Växtbädd och Vegetation GRÖNATAKHANDBOKEN

Växtbädd och Vegetation GRÖNATAKHANDBOKEN

Växtbädd och Vegetation MEDVERKANDE Anna Pettersson Skog, SWECO Jonatan Malmberg, SGRI Tobias Emilsson, SLU Tove Jägerhök, WHITE Carl-Magnus Capener, SP Publikationsdatum: 2017-03-07 Grafisk form: Patrik Granqvist, Yellon

FÖRORD Vinnova är en statlig myndighet under Näringsdepartementet och Sveriges innovationsmyndighet. Dess uppgift är att främja hållbar tillväxt genom att förbättra förutsättningarna för innovation och att finansiera behovsmotiverad forskning. Denna rapport är en handbok för projektering av växtbädd och vegetation (överbyggnad) på bjälklag som har tagits fram som delaktivitet inom Kvalitetssäkrade systemlösningar för gröna anläggningar/tak på betongbjälklag med nolltolerans mot läckage. Vinnovaprojektet tillhör utlysningen och programmet Hållbara Attraktiva Städer. Projektet har även tagit fram följande publikationer: Grönatakhandboken - Vägledning Grönatakhandboken - Betong, Isolering och Tätskikt Rapport - Arbetsprocessen Syftet med handboken är att bidra till anläggningar med hög kvalitet, hållbarhet över tid och nolltolerans mot läckage. Vi har lagt fokus på val av vegetationssystem då de till stor del är styrande för dimensionering av underliggande lager och bärande konstruktion och är en viktig nyckel för att uppfylla eftersträvad funktion. För att säkerställa syftet med handboken identifieras kritiska delar av anläggningen och moment som är viktiga att få med i en projektering. Handboken är inte heltäckande och därmed ingen ersättning för fackmässigt kunnande. Varje användare av denna handbok agerar på eget ansvar. Målgruppen är i första hand beställare och projektörer. I projektering och anläggning av gröna tak är många discipliner inblandade och det är lätt att information går förlorad i kommunikationen mellan dessa. Ett kompletterande syfte med handboken är därför att alla inblandade parter ska få förståelse för vad som krävs för att uppnå önskat resultat. Handboken bygger på aktuell tillgänglig teknik och erfarenhet, aktuell forskning och till viss del på den tyska gröna tak-standarden Green Roofing Guideline¹. Handboken har granskats genom ett remissförfarande, både internt inom projektet och genom extern medverkan av flera leverantörer och sakkunniga inom området. Med gröna tak menas i denna handbok överbyggnad för vegetationsytor på alla typer av bjälklag. Det kan variera från parkliknande anläggningar till örtartad vegetation med tunna överbyggnader och från marknära bjälklag till takbjälklag flera våningar upp. Medförfattare till denna handbok och projektdeltagare inom Vinnovaprojektet Kvalitetssäkring av gröna anläggningar/tak på betongbjälklag med nolltolerans mot läckage är: Anna Petterson Skog, Sweco Jonatan Malmberg, Scandinavian Green Roof Institute Tobias Emilsson, SLU Sveriges Lantbruksuniversitet Carl-Magnus Capener, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut AB Tove Jägerhök, White arkitekter Ylva Edwards, CBI Betonginstitutet Biotoptak på MKB:s fastighet Koggen 1, Malmö. 1 FLL, Guidelines for the Planning, Construction and Maintenance of Green Roofing: Green Roofing Guideline (Bonn: Forschungsgesellschaft Landschaftsentwickung Landschaftsbau, 2008).

INNEHÅLL 1 Inledning 6 1.1 Läsanvisning 6 1.2 Begrepp 7 1.2.1 Gröna tak 7 1.2.2 Extensiva och intensiva gröna tak 8 2 Syftet med det gröna taket 8 3 Ekosystemtjänster 9 3.1 Miljöklassning 10 4 Vegetation 12 4.1 Växternas egenskaper och karaktär 14 4.2 Växtval utifrån funktion 15 4.2.1 Växtval för rekreation eller specifika estetiska värden 15 4.2.2 Växtval för ekologisk kompensation 15 4.2.3 Växtval för urbant klimat och reduktion av dagvatten 16 4.3 Vegetationssystem 17 4.3.1 Sedum-mossa 17 4.3.2 Sedum-ört 17 4.3.3 Äng 17 4.3.4 Biotoptak 18 4.3.5 Odlingsbäddar på tak 20 4.3.6 Trädgårds- eller parkkaraktär 22 4.4 Växtplatsanalys 23 4.5 Utförande/etablering av växtmaterial 24 4.5.1 Vegetationsmattor 25 4.5.2 Platsodling med sticklingar 25 4.5.3 Frösådd 25 4.5.4 Etablering med pluggplantor 27 4.5.5 Krukodlade plantor 27 4.6 Etablering av tak med hög biologisk mångfald 28 4.7 Hantering av växtmaterial och logistik 30 4.8 Skötsel och underhåll 30 4.8.1 Sedum-mossa 31 4.8.2 Sedum-ört och ängstak 32 4.8.3 Biotoptak 32 4.8.4 Gröna tak med hög biologisk mångfald 32 4.8.5 Trädgårds- eller parkkaraktär 34 4.9 Tänk på 34 5 Substrat 35 5.1 Tillsatsmaterial 35 5.2 Jordkomponenter 37 5.3 Organiskt material 37 5.4 Analyser och tester 37 5.4.1 Siktkurvor 37 5.5 Tänk på 37 6.4 Utförande 44 6.4.1 Förberedelser 44 6.4.2 Installation 44 6.4.3 Kompaktion 45 6.5 Tänk på 45 7 Laster från gröna tak 46 7.1 Permanenta och temporära laster under bruksskedet 46 7.2 Temporära laster och logistik under anläggningsskedet 48 7.3 Tänk på 48 8 Bevattning 48 8.1 Inledning/definition och förklaring 48 8.1.1 Vegetationens vattenbehov 48 8.1.2 Växtbäddens vattenmagasin 49 8.1.3 Dräneringsmattor 49 8.1.4 Fukthållande lager 49 8.2 Bevattningsbehov 50 8.3 Bevattningssystem 50 8.4 Skötsel och underhåll 51 8.5 Tänk på 51 9 Dränering 52 9.1 Dränerande skikt 52 9.2 Tänk på 52 10 Avvattning 54 10.1 Tillsyn av avvattning 55 10.2 Tänk på 55 11 Rotspärr och skyddstextilier 56 11.1 Geotextilier 56 12 Brandsäkerhet 58 12.1 Exempel på alternativ utformning från internationell litteratur 58 13 Taksäkerhet, förankring och tilläggslösningar 59 13.1 Fallskyddssystem 59 13.2 Förankring av träd och buskträd 61 13.3 Faunastödjande åtgärder 63 13.4 Solceller och gröna tak 64 13.5 Vattenmiljöer på bjälklag 67 14 Begreppsförklaring 68 15 Referenser 70 6 Växtbädd 38 6.1 Växtbäddens egenskaper 39 6.1.1 Lufthållande förmåga 39 6.1.2 Vattenhållande förmåga 40 6.1.3 Genomsläpplighet 40 6.1.4 Näringsinnehåll 40 6.2 Substratdjup 41 6.3 Analyser och tester 43 6.3.1 Näringsanalys 43 6.3.2 Mullhalt 43 6.3.3 Vatten- och lufthållande förmåga 43 6.3.4 Genomsläpplighet 43 Grönt tak på takterass längs panoramafönster. 04-05

1 INLEDNING Dagens vision om morgondagens stad är att den blir tät men ändå grön vilket i sig kan verka motsägelsefullt. Genom att förtäta våra hittills relativt glesa svenska städer kan fler människor få plats i attraktiva storstadsområden samtidigt som exploateringstrycket minskar på närliggande jordbruks-, natur- eller park- och rekreationsmark. I den förtätade staden kan transporter och infrastruktur fungera effektivare och det skapas ett större underlag för arbetstillfällen, kultur och stimulerande stadsliv. En negativ aspekt är att värdefulla rekreations- och grönområden byggs bort, och därmed försvinner mark som fungerar som lunga, rening och fördröjning av dagvatten. För att kompensera förlusten av grönområden läggs mycket fokus på gröna tak i olika policys och styrande dokument för städernas utveckling. Gröna tak börjar således utgöra en fundamental del i våra allt kompaktare städer. Planteringar, grönytor och parker placeras ovanpå infrastruktur, på överbyggda parkeringsplatser eller på byggnadernas takbjälklag. Denna typ av anläggningar ställer större krav på noggrann dimensionering och projektering än anläggningar som har kontakt med befintlig mark. Dels ska de möta kravet att inte utgöra en allt för stor last på underliggande konstruktion, dels ska de möta vegetationens krav samtidigt som vegetationen på ett bjälklag ofta blir mer utsatt än på naturlig mark. Till exempel bryts den kapillära kontakten med naturligt grundvatten och växtbäddarna blir i regel tunnare än motsvarande planteringar på befintlig mark. Det innebär att rotutrymme och vattenmagasin begränsas, vilket lätt leder till torka under torra perioder. Samtidigt riskerar växtbädden att bli för blöt och vattenhållande under regniga perioder vilket kan orsaka syrebrist hos vegetationen. Dessutom får vegetationen ofta utstå större påfrestningar i form av vind och solexponering. Handboken tar upp alla delar som hör till överbyggnaden för gröna tak. Det vill säga allt från tätskiktet och uppåt. Undantag är då isoleringen är inverterad och placeras ovanpå tätskiktet. Isolering behandlas inte alls i denna handbok, där hänvisas till publikationen Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt som har tagits fram i samma Vinnovaprojekt. Målet är att skapa gröna tak, utifrån önskad målbild och funktion, som ger hållbara lösningar med lång livslängd. Rätt projekterat och utformat och med normal tillsyn och skötsel ges förutsättningar för vegetationssystem att fungera väl under flera decennier. Dessutom ger en väl fungerande överbyggnad ökad livslängd för tätskikt vilket förlänger underhållsintervall av hela takkonstruktionen inklusive tätskikt och överbyggnad. 1.2 BEGREPP 1.2.1 Gröna tak I denna handbok används begreppet gröna tak i bemärkelsen överbyggnad för vegetation på bjälklag. Överbyggnaden är alla installationer och lager ovanpå tätskiktet. Vid projektering beskrivs överbyggnaden enligt AMA anläggning ², medan bjälklag och tätskikt beskrivs i AMA hus³. Handboken fokuserar på gröna tak med långsiktigt hållbar vegetation. Generellt kan ett grönt tak avse allt från mycket tunna sedumväxtbäddar som anläggs på vanliga hustak, till tjocka växtbäddar med buskar och träd som anläggs på mycket kraftiga bjälklagskonstruktioner. För en överbyggnad med vegetation på hustak är grönt tak ett välkänt begrepp, medan det är kanske mindre vedertaget att kalla ett överbyggt garagebjälklag för ett grönt tak. I samtliga överbyggnader ska alla de komponenter ingå som krävs för att uppnå önskad funktion hos vegetation och växtbädd. Vid utformning och anläggning av överbyggnaden måste man också ta hänsyn till, och inte skada, underliggande strukturer som tätskikt, isolering och bjälklagskonstruktion. Handboken behandlar vegetation, växtbädd, bevattningssystem, dränering, avvattning och rotskydd (om detta inte ingår i tätskiktet som sådant). Även systemkomponenter som skyddande och separerande textilier, system för stabilisering av träd, stativ för solceller och fallskydd⁴ behandlas i korthet. Vegetation kapitel 4 Figur 1. Parkmiljö på betongbjälklag på fastigheten Båtklubben, Stockholm. Substrat /växtbädd kapitel 5-6 1.1 LÄSANVISNING Ett antal samband illustreras i handboken för att användaren ska få en förståelse för dynamiken i systemet. Ändras en faktor så påverkas även andra faktorer. De beskrivs ibland med en bild. I de flesta kapitel finns ett avsnitt som heter Tänk på som lyfter särskilt viktiga aspekter. Många av dessa återfinns även i publikationen Grönatakhandboken Vägledning. I arbetsprocessen med ett grönt tak är handboken tänkt att främst utgöra ett stöd i planeringsfasen: idé/vision, utredning/ program och projektering. Bevattningssystem kapitel 8 Dräneringslager kapitel 9 Avvattning kapitel 10 Geotextil kapitel 11 ARBETSPROCESSEN Rotspärr kapitel 11 Tätskikt och bjälklag Figur 2. Handboken har störst relevans i de delar av arbetsprocessen som handlar om planering. Figur 3. Överbyggnaden på bjälklag och gröna tak består av flera lager som kan delas in i vegetation, växtbädd, bevattningssystem, dränering, avvattning samt skyddstextilier och rotspärr. (Illustration: Patrik Granqvist) 2 Allmän material- och arbetsbeskrivning för anläggningsarbeten, Svensk byggtjänst AB. 3 Allmän material- och arbetsbeskrivning för husbyggnadsarbeten, Svensk byggtjänst AB. 4 I den här handboken berör vi de system som direkt är en del av överbyggnaden men som inte monteras i underliggande takkonstruktion med påverkan på tätskikt. För fallskydd och system för solceller som monteras i tätskikt hänvisar vi till Grönatakhandboken - Betong, Isolering och Tätskikt. 06-07

1.2.2 Extensiva och intensiva gröna tak I befintlig litteratur om gröna tak delas dessa ofta in i extensiva och intensiva anläggningar. Indelningen har traditionellt varit kopplad till skötselnivå. Begreppen definieras i de tyska riktlinjerna för gröna tak (FLL) och har fått omfattande internationell spridning, trots vissa oklarheter. Definitionen är baserad på utseende och skötsel, och inte på växtbäddens tjocklek, vilket är den drivande faktorn både för konstruktionen och för växternas möjlighet att överleva på taket. Detta betyder att ett tak med växtbädd som är på t.ex. 200 mm djup definieras som extensivt om det är anlagt som en variationsrik ängsyta men som intensivt om det är anlagt som en designad perennplantering. Med intensiva takplanteringar avses vegetationsskikt med en design och gestaltningsidé där flera skötselinsatser per år behövs för att bibehålla vegetationens funktion, gestaltningsuttryck och artsammansättning. Med extensiva takplanteringar avses vegetationsskikt där det inte behövs mer än en eller ett par skötselinsatser per år för att upprätthålla önskad funktion och utseende. 3 EKOSYSTEMTJÄNSTER Anledningen till att man anlägger gröna tak kan variera. Kanske vill man uppnå poäng i ett certifieringssystem som t.ex. BRE- EAM eller LEED. Kanske vill man uppnå en viss grönytefaktor. En annan orsak kan vara att det gröna taket kan leverera funktioner och tjänster som kommer fastighetsägaren, de boende eller samhället tillgodo i form av så kallade ekosystemtjänster. En ekosystemtjänst kan vara att det gröna taket reducerar volymen och hastigheten på avrinnande vatten, vilket i sin tur avlastar stadens dagvattensystem. Det gröna taket kan, med rätt design, också bidra till biologisk mångfald. Andra ekosystemtjänster kan förstärkas genom att det gröna taket motverkar stigande stadstemperatur (värmeöar) och reducerar behovet av komfortkyla/ luftkonditionering i varma klimat motverkar försämrad luftkvalitet reducerar buller förbättrar närheten till rekreationsmöjligheter har en kylande effekt reducerar avrinningen bidrar till kulturella och estetiska kvaliteter Grundläggande för ekosystemtjänster är att utformning och design styr omfattningen av de ekosystemtjänster som ytan kan leverera. Vissa ekosystemtjänster, som t.ex. reduktion av dagvattenavrinning, är gemensamma för alla gröna tak. Andra ekosystemtjänster, som har med rekreation, hälsa eller biodiversitet att göra, är däremot helt beroende av anläggningens utformning. För att få ett tak som levererar just den efterfrågade ekosystemtjänsten krävs en uttalad målbild, planering, projektering och väl utförd installation. Det krävs kunskap och god produktkvalitet genom hela processkedjan för att nå fram till de uppsatta funktionerna och tjänsterna. Figur 4. Två gröna tak med tjock växtbäddsuppbyggnad i Wien. Överst en prydlig (intensiv) trädgård (ovanpå 6 våningshus) och under en (mer extensiv än intensiv) miljö som snarare liknar en skogsbiotop på arkitekten F. Hundertwassers lägenhet ovan 5:e våningen. (Foto: Jonatan Malmberg) Figur 5. Kommunikation om syftet med det gröna taket är viktigt i ett tidigt skede eftersom det har betydelse för kraven på den bärande konstruktionen. Om den bärande konstruktionen inte är tillräckligt dimensionerad för att uppfylla ett visst syfte måste syftet formuleras om. 2 SYFTET MED DET GRÖNA TAKET Grundläggande för ett lyckat grönt tak är dels information och kommunikation men framförallt en tydlig bild eller idé om vad man vill att det gröna taket ska leverera i form av utseende, social miljö och/eller ekologisk funktion. Ett tak som primärt är installerat för att ta om hand om dagvatten kan t.ex. se väldigt annorlunda ut jämfört med ett som ska fungera som vistelseyta för boende i ett flerfamiljshus. För att uppnå ett lyckat resultat bör först en diskussion föras om vilka värden man vill att det gröna taket ska leverera, vilken nivå och omfattning på skötsel man kan tänka sig för ytorna och hur man ser på ytornas kommande användning. Vi har valt att utgå från vegetationen i handboken eftersom syftet med det gröna taket ofta ska uppfyllas med hjälp av vegetationen i kombination med växtbädden. Valet av vegetation kommer att ha betydelse för kraven på alla underliggande lager såsom växtbädd, dränering, tätskikt, isolering och bjälklag samt för skötselinsatserna. Om något av kraven på de underliggande lagren eller den bärande konstruktionen inte kan uppfyllas i förhållande till syftet så måste antingen dimensioneringen göras om eller syftet revideras. Att arbeta vidare med ett syfte som redan från början är omöjligt leder lätt till en riskkonstruktion. För ett lyckat resultat kan man följa processen i figur 5. Figur 6. Blommande tak i London. (Foto: Anna Pettersson Skog) 08-09

3.1 MILJÖKLASSNING I detta kapitel listas en rad miljöledningssystem och i vilka delar gröna tak berörs i respektive system. Planeringsredskapet Grönytefaktor (GYF) beskrivs i slutet av kapitlet. BREEAM-SE (Building Research Establishment Environmental Assessment Method) BREEAM är ett miljöcertifieringssystem för byggnader som utvecklades i Storbritannien under början av 1990-talet. BREEAM är det mest spridda av de internationella systemen i Europa. I Sverige har Sweden Green Building Council anpassat BREEAM till svenska förhållanden, BREEAM-SE, och version 2.0 lanserades i februari 2016. 4.0 Ledning och styrning Man 3 Byggarbetsplatsens påverkan Resursanvändning, energi och föroreningar - miljöpolicy vid inköp av material och arbete enligt (EMS) Tabell 1. Miljöledningssystem och gröna tak. 4.0 Ledning och styrning Man 12 Analys, livscykelkostnader LCC Dokumentera produktens kostnader under dess livstid CITY LAB ACTION 4.0 Ledning och styrning Man 15 Fuktsäkerhet Förhindra fuktproblem under projektering och byggande City Lab Action är en av tre delar i det system för att stödja hållbar stadsutveckling som tagits fram inom Sweden Green Building Council (SGBC). I Citylab Action deltar stadsutvecklingsprojekt med att upprätta hållbarhetsprogram, handlingsoch uppföljningsplaner. Efter genomförd programomgång kan projekten, om så önskas, certifiera sitt hållbarhetsarbete. 8.0 Vatten 9.0 Material Wat 6 Bevattningssystem Mat 1 Materialval utifrån livscykelperspektiv Tillvägagångssätt för bevattning Bedömning av olika material utifrån deras påverkan under hela deras livscykel Mål 12 Mål 15 Mål 16 Grönytor Produkter Vatten Mångfunktionella grönytor och ekosystemtjänster Val som ska göras för att undvika hälsofarliga material/produkter Projektmål för spill/dagvatten, principlösning för dagvatten MILJÖBYGGNAD 2.0 Miljöbyggnad är ett certifieringssystem för byggnader utvecklat i Sverige och som idag förvaltas av SGBC. Systemet, som har varit i skarp drift i drygt 5 år, har 16 indikatorer fördelade på tre områden energi, innemiljö och material. Indikatorerna berör endast själva byggnaden och det som fastighetsägaren kan påverka. Systemet är under revidering och version 3.0 förväntas lanseras i 2017. Miljöbyggnad klass SILVER är idag den vanligaste målbilden för miljöcertifiering av byggnader i Sverige. 9.0 Material 11.0 Mark och Ekologi 11.0 Mark och Ekologi 13.0 Innovation Mat 8 Utfasning av farliga ämnen LE 4 Påverkan på ekologiska värden LE 6 Långsiktig påverkan på biologisk mångfald Innovation Byggprodukter ska vara fria från ämnen med utfasningsegenskaper enligt accepterat system för bedömning, exempelvis BASTA, Byggvarubedömningen och SundaHus Förena system för lokal hantering av dagvatten och gröna tak Begränsa den långsiktiga påverkan som projektet har på tomtens och kringliggande områdes biologiska mångfald Främja innovativ upphandlingsstrategi, designfunktion, förvaltningsprocess eller teknisk utveckling när det gäller hållbarhet, utöver den nivå som belönas i aktuella BREEAM-indikatorer Indikator 9 Indikator 14 Indikator 15 Fuktsäkerhet Utfasning av farliga ämnen Vatten Säkerställa fuktsäkerheten under hela projektet Loggbok över de material som används i stomme och ytskikt, däribland tak- och fasadmaterial Minimera användandet av s.k. utfasningsämnen som vi vet är skadliga för miljön BREEAM Communities BREEAM Communities är ett brittiskt certifieringssystem för stadsdelar utvecklat av BRE. Det har använts och testats i Sverige men förvaltas inte av någon svensk Land use and ecology (step 1) Social and economic wellbeing (step 2) LE01 Ecology strategy SE08 Microclimate aktör i dagsläget. I systemet tittar man på tre olika steg (step 1-3) som är kopplade till planering, projektering och genomförande. Främja biodiversitet och skydda naturliga habitat Säkerställa att utvecklingen bidrar till en bekväm utemiljö LEED (Leadership in Energy and Environmental Design) LEED är ett amerikanskt miljöcertifieringssystem för byggnader som lanserades i slutet av 1990-talet. Certifieringen inriktar sig på minskad användning av resurser såsom mark, vatten, energi och byggnadsmaterial. Sustainable Sites Credit Site Development (Protect or Restore Habitat) Återskapa grönyta från byggnadens (footprint) Social and economic wellbeing (step 2) Social and economic wellbeing (step 2) Land use and ecology (step 2) Land use and ecology (step 2) SE10 Adapting to climate change SE11 Green infrastructure LE04 Enhancement of ecological value LE05 Landscape Säkerställa att utvecklingen kan tackla de förväntade och befintliga klimatförändringarna Säkerställa att utvecklingen kan ge tillgång till naturlig och grön miljö Säkerställa att det ekologiska värdet maximeras genom förbättringar Säkerställa att landskapets karaktär respekteras, och om möjligt förbättras Sustainable Sites Credit Sustainable Sites Credit Materials and Resources Credit Rainwater Management Heat Island Reduction Building Product Disclosure and Optimization Environmental Product Declaration Minska och förbättra avrinning Förebygga urbana värmeöar med gröna tak Främja produkter som har mindre påverkan på miljö vid en livscykelanalys Resources and energy (step 3) Resources and energy (step 3) RE04 Sustainable buildings RE05 Low impact materials Öka hållbarheten för alla byggnader. Anknyter till certifiering av byggnader genom exv. BREEAM Minska miljöpåverkan i det offentliga rummet genom materialval med låg miljöpåverkan Materials and Resources Credit Innovation Credit Building Product Disclosure and Optimization Sourcing of Raw Materials Innovation LEED Neighborhood Development LEED for Neighborhood Development är ett amerikanskt system som syftar till att främja god hälsa, naturvärden samt livskvalitet i stadsutvecklingsprojekt. Green infrastructure and buildings (GIB Credit) Innovation (IN Credit) Heat Island Reduction Innovation Främja produkter med dokumenterade egenskaper som ger en positiv inverkan på miljö, ekonomi och sociala aspekter vid en livscykelanalys Redovisa mätbara miljöprestanda utanför LEED s bedömningssystem Minska förekomsten av urbana värmeöar Redovisa mätbara miljöprestanda utanför LEED s bedömningssystem GRÖNYTEFAKTOR (GYF) Grönytefaktor (GYF) är en typ av planeringsredskap som används för att säkerställa mängden vegetation eller vattenförekomst i bebyggd miljö. I Sverige användes GYF för första gången i planeringen inför bostadsutställningen Bo01 i Malmö år 2001. GYF är en form av mätinstrument, inte ett helt system såsom LEED, BREEAM och Miljöbyggnad etc. GYF kan därför tolkas och omformuleras på olika sätt bland kommuner och städer vilket gör att resultaten av grönytefaktorerna är svåra att jämföra. GYF tillämpas genom en poängkvot räknas ut mellan fastighetens totalyta och dess ekoeffektiva yta. Med ekoeffektiv yta avses alla gröna och blå ytor som har positiv betydelse för platsens ekosystem, som bidrar till grönska, bättre mikroklimat, lokal dagvattenhantering och bullerdämpning samt har sociala värden kopplade till grönska och/eller vatten. Grönytefaktorn består även av delfaktorer och tilläggsfaktorer. Delfaktorer mäts som plana ytor inom kvartersytan. Till dessa adderas tilläggsfaktorer för olika enskilda element eller viktiga funktioner. Alla tillläggsfaktorer räknas om till ytor. Tilläggsfaktorer ges när grönska och vatten används så att positiva effekter uppstår för biologisk mångfald, rekreation och klimat. Det innebär att t.ex. tillgången på träd, som bidrar med många olika ekosystemtjänster, kan få poäng flera gånger. Sammanfattningsvis kan GYF ses som ett flexibelt och stödjande planeringsverktyg tänkt att fungera som inspiration och mätinstrument för byggherrar och arkitekter. 10-11

Det är framför allt substratdjup och substratkvalitén som avgör vilka växter som klarar av att leva på ett grönt tak. Vid tunna takplanteringar med extensiv skötselnivå ger även små skillnader i substratdjup effekt på vegetationssammansättningen och vilka växtgrupper och arter som överlever. Det finns stora möjligheter att skapa många olika vegetationssystem på bjälklag utifrån variationer i substratdjup, gestaltning och val av vegetation. Ett antal vegetationssystem presenteras närmare i avsnitt 4.3. SAMBAND VEGETATION EFTER SUBSTRATTJOCKLEK PÅ TJOCKA VÄTBÄDDAR GESTALTNING OCH UTTRYCK Sedum och ängstak Se graf för tunna växtbäddar Gräsmatta, perenn och grästrädgård, odlingsbäddar Gräsmatta, trädgård med lägre vegetation Trädgård eller parkmiljö med mindre träd Trädgård eller parkmiljö med större träd SUBSTRATDJUP 30-150 mm 150-300 mm 300-600 mm 600-1500 mm större än 1000 mm VEGETATION Se graf för tunna växtbäddar Gräs, vedartade perenner, örter (+ grönsaker!) Buskage, gräs, vedartade perenner och örter Träd, buskage, gräs, vedartade perenner och örter Träd, buskage, gräs, vedartade perenner och örter VEGETATION EFTER SUBSTRATTJOCKLEK PÅ TUNNA VÄTBÄDDAR Figur 7. Takträdgård på sjätte våningen med utsikt över hustak, Wien. (Foto: Jonatan Malmberg) 4 VEGETATION Generellt kan man säga att valmöjligheterna vid urvalet av vegetation ökar med stigande substratdjup. Substratdjup och typ av substrat ska planeras efter målbild och den projekterade växtligheten. Det som karaktäriserar det gröna taket är framförallt bristen på kontakt med grundvatten. Vidare är ofta växtbädden på ett grönt tak tunn vilket ger lägre totalt vatteninnehåll och luftinnehåll jämfört med en växtbädd på befintlig mark. Takplanteringar är ofta utsatta för mer vind och högre solinstrålning än ytor på marken, vilket också gör att växterna utsätts för mer torka under växtsäsongen. Detta kan dock variera mycket från plats till plats och en innergård på bjälklag kan ibland vara ganska skuggig och skyddad. När det gäller det slutgiltiga växtvalet så bestämmer förhållandena på taket i kombination med önskad vegetation vilka funktioner som de underliggande lagren och substratet bör ha. GESTALTNING OCH UTTRYCK SUBSTRATDJUP VEGETATION Karg alvarmark större än 30 mm Mossa, taklök, fåtal sedumarter Stenig stäpp och alvarmark större än 80 mm Sedumarter, ett fåtal örtartade växter Blommande torräng (ej täckande ängsvegetation, sedum kompletterar) större än 100 mm Örtartade ängsväxter, sedumarter, viss gräsetablering Blommande äng med inslag av gräs (heltäckande ängs- och gräsvegetation) större än 120 mm Örtartade ängsväxter och gräs Figur 8. Samband mellan substratdjup och vegetation. Omarbetad efter förlaga i den Schweiziska standarden för gröna tak SIA 312:2013. (Illustration: Martin Grane) Blommande äng med mycket gräs större än 150 mm Örtartade ängsväxter, gräs och vissa vedartade perenner 12-13

4.2 VÄTVAL UTIFRÅN FUNKTION Gröna tak kan ha flera positiva effekter både på stadsmiljön och på dess invånare men det är inte säkert att alla dessa effekter kan uppnås på samma gång eller med samma tak. T.ex. kan ett tak anlagt för dagvattenhantering se ganska annorlunda ut jämfört med ett som primärt ska bidra till biologisk mångfald. Det är alltså viktigt att fundera kring vilken målbild som man har för det gröna taket eller vilken funktion som systemet är tänkt att ha. Utifrån detta kan vegetationen och växtvalet optimeras för t.ex. ekologisk kompensation, rekreation och estetik eller dagvattenhantering. variationer samt det uppenbara hindret att tak kan vara svåra att nå för viss flora och fauna. Sett ur ett grönt tak-perspektiv bör man i första hand sträva efter att återskapa och kompensera de funktioner som fanns på platsen före byggnationen. Dessa funktioner är t.ex. biologisk mångfald, vattenretention, boplatser för djur m.m. I andra hand bör man sträva efter att skapa andra värden som passar in i det lokala sammanhanget eller som saknas där. Växtval och vegetationssystem för ekologisk kompensation ser därmed olika ut från projekt till projekt med differentierade mål, eftersträvad livsmiljö och eventuella målorganismer för flora och fauna. 4.1 VÄTERNAS EGENSKAPER OCH KARAKTÄR Det krävs kloka växtval och speciella anpassningar hos växterna för att de ska kunna klara den ofta torra och vindexponerade takmiljön, utan eller med sparsam bevattning. Att se sig omkring efter naturliga system, när man letar efter växter, kan vara en bra start. I de tunnare substratskikten behöver växterna kunna uthärda torka och vara anpassade till en näringsfattig miljö motsvarande den som kan finnas vid klippskrevor, berghällar och dylikt. Hänsyn måste också tas till takets lutning och väderstreck. Substratet på ett lutande tak torkar generellt ut snabbare än vad det gör på ett platt tak eftersom det lutande taket har större avrinning och kraftigare solinstrålning om det är vänt mot söder. Gröna tak är exponerade för klimatet även vintertid och i tunna växtbäddar utsätts rötterna för låga och ibland skadliga temperaturer under en stor del av vintern. Det finns en rad morfologiska anpassningar som gör vissa växter lämpade för dessa miljöer. Den vanligaste anpassningen är suckulens, dvs. vattenlagring i blad och stamdelar. På mycket tunna substratskikt krävs det i allmänhet att man har växter med den här typen av anpassning för att få någon överlevnad överhuvudtaget. Växter med suckulens är bland annat fetblad som tillhör släkter som Sedum och Phedimus. Dessa är extremt torktåliga men trots det är antalet arter som klarar sig i växtbäddar kring 30 mm begränsade. Arter ur släktena Sedum och Phedimus är lätta att etablera genom vegetativ förökning. Vegetativ förökning minskar emellertid den genetiska mångfalden eftersom det är samma individ som sprids. Sedumarter blommar sommartid och tillhandahåller pollen och nektar under en kortare period. För växtbäddar med tjocklekar från ca 100 mm och uppåt ökar möjligheterna vad gäller växtval dramatiskt och man kan låta sig inspireras av torrängar eller ruderata miljöer. I dessa miljöer finns Figur 9. Kantig fetknopp (Sedum sexangulare), gräslök (Allium schoenoprasum), sandmalört (Artemisia stelleriana), smällglim (Silene vulgaris), på grönt tak. (Foto: Jonatan Malmberg) vissa vilda torrängsväxter såsom backnejlika, backglim och kärringtand som kan fungera bra i tunna substrat. Växter med tät kuddform eller hårt ihopdragna bladrosetter fungerar också bra i torkutsatta lägen eftersom det är växtformer som medför mindre avdunstning och skyddar växten från för mycket sol. Andra anpassningar med samma funktion är bland annat bladhårighet och ljus bladfärg. Många torktåliga växter anpassar sig till torka genom att öka sin vattenupptagningsvolym via stora och effektiva rotsystem. Det är en strategi som kan fungera bra i klippmiljöer och på stränder men på bjälklag kan substratdjupet utgöra en begränsning. Det är därför viktigt att ta med denna aspekt i sitt växtval och inte enbart utgå från växtens torktolerans. Det är möjligt att skapa park- och trädgårdssystem på tak men det kräver en byggnad med hög bärighet som kan klara substratdjup på mer än 600 mm. För större träd fordras substratdjup på 1000 mm eller mer och hänsyn måste tas till artens ståndortskrav. Träden måste förankras under etablering och utvecklas mer positivt om de bevattnas. Ett alternativt sätt att överleva torka för en växt är att gå in i ett vilostadium under ogynnsamma torkperioder. Detta gäller för växter från regioner där man har tydliga årstidsvariationer mellan torrperiod och regnperiod. Att överleva som lök är ytterligare ett sätt för en växt att klara sig igenom en torkperiod. Lökar fungerar bra på gröna tak eftersom de kan utnyttja vattentillgången under våren men också mår bra av de torra förhållandena under sommaren. Det finns många lökväxter som kan växa och blomma i mycket näringsfattig och torr jord. Större lökar kräver dock djupare substratskikt. Andra arter som trivs på gröna tak, förutom gräslök, är vissa hyacinter, iris och krokusar. Tidigblommande annueller klarar sig över sommaren på gröna tak genom att sätta frö redan under våren. 4.2.1 Växtval för rekreation eller specifika estetiska värden Grönska har en positiv inverkan på människors hälsa och välbefinnande. Det estetiska och rekreativa värdet av gröna tak påverkas främst av vegetationens kvalitet, höjd, textur, färg och täthet. Våra kollektiva preferenser varierar över tid och påverkas bland annat av kulturell medvetenhet, erfarenheter, demografi och det stora mänskliga behovet av grönska i urbana miljöer. Natur, vegetation och lövverk i urbana miljöer uppfyller ett grundläggande mänskligt behov och bidrar till vila och återhämtning. Hur goda rekreativa effekter som uppnås av en viss anläggning påverkas av vegetationsval i kombination med på vilket avstånd anläggningen upplevs. Variation i färg värderas högre än variation i struktur och tak med mellanhög biologisk mångfald värderas högre än de med den högsta biologiska mångfalden. Ökad kunskap om ekologi kan dock ge större preferens för biodiversa taklandskap⁵. Generellt ser man en större preferens för blommande tak med frodigt grönt bladverk. I svenskt sammanhang gör klimatet att det är viktigt att använda växter som är intressanta under en stor del av årets skiftande säsonger utifrån dess blomning, lövverk och fröställningar. Träd, buskar och örter kan kompletteras med tidigt blommande lökväxter och vintergröna inslag. Gräsmatta är en efterfrågad vegetationslösning på gröna tak för vistelseytor. Den viktigaste faktorn för att få till stånd en gräsyta med god kvalitet är ett tillräckligt substratdjup med lämpligt substrat. Gräsytor kräver som regel bevattning och ett substrat som passar till det aktuella bevattningssystemet. Tunna växtbäddar gör gräsmattan känsligare för slitage. 4.2.2 Växtval för ekologisk kompensation Ekologisk kompensation kan beskrivas som en gottgörelse för förlorade naturvärden som uppstått på grund av mänsklig aktivitet⁶. Principen vid exploatering bör alltid vara att i första hand undvika skada, men om detta bedöms som orimligt att uppnå, kan en kompensationsåtgärd tillgripas. Kompensationen kan bestå av att i första hand restaurera det som gått förlorat, eller i andra hand skapa miljövärden och/eller ekologiska funktioner i samband med nybyggnation. Särskilt utformade tak med anpassning efter lokalt förekommande biotoper kan ingå som kompensationsåtgärd. Men gröna tak kan inte fullt ut ersätta markmiljöer vad gäller alla de ekosystemtjänster en naturtyp på marken kan erbjuda. Detta p.g.a. bl.a. markens jordsammansättning, mikroliv och hydrologi. Förhållanden på tak är annorlunda än på mark genom bruten hydrologisk kontakt med grundvattnet och större temperatur- 5 Lee, K. E., Williams, K. J. H., Sargent, L. D., Farrell, C., & Williams, N. S. (2014). Living roof preference is influenced by plant characteristics and diversity. Landscape and Urban Planning, 122, 152 159. https://doi.org/10.1016/j.landurbplan.2013.09.011 6 Persson. J. Att förstå miljökompensation. Melica Media. (2011). Göteborg Figur 10. Blommande tak på Skanskas kontor i Budapest. (Foto: Peter Dezsenyi) 14-15

4.2.3 Växtval för urbant klimat och reduktion av dagvatten Gröna vegetationstäckta ytor bidrar till ett positivt stadsklimat genom bl.a. ökad luftfuktighet och sänkta temperaturer. Alla vegetationstäckta ytor påverkar den urbana vatten- och värmebalansen på ett genomgripande sätt. När det gäller gröna taks påverkan på stadens temperatur så handlar det framförallt om den kombinerade effekten på avdunstning och transpiration, det man brukar kalla evapotranspiration, men även reflektion av inkommande solstrålning kan ha betydelse. Evapotranspiration kan ske direkt genom interception av fallande regn som avdunstar direkt tillbaka till atmosfären, genom avdunstning från en våt jordyta efter regn eller genom transpiration från en växt som har tagit upp vatten genom sina rötter. Lokalt omhändertagande av dagvatten har varit ett av de huvudsakliga argumenten för användning av gröna tak i Sverige. De vegetationstäckta taken har en förmåga att minska den årliga avrinningen. De har även en betydande inverkan på avrinnande toppflöden. Uppbyggnadens tjocklek är den viktigaste faktorn för reduktion av dagvatten, men växtvalet kan också ha viss betydelse (se även kapitel 10). Om man vill ha en vegetation som har maximal effekt på den urbana vattenbalansen och som bidrar mycket till att sänka stadstemperaturen så bör man välja arter med hög evapotranspiration. Utifrån den aspekten bör man undvika suckulenter eftersom de sparar på vattnet och har en minimal evapotranspiration. Växtens förmåga att kyla måste dock vägas mot dess överlevnad i den stressade miljön varför suckulenter ändå i många fall är motiverade. Det finns i nuläget en brist på bra växtlistor för lämpliga växter som kan bibehålla avdunstning under lång tid och samtidigt ha bra överlevnad på gröna tak. Generellt har man sett att blandade planteringar med många arter av varierande form och typ ger hög avdunstning i gröna tak-miljöer⁷. Det finns alltså vissa fördelar med att välja och plantera varierade ytor. Om man använder sitt tak klokt kan man också placera växterna efter vattenbehov och genom detta skapa både klimatmässigt effektiva system och hög överlevnad och variation. För maximal kyleffekt måste också bevattning övervägas. De miljöklassificeringssystem som finns idag för byggnader styr mot minskad användning av dricksvatten för bevattning, men det är fullt möjligt att lagra regnvatten för senare användning. 7 Lundholm J., MacIvor J.S., MacDougall Z., Ranalli M. (2010). Plant Species and Functional Group Combinations Affect Green Roof Ecosystem Functions. PLoS ONE 5(3): e9677. doi:10.1371/journal.pone.0009677 Figur 12. Två sedum-mosstak i Segevång, Malmö, med olika ålder. (Foto: Jonatan Malmberg) 4.3 VEGETATIONSSYSTEM Gröna tak kan utformas och anläggas med syftet att efterlikna ett i naturen förekommande vegetationssystem vad gäller utseende och ingående arter. De flesta företag på den nordiska gröna takmarknaden kan erbjuda olika vegetationssystem som kompletta produkter. 4.3.1 Sedum-mossa Vegetationstypen på sedum/moss-tak kan påminna om alvarmark där torktåliga suckulenter och mossa överlever. De tunna växtbäddarna på 30 80 mm ger en lågväxande vegetation som i de flesta system domineras av släkterna Phedimus och Sedum. Vid torrare perioder skiftar vegetationen i rött och har begränsad blomning. Mossan etablerar sig spontant, väger lite, samtidigt som den är vintergrön och extremt torktålig. Mossa utgör ofta en betydande del i lätta sedummattor och kan komma att dominera om takets växtbädd är urlakad med avseende på näringsämnen och finpartiklar. Mossor överlever i extremt näringsfattiga miljöer genom att de fixerar kväve från luften. 4.3.2 Sedum-ört Växtbäddar med substratdjup om minst 80 mm möjliggör en vegetation med utöver ett flertal suckulenta arter även annan vegetation bestående av lökväxter och en del torktåliga örter. Vegetationen blir något frodigare än ett tunt sedumtak och kan ha längre blomningssäsong. Vid god vattentillgång eller skugga kan örterna få ett litet övertag över sedumarterna som däremot har störst framgång på de torra delarna av taket. Eventuellt kan viss spontan etablering av vissa gräs förekomma, oftast utan att störa utseende eller funktion. Figur 11. Klippnejlika på grönt tak (Petrorhagia saxifraga). (Foto: Jonatan Malmberg) Figur 13. Sedum-örtvegetation på fastigheten Novo Nordisk, Köpenhamn. (Foto: K. Zoltan Odu) Figur 14. Ängstak vid fastigheten Ohoj, Malmö. (Foto: Jonatan Malmberg) 4.3.3 Äng Gröna tak med ängs- eller stäppartad torrängskaraktär kan etableras med en uppbyggnad på mer än 100 mm substratdjup, alternativt mer än 80 mm som kompletteras med ett fukthållande lager. Beroende på den vattenhållande kapaciteten i uppbyggnaden, dess substratdjup och platsspecifika förhållanden (se avsnitt 4.4) kommer en ängsvegetation antingen vara delvis täckande, och kan kompletteras med marktäckande sedum eller annan torktålig marktäckare, eller fullt täckande äng med riklig vegetation, stort inslag av gräs och även vissa vedartade perenner. Det finns många torrängsblommor som har god tillväxt trots en näringsfattig och torr miljö. En möjlighet är att komplettera vegetationen med exotiska örtartade perenner som trivs i torra miljöer och kan bidra till en lång blomning. Många perenna arter måste först etablera ett bra rotsystem innan de kan blomma, så blomning under första året uteblir. Gräs har en grundläggande plats i ängssystem på naturlig mark och kan även bidra till vegetationens funktion på gröna tak. Men för att inte torka ut kräver gräsvegetation ofta ett djupare substratlager och en uppbyggnad med god vattenhållande förmåga. Samtidigt finns det en risk att gräset tränger bort de mindre konkurrenskraftiga örterna i ängsvegetationen vid mer gynnsamma förhållanden (se avsnitt 4.6 om biologisk mångfald på tak). Tuvbildande gräs är mer lämpligt än mattbildande gräs ur denna aspekt. 16-17

4.3.4 Biotoptak Biotoptak avser vegetationssystem där en specifik biotop efterliknas genom bjälklagets växtsammansättning och utseende. I de flesta projekt finns den tänkta biotopen i anläggningens närområde eller naturgeografiska region. Biotoptak kan bl.a. ingå som en del i en ekologisk kompensationsåtgärd (se avsnitt 4.2.2). I de projekt där biotoptak föreskrivs eftersträvas ofta även en hög biologisk mångfald, både för flora och fauna (se avsnitt 4.6 respektive 13.3). Några exempel på biotoper som kan efterliknas är strandäng, hedliknande miljöer och ruderatmark med karaktäristisk mosaik av både karga och blommande områden. Lämpligt substratdjup på ett biotoptak beror på vegetationsval och önskat uttryck. Biotoptak med extensiv skötselnivå kan projekteras med allt mellan 80 200 mm, och kan lokalt förses med djupare eller tunnare substratdjup för att t.ex. möjliggöra inslag av vedartade perenner och buskvegetation, eller som en del i en faunastödjade åtgärd. Biotoptak kan designas med färgskillnader, mönster och former. Det enklaste är att sektionera taket med olika substratdjup och/eller att nyttja strukturella element, t.ex. förankrade stockar eller stenmaterial. En detaljerad växtvalsdesign kan också tilllämpas, men då bör det beaktas att det fordrar en betydligt mer omfattande skötsel för att designen ska upprätthållas. Figur 15. På designade biotoptak kan varierat substratdjup, strukturella element och varierad markstruktur skapa mönster, färgskillnader och ge taket ett karakteristiskt uttryck. I kolaget från övre vänster biotoptak på Basels universitetssjukhus (Foto: Stephan Brenneisen). Överst till höger en strandängsbiotop på fastigheten Koggen, Malmö (ett av casen inom UDI-projektet BiodiverCity), och i mitten design med ved och olika substratdjup på Basels mässhall (Foton: SGRI). Nederst ett biotoptak på Industriens Pension, Nørre Farimagsgade, Köpenhamn. (Foto: Veg Tech) 18-19

4.3.5 Odlingsbäddar på tak Även på relativt tunna växtbäddar finns möjlighet att odla många olika typer av grönsaker och rotfrukter. I tabell 2 visas substratets minimidjup för olika grödor. Vid samodling eller odling med växtföljd är det grödan med det djupaste rotsystemet som styr behovet av växtbäddsuppbyggnaden. Substrattypen kommer också att styra odlingsbäddens tjocklek eftersom tät vattenhållande jord kräver större substratdjup för att luft ska komma in i växtbädden (se kapitel 6). Ur tabell 2 kan man också utläsa att om bjälklaget dimensioneras för en last på mindre än 200 mm substrat plus vegetationslast så har man kraftigt minskat möjligheten att någonsin stödja produktion av mat på denna yta. Detta är en viktig faktor att ta i beaktande särskilt när man tar odlingsbar mark i anspråk för exploateringen och diskuterar kompensationsåtgärder. Tabell 2. Minimidjup för olika grödor vid stadsodling på bjälklag. 70 mm 100 mm 150 mm 200 mm 250 mm 300 mm Basilika, Koriander Vinterportlak Piplök Körvel Mejram Gräslök Machê Ruccola Olika typer av sallad Buskbönor Vitlök Kålrabbi Gul lök Charlottenlök Ärtor Luftlök Mynta Kyndel Timjan Asiatiska bladgrönsaker Jordgubbar Haricots vert Aubergin Rosenböna Bondböna Vitkål Grönkål Morot (mindre sorter) Gurka Endivesallad Cikoria Purjolök Palsternacka (mindre sorter) Paprika & chili Tomater Rova Majs (dvärgsorter) Daglilja Dvärgcitrus Melon Gurkört Lavendel Citronmellis Persilja Rosmarin Salvia Rödbeta Broccoli Blomkål Squash Okra Dill Fänkål Citrongräs Libbsticka Dragon Vanlig majs Potatis Rabarber Vinbär Krusbär Hösthallon Lager Figur 16. Östergro takodling i Köpenhamn. (Foto: Klara Asp) 20-21

4.3.6 Trädgårds- eller parkkaraktär Gröna tak kan utgöra trädgårds- eller parkmiljö med blomsterrabatter, träd och buskar, gräsmatta, stenbeläggningar och vattenmiljöer såsom dammar och fontäner. De flesta gröna överbyggnader finns ovanpå parkeringsgarage men de kan också installeras högt ovanför marken på t.ex. terrasser. Det är i första hand växtbäddens kvalitet och tjocklek som avgör vilken typ av vegetation som kan etableras. Torktåliga mindre buskar eller halvbuskar går bra att etablera på både tunnare och tjockare uppbyggnader. För att etablera träd på bjälklag krävs en mäktigare växtbädd. En möjlighet är att arbeta med ett större substratdjup precis närmast trädet. Vissa träd kan ha aggressiva rotsystem, så väl avpassat rotskydd är därför absolut nödvändigt. Träd kan utgöra betydande punktlaster och kan därför med fördel placeras där det finns underliggande stödjande strukturer såsom pelare eller bärande väggar. Hur tjock växtbädd ett träd behöver beror på hur kraftigväxande det är samt dess tolerans mot torka. Figur 17. Takpark med stora träd på betongbjälklag två våningar upp, i Budapest. (Foto: Jonatan Malmberg) 4.4 Växtplatsnalys Platsspecifika förhållanden påverkar mikroklimatet på ett grönt tak och bör beaktas vid planeringen. Tunna växtbäddar med substrat under 300 mm är särskilt påverkade. Följande bör beaktas: solinstrålning (väderstreck) och solskugga, reflektion regnskugga lokala vindförhållanden vindpåverkan (vindskydd, exponerade ytor) frånluft från takventilation träd som står tätt intill låga vegetationstäckta tak (lövnedfall samt grenverk som i värsta fall står och slår mot taket). På ett välplanerat grönt tak råder balans mellan faktorer som vattentillgång, vattenflöden, dränering och avvattning. Vid planeringen tas hänsyn till takets mikroklimat som i sin tur beror på faktorer som väderstreck, omgivningar (skugga, solreflektioner m.m.) samt vindsituation. Det är lättast att uppnå balans mellan vattenhållande förmåga och dränering på platta tak, förutsatt att substratets tjocklek är anpassat till önskad vegetation och lokalklimat. Stora glaspartier kan orsaka reflexer som bidrar till att taket torkar ut. Detta gäller även för sedumtak trots vegetationssystemets torktålighet. Permanent sol- och regnskugga bör undvikas eftersom en alltför skuggig miljö kan medföra att vegetationen i värsta fall dör ut i de skuggade partierna. På partier med permanent soloch regnskugga, eller på andra särskilt utsatta partier, bör alternativ till vegetation övervägas. Sådana alternativ kan vara singel eller annan typ av ytskikt. För anläggandet av gröna tak kommer det slutliga växtvalet att avgöras och begränsas av ett antal ställningstaganden under projektering (se Figur 19). Vilket beskrivits ovan så utgör platsspecifika förutsättningar (växtplats) en begränsning i vilka typer av växtmaterial som kan användas för att skapa önskad estetik och funktion. En ytterligare begränsning är ekonomi och tillgänglighet i handel samt användning, slitage och förmodad skötselnivå. Figur 18. Likvärdigt system för tunt sedumtak som anlagts på tre olika växtplatser med olika exponering för sol och vind. (Foto: Jonatan Malmberg) Figur 19. Urval av vegetation beroende av växtplatsens och projektets förutsättningar. (Illustration: Tobias Emilsson). 22-23

4.5 UTFÖRANDE/ETABLERING AV VÄTMATERIAL Etablering av växter på tunna växtbäddar kan utföras med förodlade vegetationsmattor bestående av sedum-, sedum/ört- eller sedum/ört/gräsvegetation. Etablering kan också ske på plats med sedumsticklingar, pluggplantor och frösådd. Att kombinera sedumsticklingar med frösådd eller plugg är ett bra alternativ för god växtetablering på platsodlade tak. Takets lutning är en nyckelfaktor för utförande och etablering av växtmaterial. På tak med en lutning över cirka 10 finns risk att vegetationssystemet glider. Detta kan hända både vid användning av mattor och platssådda tak. Det är viktigt att man tar hänsyn till friktionen mellan alla lager i uppbyggnaden, för att föhindra glidning av det understa lageret i uppbyggnaden. Detta kan genomföras med t.ex ett rotsäkert tätskikt som har granulerad yta. Viktigt är också att ha stabila kantprofiler som klarar lasterna. Med hjälp av en integrerad antierosionsmatta som hjälper till att hålla växterna på plats under etableringstiden kan platsodling vid lutningar på runt 15 genomföras. Vid större taklutning än 15 finns risk för att erosionsproblem uppstår under första växtsäsong när större ytor och mellanrum fortfarande är vegetationsfria. Viktigt att påpeka är dock att erosionsproblem kan uppstå även vid lägre lutningar av andra orsaker såsom felaktigt utformad takavvattning/dränering eller på grund av substratets egenskaper, exempelvis kan lätta substratmaterial röra sig i ytskiktet på växtbädden vid kraftiga regn. Figur 20. Kassettsystem med bananformade hyllor som monteras på en grov och specialutformad textil. Ovanpå läggs substrat innan montering av sedummattor. (Foto: Jonatan Malmberg) Vegetationsmattor kan anläggas på relativt branta tak. Vid upp till 20 lutning föreligger liten risk för erosion. För gröna tak byggda på tak med lutning större än 20 rekommenderas förodlade vegetationsmattor med armering. För sedumtak, med matta på 20 40 mm som anläggs direkt på fukthållande material/filt, är armering speciellt viktig. Större lutningar bidrar till torrare förhållande vilket kan leda till att till och med fetblad torkar bort och dör på de tunnaste uppbyggnaderna. Detta kan i sin tur leda till erosionsproblem. Det går att motverka detta genom terrasseringssystem där kassetter fyllda med substrat placeras under vegetationsmattor (se figur 20). Kassetter ger utrymme för växternas rötter, håller substratet på plats och ökar växtbäddens stabilitet. Maxlutningen för vegetationsmattor är upp emot 35 beroende av system. 4.5.1 Vegetationsmattor En vegetationsmatta består av en kombinerad produkt med substrat, vegetation och bärande struktur. Vegetationen kan utgöras av sedum, sedum-ört eller med ängskaraktär. Den bärande strukturen armerar jorden och gör så att mattan håller ihop. Den kan vara nedbrytningsbar och bestå av t.ex. kokosfiber, textilfibrer eller liknande produkter, eller vara icke-nedbrytningsbar och bestå av konstfiber eller nät. Om man använder en nedbrytningsbar produkt så kommer den armerande funktionen att minska med tiden. Under nedbrytningen kan materialet också binda upp kväve vilket gör att växternas tillväxt minskar. Vegetationsmattor kan etableras under större delen av säsongen, dvs. från april till oktober. Under längre torrperioder kan det bli nödvändigt att bevattna taket. Sedummattor bör anläggas på ett vattenhållande material/filt eller på ett lager med substrat som läggs ut i ett jämnt lager innan sedummattan installeras. Sedum-ört- och ängsmattor installeras på ett lager substrat. En del system kompletteras med vattenhållande lager mellan substrat och dräneringslager. Vegetationsmattor är mindre känsliga för vindlaster än exempelvis plåttak. Mattor släpper igenom stora delar av luftflödet vilket minskar risken för vindlyft. Risken är ofta som högst längs kanterna av taket varför dessa bör vara rätt placerade och uppbyggda med kantavslut av korrekt modell. I vindutsatta lägen kan förstärkning av konstruktionen fordras. Oavsett lösning för att förstärka bör infästning som kräver håltagning av tätskikt uteslutas. Eventuell infästning i tätskikt bör varmsvetsas. 4.5.2 Platsodling med sticklingar Sedumvegetation och sedum-örtvegetation kan, som redan nämnts, odlas på plats med sedumsticklingar. Vid mycket torra förhållanden finns viss risk att växtmaterialet dör om man inte bevattnar. Detta gäller speciellt för etablering under sommaren. Vid etablering sprids sticklingarna ut jämnt på substratet och kommer att rota sig där under ett par veckors tid. Bevattning och gödning gynnar god rotetablering. Rekommenderad mängd sticklingar är minst 50 75 gram per m2. Önskas en extra snabb etablering så går det bra att använda 100 gram eller mer per m2. Etableringen tar upp till två växtsäsonger för att uppnå en täckningsgrad på 75 100 %. Figur 21. Odling av vegetationsmattor i Tygelsjö utanför Malmö med sedummatta (vänster) och sedum-örtmatta (höger). (Foto: Mariana Vodovosoff) 4.5.3 Frösådd Tiden för sådd bör anpassas efter växtmaterialet. Sådd kan generellt ske i augusti oktober eller med en tidig vårsådd i april maj. En del fröer behöver kyla för att gro och kommer därför inte upp vid vårsådd. Vissa arter har bra grobarhet men låg överlevnad på gröna tak medan andra har sämre grobarhet men överlever bra och de lämpar sig därför bättre som plugg. Tak är ofta utsatta för torka och vind. För att försäkra sig om en god etablering fordras därför en större mängd frön än med frösådd på marknivå. Räkna med minst 4 gram frön per m2. Vid sådd av stora ytor kan sprutsådd användas. Fröna blandas med en gel som består av cellulosa och vatten som sedan pumpas ut på substratet. Denna etableringsmetod är vanlig för gräs. För rena ytor utan gräs eller för mindre ytor kan man så för hand. För att underlätta att fröna fördelas jämnt över ytan bör fröna blandas med sand, sågspånsmjöl eller vetekli i förhållandet ca 1:4. Även vid ängsvegetation som målbild kan gräs uteslutas ur växtmaterialet för att önskad örtvegetation ska få ett försprång framför mer snabbväxande gräs som ändå sprids till taket med vinden. Annueller och bienner som gror, blommar och frösår sig under en och samma växtsäsong kan med fördel ingå i växtmaterialet. De ger både en fin blomning och bidrar till att snabbt täcka taket första vegetationsperioden vilket minskar ogräsetablering. Annuellerna ger sedan plats för de insådda perenna örternas utbredning nästkommande år. Valet av växtmaterial bör som alltid anpassas till skikttjocklek och substrat. Vissa arter gror bra i vissa skikttjocklekar och substrattyper men överlever sämre fullt utvecklade. Andra arter gror sämre men med god överlevnadskapacitet fullt utvecklade. Figur 22. Sedumsticklingar. 24-25

Figur 23. Tak med lavendel i Wien. (Foto copyright: Boutiquehotel Stadthalle) 4.5.4 Etablering med pluggplantor Pluggplantor är förodlade mindre plantor som finns i olika arter och storlekar, bl.a. sedumplugg och örtplugg med ängsväxter. Om det gröna taket etableras med hjälp av både pluggplantor och frön/sticklingar kan mellan 5-10 pluggplantor planteras per m2. Alternativt planteras plugg i vissa sektioner av taket för att säkra vissa arters etablering och förekomst. En del arter kan vara svåra att etablera genom sådd, även om de är lämpliga i den tänkta miljön (det är m.a.o. skillnad på grobarhet från frö och överlevnadspotential som plugg). Om det gröna taket endast etableras med pluggplantor så behöver det planteras uppemot 15-20 plugg per m2 för att säkerställa en god täckningsgrad. Det är fördelaktigt att kombinera ett flertal olika arter inom varje kvadratmeteryta. Örtartade perenner planteras helst på vårkanten då substratet håller på att värmas upp, alternativt tidig höst. Att plantera på rätt djup är viktigt. Om växten planteras för djupt riskerar den att kvävas och i värsta fall dö. Planteras den å andra sidan för ytligt riskerar rötterna att torka ut. 4.5.5 Krukodlade plantor Krukodlade plantor kan i princip planteras året runt förutsatt att de är av god kvalitet. Man bör dock alltid undvika att plantera vintertid eller vid mycket låga temperaturer. Krukodlade plantor bör bevattnas väl innan plantering. Planteringen bör organiseras så att substratkompaktering minimeras och därmed risken att det nyplanterade växtmaterialet trampas ner. Bevattning i samband med etablering rekommenderas för att undvika torkstress och underlätta för rötter att etablera sig. Det bidrar också till att substratet vattnas ner och därmed sker inte lika stor substratkompaktion tiden efter anläggandet (se avsnitt 6.4.3). Skadade och döda växtdelar liksom korsande grenar bör klippas bort. Etablerat växtmaterial ska vara friskt. Plugg- och krukodlade plantor klarar sig bättre vid etablering om de drivits upp i liknande substrat som de sedan planteras i. Är växtmaterialet uppdrivet i en torvjord med hög fukt- och näringshalt kan etablering på tunna takplanteringar (extensiva planteringar med låg skötselnivå) med näringsfattig och torr miljö försvåras. För att underlätta etablering på grönt tak är det fördelaktigt om motsvarande mineralbaserat substrat används i plantskolan. Figur 24. Örtplugg. (Foto: Nathalie Baumann) På gröna tak med ett substratdjup på endast 100 mm kan det vara svårt att plantera tillräckligt djupt. Innan växterna hunnit förankra sitt rotsystem i substratet finns det också en risk att en del av plugg dras upp av fåglar som letar efter föda. Pluggplanterade ytor bör därför besökas ett par tillfällen den närmaste tiden efter etablering för att kontrollera om uppdragen plugg behöver återplanteras. Figur 24. Plugg som sticker upp ur växtbädden. 26-27

4.6 ETABLERING AV TAK MED HÖG BIOLOGISK MÅNGFALD Substratval, en heterogen struktur och växtbäddens substratdjup har stort inflytande på takens biologiska mångfald. Topografisk variation i liten skala ger olika mikroklimat med skillnader i fuktighetsgrad och vindexponering. Tak som sektioneras med områden med större substratdjup stödjer en högväxande vegetation medan tunnare karga och torkstörda miljöer ger utrymme för växter med långsam tillväxt och pionjärväxter. Att använda olika substratblandningar på olika delar av taket skapar en variation som kan gynna olika växtstrategier. Ett alternativ till detta är att tillföra ett mycket tunt lager sten eller krossmaterial på vissa delar av växtbäddens yta vilket ger upphov till lite skilda mikroklimat. Bl.a. kan avdunstningen minska med ett tunt lager som har grövre kornstorlek än växtbäddens substrat och är kapillärbrytande. Näringsfattiga miljöer gynnar generellt sett mångfald och minskar risken för att växter som är konkurrenskraftiga tar över. Höga ph-värden binder fosfor i marken och kalkrika torrängar är ofta artrika. Tak för biologisk mångfald bör därför inte gödslas vid installation. Det är i första hand gräs som kan ta över under etableringsfasen och kan med fördel uteslutas vid etableringen. Gräs från närliggande grönområden kommer senare ändå att spridas till taket med vinden. ph kan anpassas efter den naturmiljö som ska efterliknas och att öka ph är relativt lätt men att sänka ph är däremot svårare. Med varierande substratdjup och strukturell variation är det fördelaktigt att kombinera frösådd, sticklingar och pluggplantor. Platsodling kan också kombineras med ytor som anläggs med vegetationsmattor. Att förlita sig på naturlig kolonisering rekommenderas inte då kolonialiseringen av växter från närområdet tar för lång tid för att säkerställa funktion och utseende. Istället ökar risken för etablering av oönskade och konkurrenskraftiga neofyter. Samband: Stress, störning och mångfald Om tillgången till olika faktorer som vatten och näring är begränsad får ingen växt ett övertag. Växters specialisering kan delas in i tre grupper; 1) Arter som är konkurrenskraftiga med stor biomassa, snabbt växande och anpassningsbara. 2) Arter som är ruderata och pionjärer, i huvudsak ett- och tvååriga växter med en kort livscykel och stor fröproduktion. 3) Arter som är mycket stresståliga med långsam tillväxt och som klarar sig i näringsfattiga och extremt torra miljöer. På gröna tak med tunna eller relativt tunna växtbäddar (mindre än 200 mm) råder stressade förhållanden. Omfattande störning är inte önskvärt. Att slå en ängsvegetation på ett tak en gång per år kan betraktas som medelhög störning vilket i viss mån gynnar pionjärer. Vid en extrem stress överlever endast väldigt stresståliga arter som sedum, taklök och mossa. Vid en relativt hög stressnivå ökar i regel växtantalet med en mängd örtartade växter. Vid en låg stress med gynnsamma förhållanden såsom god vatten- och näringstillgång får konkurrenskraftiga arter med snabb produktion av biomassa, exempelvis olika gräs, ett övertag. STRESS Långsamt växande Långlivat bladverk Anpassningsbara Låg fenotypisk plasticitet KONKURRENS Snabbt växande Stor biomassa Anpassningsbara Hög fenotypisk plasticitet STÖRNING Snabbt växande Snabb livscykel Stor fröproduktion Pionjära Figur 27. Arternas egenskaper kan delas in utifrån deras konkurrensförmåga, deras möjlighet att återhämta sig eller återkolonisera efter störning samt deras förmåga att klara av stress.⁸ SAMBAND Samband: Heterogen uppbyggnad och biologisk mångfald En heterogen tillgång på olika faktorer som vatten, rotutrymme, näring etc. är drivande för hög biologisk mångfald på lång sikt. En vertikal variation får stor betydelse i de torra ekosystem som gröna tak utgör och varje ytterligare centimeter i substratdjup höjer därmed i regel överlevnad och tillväxt hos en ört- och gräsvegetation. Horisontell variation med olika typer av substrat och strukturelement, som stockar eller stenrösen, skapar också en heterogen uppbyggnad. Strukturella element kan också fungera som bosubstrat eller födoresurs för olika insekter (se kapitel 13.3 om faunastödjande åtgärder). Figur 28. Förhållandet mellan stressnivå och antal växtarter. Figur 25. En heterogen växtbädd gynnar det gröna takets biologiska mångfald. Figur 26. Växtbädd med varierat substratdjup stödjer en mångfald av växtarter. (Illustration: Martin Grane) SAMBAND 150 mm 100 mm Figur 29. En anläggning i Europa med mycket hög växtmångfald finns på en vattenfiltreringsanläggning i Wollishofen, Schweiz. Anläggningen är mer än 100 år gammal och utgörs av fyra stora tak vars växtbäddar har en hög fukthållande förmåga. Det är den låga tillgången till fosfor som utgör en stressfaktor och då taken slås årligen utgör detta en återkommande störning. Idag utgörs takens vegetation av en fuktäng med upp till 175 arter⁹, varav flera sällsynta orkidéarter. Samarbetet med mykorrhiza mellan växtrötter och svampmycel har visat sig vara en central del i takens ekosystem. (Foto: Jonatan Malmberg) 8 Anpassad från John Philip Grime, Plant Strategies, Vegetation Processes, and Ecosystem Properties, 2. ed (Chichester: Wiley, 2006). 9 Landolt, E. (2001). Orchideen-Wiesen in Wollishofen (Zürich): ein erstaunliches Relikt aus dem Anfang des 20. Jahrhunderts. Vierteljahresschrift der Naturforschenden Gesellschaft in Zürich, 146(2 3), 41 51. 28-29

4.8.1 Sedum-mossa Skötseln omfattar gödning, tillförsel av substrat för att åtgärda synliga skarvar mellan sedummattor, åtgärd av eventuella eroderade ytor, borttagning av vedartad vegetation och ogräs, rensning av skräp samt se till att löv, mossa eller dylikt inte har satt igen befintlig avvattning med rännor och takbrunnar på större tak. Gödsling kan utföras vartannat till vart tredje år. Rekommenderad gödselgiva för optimal tillväxt motsvarar ca 6 g kväve/m2. Man bör använda ett fullgödselmedel som inkluderar mikronäringsämnen samt fosfor (P) och kalium (K). Långtidsverkande (6 eller 8 månader) inkapslad (coatad) gödning är branschstandard eftersom det minimerar näringsläckaget. Toppdressning För att höja systemets näringsstatus på längre sikt, kan taket toppdressas med mineralbaserat odlingsmedia med lågt organiskt innehåll. Det förbättrar den vattenhållande förmågan och leder till snabbare återhämtning. Vid toppdressing av det gröna taket är det viktigt att man inte påverkar växtbäddens vikt i vattenmättat tillstånd så att det överstiger takets bärkraft. Åtgärda eroderade ytor Eventuella mindre eroderade ytor lagas genom tillförsel av substrat upp till en tjocklek som motsvarar den resterande takytan, samt sedumsticklingar på minst 100 g/m2. Ogräsrensning All vedartad vegetation som gror på taken ska avlägsnas liksom eventuell omfattande ogräsetablering. Där ogräsrensning medför att substrat följer med och ytor därmed friläggs från substrat och vegetationsskikt, bör extra substrat och sedumsticklingar tillföras. Skräp och ansamling av organiskt material Skräp som förekommer på taket ska avlägsnas. Nedfallna grenar och större lövansamling tas också bort (enstaka löv är dock inget problem). Träd vars grenar slår på taket och skadar dess vegetationsskikt ska rapporteras till fastighetsförvaltare som vidtar åtgärder för att få bort dessa trädgrenar. Risk för vindlyft Eroderade eller i övrigt skadade delar av taket riskerar att medföra vindlyft och bör noggrant återställas. A 1 A 2 Figur 30. Gödslat sedumtak i Seved, Malmö. (Foto: SGRI) 4.7 HANTERING AV VÄTMATERIAL OCH LOGISTIK Växter måste hanteras varsamt, medan frön är mindre känsliga. Frön levereras normalt i en påse som är luftig för att förhindra mögeltillväxt. Om frön behöver lagras ska detta ske på torr och kylig plats. Sedumsticklingar och plantor bör etableras så fort som möjligt efter leverans. Sedumsticklingar levereras ofta i luftig och hålig påse eller i ask med god ventilation. Om etableringen av plantor försenas ska sticklingarna tas ut och spridas på torr och kylig plats. Detta kommer förhindra att sticklingarna möglar och de kan då hålla sig i två till tre dagar. Plantor i kruka behöver vattnas under förvaring. Det går utmärkt att täcka krukorna med substrat för god förvaring. Växtmaterialet ska ses över med avseende på ogräs, ohyra och växtsjukdomar. För att undvika växtsjukdomar krävs uppmärksamhet så att skadliga organismer inte planteras in på taket med växtmaterialet. 4.8 SKÖTSEL OCH UNDERHÅLL Skötsel av ett grönt tak kan delas in tre steg; installationsskötsel, färdigställande-/garantiskötsel och underhållsskötsel. Installationsskötsel: Det första målet efter installation är att den planerade vegetationen etableras på taket. Bevattning och kontroll av att växtmaterialet förankras och rotar sig väl är den viktigaste skötselinsatsen under etableringen. Färdigställande/garantiskötsel: Efter att vegetationen etablerats krävs skötsel som stöttar och gynnar vegetationen. Denna typ av skötsel krävs under 1 2 år, tiden är beroende av vegetationssystem. Ogräsrensning och omplantering kan ibland ingå. Underhållskötsel: Underhållskötsel syftar till att bevara den från början avsedda funktionen. Vid underhållsskötsel är bevattning i generellt sett inte nödvändig på sedum, sedum-ört eller ängstak men bevattning bör finnas tillgänglig i händelse av extrem torka. På samtliga anläggningar bör avvattningssystem inspekteras 1-2 gånger per år för att se till att löv, växtdelar eller dylikt inte har satt igen brunnar eller rännor. Eventuella vegetationfria zoner såsom singelremsor mot sarg eller fasad mm., bör kontrolleras och rensas. Bekämpningsmedel ska aldrig användas på ett grönt tak. Gifterna följer lätt med vid avrinningen från taket och ut i dagvattenrecipienter. Av samma anledning bör gödsling genomföras sparsamt. All skötsel på taken ska utföras enligt Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS) för arbete på tak. Hänsyn till boendes säkerhet och utemiljö ska också iakttas under och efter arbete. Det är fastighetsägarens ansvar att nödvändiga säkerhetsinstallationer för arbetets utförande finns och underhålls. Nedan följer en beskrivning av underhållsskötsel för olika vegetationssystem. B 1 Figur 31. Utvecklings- och målbilder för sedumtak som gödslats och toppdressats 2013. Fyra bilder från samma tak vid Östra fäladsgatan 10 i Malmö. Taket har sektionerats med olika gödselinsatser. B 2 A 1) Foto från 2014 på ogödslad yta med 5 liter toppdressning. A 2) Foto från 2014 på yta som 2013 fått behandling med 6 g kväve (N) samt ca. 5 liter toppdressning / m². B 1) Foto från 2015 på samma ogödslade yta som A1 ovan. B 2) Foto från 2015 på samma behandlade yta som A2 ovan (utan någon annan behandling än den som genomfördes 2013). 30-31

4.8.2 Sedum-ört och ängstak Efter installations- och färdigställandeskötsel om vanligen två växtsäsonger är den fortlöpande underhållskötseln jämförbar oavsett om sedum-ört eller ängstaket anlagts med vegetationsmattor, plugg eller genom frösådd. Med substratdjup större än 80 mm är det fler torktåliga örter som kan överleva utan bevattning. Men ett större substratdjup medför samtidigt en risk för att oönskat växtmaterial etablerar sig på taket. Vid skötsel bör invasiva arter och trädsticklingar rensas bort. När invasiva arter rensas bort bör detta göras försiktigt så att inte rester av plantan eller dess frön sprids på taket. I den europeiska databasen DAISIE finns listor för alla europeiska länder över vilka arter som anses vara invasiva. Men det är inte alla arter som ses som invasiva i andra länder som har denna karaktär i svenska ekosystem. Ett visst gräsinslag kan vara en del av ett ängstaks funktion och uttryck men en kraftig gräsvegetation tenderar att konkurrera ut örtvegetationen. Det kan vara svårt att rensa bort gräs med grässvål som etablerat sig allt för kraftigt och vid skötsel bör därför gräs hållas tillbaka om målet är att bibehålla en större andel blommande örtvegetation. Den halvparasitiska örten ängsskallra parasiterar på gräsrötter och kan ha en viss hämmande effekt på gräs samt bidra till en gul blomning, även vid omfattande gräsdominans. För att undvika ogräsetablering på eventuella eroderade ytor så kan pluggplantor planteras eller sticklingar/frön sås ut. Det är fördelaktigt om ogräs rensas bort tidigt på säsongen innan det etablerar ett kraftigt rotsystem eller blommar över och självsår sig. Perenna ogräs som sprider sig med underjordiska stammar, växtdelar eller utlöpare bör tas bort med hela plantan intakt för att förhindra fortsatt tillväxt. Blommande tak (med substratdjup större än 80 mm) med ängsvegetation/ängskaraktär gödslas ej eller mycket sparsamt vid behov (se även 4.8.4). 4.8.3 Biotoptak En viktig skötselaspekt på biotoptak innefattar att säkerställa att en växtart inte får ett oönskat övertag, detta för att bibehålla önskad artsammansättning och utryck. Eventuellt kan vissa växtarter som försvunnit återinföras. Men ur ett skötselperspektiv är det fördelaktigt om en viss utveckling och förändring över tid kan accepteras. En särskild design och uttryck, t.ex. en specifik färg i blomningen eller med mönster skapat genom olika placering av växtarter, kräver en omfattande skötsel för att upprätthållas. Men med designinslag som skapas med strukturella element, eller genom sektionering av växtbädden med olika substratdjup, behövs inte en omfattande skötsel för att upprätthålla uttrycket. ph-värdet kan vara en viktig faktor för att behålla en viss biotop. Det kan komma att höjas eller sänkas beroende på olika miljöfaktorer eller urlakning. ph-värdet kan lätt höjas genom en kalkgiva. Det är dock mycket svårt att sänka ph. Eventuell död ved och insektsholkar ska kontrolleras för att säkerställa funktion och att de alltjämt är förankrade. Andra faunastödjande inslag som stenrösen bör också kontrolleras. 4.8.4 Gröna tak med hög biologisk mångfald För att gynna biologisk mångfald är det nödvändigt att ta bort oönskat växtmaterial, speciellt invasiva arter. Näringsinnehållet i växtbädden bör vara begränsat varför stora ansamlingar av dött växtmaterial tas bort från taket så att förmultning och humusbildning förhindras. Gödsling är generellt inte nödvändigt på artrika tak med ängskaraktär. Fosfor kommer sannolikt inte att bli en bristfaktor på tiotals år. Kvävetillförsel främjar kvävegynnade ogräs och ska därför undvikas. Kalium kan eventuellt bli en bristfaktor för grova jordar som har svårt att hålla näring. Det finns exempel på mycket artrika tak med 150 mm substratdjup som inte har gödslats på flera decennier¹⁰. KATEGORI AV ANLÄGGNING Färdigställande / garantiskötsel. Vanligen ca. två säsonger Förodlad sedummatta Ev. dress av skarvar Ev. ogräsrensning Kontroll och återställande av mattors läge (vid ev. kasning el. vindlyft) Platsodlad sedum Ogräsrensning Kontroll av vegetationens utveckling Ev. komplettering med växtmaterial Sedum ört/äng MÖJLIG MÅLBILD Fortlöpande underhållsskötsel Tillsyn varje år med funktionskontroll Gödning varannat till var tredje år Ev. toppdressning Tillsyn varje år med funktionskontroll Gödning varannat till var tredje år SAMBAND Kontroll av pluggplantors inrotning och överlevnad Ogräsrensning Kontroll av vegetationens utveckling Ev. komplettering med växtmaterial Tillsyn varje år med funktionskontroll Ingen eller mycket sparsam gödsling Vegetationen kan behöva hävdas Biotoptak Kontroll av ev. pluggplantors inrotning och överlevnad Ogräsrensning Kontroll av vegetationens utveckling Ev. komplettering med växtmaterial Tillsyn varje år med funktionskontroll Ingen eller sparsam gödsling beroende på biotop Vegetationen kan behöva hävdas Figur 32. Skötsel av grönt tak i Västra Hamnen, Malmö. (Foto: John Block) 10 Schneider R. (2009). Bestandsaufnahme der Orchideenvorkommen auf Schweizer Dachbegrünungen. Zürcher Hochschule für Angewandte Wissenschaften, Wädenswil. Unverö. Ber., 75S Figur 33. Illustrerar förhållandet mellan anläggning, färdigställande skötsel och underhåll av extensiva takplanteringar utifrån målbild. 32-33

5 SUBSTRAT Substratet utgör själva växtbädden och ska dels förankra vegetationen, dels bidra med fukt och näring. Det är också viktigt att substratet innehåller tillräckligt med luft, även under perioder med stor nederbörd, och att det inte är för tungt då det är den faktor som mest påverkar överbyggnadens last. Överbyggnadens tjocklek är ofta begränsad på bjälklag, dels på grund av begränsad bärighet och dels på grund av höjdsättning på entréer och fönster. Det är därför sällan lämpligt att använda en vanlig växtjord på bjälklag eftersom den blir alltför vattenhållande vid ett begränsat djup på överbyggnaden (se kapitel 6). Genom att använda tillsatsmaterial i substratet kan dess egenskaper förändras så att det blir mer eller mindre vattenhållande, lufthållande och/eller genomsläppligt. Tillsatsmaterialet påverkar också substratets last. Tabell 3. Beskrivning av substratets olika beståndsdelar och egenskaper. HUVUDKOMPONENTER BESTÅNDSDELAR EGENSKAPER GRUND FÖR UTVÄRDERING / KRAV Tillsatsmaterial Tegelkross, pimpsten, scoria, biokol, Leca ¹¹ Reglerar last, vattenhållande- och lufthållande förmåga. Påverkar genomsläppligheten. Stabilitet och hållbarhet Vatten- och lufthållande förmåga Specifik vikt Renhet Framställningsmetod/transport Jord Grus, sand, silt och lera Reglerar last, vattenhållande- och lufthållande förmåga. Påverkar genomsläppligheten. Näringshållande förmåga. Sammansättning Behov av genomsläpplighet/vattenhållande förmåga Näringsinnehåll Renhet Mullhalt Organiskt material Kompost, torv, cocosfiber m.m. Innehåller näring och håller kvar påförd näring samt bidrar till mikroliv. Torv sänker ph. Låghumifierade produkter bidrar även till struktur och lufthållande egenskaper. Ursprung Renhet Humifieringsgrad Behov (ska ph sänkas, eller behöver näringshållande kapacitet öka?) Typ av anläggning Figur 34. Friedensreich Hundertwasser House, Wien. (Foto. Jonatan Malmberg) 4.8.5 Trädgårds- eller parkkaraktär Skötselåtgärder på trädgårds-/parkanläggningar på bjälklag är i stort sett desamma som för motsvarande anläggningar på mark. Det som huvudsakligen skiljer är behovet av bevattning och dränering samt att man inte kan utföra schaktåtgärder utan att ha kunskap om bjälklagsutformningen och tätskiktet. Att växtbädden anläggs ovanpå ett bjälklag innebär att avvattningen och dräneringen från ytan blir mer komplex än på ett bart bjälklag. Eftersom dräneringssystemet och avrinningspunkterna är inbyggda och dolda får man inte samma direktrespons som på ett bart tätskikt om något inte fungerar som det skall. Tillsyn av brunnar och att dräneringsvägar inte hindras av rötter, växter, löv m.m. bör läggas in i ett löpande skötselprogram. Det är viktigt att det finns tillgänglig information om avrinningsvägar, dräneringssystem och tätskiktssystem och hur man skall hantera dessa. Ansvarsfördelningen när det gäller skötsel måste klargöras. På gröna bjälklag är man vanligen helt beroende av bevattning och lättillgängliga vattenutkastare. Bevattningsbehov och utformning av olika bevattningssystem beskrivs i kapitel 8. Bevattningssystem kräver regelbunden tillsyn och måste kopplas ur inför vintern för att skyddas från frysskador. Fuktmätare kan vara en bra hjälp för att avgöra om bevattningsanläggningen fungerar tillfredsställande. Eftersom lakvatten från gröna bjälklag kommer att nå dagvattensystemet så är det av stor vikt att inblandning av gödning och gödslingsåtgärder sker med försiktighet för att minimera miljöpåverkan. 4.9 TÄNK PÅ Att beskriva utförandet utifrån kriterier som går att kontrollera i efterhand i händelse av tvist. Att substratdjup är den viktigaste faktorn för växternas överlevnad och utveckling. Att ta hänsyn till platsspecifika förhållanden vid val av vegetationssystem. Att oavsett typ av anläggning måste driftsaspekter och förutsättningar för skötsel finnas med tidigt i projekteringen. Att variera växtbäddens djup är en viktig faktor för att främja artmångfald. Att bevattning kan vara ett bra sätt att lyckas med sommaretablering. Att gräs är konkurrenskraftigt och lätt konkurrerar ut örtvegetation. Att öka ph är relativt lätt men att sänka ph är svårare. Att anpassa gödningsnivå efter vegetationssystem. 5.1 TILLSATSMATERIAL Ett tillsatsmaterial ska tillföra sådana egenskaper som en naturlig jord saknar. Ett önskvärt tillsatsmaterial kan samtidigt både öka den vattenhållande kapaciteten och genomsläppligheten. I en naturlig jord innebär detta ett motsatsförhållande. Tillsatsmaterialets uppgift är också att minska lasten genom att vara poröst och därmed lätt. Med hjälp av ett riktigt bra tillsatsmaterial kan de interna porerna i materialet även hålla en del vatten och därmed öka vattenmagasinet i substratet. Exempel på tillsatsmaterial är vulkaniska material såsom pimpsten, scoria och zeolit m.fl. Även Leca, krossat tegel, expanderande skiffer och biokol är exempel på tillsatsmaterial. Leca är också ett tillsatsmaterial som framställs genom värmebehandling av lera. Materialet måste krossas för att få vattenhållande förmåga. Det är relativt tåligt mot kompaktering, brand och kyla. Leca brinner inte. Att använda okrossad Leca rekommenderas inte eftersom det inte tar åt sig vatten utan flyter och därmed riskerar att förflyttas på taket eller sköljas ner i dräneringen. Krossat tegel och keramik lämpar sig bra som tillsatsmaterial i substrat för gröna tak på grund av god vattenhållande kapacitet, god strukturstabilitet och relativt låg vikt. Krossat tegel har liknande egenskaper som lava och scoria. Det finns stora skillnader i materialegenskaper mellan olika krossade tegelmaterial. Man bör därför undersöka sitt specifika material så att det har förväntade egenskaper och kvalitet samt är fritt från växthämmande substanser. Expanderade skifferplattor och lättviktiga skifferaggregat har också goda vatten- och lufthållande egenskaper. Plattorna kan produceras ur återvunnet material. Pimpsten är ett krossat vulkaniskt material som finns tillgängligt i olika fraktioner. Det är ett lätt material med många interna porer och håller mycket vatten vid ett lågt vattenavförande tryck, det vill säga större delen av det vatten som pimpstenen håller kan utnyttjas av växterna. Inblandning av pimpsten minskar substratets last samtidigt som den ökar både den lufthållande och vattenhållande förmågan. Inblandning av pimpsten ökar även genomsläppligheten. Det mesta av den pimpsten som finns på den svenska marknaden är importerad från Island. Biokol är förkolnad biomassa som framställs genom pyrolys. Biokol har god vattenhållande kapacitet och fungerar som ett näringsbuffrande tillsatsmaterial med hög katjonbyteskapacitet samtidigt som det är inert för biologisk nedbrytning. Det är viktigt att biokolens egenskaper är specificerade eftersom materialet får olika egenskaper beroende pyrolystemperatur och ursprungsmaterial. 11 Produktnamn för bränd, expanderad lera 34-35

Sand Scoria Pimpsten (mindre fraktion) Tegelkross Kompost Leca Pimpsten (större fraktion) Biokol 5.2 JORDKOMPONENTER Det är stor skillnad på olika sorters jord men en gemensam nämnare är att all jord härrör från den lösa ytliga delen av jordskorpan och innehåller en varierande mängd ler, silt och sand. Kvalitén bestäms ofta genom en kornfördelningskurva¹² som visar innehållet av de olika fraktionerna. Kvalitén på jorden bestäms av halten av de ingående fraktionerna på så sätt att om silt eller ler dominerar så blir jorden fukthållande, medan om en sand dominerar blir jorden torr. En jord kan också innehålla organiskt material som är väl omsatt och färgar jorden mörk. Mullhalten i en jordbruksmark kan vara så hög som 5 %. Det är också möjligt att använda material från omgivningen där ett grönt tak anläggs som jord eller tillsatsmaterial, såsom matjord eller rivningsrester. Analyser av materialet krävs i så fall samt en utredning om materialets lämplighet och/eller behov av eventuella tillsatser. Vidare finns risken att oönskade frön från invasiva arter kan förekomma. 5.3 ORGANISKT MATERIAL Organiskt material har både god närings- och vattenhållande förmåga och kan, beroende på ursprung, också innehålla näring som frigörs vid nedbrytning. Exempel på ett organiskt material som kan vara näringsrikt är kompost. Torv är däremot mycket näringsfattigt och kan ha olika karaktär beroende på humifieringsgrad, dvs. nedbrytningsgrad. En torv med låg humifieringsgrad bidrar till en fluffig struktur och är bra på att hålla luft, medan en torv med hög humifieringsgrad snarare har en kompakt struktur och är bra på att hålla näring och vatten. Humifieringsgraden anges på en 10-gradig skala där H1 innebär låg humifieringsgrad och H10 innebär hög humifieringsgrad. Torvens humifieringsgrad ska anges av leverantören. Substratet ska inte innehålla alltför hög halt organiskt material på grund av risken för sättningar när materialet bryts ner samt på grund av brandrisk. För högt näringsinnehåll kan också resultera i frodig, torkkänslig och inte särskilt motståndskraftig vegetation, alternativt stor andel gräs som kan konkurrera ut andra växtarter och minska den biologiska mångfalden. Enligt FLL¹³ ska det organiska materialet till tunna överbyggnader för gröna tak vara mindre än 65 g/liter substrat vilket motsvarar ungefär 4 6 viktprocent organiskt material. För parkliknande anläggningar med ett större substratdjup ska mullhalten vara mindre än 90 g/liter, vilket motsvarar ungefär 6 9 viktprocent organiskt material. 5.4 ANALYSER OCH TESTER 5.4.1 Siktkurvor Det är vanligast att använda siktkurvor som kravspecifikation för anläggningsjordar i Sverige. En siktkurva beskriver mängden ingående partiklar av olika kornstorlek i ett sammansatt material. Siktkurvan framställs genom sållning där korn av olika storlekar separeras och vägs. I och med detta får man en viktbaserad framställning av ingående korn. De mindre kornstorleksfraktionerna som ler och silt analyseras genom sedimentation, som utgår ifrån hur lång tid små partiklar befinner sig svävande i en lösning är proportionellt mot kornstorleken. Den mest betydande faktorn för en jords egenskaper är dess porstorleksfördelning, dvs. hur mycket små respektive stora porer som finns i materialet. Detta styrs av fördelningen av organiskt material och kompaktion men det är också starkt kopplat till siktkurvans form och då framförallt andelen fint material. Siktkurvan blir ett sätt att förstå ett materials grundförutsättningar för vattenlagrande förmåga och vattengenomsläpplighet eftersom en direkt mätning av själva porsystemets egenskaper är tidskrävande och komplicerat. Den stora fördelen med siktkurvor är att det är ett relativt enkelt sätt att utvärdera om ett material uppfyller uppsatta krav. Det är också ett visuellt bra sätt att kommunicera en jords förväntade egenskaper och det finns en erfarenhet och förståelse för metodiken hos branschen och jordtillverkare. Det faktum att siktkurvan ger en viktbaserad representation av ingående material ger problem när man använder porösa material med låg vikt och framförallt material med interna porer som t.ex. pimpsten. De lätta porösa materialen lämnar mindre avtryck på kurvans utformning i jämförelse med ett solitt material med samma kornstorlek. Det kan alltså bli så att man underskattar en jords egenskaper både i relation till vattengenomsläpplighet och vattenhållande förmåga eftersom de porösa materialen egentligen utgör en större volymdel av det skelett som upprätthåller porsystemet och möjliggör dränering samtidigt som de interna mikroporerna inte kan beskrivas i en siktkurva. Det är framförallt i tunna växtbäddar som man använder en stor andel porösa material och det är mest i dessa substrat som siktkurvor kan bli missvisande. När det gäller anläggningsjordar och jordar för tjockare bjälklagsinstallationer är siktkurvorna fortfarande ett bra hjälpmedel för att beskriva en jords förväntade egenskaper. Vid utformning av tunna växtbäddar anser vi att man ska använda siktkurvor med en viss försiktighet och istället förlita sig mer på funktionstester av uppmätt vattenhållande förmåga och vattengenomsläpplighet. 5.5 TÄNK PÅ Att eftersom bärkraften på bjälklaget är begränsat bör man välja ett substrat som är relativt lätt, dvs. ett substrat som innehåller poröst tillsatsmaterial. Att substratet ska bidra med vattenhållande, näringshållande och lufthållande förmåga. Att det inte är möjligt att i efterhand avgöra hur stor andel tillsatsmaterial som tillförts substratet. Att välja ett substrat som inte vittrar eller bryts ned med tiden. Att en siktkurva inte säger så mycket om substratets funktion, speciellt inte om det innehåller porösa tillsatsmaterial. Att ställa kvalitetskrav på återvunnet tillsatsmaterial utifrån ursprung och eventuella föroreningar. Att ställa kvalitetskrav på det organiska materialet utifrån ursprung, näringsinnehåll, eventuella föroreningar och nedbrytningsgrad. Att ställa kvalitetskrav på jordkomponenter utifrån ursprung, eventuella föroreningar, näringsinnehåll och jordart. Att det är viktigt att undvika tillsatsmaterial som inte är froststabila. Att tunna växtbäddar ej bör innehålla partiklar mindre än 0,063 mm eftersom dessa är en bidragande orsak till igensättning av filter. 12 SS-EN ISO 14688-1 13 FLL, Guidelines for the Planning, Construction and Maintenance of Green Roofing: Green Roofing Guideline (Bonn: Forschungsgesellschaft Landschaftsentwickung Landschaftsbau, 2008). 36-37

6 VÄTBÄDD Växtbädden är den del av överbyggnaden som utgör förankringen och vatten-, näring-, och luftmagasin för vegetationen. Växtbädden består av ett eller flera substrat och uppbyggnaden beror på substratets kvalitet samt på önskad funktion och vegetationens behov. En växtbädd består av tre komponenter: vatten, luft och fast material. Det fasta materialet utgör växtbäddens skelett och bestämmer porernas storlek och form baserat på partikelstorlek och sammansättning. Växtbäddens porsystem utgörs alltså av det totala utrymmet mellan partiklar och i partiklar (i t.ex. pimpsten). Idealt innehåller en växtbädd cirka 50 % porer som i sin tur är fyllda till 50 % med vatten och till 50 % med luft (se figur 36). Figur 36. Optimal fördelning mellan jord, vatten och luft i växtbädden. Porernas storlek bestämmer hur mycket vatten växtbädden kan hålla. Små porer kan hålla vatten bättre än stora porer medan de större porerna är bättre på att hålla luft. (Illustration: Anna Pettersson Skog) A B Figur 35. Bjälklagsträdgård på kvarteret Asken, Jönköping. (Foto: White arkitekter / Waldemar Hansson) Figur 37. Illustration av hur vatten fördelar sig i en A) djup respektive B) grund växtbädd med en lerig sand (6 % ler) ¹⁶. I den grunda växtbädden är luftinnehållet endast 5 % i ytan och minskar med avståndet från markytan, vilket är för lite för de flesta växter. (Illustration: Anna Pettersson Skog) A B 6.1 VÄTBÄDDENS EGENSKAPER 6.1.1 Lufthållande förmåga De flesta växter vill ha minst 10 volymsprocent luft i rotzonen¹⁴. Det är porfördelningen som avgör vilket utrymme det finns för luft i växtbädden. Porerna kan fyllas med vatten eller luft och hur den fördelningen blir beror på sambandet mellan porstorleksfördelningen i substratet, packningsgraden och avståndet mellan markyta och materialavskiljande lager. För att tillräckligt med luft ska kunna komma in i rotzonen måste en växtbädd med små porer vara mäktigare än en växtbädd med grova porer. Figur 37 visar att om en växtbädd med en vanlig växtjord (t.ex. Jord A enligt AMA 2013¹⁵ ska få tillräckligt med luft i sin övre del på 400 mm så måste växtbädden ha en tjocklek på 1000 mm. Den visar också att om man använder samma substrat i en växtbädd som endast är 500 mm djup så kommer inte in tillräckligt med luft ens vid ytan av växtbädden. Ett sätt att få in tillräckligt med luft i en grund växtbädd är att bygga upp den med ett grövre material som ger grövre porsystem som håller mindre vatten. Nackdelen med en sådan växtbädd kan vara att den i vissa fall håller för lite vatten och därmed torkar ut snabbt och kräver stor bevattningsinsats. En åtgärd för att komma runt detta är att bygga växtbäddar med poröst material som till exempel pimpsten eller tegelkross. Dessa material kan vara grova och ha ett grovt porsystem som släpper in luft samtidigt som de är porösa med interna porer som kan hålla vatten (se figur 38). Genom att använda ett tillsatsmaterial med interna porer kan växtbädden således byggas grundare och ändå släppa in tillräckligt med luft. 14 Handreck, K., & Black, N. (2010). Growing media for ornamental plants and turf (4. ed). Sydney: UNSW Press. 15 Svensk byggtjänst, AMA anläggning 13: allmän material- och arbetsbeskrivning för anläggningsarbeten. (Stockholm: Svensk byggtjänst, 2014). 16 Andersson, S., Wiklert, P., & Weidow, B. (1983). Studier av markprofiler i svenska åkerjordar: en faktasammanställning. DelV- Skaraborgs län (Rapport Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för markvetenskap, Avd. för lantbrukets hydroteknik, 0348-1816 No. 130). Uppsala: SLU. Figur 38. Ett poröst material har interna porer som kan hålla vatten (B) medan porerna mellan partiklar tillåter att luft kommer in i växtbädden. I grus eller sand är det endast porerna mellan partiklarna som styr den vatten- eller lufthållande förmågan. 38-39

6.1.2 Vattenhållande förmåga På grund av begränsningar i bjälklagets bärkraft får vegetationen ofta ett begränsat utrymme att växa i på gröna tak. Den totala mängden vatten som finns tillgänglig i växtbädden är därmed också begränsad varför det är viktigt att använda ett substrat med hög vattenhållande kapacitet. Växtbädden har dessutom ingen kapillär kontakt med grundvatten, vilket gör den extra torkkänslig. Tillsatsmaterial med interna porer är därför viktiga för att öka den vattenhållande förmågan. 6.1.3 Genomsläpplighet Att vatten har möjlighet att röra sig fritt genom överbyggnaden är viktigt eftersom många arter inte tål stående vatten, och för att stående vatten ökar belastningen på den bärande konstruktionen. Enligt FLL¹⁷ bör lerinnehållet inte överskrida 15 viktprocent av substratets totalvikt eftersom finpartiklar kan följa med dräneringsvattnet och där täppa igen rännor och avlopp. En liten mängd ler är dock bra för växtbäddens förmåga att hålla näring. 6.1.4 Näringsinnehåll Ett balanserat näringsinnehåll är önskvärt för en god etablering av vegetationen utan näringsläckage. För många av de tunnare gröna taken, såsom ängsvegetation och biodiversitetstak, förordas lågt näringsinnehåll. För parkliknande anläggningar kan AMAs¹⁸ rekommendationer för näringsinnehåll i jorden vid anläggning användas. Vid underhållsgödsling rekommenderas ett långtidsverkande gödselmedel med styrd frisättning av näringsämnen för att minska risken för läckage. Tabell 4. Riktvärden för näringsinnehåll i växtbäddar för parkliknande miljöer ¹⁹ ENHET Ledningstal (Lt) ph H2O Kväve, NO ³ -N Fosfor, P-AL Kalium, K_AL Magnesium, Mg-AL AL-METOD 4-8 mg/100 g 8-16 mg/100 g 4-8 mg/100 g ÖVRIGA METODER 1,5-5¹ 6,0-7,0 2-8 mg/100 g ¹ Vid ledningstal mellan 4,0 och 5,0 måste orsaken till det höga ledningstalet klargöras. Figur 39. Innergårdsmiljö delvis på betongbjälklag (mitten av fotot) till ett garage, Malmö. Utan kapillär kontakt med grundvatten och en lång period utan regn eller bevattning syns att gräset ovanpå garagets bjälklag är mer torkutsatt än övriga gräsytor. 6.2 SUBSTRATDJUP Substratdjupet (växtbäddens djup) styrs av vegetationens behov av rotningsbar volym, substratets sammansättning och vattenhållande och lufthållande kapacitet samt bjälklagets bärighet. Substratet utgör en förankring till träd och buskträd och ska kunna leverera vatten, luft och näring. Många gånger står vegetationens behov i konflikt med vad den bärande bjälklagskonstruktionen kan tåla vilket kan leda till en underdimensionerad växtbädd som får ett större skötselbehov. Detta kan till viss del kompenseras genom att använda ett bättre substrat med speciella tillsatsmaterial som till exempel pimpsten. Att använda vanliga växtjordar är nästan alltid uteslutet på bjälklag, förutsatt att man inte kan bygga upp tillräckligt tjocka växtbäddar. Om bygghöjden är begränsad krävs en tillsats av poröst material för att göra växtbädden lättare och/eller tillföra både luft- och vattenhållande egenskaper. Detta kan illustreras med att i en växtjord med ca 6 % ler (t.ex. Jord A enligt AMA 2013) kommer luftinnehållet vid dräneringsjämvikt att vara för lågt i hela växtbädden vid ett substratdjup på cirka 500 mm. Vid motsvarande uppbyggnad med en jord med 60 volymprocent pimpsten tillsatt är luftinnehållet tillräckligt i hela växtbädden. Även vatteninnehållet blir större i växtbädden med pimpsten (se figur 40). Figur 40. Innehåll av vatten och luft i en 500 mm djup växtbädd med en A) växtjord med 6 % ler (t.ex. Jord A enligt AMA 2013) och B) en vanlig växtjord med inblandning av 60 volymprocent pimpsten. (Illustration: Anna Pettersson Skog) A B 17 FLL, Guidelines for the Planning, Construction and Maintenance of Green Roofing: Green Roofing Guideline (Bonn: Forschungsgesellschaft Landschaftsentwickung Landschaftsbau, 2008). 18 Svensk byggtjänst, RA anläggning 17: råd och anvisningar till AMA anläggning 13. (Stockholm: Svensk byggtjänst, 2014). 19 Tabell RA DCL.23/1, AMA 2017, Svensk Byggtjänst 40-41

Substratval är en viktig faktor som styr överbyggnadens tjocklek. Växtval är en annan faktor eftersom man bör åstadkomma en växtbädd som kan stödja vegetationens rotsystem (se figur 41). Rekommenderat substratdjup enligt FLL för olika typer av vegetation anges i tabell 5. Man måste komma ihåg att även substratvalet påverkar det optimala substratdjupet och att vid överbyggnader mindre än 700 mm bör man i princip aldrig använda en vanlig växtjord utan tillsatsmaterial. Mindre träd Större buskar Perenner och mindre buskar Extensivt ört-grästak Växtjord Figur 42. Frodig innergård på betongbjälklag i kvarteret Båtklubben, Stockholm. (Foto: Anna Pettersson Skog) SAMBAND Min. 100 mm växtjord Växtjord Växtjord Undre växtjord Figur 41. Ett större substratdjup kan stödja en kraftigare vegetation. (Illustration: Martin Grane från förlaga av Tove Jägerhök) Tabell 5. Rekommenderat substratdjup för olika typ av vegetation enligt FLL ²⁰ (mm) Sedum-mossa Sedum-ört Äng och stäppkaraktär Gräsmatta Buskage Stora buskar Mindre träd/buskträd Större träd 40 60 80 100 120 150 180 200 250 300 350 400 450 500 600 700 800 900 1000 1250 1500 2000 6.3 ANALYSER OCH TESTER 6.3.1 Näringsanalys Näringsanalys för kalcium, magnesium, kalium och fosfor, utförs oftast enligt AL-metoden²¹ i Sverige och det finns riktvärden som bygger på beprövad erfarenhet och försöksverksamhet inom lantbruk. Kväveinnehållet analyseras vanligen som nitratkväve i ett vattenextrakt. Om substratet innehåller kompost kan en analys av ammoniumkväve var informativt. I ett näringsanalyspaket ingår ofta även ph och ledningstal (Lt) vilka också ger värdefull information om substratkvalitén. ph är ett mått på vätejonkoncentrationen i substratet medan ledningstal eller elektrisk konduktivitet är ett mått på koncentrationen lösta salter i substratet. Ledningstal motsvarar den elektriska konduktiviteten i ms/cm gånger 10. Används istället bara elektrisk konduktivitet som mått brukar den anges i S/m. Ett för högt ledningstal kan vara en indikation på högt näringsinnehåll eller förekomst av föroreningar. Ledningstal och ph analyseras i jord-vattensuspension. 6.3.2 Mullhalt Mullhalt analyseras genom torrförbränning i en muffelugn. Det organiska materialet bränns då bort och differensen mellan den torra vikten på provet före och efter förbränningen kallas glödförlust. Eftersom även kristallbundet vatten avdunstar vid förbränningen måste man korrigera för det. Mängden vatten som avgår korrelerar väl med lerhalten och man subtraherar därför glödförlusten med en korrigerande faktor som beror på lerhalt. 6.3.3 Vatten- och lufthållande förmåga Vatten- och lufthållande förmåga är tidsödande att analysera och förekommer i dag i Sverige endast som rutinanalys på golfjordar. Man använder då en amerikansk standard²². Principen är att man packar jorden i cylindrar med känd volym som sedan vattenmättas. Vatten kommer att drivas ut ur cylindern när den utsätts för olika vattenavförande tryck. Hur mycket vatten som hålls kvar kan räknas ut genom att man väger cylindern och genom att räkna ut porositeten och analysera kompakt- och skrymdensitet. 6.3.4 Genomsläpplighet Genomsläppligheten i ett substrat kan mätas antingen direkt på bjälklaget eller i laboratorium. Enligt FLL bestäms genomsläpplighet på substratet med hjälp av den så kallade falling headmetoden, vilken innebär att man mäter tiden för en vattenpelare av viss höjd att rinna igenom ett substrat. Metoden ger inget exakt värde på genomsläpplighet utan kan ses som ett grovt verktyg för att bedöma om ett substrat har tillräcklig genomsläpplighet eller inte. 20 FLL, Guidelines for the Planning, Construction and Maintenance of Green Roofing: Green Roofing Guideline (Bonn: Forschungsgesellschaft Landschaftsentwickung Landschaftsbau, 2008). 21 Egnér, H., Riehm, H. & Domingo, W.R. (1960). Untersuchungen über die chemische Bodenanalyse als Grundlage für die Beurteilung des Nahrstoffzustandes der Böden. II. Chemishe Extraktionsmetoden zu Phosphor- und Kaliumbestimmung. K Lantbr. Högsk. Annlr 26, 199-215. 22 ASTM F-1815 42-43

6.4 UTFÖRANDE 6.4.1 Förberedelser Tätskiktet ska vara kontrollerat och garanterat vattentätt och uppdraget 300 mm ovanför projekterad växtbäddsyta. För att minimera risken för skador på tätskiktet under installationen måste ytan rensas från skräp och skyddas i alla lägen. Där tätskiktet måste beträdas ska det skyddas av plankor eller skivor, som i sin tur ligger på en geotextil eller en rotskyddsfolie. Svaga zoner där bärigheten är begränsad ska märkas ut och substratet ska fördelas så att lasten inte koncentreras till ett och samma ställe. Konstruktören ska märka ut lämpliga platser för mellanlagring av massor och material (se även kapitel 7.2). 6.4.2 Installation Ett installerat och godkänt tätskikt ska skyddas mot mekanisk åverkan med exempelvis en geotextil som monteras ovanpå tätskiktet. När det gäller dränering och magasinering av vatten finns en mängd olika material att tillgå. Materialen skiljer sig åt vad gäller egenskaper, storlek och design. Det är viktigt att substratet inte tränger ned i dräneringslagret och sätter igen dräneringskanaler. Om taket har en sarg behöver denna skyddas mot fukt och växtrötter. Det brukar lösas genom att tätskiktet dras upp över sargen. Gentemot husfasad är en tumregel att tätskiktet ska dras upp minst 300 mm ovanför växtbäddsytan. Även genomföringar med ventilationstrummor, rör etc. med uppdrag av tätskikt bör beaktas och utvärderas vid projektering för att säkerställa tätskiktets funktion. Se vidare i Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt²³. Ett kapillärbrytande material med djup på ca 50 mm och bredd på minst 300 mm kan användas för att skilja substratet från takkant, taksarg, dräneringsutlopp och ventilationstrummor. Om växtbädd skiljs från husfasad med kapillärbrytande material är det möjligt att bygga växtbädden högre (större substratdjup) än jämfört med om växtbädden byggs direkt intill fasaden mot det uppvikta tätskiktet (se figur 43 nedan). Det kapillärbrytande materialet bör vara grovt (mer än 16 mm) och tvättat för att undvika växtetablering. Rundat material är mest lämpligt. Krossat material kan skada tätskiktet om det inte skyddas med t.ex. en lämplig geotextil. Det kan finnas fler ställen på taket där det kan vara klokt att skydda mot växtlighet med grovt kapillärbrytande material, t.ex. under ventilationshuvar, vid fönster som reflekterar solljus, vid uppskjutande väggar eller andra konstruktionsdelar. Ett alternativ gällande avvattning är att installera distansbrunnar kring avvattningen. Dessa skapar en vegetationsfrizon närmast utlopp och kan enkelt inspekteras och underhållas. Vid förekomst av plåtdetaljer behöver man också ta hänsyn till växtbäddens bygghöjd. Att tidigt koppla ihop arkitekten med en plåtsakkunnig ökar möjligheterna för att redan från början styra mot tekniska lösningar som är anpassade till förutsättningarna i projektet. Då plåtdetaljer hamnar så lågt att de kommer i kontakt med vegetationen används uteslutande rostfria material. För att förhindra vindlyft på utsatta anläggningar kan kanter och vinklar skyddas genom gruslagda gångar på ungefär 0,5 meter. Vid vissa mycket vindutsatta lägen så är det inte lämpligt att använda sig av gruslagda gångar då kraften från vinden är för stor. Då bör andra åtgärder göras utifrån uträkningar gjorda av konstruktör. 6.4.3 Kompaktion Alla substrat sätter sig eller kompakteras något efter installation. Installation av substratet ska göras så att projekterad växtbäddsyta uppnås efter naturlig sättning. Vissa substrat har en sättningsfaktor på ca 10-20 % efter installation och eventuell sättning måste kompenseras för genom lämplig överhöjning utan att fylla högre än det uppdragna tätskiktet. Vissa substrat kan kräva specialåtgärder tex bevattning för att sätta sig. Ibland anges kompaktions- eller sättningsfaktorer i produktblad för substratet. Jordar med högre organiskt innehåll eller mer finmaterial tenderar att kompakteras mer än en jord eller ett substrat med övervägande grovt oorganiskt material. 1 2 3 Figur 44. Att växtbädden sätter sig något efter installation bör kompenseras vid projektering för att få det substratdjup som stödjer önskad vegetation. KAPILLÄRBRYTANDE MATERIAL 300 mm Uppdraget tätskikt Figur 45. Substratdjupet begränsas ofta av begränsad bygghöjd eller begränsad bärighet. Detta kan i vissa fall kompenseras med ett bättre substrat (1). Om bygghöjd och bärighet inte är begränsande kan man i vissa fall använda ett enklare substrat som kräver ett större substratdjup (2). Att begränsa både substratdjup och substratkvalitet leder alltid till ett större skötselbehov (3). 6.5 TÄNK PÅ Att om man sparar in på substratets kvalitet och/eller växtbäddens uppbyggnad så leder det till ett ökat skötselbehov för att upprätthålla visionen om vegetationens utseende och kvalitet (se figur 45). Att lätta tillsatsmaterial kan blåsa av från taket under anläggning om de tillåts torka. Materialet ska därför hållas fuktigt genom övertäckning. Att lasterna måste fördelas på rätt sätt vid utförandet. Att i tunna växtbäddar har varje centimeter substrat stor betydelse för växtbäddens egenskaper och vegetationens utveckling och överlevnad. Att man ska undvika att bygga växtbädden i lager då det hindrar den vertikala vattentransporten och riskerar att göra delar av växtbädden syrefattig. Att alla substrat sätter sig efter installation och att överfyllnad, eller påfyllnad efter ett tag, kan krävas för att behålla projekterad markhöjd vid garantibesiktningen. Växtbädd Dräneringslager Figur 43. En lösning för att kunna anlägga med ett tjockare substratdjup trots begränsat uppdrag av tätskikt mot fasad (ska vara uppdraget 300 mm ovan växtbäddsytan) är att skilja fasad från växtbädd med ett kapillärbrytande material. 23 Grönatakhandboken - Betong, Isolering och Tätskikt 44-45

7 LASTER FRÅN GRÖNA TAK Takets bärkraft behöver beräknas både vid nybyggnation med grönt tak och när ett grönt tak anläggs på befintligt tak. Taket ska, förutom att hantera laster från överbyggnadens substrat och vegetation, ha kapacitet för ett antal laster såsom vind- och snölast samt människor som tillfälligt vistas på taket för exempelvis skötsel av extensiva gröna tak eller för vistelse och rekreation på intensiva gröna tak. Viktigt att beakta är att olika vegetationsskikt kräver olika uppbyggnad, vilket i sin tur ger skilda lastförutsättningar som ställer krav på takets bärighet (se Figur 46). Mindre träd Tabell 6. Exempel på fältlaster (substrat inklusive kapillärt bundet vatten), substratlast samt vegetationslast på bjälklag. De lägre substratlasterna gäller för det lägre substratdjupet med ett lättviktssubstrat medan den högre lasten gäller för det större substratdjupet och ett tyngre, mineralbaserat, substrat. För noggrannare uppdelning hänvisas till FLL²⁴ VEGETATION Sedum/mossa Sedum/ört Gräsmatta, äng, perenner SUBSTRATDJUP [mm] 30 80 80 120 120 350 SUBSTRATVIKT [kg/m²] 40 160 80 240 120 700 VEGETATIONSVIKT [kg/m²] 10 10 5 15 TOTAL LAST [kn/m²] 0,5 1,7 0,9 2,5 1,3 7,2 Mindre buskar och perenner 300 600 300 1200 20 30 3,2 12,3 Större buskar Stora buskar och mindre träd 600 1500 600 3000 40 60 6,4 30,6 Större träd 1000 2000 1000 4000 150 10,2 40,2 Perenner och mindre buskar Sedum Min. 30 mm Extensivt ört-grästak Min. 100 mm växtjord 50 kg per m² Växtjord Figur 46. Olika vegetationsskikt kräver olika uppbyggnad, vilket i sin tur ger olika lastförutsättningar som ställer krav på takets bärighet. (Illustration: Martin Grane från förlaga av Tove Jägerhök) 7.1 PERMANENTA OCH TEMPORÄRA LASTER UNDER BRUKSSKEDET Vid lastberäkningar av ett grönt tak räknas alltid vikten av överbyggnaden, inklusive vattenmättat substrat och övriga material såsom vattenmättat dräneringslager och växtlighet, med i den totala lasten. Ett grönt tak med 100 mm överbyggnad kan väga runt 100 kg per kvadratmeter i torrt tillstånd, men ända upp till 130 kg när det är vattenmättat. I Tabell 6 redovisas ett antal exempel på olika vegetationstyper samt lämpliga substratdjup för dessa inklusive vikter för vattenmättade substrat, benämnt LASTER Växtjord Växtjord Undre växtjord > 2 ton per m² fältlaster, samt vegetation. Den lägre vikten gäller för lättviktssubstrat (porösa material) medan den högre vikten gäller för mineralbaserade substrat. Den totala vikten av samtliga material och växter som ska installeras på det gröna taket ska tas med i beräkningen. Träd kan utgöra betydande laster och kan därför med fördel placeras där det finns underliggande stödjande strukturer såsom pelare eller bärande väggar. Träd och buskar blir betydligt tyngre på sikt när de växer till sig och det måste finnas marginaler för detta, kontrollera alltid förväntad fullväxt storlek och vikt för större vegetation med leverantör. Tidsperspektivet på fältlasterna av överbyggnaden är långtid eller permanenta, det vill säga minst 10 år eller byggnadens livslängd. Till fältlasterna redovisade ovan tillkommer: Vindlast Lasten av vind förändras och ökar för gröna tak och gröna tak på påbyggnader ²⁵. Dels på grund av högre byggnadshöjd och dels på grund av annan råhet och friktion på takytan. Typ av växtlighet ger olika råheter och friktion. I den svenska standarden Laster på bärverk²⁶ anges friktionskoefficienter för olika takytor men tak med växtlighet finns inte med. Dock finns uppgift för en profilerad takyta vilket borde kunna användas för lägre växtlighet, t.ex. extensiva naturlandskap. Regnlast Mängden vatten som kan magasineras i substraten och på växtytorna är beroende på avrinningshastighet och dräneringshastighet samt avvattningslösningar på taket/anläggningen. Ovan redovisade fältlaster inkluderar vattenmättade substrat men skyfall kan generera vattenmängder utöver vad substraten kan hantera. Det påverkar den korta lastökning som ett skyfall kan orsaka. Ett kraftigt skyfall kan regna med mellan 1 mm/ min till 5 mm/min ²⁷, ²⁸. Substratens fördröjningsförmåga vid dränering och regnets varaktighet påverkar lastens intensitet och lastens storlek måste bedömas med relationen mm regn/ tidsenhet och dräneringskapacitet. Eftersom skyfall framförallt förekommer under sommaren skulle det därmed inte behöva kombineras med maximal snölast. 50-årsvärdet är ett lämpligt utgångsvärde för en karakteristisk lastnivå. Snölast Växtmiljön med vegetation och substrat på gröna tak kan sannolikt öka snölaster i förhållande till vanliga tak. Värdet för snölast på mark, vilket är den normenliga utgångspunkten för snölast utan den normenliga reduktionen som görs för horisontella eller flackt lutande tak, användes med fördel vid utvärdering av gröna tak. Beroende på typ av grönt tak kan det finnas skäl att variera snölasten. Exempelvis så borde ett sedumtak sannolikt inte samla lika mycket snö som ett tak med större vegetation. Tillfällig last av utrustning och maskiner Tillfälliga och lokala laster utgörs av maskiner och annan utrustning för skötsel och eventuell rekreation. De temporära laster som uppstår vid anläggandet av gröna tak kan antas vara densamma som vid förekommande skötsel och underhåll. Detta innebär att man inte behöver räkna med extra laster för skötsel och underhåll (se kapitel 7.2). Nyttig last Mänsklig aktivitet och lös inredning (exempelvis strukturella element; död ved, stenar, etc.) är exempel på nyttig last som bör beaktas utifrån vad bjälklagen är avsedda att användas för. För gröna tak som beträds skulle SS-EN 1991-1-1:2002²⁹ kunna tillämpas. Yttertak klassificeras med hänsyn till åtkomlighet. Övrig last Gruslager för vegetationsfria zoner på taket och/eller betongelement för kanter är exempel på övrig last. 24 FLL, Guidelines for the Planning, Construction and Maintenance of Green Roofing: Green Roofing Guideline (Bonn: Forschungsgesellschaft Landschaftsentwickung Landschaftsbau, 2008). 25 Axelsson, M. (2016). Förstudie av möjligheter att bygga på befintliga byggnader för att skapa gröna tak (Arbetsrapport No. SP Arbetsrapport 2015:06). Borås. 26 European Committé for Standardization, Laster På Bärverk Del 1-4, Allmänna Laster : Vindlast, Svensk Standard, 99-0275107-5 ; SS-EN 1991-1-4:2005/AC:2009 (Stockholm: SIS, 2009). 27 Axelsson, M. (2016). Förstudie av möjligheter att bygga på befintliga byggnader för att skapa gröna tak (Arbetsrapport 2015:06). Borås. 28 SMHI, Rotblöta och skyfall, text, SMHI, (July 28, 2015), http://www.smhi.se/ kunskapsbanken/rotblota-1.17339. 29 European Committé for Standardization, Laster På Bärverk Del 1-1 Allmänna Laster Tunghet, Egentyngd, Nyttig Last För Byggnader, Svensk Standard, SIS SS- EN 1991-1-1:2002 (Stockholm: SIS, 2002). 46-47

7.2 TEMPORÄRA LASTER OCH LOGISTIK UNDER ANLÄGGNINGSSKEDET En plan över bjälklaget med angivna lastbegränsningar ska tas fram redan i programskedet. Det är också viktigt att säkerställa lämpliga transportvägar till och från taket för de fordon och eventuella kranar som levererar substrat, material och växter. Om material ska förvaras på plats bör möjlighet till säker förvaring finnas för att minimera risken för personskador. Om material ska lagras på bjälklaget under installation bör man ta hänsyn till att materialets vikt kraftigt kan öka belastningen på den del av taket där det lagras, en belastning som ökar ytterligare om materialet fuktas upp av regn. Materialets last kan behöva fördelas över takytan för att sprida vikten. Detta gäller även för fordonstransport på taket. Tätskiktets kapacitet vad gäller laster bör beaktas. Bärande delar av taket kan vara lämpliga för avställning av material, men en punktbelastning på ett tätskikt som inte klarar trycket riskerar att leda till skada på tätskiktet med risk för senare läckage. Tillgängligheten till teknikutrymmen, eller andra installationer på taket, bör tas hänsyn till i projekteringen. Transportvägar behöver eventuellt planeras. Sedumtak och andra tunna växtbäddar kan visserligen beträdas men är så pass känsliga att återkommande persontrafik kan skada vegetationsskiktet. Vidare finns det en risk att småsten följer med och trampas ned genom sedummattan med risk för skada på tätskikt eller rotspärr. Att planera användningen av ytor på taken i ett tidigt skede är centralt eftersom detta påverkar utformningen av detaljlösningar som senare kan bli svåra att korrigera. Mycket av det material som används för att konstruera ett grönt tak kan vara relativt känsligt för ovarsam hantering. Om installationen är fördröjd får vissa komponenter inte utsättas för UV-strålning eller frost och materialegenskaper bör därför kontrolleras inför förvaring. Om material ska lagras under en längre period på taket bör det lagras på ett sätt som förhindrar att det flyger av taket vid extremt väder. 7.3 TÄNK PÅ Att även vattenhållande skyddstextilier, vattenhållande dränering och installationer innebär en extra last. Att träd och buskar blir betydligt tyngre på sikt när de växer till sig och att det måste finnas marginaler för detta. Att kontrollera med leverantör förväntad fullväxt storlek och vikt för större vegetation. Att även räkna med vind-, regn- och snölaster. Att räkna med extra laster för vistelse och/eller utrustning vid driftsåtgärder. Att räkna med tillkommande laster under anläggningsskedet. 8.1.2 Växtbäddens vattenmagasin För att växten ska kunna transpirera krävs att det finns vatten i växtbädden. Hur mycket vatten växtbädden kan hålla beror på substratets vattenhållande förmåga samt avstånd till dräneringslagret. Tabell 7 visar det beräknade vattenmagasinet i växtbäddar, vid dräneringsjämvikt, med olika material och olika avstånd till dräneringen. Dräneringsjämvikt är det tillstånd då växtbädden har mättats med vatten och allt överskottsvatten har runnit av. Det innebär att det inte är motiverat att tillföra mer vatten än vad växtbäddsmagasinet kan hålla eftersom allt överskott rinner av. I djupa stora växtbäddar med dålig vattentillförsel är det å andra sidan risk för att dräneringsjämvikt aldrig inträffar och då är växtbäddsmagasinet mindre än vad som anges i tabell 7. Tabell 7. Växttillgängligt vatten vid dräneringsjämvikt hos ett antal växtbäddar med olika substrat och olika avstånd till dräneringen. Värdena som anges illustrerar skillnaden hur substrattyp och substratdjup påverkar den vattenhållande kapaciteten och ska inte användas för dimensionering. JORDART/SUBSTRATTYP Substratdjup (mm) Lerig sand (1) Siltig sand- Sand (2) Mellanlera Pimpstensjord (ren pimsten) Pimpsten blandad med sand Pimpsten blandat med sand och org mtrl VÄTTILLGÄNGLIGT VATTEN (mm) 500 170 120 110 190 170 250 (1) Liknande Jord A enligt AMA och (2) liknande Jord B enligt AMA ³². 100 40 30 30 40 40 60 8 BEVATTNING 8.1 INLEDNING/DEFINITION OCH FÖRKLARING Vattenbrist leder till torkstress för växtligheten, vilket i sin tur sänker tillväxthastigheten samt påverkar utseende och överlevnad. Vegetationens förmåga att härda ut under perioder utan vatten och att återhämta sig efter regn eller bevattning är artspecifik. Att ersätta material som har torkat bort är både tidsödande och dyrt. Därför är det särskilt viktigt med bevattningsanläggning om känsligt växtmaterial används eller om den anlagda växtbädden inte har kapacitet att säkerställa överlevnad under längre torka. Torr och död vegetation kan innebära en brandfara och bör tas bort. Att helt avstå bevattning kan innebära en risk då tilläggsbevattning kan vara nödvändig under torra, varma och blåsiga perioder, speciellt under etableringsfasen. Tillgång på vatten behöver därför alltid säkerställas. Däremot kan man fundera över bevattningens omfattning utifrån: vegetationens vattenbehov växtbäddens vattenhållande förmåga dräneringsmattans vattenhållande kapacitet fukthållande lager nederbördsmönster växtplatsanalys (kapitel 4.4). 8.1.1 Vegetationens vattenbehov Större delen av det vatten vegetationen konsumerar går åt till växtens transpiration. En del avdunstar direkt från blad och markyta och endast en mindre del går åt till fotosyntesen. Tillsammans kallas dessa vattentransporter för evapotranspiration (ET). Evapotranspirationen styrs av luftfuktigheten, som i sin tur beror på temperatur, vindförhållanden och nederbörd. Växterna kan till viss del styra transpirationen genom att stänga klyvöppningarna. Andra sätt kan vara behåring, vaxartad kutikula och modifierad metabolism. De här variationerna kan beskrivas med en vegetationsfaktor som anger hur stor andel av den uppmätta meteorologiska evapotranspirationen (pan-evaporation) som verkligen förbrukas. Vet man hur mycket vatten vegetationen förbrukar kan man beräkna bevattningsbehovet. Man brukar räkna med att gräs i genomsnitt förbrukar ca 3 mm vatten per dag under vegetationssäsongen. Den generella formeln för vattenförbrukning är Produkten av den potentiella avdunstningen från en fri vattenyta och en vegetationsfaktor (crop coefficient) som motsvarar växtens förmåga att reglera sin vattenförbrukning. Perenner förbrukar något mindre än gräs medan träd kan förbruka någonstans mellan 10-1000 liter per dag. Ett träds vattenbehov (i m3) kan beräknas enligt följande formel³⁰,³¹: Vattenförbrukning = KP BAI potentiell vattenavdunstning vegetationsfaktor Där: KP = kronprojektionsarea (m2) BAI = bladareaindex (brukar vara 4) Potentiell vattenavdunstning, som kan erhållas från SMHI, anges i mm men måste omvandlas till m. För perenner eller andra sammanhängande planteringar har man utvecklat ett system där vattenförbrukningen inte bara kopplas till den potentiella avdunstningen och vegetationsfaktorn utan även inkluderar en justering för mikroklimat och hur tät planteringen är. Det behövs dock mer utveckling kring optimering av bevattning på gröna tak och olika vegetationssystems bevattningsbehov. Zonering av växterna utifrån deras vattenförbrukning och torktålighet kan vara ett sätt att optimera bevattningseffektivitet samtidigt som man får en vacker vegetation. 8.1.3 Dräneringsmattor Vissa dräneringsmattor, med äggkoppsutformning, kan även vara vattenhållande. Leverantören bör ha uppgifter på hur mycket vatten som kan hållas kvar. 8.1.4 Fukthållande lager Om växtbäddsmagasinet är för litet för planerad vegetation, eller om man vill fördröja dagvatten kan man använda sig av fukthållande lager såsom fukthållande stenull, fukthållande filt m.fl. Det är viktigt att använda sig av beständiga material med dokumenterade egenskaper. Leverantören bör också ha uppgifter på hur mycket vatten som kan hållas kvar. Var uppmärksam på att god vattenhållande förmåga ofta korrelerar med dålig lufthållande förmåga och att växtbädden ovanför det fukthållande lagret måste tillgodose vegetationens behov av luft. Detta kan uppnås genom en genomtänkt uppbyggnad av växtbädd (se kapitel 6.1.1 Lufthållande förmåga). Pimpsten är ett material som är både fukt- och lufthållande och som kan användas både i fukthållande lager och i växtbädden. Figur 47. En dräneringsmatta kan hålla kvar vatten samtidigt som den tillåter överskottsvatten att rinna av, med minimal bygghöjd. (Illustration: Martin Grane) 30 Gullberg, J.-O. (1996). Dimensionering av växtbäddar för träd i staden. Alnarp: Alnarpsbiblioteket, Sveriges lantbruksuniv. 31 Lindsey, P., & Bassuk, N. (1992). Redesigning the urban forest from the ground below: a new approach to specifying adequate soil volumes for street trees. Arboricultural Journal, 16(1), 25 39.https://doi.org/10.1080/03071375.1992.9746896 32 Svensk byggtjänst. (2014a). AMA anläggning 13: allmän material och arbetsbeskrivning för anläggningsarbeten. Stockholm: Svensk byggtjänst. 48-49

8.2 BEVATTNINGSBEHOV Bevattningsbehovet är relaterat till växternas tillväxt och utseende, men de flesta växter lyxkonsumerar också vatten om det finns tillgängligt. Vattenbehovet är generellt störst hos gräsmattor där man bör förse gräset med 80 % av potentiell evapotranspiration. Träd och buskar klarar sig med 20 30 % mindre vatten. På just tak kan det vara bra att välja växter som ser bra ut även när de utsätts för torka. Bevattningsbehovet utgör i princip skillnaden mellan nederbörd och vegetationens förbrukning, där växtbäddens vattenmagasin utgör en buffert. Nederbörden varierar mellan olika delar i Sverige och bevattningsbehovet kommer därför också att variera. Man kan erhålla lokala nederbördsdata från SMHI. Växtbäddsmagasinet utgör en buffert och anger i princip hur länge vegetationen klarar sig utan bevattning. SPRINKLERBEVATTNING DROPPBEVATTNING DROPPBEVATTNING UNDER JORD INGEN BEVATTNING Figur 48. Grästrädgård med bevattningsbehov på Augustenborgs Botaniska Takträdgård, Malmö. (Foto: John Block) 8.3 BEVATTNINGSSYSTEM Jord med mycket porer Taksubstrat/sandjord Bevattningssystem som finns tillgängliga på marknaden inkluderar slangbevattning, sprinkler, vattenspridare, droppbevattning (ovan eller under jord) samt automatiserade system. Om droppbevattning installeras, under och i substratet, bör det markeras var droppslangen går för att undvika skador vid till exempel skötsel. För att spara plats bör samtliga kablar, vajrar och trådar integreras. Överväg vilka kablar som kan placeras tillsammans, vad gäller tekniska och kemiska interaktioner. Överväg också den kondensation som kan bildas på slangar när den omgivande temperaturen är högre jämfört med slangens kyligare yta. Det är fördelaktigt med invändig fast anslutning som endast är avsedd för det gröna bjälklaget så att bevattningssystemet inte kopplas ur av misstag. För en installation med t.ex. droppbevattning och timer så är det nästan alltid bättre och säkrare att göra en fast installation i ett skyddat utrymme inomhus. På så sätt är installationen skyddad mot frysskador och att eventuell obehörig råkar koppla ur bevattningen. Återsugningsskydd bör övervägas för att förhindra att vatten från bevattningsanläggningen sugs tillbaka in i tappvattensystemet vid eventuellt tryckfall i systemet. Bevattning med droppslang anses miljömässigt överlägset andra system eftersom bevattningsmängden kan styras efter vegetationens behov. När det gäller gröna tak kan emellertid bevattning med droppslang bli komplicerat eftersom de substrat som används är så pass porösa och dränerande. Man kan med andra ord få stora vattenförluster med droppslang, speciellt i kombination med dräneringslager med låg vattenhållande förmåga. I Figur 49 illustreras hur vattenspridningen sker i en sandjord (som liknar substraten på gröna tak) respektive i en lerjord. Av figuren framgår att den horisontella spridningen av vatten är liten i porösa jordar. I en jord med mer finmaterial går vattenrörelserna långsammare och domineras av kapillära krafter som drar vattnet även i sidled. Om man trots allt väljer att använda droppslangar bör dessa läggas mycket tätt. Om bevattningsslangar installeras endast under substratet kan det vara nödvändigt att komplettera med sprinklerbevattning fram tills vegetationen har utvecklat ett fullgott rotsystem. Om Jord med ett finare porsystem Lerjord Figur 49. Illustration av hur vattenspridningen sker i sand- respektive lerjord. Vänstra delen: Jord med mycket porer. Gravitationen drar vattnet ned i profilen med taksubstrat/sandjord. Högra delen: Jord med mer finmaterial och ett finare porsystem. Kapillärakrafter har stor påverkan i lerjord. sprinklerbevattning enbart ska användas under själva etableringsfasen kan den avslutas så fort vegetationen har slutit sig. I figur 50 visas på fördelen med sprinklerbevattning. Vatten till bevattningssystemet kan komma från redan existerande vattenförsörjningssystem eller från en uppsamlingscistern som kan placeras på taket. I båda fallen krävs bra tryck inuti ledningarna. Det finns även system för uppsamlat regnvatten där bevattning sker genom kapillär upptransport från vattenmagasinet. Att använda en cistern som samlar regnvatten är både ekologiskt och ekonomiskt fördelaktigt. Regnvatten kommer därmed till nytta, belastningen på avloppsnätet minskar och man sparar på färskvatten. Filtrerat gråvatten kan också användas. Både BRE- EAM och LEED värdesätter projekt som planerar grönområden utan permanent bevattning. En risk med automatbevattning kan vara att taken bevattnas på fasta tider oavsett behov. Det finns stora besparingar att göra genom att installera gröna tak som tål torka och inte kräver permanent bevattning utan endast enstaka bevattning vid extrema torrperioder. Teknikutvecklingen har gått fort och nu finns många moderna bevattningsdatorer som inkluderar algoritmer för att beräkna vattenbehov utifrån nederbörd genom sensoranslutning eller väderdata. 8.4 SKÖTSEL OCH UNDERHÅLL Alla bevattningssystem behöver skötsel och underhåll. De viktigaste skötselinsatserna görs på hösten då systemet dräneras och alla ventiler öppnas för att inte frysa sönder. Ytterligare insatser behövs på våren vid uppstart av bevattningssystemet. Figur 50. Droppbevattning eller underbevattning är ett bra sätt att spara vatten i många typer av planteringar men detta gäller inte alltid på gröna tak. En vanlig vattenspridare kan ge bättre tillväxt med samma vattenmängd på just den typ av genomsläppliga jordar som används på gröna tak. Fotona visar resultatet av en torrperiod med 1) sprinklerbevattning, 2) droppbevattning, 3) droppbevattning under jord och 4) ingen bevattning. (Foto: Bradley Rowe) 8.5 TÄNK PÅ Att bevattningsbehovet styrs av växtval, val av substrat, substratdjup samt platsspecifika faktorer. Att dräneringsmattor även kan ha en vattenhållande funktion. Att fukthållande lager riskerar att ta en del av substratdjupet i anspråk vilket påverkar växtbäddens funktion och vegetationens rotutrymme om man inte räknar med denna bygghöjd i ett tidigt stadium. Att projektera för en spolpost med backventil även om man inte tänker installera ett bevattningssystem. Att val av substrat påverkar urvalet av lämpligt bevattningssystem. Att det är viktigt att nedgrävda bevattningssystem är tydligt utmärkta i relationshandlingar och skötselplaner. Att flera miljöledningssystem värdesätter begränsat utnyttjande av färskvatten för bevattning. Att fukthållande lager riskerar att ta en del av bygghöjden i anspråk vilket påverkar växtbäddens funktion och djup och vegetationens rotutrymme om man inte räknar med denna bygghöjd i ett tidigt skede. 50-51

9 DRÄNERING Dräneringens uppgift är att föra bort överflödigt vatten från taket. Vattenpölar utgör en extra vikt och minskar dessutom mängden syre i växtbädden. Valet av dränering beror på faktorer såsom takets storlek, lutning, placering av stuprör, substratets egenskaper samt planerad vegetation. Logistik och ekonomi är också viktiga faktorer vid val av dräneringssystem. Vanligtvis installeras dräneringslagret mellan substratet och tätskiktet och består av antingen dräneringsmattor eller ett dränerande material. Ett dränerande skikt måste vara kapillärbrytande, dvs. inget vatten ska kunna transporteras kapillärt till lagret ovanför. För att åstadkomma detta ska dräneringslagret ha en tjocklek som överstiger den övre kapillära stighöjden i materialet. Dessutom ska den minsta poren i lagret vara större än den största poren i växtbädden ovanför. 9.1 DRÄNERANDE SKIKT Dräneringsmattor är den effektivaste metoden att skapa ett kapillärbrott vid begränsad bygghöjd och bärighet. Dräneringsmattor består av plastmaterial och kan liknas vid en äggkartong. Grundprincipen är att skapa ett utrymme för fritt flöde av vatten bort från taket och att lyfta substratet från eventuella ojämnheter på taket där det samlas vatten. Många dräneringsmattor har en kombinerad funktion i och med att de både tillåter borttransport av vatten samtidigt som de lagrar vatten i systemet. Dräneringsmattor med vattenlagrande koppar kan installeras med antingen materialavskiljande lager mellan substrat och dräneringsmatta, eller genom att kopparna fylls upp med substrat. Materialavskiljande lager kan utgöra ett problem om det sätter igen och upphör att vara vattengenomsläppligt. Det kan också vara ett problem i och med att de rötter som eventuellt tar sig igenom det materialskiljande lagret blir oskyddade i händelse av torka eller tjäle. Att fylla kopparna med substrat ökar å andra sidan lasten. Olika dräneringsmattor kan motstå olika tryck och bygger olika höjder. Dränerande material kan även utgöras av grus, leca, pimpsten, tegelgross, skumglas m.m. Den viktigaste egenskapen hos det dränerande materialet är att det ska kunna bidra till ett kapillärbrott. Det innebär att materialet bör ha en ganska grov och ensartad (snäv) kornstorlekssammansättning vilket ger en bra genomsläpplighet. Tillräckligt fall på taket är avgörande för att kunna åstadkomma god dräneringseffekt. På mindre ytor och tunna överbyggnader med grovt substrat kan dränering ske med hjälp av rännor av grus som avleder överskottsvattnet till avvattningen. Rännorna bör utformas med perforerade rabattkanter eller kantavslut för att säkerställa funktion och underlätta drift. Avståndet mellan rännorna beror på rinnsträcka till avvattningsanordning, substratval, vegetationstyp och lutning på taket. 9.2 TÄNK PÅ Att tillräckligt fall är avgörande för god dräneringseffekt. Att materialskiljande lager kan sätta igen och hindra dränering av växtbädden. Att dränerande lager ska vara kapillärbrytande. Att inverterade tak med isolering ovanpå tätskiktet försvårar dränering och avvattning om inte isoleringen har en dränerande funktion. Ett extra dräneringslager ovanpå isoleringen kan i så fall behövas. Att välja rätt isolermaterial även baserat på jordlast och laster som uppstår i samband med installation så att dräneringsmattorna ej trycks in i isoleringsmaterialet. Att typ av dräneringsmatta måste specificeras efter det tryck som växtbädd och andra laster kommer utgöra ovanpå mattan. Figur 51. Dräneringsmatta. (Illustration: Martin Grane) Figur 52. Emporias Takpark, Malmö. (Foto: SGRI) 52-53

10 AVVATTNING Avvattning träder framförallt i funktion vid kraftiga regn och går ut på att överskottsvatten avleds från takkonstruktionen och dräneringen. Vid ineffektiv avvattning blir vatten stående vilket medför extra last och utgör en onödig risk för läckage. Dessutom påverkar stående vatten vegetationen negativt och innebär risk för erosion. I vissa fall kan man emellertid medvetet vilja fördröja avvattningen för att på så sätt skapa ett större vattenmagasin, fördröja dagvatten eller öka den kylande effekten. En viktig förutsättning för god avvattning är att avvattningsvägar och lågpunkter är planerade och dimensionerade på ett korrekt sätt. Vid veckade tak ska avvattningsbrunnar vara installerade i lågpunkterna och kopplade till husets VA-system. Säkerställ att avvattningen inte förseglas av rotskyddsfolie eller andra skyddstextilier. Takbrunnar måste noggrant skyddas från att växa igen, genom att till exempel avgränsa dem med en vegetationsfri zon. Inspektionsmoduler placeras ovanpå takets eller bjälklagets befintliga brunnar för att underlätta driften. Dessa säkerställer även att takets avvattningssystem hålls fritt från jord eller annat finmaterial. Inspektionsmodulerna har öppningsbara lock för enkel tillsyn. Gröna överbyggnader används ofta för att minska avrinningen från bjälklag och en uppfattning om hur stor betydelsen av detta kan vara ges i form av avrinningskoefficienter (ϕ) i tabell 8. Avrinningskoefficienten anger hur stor andel av ett dimensionerande regn som rinner vidare. En ϕ på 0,1 innebär att 10 % av nederbörden rinner vidare. Ett dimensionerande regn i Sverige räknas ofta som ett 10-årsregn, dvs. har en sannolik återkomst på 1 gång per 10 år med en varaktighet på 10 minuter. I Stockholm innebär ett dimensionerande regn ett flöde på 227 l/s och hektar. Tabell 8 utgår från ett dimensionerande regn i Tyskland som är något större. Överbyggnadens tjocklek är en viktig faktor för reduceringen av avrinningen. Vegetationen spelar också stor roll men har inte kvantifierats i detta exempel. I tabell 8 kan man också se att takets lutning har stor betydelse för avrinningen. En sammanställning av data från försök som undersökt hur mycket gröna tak kan reducera dagvattenavrinningen visar på en minskning av den årliga avrinningen med 30 86 %, och en reduktion av toppflödeshastigheten med 22 93 %. Dessutom har en fördröjning av toppflödet med upp till 30 minuter påvisats ³³. En svensk studie har visat att ett grönt tak med en tjocklek på 30 50 mm kan hålla ca 6 12 mm vatten³⁴. En vattenhållande effekt på uppbyggnaden kan erhållas med hjälp av substratval, filterdukar, geotextil, stenullsmattor, vissa dräneringsmattor samt vegetation. I dessa fall är det viktigt med en avvägning mellan behovet att hålla kvar vatten, bärigheten på bjälklaget samt vegetationens behov/tolerans. Inte bara substrattjockleken har betydelse för avrinningen. Även uppbyggnaden spelar stor roll. I ett försök där man testade olika uppbyggnad med samma tjocklek på överbyggnaden kunde man se att en vattenhållande duk kunde minska avrinningen med över 60 % (se tabell 9). Resultatet baseras på ett dimensionerande flöde enligt dansk standard på 230 l/s och hektar (Agrotech³⁵). Tabell 8. Avrinning från grönt tak vid ett kraftigt regn ³⁶ med olika tjocklek på överbyggnaden. Djup >500 mm 250-500 mm 150-250 mm 100-150 mm 60-100 mm 40-60 mm 20-40 mm Tabell 9. Uppbyggnaden av överbyggnaden styr också hur stor andel av nederbörden som avrinner. Två olika uppbyggnader med samma överbyggnadsdjup kan ge stor skillnad i avrinning. Substrattjocklek & uppbyggnad 15 lutning Avrinningskoefficient (ϕ) 0,1 0,2 0,3 04 0,5 0,6 0,7 40 mm jordsubstrat + 30 mm sedummatta Dräneringsmatta (med koppar) Skyddsgeotextil 65 mm jordsubstrat i gräsarmeringsblock med 30 mm sedum på fukthållande matta >15 lutning Avrinningskoefficient (ϕ) - - - 0,5 0,6 0,7 0,8 Avrinningskoefficient 0,33 0,11 10.2 TÄNK PÅ Att kontrollera att brunnar på ritningen verkligen har placerats i faktiska lågpunkter och följa upp detta i samband med byggskedet. Att kontrollera att lastberäkningen även tar hänsyn till kvarhållet vatten i växtbädd och eventuella vattenhållande lager. Att kontrollera att avvattningen på lättviktskonstruktioner är dimensionerad för att vara snabb eftersom kvardröjande vatten innebär extra last. Att medvetet leda vatten dit det gör minst skada. Att koncentrerad avvattning till en punkt innebär en risk för erosion. Att avvattning med hjälp av fullflödessystem kan innebära risk för igensättning. Konventionella takbrunnar är att föredra. Att avvattning försvåras vid taklutningar mindre än 1:40. Att inverterade tak med isolering ovanpå tätskiktet försvårar avvattning om isoleringen inte har en dränerande funktion. Avvattningsmöjligheter bör utformas både över och under isoleringen i dessa fall. Att en vegetationsfri zon med ett kapillärbrytande material bör anläggas som en 300 500 mm bred remsa runt avvattningsanordningar. Rundat material ger mindre potentiell skada på tätskikt. Att anlagda gångar, eventuell rotspärr eller andra anordningar inte blockerar eller försämrar avvattningen av taket (se kap. 3 i Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt). Tabell 10. Samband mellan substrattjocklek och årlig avrinning från gröna tak. Djup >500 mm 250-500 mm 150-250 mm 100-150 mm 60-100 mm 40-60 mm 20-40 mm Avrinningskoefficient (ϕ) 0,1 0,3 0,4 045 0,5 0,55 0,6 Figur 53. Inspektionsmodul med öppningsbara lock för enkel tillsyn. Man får skilja mellan reduktion av avrinningen vid ett dimensionerande regn och reduktionen av den årliga avrinningen. Det förstnämnda är intressant när man räknar på fördröjning och avlastning av dagvattennätet. Det andra är intressant när man tittar på reduktion av årlig belastning av föroreningar på recipienten. Skillnaden brukar inte vara så stor. Sambandet mellan substrattjocklek och total årsavrinning för tyska förhållanden visas i tabell 10. För projektering av avvattning och avvattningsanordningar samt takbrunnar hänvisas till Grönatakhandboken - Betong, Isolering och Tätskikt. 10.1 TILLSYN AV AVVATTNING Befintlig avvattning ska kontrolleras så att denna inte är funktionsnedsatt. Det innebär att takbrunnar med eventuell inspektionskammare (endast större tak) och hängrännor ska kontrolleras. De ska vara fria från vegetation och de som är igensatta med löv, mossa eller dylikt ska rensas. 33 Li, W. C., & Yeung, K. K. A. (2014). A comprehensive study of green roof performance from environmental perspective. International Journal of Sustainable Built Environment, 3(1), 127 134. https://doi.org/10.1016/j.ijsbe.2014.05.001 34 Bengtsson, L., Grahn, L., & Olsson, J. (2005). Hydrological function of a thin extensive green roof in southern Sweden. Nordic Hydrology, 36(3), 259 268. 35 Junker, B. (2014). Hantering av regnvatten. Taastrup: AgroTech och Byggros. 36 Vid ett dimensionerande regn på 300 l/s och hektar enligt FLL 54-55

Tabell 11. Användning av bambu på gröna tak är möjlig men kräver försiktighet. Bambu som sprider sig med utlöpare måste planteras i speciella täta kärl som är bevisat rhizomsäkra för just bambu. Även vissa gräsarter som visas i tabell A kan behöva planteras i täta kärl med botten och med en kant som går 10-20 cm över markytan. Det finns också en del vedartat material som måste begränsas pga av deras kraftiga adventivrot bildning. Detta kan göras med kraftiga plastbarriärer ned till ett djup på 60 cm för rosor, 120 cm för kaukasisk vingnöt och 80-100 cm för övriga arter på listan i tabell B. Tabellen är delvis baserad på FBB:s (Fachvereinigung Bauwerksbegrünung) motsvarande lista. http://www.gebaeudegruen.info/fileadmin/website/downloads/ fbb-fachinfos/wurzelfeste_produkte/fbb-rhizome.pdf A / Arter med kraftig rhizombildning NAMN LATIN STÅNDORT Italienskt rör Arundo donax Normala ståndorter Silvergräs Achnatherum calamagrostis Sandrör Ammophila arenaria Skaftingar Brachypodium sp. Olika arter och sorter Figur 54. Emporias takpark, Malmö. (Foto: SGRI) Rör Calamagrostis sp. Olika arter och sorter Starrar Carex sp. Olika arter och sorter 11 ROTSPÄRR OCH SKYDDSTETILIER Växtrötter söker sig naturligt till tillgängligt vatten, och många misslyckanden när det gäller gröna tak har berott på att rötter punkterat tätskiktet och trängt igenom detta i skarvar, kanter och/eller anslutningar. Rotskydd krävs därför i de flesta anläggningar (undantag är vid substratdjup under 50 mm där rotskydd ofta ej används enligt svensk praxis). Vissa tätskikt fungerar också som rotspärr men oftast behövs ett separat rotskydd ovanpå tätskiktet, se även Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt. Tätskikt som består av termoplast behöver ofta ingen extra rotspärr. Tätskiktsleverantören ska i förekommande fall uppge och visa, genom godkänt provningsprotokoll, att tätskiktet också fungerar som rotspärr. Rotspärr som anläggs ovanpå tätskiktet är ofta gjort av plast, exempelvis polyeten eller gummiduk av EPDM. För tak med tunnare substrat utan vedartad vegetation är det viktigt att kanter och skarvar överlappar varandra (ca 1,5-2 meter) när rotspärren installeras. Vid mindre överlapp ska skarvar limmas eller varmsvetsas. För tak med mäktig överbyggnad eller vedartad vegetation ska samtliga skarvar alltid limmas eller varmsvetsas. De olika materialens tjocklek varierar mellan 20-40 mil (dvs. cirka 0,5-1 mm). Ju tjockare materialet är, desto högre draghållfasthet och motståndskraft har det mot hydrostatiskt tryck, punktering och slitage. Det finns rotspärrar med rothämmande toxiska kemikalier som tyvärr kan läcka ut. Vissa sådana kemikalier är inte tillåtna i Europa. Man bör alltid vara uppmärksam på vilken effekt olika material kan ha på omgivningen. De rothämmande substanser som används för att rotsäkra material är bara verksamma mot rötter och inte mot växter som sprider sig med stamdelar, rhizomer. Att sprida sig med rhizomer är en vanlig anpassning bland växter framförallt i torra miljöer som stränder eller alpmiljö. Vanligt förekommande är bambu och kvickrot. För att hindra rhizomer måste man ha rotskydd som är specifikt testade³⁷. Lista på godkända produkter kan fås via hemsidan www.fbb.de. Tabell 11 listar exempel på arter och släkten av gräs med aggressiva rhizom som därför anses vara olämpliga på gröna tak. Precis som tätskiktet behöver rotspärren skyddas från att skadas mekaniskt under installation, anläggning och efterföljande skötsel. Därför anläggs ofta en skyddstextil ovanpå rotspärren innan dränering och substrat installeras. 11.1 GEOTETILIER Geotextilier är genomsläppliga textilier som används både för att skydda tätskikt och/eller rotspärr mot fysisk stress och mekaniska skador och för att separera olika material i överbyggnaden. Ofta används geotextilier för att skilja växtbädd och dräneringslager. Dessa utgörs av en vävd duk eller fibermatta, s.k. non-woven, vanligtvis tillverkad av polyester alternativt polypropen. Syftet är att minska förlusten av småpartiklar och reducera risken för igensättning av dräneringssystemet. Men även geotextilen kan emellertid sätta igen. De geotextilier som används för att skydda rotspärr och/eller tätskikt bör ha en vikt på 300 g/m. För geotextilier finns följande standarder: SS-EN 13251 Geotextilier och geotextilliknande produkter Egenskapskrav för användning i markarbeten samt grund- och stödkonstruktioner SS-EN 13252 Geotextilier och geotextilliknande produkter Egenskapskrav för användning i dräneringssystem Det finns system med dräneringsmattor där ett materialseparerande filterskikt finns fastklistrat på ovansidan av dräneringsmattan. 37 FLL, Guidelines for the Planning, Construction and Maintenance of Green Roofing: Green Roofing Guideline (Bonn: Forschungsgesellschaft Landschaftsentwickung Landschaftsbau, 2008). Paraplygräs Chloris Elmar Elymus Strandrågar Leymus Elefantgräs Miscanthus Mannagräs Glyceria Vass Phragmites Skogssävar Scirpus Präriemarskgräs Spartina Kaveldun Typha B / Arter med kraftig adventivrotbildning NAMN LATIN Småblommig hästkastanj Aesculus Parkaralia Aralia Svartaronia Aronia Berberis Berberis Videkornell Cornus Silverbuske Elaeagnus Havtorn Hippophae Slån Prunus Kaukasisk vingnöt Pterocarya Sumak Rhus Rosor Rosa Rönnspirea Sorbaria Syren Syringa barbata sp. sp. sp. sp. australis sp. pectinata sp. parviflora elata melanocarpa vulgaris stolonifera commutata rhamnoides spinosa fraxinifolia sp. sp. sorbifolia vulgaris Olika arter och sorter Olika arter och sorter Olika arter och sorter Olika arter och sorter Olika arter och sorter Olika arter och sorter Olika arter och sorter Olika arter och sorter Fuktiga ståndorter 56-57

12 BRANDSÄKERHET Boverkets byggregler (BBR) kräver att överbyggnaden måste uppfylla brandklass BROOF (t2). Reglerna är funktionsbaserade vilket innebär att de är målstyrda. För just överbyggnad är kravet att byggnader ska utformas så att brandspridning försvåras. Syftet med kravet är att minska risken för brandspridning mellan byggnader. Detta genom att överbyggnaden svårligen antänds samt att materialet inte självt bidrar till att sprida branden, vilket ger ett skydd mot bl.a. flygbränder. Beroende på om underliggande material är brännbart eller inte ställs olika krav på överbyggnaden där den lägsta kravnivån är BROOF (t2). Enligt BBR 5:11 finns möjligheten till alternativ utformning för objektspecifika lösningar, vilket innebär att man kan göra på ett annat sätt än kraven i BBR avsnitt 5 föreskriver. Det förutsätter att byggnadens totala brandskydd blir minst lika bra som om alla krav hade uppfyllts. Detta ska verifieras genom särskild utredning. 1 12.1 EEMPEL PÅ ALTERNATIV UTFORMNING FRÅN INTERNATIONELL LITTERATUR Vid alternativ utformning kan man titta på internationell litteratur som underlag till särskild utredning. Enligt FLL³⁸ och Gro Code³⁹ kan brandrisk på gröna tak i första hand relateras till vegetationens karaktär och mängden organiskt innehåll i substratet. Men även andra delar av takets uppbyggnad ska vara brandsäkra och om möjligt brandklassade. På parkliknande gröna tak med större substratdjup anses brandrisken vara ett mindre problem eftersom bevattning finns tillgänglig. På grund av brandrisken med mullrika torra substrat anges i FLL en gräns för innehållet av organiskt materialet vid 65 g/liter vilket motsvarar ungefär 20 volymprocent (Gro Code) eller 4 6 viktprocent. Detta anses begränsa risken för glödbrand om substratet är tjockare än 30 mm. Vegetationens frodighet och andel gräs begränsas generellt i substrat med lågt organiskt innehåll vilket i sin tur minskar risken för flygbrand. Vegetationen bör till övervägande del vara örtartad (FLL). Vidare rekommenderas brandgator på 500 mm, eller brandkanter bestående av icke brännbart material mellan vegetation och eventuella takfönster, fönster, ventilation eller väggar. Ett alternativ är att ett brandklassat vegetationsskikt (enligt BROOF) anläggs runt övrig växtbädd för att begränsa risken för flygbrand, vilket har tillämpats i ett par projekt i Sverige. En 300 mm hög barriär av icke brännbart material alternativt en 1 m bred remsa av fasta gatstenar, grus eller småsten var 40:e meter bör installeras på stora tak. Hänsyn till brandrisk och brand omfattar allt material som monteras på ett grönt tak. Det finns EU-standardiserade tester, inte bara för det gröna takets substrat, utan också för andra material som ingår i gröna tak, såsom geotextilier och dräneringssystem. Figur 55. Exempel på två objektspecifika lösningar godkända av brandingenjörer i Sverige. 1) sedum-örttak med 1 m brandklassad sedum och 500 mm singelremsa mot taksarg. 2) 900 mm singel runt ett biotoptak. Bild 3 är ett exempel på otillräckligt brandskydd på ett sedum-ört-grästak utan någon tillämpning av jämförbara åtgärder med de som rekommenderas i FLL och Gro Code. 2 3 13 TAKSÄKERHET, FÖRANKRING OCH TILLÄGGSLÖSNINGAR Det finns en rad komponenter och system på bjälklag som måste förankras för att fungera, leverera sin tänkta funktion eller för att inte riskera att skada besökare på taket. Vi fokuserar i detta avsnitt på vanliga typer av installationer som träd, solceller, fasta installationer med biodiversitetsvärde och fallskydd som förankras med ballast utan infästning i tätskikt (gällande förankring med infästning i tätskikt, se Grönatakhandboken Betong, Isolering & Tätskikt). 13.1 FALLSKYDDSSYSTEM På samtliga tak och bjälklag som befinner sig över markplan och som är avsedda att vistas på, krävs fallskyddssystem⁴⁰. Tak ämnade för rekreation och lek ska ha permanent fallskydd i form av staket eller räcken. På alla bjälklag ovan två meter från markplan, som ej är ämnade för att vistas på, ska angöringspunkter för tillfälligt takarbete installeras. Vid montering utan infästning i takkonstruktionen kan säkerhetsräcke monteras på ram på vilken ballast i form av plattor eller substrat anläggs för nödvändig stabilitet mot fall och vindlyft. Figur 56. Växtbäddar på bjälklag, fastigheten Kvarntorget, Uppsala. (Foto: White arkitekter / fotograf Patrik Söderman) Vid projektering med säkerhetsräcke bör följande kontrolleras och tas hänsyn till: Licenserad produkt enligt SS-EN 795:2012. Att räckets placering till takkant överensstämmer med produktanvisning. Att lutningen på taket inte överstiger systemets kapacitet för högsta lutning. Är systemet avsett att användas både som staket och ankarpunkt för säkerhetsselar måste reglementet i SS-EN 795 följas. T.ex. minimum avstånd från takkanten, lämpliga varningstavlor och återkommande inspektioner av auktoriserad personal. Att nödvändig ballast erhålls från valda takmaterial och/eller växtbädd. System för säkerhetsräcke bör inte placeras ovanpå ett lager av grönt taksubstrat då de fordrar ett hårt underlag. 38 FLL, Guidelines for the Planning, Construction and Maintenance of Green Roofing: Green Roofing Guideline (Bonn: Forschungsgesellschaft Landschaftsentwickung Landschaftsbau, 2008). 39 Groundwork. (2011). The GRO Green Roof Code. Green Roof Code of Best Practice for the UK. Sheffield: Groundwork Sheffield. 40 Boverket. Taksäkerhet, Pub. L. No. BFS 2011:6, 8:24, Boverkets byggregler BBR (2011). 58-59

13.2 FÖRANKRING AV TRÄD OCH BUSKTRÄD Huruvida det behövs förankring av träd och buskträd på takbjälklag beror på flera faktorer som klimat, läge och substratdjup. På innergårdar på bjälklag utsätts vegetationen oftast för mindre vindlaster än på ett högt tak. Förankring är framförallt aktuell för träd och buskträd i vindexponerade lägen. En mäktig och väl utbredd växtbädd är det bästa skyddet mot vältande vegetation eftersom det ger vegetationen möjlighet att själv förankra sig med hjälp av rotsystemet på sikt. Det är inte säkert att förankring krävs om platsen är vindskyddad och har goda växtbetingelser i övrigt, dvs. att växtbädden är väl anpassad till trädets eller buskträdets behov. Det saknas forskning om effekterna och effektiviteten hos olika system för förankring. Befintlig kunskap finns främst hos leverantörer av förankringssystem som testat sina produkter under längre tid, på olika ståndorter, och har haft möjlighet att följa upp utvecklingen. Figur 57. Räcken monterade med växtbädd som ballast i Hyllie, Malmö. (Foto: Byggros) Underjordisk förankring Det vanligaste sättet att förankra träd och buskträd på bjälklag är genom att rotklumpen fixeras med spännband/spännsele och vajrar som fästs in i skyddsbetong eller armeringsnät under växtbädden på bjälklaget. Armeringsnätet belastas med överliggande substrat, slipers eller betongfundament som läggs ut i botten av konstruktionen. Rotklumpen kan även förankras i L-stöd, betongrör eller liknande. Förankring av t.ex. rotklump gör att man ofta kan undvika ovanjordisk förankring vilket ger ett trevligare utseende och minskar behovet av löpande skötsel med uppbindningsanordningar eller trädstöd i form av käppar. Det finns dock risker med sådana system. Rotklumpen kan skadas eller deformeras och vid höga vindlaster finns det risk för att klumpen vrider sig och trädet börjar luta eller rent av välter. Det finns produkter på marknaden som är olika skonsamma. Det är bra att sprida trycket över jordklumpen och det är fördelaktigt om inspänningen har en god vidhäftning, friktion. Vissa produkter på marknaden utlovar att de på detta sätt kan förankra upp till 12 m höga träd och med stamomfång på upp till 750 mm. Det finns också system speciellt utvecklade för förankring i form av moduler eller mattor. Dessa system kan byggas samman till mattor eller moduler av önskad storlek beroende på vikt och storlek på det som ska förankras. Ovanjordisk förankring I vissa fall måste man komplettera underjordisk förankring av t.ex ett träds rotklump med en ovanjordisk förankring. Detta kan göras med hjälp av traditionella trädstöd i form av käppar i de fall som substratdjupet tillåter detta. Detta kan ses som ett temporärt stöd som måste tas bort efter att trädet är etablerat och upplevs som tillräckligt förankrat i substratet. Det går också att komplettera med en inbindning mot stam med hjälp av band eller öglor om man etablerar stora träd eller har en vindutsatt anläggning. Det är viktigt att använda material som inte skär in i stam eller grenar och att man har en kontinuerlig uppföljning av dessa. Denna typ av inbindning måste justeras efterhand som träden växer för att inte riskera att strypa träden. Även dessa inbindningar kan förankras i ballast eller genom fast förankring i byggnaden. Om man måste justera träd som vikts eller vält trots underjordisk rotklumpsförankring kan det krävas att man placerar tyngder som motvikt för stabiliserande vajrar. Det är viktigt att kontrollera bjälklagets bärighet innan sådana åtgärder införs. Oavsett system är det viktigt att man kontrollerar med systemleverantören att systemet tål de vindlaster som projektet kan exponeras för. En konstruktör behöver även göra beräkningar på vad som krävs av ballast och infästningar innan systemet föreskrivs i det aktuella projektet. Figur 58. Dåligt märkta angöringspunkter medför risker! På takplanteringar ej ämnade för vistelse och där permanent fallskydd därför saknas fordras möjlighet för angöring av personlig fallskyddsutrusning. Det bör vara max 5 m mellan varje angöringspunkt och som längst 10 m från takfot (för mer information om fallskyddssystem hänvisas till BBR 8:24 TAKSÄKERHET) Angöringspunkter i form av öglor ska placeras i vegetationsfria ytor alternativt upphöjda med synlig markering. Undermåligt utmärkta öglor riskerar att vara svårupptäckta och medför snarare en snubbelrisk! För att minimera risken att fallskydd (personligt fallskyddssystem med sele och rep) skärs av vid fall från taket är det mycket fördelaktigt om kantavslut har rundad eller vikt överkant. Flera leverantörer erbjuder också fallskydd där den som utför arbete på taket kan koppla in sig på ett system av linor eller räls. Dessa system använder också ballast för förankring. Fördelen med dessa system är att den som utför arbete kan röra sig friare och snabbare. Vid infästning i punktvisa förankringspunkter måsta man justera fångrep under arbetet och man kommer också utsättas för den risk som det innebär att byta förankringspunkt. På smala tak med kort avstånd till takfot rekommenderas fallskydd med räls eller räcke. Val av fallskydd på tak som kombineras med solenergisystem beror på utrymmet mellan paneler och dess avstånd till takfot. Att stativ och paneler utgör ett hinder där rep kan trassla eller skadas måste beaktas. Här rekommenderas antingen räcke, räls eller system integrerade med panelerna. Slipers med spännband / spännsele Betongrör med spännband / spännsele Figur 59. Träd kan förankras på flera olika sätt. Det är viktigt att man använder flexibla material som inte riskerar att skada träden. Vid exempelvis inbindning mot stam är det också viktigt att justera spännbanden efter trädens tillväxt. (Illustration: Patrik Granqvist efter förlaga i Growing Green Guide ⁴¹ ) Inbindning mot stam 41 State of Victoria, the Department of Environment and Primary Industries (2014). Growing Green Guide: A guide to green roofs, walls and facades in Melbourne and Victoria, Australia (National Library of Australia Cataloguing-in-Publication data). Hämtad 25 oktober, 2015, från Growing Green Guide: http://www.growinggreenguide.org/ 60-61

13.3 FAUNASTÖDJANDE ÅTGÄRDER Skydd, bosubstrat och födoresurser på gröna tak kan beaktas för bl.a. humlor, solitära bin, fåglar, fjärilar, nattfjärilar, skalbaggar, spindlar, blomflugor, halvvingar, rovsteklar m.fl.⁴²,⁴³,⁴⁴. Flertalet insekter flyger inte mer än några hundra meter från boplats för att söka föda. Nära boplats bör därför nektar och pollentillgång och annan födoresurs finnas tillgänglig under hela säsongen. Strukturella element: Stenar i varierande storlekar, stenrösen, död ved och kvisthögar blir vindskydd, skrymslen för skydd eller tjänar som boplats. Högar med substrat/sand: En viktig ekologisk uppdelning finns bland solitärbin och gaddsteklar då ca 60 % använder marken för att bygga bo medan ca 40 % nyttjar håligheter. De markboende behöver blottor av jord eller sand om 200 300 mm djup (alt. ca 35 % fin sand och max 40 % lera) ⁴⁵. Ytan bör vara väldränerad och uppvärmd sydsida är lämplig (bör ej skuggas). De som bor i håligheter bygger i skrevor, gångar i vittrande murbruk eller nyttjar håligheter i ved eller växtstänglar. Insektsholkar och förberedda bon: Bon i stockar med borrade hål med olika storlek (2 15 mm) eller andra ihåligheter som bamburör lämpar sig för vissa solitära bin. Borrhålen bör vara släta på insidan och i oimpregnerat virke. Humlor fordrar välisolerade och ventilerade boplatser. Boplatser för humlor kan vara håligheter i marken, eller i stenrösen, i högt fjolårsgräs eller i holkar (typ fågelholk, med ingångshål ca 10 12 mm). En upp-och-nedvänd lerkruka, delvis nedgrävd, kan också fungera. Bomaterial som torr mossa, gräs, strö, eller mineralull kan med fördel läggas i boet. Grunda och varma ytor med sten eller singel: Gynnar bl.a. värmeälskande insekter och är öppna jaktmarker. Högväxande vegetation: Skuggiga miljöer och skydd för skalbaggar, fåglar, spindlar och andra insekter. Dessa fungerar också som potentiella boplatser för övervintring. Våta miljöer: Erbjuder drickplats. Fungerar också som livsmiljö för larvstadiet av en del blomflugor. Pölar kan byggas upp med gummiduk eller plastbyttor. Samtliga faunastödjande åtgärder bör förankras på ett säkert sätt på taket. Detta gäller främst för död ved som placeras på taket. Att gräva ner ena halvan av en stock i substratet eller att förankra med vajer fäst i armeringsnät eller specialutformat dräneringslager där substrat ligger ovanpå som ballast rekommenderas. Tabell 12. Strukturella element som erbjuder livsmiljöer för fauna. Sandhög Kvisthög Stock Stenblock (grov singel) Högväxande gräs Fjärilar Solitära vildbin Humlor Spindlar Skalbaggar Övriga steklar Figur 60. Födoresurs i form av pollen och nektar under hela säsongen finns på Koggens Biotoptak, Malmö. (Foto: Veg Tech) Figur 61. Tv. Förankrad stock på Koggens biotoptak, Malmö. (Foto: Veg Tech) Th. Stenhumla på blommande ängstak i Holma, Malmö. (Foto: SGRI) 42 Baumann, N. (2006). Ground-nesting birds on green roofs in Switzerland: preliminary observations. Urban Habitats, 4, 37 50. 43 Brenneisen, S. (2003). Ökologisches Ausgleichspotenzial von extensiven Dachbegrünungen Bedeutung für den Arten- und Naturschutz und die Stadtentwicklungsplanung. Doctoral dissertation, Institute of Geography, University of Basel, Switzerland. 44 Kadas, G. (2010). Green Roofs and Biodiversity. Saarbrücken: LAP LAMBERT Academic Publishing 45 Persson, S. A. (2012). Strategier, åtgärder och uppföljningsmetoder till stöd för pollinerande insekter i stadsmiljö. Rapport som del i projektet Samverkan kring pollenatörer och ekosystemtjänster, med stöd av LONA Lokala Naturvårdssatsningen. 62-63

1 2 3 4 Figur 62. Grönt tak med ängsblommor och solceller i kombination. (Foto: Jonatan Malmberg) 13.4 SOLCELLER OCH GRÖNA TAK Tak med låg lutning är lämpliga för gröna tak i kombination med solpaneler. Vid låg lutning används stativ för att justera panelernas orientering mot solen. Både mellan stativ och under panel kan växtbädd anläggas. Stativ kan monteras med infästning i tätskikt (se Grönatakhandboken Betong, Isolering och Tätskikt) eller med ballastsystem som vilar ovanpå tätskikt. Det finns olika system där ballasten består av antingen betongblock, betongblock och växtbädd, eller enbart växtbädd. I de system där växtbädden utgör ballast monteras stativen vanligtvis fast i en dräneringsmatta som är anpassad för ändamålet. För att undvika skuggning av panel anläggs en 300 mm bred remsa med singel framför dess nederkant⁴⁶, alternativt enbart sedum genom att substratdjupet i remsan begränsas till max 60 mm. Det finns också systemlösningar med höga stativ (se olika systemexempel i figur 63). För att gynna vegetation under panel samt för att öka växtbäddens vattenhållande kapacitet kan en del av det regnvatten som rinner av panelen spridas in under den med olika systemlösningar. En del dräneringsmattor har funktionen att de sprider vatten horisontellt. Ett annat alternativ är att montera en kapillärmatta i växtbädden som sprider en del av regnvattnet in under panelen. Evapotranspiration, albedo och avdunstning från växtbädd och vegetation ger svalare mikroklimat jämfört med tätskikt, betong och singel. Ett svalare mikroklimat är gynnsamt för solceller då de förlorar i verkningsgrad när de blir varma och kombinationen med grönt tak kan därför ge mindre förlust i verkningsgrad jämfört med solceller på vegetationsfria takytor ⁴⁷,⁴⁸,⁴⁹. Generellt ger blandade planteringar med många arter av varierande form och typ en högre evapotranspiration ⁵⁰. Solpaneler kan i sig också främja en mångfald av arter med olika växtstrategier då de ger upphov till en heterogen miljö med olika fuktighetsgrad samt varierande vind- och solexponering på takytan. Mångfalden främjas ytterligare om växtbädden anläggs med varierande substratdjup (se systemexempel 1 i figur 63). Vid projektering bör systemets totala vikt med stativ, paneler, dräneringslager, växtbädd och vegetation samt eventuell singel, betong och fukthållande lager beaktas. För att avgöra systemets totala vikt bör dess vikt i vattenmättat tillstånd vara känd. Men för att kunna avgöra systemets/växtbäddens ballastfunktion bör även dess vikt i torrt tillstånd vara känd. Följande bör också beaktas: Systemet ska ha passerat en statisk beräkning (t.ex. enligt SS-EN-1991). Vindprestanda/kapacitet mot vindlyft. Fukttålighet för material som är i kontakt med substrat. Fallskyddssystem anpassat för tak med solpaneler. Substratdjup efter önskad vegetationstyp och ballastfunktion. 46 SIA 312:2013 (Schweizisk standard för gröna tak) 47 Köhler, M., Schmidt, M, M. Laar, U. Wachsmann, S. Krauter (2002): Photovoltaic Panels on Greened Roofs. Proc. World Climate & Energy Event, Jan. 6-11th, p. 151 158. 48 Chemisana, D., & Lamnatou, C. (2014). Photovoltaic-green roofs: An experimental evaluation of system performance. Applied Energy, 119, 246 256. https://doi. org/10.1016/j.apenergy. 2013.12.027 49 Lamnatou, C., & Chemisana, D. (2015). A critical analysis of factors affecting photovoltaic-green roof performance. Renewable and Sustainable Energy Reviews, 43, 264 280. https://doi.org/10.1016/j.rser.2014.11.048 50 Lundholm J., MacIvor J.S., MacDougall Z., Ranalli M. (2010). Plant Species and Functional Group Combinations Affect Green Roof Ecosystem Functions. PLoS ONE 5(3): e9677. doi:10.1371/journal.pone.0009677 Systemexempel Vegetationssystem under/intill panel Systemvikt/m² Förankring Substratdjup Funktionssamspel Sedum-ört eller äng Mer än 150 kg Växtbädd som ballast Varierande över takytan ca 60-150 mm 1 +++ Figur 63. Fyra system för solceller i kombination med grönt tak. (Foto: Ö. tv. Dusty Gedge, ö. th. ZinCo, u. tv. Dusty Gedge, u. th. Percy Borgström) 2 Sedum eller sedum-ört Mer än 120 kg Växtbädd som ballast >80 mm ++ 3 Sedum-ört eller äng Mer än 150 kg Stativ fästa i bjälklag Varierande över takytan 60-150 mm ++ 4 Sedum Mer än 100 kg Betong som ballast >30 mm - 64-65

13.5 VATTENMILJÖER PÅ BJÄLKLAG Dammar, bäckar och/eller fontäner är exempel på olika vattenfunktioner på bjälklag. Det finns flera fördelar med öppna vattenytor; från rekreation och gestaltning till ekologiska fördelar genom att de tillhandahåller ett mikrohabitat för vattenväxter, strandväxter och skapar platser för bad och drickplats för fåglar och insekter. Vid design, installation och underhåll av vattenfunktioner på bjälklag finns några viktiga principer och praktiska saker att ta hänsyn till. Det fordras rätt dimensionering i relation till bjälklagets lastkapacitet. Det är inte önskvärt om den som designar arbetar med alltför begränsade lastkapacitet och därmed dimensionerar för grunda vatteninstallationer. En alltför ytlig konstruktion eller en låg vattenvolym kan leda till dåligt vattenflöde och cirkulation, som i sin tur skapar vattenmiljöer med högt skötselbehov (p.g.a. algbildning och dålig syresättning). Där en vatteninstallation på ett bjälklag planeras gäller följande principer: Dubbla tätskiktssystem: vatteninstallationer på bjälklag måste ha separat tätskikt ovan bjälklagets tätskikt. Vatteninstallationen utgör ett eget system med exempelvis dammduk men utan absolut krav på rotsäkerhet (beroende på växtval). Om dammduken läcker rinner vattnet ner på bjälklagets tätskikt (som ska provtryckas innan installation av växtbädd och vatteninstallation) och förs bort med takets avvattning. Provtryckning även av vatteninstallationers täthet rekommenderas. Det dräneringsskikt som anläggs under växtbädden bör vara kontinuerligt under hela vatteninstallationen. Vatteninstallationer ska inte placeras ovanpå takbrunnar och övriga avvattningsanordningar som behöver kunna kontrolleras vid drift och underhåll. Figur 65. Våtmarkstak Albert & Victoria Museum, London. Tv. nyetablerat och th. efter två växtsäsonger. (Foto: Tv. Dusty Gedge, th. Jonatan Malmberg) Dammduk Dräneringslager Tätskikt Figur 64. Vattenmiljö på bjälklag i takparken 'Roman Garden', Budapest. (Foto: Jonatan Malmberg) Figur 66. Illustration av dammduk monterad i växtbädd ovanpå dräneringslager och tätskikt, på betongbjälklag. 66-67