Östgöten, Östergötlands allmänna nyhets- och annonsblad. N:r 1 B, måndagen den 2 Januari 1893. Amerika-bok af Isidor Kjellberg. Anteckningar från författarens besök i Nya Verlden år 1890 om huru våra dervarande vänner och anförvandter, bröder och systrar, ha det. Nyårsgåfva år 1893. Från Östgöten till dess prenumeranter.
I N N E H Å L L Lifvet på ett emigrantfartyg öfver Nordsjön. 1 På Atlantiska oceanen. Bland tredje-klass-passagerarne. (Den stora mängden af emigranter). 3 Emigrationens grunddrag är vemod. 4 Staden Qvebec, 7 Färden på S:t Lawrencefloden 8 I New-York. 9 I Philadelphia. 11 Bland svenskar i Chicago. 14 Huru man repade sig efter den stora branden 1871. 18 Chicago efter branden 20 Här ä svenskar, hör jag. 20 Stockholm, Wisconsin. 20 Huru ha vanlige arbetare det här i trakten? 23 Genom svenske farmares distrikt. 24 En mindre jordbrukares vilkor och ställning. 27 Minnesota. 31 Minneapolis. 34
Kypare, konstiga ur svensk synpunkt. 35 En f. d. svensk kronofogde, affischör. 36 Från Östergötland och Linköping 36 Något långsökt slägtskap. 37 Huru tjensteqvinnorna ha det. 38 Ett ord om de amerikanska qvinnorna i allmänhet. 40 Svensk kyrka på Amerikas landsbygd. 48 Landtbrukaren i Amerika, 50 Skomakeriarbetarnes vilkor. 53 Ett ord om hemvändande emigranter. 59 Redaktionella rättelser 63
Länstidningen Östgöten, Linköping. År 1893 och allt framgent. Frisinnad, arbetar tidningen ÖSTGÖTEN, sedan tjugu år tillbaka, för att här i landet demokrati (folkstyrelse) må aflösa det, fortfarande rådande fåväldet, så att hela folket får, hvar en med sin röst, deltaga i rådslag och beslut, angående de allmänna angelägenheterna. De ännu gällande politiska och kommunala röstskalorna framhöll tidningen alltid såsom förkastliga. Folkligt sinnad, står Östgöten, lika mycket af förnuftets öfvertygelse, som af hjertats drift, på småfolkets på medelklassens och underklassens sida. Med uttrycket medelklass menas här, icke den del af samma klass, som, på grund af lycklig ekonomisk ställning, förhäfver sig öfver de ringare och osjelfständigt går öfverklassärenden, utan den medelklassmängd, som står den egentliga underklassen närmast, t. ex. vanlige handtverksmästare, små löntagare i statens tjenst, skollärare och underofficerare, anspråkslöse handelsmän, mindre arrendatorer, affärs- och industribiträden m. fl., hvilka, mer och mindre sedda öfver axeln, bära dagens tunga och hetta. För de simple arbetarne i stad och på landsbygd intresserar sig Östgöten icke minst, som man vet. Bland öfverklassens folk håller Östgöten naturligtvis på och aktar hvar och en, som är menniska och verkligt kristen, gent emot de små och dessas lycka. I religiöst hänseende: Östgöten anser, att ingens religiösa öfvertygelse får kränkas af staten eller enskilte. För resten, Östgötens åsigter och verksamhet äro kända af snart sagdt alla, under hvilkas ögen dessa rader komma. Och då nu Östgöten, en fullständig länstidning, är den billigaste, liksom den uppriktigaste och trognaste, må folk i stad och på landet allt allmännare upptaga och hålla fast vid detta blad, hvilket aldrig svek. För helt år är hos hvarje postanstalt Länstidningen Östgötens prenumerationspris blott 5 kr.; proportionaliter mindre för kortare tid.
Välj alltid ut åt eder den vakne, sjelfständige och pålitlige Östgöten framför hvarje annat blad! För Östgötens redaktion: Isidor Kjellberg.
Lifvet på ett emigrantfartyg öfver Nordsjön. Det är på en af det mäktiga Wilsonbolagets allra ståtligaste ångbåtar, «Ariosto», hvars ankare nu lyftes från Göteborgs redd, för färd till engelska staden Hull. De allra flesta passagerarne äro emigranter, hvilka fylla hela däcket; omkring 600, säger man; män, qvinnor och barn, de fleste tydligen helt glada i hågen; blott ett och annat dystert ansigte och något enstaka förgråtet ögonpar; nästan uteslutande folk af arbetsklassen, lärlingar, gesäller och drängar från landet; stadsjungfrur och landsflickor. Ett långt stycke utefter kajen samt på en och annan der liggande ångbåt står en stor menniskomassa, utbytande hviftningar med dem ombord, hvarvid det visst icke är så noga, om de känna hvarandra eller ej. Allt efter som vår ångare går fram med sakta fart fortsättas hviftningarna till och ifrån alla stillaliggande och mötande små och stora farkoster. Vid Lindholmens mekaniska verkstad är ett ångfartyg alldeles fyldt med verkstadsarbetare, hvilka anslå någon stund af sin middagsrast till att genom oupphörligt förnyade, eftertryckliga hurrarop önska emigranterna lycka på resan. På berget följa många qvinnor och barn vårt fartyg med både ögon och ben så långt som möjligt. I detta allmänna afskedstagande ligger helt visst hos de qvarstannande ett uttryck af de flestas egna drömmar att förr eller senare få komma öfver till Amerika; det menar: Lyckliga ären I, gifve Gud att vi snart finge följa efter! Huru man på somliga håll inbillar sig sjelf och söker öfvertyga andra om, att Sverige är ändå bäst: bereddes plötsligt alla, som önskade det, tillfälle att få resa till Amerika och fingo de på köpet löfte om en första, anspråkslösare sysselsättning der, skulle Sverige med ens bli förvandladt till ett öde-land, der allt afstannade och fortsattes [4] i ohjelpligt upplösningstillstånd af brist å arbetare. Man må tänka och säga hvad som helst om detta, att det vore höjden af otacksamhet mot ett lyckligt, älskvärdt fosterland, sakförhållandet står i alla fall qvar.
2 Efter en halftimmes färd ut åt Nordsjön, då fartyget börjat gå med full maskin, ser det bland samtliga emigranterna ut, som företoges här blott en liten lustresa med återkomst samma dag. Jublet måste kallas allmänt. Man gnolar och sjunger idel glada sånger, man pratar och skrattar i kapp på alla håll, man tar hvarann i famnen och svänger omkring, ja, man formligt dansar, här i takt efter egna röster, der, på fördäck, efter ett handklaver, man med man, qvinna med qvinna, det är inte så noga. «En fosterlandsvän» af det mest bastanta slaget, en sådan, som sitter välmående och trind i sin länstol och omöjligt mäktar begripa, huru någon enda menniska kan vilja lemna Sverige, han skulle väl träffats af slag vid anblicken af denna uppsluppenhet. Det må erkännas att till och med undertecknad, den så pass förhärdade, knappt kunde tro sina, mera kosmopolitiska ögon. Vore kanske, frågade han sig sjelf i första häpenheten, anledningen till allas glada sinnesstämning att söka i tillfälligt anlitande af bränvinsflaskan? Men, nej, tycktes denna gissning slå in på en eller två, så voro dock alla andra «spik nyktra». Stackars moder Svea! Det är något galet med dig, då dina söner och döttrar styfbarnen, dina kunna så lätt skiljas ifrån dig. Ve vårt ringa, fattiga folk, hos hvilket ställningarna och förhållandena äro sådana, att de allt fortfarande framtvinga emigrationsströmning! Dessa blodtappningar hota ju att fullständigt ta lifvet af dig. Emigrantmängden på denna ångbåt utgjordes uteslutande af unga, friska och starka menniskor mellan 18 och 30 års ålder. Pojkarna och flickorna så lusteliga resa? Åt gubbarna och gummorna de räcka länger näsa. Adjö båd mor och far, [5] som måste stanna qvar! Kanhända nästa sommar
att ni oss efterkommer. 3 Så ungefär lyder en emigrant visa, som jag hörde för åtskilliga år sedan. Och den sjunges nog lika friskt i dag. Dagen var således uteslutande glad, men fram på aftonen började känslorna bli blandade, icke till följd af hemsjuka, utan af sjösjuka. Utefter den med högt galler försedda relingen sågs den ena efter den andra mest fruntimmer lägga sig ned, i det närmaste framstupa, och «föda fiskarne», som engelsmännen på en artig omväg kalla ett visst slags ömma utgjutelser på sjön. De fleste voro glada att efter hand få krypa ned under däck, och dit måste äfven till slut den siste våghalsen taga vägen, sedan han af den, allt hänsynslösare inbrytande sjön fått några grundliga öfversköljningar. Nästa dag, då vågorna gingo åtskilligt högre än fartyget, såg man under hela tiden knappt till någon enda bland alla emigranterna. Sjösjukan hade nog fått full makt med nästan alla tredjeklass-passagerarne, så väl som med de andra klassernas. Men den dagen med dess följande, icke mycket lugnare natt gick, huru lång den än var der man kunde hvarken sitta, ligga eller stå ordentligt till ända, den också, liksom allt annat i denna förgängliga verld. Nästa morgon, redan vid 8-tiden, befann man sig i den lugna hamnen vid engelska staden Hull, der emigranterna måste stanna ombord ännu ett dygn, för att derefter ledsagas direkt till jernvägsstationen och fara till den omkring 5 timmars jernvägssträcka derifrån belägna staden Liverpool, der de stora Amerika-ångfartygen äro förtöjda. [6] På Atlantiska oceanen. Bland tredje-klass-passagerarne. (Den stora mängden af emigranter). Desse utgöra naturligtvis den allra största delen af fartygets lefvande last och bilda den mest brokiga tafla, man kan tänka sig. Hela nedra däcket upptages, helst när vädret är som vackrast, af dem, män, qvinnor och barn, somliga klädda som landsbor, andra
4 som stadsfolk; skägglösa pojkar och lurfvige män; mjölkansigten vid sidan af väderbitna kinder; slurfviga matronor och pyntade ungmör; grofarbetare och bodbetjenter; oändlig språkförbistring: svenska och engelska, norska och franska, danska, ryska och tyska samt kanske ändå flere språk om hvarandra, ofta obegriplig fråga på det ena språket och lika litet begripligt svar på det andra tungomålet; otvunget skratt, vexlande med sötsura grin öfver oförstånden och missförstånden. Somliga sitta i slutna kretsar, hvar och huru det bäst bär till; andra ligga för sig sjelfva med baken i vädret och någon bok under näsan. Somliga promenera, par om par, fram och åter, knuffande och knuffade af de mötande, andra stå uppradade utefter relingen och föra muntert samspråk eller mera allvarligt samtal. Huru man bär sig åt, vill sjölifvet och vistandet på däck ändå bli enformigt i längden; skämtet, samtalsämnena, lekfullheten och kurtisen mellan de unga kunna icke räcka oafbrutet, utan någon hvila, och så får man för någon timme fram på eftermiddagen se mest hela församlingen hängifva sig åt en half dvala, hvar och en försjunken inom sig sjelf, mången säkerligen tänkande på, hvad han lemnat, och drömmande om framtiden. Det är dock icke lek för desse, om hela den öfriga verlden oerfarna mödans män och qvinnor att genom utvandringen hafva slitit sig ifrån allt, hvarvid de derhemma mer eller mindre fastvuxit. Det ligger nog i detta företag ett strängt allvar, hvilket, midt under de ljusa förhoppningarna om en lycklig framtid i det fria landet, för någon stund tränger sig på hvar och en. [7] Emigrationens grunddrag är vemod. Genom dess väsende går en qvalfull suck från de gamla, förtorkade, misslyckadt uppsminkade kungadömenas försnörda bröst, från de stater, der en del af deras inbyggare får för mycket, så att det återstående ej räcker till nödtorftigt andligt och lekamligt
5 uppehälle, icke till menniskan värdig näring för själ och kropp åt alla öfriga, Under tredjeklass-passagerarnes däck äro flere rum afskrankade från golf till tak och försedda med dörrar. Hvart och ett af dessa rum hyser företrädesvis någon viss nationalitet, i hundratal, om det gäller. Här äro svenskar, norrmän och finnar samlade i ett rum, hvilket har långa rader hängmattor i st. f. träsängar. Hvad de göra, våre landsmän, när de vistas under däck om dagen? Jo, vid flere bord under fönsterventilerna äro de ifrigt sysselsatta med att spela kort: somliga ligga lång del af dagen i sina hängmattor och andra sitta, samtalande på sina kistor och i trappuppgångarne. Våra landsmän härinne beklaga sig enstämmigt öfver de finska kamraternas osnygghet. «De förstöra all den trefnad, som annars möjligen skulle råda här. De förpesta hela rummet med sin osnygghet, hvilken gör sig gällande lika ogeneradt vid matbordet, der de gräfva i maten med både «händer och fötter». Så försäkrar en hurtig skomakare från Gellivara, och han tillägger att en finne kan aldrig, aldrig bli ren. Närmast detta skandinavernas rum är ett, ändå större och åtskilligt ljusare, uteslutande för fruntimmer, bland hvilka de gifta, liksom deras resp. män, icke äro särdeles nöjda med den här anordnade skilnaden till säng och säte, som dock, närmare betraktad, torde vara bäst öfverensstämmande med god ordning. Fruntimmernas rum har icke hängmattor, utan stora sängar af omåladt trä, den ena öfver den andra, hvarje säng så stor, att den ledigt rymmer tre till breds, fyra också, om det kniper. Så kan en moder hafva sina barn hos sig om natten, såvida de ej äro flere än tre, och så många tillhöra flere emigrerande familjer. Det går väl an när alla barnen, möjligen med [8] undantag af det sist tillkomna, äro någorlunda försigkomna, så att de kunna stå och gå för sig sjelfva, men något ängsligt ser det ut der, som här och säkerligen på hvarje emigrantfartyg, hustru och man föra med sig ett barn,
6 som ligger vid bröstet, ett andra som är två och ett tredje, högst fyra år gammalt, alla tre skrikiga och otåliga. Besvärligt för er, detta; ni får väl aldrig ro, hvarken dag eller natt, säga vi till en på sådant sätt utrustad, yngre hustru, som ser helt medtagen ut. Ja, Gud tröste oss före t, blir svaret. Men det går öfver, herre, infaller hennes man, som sitter bredvid på sängkanten. Det dröjer inte många dagar, innan vi ä framme, och så får du (vändande sig till hustrun) hvila ut dig. Men, fortsätter han, hvilken tyckes vara en f. d. stadsbo i Sverige, om vi stannat qvar, hade det aldrig gått öfver, det vet du. Hvilket hade inte gått öfver? tillåter jag mig fråga under beräkning att få höra någon närmare förklaring öfver denna familjs utvandring, och jag missräknar mig icke den gången. Jag har en tänkande arbetare framför mig. Fattigdomen och bekymren hade vi aldrig kommit ifrån på annat sätt, sade han. Att lefva ogift i Sverige kan väl gå an, men är man gift och har fått några barn, går det inte. Så har det förefallit åtminstone mig. Och jag har ändå lyckats samla till halfva resan. Men när jag såg mig tvungen att ta den första kronan af det hopsparade på sparbanksboken i st. f. att, som dittills, få lägga till ett par kronor vidare, då kom det klart för mig hvad jag hade att göra, innan barnskaran tillvuxit och sparpenningen försvunnit. Att resa ifrån alltsammans var det bästa rådet. Kassan räckte till, när vi fått sälja möblerna och andra saker och far min lånat mig 150 kr., som han nog skall få igen innan året är slut. Man ville tro att när så många under alla år emigrerat det skulle bli mera arbete och större arbetsförtjenst för dem, som stannade qvar. Men sämre och sämre blef det i stället. Mindre arbete jag har ändå aldrig varit helt utan plats och allting dyrare, mat, ved, hyra och skatter. Tull på födan, det gaf man oss utan att fråga om lof, men rösträtt [9] och annat, som vi begärde och bort få, det fick vi dra vefven för. Sverige kan nog vara bra för herrarne, något land
7 för arbetarne är det då rakt inte. Hvarför skall arbetaren i Sverige alltid vara föraktad? Åh, föraktad är han väl ändå inte, invänder jag, medlande, men nog är han ringaktad och tillbakasatt. Nåja, hvarför skall han vara ringaktad och tillbakasatt i sitt eget land, när man i Amerika tycker att han inte är sämre, han, än andra? Hvarför duger han inte till att i sitt eget land få vara en riktig menniska? Herrn må inte tro, att jag pratar i luften. Jag har två bröder i Amerika. Den ene af dem har varit der i många år. Jag vet från honom huru det är. Och det veta alla derhemma för resten. Nej, nej men, jag ångrar visst inte att vi kommit i väg, och inte hustru min heller, fast barnen varit litet sjuka och kitsliga hittills. Det är, som sagdt, endast om dagen som tredjeklassmännen få helsa på i qvinnoafdelningen. När qvällen kommer må hustru och man säga hvarandra farväl till nästa morgon. Barnen stanna dervid hos modern. På dagen är fruntimmersrummet en familjsal, treflig nog, helst som qvinnorna utöfva afgörande inflytande på dess snygghet. Redan på morgonen sätter man en och annan medförd svensk kaffehurra på elden i det stora köket, då med kasserande af det på engelskt sätt tillredda kaffet och så börjas kafferepens historia. Den ena familjen bjuder nu, den andra då. Männen få gerna lilla göken till sin kaffekopp. Någon butelj svenskt bränvin har man fört med sig och genom hushållning får man den att räcka rätt länge. (Inte en enda drucken menniska har någon gång kunnat upptäckas här.) Staden Qvebec, den första plats på Amerikas jord, der vårt ångfartyg från Europa landade och hvarest samtlige emigranterna gingo i land för att på jernväg spridas åt alla håll, tillhör Canada, Englands nordamerikanska besittning. Under det vi lågo der några timmar för lossning
8 af åtskilligt gods, såväl som af flere hundratals menniskor [10] med deras pick och pack, för att följa fartyget till dess slutstation, den en knapp dagsresa derifrån belägna staden Montreal, gjordes en fransysk visit i nämda stad Qvebec, hvars ena märkvärdighet är att den är mera fransk än engelsk: hvarannan menniska der höres tala franska språket och på samma språk äro mest alla skyltar affattade, äfven der de vid sidan deraf hafva sina ord upprepade på engelska. Färden på S:t Lawrencefloden från Qvebec är utomordentligt vacker, med rika fält nedom lika rika skogar på båda sidorna; den ena nätta landtgården omedelbart efter den andra i en enda lång sträcka, många, många mil under hela dagens färd; här och hvar någon större by med tornprydd kyrka i sin midt. Det synes fullt väl, att vi kommit till ett land, der allmän välmåga lyckliggör snart sagdt alla menniskor. Nästa stad, nyssnämde Montreal, är betydligt större och ansenligt finare i hvarje afseende än grannen Qvebec. Det hotell, Windsor, i hvilket vi gjorde vårt inträde med några af vårt sällskap från Atlanterångaren en herre från England och en från Turkiet, samt två unga London-damer, systrar, som rest på egen hand för att se Niagara var sju våningar högt, och fast jag för min ringa del tog ett rum i femte våningen, dit man hissades upp och ned så ofta som helst, blef priset för ett dygn enormt, så mycket högre, alldenstund man tvangs att intaga dagens alla måltider i hotellet, eller att betala dem ändå. Men så var det också praktfullt, detta hotell, både utan och innan, isynnerhet första våningen med sina flere eleganta förmak och samtalsrum i en räcka, samt med sin korridor, bred som Linköpings stora hotells balsalong och möblerad med en mängd soffor, stolar och bord af dyrbaraste slag; urnor, byster och taflor, rara som i ett konstmuseum.
9 I New-York. Stevens hotell i New-York, undertecknads tillfälliga bostad under kort vistelse i den främsta bland de amerikanska jättestäderna, är beläget just vid emigrationsströmmens inlopp, blott något bösshåll från den beryktade [11] landningsplatsen Castle Garden, hvilken nu, som bekant, står stängd och öde med anledning af åtskilliga officiela tvifvelsmål angående dess tillvaros nytta och berättigande. Här äro ett helt stort qvarter samt delar af flere dettas närmaste upptagna af samtlige emigrationsliniers kontor, det enas skyltar utefter hela murarna storståtligare än det andras. Många af dessa kontors inre med de stora salarna, de högtidliga afskrankningarna och alla pulpeterna tar sig ut som fullständigt embetsverk. Början af en och annan närmast belägen gata har en massa inrättningar, ämnade att «betjena» emigranterna, hvilka för visso rätt ofta få betala «tjensterna» dyrt nog, der tjensteandarna bestå af runnare och boardinghusvärdar af det väl kända, om än icke välkända slaget. Här stanna under de första dagarna, ja, kanske veckorna en mängd emigranter under afvaktan på vidare befordran och tillfälle till syselsättning och arbetsförtjenst. Hvad de dervid upplefva och erfara, under det rika olikartade intryck tränga sig på dem, vore förtjent af en särskild beskrifning, för hvilken här dock icke kan finnas plats. Bland skyltarna på hvarje och hvartannat hus vid ifrågavarande gator finner man sådana som ordagrannt lyda så här: Employment office. Deutscher Arbeiter Verein. * Scandinavian hotel, John A. Nelson Prop. Essen und Schlafen billigst. Employment office. * Svenskt bageri. Provianthandel. Mjölk och kaffe. Varm och kall mat. *
10 En klädmäkleribod, innehållande gamla, aflagda, trasiga kavajer, utslitna halmhattar och andra skrållor bland nya kalsonger samt sjömanströjor m. m., skyltar med orden: Deutsches Herren und Damen Kleider und Hut Geschäft. * Skandinaviska emigranthemmet, Greenwich street 14. * [12] Svenska källaren, T. Andersson. Lager beer. (Svenska flaggan hänger öfver denna skylt.) * G. Nelson. Götha House. (Till denna skylt hör en målad medaljong med ett fartyg). * Till alla dessa skyltar höra tillkännagifvanden, att arbete anskaffas. Om och huru erbjudandena uppfyllas, är en fråga för sig med tvifvelaktigt svar. Hithörande hus äro liksom trottoarerna derutanför uppfylda af män och qvinnor, hvilkas hela yttre nogsamt vittnar om, att de äro direkt hemifrån. Anblicken af dessa menniskosamlingar är icke uteslutande af angenäm beskaffenhet. Man måste frukta, att flere än en skola råka i allt för stor förlägenhet och komma in på afvägar i denna stora, öfverbefolkade stad. Lyckligare för de emigranter, som från början hade det så stäldt för sig, att de med ens kunde resa igenom New-York längre in i landet helst för att stanna ute på landsbygderna, ju längre vester ut, desto bättre. Här skulle nog kunna meddelas flere exempel på huru svenskar lyckats och misslyckats i denna trakt af Amerika; men vare det nog sagdt, att de, som i regeln lyckats bäst, äro vanlige kroppsarbetare, som både velat och kunnat gripa sig an på fullaste allvar med äfven det allra simplaste arbete. Hvad angår dem, som totalt misslyckats och uppgifvit allt hopp, der de drifva gatorna omkring, stanna vid krogknutarne och tigga fem cents åt gången, tills de en vacker dag hittas döda i sitt elände, en tafla, på hvilken deras bil-
11 der framstäldes, kunde ju hafva sitt intresse för Östgötens publik, men helst för deras hemmavarande anhörigas skull undandrager jag mig sådan målning. Desse beklagansvärde begära nu ingenting hellre än att få lefva någon tid ännu och sedan dö obemärkt i sitt elände. De äro många i denna stad flere än man anar hemma och de äro, flere bland dem ohjelpligt och otroligt förtappade. Söner af fina, också förnäma, familjer i fosterlandet, med förut innehafda titlar, akademisk [13] medborgare, v. häradshöfding, grosshandlare, godsegare, löjtnant, grefve och baron, måste de här afundas och med tacksamhet, utan blygsel, som de fullkomligt förlorat, mottaga den minsta skärf af den ringaste dagakarl från deras eget land, ja, t. o. m. af någon f. d. svensk fästningsfånge. Flere sådane innehafva här aktade ställningar och äro fullt förtjenta deraf. De skulle kunna skryta med att vara mången f. d. löjtnants eller grosshandlares goda vän och broder samt fordringsegare här i landet, men icke heller de tycka sådan bekantskap vara något skrytvärdt. Undras, huru stor skuld systemet, skolan och uppfostringssättet i vårt lilla Sverige med de många rangskilnaderna och den galna ringaktningen för det hederliga kroppsarbetet egentligen har till dessa och andre existensers förolyckande... I Philadelphia. På Svenska kyrkans griftgård skrifvas dessa rader. Sjelfva kyrkan, våra förfäders första verk i Amerika, är sig till så det yttre som det inre i det närmaste lik, men hvad kyrkogården beträffar, hafva ännu under senaste årtiondet tillkommit åtskilliga nya vårdar. Knappt en enda af dem, upptagande något, om Sverige påminnande namn. Kyrkan och grafvården hafva för länge sedan upphört att vara svensk tillhörighet. De tillhöra sedan 1830-talet en amerikansk-episkopal församling, och är någon af svenskt ursprung medlem af densamma, så är han det dock uteslutande i egenskap af amerikan. Bland förekommande åldriga, svenska
12 grafvårdar må nämnas en efter kyrkoherden Nicolas Collin, född i Sverige 1786; en annan efter Peter Damm, född i Sverige 1726, död i Philadelphia 1773. Vidare läsas på härvarande grafstenar från 1700-talet Peter Swanson, John Hernbom, Johan Lundgren ( from Smoland in Sweden ), John Bengtson och Henrik Peterson m. fl. Till kyrkan, som är belägen invid Delawarefloden, lemnas anvisning genom en gathörnsplåt med inskrift: Gloria Dei (Old Swedes ) Church, erected A. D. 1700. Följande denna anvisning finner man snart den samma [14] fullständigad af kyrkogårdens många, höga lummiga träd. Härtill blott dessa små anteckningar: År 1638, således mer än 40 år förr än någon af de europeiska nationerna bosatte sig i Pensylvanien, hade svenskarne tagit trakten omkring Delawarefloden i besittning, samt på en ö i samma flod, några få mil från Philadelphia, anlagt ett citadell till försvar mot infödingarna. Då William Penn år 1682 anlände till platsen, lyckades han ej utan motstånd att förmå den svenska kolonien till sådana eftergifter, som fordrades för genomdrifvandet af hans, förut fattade plan att just der börja anläggandet af staden Philadelphia. Framför att flytta undan till en annan trakt, som af Penn erbjöds dem, föredrogo svenskarna att stanna, der de voro, för att efterhand införlifvas med de nu hastigt tillströmmande invandrarne af andra nationer, tack vare hvilka den unga staden redan efter två års förlopp räknade omkring 2,500 invånare. Efter att redan minst 60 år förut hafva hållit allmän gudstjenst i ett till predikorum inredt blockhus, invigde svenskarne sin nya, här ifrågavarande kyrka år 1700. Tre år förut hade af regeringen i Sverige skickats till platsen tre svenska prester, Rudman, Björk och Aurén. En gammal svensk inskrift, som för 20 år sedan fans qvar öfver altaret, är borta, men längre fram i kyrkan finner man en tafla, som innehåller: Thet Folcket som i möörkret wandrar seer et stort ljus och öfver them som boo i mörko lando skijn thet klarliga.
13 Den vänliga kyrkvaktmästaren frågar oss, om vi känna mr Waldenström, och berättar oss att han (hr W.) nyligen besökt denna kyrka samt att han då, i sällskap med någon kyrkvärd, tagit reda på åtskilligt. Apropos lektor Waldenström! Då ett och annat af hans offentliggjorda omdömen om Amerika i synnerligt vigtiga afseenden visat sig skefva, så har man deri ett nytt bevis på att ingen grön herre med ensidig uppfostran och från början missriktad åskådning kan undgå svårare misstag, när han skall i flygande fläng, på grund af blott några veckors iakttagelser, yttra sig om ställningar och förhållanden i Nya verlden, hvars demokratiska frihetsluft han icke tål vid. Hr Waldenströms vanliga tvärsäkerhet [15] är härvidlag allra minst på sin plats. Vare detta sagdt utan förnekande af att han dock sett åtskilligt i Amerika i dess rätta ljus och beskrifvit det bra. Svenskarne i Philadelphia äro jemförelsevis mycket fåtalige, ehuru den staden är en bland unionens allra största och belägen blott några få timmars jernväg från emigranternas vanligaste landningsstad, New-York. Dock lära under senaste par årtionden emigranter från Sverige oftare slagit sig ned der. Våra landsmän lära nu mera hafva egen kyrkförsamling (af Augustanasynodens patent) i Philadelphia, men de försvinna ändå totalt bland dervarande amerikaner. Vid sidan af ofvan omtalade, af svenskar för ett par århundraden sedan bygda, för 60 år sedan af dem öfvergifna kyrkan är det det märkligaste för svenskheten i den staden, att flere af Philadelphias äldsta, mest ansedda slägter i rätt nedstigande led härstamma från de förste nybyggarne från Sverige för ett par hundra år tillbaka. Detta förstås också af åtskilliga amerikaniserade namn med svensk grund. Desse namns egare berömma sig ibland af sitt svenska ursprung, äfven der de måste söka detta i första hand från farfars far och fast de för resten ej veta det ringaste om samma Sverige.
14 Bland svenskar i Chicago. Många våra läsare ha nog reda på att hela stadsdelar i den s. k. trädgårdsstaden äro befolkade nästan uteslutande af svenskar. Den lifliga Chicago Avenues lifligaste stycke t. ex., så långt som två gånger Linköpings Storgata, visar, hela vägen, en stor massa rent svenska skyltar, att Andersson, Pettersson och Lundström här hålla svensk diversehandel, svensk bokhandel, svensk beersaloon, svensk tobakshandel med snuser från Jönköping och Göteborg, svenska skobutiker, svensk lärftskramhandel o. s. v. Och hvar man går fram, hör man svenska språket talas af mötande män och qvinnor, så allmänt att man, om något tankspridd, lätt kan tro sig hafva blifvit i en hast återflyttad till Sverige. De från Chicago Avenue åt båda sidorna, isynnerhet den norra, ledande gatorna äro likaledes intagna af svenskt [16] folk. Det är här man kan få höra, innan de blifvit nödtorfteligen amerikaniserade och hyfsade, nyligen anlända unge män från Sveriges landsbygd i öfvermåttet af sin förtjusning på mycket högljudt sätt låta komma till heders det rika förråd af mustiga svordomar och eder, som besittes af hjeltarnes och ärans språk och hvaraf luften fylles om qvällen och ett stycke af natten, efter slutadt dagsverk. Det är också här man finner en mängd äldre, lyckliga arbetarefamiljer från Sverige, hvilka, iakttagande ett i allo värdigt lefnadssätt och befinnande sig i god ekonomisk ställning, prisa sitt öde såsom medlemmar, af den amerikanska nationen. Exempel på Svenskarnes framgångar särskilt i Chicago skulle kunna anföras i tusental, alla bevisande att i Amerika lönas det allvarliga, redliga kroppsarbetet med välmåga i tillräcklig mån, då det deremot i Sverige oftast icke inbringar mer än nätt och jemnt så mycket, som fordras för den innevarande dagens uppehälle, och lemnar en i ängslande ovisshet för morgondagen. Förhållandet är kändt af alla våra läsare, såväl som af alla andra Sveriges inbyggare. Det kan här vara nog med någon enda tafla ur verkligheten.
15 Vid min ankomst från Philadelphia till jernvägsstationen i Chicago, något sent på lördagsqvällen, mottogs jag af en gammal förberedd vän, en arbetare, hvilken inflyttade i Chicago för mer än 25 år sedan och som de senare åren bott i eget hus i Chicagoförstaden Maplewood. Till detta hans hem begåfvo vi oss nu på jernväg en qvarts timmes färd och välkomnades der af hans duktiga hustru samt inlogerades för natten i ett trefligt rum med en god bädd. Det trefligaste hus, med två våningar, förutom vindsvåningen, bygdt och inredt, enligt amerikansk, praktisk metod, enkelt från ofvan till nedan, såsom värdfolket; hederligt och förtroendegifvande, i likhet med dem sjelfva, de upplysta, okonstlade, hjertliga och fryntliga menniskorna. Till deras gård hör i bakgrunden en trädprydd gräsplan och en trädgårdstäppa; framtill en liten s. k. förgård med några blomplanteringar nedanför den trefliga breda trappgången upp till andra våningen och [17] innanför det spjelstaket, som, en fortsättning af grannarnes, skiljer gården från den allmänna, breda, med träd å ömse sidor försedda gatan. Det är, som det alltid var, ett lika idogt, som lyckligt, folk, som besitter och bor i detta hus. Då mannen före klockan 7 om morgonen beger sig till sitt arbete i staden, sätter sig hustrun vid sin symaskin en skicklig sömmerska, syr hon mot betalning åt andra och så stanna de på hvar sitt håll, tills mannen, som tar sin middag ute en god middag med öl för 20 cents (75 öre) kommer hem mellan kl. 6 och 7 på aftonen. Söndagen njuta de af hvilan, af hvarandras ömsesidigt högst af allt skattade sällskap i det trefna, välbergade hemmet och hafva det så angenämt någon kan önska, isynnerhet under sommaren på sin trappa eller i sin lilla trädgård. Hela Maplewood är för resten med sina gatualléer och sina träd på hvarje gård en park med frisk luft och grönskans vällukt. Hustruns, ibland något för våldsamt ansättande rheumatism är ett moln, som dock icke lyckas förmörka deras sinnen och förtaga det glada humöret. Något skall man väl ha, säger hon. Detta är mitt minne från Sverige. Jag fick