TERMINSKURS 2 HÖSTEN 2014 Fråga 2 vid tentamen den 4 juni 2014 Drillman AB är en mindre entreprenör i gruvbranschen, som under det senaste decenniet uteslutande utfört arbeten åt ett större norrländskt gruvbolag. Drillman förfogar över en större mobil borr, av äldre modell, som på sistone börjat gå lite hackigt. Man beslutar sig för att byta ut den motor som driver borraggregatet och inleder förhandlingar med Industrimotorer AB. Efter att ha diskuterat saken länge och väl bestämmer man sig för att införskaffa en varvtalsreglerad likströmsmotor främst därför att den, som Industrimotorers representant förklarar, erbjuder överlägsen prestanda och driftsäkerhet om man ser till vad som kan förväntas i denna prisklass (motorn kostar 300 000 SEK, vilket alltså är relativt litet). Ny teknik gör det möjligt. Drillman slår till, trots att man saknar erfarenhet av likströmsmotorer (driftsäkerheten är ju hög och underhållet ska vara minimalt). Motorbytet sker på Drillmans egen verkstad. Och till en början sköter sig den nya motorn utmärkt. Men just när operatören Beckberg börjat vänja sig, sviker motorn helt, i ett kritiskt läge. Det känsliga borraggregatet går sönder och Beckberg skadas. Det visar sig att motorer av detta slag tål fukt dåligt, vilket är olyckligt med tanke på att gruvmiljön är just fuktig och att borrningen som sådan kräver stora mängder spolvatten. Växelströmsmotorer, som Drillman tidigare använt, är mycket tåligare i detta avseende. Ska man använda en likströmsmotor i en miljö som denna krävs en helt annan form av inkapsling. Det kostar en miljon SEK att reparera aggregatet. Med anledning av sina skador har Beckberg ett krav på 50 000 SEK. Att beloppen i sig är korrekta är det ingen som bestrider. När Drillman kräver Industrimotorer på reparationskostnaden möts man av invändningen att säljarens ansvar enligt gällande rätt inte omfattar skador av detta slag och att Industrimotorer, även om så vore fallet, faktiskt har friskrivit sig. Industrimotorer åberopar här klausul 24.7 i den standardiserade kontraktstext som parterna använde vid avtalsslutet:
Frågor på det: a) Bedöm Drillmans rättsliga möjligheter att nå framgång med kravet gällande reparationskostnaderna. b) Ta ställning till huruvida Beckberg kan nå framgång med sitt krav mot Drillman och, eller, mot Industrimotorer. c) För det fall att Beckberg kan rikta ett krav mot Drillman (anta vid besvarandet av denna delfråga att så är fallet), kan då Drillman nå framgång med ett återkrav mot Industrimotorer? Motivera svaret väl. 2 (7)
Kommentar till fråga 2 (15 p) Den största utmaningen med denna fråga var, att döma av svaren, att få grepp om problemställningen. Kom ihåg: Börja med frågan! Precis som HD gör. Börja med frågan så att du vet vad du skriver, varför du skriver. Vad är det du ska svara på? Det fanns två hinder här, som ställde till det för många: 1) Frågorna var, så som de var ställda, redan ganska specificerade och då skulle man ju kunna tro att det inte fanns något behov av att avgöra vilka problemen egentligen var. 2) Det var givet att det rörde sig om ett köp näringsidkare emellan, och det fick många att mer eller mindre omgående hamna i KöpL, utan att fråga sig om det var någon poäng med att tillämpa KöpL. Man verkar ha tänkt efter mönstret: Det här ett köp, köp regleras i KöpL, då är det där jag ska vara. Är man alltför snabb med att följa sina instinkter här (Man måste vara lugn, trots pressen. Visa kyla.) och börjar beta av paragraferna i KöpL, för att svara på de övergripande frågorna Kontraktsbrott? (det skulle vara fel, då) och Påföljder? (alla möjliga, potentiellt sett), så får man omedelbart problem. För frågan var inte vilka påföljder som skulle kunna göras gällande, huruvida köparen kan häva, om det finns rätt till omleverans eller avhjälpande etc. Frågorna gällde alla huruvida det finns möjlighet att nå framgång med vissa krav, som alla gällde ersättning, direkt eller indirekt hänförlig till skador som, antagligen, orsakats av att motorn svek helt, i ett kritiskt läge. Då saknas åtminstone uppenbar anledning att utreda t.ex. hävningsfrågan. Eller hur? Ett tecken på att man är ute och cyklar om man tragglar KöpL här är att man får göra många av bedömningarna i luften. Vi har ingenting att gå på vad gäller till exempel reklamationsfrågan. Och det beror på att det inte är där problemet ligger. Ersättning för kostnader hänförliga till skador av olika slag Då börjar vi tänka skadeståndsrättsligt, låt vara i en kontraktsrättslig kontext. I fråga a) är det fråga om köp, i fråga b) om ett anställningsavtal eller uppdragsavtal. Vi befinner oss på gränsen mellan skadeståndsrätt och kontraktsrätt och vi måste hålla tungan rätt i mun. Och det är detta som menas när det tjatas om att man måste ha problemet klart för sig. Vilka rättsliga svårigheter ger scenariot upphov till? Var är vi? Vad ska vi ta oss till? Till att börja med kan konstateras att inga tvingande regler föreligger. Det första man bör göra är då INTE att börja undersöka dispositiv rätts tillämplighet utan att fråga sig huruvida de inblandade avtalat 3 (7)
någonting som kan vara relevant för det problem vi har framför oss. Frågan gäller ersättningsmöjligheter vid skada och som av en händelse råkar den klausul som vi har tillgång till i uppgiften handla om just exakt det. Klausul 24.7 har överskriften Säljarens skadeståndsansvar och innebär enligt sin lydelse att säljaren svarar för vissa skador upp till ett visst belopp (en garanti), samtidigt som säljaren inte svarar för annat (en friskrivning). Då skulle det kunna vara en god idé att fråga sig om den faktiskt inträffade skadan i fråga a) (men inte i fråga b), eftersom Beckberg inte är avtalspart (principen om avtalets subjektiva begränsning) omfattas av ansvaret enligt klausulen eller ej. För Beckbergs del däremot får vi tillsynes i första hand leta efter en utomobligatorisk grund. Situationen kan åskådliggöras på följande vis: Så, den övergripande frågan här är om skadestånd ska utgå eller inte och vi försöker i ett första steg att hantera den genom avtalstolkning. Vi får jobba med det vi har. Vi vet något om klausulens placering i avtalet (24.7), om rubrikerna (överrubrik: Säljarens skadeståndsansvar, underrubrik: Garanti ), vi känner lydelsen, godset och kontraktssumman. På ytan verkar det som att säljaren svarar strikt ( Säljaren svarar för skada ) upp till det angivna beloppet. Frågan är om vi har att göra med en sådan skada som beskrivs i klausulen eller inte. Klausulen täcker skador med anledning av fel i godset. Fråga: Är skadan på borren en sådan? Denna fråga har två led. Det gäller dels vad som avses med fel i godset, dels vad som ligger i kravet på att skadan ska vara en skada med anledning av ett sådant fel. 4 (7)
Det första ledet är mindre problematiskt än det andra. Man bör tämligen omgående landa i att klausulens feldefinition får läsas mot bakgrund av tillämplig dispositiv rätt och snabbt når man slutsatsen att det då blir fråga om att ta ledning av KöpL:s felbegrepp. Nu är vi i KöpL. Av rätt anledning och i ett mycket bestämt syfte. Kärnan i felbegreppet hittar vi i 17. (Man ska inte blanda ihop 17 1 st och 18. Och man ska inte ta miste på karaktären hos 19 den paragrafen har inte med saken att göra.) Man kan finna att det är fråga om fel, kanske med hänvisning till 17 2 st 2 p, men det problem som man då måste klara av att hantera ligger i tolkningen av rekvisitet måste ha insett. Jo, det är mycket troligt att det särskilda ändamål som Drillman tagit sikte på diskuterades under förhandlingarna, som var långa, men rekvisitet måste ha insett avser i princip faktisk vetskap, med viss bevislättnad (Adlercreutz och Gorton, 13 uppl s 44), och frågan är om inte underlaget är så magert att vi inte når upp till den stora sannolikhetsövervikt som krävs. Det är förvisso inte uteslutet. Hur man än landar bör man ta ställning till det andra ledet i tolkningen, dvs hur man ska förstå klausulens krav på koppling mellan skada och fel. Problemet ligger här i skadans natur. Vi fick en hint av Industrimotorer. De gjorde ju gällande att säljarens ansvar enligt gällande rätt inte omfattar skador av detta slag och det är ju så, enligt 67 1 st 2 p KöpL, att den lagens ersättningsbestämmelser inte omfattar ersättning för förlust som köparen tillfogas genom skada på annat än den sålda varan. Produktskada ersätts inte enligt traditionella kontraktsrättsliga principer. Nä, men omfattar klausul 24.7 sådan skada? Enligt den ersätts ju all skada med anledning av fel i godset. Alltså också produktskada? Vi får nu följande fråga: Var avsikten med klausul 24.7 att utvidga säljarens ansvar jämfört med det som gäller enligt bakgrundsrätten, eller avsåg man någonting mindre, t ex blott att införa en beloppsbegränsning? Och märk: Handlar klausulen överhuvudtaget inte om produktskada, så säger den kanske inte heller att säljaren inte svarar för det fall att vi hamnar utanför garantin (t.ex. därför att det inte var fråga om fel). Är ni med? Här kan inom parentes tilläggas att det saknas anledning att anse klausul 24.7 oskälig (36 AvtL) särskilt med hänvisning till beloppsbegränsningen sedd ur köparens perspektiv. Den är mycket generös. I NL01 t.ex. ligger motsvarande begränsning på 15 % av köpeskillingen (produktansvar uteslutet, såvida det inte är fråga om grov culpa), och redan det torde vara skäligt. Skulle tolkningsresonemanget utfalla i att frågan om kravets berättigande inte besvaras av klausul 24.7, får vi leta efter ansvarsgrunder i den utomobligatoriska rätten. De grunder som kommer ifråga är underförstådd garanti (inordnas i Hellner Radetzki, på s 321, under utomobligatoriskt ansvar, men är ju strängt taget per definition inomobligatoriskt), strikt ansvar och culpa. PAL är inte tillämplig, i fråga a), eftersom det rör sig om sakskada och en industrimotor inte kan sägas 5 (7)
vara avsedd för enskilt ändamål (se 1 2 st). Culpa är det mest realistiska alternativet, så här får man göra en culpabedömning, enligt konstens alla regler. I en culpaprövning hamnar vi antagligen också i fråga b). Man bör dock pröva PAL:s tillämplighet. PAL är tillämplig i fall av personskada som orsakats av produkt, ja, men bara om skadan orsakats på grund av en säkerhetsbrist och det är något av ett problem i sammanhanget. Det test som ställs upp i 3 PAL är objektivt och det ger begränsat utrymme för att ta hänsyn till individuella förutsättningar. Får man alltså beakta det förhållandet att Drillman använde motorn dåligt inkapslad i en fuktig miljö? Det är kanske svårt att konstatera att en säkerhetsbrist föreligger utan att ta till spekulationer. Ja, det borde ha stått i instruktionerna att motorn är fuktkänslig. Men hur vet vi att det inte gjorde det? Är det mer sannolikt att Industrimotorer utelämnat en sådan central upplysning än att Drillman struntat i att läsa på? Vi vet inte. Och då gäller huvudregeln att man får stå sin egen skada. Alltför många svarande vill att det ska bli ersättning och tvingar in omständigheterna under rekvisiten. Det är inte OK. Balans! Industrimotorers rätt ska bevakas med samma objektivitet som Beckbergs. Skulle PAL vara tillämplig svarar Industrimotorer antagligen enligt 6. Det är svårare att hålla Drillman ansvarig på denna grund. Oavsett hur man ställer sig till PAL:s tillämplighet bör man undersöka huruvida culpa föreligger på Industrimotorers sida, respektive på Drillmans; antingen direkt enligt 2:1 SkL eller strikt via 3:1. (Vi har ingen anledning att anse Beckberg medvållande.) Ett problem här är igen att vi inte vet hur mycket Industrimotorer visste om de förhållanden under vilka motorn skulle användas. Drillman har å sin sida god kännedom om förhållandena i gruvan, men frågan är vad man kan kräva av dem när det gäller motorns egenskaper. Problemet här, och motsvarande problem finns vid felbedömningen enligt KöpL, är att vare sig Industrimotorer eller Drillman har hela bilden. En kan motorn, en kan gruvor. Faran uppstår när dessa fält sammanfaller. Hur ska ansvaret då fördelas? I det läget är det inte säkert att vi kan identifiera ett tydligt ansvarssubjekt, och då får vi gå på huvudregeln: att man får bära sin egen skada. Det är enklare att anse culpa föreligga på Drillmans sida än på Industrimotorers. De är närmare många av farokällorna allt som hänger samman med att arbeta med tunga maskiner under jord, och de är övervakningsgarant i förhållande till Beckberg. Vad slutligen gäller regressfrågan så beror utfallet mycket på vad man kommit fram till i det föregående. Är såväl Drillman som Industrimotorer ansvarssubjekt kommer man in på solidariskt ansvar och på fördelningen av detta. Svarar Industrimotorer inte direkt i förhållande till Beckberg är den senares skada en tredjemansskada, som man kan diskutera utifrån utomobligatoriska principer, i relation till reglerna om ersättning av skada i KöpL och i relation till ansvaret enligt klausulen 24.7. 6 (7)
Det kan räcka. Märk att ovanstående inte är utformat som ett svar, utan utgör en diskussion av hur man borde lägga upp sitt svar. För att få poäng måste man också göra det som här inte gjorts, nämligen genomföra de materiella bedömningarna, med goda argument och bra teknik. Valet av utformning syftar till att understryka en viktig poäng. Mycket hänger på hur man tar sig an problemet. Det visar vad man förstår och inte förstår och det avgör hur det konkreta svaret kommer att gestalta sig. Rådet är alltså: Ta det lugnt, skissa upp problemet, vrid och vänd på det istället för att rusa in i t ex KöpL. 7 (7)