JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet. Henrik Mertens. JUANO1 Förvaltningsprocessrätt

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Henrik Mertens Tillämpning av officialprincipen i mål om offentlig upphandling en rättsfallsanalys JUANO1 Förvaltningsprocessrätt Kursuppgift Antal ord (exklusive försättsblad, innehållsförteckning, förkortningslista, källförteckning och fotnoter): 3521 Termin: VT 2018

Innehåll Förkortningar... 3 1 Inledning... 4 1.1 Bakgrund... 4 1.2 Syfte och frågeställning... 4 1.3 Metod och material... 5 1.4 Avgränsningar... 5 1.5 Disposition... 5 2 Officialprincipen i förvaltningsmål... 6 2.1 Allmänt... 6 2.2 Domstolen prövningsram... 6 2.3 Domstolens utredningsansvar... 7 3 Officialprincipen i offentlig upphandling... 8 3.1 RÅ 2009 ref. 69... 8 3.1.1 Inledning... 8 3.1.2 Referat... 8 3.1.3 Rättsfallskommentar... 10 3.2 HFD 2015 ref. 55... 11 3.2.1 Referat... 11 3.2.2 Rättsfallskommentar... 12 4 Analys och slutsats... 13 Käll- och litteraturförteckning... 14 Rättsfallsförteckning... 15 2

Förkortningar FPL Förvaltningsprocesslagen (1971:291) HFD Högsta förvaltningsdomstolen LOU Lag (2016:1145) om offentlig upphandling. RB Rättegångsbalk (1942:740) Prop. Proposition Ref. Referat 3

1 Inledning 1.1 Bakgrund I uppsatsen har jag för avsikt att undersöka hur officialprincipen tillämpas i mål om offentlig upphandling. Officialprincipen beskrivas ofta som att domstolen har ett ansvar att utreda de mål som domstolen handlägger. 1 En annan tolkning av principen är att domstolen har ett ansvar att bevaka vissa intressen som gör sig gällande i målet. Då domstolen har ett ansvar för att bevaka vissa intressen kan parterna i målet inte fritt förfoga över processen. I mål om offentlig upphandling verkar HFD dock anse att det framförallt är enskilda intressen som gör sig gällande måltypen och att det därför väl kan krävas av parterna att de på egen hand bevakar dessa intressen (jfr förhandlingsprincipen). 2 I RÅ 2009 ref. 69 har HFD nämligen uttalat att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i mål om offentlig upphandling. Något förvånade är det då att HFD i ett nytt avgörande HFD 2015 ref 55, som rörde frågan om edition i ett LOU mål, uttalat att domstolen under vissa omständigheter har en skyldighet att undersöka om domstolen på egen hand ska inhämta utredning. Härav följer att det måste finnas beaktansvärda intressen som aktualiserar domstolens utredningsansvar och därmed tillämpningen av officialprincipen. Frågan är då vilka dessa beaktansvärda intressen är och under vilka omständigheter domstolens utredningsansvar blir aktuellt. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med uppsatsen är att undersöka när och hur officialprincipen ska tillämpas i mål om offentlig upphandling. För att uppnå syftet med uppsatsen avser framställningen att besvara följande frågeställning: 1. Vad innebär det att officalprincipen ska tillämpas försiktigt i mål om offentlig upphandling och hur är ett sådant uttalande förenligt med avgörandet i HFD 2015 ref. 55? 1 Jfr Lundin 2012 s. 197. 2 Förhandlingsprincipen berättar i vilken omfattning parterna har ett bestämt inflytande på rättegången. I dess renodlade form innebär principen bl.a. att parterna har hela ansvaret för utredningen i målet. För en djupare läsning se Westberg 2013 s. 133 148. 4

1.3 Metod och material I uppsatsen utgår jag från den rättdogmatiska metoden. Frågeställningen har besvarats utifrån rättskälleläran. Svensk lagtext, förarbeten, praxis och doktrin har studerats. 3 Även EU-rättens rättskällor har beaktats vid besvarande av frågeställningen. En rättsfallsanalysen av de två målen RÅ 2009 ref. 69 och HFD 2015 ref. 55 är central för besvarande av frågeställningen. Övriga rättskällor utgör den rättsliga kontexten mot vilken prejudikaten kan tolkas. 4 Doktrin som beaktats i uppsatsen är ett urval av kända författar inom området offentlig upphandling, förvaltningsprocessrätt, samt civilrätt. Slutligen kan tillägas att uppsatsen syftar till att precisera gällande rätt hur officalprincipen ska tillämpas i mål om offentlig upphandling uppsatsen kan alltså beskrivas som en de lege lata utredning. 5 1.4 Avgränsningar Uppsatsen har avgränsats till att analysera två rättsfall RÅ 2009 ref. 69 och HFD 2015 ref. 55. Analysen har vidare begränsats till att behandla de frågor i målen som är relevanta för frågeställningen hur officialprincipen ska tillämpas i mål om offentlig upphandling. I HFD 2015 ref. 55 behandlar HFD även frågan hur domstolen ska säkerställa sekretessen för konfidentiella uppgifter. Denna fråga faller utanför uppsatsens syfte och behandlas inte närmare i uppsatsen. 1.5 Disposition Uppsatsen är disponerad enligt följande. I första avsnittet ges en allmän genomgång av officialprincipen i förvaltningsmål och relevanta lagrum i FPL där principen kommer till uttryck. I det andra avsnittet refereras de två rättsfallen RÅ 2009 ref. 69 och HFD 2015 ref. 55; efter respektive rättsfall ges en rättsfallskommentar. I det tredje avsnittet sammanfattas analysen av rättsfallen och uppsatsens frågeställning besvaras. 3 Se Kleineman 2013 s. 21 f. 4 Se Lehrberg 2015 s. 198 200. 5 Ibid. s. 284. 5

2 Officialprincipen i förvaltningsmål 2.1 Allmänt I förarbetena till FPL framhåller departementschefen att officialprincipen ska vara vägledande för arbetet i förvaltningsdomstolar. 6 Officalprincipen innebär, om den tillämpas fullt ut, att domstolen ansvarar för att utredningen är så fullständig att den kan läggas till grund för ett korrekt beslut. Vid en fullständig tillämpning av officalprincipen är domstolen inte heller bunden av parternas processhandlingar när denna dömer i målet. 7 Av förarbetena till FPL framgår emellertid att tanken inte var att officialprincipen skulle tillämpas fullt ut. Principen ska tillämpas på olika sätt i olika mål beroende av processföremålets natur och partsförhållandena i målet. 8 Principens funktion kan sägas vara att bevaka vissa beaktansvärda intressen som gör sig gällande i målet. Det handlar då inte enbart om de intressen som företräds av parterna i målet. Även allmänna och kollektiva intressen kan vara av betydelse och behöva beaktas under processens gång samt vid avkunnande av domen. Ett flertal regleringar i FPL ger uttryck för att officialprincipen ska tillämpas i förvaltningsmål. Framförallt 8 FPL som reglerar domstolens utredningsansvar men även andra regler, bl.a. de som avgör domstolens prövningsram. 9 2.2 Domstolen prövningsram En yttre ram för domstolens prövning bestäms av 29 FPL där det följer att rätten inte får gå utöver vad som yrkats i målet. Om det föreligger särskilda skäl får emellertid domstolen även utan yrkande (ex officio) besluta till det bättre för den enskilde (reformatio in melius). En yttre ram sätts även i detta hänseende av instansordningsprincipen. Domstolen är i regel inte bunden av de omständigheter som parterna anför som stöd för sina yrkanden. Av 30 FPL följer att domstolen ska grunda sitt avgörande på vad handlingarna innehåller och vad som övrigt förekommit i målet. Härav följer att domstolen inte är bunden av de omständigheter som parterna anfört till stöd för sina yrkanden. Det räcker att omständigheten framgår av de handlingar som domstolen har fått ta del av. En förutsättning för att omständigheten ska kunna läggas till grund för ett avgörande är emellertid att dessa har kommunicerats till parterna i målet 6 Se prop. 1971:30 s. 529 f. 7 Se Dahlgren SvjT 1994 s. 391. 8 Se Von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m. s. 90. 9 Se Dahlgren SvjT 1994 s. 391 394. 6

(jfr 10, 12 och 18 FPL). Vidare finns det möjlighet för domstolen att föra in nya omständigheter genom processledning (8 FPL). 10 2.3 Domstolens utredningsansvar Av 8 FPL följer att domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Regleringen skiljer sig inte avsevärt från motsvarande reglering i RB. Även här följer att målet ska bli så utrett som dess beskaffenhet kräver. Avgörande för domstolens utredningsansvar är alltså både i tvistemål och förvaltningsmål beroende av målets beskaffenhet. Skillnaden består istället i de bakomliggande principerna. I förvaltningsmål är officalprincipen utgångspunkten, medan förhandlingsprincipen gäller i tvistemål. 11 Officialprincipen är som nämnts inte tänkt att tillämpas fullt ut i förvaltningsmål. Domstolens utredningsansvar är därför se till att att tillräcklig utredning finns för att målet ska kunna avgöras. Detta kan beskrivas som att utredningen ska vara fullgod. När utredningen kan anses vara fullgod beror på målets beskaffenhet. Med målets beskaffenhet avses vikten av de frågor som reglerats i den bakomliggande materiella lagstiftningen (måltyp; vilka allmänna och enskilda intressen som gör sig gällande i den bakomliggande regleringen), partsförhållanden (hur partsställningen i målet ser ut och vem som har bevisbördan för olika förhållanden). Även parternas förmåga att föra process spelar in. Det ska dock understrykas att parts förmåga att föra process inte direkt påverkar när utredningen kan anses fullgod. En följd av parternas bristande processföring är emellertid att domstolen måste vara mer aktiv för att nå den punkt så utredningen kan anses fullgod. 12 Rent praktiskt uppfyller domstolen sitt utredningsansvar genom processledning (vägledning) av parterna. En förutsättning för att utredningen ska vara fullgod är att parternas talan framstår som klar. Därför ska domstolen vid behov genom frågor och påpekanden förmå parterna att rätta språkliga oklarheter i sin talan. Föreligger det rättsliga brister i parts talan aktualiseras frågan om domstolens utredningsansvar i mer väsentlig mening. Rättsliga brister föreligger om part inte inkommit med tillräcklig utredning till stöd för sin talan. Rätten kan då genom processledning söka förmå parten att komplettera utredningen. 13 Domstolen har även möjlighet att på egen hand (ex officio) inhämta utredning. Detta ska dock endast göras i undantagsfall då det är parterna i målet som har huvudansvaret för att utföra adekvat utredning till målet. Dock 10 Se Von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m., 2017 s. 335. 11 Se Lavin 2014 s. 85. 12 Se Von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m., 2017 s. 96 109. 13 Ibid. s. 118 120. 7

kan det vara motiverat av bl.a. processekonomiska skäl. I vissa fall har domstolen bättre möjlighet än parterna att inhämta utredningen. Exempelvis torde domstolen har bättre möjlighet än parterna att hämta uppgifter från olika myndigheter. 14 Domstolens utredningsansvar innebär inte att varje förhållande måste var fullt utrett. Det räcker att utredningen är tillräckligt bra för att domstolen ska kunna avgöra målet. När utredningen har nått denna punkt beror som nämnts ovan på målets beskaffenhet. Domstolen utredningsansvar sträcker sig alltså olika långt i olika mål. Föreligger det då brister i utredningen kan domstolen avgöra målet genom att ålägga en part bevisbördan för att en viss omständighet föreligger. 15 3 Officialprincipen i offentlig upphandling 3.1 RÅ 2009 ref. 69 3.1.1 Inledning Mål om ingripanden enligt LOU prövas i allmän förvaltningsdomstol (20 kap. 4 ; i 2007 års LOU 16 kap. 4 ). I LOU finns det ingen speciallagstiftning om förvaltningsprocessrätten. Därför blir de allmänna bestämmelserna i FPL tillämpliga. I mål RÅ 2009 ref. 69 har HFD i ett LOU mål uttalat att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i mål om offentlig upphandling. Därav följde att domstolen i mål om offentlig upphandling inte får grunda sitt avgörande på omständigheter som part inte tydligt för fram i sin talan. 3.1.2 Referat I det aktuella målet hade en anbudsgivare, Svensk rörinfodring, ansett att ett upphandlingsförfarande inte gått rätt till. Svensk rörinfodring ansåg att det vinnande anbudet inte uppfyllt alla skall-krav i förfrågningsunderlaget. Länsrätten som prövade målet ansåg att upphandlingen skulle göras om. Länsrättens avgörande grundades emellertid på andra omständigheter än de som klagande fört fram i sin talan; länsrätten ansåg att upphandlingsförfarandet skulle göras om på grund av att förfrågningsunderlaget inte var tillräckligt transparent; av förfrågningsunderlaget vid anbudsinhämtandet kunde det inte utläsas vilka parametrar den upphandlande myndigheten fäst betydelse vid, eller hur dessa skulle komma att utvärderas. Den upphandlande myndigheten HFAB överklagade till kammarrätten. Kammarrätten avslog överklagande, men grundade sin dom på andra 14 Se Von Essen, Förvaltningsprocesslagen m.m., 2017 s. 128 131. 15 Ibid. s. 91 96. 8

omständigheter än länsrätten, nämligen att det vinnande anbudet inte uppfyllt skall-kraven i förfrågningsunderlaget. Målet överklagades därefter av den upphandlande myndigheten HFAB till HFD. HFD lämnade prövningstillstånd för frågan om en domstol i ett mål om ingripande enligt LOU har rätt att lägga omständigheter som sökande inte har åberopat till grund för prövnings av om upphandlingen är felaktig. HFD inledde med att redogöra för om det fanns några EU-rättsliga regleringar som avgjorde hur domstolen skulle hantera rättsfrågan. Enligt EU-domstolens praxis (mål C-315/01 GAT) reglerades inte frågan om det ska finnas en åberopsbörda av unionsrätten. Det var således upp till den nationella rättsordningen att avgöra denna fråga. HFD konstaterade sedan att det inte fanns några specialregleringar i LOU varför de allmänna bestämmelserna i FPL skulle tillämpas. HFD uttalade att bestämmelsen om domstolens utredningsansvar ger uttryck för den s.k. officialprincipen. För att tolka hur officialprincipen skulle tillämpas i mål om offentlig upphandling hänvisade HFD till förarbetena. Där anges det att domstolens aktivitet måste variera beroende på bl.a. vad för slags mål det gäller, om det finns en offentlig motpart i målet och om enskilda har ombud i målet. Domstolen konstaterade att det i förarbetena inte finns något skrivet om den situation att ett mål i förvaltningsdomstol kunde gälla en tvist mellan två enskilda. Vidare konstaterade domstolen att processen i förvaltningsdomstolarna i viss mån ändrat karaktär under de bortåt 40 år som gått sedan FPL tillkommit. Förvaltningsprocessen har blivit en tvåpartsprocess där den enskilde så gott som alltid har en myndighet som motpart. En följd av detta är att officialprincipen gör sig mindre gällande. Domstolen hänvisade också till ett antal rättsfall i vilka HFD också ansett att det funnits en åberopsbörda. HFD angav slutligen sin syn på rättsfrågan i målet. Domstolen anförde följande: Mål om offentlig upphandling gäller i princip ekonomiska förhållanden mellan enskilda näringsidkare. De har alltså större likhet med sådana mål där man inom den allmänna processrätten tillämpar förhandlingsprincipen än med sådana mål som är typiska i förvaltningsdomstolarna och för vilka FPL har konstruerats. Detta leder till slutsatsen att officialprincipen måste tillämpas på ett försiktigt sätt i mål om offentlig upphandling. som huvudprincip bör krävas att den part som gör gällande att en upphandling är felaktig på ett klart sätt anger vilka omständigheter han grundar sin talan på HFD avgjorde sedan frågan i målet. Domstolen ansåg att länsrätten inte borde grundat sitt avgörande på en omständighet som den Svensk rörinfodring inte lagt till grund för sin talan. 9

HFD konstaterade emellertid att de omständigheterna Svensk rörinfodring åberopat att den upphandlande myndigheten antagit ett anbud som inte uppfyllt samtliga skall-krav kunde läggas till grund för ett avgörande. HFD gjorde samma bedömning som kammarrätten och avslog därför överklagandet. Vilket fick konsekvensen att upphandlingen skulle göras om. 3.1.3 Rättsfallskommentar Målet måste tolkas som så att det föreligger en slags åberopsbörda i mål om offentlig upphandling, vilket som nämnts normalt inte finns i förvaltningsmål. I doktrin har diskuterats om det är fråga om en åberopsbörda liknande den för dispositiva tvistemål som kommer till uttryck 17 kap. 3 RB. Även i dispositiva tvistemål är domstolen bunden av de omständigheter som parterna åberopat. Vad som talar för en sådan tolkning är att HFD uttalat att mål om offentlig upphandling gäller i princip ekonomiska förhållanden mellan enskilda näringsidkare. Frågan är då om mål i offentlig upphandling ska behandlas som dispositiva tvistemål. En sådan ordning hade inneburit att parterna själva bestämmer vilka uppgifter och vilken bevisning som ska tas in i målet. Domstolens prövning är sedan begränsad till de uppgifter som parterna har tagit in i målet. Officialprincipen skulle då i princip inte tillämpas alls i mål om offentlig upphandling. Något som talar emot en sådan tolkning är att det finns allmänna intressen i mål om offentlig upphandling som borde aktualisera en tillämpning av officialprincipen. Exempel på detta är de unionsrättsliga reglerna om marknadens villkor och den fria rörligheten. 16 Upphandlingslagarna bygger nämligen till stor del på EU-direktiv. Direktiven har till syfte att förvekliga de unionsrättsliga reglerna ovan. 17 Fallet måste ändå tolkas som att HFD begränsat domstolens utredningsansvar. Rätten kopplar åberopsbörda till en restriktiv tillämpning av 8 FPL. Detta framgår av kommentaren till de rättsfall HFD beaktade. I mål där det varit fråga om mycket ingripande från det allmänna mot enskilda har HFD alltså ansett att domstolens utredningsansvar inte är så omfattande att det kan ersätta en offentlig parts ansvar för att åberopa grunderna för sin talan. Det vill säga att domstolens utredningsansvar är inte så omfattande i LOU mål att det kan ersätta parts ansvar för att åberopa grunderna för sin talan. Begränsningen av prövningsramen är då inte kopplad till 30 FPL, utan är en följd av en restriktiv tillämpning av 8 FPL. 18 Att officalprincipen fortfarande ska tillämpas i mål om offentlig upphandling framstår emellertid 16 Jfr Asplund 2012 s. 279 287. 17 Se Pedersen 2017 s. 22. 18 Jfr Von Essen, Processramen i förvaltningsmål, 2016 s. 57 63. 10

som klart. I HFD 2015 ref. 55 har HFD ålagt domstolen en skyldighet i LOU mål att under vissa omständigheter inhämta processmaterial. HFD lämnar prövningstillstånd i avseende om förutsättningarna för edition i mål en enligt LOU. Målet kom dock att handla om domstolens utredningsansvar. 3.2 HFD 2015 ref. 55 3.2.1 Referat I målet hade en anbudsgivare Avonova begärt att få ta del av det vinnande anbudet av Malmö kommun. Kommunen tillmötesgick denna begäran och lämnade ut delar av anbudet, men utelämnade vissa delar som ansågs omfattas av sekretess. Avonova överklagade utelämnandet av de potentiellt sekretessbelagda uppgifterna, men Kammarrätten i Göteborg ansåg att det fanns särskild anledning till att anta att röjande av uppgifterna skulle leda till skada för den vinande anbudsgivaren och avslog därför Avonovas överklagande. Avonova ansökte då om överprövning av upphandlingsförfarandet hos Förvaltningsrätten i Malmö och yrkade i samband därmed att den upphandlande myndigheten skulle föreläggas att tillhandahålla de sekretessbelagda uppgifterna. I begäran om överprövning anförde Avonova att en konsekvens av att kommunen beslutat att sekretessbelägga delar av det vinnande anbudet är det blir omöjligt att kontrollera om utvärderingen av anbudet skett på ett sakligt och korrekt sätt. Avonova gjorde även gällande att det vinnande anbudet inte uppfyllde de obligatoriska kraven i förfrågningsunderlaget. Förvaltningsrätten ansåg att med beaktande av att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i upphandlingsmål fanns det inte skäl att meddela editionensföreläggande. Rätten ansåg vidare att Avonova inte förmått visa att det vinnande anbudet inte uppfyllde kraven i förfrågningsunderlaget varför ansökan om ingripande enligt LOU avslogs. Avonova överklagade då till kammarrätten. Kammarrätten prövade om det fanns skäl för editionsföreläggande. Rätten ansåg att uppgifterna utgjorde yrkeshemligheter, varför det krävdes synnerlig anledning för att uppgifterna skulle lämnas ut. Kammarrätten ansåg inte att någon sådan anledning förelåg varför det inte fanns anledning att medge edition. Vidare ansåg kammarrätten precis som förvaltningsrätten att Avonova hade bevisbördan för att visa att det fanns grund för ingripande enligt LOU. Det faktum att Avonova inte fått ta del av det vinnande anbudet i sin helhet hade ingen betydelse i frågan om placeringen av bevisbördan. Avonova överklagade därvid kammarrättens dom i sin helhet till HFD. HFD uttalade att innan fråga om edition kunde prövas måste det först avgöras om det redan av domstolens utredningsskyldighet följer att domstolen borde infordrat de aktuella uppgifterna. I 11

bedömning av denna fråga beaktade HFD dels RÅ 2009 ref. 69, dels EU:s rättsmedelsdirektiv samt EU-domstolen avgörande i mål (C-450/06, Verec). Det första rättsmedelsdirektivet anger att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att en myndighets upphandlingsbeslut kan prövas effektivt när det görs gällande att beslutet har inneburit en överträdelse av gemenskapslagstiftningen om offentlig upphandling eller nationella bestämmelser som införlivar denna lagstiftning. I EU-domstolens mål hade EUdomstolen tagit ställning till hur behovet av sekretessbestämmelser till skydd för enskilda förhåller sig till första rättsmedelsdirektivet och principen om en effektiv rättslig prövning. EUdomstolen uttalade bl.a. att det är nödvändigt att prövningsorganet har tillgång till den information som krävs för att kunna avgöra målet eller ärendet med fullständig information om fakta, inbegripet konfidentiell information och affärshemligheter. Hur sekretessen för konfidentiella uppgifter sedan skulle säkerställas var upp till prövningsorganet. Vid bedömning av rättsfrågan uttalade HFD att när en part utan framgång hos den upphandlande myndigheten begärt att få ta del av uppgifter som han eller hon önskar åberopa till stöd för sin talan ankommer det på domstolen att pröva om uppgifterna krävs för att domstolen ska kunna utsätta förfarandet för en effektiv granskning. Om så befinns vara fallet, måste domstolen anses vara skyldig att inom ramen för sitt utredningsansvar fordra in uppgifterna från den upphandlande myndigheten. Eftersom Avonova ansågs ha gjort vad som rimligen kunde anses ankomma på en sökande för att få ta del av de uppgifter som bolaget anser utgör stöd för dess talan skulle förvaltningsrätten tagit ställning till om den behövde de aktuella uppgifterna för att göra en effektiv prövning. HFD upphävde sedan förvaltningsrätten och kammarrättens domar och visade målet åter till förvaltningsrätten för en förnyad prövning. 3.2.2 Rättsfallskommentar I fallet framgår det att underinstanserna avgjort målet genom att placera bevisbördan på den klagande anbudsgivaren. Underinstanserna ansåg alltså att utredningen var fullgod, dvs. tillräckligt god för att avkunna dom utan de sekretessbelagda uppgifterna. Avgörandet i HFD måste dock tolkas som att utredningen i målet inte var fullgod förrän de aktuella uppgifterna infordrats. Frågan är då vilket intresse det är som aktualiserar domstolens utredningsansvar. I fallet har HFD beaktat EU-rätten och detta borde konstituera ett allmänt intresse, i detta fall principen om effektiv rättslig prövning. I ett större perspektiv rör det sig om det syfte som principen har att förverkliga den fria rörligheten för varor och tjänster. Vad gäller frågan om åberopsbörda görs inga avsteg från RÅ 2009 ref. 69. Även i detta fall framhåller HFD att det 12

som huvudprincip kan krävas att part som gör gällande att upphandlingen är felaktig klart anger på vilka omständigheter han eller hon grundar sin talan. Den klagande i målet hade i målet tydligt anvisat vilka handlingar denne ville ha tillgång till. 4 Analys och slutsats Efter RÅ 2009 ref. 69 står det klart att det finns ett stort utrymmer för förhandlingsprincipen i mål om offentlig upphandling. Då parterna har ålagts en åberopsbörda har parterna ett stort ansvar för vilka omständigheter och vilken bevisning domstolen kommer att beakta vid avgörandet av målet. HFD har här tagit fasta på att mål om offentlig upphandling gäller i princip ekonomiska förhållanden mellan enskilda näringsidkare. Det framgår dock att inte allt för mycket ska läsas in i att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i mål om offentlig upphandling. Har part uppfyllt sin åberopsplikt kan domstolens utredningsansvar aktualiseras. I HFD 2015 ref. 55 hade klagande gjort vad som rimligen kunde krävas av denna för att få tag på handlingar som denna ansåg nödvändiga för att kontrollera upphandlingsförfarandet. Domstolen hade då ett ansvar att infordra de aktuella uppgifterna för att utredningen skulle anses vara fullgod. Det kan inflikas att det heller inte är uteslutet att domstolen har möjlighet att processleda parterna att åberopa andra omständigheter eftersom det som huvudprincip bör krävas att den part som gör gällande att en upphandling är felaktig, på ett klart sätt anger på vilka omständigheter han eller hon grundar sin talan. Under vilka förutsättningar en sådan processledning kan komma i fråga går dock inte att utläsa av rättsfallen. Det allmänna intresse som i första hand gör sig gällande i mål om offentlig upphandling verkar vara den fria rörligheten för varor och tjänster. Att detta intresse inte är ett hinder mot att HFD infört en åberopsbörda i mål om offentlig upphandling följer av EU-domstolens avgörande i mål C-315/01, GAT, där EU-domstolen överlåtit åt de nationella staterna att avgöra frågan. I HFD 2015 ref. 55 aktualiseras emellertid detta intresse, vilket är i linje med EU-domstolens avgörande i målet C-450/06, Verec. Att officialprincipen ska tillämpas försiktigt i mål om offentlig upphandling innebär alltså inte att domstolen inte har något ansvar för utredningen. Domstolen måste fortfarande bevaka det allmänna intresset i upphandlingslagarna, för att på så vis säkerställa en fri rörlighet för varor och tjänster. Med en sådan slutsats är avgörandet i RÅ 2009 ref. 69 förenligt med avgörandet i HFD 2015 ref. 55. 13

Käll- och litteraturförteckning Källor Offentligt tryck Propositioner Prop. 1971:30 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m. Litteratur Asplund, Anders, Ehn, Magnus, Johansson, Daniel & Olsson, Erik, Överprövning av upphandling: och andra rättsmedel enligt LOU och LUF, Jure, Stockholm, 2012. Essen, Ulrik von, Förvaltningsprocesslagen m.m.: en kommentar, 7:e upplagan, Stockholm, 2017. Essen, Ulrik von, Processramen i förvaltningsmål: ändring av talan och anslutande frågor, 2:a upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2016. Dahlgren, Göran, Allmän förvaltningsdomstols officialprövning, SvJT 1994 sid. 391-394. Kleineman, Jan, Rättsdogmatisk metod, i: Juridisk metodlära, Korling, Fredric och Zamboni, Mauro (red.), 1:a upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2013, sid. 21 45. Lavin, Rune, Förvaltningsprocessrätt, 1:a upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2014. Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, 8:e upplagan, Iusté, Uppsala, 2015. Lundin, Olle, Officialprincipen, i: Offentligrättsliga principer, Red. Lena Marcuson 2:a upplagan, Iustus, Uppsala, 2012, sid.197-224. Pedersen, Kristian, Upphandlingens grunder: en introduktion till offentlig upphandling och upphandling i försörjningssektorerna, 4:e upplagan, Jure, Stockholm, 2017. Westberg, Peter, Civilrättskipning, 2:a upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2013. 14

Rättsfallsförteckning Rättsfall från Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten) RÅ 2009 ref. 69 HFD 2015 ref. 55 Rättsfall från EU-domstolen Mål C-450/06, Verec Mål C-315/01, GAT 15