Häst och ryttare störtar 1958. 44
Ett av mina grafiska blad Trafikolycka ur portföljen Inom staden 1959. och spontanitet. Att detta verkligen var ett problem framgår av alla övermålningar, och alla omtagningar. Kadmiumfärger, pålagda med breda penslar eller palettkniv, skrapades ned i en hink varje dag för att ersättas med nya färgsjok som i bästa fall fungerade bättre. Det blev mycket dyrt att måla på det sättet och var en av anledningarna till att jag slutade. Vi som gick ut Valand 1958 fick ibland höra att vi var nyexpressionister. För mig var detta en diffus beteckning som inte överensstämde med mina mål som konstnär. Till mina förebilder hörde alltjämt Ivan Ivarson, Åke Göransson och Inge Schiöler, men i USA hade det dykt upp andra konstnärer som tilldrog sig mitt intresse. De beskrevs i Paletten av Folke Edwards som action-painters, förmodligen för att budskapet låg i den konstnärliga handlingen. Två av dem föreföll mig särskilt viktiga, Jackson Pollock och Willem de Kooning. Båda målade hämningslöst. Jag ville förena detta spontana och känsloladdade sätt att måla med min syn på metabilder och katastrofer. Kajsa och jag bodde vid den tiden på Hisingen där jag hyrt en ateljé i en källarlokal. Jag insåg snart, efter åtta år på konstskolor, det stora problemet med att arbeta isolerat. Därför tog jag initiativ till en konstnärsgrupp och fick med mig tre av mina tidigare valandskamrater: Poul Torjusen, Bo Sällström och Åke Nilsson. Tillsammans gav vi ut en grafisk portfölj med åtta blad under titeln Inom staden. Mitt bidrag, två färgträsnitt, handlade om en trafikolycka. Kritiken blev uppmuntrande och på hösten 1959 erbjöds vi ställa ut under namnet Fri bild på Norrköpings museum och Galleri Maneten i Göteborg. 45
Sällström deltog inte. Kritiken blev även denna gång klart positiv men gruppen upplöstes genom att Sällström lämnat den och jag var på väg till Stockholm. Det enda året jag arbetade som självständig konstnär hade sina problem. Jag var 27 år och utan fasta inkomster. Niklas, vårt första barn, föddes i mars och Kajsa tjänade inte mycket som textildesigner på Gamlestadens fabriker. Jag hade haft alla möjliga extrajobb: kontrollerat rekvisitioner på Nordisk Resebyrå, lossat bananer i Frihamnen, arbetat med planteringar i Botaniska trädgården och staterat vid Göteborgs stadsteater. Det senare hade sina poänger. Åke Falck regisserade bland annat Strindbergs Gustav Vasa och jag ryckte till varje gång man ropade på Gert Bokpräntare. I pauserna spelade jag kinaschack med Kent Andersson och Tommy Berggren. I september 1959 sökte jag till Konstfackskolans teckningslärarinstitut där jag antogs och kunde börja en ny utbildning i september. Vid årsskiftet var vi alla tre i Stockholm där Kajsa började ett nytt och bättre betalt jobb på Kooperativa förbundet. Tanken var naturligtvis att vi efter min teckningslärarexamen skulle slå oss ned någonstans i landet där både Kajsa och jag skulle få jobb och jag fortsätta mitt måleri. Så blev det nu inte. Vi fick andra uppdrag och blev kvar i Stockholm i 47 år innan vi återvände till Göteborg. Men låt mig avsluta detta kapitel om min verksamhet som konstnär i Göteborg med en recension skriven av Wivian Wåhlström i Ny Tid 3/5 1959: Gert Z Nordström är utan tvekan den hittills intressantaste bekantskapen med Valandseleverna på Ritz. Låt vara att även han i sin expressiva färgintensitet ger tydlig ursprungsadress, men med vilken målmedvetenhet och personlig touche sätts inte detta färgspråk in i ett välbalanserat sammanhang! Akvarell från Hisingen 1958. 46
Hans starka rörelseschema kan påminna om Boccioni och andra futuristiska bekännare, men utan deras anhopning av rörelseelementen. Man kan i sammanhanget anföra den alldeles briljanta visionen av ett Åby-lopp, återgiven med klara och knappa medel, där de nämnda föregångarna utvecklat kalejdoskopiskt invecklade variationer över liknande temata. På samma sätt för hans brottaroch fotbollsscener André Lhotes namn på tungan, men Nordström arbetar med en mjukare linjeföring, som väjer för det Ovan: Niklas två månader, teckning 1959. strängt genomfört kubistiska. Konstnären har en dramatisk ådra, som framställer landskap och gestaltar i ett intensivt spel av rörelser och färgklanger, men en säker känsla för balans hindrar hans bildspråk från att stelna i den teatraliska pose, som kynnesarten annars lätt frestar till. Nordströms exposé hör till dem, som ger mersmak. Den säger klart ifrån, att man här har att göra med ett sensibelt färgsinne, lyckligt parat med en stringens i kompositionen, som höjer sig över genomsnittet. Som exponent för koloriten kan man nämna exempelvis Skogsbacke med dess lyckliga utspel av blont gulaktiga toner mot det saftigt gröna, medan teckningarnas spartanska knappa men uttrycksfulla linjeföring inte minst de lustigt otraditionella och från sentimentalitet lyckligt befriade barnstudierna tydligt talar om konstnärens kompositoriska talang. Wivan Wåhlström, Ny Tid 3/5 1959. Teckning från Nösund 1964. 47
48
Bilder från tidigt 1960-tal. Tallen ovan är en akvarell från Björnlunda. Teckningen överst på motstående sida är från samma trakt i Sörmland. Akvarellen därunder är från Sandholmen utanför Skärhamn. 49