Svarsmall till skrivningen i straffrätt den 25 augusti 2016

Svarsmall till skrivningen i straffrätt den 25 augusti 2016 Betygsättning och resultat Vid rättningen av skrivningen har den fyrgradiga betygsskalan använts med betygen Ab (med beröm godkänd), Ba (icke utan beröm godkänd), B (godkänd) eller U (underkänd). Maxpoäng på skrivningen är 30. Totalt har 31 skrivningar rättats. Resultat med betygsgränser: Ab 25 30 poäng. 3 st. 10 procent Ba 20 24,5 poäng. 17 st. 55 procent B 15 19,5 poäng. 6 st. 19 procent U 0 14,5 poäng. 5 st. 16 procent Summa 30 poäng. 31 st. 100 procent Varje skrivning är betygsatt efter en helhetsbedömning, varvid förutom rena faktakunskaper beaktats i vilken utsträckning rättsligt relevanta respektive irrelevanta argument åberopats och i vilken utsträckning motiveringen är fullständig respektive ofullständig. Poängsättningen har endast utgjort ett hjälpmedel för den bedömning av skrivningen som gjorts i förhållande till följande betygskriterier: Ab Problemen är mycket väl identifierade och analyserade. Rättsligt relevant material används. En rättslig lösning på varje identifierat problem anges och analyseras. I förekommande fall anges, analyseras och utvärderas olika alternativa rättsliga lösningar. Svaret är välstrukturerat. Mycket god tillämpning av de specifikt straffrättsliga metoderna för lagtolkning och rättstillämpning. Ba Problemen är väl identifierade och analyserade. I huvudsak rättsligt relevant material används. Minst en rättslig lösning på varje identifierat problem anges och analyseras. Svaret är strukturerat. God till mycket god tillämpning av de specifikt straffrättsliga metoderna för lagtolkning och rättstillämpning. B Problemen är identifierade och analyserade på ett godtagbart sätt. Visst rättsligt relevant material används. Någon rättslig lösning på något identifierat problem anges. Svaret är delvis strukturerat. Godtagbar tillämpning av de specifikt straffrättsliga metoderna för lagtolkning och rättstillämpning. U Uppnår inte kraven för B. Observera att detta är en svarsmall och inget facit. Det innebär att även andra svar har kunnat ge poäng, under förutsättning att den rättsliga argumentationen och problemlösningen varit korrekt. Har du svarat precis som i svarsmallen men ändå inte fått full poäng? Tänk då på att betygsättningen påverkas av motiveringen för svaret; motiveringen är kanske inte fullständig eller delvis felaktig; svaret är kanske inte helt välstrukturerat utan lite rörigt. Begäran om granskning Tentamensgenomgång äger rum måndagen den 19 september 2016 klockan 15.00 16.00 i sal E 371. Synpunkter på rättningen kan endast lämnas muntligen i samband med denna genomgång och eventuell omprövning sker då genom begäran om granskning. Vid laga förfall från tentamensgenomgång godtas begäran om omprövning per mejl senast samma dag. Mejla då till kursadministratören susanne.larsson@juridicum.su.se. Skrivningarna finns tillgängliga under tentamensgenomgången. Omprövning leder sällan till ändrat resultat. Förklaringen finns i 24 högskoleförordningen. Skriftliga motiveringar beaktas inte särskilt eftersom vi ändå gör en ny helhetsbedömning av varje skrivning var för sig. Men ange ändå på vilket sätt du anser att betyget är uppenbart oriktigt. 1

Svar på skrivningsfrågor Fråga 1 (5 poäng). a. En tillfällig sinnesförvirring som inte är självförvållad kan fungera som ursäkt i oskrivna undantagsfall. b. Uppsåtliga brott konsumerar oaktsamma brott. c. Ett inbillat samtycke hindrar inte ansvar för ofredande. d. Anstiftan till stämpling är straffbart. Förslag till motivering: Anstiftan är möjlig vid alla brott (23 kap. 4 BrB). Vid rättelse av skrivningen har även alternativet "Förberedelse till stämpling är straffritt" gett poäng, liksom en korrekt motivering. Fråga 2 (7 poäng). Det finns många situationer där gärningsmannens mentala status, när brottet begicks och efter, kan inverka på den straffrättsliga bedömningen. Hänsyn till psykisk störning tas i straffrättsliga principer som skuldprincipen. Denna innebär i korthet att endast den som vid gärningstillfället kan råda över sin gärning får fällas till ansvar och bestraffas. Hänsyn tas även i konformitetsprincipen, vilken säger att endast den som har förmåga eller tillfälle att följa lagen bör kunna hållas straffrättsligt ansvarig. Det brott som främst är aktuellt i detta fall är stöld (8 kap 1 BrB). Stöld har straffskalan från fjorton dagar till två års fängelse. För att det ska röra sig om en stöld krävs att någon tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det och att tillgreppet innebär skada. Om dessa kriterier inte är uppfyllda rör det sig inte om en brottsbeskrivningsenlig gärning, det vill säga inget brott. Vid stöld krävs ingen faktisk tillägnelse. Brottet fullbordas redan genom tillgreppet, förutsatt att gärningsmannen då har uppsåt (i någon form) att tillägna sig det tagna. Vid bedömningen om stöldbestämmelsens kriterier är uppfyllda ska hänsyn dessutom tas till kravet på gärningsculpa. Ett brott kan nämligen bara bestå av en kontrollerad handling. Som tumregel kan sägas att kontroll finns så länge det var möjligt för gärningsmannen att avbryta handlandet. Om ingen kontroll fanns över handlandet (till exempel handlandet kan jämföras en okontrollerad kroppsrörelse) är detta krav inte uppfyllt. Även om det nu skulle röra sig om en brottsbeskrivningsenlig gärning, är detta inte tillräckligt för en fällande dom. Även skuldfrågan måste utredas det vil säga om gärningsmannen hade uppsåt till den straffbelagda gärningen. Det finns tre olika former av uppsåt, varav den lägsta formen är likgiltighetsuppsåtet. För att sådant uppsåt ska finnas krävs att gärningsmannen har insikt om att följden kan inträffa (det vill säga misstänker att något kommer att ske) och är likgiltig inför effekten (förverkligandet av risken.) Om gärningsmannen inte uppfyller åtminstone dessa krav är inte heller uppsåtskravet uppfyllt. Uppsåtet måste finnas i alla brottsbeskrivningens steg. Det är vanligt att någon som lider av psykiska besvär inte har uppsåt till sitt handlande. I stöldfallet tycks Mats till exempel ha trott att sakerna var hans, vilket inte stämmer överens med rekvisitet taga vad annan tillhör. Om Mats skulle anses ha uppsåt till stölden kan istället diskuteras om det finns någon ursäktande omständighet. Tillfällig sinnesförvirring är en sådan. För att man ska befinna sig i detta läge krävs att gärningsmannen hamnar i plötslig förvirring (ofta under relativt kort tid) som inte är vållad av honom själv (till exempel genom alkohol). Om Mats skulle ursäktas av en sådan omständighet blir han inte straffad. 2

Det ska dock nämnas att när Mats kom ur rösterna och började försöka sälja sakerna begick han troligen brottet häleri (9 kap 6 BrB). Eftersom Mats i detta skede verkar ha handlat med uppsåt på ett sätt som inte kan ursäktas, riskerar han att döms för detta brott. Något som kan nämnas angående denna typ av situationer är frågan kring om gärningen skett under påverkan av allvarlig psykisk störning, eftersom detta kan inverka på påföljden om rätten finner gärningsmannen skyldig. En allvarlig psykisk störning kan bestå i många olika tillstånd. Vanliga exempel på sådana störningar är till exempel psykotiskt tillstånd med vanföreställningar och djup depression med självmordstankar. Den som handlat under påverkan av en sådan störning kan enligt huvudregeln inte dömas till fängelse (30 kap 6 BrB). Om gärningsmannen fortfarande lider av en sådan störning när domen faller (och påföljden inte kan stanna vid böter) får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk vård (om hans psykiska tillstånd med mera påkallar att han blir intagen på en vårdinrättning som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.) (31 kap. 3 BrB.) En rättspsykiatrisk undersökning (där ställning tas till sådan vård) blir dock oftast inte aktuell vid lindriga påföljder. Därför kommer domstolen förmodligen inte ta ställning i frågan i ditt fall. Angående vilken typ av straff Mats riskerar om domstolen skulle finna att han är skyldig till brottet, kan sägas att bedömningen alltid är svår, särskilt om han har ett vårdbehov. Möjliga påföljder är dock till exempelvillkorlig dom plus böter (30 kap 7 och 8 BrB), skyddstillsyn (30 kap 9 BrB). Avgörande blir bland annat om han är dömd tidigare för liknande brottslighet eller inte. Att ägarna till sakerna hotade med en polisanmälan utgjorde inget olaga hot (4 kap. 5 BrB) eftersom hotet inte var otillbörligt. Poliserna hade inte laga befogenhet att använda våld för att gripa Mats, eftersom de inte möttes av något motstånd (10 2 p. PolisL). De hade såldes inte rätt att belägga honom med fängsel (10 a PolisL). Inget tyder på att poliserna agerade med det uppsåt som ansvar för olaga frihetsberövande kräver (4 kap. 2 BrB), men de riskerar i varje fall ansvar för tjänstefel (20 kap. 1 BrB). Det är tillräckligt att de av oaktsamhet åsidosatte vad som gällde för uppgiften. Fråga 3 (5 poäng). Väsentligt är att det görs en prövning om att förslaget inte strider mot grundlag eller motsvarande (RF, EKMR). Yttrandet bör ta ställning till om förslaget om det genomförs - kan samordnas med annan gällande lagstiftning. Förslaget bör ställas i relation till straffrättsideologier och övergripande principer (proportionalitet, humanitet, allmän- och individualprevention.) Yttrandet bör innehålla en bedömning av om förslaget är ändamålsenligt för att uppnå det angivna syftet. Det kan då vara förtjänstfullt om man drar fram erfarenheter t ex kriminologiska -från likartade situationer. Lagstiftaren bör peka på om det finns andra möjligheter än förslaget för att uppnå syftet med den föreslagna skärpningen. Det kan finnas andra möjligheter är straffrätt för att komma till rätta missförhållanden. Det bör vidare innehålla ett slags konsekvensanalys d v s vad kommer det att få för konsekvenser avsedda eller inte avsedda om förslaget genomförs? Såväl kortsiktiga som långsiktiga konsekvenser bör bedömas. Svaret bör innehålla något om vilket skyddsintresse, som skall tillgodoses. Yttrandet bör utmynna i om förslaget tillstyrks helt eller delvis - eller avstyrks. 3

Fråga 4 (10 poäng). Fråga avser om något brott kan vara förövat i förhållande till Sven. De gärningstyper som kan komma i fråga är mord (BrB 3:1), dråp (BrB 3:2) och vållande till annans död (BrB 3:7). Var och en av deltagarna kan ses som gärningsman. (I fortsättningen talas om gärningsman oavsett kön.) Det är fråga om handlingsbrott och inte aktuellt att betrakta skeendet som något underlåtenhetsbrott. Rekvisiten är att gärningsmannen skall beröva annan livet (BrB 3:1) eller att ha orsakat den andres död BrB 3:7). Rekvisiten får för anses uppfyllda och kravet på kausalitet mellan gärningsmännens åtgärder och följden kan anses uppfyllt. Det kan påpekas att termen oaktsamhet i BrB 3:7 inte är ett rekvisit i den straffbelagda gärningen. Det skall då göras en gärningsculpaprövning. Prövningen syftar till att avgöra om det finns en tillräckligt stark koppling mellan gärningsmännens handlande (att genom stenkastning och på annat sätt hindra brandmännen från att ingripa) och den följd som inträder (Svens död). Det kan här inledningsvis konstateras att gärningsmännen inte haft kontroll fram till det att följden inträtt. Prövningen brukar då uttryckas så att ett kontrollerat handlande (KH) skall utgöra ett otillåtet risktagande som är relevant för följden. KH kan här beskrivas som inte bara att kasta sten och släpa ut stenar på vägen utan även att göra detta under de aktuella omständigheterna. I KH ingår alltså att man kastar sten och i övrigt hindrar brandkåren från bekämpa elden. Innebär KH ett risktagande för följden? Här kan man göra bedömningen att förekomsten av KH innebär att risken för följden ökar. Därefter prövas om detta risktagande kan ses som otillåtet, vilket är en normativ bedömning. Att på detta sätt öka risken för att någon skall avlida kan inte ses som annat än otillåtet. Det skall vidare prövas om det otillåtna risktagandet är relevant för följden. Prövningen av gärningsculpa kan här utmynna i att det kravet är uppfyllt, men även att kravet inte är uppfyllt. I det senare fallet finns inte någon anledning att gå vidare i prövningen om brott är begånget. I detta fall föreligger inte några rättfärdigande omständigheter, vilket bör konstateras uttryckligen, och det föreligger en otillåten gärning. Härnäst skall man ta ställning till om den otillåtna gärningen är täckt av gärningsmannens uppsåt eller om uppsåtskravet inte är uppfyllt hans personliga oaktsamhet. Uppsåtet skall täcka vart och ett av rekvisiten i den åtalade gärningen och dessutom frånvaron av rättfärdigande omständigheter. Svårigheten här ligger i om gärningsmannen haft uppsåt till eller varit oaktsam i förhållande till följden. (Med de givna förutsättningarna är det tillräckligt att bedömningen sker i förhållande till någon av de inblandade). Det finns inte stöd för att med tillräcklig säkerhet säga att det finns avsiktsuppsåt i förhållande till följden död. Det finns inte heller stöd för att säga att det finns insiktsuppsåt (praktisk visshet) Det återstår då att göra en bedömning av om det föreligger likgiltighetsuppsåt. Prövningen sker i två led. 1. Har gärningsmannen när han företog gärningen insett risken för att följden skulle inträda? Om man svarar ja på det frågan skall prövas: 2. om han varit likgiltig inför följden. För prövningen av likgiltighet hänvisas till Kriminalrättens Grunder s. 290ff. Om man svarar ja på den frågan är gärningen täckt av erforderligt uppsåt. Om det är fråga om flera gärningsmän måste givetvis frågan om uppsåt eller personlig oaktsamhet avgöras särskilt för var och en. (I frågan finns inte förutsättningar för att göra någon individuell prövning av de inblandade.) Om man anser att uppsåtskravet är uppfyllt skall avgöras om gärningen skall bedömas som mord eller dråp. Utgångspunkten är att den skall bedömas som mord. Om den kan anses som mindre 4

grov kan den ses som dråp. I detta fall finns inte några omständigheter som gör att den skall ses som mindre grov. (Det är inte viktigt var i denna genomgång, man avgör om det uppsåtliga dödande skall ses som mord eller dråp.) Om kravet på uppsåt inte anses uppfyllt återstår att göra en prövning av den personliga oaktsamheten. I ett första led prövas medveten oaktsamhet. Har gärningsmannen insett risken för följden och ändå handlat som han gjorde? Det är alltså samma prövning som det första ledet vid prövning av likgiltighetsuppsåt. Om man inte anser att gärningsmannen varit medvetet oaktsam så återstår att pröva om han varit omedvetet oaktsam. Prövningen sker i två led vilka brukar betecknas som orsaksledet och klandervärdhetledet. För prövningen hänvisas till Kriminalrättens Grunder s. 314ff. Det bör slutligen konstateras att det inte finns några ursäktande omständigheter. 5