2

Båda sektorerna arbetar med såväl natur- som kulturmiljövärden. I Regeringens proposition "Hållbart skydd av naturområden" (Prop. 2008/09:214) görs bedömningen Samverkan mellan naturvården och kulturmiljövården bör utvecklas. Naturvårds- och kulturmiljövärdena bör tillvaratas i respektive sektors arbete med bevarande och vård av natur- och kulturmiljöer. Miljömålsrådet föreslår i sin fördjupade utvärdering beträffande skötselmetoder: utred hur alternativa metoder kan bevara det biologiska kulturarvet och beträffande indikatorarter: identifiera arter som pekat på utveckling av det biologiska kulturarvet. sektors/ämnesöverskridande gemensamt arbete med biologiskt kulturarv skulle ge ett mervärde i form av ökad kunskap om hur människans brukande format naturen och landskapet, och om hur den kunskapen kan användas for att furbättra skötsel av skyddade områden och nyttjande av naturresurser i landskapet. Svårigheter att inom naturvården utforma fungerande skötselregimer for hotad natur och biologisk mångfald kan i stor utsträckning tillskrivas bristen på kunskap om biologiskt kulturarv. I Pro p. 2008/09:214 konstateras att Den biologiska mångfalden är i mångafall också ett biologiskt kulturarv skapat av människor, och somföljaktligen också kräver kulturhistoriska kunskaper för att kunna bevaras långsiktigt. Biologiskt kulturarv är en länk mellan Europeiska landskapskonventionen (ELC) och Konventionen om biologisk mångfald (CBD), bland annat vad gäller de två konventionernas olika definition av landskap och landskapskvalite. Bevarande av kulturmiljövärden och biologisk mångfald är till stor del en fråga om hållbart nyttjande av naturresurser. Kunskap om och möjligheter till tillämpning av biologiskt kulturarv är därfor av stor betydelse även for areella näringar. Overgripande syften Projektet har flera övergripande syften, främst: Att skapa former for samverkan mellan kulturmiljövård och naturvård, mellan historia/etnologi och ekologi etc. genom att olika aktörer gemensamt arbetar med några konkreta projekt. Att belysa mervärdet av en samlad analys av historisk, traditionell och biologisk kunskap, d.v.s. testa hypotesen att dessa aspekter i ett kulturlandskap är olika delar av samma sak. Att forbättra skötsel och förvaltning i skyddade områden så att både kulturmiljö- och naturvärden bevaras. Att utveckla kriterier for hur man kan identifiera områden for bl.a. skogsskydd som har både kulturmiljö- och naturvärden. Att rent allmänt bygga upp kunskapen om biologiskt kulturarv, d.v.s. om sambanden mellan historiskt brukande och dagens biologiska mångfald. Att belysa markanvändningshistoriens betydelse för biologisk mångfald i områden och naturtyper som av biologer ofta betraktas som naturliga. Att använda kunskap om biologiskt kulturarv for att utveckla moderna bruknings-, resurshushållnings- och skötselmetoder som bevarar kulturmiljö- och naturvärden, både i areella näringar och inom "nya" former av areellt nyttjande, exempelvis inom infrastrukturmyndigheter. Att skapa en konceptuell bas for hur ekologisk och historisk kunskap kan mötas inom forskning och praktik. Att ta fram kriterier for utvärdering av skötseliförvaltning (inklusive fotodokumentation) i skyddade områden som tillgodoser både naturvårdens och kulturmiljövårdens behov. 3

Att belysa hur eventuella målkonflikter mellan natur- och kulturmiljövård kan identifieras och hanteras. Att bidra till en verktygslåda med olika skötselmetoder som kan användas för att bevara kulturmiljö- och naturvärden, både i och utanför skyddade områden. Att ge underlag för eventuellt arbete med s.k. BiologicaJ Heritage Sites. Kortfattad teori- och metoddiskussion Overgripande metodik Samverkan mellan kulturmiljövård och naturvård, mellan historiker och ekologer, har hittills oftast bestått av kompromissande och sammanvägning av de olika sektorerna/disciplinerna. I kulturlandskapet är emellertid det traditionella brokandet en väsentlig del av ekologin och omvänt är de ekologiska förhållandena en väsentlig förutsättning för brukandet. Den ena aspekten kan därför knappast förstås till fullo utan insikt i den andra. Den övergripande metodiken består följaktligen av att kombinera olika kunskapskällor och analysera dem samlat och tvärdisciplinärt för att förstå det biologiska kulturarvet. På så vis kan ekologisk kunskap bidra till och bli en del av den historiska och etnologiska informationen och vice versa (Figur l). Kunskapen appliceras därefter på praktisk kulturmiljövård och naturvård, exempelvis i fonn av skötselmetoder. Naturtyper AIW Agrarhistoria Skogshistoria Trad1t1onell kunskap / ~ Hur sköta natur/ landskap? Hållbart nyttjande BI!IIarande av biolog1sk mångfald l~ l B~de av kulturm111ovärden ~ 4

Hur sköta natur? Hållbart nyttjande Bevarande av biologisk mångfald Bevarande av kulturmiljövarden Figur J. Overst: Om ekologisk respektive historisk kompetens var för sigfår belysa en frågeställning kommer man ofta till olika slutsatser. Nederst: l projektet antar vi att manfår fylligare gemensamma svar om frågeställningen behandlas av ekologer och historiker i samverkan. Biologiskt kulturarv har på detta sätt att behandlats i några olika sammanhang (delprojekt). l varje delprojekt deltog olika kompetenser, exempelvis genom seminarier och fåltworkshoper. Projektet visade att biologiskt kulturarv for det mesta måste behandlas genom att historisk/etnologisk och ekologisk samverkar, se resultat nedan. Projektets huvudsakliga resultat och effekter: relevans for kulturmiljön, kulturarvet och kulturmiljöarbetet Övergripande nytta med biologiskt kulturarv. Biologiskt kulturarv berättar en historia om människan, men den historian berättar samtidigt om naturens beroende av människan. Detta innebär att biologiskt kulturarv tar tre viktiga användningsområden, Figur 2: Kunskap om arter och biotoper berättar om tidigare brukaode/historiskt kontext Kunskap om tidigare brukande berättar Of't\ vad arter behöver och hur biotoper fungerar En arena för samverkan mellan KV & NV, mellan ekologisk och hlstorisk forskning Arbetssättet Figur 2: Tre aspekter på biologiskt kulturarv 5

Som nämnts under övergripande metodik ovan har projektet visat att kunskap om biologiskt kulturarv måste tas fram genom samverkan mellan ekologi och historia, mellan naturvård och kulturmiljövård. Arbetssättet illustreras i Figur 3. Samtidigt är det tydligt att man kan ta fram relativt lättanvända slag av biologiskt kulturarv, som kan inventeras, tolkas och dokumenteras och tjäna som vägvisare till exempelvis förvaltning, urval och prioritering. Förvaltning i skyddade områden Biohistorisk analys - Gräsö Sammanfattingsvis utgår skötselplanen ifrån såväl biologiska värden som sådan historisk information som kan vara relevant för formandet av naturvärdena när förslag till skötsel läggs fram. 1700-talets markanvändning är en viktig utgångspunkt i skötselplanen. Man lyfter fram sådant som hävdtidpunkter, betestryck osv som kan utläsas ur 1767 års markanvändningskarta. Ä ven i den övergripande skötseln lyfts 1700-talets jordbruk fram: Den övergripande skötseln bör sträva efter att bevara och återskapa J 700-talets struktur där de kulturhistoriska värdena är som störst och/eller där de biologiska värdena gynnas mest. Vi har alltså ett ovanligt välgrundat resonemang kring skötsel utifrån 1700-talets markanvändning, samtidigt som skötselplanen lyfter fram förutsättningarna för de arter som man avser att bevara. En god utgångspunkt för att tillvarata biologiskt kulturarv i reservatet. En brist i sammanhanget är att det saknas andra historiska tidsskikt i kartmaterialet och att man egentligen inte kan veta hur representativt 1767 års markanvändning är i ett längre tidsperspektiv. Utöver 1767 finns det endast kartor från 1900-talet och dessa visar till stor del annan typ av information och är svår att jämföra med den äldre kartan. Biohistorisk tolkning, skötselrekommendation / ~ ~ ~--------------------~ ~--------------------~ Biohistorisk tolkning, sköt selrekommendation Biohistorisk tolkning, skötselrekommendation Biohistorisk tolkning, skötselrekommendation Figur 3. Det hermeneutiska angreppssättet för att bygga upp kunskap om biologiskt kulturarv. illustrerat av betesskogens nyttjande. Värdefulla betesskogar har valts ut baserat på ekologisk kunskap (översta boxen). Objekten granskas med avseende på hävdpliverkan enligt historiska kartor (nästa box). Ett förstafältbesök ger biologiska indikationer på luckighet och betestryck, 6

vilka dock måste belysas genom ny historisk kunskap om djurantal, traditionell kunskap om sentida djurantal, samt ny tolkning av kartornas hävdinformation Den nya informationen om djurantal ställer nya historiskafrågor om träd- och busknyttjande och biologiskafrågor om arters förhållande till betestryck och luckighet. Den omtolkade informationen om hävd ställer nya biologiskafrågor om bl.a. marksvampars relation till olika hävdformer. På flera nivåer i detta stegvisa resonemang kan kunskap extraheras som kan användas för tolkning av biologiskt kulturarvs, för skötselrekommendationer etc. Frågeställningar Det inställer sig flera relevanta frågor kring användningen av 1700-talets karta och på vilket sätt som biologiskt kulturarv kan komplettera denna som underlag for att forstå den markanvändning som format biologin på Gräsö gård. l. Den forsta är av källkritisk karaktär: Hur väl går det att avläsa biologiskt relevanta historiska hävdfaktorer (hävdform, hävdtidpunkt, intensitet, öppenhet, träd och buskstrukturer) utifrån 1767 års karta? 2. Om vi utgår ifrån att vi rar fram den (for biologisk mångfald) relevanta informationen blir en nyckelfråga hur relevant 1700-talets markanvändning egentligen är for dagens biologisk mångfald. En naturlig foljdfråga är då vilka andra tidsperioder som har satt avtryck i biologin, fore l 700-talet, 1800-talet, 1900-talet eller nutid? 3. En alternativ frågeställning är ifall biologin inte är knuten till markanvändning under någon speciellt tidsperiod utan till andra faktorer, såsom kontinuitet i öppenhet 4. Kan biologiskt kulturarv komplettera med kunskap om historisk markanvändning där det historiska materialet är tunt. 5. Vari består värdena på Gräsö gård utifrån ett biologiskt kulturarv-perspektiv? 6. Utifrån ett utökat kunskapsunderlag, finns det skötseldetaljer som behöver återinforas och i så fall vilka? (Varfor gick det bra for arterna tidigare men inte sedan?) Inventering och fördjupade frågeställningar Vid HUtbesöket under senvåren deltog CBM, RAÄ och Upplandsmuseet tillsammans med forvaltaren. Processen med att diskutera historisk markanvändning och dess relation till biologiskt kulturarv och biologisk mångfald påbörjades. Liksom planering av fåltarbete. Skogsbetet foljde samma metodik som kalkbarrskogarna och redovisas därfor i Bilaga Cii. Specifikfrågeställning skogsbetet på Gräsö: 1700-talets karta visar att det nuvarande skogsbetet tidigare var en hage med insprängda slåttermarker. Hur bidrar de till biologiskt kulturarv och for att forklara dagens biologisk mångfald (exempelvis kalkbarrskogssvamparna). Bör dessa uppmärksammas i skötseln idag och i så fall hur? Trots att skogen betas är effekten av betesdjuren mycket liten. Skogsbetet är igenvuxet och tidigare luckor har slutit sig. Betestrycket är lågt vilket tycks bero på att djuren främst uppehåller sig på de tidigare åkrarna. En slutsats är att betet ensamt inte forn1år upprätthålla det biologiska kulturarv som skapats av bete i kombination med husbehovsnyttjande av skogsresurser. 7

Figur 4. Hagen SO om gården på Gräsö gård. Figur 5. Nunneört i skydd av rosbuskar Hagen SO om gården är intressant ur biologiskt kulturarv-perspektiv ur två aspekter. Såsom en kvävepåverkad och igenväxt hage har den två problem ur ett naturvårdsperspektiv eftersom både kvävegynnad vegetation och för mycket buskar anses negativt för biologisk mångfald. Utifrån ett biologiskt kulturarv-perspektiv kan man se det ur en annan synvinkel. Den kvävgynnade floran hänförs i skötselplanen till det faktum att mjölkkoma gödslar då de uppehåller sig där. I samtal med förvaltaren framgår det att hagen fungerat som nattfålla även under 1900-talet. Enligt den historiska kartan var området en gårdsnära hage även under 1700- talet, alternativt utgjorde hagen en fågata som ledde ut till beteshagen i öster. Såsom gårdsnära hage är det troligt att den redan under 1700-talet fungerade som nattfålla för djuren. I så fall finns det en kontinuitet i gödslingen som i sin tur beror på kontinuitet i en viss typ av nyttjande (nattfålla). Den kvävegynnade floran som är negativt för naturvården får istället ett värde som biologiskt kulturarv, genom floran kan en historia berättas om djurhållningen. Igenväxningen är en annan intressant faktor. Igenväxning med sly och buskar är ett allmänt naturvårdsproblem och i skötselplanen föreslås att " Slyuppslag och buskar hålls efter.". Som ett av bevarandemålen finns" Igenväxningsvegetation förekommer inte". Utöver den vanliga hävdgynnadefloran med bl.a. gullviva, gökärt, brudbröd, jungfrulin, darrgräs och ängssvampar finns också nunneört (Corydalis spp.). Nunneört är en av de arter som framhålls som priorieterade i reservatet, bl.a. för att den är ensam värd för mnemosynefjärilen. I hagen förekommer nunneörten enbart i buskarna vilket är en följd av att den är känslig för tramp och hårt bete. Att nunneörten finns i hagen tyder på att hagen har en historia av måttligt betestryck och/eller närvaro av buskar som fungerar som refugium. Sannolikt har hagen periodvis utsatts för relativt hårt bete då den är gårdsnära och har fungerat som nattfålla under lång tid. Således skulle närvaron av nunneörten snarare indikera kontinuitet av buskar och därmed utgöra del av ett biologiskt kulturarv som dessutom fungerar som vägvisare till skötsel av marker med nunneört och mnemosynefjäril. Biohistorisk analys - Brottö Brottö skärgårdsjordbruk motiveras som kulturreservat främst utifrån att det är ett för länet representativt skärgårdsjordbruk med bibehållet odlingslandskap och bebyggelse, där man lätt kan följa den historiska utvecklingen och där dessa värden kan upprätthållas genom att det finns ett aktivt jordbruk på ön med betesdrift Vidare syftar reservatet till att gynna hävdpräglad fauna och flora. Däremot finns ingen fördjupad analys av kopplingarna mellan tidigare markanvändningsregimer och biologisk mångfald. 8

Frågeställningar Huvudfrågan for den biohistoriska analysen är huruvida fordjupad kunskap om dagens biologiska kulturarv kan: 1. Tillfora ytterligare historiska dimensioner till det som historiska källor och ickebiologiska lämningar berättar om tidigare markanvändning 2. Användas som utgångspunkt for att genom skötsel berätta ytterligare historier om B rottös historia Inventering och fördjupade frågeställningar Olika kunskapskällor och kompetenser kombinerades (se vidare Bilaga A). Historisk kunskap - äldre kartor mm Fältbesök med referensgruppen (RAÄ, länsstyrelsens kulturrniljöenhet, Upplandsmuseet, forvaltaren) Traditionell kunskap, rörande senare decennier Florainventering Analys av flora - tidigare markanvändning Infor florainventeringen identifierades ett antal olika områden utifrån de historiska kartorna. Först karaktäriserades hela reservatets markanvändning enligt de olika tidsskikten utifrån markslag, hägnadsdragning och placering i relation till byn. Syftet med detta var att utifrån kartorna forsöka identifiera sådana markanvändningskomponenter som kan ha givit utslag i dagens biologiska mångfald, såsom reglering av hävdtidpunkt, öppenhet och betestryck. 17områdena valdes for att representera olika markanvändningssekvenser (sett utifrån de tidsskikt som kartorna visar). Vi har då antagit att utmarksbetet var oreglerat, dvs att betet påbörjades redan vid betessläpp i maj, men att bete på backar i ängsgärden dröjde tills slåtter (sent; augusti) och i åkergärden till efter skörd (mycket sent; augusti-september). 1635 Utmark (U) Bete i åkergärde (Å) 1797 L' u A A 1849 u u A Å Figur 6. Visar vilka olika "markanvändningssekvenser " som identifierats utifrån de tre historiska kartskikten och inventerats med avseende på floran. Hävdgynnad flora inventerades i områdena. Arterna karaktäriserades utifrån vad som är känt om dem med avseende på vilken typ av hävd som gynnar eller missgynnar dem: gynnade av sen hävd (behöver ostörd forsommar for reproduktionen) näringsgynnade (kan utnyttja hög näringsnivå for att få konkurrensfördelar) hävdtåliga beteskänsliga Slutligen analyserades i vad mån de historiska hävdkomponenterna som vi inledningsvis antagit. fanns synliga i dagens flora genom vilka arter som fanns närvarande. 9

Slutsatser av floraanalysen Det fanns inga effekter av hävdslagskontinuitet, dvs om ett område under flera tidsskikt haft samma markanvändning. Däremot kunde inventeringen bekräfta betydelsen av hävdtidpunkt, intensitet och närings innehåll: Tabell l. Genomsnittligt antal arter i inventerade ytor inom olika historiska markslag (och antagen hävdkate~ ori). Arterna har delats upp efter vilka hävdförhållanden de är knutna till. 1600-tal 1800-tal l endast under 1800-talet Utmark Äng eller Bete i Utmark Äng eller Bete i bete i åkergärde bete i åkergärde ängsgärde ängsgärde Antagen hävdregim oreglerat Sen hävd mycket sent oreglerat Sen hävd mycket sent bete bete bete bete Arter i olika hävdkategorier Hävdtåliga 22,8 10,7 15 11,3 l 10,3 16,7 l- 15,2 1 15,2 Gynnade av sen 7,8 10,9 8,9 l 9,7 6,7 l - 11,6 1 11,9 hävd Näringsgynnade 9, 1 7,3 l l 3,3 l 2,3 12,3 l - 9, 1 l 8,6 Hävdkänsliga Il,8 12 8 10 l 9 12 l - 12, 1 l!3 1600-talets utmarksbete har flest beteståliga arter 1600-talets utmarksbete har fler hävdtåliga betesarter än inägomark som senare blivit utmark. De beteståliga arterna verkar alltså främst vara ett arv från 1600-talets betesregim eftersom de är vanligare i de områden som var utmark under 1600-talet jämfört med de betesområden som blev utmark i samband med att den östra betesmarken hägnades från åker och äng. 1600-talets utmarker har en lång historia som utmark, troligen även före 1600-talet, medan de senare tillkomna "utmarkerna" har en flora som under lång tid vari t anpassad till betesregimer som underkastats ängsskötseln. Vid ett senare betespåsläpp blir vegetationen sannolikt för hög för de lågväxande beteståliga arterna. Utmark med lång kontinuitet har fårrearter som gynnas av sen hävdstart Antagandet var att utmarkerna skulle höra till de betesmarker som man lät beta först, vilket skulle missgynna arter som behöver en försommarfrid. Sådana arter var också mindre vanliga i utmarken, vilket bekräftade vårt antagande. Näringsgynnade arter främst i 1800-talets inägomark Betesmarker som låg i 1800-talets inägomark (åker- eller ängsgärden) har fler näringsgynnade arter än betesmarker som inte låg i inägomark under 1800-talet (dvs utmark, hage). Gullviva och vippärt hör ihop med kontinuitet i inägomark Gullviva trivs i mark med kontinuitet som inägomark (äng eller betesmark i åker eller ängsgärde). Mark som övergår från inägomark till utmarksbete är inte gynnsamt. Samma resultat gäller för vippärt, framför allt verkar den gynnas av hävden i åkergärde. Betesskogar, kalkbarrskog Kunskapsbehovfor bevarande av biologiskt kulturarv Vi vet att huvuddelen av kalkbarrskogarna har ett förflutet som betesskog. Om den historiska markanvändningen bidragit starkt till att forma kalkbarrskogens nutida biologiska förhållanden, 10

då utgör kalkbarrskogen ett biologiskt kulturarv, antingen i sin helhet eller vad gäller vissa arter och element. Detta biologiska kulturarv innehåller således information om historiskt nyttjande, men för att få den infonnationen krävs att vi förstår sambanden mellan historiskt nyttjande och biologisk mångfald. Kunskapsbehov för bevarande av biologisk mångfald För att kunna sköta kalkbarrskogen så att biologisk mångfald bevaras krävs att vi vet vilka processer och förhållanden som skapat dess nuvarande värden. Utan sådan kunskap är det svårt att dels bedöma i vad mån skyddade kalkbarrskogars värden hotas av långsamma biotopförändringar, dels utforma åtgärder för att motverka sådana hot. Eftersom vissa processer och ekologiska förhållanden kan vara arealberoende behövs sådan kunskap även för att göra rätt avgränsning av värdekärnor. Vad beträffar kalkbarrskogen som biotop har vi dålig kunskap både om hot och nödvändiga åtgärder. Ett par orsaker till det är att vi inte känner till biotopens historia och ekologi, och att vi vet rätt lite om hur mykorrhizasvampar (som är den huvudsakliga basen för identifiering av kalkbarrskog) förhåller sig till olika miljöförhållanden. En särskilt viktig fråga härvidlag är den relativa betydelsen av naturliga respektive antropogena variabler. Detta är i princip samma fråga som under föregående rubrik: vilka är sambanden mellan historiskt nyttjande och biologisk mångfald? Frågeställningar och resultat Nyttjandeintensitet - variation mellan objekt Vi vet att alla Upplands skogar och kalkbarrskogar varit betade och en första uppgift har varit att analysera ifall denna historiska betespåverkan är viktig för kalkbarrskogens nuvarande värden, fr.a. för mykorrhizasvampar. Är kalkbarrskogen en gammal hävdskapad biotop eller en hävdpåverkad men huvudsakligen naturlig skogstyp? Denna fråga belyser i grova drag om kalkbarrskogen är ett biologiskt kulturarv, vilket i sin tur lägger kursen för framtida förvaltning, exempelvis vad gäller frågan om skötsel, fri utveckling eller ett mellanting. Resultatet av studien är att kalkbarrskogen varit kraftigt luckig och formad av historiskt nyttjande. Den utgör således ett biologiskt kulturarv. Öppenhet och nyttjandeintensitet-variation inom objekt Om vi finner att kalkbarrskogsobjekt behöver skötselåtgärder, hur skall åtgärderna utformas? Det är främst två variabler i kalkbarrskogen vi kan manipulera: Träd- och busktäckning (med avverkning/röjning) och fålt- och bottenskiktets struktur (med bete eller annan störning). Resultatet av studien är att förekomsten av mykorrhizasvampar i kalkbarrskog i stor utsträckning, men inte helt och hållet, ett arv efter tidigare brukande. Detta tidigare brukande har innehållit komponenter som framhuggning och vidmakthållande av luckor och hävd av fålt- och bottenskikt. Kulturmiljövärden i kalkbarrskog Projektet har givit en bild av kalkbarrskogen som en naturtyp som är mycket starkt präglad av traditionellt nyttjande, fö r bete, slåtter och olika slags ved- och virkeshuggning. Betet har varit en mycket viktig resurs och kalkbarrskogen har aktivt formats till en varierat luckig betesmark genom huggning och röjning. Utbredningen av luckor var förvånansvärt stor i de studerade objekten och många kalkbarrskogar kan närmast betraktas som historiska beteshagar med barrträd. l l

Kalkbarrskogen suddar ut gränsen mellan historisk inägo- och utmark. Flera objekt hör till byar som saknat utmark; de ligger i stora åker- och ängsgärden men utgörs samtidigt av betespräglad barrskog. Det finns få fasta kulturlämningar i kalkbarrskog, men desto mer biologiskt kulturarv, inte minst genom att trädskiktet skapar en tredimensionell naturtyp som rymmer mycket information. Biologiskt kulturarv ger goda möjligheter att forstå nyttjandet av olika slags kalkbarrskog, både vad gäller själva värdekärnorna och i ett gårds- eller bykontext. En bio-historisk tolkning av betesskogens biologiska kulturarv skulle utan tvivel tillfora mycket kunskap om hushållens forsörjning och nyttjande av landskapet och sannolikt utmana flera ekologiska och historiska teorier om skogsbiotopers funktion och om och inägo-utmarksnyttjande. Det är angeläget att ta fram en metodik for att identifiera, tolka och dokumentera biologiskt kulturarv i kalkbarrskog och andra skogsbeten och troligen skulle detta öppna helt nya landskap och källor till h istorisk information for kulturmiljövården Urval och avgränsning av objekt Biologiskt kulturarv och de skötselaspekter det belyser kan potentiellt ha stor betydelse for hur kalkbarrobjekt väljs och avgränsas. Ett exempel är Gunbyte nedan. ~- 1 SOGO o 50 100 -- 0.._2001 urgiio' ~ --1-111C l l l l l l l l Gunbyle. Hökhuvuds socken. Olika sätt att avgränsa kalkbarrskog (gäller endast den östra av värde kärnorna). Röd linje visar äldre barrskog enlig! flygbildstolkning utförd av Tommy Löfgren på uppdrag av Länsstyrelsen. Rödfärg visar den centrala värdekärnan avgränsad basera! på svampförekomst. Den överensstämmer ungefär med avgränsningen av nyckelbiotop och biotopskyddsobjekt. Blå linje visar avgränsningen av rikligt förekommande biologiskt kulturarv, i form av hävdberoende växter och andra strukturer. Den b/ä avgränsningenfortsätter mot norr och nordost, ut i mer öppna betesmarker,fd. åkermarker m.m. med höga värden. 12

Betesskog, fäbodskog Denna studie vill i första hand söka klarhet i följande förhållanden: 1. Vilka biologiska spår finns av tidigare skogsbete kring våra fäbodar? 2. Vilka övriga biologiska spår av utmarksbruk finns i anslutning till fäboden? 3. Vilka av ovanstående spår är bärare av tillräckligt mycket historisk information, livslängd och läsbarhet för att kunna fungera som biologiskt kulturarv? 4. Vilka övriga kulturspår finns i dagens fäbodlandskap och hur kan de förstärka tolkningen av de biologiska kulturspåren? 5. Hur bidrar dagens fäbodbruk till att bevara det biologiska kulturarv och den biologiska mångfald som har formats genom traditionellt fäbodbruk? 6. Vilka svårigheter stöter man på vid tolkningen av biologiskt kulturarv? 7. Vilka slutsatser kan dras om behovet av skydd och skötsel av fäbodmiljöer generellt för att säkra det biologiska kulturarvet i fäbodskog? Liksom kalkbarrskogen är fäbodskogen mycket rik på historiebärande strukturer, huvudsakligen biologiskt kulturarv. Genom förekomsten av träd finns minst lika mycket spår på skogen som inne på täkterna. Skogen har också en ovärderlig informationsbärande betydelse genom att den sätter fäbodvallen i sitt nyttjandekontext och landskapssarnmanhang. Fäbodskogens värden bevaras under viss tid genom att skogen skyddas från skogsbruk. Genom skötsel kan biologiskt kulturarv bevaras långsiktigt och det är tänkbart att sådan skötsel skulle skapa höga naturvärden vi hittills varit omedvetna om. Fäbodskogen uppmärksammas sällan av naturvården genom att de biologiska värdena är begränsade jämfört med mer artrika skogstyper, och fäbodskogen dänned prioriteras lägre i skyddsarbetet. Spåren i fäbodskogen uppmärksammas inte heller i skogsvårdslagen. Det är uppenbart att många fäbodskogar kräver kulturmiljövårdens engagemang för att undgå skogsbruk, för att prioriteras i CAP och för att skötas på rätt sätt. Ett sådant engagemang kräver att kulturmiljövården tillsammans med naturvården diskuterar vilka värden som finns och bör prioriteras i fäbodmiljön, såväl inne på täkten som på skogen. Ett sådant arbete bör skyndsamt påbörjas för att ge nödvändigt underlag för att påverka CAP, skogsskyddspolicy, fäbod- och rovdjurspolicy m.m. Resultatens placering i förhållande till nationell och internationell översikt av tidigare forskning inom området Utförligt behandlat i den vetenskapliga artikeln (Gustavsson et al in press) Kvarstående arbetsinsatser Inga Resultatspridning - nuläge och framtidsläge Tryckt rapport: Fäbodskogen som biologiskt kulturarv ('l'omas Lj ung) Vetenskaplig uppsats (Biodiversity, in press): Combining historical and ecological knowledge to optimise biorliversity conservation in semi-natural grasslands (Eva Gustavsson, Anna Dahlström, Marie Emanuelsson, Jörgen Wissman Tommy Lennartsson). Bokkapitel: Tommy Lenoartsson 20 l O. Biologiskt kulturarv som källa till kunskap om traditionellt brukande. I. Tun6n, H. & Dahlström, A. (red.): Nycklar till kunskap. Om 13

människans bruk av naturen. Centrum for biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm. Dahlström A. 20 l O. Markanvändningsdynamik-rekonstruktion med hjälp av bondedagböcker och historiska kartor. In: Tun6n H & Dahlström A (ed.). 2010. Nycklar till kunskap. Om människans bruk av naturen. Centrum for biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och lantbruksakademien, Stockholm Digitala rapporter: Uppländska kalkbarrskogar, Biologiska toppobjekt och ett bortglömt biologiskt kulturarv (Tommy Lennartsson, Anna Dahlström, Marja Erikson). Biologiskt kulturarv som vägledning till förvaltning i skyddade områden. Erfarenheter från kulturreservatet Brottö skärgårdsjordbruk och naturreservatet Gräsö gård (Anna Dahlström och Tommy Lennartsson) Hävdindikerande arter och strukturer i landskapet, Kurs om biologiskt kulturarv- CBM och RAÄ Populärvetenskapligt på svenska: Anna Dahlström & Tommy Lennartsson 20 l O. Biohistoria löser naturvårds knuten. Biodiverse 3, 20 l 0: l 0-12. 20 l 0:3, l 0-12 Seminarier och workshops: Tre fältworkshops i natur- och kulturresrevat ti llsammans med RAÄ, förvaltare, markägare (Brottö och Gräsö gård). Två fältworkshops i betesskogar tillsammans med länsstyrelsen i Uppsala och Dalarna, skogsstyrelsen m.fl. Fältkurs for RAÄs personal om biologiskt kulturarv (sex kurstillfållen i fålt eller inomhus). Tvådagars fältworkshop i fäbodskog i Dalarna tillsammans med RAÄ och länsstyrelsen i Dalarna. Två seminarier om betesskogar tillsammans med länsstyrelsen i Uppsala, skogsstyrelsen, RAÄ m.fl. Seminarium om slåtter på Länsstyrelsen i Uppsala län. Föreläsning om biologiskt kulturarv och förvaltning for Svenska Botaniska Föreningen (ca 100 deltagare). Presentation och diskussion (CBM och RAÄ gemensamt) under två seminariepass samt en fältexkursion till Källstorp på CBMs nationella mångfaldskonferens, hållen i samarbete med Vänermuseet i Lidköping (sammanlagt ca 75 deltagare på de aktuella seminariepassen och exkursionen). Avslutande nationellt seminarium med ca 30 deltagare. Fyra planeringsmöten tillsammans med RAÄ m.fl. 14