Remissvar: Utredningen (Jo 2009:02) översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll.

Olofstorp, den 15 mars 2010 Jordbruksdepartementet 103 33 Stockholm Remissvar: Utredningen (Jo 2009:02) översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll. Utredningen anmodar berörda remissinstanser att inkomma med svar på frågor som ska vara underlag till probleminventeringen och nulägesanalysen av djurskyddslagstiftningen. Göteborgs Katthjälp lämnar härmed sina svar på frågorna. 1. Utredningen ska göra en bred översyn av den samlade djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll. Vilka är enligt er åsikt de största problemen i nuvarande djurskyddslagstiftning? 1. Hemlösa katter är i stort sett oskyddade i svensk lagstiftning Djurskyddslagen och Djurskyddsförordningen reglerar i första hand relationen mellan djuret och djurhållaren. Katter som har kommit ur djurhållarens vård har inte längre någon som håller tillsyn över dem. Det innebär att djurskyddslagens portalparagraf (2 Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande) inte ger dessa djur det skydd de har rätt till enligt denna paragraf, eftersom djurhållaren inte kan utöva tillsyn. Djurskyddslagen ger tillsynsmyndigheterna möjlighet att omhänderta djur som är utsatta för lidande. Den bestämmelse som snarast blir aktuell i fråga om en katt som är övergiven (utan tillräcklig tillsyn) är 32 i djurskyddslagen, där det sägs att ett djur som är utsatt för lidande ska omhändertas om det är befogat ur djurskyddsperspektiv, t.ex. då ägaren är okänd eller inte går att nå. Polismyndigheten och länsstyrelsen har samma skyldighet att ingripa. Gällande ärenden med hemlösa katter resulterar detta i praktiken oftast i att polisen hänvisar privatpersoner till djurskyddsinspektörer som i sin tur hänvisar tillbaka till polisen, eller inte sällan, till fastighetsägaren. Genom att lagstiftningen anvisar ett flertal myndigheter som tillsynsmyndigheter bollas ärenden mellan olika instanser, vilket kostar onödigt mycket tid och pengar utan att djuret får den vård det har rätt till. Dessutom vägrar vissa myndigheter rentav att befatta sig med hemlösa katter, då dessa enligt dem inte ingår i djurskyddslagen. T ex så har Länsstyrelsen i Västra Götalands rättsenhet yttrat att övergivna och förvildade katter inte omfattas av djurskyddslagen (och inte heller av hittegodslagen). 1 1 Skriftlig kommunikation till Göteborgs Katthjälp den 3 april 2007 Sida 1 av 25

Som det ovan benämns lägger djurskyddsinspektörer gärna över ansvaret för hemlösa katter på fastighetsägarna genom att klassa hemlösa katter som olägenhet för människors hälsa, vilket enligt miljöbalken är fastighetsägarens ansvar att åtgärda. Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 MB). Dessutom förbiser man att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse. Ännu oftare sker det att inspektörer lägger ansvaret för hemlösa katter på den som har börjat mata den hemlösa katten. Detta genom att hänvisa till att regeringen i propositionen om djurskyddslag mm. anger att ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård. 2 Att denna synpunkt bara är en lagtolkning framkommer bland annat ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, Avd 5, Rotel 52, dom 2002-04-19 i mål B 2542-01). I 9 djurskyddslagen anges det inte vem det åligger att sörja för att ett sjukt djur får nödvändig vård. I förarbetena yttrar departementschefen som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Vidare anser departementschefen att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. 3 Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret, utomhus, under en begränsad tid. Man förfogar ju inte självvald över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag medan djurskyddsinspektören inte går att nå. Polisen brukar inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar ibland att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde. I motsats till djurskyddstillsynen, som flyttats från kommun till länsstyrelse, stannar hälsoskyddstillsynen kvar hos kommunen. Detta innebär, om ärenden som handlar om grupper med hemlösa katter skulle klassas som olägenhet för människors hälsa, att dessa ärenden kommer att handläggas av kommunerna. Frågan är då om det kommer att vägas in djurskyddsaspekter i handläggningen. Idag hänvisar djurskyddskontrollanter från länsstyrelsen i Västra Götaland till saneringsbolag när det gäller ärenden med hemlösa katter (genom att klassa dessa ärenden som olägenheter för människors hälsa), utan att vidare handlägga ärendet som ett djurskyddsärende. Göteborgs Katthjälp tycker att denna utveckling är skrämmande och att detta tillvägagående ur juridisk och etisk synpunkt är oacceptabelt. Jordbruksverket kunde inte besvara vår fråga om detta tillvägagående är juridiskt hållbart eller inte. 4 Regering anför i propositionen om tillsyn över hundar och katter, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga 2 prop. 1987/88:93 sid. 15 3 Prop. 1987/88:93, s. 55 4 Skriftligt kommunikation med SJV, augusti 2008 Sida 2 av 25

om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. 5 I sådana fall som nämndes ovan borde handläggningen från och med den 1 januari 2009 delas upp mellan kommunen och länsstyrelsen i två olika ärenden. 2. De många olika sätt som man idag är tillåtna att avliva sällskapsdjur på medför risk till att djur utsätts för onödigt lidande. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan avlivning av djur (SJVFS 2007:77), får bland annat hundar, katter och vissa mindre sällskapsdjur avlivas genom avblodning, slag mot huvud, huvudskott, distansavlivning, narkosmedel genom injektion och narkosmedel genom inhalation. På hundvalpar och kattungar yngre än 14 dagar får slag i huvud användas som bedövningsmetod eller också som avlivningsmetod för ett mindre antal kattungar och hundvalpar. I Djurskyddsmyndighetens tidigare föreskrifter om avlivning av hundar, katter och vissa pälsdjur fick hundar och katter endast avlivas genom överdos av narkosmedel under veterinärs överinseende, huvudskott eller slag mot huvud när det gällde kattungar upp till åtta dagars ålder. Att dessa djur nu även får avblodas, avlivas på distans och att åldern för att få döda hundvalpar och kattungar med slag mot huvud har höjts från 8 till 13 dagar är en försämring av djurskyddet. Djurskyddslagens 30 ger möjligheten att avliva ett djur som är så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart för att förkorta djurets lidande. I brådskande fall får då även någon annan än veterinär eller polisman avliva djuret. Då behöver inte lagens bestämmelser om hur djur får avlivas, följas. Uppenbart är dock att det handlar om barmhärtighetsgärning. När det gäller avlivning av andra, icke akuta skäl, så som när djuret är oönskad avkomma eller att djuret på grund av förändrade familjförhållanden inte kan hållas kvar, bör det inte finnas någon möjlighet att använda sig av några andra metoder än avlivning hos veterinär, om inte särskilda skäl föreligger. Djurskyddslagstiftningen verkar förebyggande, vilket även borde framgå av föreskrifterna. Att genom föreskrifterna ge ytterligare förslag på avlivningsmetoder i andra fall än nödsituationer ger risk för missbruk och felanvändning, vilket medför lidande för djuret. Sällskapsdjur är extra utsatta för brott mot lagstiftningen på grund av bristen på insyn. Om ett sällskapsdjur skall avlivas, bör samråd ske med legitimerad veterinär om det ur djurskyddssynpunkt mest skonsamma tillvägagångssättet beträffande det enskilda djuret. Lagstiftningen innehåller inga regler om skyldighet för kattägare att förhindra oönskad avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar, med följd att ett stort antal kattungar föds, utan att någon har för avsikt att ta hand om dem. 6 Oftast är det av ekonomiska skäl som djurägaren föredrar att avliva oönskad avkomma med andra metoder än avlivning hos veterinär, inte för att man tycker att den valda metoden är mer djurvänlig. Detta tillvägagångssätt bör i störst möjliga mån förebyggas av lagstiftningen som är till för att skydda djur så långt som möjligt. Lagstiftningen bör inte ge djurägaren möjlighet att avliva djur på ett sätt som i första hand är mer fördelaktig för djurägarens ekonomi än att det förebygger onödigt lidande hos djuret. 5 Prop. 2006/07:126 6 Djurskydd- Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund Sida 3 av 25

Enligt ovannämnda föreskrifter får man avliva ett mindre antal kattungar och hundvalpar genom slag mot huvud. Framförallt när det gäller katter föds varje år ett stort antal oönskade kullar som delvis avlivas genom slag mot huvud. Det är sannolikt att djurägare som egenhändigt avlivar oönskad avkomma, gör det på just detta vis p.g.a. att metoden är kostnadsfri, inte för att man anser det vara den mest humana metoden, vilken naturligtvis är att se till att inga oönskade kullar föds. Lagstiftningen borde förtydliga vad som menas med ett mindre antal så att det fortsättningsvis blir olagligt att systematiskt slå ihjäl hundvalpar och kattungar. Därmed uppmuntras djurägaren samtidigt att kastrera sina djur, för att på så sätt förebygga oönskad avkomma, såsom Europarådets konvention för skydd av sällskapsdjur uppmuntrar till. Även om det i SJV:s föreskrifterna ställs kunskapskrav händer det med jämna mellanrum att dagspressen berättar om att (framförallt) katter har avlivats av personer som inte har den kunskap som krävs. Genom att avlivningen oftast sker i privat regi, är det praktiskt sett så gott som omöjligt att se till att den som avlivar ett sällskapsdjur verkligen besitter de kraven som ställs i föreskrifterna. Den lekmannamässiga avlivningen blir ett djurskyddsproblem, när en person inte förmår att utföra den på tillfredsställande sätt, på grund av okunskap eller för att situationen är så känslomässigt påfrestande att han inte klarar av att göra rätt. I olika domslut förekommer människor som saknar den självkännedom som behövs för att kunna avgöra vad man klarar av, men även människor som helt enkelt inte bryr sig om huruvida djuret lider eller ej. 7 Enligt en rapport från The American Veterinary Medical Association är kravet på skicklighet och erfarenhet på grund av de inneboende riskerna med mekanisk avlivning av yttersta vikt. Man bör ha tränat på sövda eller döda djur, och metoden bör bara användas när inga andra alternativ finns. 8 Som redan nämnts tidigare ger Djurskyddslagens 30 redan möjligheten att avliva djur i nödsituationer med andra metoder än avlivning hos veterinär. Avskjutning av katt Enligt SJV:s föreskrifter om avlivning får enstaka förvildade, förrymda eller skadade djur, som inte är möjliga att fånga in utan att djuren åsamkas ett större lidande, avlivas med för jakt- eller avlivningsändamål avsedda kulgevär. Längsta skjutavstånd för katt är 30 meter. Förutom jordbruksverkets föreskrifter om avlivning ger även 21 Lag om tillsyn över hundar och katter möjlighet att avliva katt genom avskjutning. ( En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad, får dödas av jakträttshavaren eller av någon som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs dock tillstånd av polismyndigheten. ) 21 tillsynslagen är avsedd som en viltvårdsbestämmelse. I 19 andra stycket 1864 års jaktstadga angavs att katt fick saklöst dödas om den anträffades i skog eller hage. Bestämmelsen har därefter förändrats och lyftes fr.o.m. den 1 januari 1988 ur jaktlagstiftningen (23 lagen [1938:274] om rätt till jakt) och överfördes till 7 (numera 21 ) tillsynslagen. 7 Avlivning av sällskapsdjur, utförd av annan än veterinär ett djurskyddsproblem? Anna Maria Erixson, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, 2005 8 Report of the AVMA Panel on Euthanasia, Andrews et al 1993. Se även rapporter från år 2000 och 2007 Sida 4 av 25

Av förarbetena framgår dock att bestämmelsen alltjämt främst var avsedd som en viltvårdsbestämmelse. I förarbetena till den nya tillsynslagen över hundar och katter uttalar departementschefen dessutom att I den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen är det i första hand fråga om ett djurskyddsärende., Prop. 2006/07:126, sida 24. Det är därför, även om det förekommer i praxis, tveksamt att använda den för avlivning p.g.a. påstådda sanitära olägenheter eller ordningsskäl. Som viltvårdsbestämmelse torde 21 tillsynslagen också ha minskat i betydelse genom jaktens minskade betydelse för människors utkomst; jakt är idag närmast att betrakta som rekreation. 9 Den dåvarande Svenska Djurskyddsmyndigheten ansåg att 21 tillsynslagen är en kvardröjande rest av ett förlegat synsätt. Myndigheten kunde inte se något självändamål i att avliva herrelösa katter och enligt myndigheten borde avlivning ses som ett sistahandsalternativ, och då genomföras endast av djurskyddsskäl. 10 Avlivning av djur av djurskyddsskäl är redan reglerat i djurskyddslagen. Vid både distansavlivning enligt föreskrifterna och avlivning enligt 21 tillsynslagen uppstår följande problem: det är svårt att avgöra om en katt är övergiven eller förvildad. Utöver det faktum att katten enligt rättspraxis har rätt att fritt få ströva omkring, bör bl.a. följande faktorer alltid noga beaktas när man söker bedöma om en katt saknar ägare och är övergiven eller förvildad: - om katten uppehåller sig nära bebyggelse, - bär halsband, - är öron- eller chipmärkt, - är välnärd och har fin päls, - inte är särskilt skygg. Förekomsten av en eller flera av dessa omständigheter talar mot att katten är övergiven eller förvildad. 11 Särskild vid distansavlivning finns det uppenbara svårigheter med att beakta ovannämnda faktorer. Jägare anses kunniga i hur man avlivar djur, men det finns väsentliga skillnader mellan avlivning och jakt som är viktiga att tänka på. När jaktbytet är dött öppnar man det, tar ut bukens och brösthålans organ, bär hem kroppen och hänger upp den på lämplig plats för mörning. Efter den hanteringen föreligger ingen risk att djuret ska bli begravt eller förpackat och slängt i soporna medan det är medvetslöst, för att sedan vakna upp 12 vilket faktiskt har hänt! (Bollnäs tingsrätt B 1019-00, 2001-01-24, Östersunds tingsrätt B 2090-00, 2001-02-28, Göteborgs tingsrätt B 746-99, 2001-06-07, Ångermanlands tingsrätt B 3083-02, 2003-03-13) Det finns tiotals fall kända där katter har blivit skjutna medan de visade tydliga tecken av att de var ägda. Till och med katter som var id märkta genom tatuering eller chip eller hade på sig halsband har blivit dödade genom avskjutning. Som referens kan nämnas ett fall som har anmälts till Justitieombudsmannen (JO) i januari 2005 av en privatperson, vars familjekatt avlivats i samband med att ett tiotal katter i en närbelägen fastighet fångades i fälla av kommunen och avlivades på uppdrag av polisen (JO, Dn 9 Yttrande Svenska Djurskyddsmyndigheten, 2005-04-07 Dnr 2005-0556 10 Yttrande Svenska Djurskyddsmyndigheten, 2005-04-07 Dnr 2005-0556 11 Djurskydd - Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund 12 Avlivning av sällskapsdjur, utförd av annan än veterinär ett djurskyddsproblem? Anna Maria Erixson, Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap, 2005 Sida 5 av 25

334/05). Göteborgs Katthjälp har kunnat konstatera att tillstånd för avskjutning av katter i tätbebyggda områden mycket sällan söks. I januari 2009 gjorde vi en undersökning på hur många 21 TL tillstånd det har utfärdats i Göteborg med kranskommuner. Förutom att polismyndigheten hade stora problem att få fram vilka inom myndigheten handlägger 21 ärenden, visade det sig senare att det år 2007 och 2008 enbart hade beviljats 2 st. tillstånd för avskjutning av katt. 13 Båda utfärdades i Stenungsunds kommun. Inga tillstånd utfärdades i Göteborgs kommun eller andra kranskommuner. Däremot skjuts det i Göteborg kommun med jämna mellanrum katter inom tätbebyggt område. Som exempel kan nämnas att olika kommunalägda bostadsbolag har skjutit katter i många år utan att någonsin ha ansökt om tillstånd. En av de jägarna som anlitas av bostadsbolagen bekräftade att det mycket väl kan stryka med katter som har en ägare. 14 Med anledning av diskussionen som uppstod skulle polismyndigheten i Västra Götaland se över vilka rutiner som framöver bör gälla vid ansökningar för avlivning av katt enligt 21 tillsynslagen. Tyvärr resulterade detta enbart med att man skickade ut förslag till handläggningsrutin. Det är alltså fortfarande möjligt för varje polisområde att handlägga 21 ärenden efter egen insikt. 15 Sammanligt konstaterar vi att avlivning av katt genom avskjutning, annat än med stöd av 30, DL inte bör tas upp i lagstiftningen då felmarginalen är alldeles för stor. Två katter hittades döda i skogen den 2 november 2009 vid Granloholm. (http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.1490874- katter-hittades-doda-i-skogen) 3 ihjälskjutna katter hittades söndag den 14 mars 2010 i skogen utanför Jönköping. (http://www.kattforum.se/viewtopic.php?f=1&t=187729&st=0&sk=t&sd=a) Även polisen har inga problem med att slå ihjäl kattungar äldre än 14 dagar för att sen kasta de upp i träd. (http://kvp.expressen.se/ nyheter/1.886861/polisen-halshoggovergivna-katter) 13 Skriftlig kommunikation med Polismyndighetens förvaltningsavdelning, april 2009 14 Muntlig kommunikation med jägaren Jan-Erik Klintegård, mars 2009 15 Skriftlig kommunikation med Polismyndighetens förvaltningsavdelning, september 2009 Sida 6 av 25

3. Paragraferna som reglerar omhändertagande av djur efterlevs inte av tillsynsmyndigheterna. Den grundläggande och bärande tanken i djurskyddslagen är att förebygga onödigt lidande och sjukdom. Därför har lagen konstruerats på sådant sätt, att ingripanden skall kunna göras i tidigt skede och i förebyggande syfte, utan att det behöver påvisas att något djur hunnit bli lidande av någon viss brist (Prop 1987/88:93 s 50). Djurskyddslagen skall alltså primärt verka för att vanvårdsfall aldrig uppkommer. Lagen anger den lägsta tillåtna standarden för djurhållningen. Att man uppfyller lagens bestämmelser innebär därmed inte att djurhållningen är berömvärd utan endast att den håller en acceptabel nivå. 16 Uppstår en situation där djuren lider, eller risk för lidande föreligger, ankommer det på tillsynsmyndigheten att rätta till situationen. Är situationen inte akut finns DL 31 att tillgå. Är situationen däremot akut finns DL 32 att tillgå. Det primära i en akut situation torde vara att lidandet upphör för djuret. Anledningen till att möjligheten till ett omedelbart omhändertagande infördes i djurskyddslagen var att det inte ansågs försvarbart att djur skulle fortsätta lida under ett ofta långdraget utredningsarbete. Det anges i förarbetena till djurskyddslagen att om det förefaller utsiktslöst att få en rättelse till stånd bör djurets lidande inte förlängas enbart av formella skäl, t.ex. kommunikation eller förelägganden. 17 Från och med den 1 januari 2003 har länsstyrelsen inte längre en befogenhet att omhänderta djur enligt DL 31 och 32. Numera föreligger en skyldighet att gripa in i situationer som faller in under nämnda lagrum. Bakgrunden är att det inte kan anses försvarbart att i kvalificerade fall av bristande vård underlåta att omhänderta drabbade djur (Prop. 2001/02:93, s. 22). Utöver denna skärpning, från att ha haft en befogenhet att handla till att få en skyldighet, vidgades även kriterierna för omhändertagande till att omfatta fall av djurplågeri, fall av upprepade brott mot djurskyddslagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen samt fall av upprepade förelägganden. Även det omedelbara omhändertagandet blev obligatoriskt under vissa angivna kriterier från och med den 1 januari 2003. I media får man nästan dagligen ta del av att länsstyrelser väljer att inte ta beslut om omhändertagande av djur i kvalificerade fall. I vårt arbete med katter har vi själv fått kännedom om bland annat följande 3 fall de senaste månaderna. 1. En katt ramlar ner från femte våningen. Den är blodig, haltar, kan inte äta eller gå på lådan. Ägaren tar inte katten till veterinär då den anser det vara för dyrt. När fallet kommer till länsstyrelsens kännedom har katten redan varit utsatt för svåra plågor i två dygn. Trots att länsstyrelsen själv noterar att katten utsätts för svåra plågor omhändertas katten inte vilket resulterade i att den blev utsatt för fortsatt lidande i ytterligare tre dygn, med länsstyrelsens kännedom. 2. En grupp sjuka katter har varit föremål i ett djurskyddsärende i över sju år, med länsstyrelsens kännedom. Ägaren vägrade i alla år att ta katterna 16 Helena Striwing, Djurplågeri, s. 30 17 Omhändertagande av djur enligt djurskyddslagen 31 och 32, Jur.kand. Christina Kleemo, Juridiska institutionen, Uppsala universitet, augusti 2004 Sida 7 av 25

till veterinär för vård. Under handläggningstiden självdör en av katterna. Hon hittas död på tomten. Efter att femte föreläggandet skickats ut skickar Göteborgs Katthjälp ett mail till länsstyrelsens handläggande djurskyddskontrollant, som tidigare hos kommunen har jobbat med samma ärende. I mailet undrar vi varför katterna inte omhändertas. Som svar får vi att han ska ha sin chans. Det är djurägarens val hur han vill göra så länge djuren inte är så dåliga att ett omhändertagande skulle hålla. 18 Till slut togs en del av katterna om hand och avlivades direkt pga. att länsstyrelsen ansåg att katterna var i dåligt skick. En katthona med 4 ungar är i dagsläget kvar och länsstyrelsen rekommenderade att ägaren skulle ordna avskjutning av dessa, trots att ägaren innan omhändertagandet har belagts med djurförbud. Honan och ungarna finns i skrivande stund kvar hos ägaren. 3. En hemlös kattmamma med 5 ungar bor ute i sträng kyla. Vid en första anmälan agerar länsstyrelsen inte överhuvudtaget. Vid nästa anmälan åker länsstyrelsen ut och bedömer att bostadsbolaget med hjälp av ett saneringsbolag kan ta hand om katterna. Katterna fanns efter beslutet kvar i flera veckor, i minusgrader, iskall vind och snö. I fall nr 2 har Göteborgs Katthjälp gjort en anmälan till Justitieombudsmannen. JO ansåg dock inte att det förelåg skäl att utreda ärendet. 19 Även tidigare JO anmälan av liknande fall har av JO inte ansetts vara skäl för vidare utredning. Med hänsyn till ovanstående kan vi fastställa att framförallt 31 DL, där det stadgas att djur skall tas om hand om djuret utsätts för lidandet och detta inte rättats till efter tillsägelse av tillsynsmyndighet eller efter (upprepade) beslut enligt 26, inte har det effekten som enligt förarbeten önskas, nämligen att ingripanden skall kunna göras i tidigt skede och i förebyggande syfte, utan att det behöver påvisas att något djur hunnit bli lidande av någon viss brist. Vi anser att lagen ska förtydligas angående vad som anses med upprepade tillfällen. Med hänsyn till lagens skyddssyfte borde vid upprepade tillfällen tolkas som att ett enda tillfälle utöver det första vara tillräckligt för ett omhändertagande. Polisens roll Den ordning som vi idag har i djurskyddslagen där polismyndigheten skall verkställa beslut om omhändertaganden har debatterats från olika håll, bl a Polismyndigheten och Jordbruksverket. Enligt 1 polislagen (1984:387) skall polisens arbete syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Rikspolisstyrelsen anser dock att just uppstallning av djur och därpå följande åtgärder inte är ett naturligt led i polisens åliggande att upprätthålla allmän ordning och säkerhet och menar att länsstyrelserna är bättre lämpade att sköta förvaring och försäljning av med stöd av djurskyddslagen [och tillsynslagen] omhändertagna djur. Rikspolisstyrelsen påpekar även att lagstiftningen är krånglig och att hur ärenden sköts och hur djuren behandlas ser olika ut på olika polismyndigheter. 20 I praktiken visar detta sig bland annat genom att visa polisdistrikt inte tar emot ärenden med hemlösa eller upphittade katter som anmäls av privatpersoner. Det har även förekommit att polisen råder att 18 Skriftlig kommunikation, mars 2009 19 Se bilaga JO Anmälan mot Länsstyrelsen i Västra Götaland och de i ärendet inblandade tjänstemän angående handläggning av ett djurskyddsärende 20 Bengt Ericsson, Rikspolisstyrelsen i Tidningen Svensk Polis, 2007-11-16 Sida 8 av 25

uppenbart herrelösa katter ska släppas ut igen. Rikspolisstyrelsen har vidare anfört att polisen saknar resurser i form av både pengar och kunskap till att kunna ta an sig omhändertagna djur. De kostnader som uppkommer med anledning av omhändertagandet får, enligt DL 35 1 st., förskotteras av allmänna medel. Denna kostnad skall därefter enligt 2 st. återbetalas av den mot vilken åtgärden har riktats, om det inte finns särskilda skäl till annat. Av olika anledningar förekommer det relativt ofta att polismyndighetens kostnader inte återbetalas. 21 När omhändertagande av djur sker från socialt utslagna personer eller där djurägaren har hamnat i ekonomiskt trångmål finns det ingen möjlighet för polismyndigheten att återfå de kostnader den haft, förutom det den kan få igen vid en eventuell försäljning. Det är ju oftast hos människor med sociala och ekonomiska problem där det även uppstår problem med djurhållningen. Regeringen bedömer i propositionen om tillsyn över hundar och katter att det för närvarande inte finns någon annan myndighet som har den upparbetade organisation som behövs för att omhändertagande av, i tillsynslagens fall, hundar skall kunna fungera i praktiken. 22 Det betyder naturligtvis inte att polisen därmed skulle vara den bäst lämpade organisationen att omhänderta och framförallt, uppstalla och ta hand om djur. Djur som pga. vanvård har omhändertagits är oftast, både fysiskt och psykiskt, i ett sådant tillstånd att de egentligen borde tas om hand av organisationer där t ex. djursjukvårdspersonal och etologer finns tillgängliga, något polisen saknar. Djurhem som har tillgång till utbildad personal skulle vara bättre lämpade att uppstalla omhändertagna djur än polisen. Leder omhändertagandet till att djuret ska omplaceras kan även detta ske i djurhemmets regi, som även vad gäller den delen är bättre lämpad än polisen. 4. Otillräckliga resurser för omhändertagande av samtliga hemlösa katter I Sverige finns det mellan 40 000 och 100 000 hemlösa katter. 23 Göteborgs Katthjälp är övertygat om att det av myndigheterna skulle omhändertas betydligt fler katter om det skulle finnas resurser som tillåter detta. Många gånger leder omhändertagande av katter idag till avlivning, inte sällan för att det inte finns plats där katterna kan hållas för ev. omplacering. Det omhändertas årligen runt 7 400 katter av svenska djurhem. De flesta av dessa katter hamnar där på grund av hemlöshet. Samtidigt uppger djurhemmen att de ständigt har brist på platser. Man måste neka tusentals katter hjälp för att hemmen redan är överfulla. Inga av Sveriges ca 60 djurhem, som mestadels tar hand om hemlösa katter, drivs kommunalt eller statligt. Ej heller har de startats på kommunalt eller statligt initiativ. Alla drivs av ideella föreningar med privata medel. 24 I en enkät från år 2008 som besvarades av 27 svenska katthem visade det sig att dessa katthem tillsammans spenderade 10 miljoner kronor för drivandet av verksamheten år 2007. Cirka 96 % av denna summa kommer från privatpersoner och den privata sektorn. 21 SOU 2001:87, s. 75. 22 Prop. 2006/07:126 23 Djurhemmens verksamhet i Sverige: med fokus på katter. M. Andersson, J. Loberg och P. Eriksson - Inst. för husdjurens miljö och hälsa Sveriges Lantbruksuniversitet, 2007 24 Djurhemmens verksamhet i Sverige: med fokus på katter. M. Andersson, J. Loberg och P. Eriksson - Inst. för husdjurens miljö och hälsa Sveriges Lantbruksuniversitet, 2007 Sida 9 av 25

Då det i Sverige, enligt dokumentation, finns runt 60 djurhem som arbetar med omplacering av hemlösa katter, kan man rent teoretiskt sett ställa att det år 2007 har spenderats ca 22 miljoner kronor på katthemsverksamheten i Sverige varav ca 21 miljoner kommer från privatpersoner och den privata sektorn. 25 Göteborgs Katthjälp anser det vara väldigt märkligt, om inte skamligt, att det i Sverige, som med jämna mellanrum påstår ha sig världens bästa djurskyddslag, inte finns ett enda statlig, eller med statliga medel drivet, djurhem. Den svenska staten säkerställer djurskyddet genom att åka snålskjuts på ideella krafter och genom att helt förlita sig på deras engagemang. Sverige har undertecknat Europarådets konvention om skydd av sällskapsdjur och enligt denna konvention är länderna om de finner att antalet herrelösa djur utgör ett problem - skyldiga att ta de lagmässiga och administrativa åtgärder som är nödvändiga för att minska deras antal utan att orsaka dem onödig smärta, lidande och stress. Länderna uppmanas också att överväga ID-märkning, registrering samt kastrering. Sverige uppfyller idag inte kraven i konventionen. I samband med EU-parlamentets beslut 2008 om att förbjuda all slags handel med och import av skinn från hundar eller katter uppmanades medlemsstaterna också att anta en plan för omhändertagande av herrelösa djur med offentliga medel för att motarbeta förekomsten av kringdrivande och hemlösa hundar och katter. Göteborgs Katthjälp anser att lagstiftningen borde reglera att djurhemsverksamheten ska subventioneras med offentliga medel. 5. Det saknas talerätt för djurskyddsorganisationer Något som saknas i djurskyddslagstiftningen i motsats till miljölagstiftningen där det man vill skydda inte heller kan föra sin egen talan är talerätt för djurskyddsorganisationer i juridiska processer som rör djur. Som det är nu blir det en maktobalans när endast de intressen som står mot djurens har möjlighet att exempelvis överklaga olika beslut som rör djur. En talerätt för djurskyddsorganisationer med miljöbalken som förebild bör därför införas. 6. Sjuka eller skadade djur Idag finns det inga tvingande paragrafer i lagstiftning eller allmänna råd i föreskrifter som reglerar vad man ska/bör göra när man hittar ett sjukt eller skadat tamdjur. Genom att vi har så många hemlösa katter i Sverige och även en stor del ägda utekatter händer det ofta att en katt hittas skadad utomhus utan att ägaren kan spåras på grund av att många katter inte är ID-märkta. Idag kan man välja att lämna kvar djuret i den situation det påträffas utan att man bryter mot någon lagstiftning. I t ex den finska djurskyddslagen finns en bestämmelse som tvingar den som hittar ett skadat djur att hjälpa djuret eller i alla fall anmäla detta till tillsynsmyndighet. Vi anser att den som påträffar ett djur, vild eller tam, som är sjukt, skadat eller annars i hjälplöst tillstånd skall själv hjälpa djuret eller göra en anmälan till tillsynsmyndigheten. Privatpersoner som lämnar in skadade djur på t ex sjukhus ska inte behöva betala någon avgift för det. 25 Katthemsverksamhet i Sverige, Göteborgs Katthjälp, juni 2008 Sida 10 av 25

7. Föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt I SJV:s "Föreskrifter och allmänna råd om hållande av hund och katt" ges som allmänt råd till 1 kap. 23 att "Katter som levt utomhus och är förvildade bör inte tvingas leva inomhus." Det enda som anges som underlag till ovanstående råd i föreskriftsdokumentation (Dnr 31-6478/07) är följande: "Om en katt är helt förvildad och skygg är det tveksamt om den passar för att leva inomhus överhuvudtaget. Det finns exempel på katter där det inte fungerat alls att försöka tvinga dem till ett liv inomhus." Några mer underlag eller vetenskaplig fakta anges ej. SJV kan inte heller efter skriftlig kontakt komma med något vetenskaplig bevis man skulle ha grundat rådet på. 26 Göteborgs Katthjälp anser det vara ytterst tveksamt att basera lagstiftning på anekdoter och inte på vetenskap. Enbart några anekdotiska observeringar anser vi inte vara tillräckligt med underlag för att ge ett allmänt råd som är så pass långt gående att det leder till att många katter inte får en chans till ett bättre liv. Det finns dessutom, i rak motsats till SJV:s uppgifter, många exempel på att det har fungerat väl att socialisera eller re-socialisera hemlösa katter, som i första hand verkade förvildade eller skygga, så att de har kunnat leva ett tillfredsställande liv inomhus. Det finns vetenskapliga studier som beskriver att katter kan socialiseras och resocialiseras även om de inte längre är i den optimala socialiseringsåldern (McCune et al. 1995, Podberscek, Blackshaw & Beattie 1991, Turner 1995). 27 De senaste årtiondena har forskare kommit fram till att katter inte är de solitära djuren man alltid har trott de var men att de istället är sociala djur. Så fort det finns tillräckligt med mat tillgängligt bildar katter sociala grupper, där katterna känner igen varandra och där de visar en stor varietet av olika sociala beteenden mot varandra (bl a. Dards, 1978, 1983; Kerby and Macdonald, 1988; Macdonald, 1983; Macdonald and Apps, 1978; Macdonald et al., 1987, 2000; Mirmovitch, 1995; Natoli, 1985a,b; Natoli and De Vito, 1991; Natoli et al., 2001; Panaman, 1981; Sung, 1998; Wolfe, 2001; Yamane et al., 1996) 28 Katter som har råkat bli förvildade eller som är födda osocialiserade har ganska stor socialkompetens vad gäller kontakten med andra katter, i motsats till t ex kattungar som har växt upp utan artfrände. Göteborgs Katthjälp anser att ett allmänt råd angående skygga och förvildade katter som ska hållas inomhus snarare borde uppmuntra till att dessa katter bör ges möjlighet att umgås med artfränder till att tillgodose deras sociala behov. 8. Hållande av katt i bur. För frågan av hållande av katt i bur hänvisar vi till sida 19 i remissvaret. 26 Skriftlig kommunikation med SJV, februari 2010 27 The domestic cat. The biology of its behavior, D. C. Turner & Prof. Patrick Bateson, 2000, Cambridge University Press Se även t ex: Feral cats: their role in the population dynamics of Felis catus, J.W.S Bradshaw a,), G.F. Horsfield, J.A. Allen, I.H. Robinson, Applied Animal Behaviour Science 65, 1999, 273 283 28 Social organization in the cat: a modern understanding. Sharon L. Crowell-Davis, Terry M. Curtis, Rebecca J. Knowles, Department of Anatomy and Radiology, College of Veterinary Medicine, University of Georgia, Athens, GA 30602, USA Sida 11 av 25

9. Kastrering av grisar och ren utan bedövning I Sverige kastreras årligen cirka en och en halv miljon hangrisar. Det sker innan grisen blivit två veckor, helt utan bedövning. Grisen riskerar att få infektioner och bråck av ingreppet. Att den känner smärta är säkert, eftersom nervsystemet är fullt utvecklat även hos en liten gris. Kastreringen görs för att ca 10 % av de könsmogna hangrisarna utvecklar ämnen (skatol, androstenon med flera) som ger ett illaluktande kött. Även renar kan enligt lagstiftningen kastreras utan bedövning och utan att veterinär anlitas. Från djurskyddssynpunkt är detta naturligtvis inte acceptabelt. Dessutom är detta inte förenligt med 2 DL som stadgar att djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande. Att kastreringen sker utan bedövning har uppmärksammats som ett djurskyddsproblem på senare år. Jordbruksministrarna i Sverige, Danmark, Belgien, Nederländerna och Tyskland har i en deklaration från 2001 kommit överens om att obedövad kastrering av grisar bör förbjudas så snart det är möjligt 29. Kastrering utan bedövning bör med hänsyn till ovanstående förbjudas. 10. Kor Det har skett viktiga förbättringar i mjölkkornas miljö. Fler och fler ladugårdar inreds för lösdrift, men trots detta står fortfarande omkring 55 procent av korna i mjölkindustrin i Sverige uppbundna inomhus under större delen av året. 30 För korna innebär detta att de inte kan vända sig om eller klia sig på bakkroppen, och de kan bara stå upp eller ligga ner. De får heller ingen motion och har väldigt begränsade möjligheter till sociala kontakter. 31 Detta bryter mot 4 DL som stadgar att djur ska kunna bete sig naturligt. Kor har enligt lag rätt till utevistelse. Kontrollen av att korna verkligen får komma ut på bete är mycket bristfällig. 32 När kontrollen ökar blir det också en ökning i antalet ansökningar om dispens från beteskravet. 33 Rätten till utevistelse gäller idag inte för tjurar och kalvar under 6 månader. Om kor enligt lag har rätt till utevistelse borde det vara en självklarhet att även tjurar och kalvar ska få vistas ute på sommaren. 11. Kycklingar Den lilla kycklingen har kläckts i maskin och kontaktpipen blir aldrig besvarade av en höna. Istället blir den lastad i lådor med andra kycklingar redan under det första dygnet för att fraktas till en hangar för tillväxt. Temperaturen är hög, och ljuset är på nästan hela tiden för att stimulera kycklingarna att äta. Det finns inga minimikrav, men däremot ett allmänt råd om att kycklingarna bör få fyra timmars natt per dygn. Ingenting i detta sätt att hålla djur kan förenas med 4 DL. I Sverige får det finnas 36 kilo kyckling/m². Det betyder ca 24 kycklingar per m² mot slutet av kycklingens liv. Varje kyckling har alltså en fyrkant med 20 cm långa sidor. 29 Jordbruksverket (2008) Redovisning av uppdrag om kastrering av smågrisar, 2008-10-30. Dnr 31-3146/08 30 Svensk Mjölk (2009) Mjölk i siffror. 31 Jensen, P. (1993) Djurens beteende och orsakerna till det. Natur och Kultur, lt:s förlag. Stockholm 32 Lantbrukets Affärstidning, atl. Dålig kontroll av beteskravet. 2008-08-08. 33 Lantbrukets Affärstidning, atl. Fler söker dispens från beteslagen. 2009-08-13. Sida 12 av 25

Det är inte mycket och knappast något som djurskyddsförordningen föreskriver: 1 b Stall och andra förvaringsutrymmen för djur skall vara så rymliga att samtliga djur i utrymmet kan ligga samtidigt och röra sig obehindrat. Utrymmena skall utformas så, att djuren kan bete sig naturligt. Rörelsefriheten är nästan obefintlig strax före slakt på grund av trängseln men värken i ben, skelett och muskler gör ju i och för sig att de väljer att röra sig så lite som möjligt. Försök visar dock att allt detta kan avhjälpas om kycklingarna får miljöer där de kan röra sig upp på pinnar och därigenom träna muskler och skelett. De behöver dessutom komma ut och sprätta och sandbada som andra höns. När djurskyddslagen antogs av riksdagen 1988, beslutades att inga hönor skulle sitta i bur efter 1998. Sedan backade den dåvarande jordbruksministern Annika Åhnberg och tillät istället inte bara långa övergångstider, utan också att burarna skulle få ersättas med burar! De kallas inredda eller modifierade, men ger hönan lika små möjligheter till naturliga beteenden som de gamla. Skillnaden mellan de gamla och nya är nämligen marginell. I den forskning som bedrivits i Sverige inom ramen för ny teknikprovning av modifierade burar visade det sig att hönorna inte alls använde de nya funktionerna, det vill säga sittpinne, sandbad och värprede, i den utsträckning man kunde förvänta sig. En sittpinne ska inte sitta några centimeter ovanför golvet den ska sitta högt. Det biologiska skälet för att använda sittpinne är inte att kröka fötterna, utan att komma utom räckhåll för rovdjur på marken. Sandbadet måste vara tillräckligt stort för att fungera, då sandbadandet ofta sker i flock. I de inredda burarna fungerar det inte och stängs ofta. Redet ska vara undanskymt och tryggt, men i konkurrensen om ett bra rede är det den ranghöga hönan som tar för sig av det bästa. Här finns bara ett rede. Funktionerna fungerar inte så att de tillfredsställer hönsens basala behov, vilket var avsikten. Modifierade burar måste därför förbjudas och inga ytterligare dispenser får ges. 12. Uppfödning av pälsdjur I Sverige är det idag tillåtet att föda upp djur för deras pälsars skull. De djurslag som föds upp enbart för pälsens skull är minkar och chinchillor. Uppfödningen av djuren har upprepade gånger konstaterats strida mot nationella och internationella regler. 34 Minken är ett icke-domesticerat och mycket aktivt djur med stort behov av rörelse och är väl anpassad till ett liv i vatten. Men varken minkens behov av rörelse eller dess behov av vatten att simma i kan tillfredsställas i de trånga ståltrådsburarna upp till tre minkar delar på en bur som inte är större än en uppslagen kvällstidning vilket lett till stora problem med beteendestörningar som stereotypier (meningslösa rörelser som upprepas på samma sätt under långa tider) och stympning (djuren biter varandra eller sig själva). Chinchillan är en liten sydamerikansk gnagare som i frihet kan leva tillsammans med ett hundratal andra chinchillor i en koloni. På pälsfarmerna hålls de dock i burar och aldrig fler än ett par stycken i varje bur. Jordbruksverket tog 2003 fram föreskrifter för chinchillafarmer som dock fortfarande inte trätt i kraft. Så länge chinchillor farmas ska 34 Jordbruksverket (2000) Uppdrag i fråga om hållande av chinchilla för pälsproduktion. Dnr 34-2197/00. Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (1990) svs pälsdjursutredning: för bättre välfärd hos farmad mink och räv. Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (1996) Uppföljning av svs pälsdjursutredning från 1990. Jordbruksverket (2002) Hållande av mink för pälsproduktion. Dnr 34-6941/99. Sida 13 av 25

det självklart finnas stränga föreskrifter för det. Vi ser dock ingen anledning att överhuvudtaget acceptera djurhållning som dras med så stora djurskydds- och etiska problem till så liten nytta. Pälsfarmer bör därför förbjudas helt, precis som redan skett i bland annat Storbritannien, Kroatien, Bosnien Hercegovina och Österrike. 13. Cirkusdjur Det lidande som riskerar att drabba djuren motiveras endast av att vissa människor roas av djur som utför mer eller mindre onaturliga konster. Göteborgs Katthjälp har svårt att se att cirkusdjurens liv står i överensstämmelse med djurskyddslagens krav på naturligt beteende och skydd mot onödigt lidande och vill därför att ett uttryckligt förbud mot användning av djur på cirkusar införs, precis som exempelvis Bolivia och Bosnien Hercegovina redan har gjort. 2. Enligt kommittédirektivet ska utredningen se på möjligheterna att modernisera och förenkla djurskyddslagstiftningen så att den blir mer flexibel och målinriktad. Samtidigt anges som villkor att minst samma djurskyddsnivå som i dag ska uppnås, att lagstiftning ska utgå från de enskilda djurens behov och verka förebyggande, samt att den ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. 2a. Vad finns det för problem/motsättningar mellan dessa direktiv och vad finns det enligt er för möjliga lösningar? Att den nya djurskyddslagen ska utgå ifrån de enskilda djurens behov samtidigt som lagstiftningen ska förenklas till att skapa större flexibilitet verkar i sig motstridigt. En förenkling och flexibilisering av lagstiftningen bör, i fall man har för avsikt att hålla minst samma djurskyddsnivå, inte leda till lagtolkningsmöjligheter som försämrar djurskyddet. Lagstiftningens definitioner och grundläggande bestämmelser ska, till att förebygga detta, vara entydiga. Ett annat problem som pekas ut av regeringen är att flexibla regler kan innebära större utmaningar vad gäller att göra systemet förutsebart och rättssäkert för djurhållare, kontrollmyndigheter och allmänhet. 35 Göteborgs Katthjälp ser en fjärde part vars rättssäkerhet är i fara: djuren. 35 Kommittédirektiv: Översyn av djurskyddslagstiftningens utformning och innehåll. Dir. 2009:57. Sida 14 av 25

2b. Hur skulle det i praktiken fungera om detaljeringsgraden minskades i djurskyddslagstiftningen? Vilka konsekvenser kan förväntas? Vad finns det för lösningar till de eventuella nackdelar som en sådan förändring kan medföra? I Sverige har det länge funnits allvarliga brister i både kontroll och efterlevnad av djurskyddslagstiftningen. År 2008 rapporterade exempelvis mer än 90 procent av kommunerna att de inte följt de rekommenderade kontrollintervallen. 36 Även EUkommissionens veterinära myndighet (The Food and Veterinary Office, FVO) utför regelbundet djurskyddsinspektioner i medlemsländerna, med syfte att kontrollera att EU-reglerna följs. 37 Sverige har fått anmärkningar på kontroll och efterlevnad vid varje sådan inspektion. Den lokala djurskyddstillsynen flyttades år 2009 från kommunerna till länsstyrelsen, utan att man skickade med tillräckliga resurser, samtidigt som de föreskrivna tillsynsintervallen och avgiftsfinansieringen av tillsynen avskaffades. Resultatet blev en djurskyddstillsyn som i många län går på knäna, med inspektörer som slår larm om att de knappt ens hinner med akuta ärenden och än mindre förebyggande tillsyn. I samband med en förenklad lagstiftning uppstår det ytterligare risker för ännu en försämring av djurskyddet. Reglerna om minimiintervall för djurskyddstillsyn bör återinföras så att länsstyrelserna får tydliga djurskyddsmål att leva upp till. Det bör även införas kontrollsystem som gör att missförhållanden i djurhållningen upptäcks på ett tidigt stadium. Av staten subventionerade djurhem I många västeuropeiska länder och USA driver tillsynsmyndigheter/kommuner djurhem med statliga pengar. I Sverige finns det i dagsläget inte ett enda djurhem som drivs med statliga medel. Det kan anses vara märkligt när man påstår sig ha världens bästa djurskydd och att det samtidigt är den privata och ideella sektorn som tar hand om alla djur som far illa i Sverige. I t ex finsk och holländsk lagstiftning har det bestämts att tillsynsmyndighet/kommun skall driva djurhem för hemlösa och omhändertagna djur eller ska anlita en organisation som gör jobbet mot betalning. EU länderna uppmanades dessutom, i samband med EU-parlamentets beslut 2008 om att förbjuda all slags handel med och import av skinn från hundar eller katter, att anta en plan för omhändertagande av herrelösa djur med offentliga medel för att motarbeta förekomsten av kringdrivande och hemlösa hundar och katter. För att intensifiera djurskyddstillsynen skulle man kunna organisera en del av arbetet på ett liknande sätt som Svenska jägareförbundet samarbetar med myndigheter. Jägareförbundet har t ex ansvar för jakttillsyn och den praktiska viltvården och får statliga medel till att kunna utföra verksamheten. I t ex USA, England och Nederländerna jobbar djurskyddsorganisationer och myndigheter tätt tillsammans. Den engelska välgörenhetsorganisation RSPCA, Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals, utför djurskyddstillsynen i England. 36 Livsmedelsverket (2009) Rapport om Sveriges kontroll i livsmedelskedjan, 2008. 37 Rapporter från inspektionerna finns tillgängliga på hemsidan för myndigheten The Food and Veterinary Office: http://ec.europa.eu/food/fvo. Sida 15 av 25

År 2008 besvarades 1 098 680 telefonsamtal, togs det emot 140 575 anmälningar om vanvård av djur och har det omplacerats 70 179 djur i nya hem. RSPCA har ca 171 anslutna föreningar och 1500 anställda varav 549 inspektörer och 480 djurhälsovårdpersonal. Cirka 7 000 volontärer är aktiva inom föreningarna. 38 Den holländska välgörenhetsorganisationen Dierenbescherming hade år 2008 197 inspektörer fördelade över 73 organisationer. 7 581 anmälningar blev utredda. 39 Både i England och Holland har inspektörerna befogenheter att bland annat skriva ut böter och omhänderta djur. 3. Enligt kommittédirektivet ska utredningen också se över ett antal särskilda frågor, se nedan. Vad anser ni att problemet i nuvarande djurskyddslagstiftning är rörande dessa frågor och hur skulle dessa kunna lösas? Övergivna och förvildade djur Obligatorisk ID märkning av katter (helst alla sorters sällskapsdjur) Det finns ett stort antal hemlösa katter där ägaren inte kan spåras pga att katten inte är ID-märkt. Skulle obligatorisk ID-märkning införas så kan en stor del av katterna som kommer ur ägarens besittning återförenas med dessa ägare. Idag går dessa katter antingen kvar hemlösa eller så tar de resurser i anspråk från ideella verksamheter som bara kan ta hand om en bråkdel av alla hemlösa katter. Obligatorisk ID-märkning kommer med största sannolikhet att minska det antalet djur som övergivs genom att man kan spåra djurets ägare. Skulle djuret ändå bli övergivet av sin ägare så kan man spåra och åtalsanmäla denne, något som idag är omöjligt. År 1923, alltså för 85 år sedan, infördes lagen om hundskatt för att få bukt med problemen med de herrelösa hundar som fanns i det Svenska samhället. (Kommunal hundskatt infördes för första gången i Sverige redan i 1861.) De pengar som hundskatten genererade (59 miljoner kronor 1993) användes i första hand för att finansiera djursjukhus. Lagen om hundskatt upphörde 1995 då politikerna ansåg att det tjänat sitt syfte. En positiv bieffekt av införandet av hundskatt var att hundens status ökade. Regeringen borde överväga om dylika åtgärder ska införas för att få bukt med problematiken kring hemlösa katter. Pengar som genereras av kattskatt kan användas för att finansiera djurhemsverksamheten. Tillsynsmyndigheter borde få möjlighet att förelägga om kastrering av katter när detta är nödvändigt ur djurskyddsmässig synpunkt. Lagstiftningen innehåller idag inga regler om skyldighet för djurägare att förhindra oönskad avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar trots att det finns ett stort antal hemlösa katter, med följd att ett stort antal kattungar föds utan att någon har för avsikt att ta hand om dem. (Djurskydd, Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund) 38 Royal Society for the Prevention of Cruelty to Animals, Trustees report and accounts 2008 39 Landelijke Inspectiedienst Dierenbescherming, Jaarverslag, 2008 Sida 16 av 25