SCRIPTA ISLANDICA ISLÄNDSKA SÄLLSKAPETS ÅRSBOK 68/2017 REDIGERAD AV LASSE MÅRTENSSON OCH VETURLIÐI ÓSKARSSON under medverkan av Pernille Hermann (Århus) Else Mundal (Bergen) Guðrún Nordal (Reykjavík) Heimir Pálsson (Uppsala) Henrik Williams (Uppsala) UPPSALA, SWEDEN
Publicerad med stöd från Vetenskapsrådet. 2017 respektive författare (CC BY) ISSN 0582-3234 EISSN 2001-9416 Sättning: Ord och sats Marco Bianchi urn:nbn:se:uu:diva-336099 http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-336099
Innehåll Lars-Erik Edlund, Ingegerd Fries (1921 2016). Minnesord... 5 Aðalheiður Guðmundsdóttir, Some Heroic Motifs in Icelandic Art. 11 Daniel Sävborg, Blot-Sven: En källundersökning... 51 Declan Taggart, All the Mountains Shake: Seismic and Volcanic Imagery in the Old Norse Literature of Þórr... 99 Elín Bára Magnúsdóttir, Forfatterintrusjon i Grettis saga og paralleller i Sturlas verker... 123 Haukur Þorgeirsson & Teresa Dröfn Njarðvík, The Last Eddas on Vellum... 153 Heimir Pálsson, Reflections on the Creation of Snorri Sturluson s Prose Edda... 189 Magnus Källström, Monumenta lapidum aliquot runicorum: Om runstensbilagan i Verelius Gothrici & Rolfi Westrogothiae Regum Historia (1664)... 233 Matteo Tarsi, Creating a Norm for the Vernacular: Some Critical Notes on Icelandic and Italian in the Middle Ages... 253 Olof Sundqvist, Blod och blót: Blodets betydelse och funktion vid fornskandinaviska offerriter.... 275 Sveinn Yngvi Egilsson, Kan man skriva pastoral poesi så nära Nord polen? Arkadiska skildringar i isländska dikter från artonhundratalet... 309 Tommy Kuusela, Þá mælti Míms hǫfuð : Jätten Mimer som kunskaps förmedlare i fornnordisk tradition.... 331 Recensioner Lars Lönnroth, Rec. av A Handbook to Eddic Poetry: Myths and Legends of Early Scandinavia, red. Carolyne Larrington, Judy Quinn & Brittany Schorn.... 361 Lars-Erik Edlund, Rec. av Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. Red. Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson & Karl G. Johansson... 369
Aðalheiður Guðmundsdóttir, Rev. of Agneta Ney. Bland ormar och drakar: Hjältemyt och manligt ideal i berättar traditioner om Sigurd Fafnesbane... 377 Isländska sällskapet Agneta Ney & Marco Bianchi, Berättelse om verksamheten under 2016... 387 Författarna i denna årgång... 389
Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. Redaktion: Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson & Karl G. Johansson. Textgranskning Erik Andersson. Band I V. LVII+418, 482, 494, 490, 464 s. [samlade i box]. Reykjavík 2014. (Saga forlag Reykjavík.) ISBN 978-9935-9199-2-2 (band I V); 978-9935-9199-3-9 (band I); 978-9935- 9199-4-6 (band II); 978-9935-9199-5-3 (band III); 978-9935-9199-6-0 (band IV); 978-9935-9199-7-7 (band V). Genom en nordisk satsning har fyrtio isländska sagor och fyrtionio tåtar parallellt översatts till svenska, norska och danska. Fem band på vardera av de skandinaviska språken har det blivit, där varje översättning omfattar upp emot 2 500 sidor. Den svenska redaktionen har utgjorts av Kristinn Jóhan nes son, Karl G. Johansson och Gunnar D. Hansson. Det är den över sätt ningen jag här kommer att uppehålla mig vid. Som bekant utspelar sig islänningasagorna under sagatiden, men de har satts samman i den form vi möter dem under 1200-talets första del och under 1300-talet, även om en del texter endast är kända i senare pappershand skrifter. Tåtarna, som utgör anekdoter om enskilda personer och händel ser, återfinner man i kungasagorna. Människorna sätts nästan alltid in i ett väl definierat historiskt och geo grafiskt sammanhang, och texterna ges på det sättet en förtroendeingivande inramning. Släktlängderna är ett viktigt inslag i berättandets nät verk ur vilket de enskilda sagorna kom (se Robert Kellogg i band 1 s. XXX), eftersom släkten är betydelsefull och folk dras in i händelsernas mal ström genom de sociala lagarnas spel, och där har de inte mycket att sätta emot som enskilda personer (band 1 s. XXXIV). Också platserna anges noggrant, under sina respektive namn; bara i Njáls saga finns nära 800 person namn och över 300 ortnamn. Handlingen byggs i de flesta sagorna upp efter vissa mönster, där konflik ter uppstår, eskalerar och så småningom leder till skadegörelse och, inte sällan, ond bråd död. Hedern spelar stor roll för händelseförloppen. I islänningasagorna skildras människorna och samhället mestadels ur ett patriar kaliskt perspektiv. Men det finns undantag. Laxdalingarnas saga Edlund, Lars-Erik. 2017. Rec. av Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar. Red. Kristinn Jóhannesson, Gunnar D. Hansson & Karl G. Johansson. Scripta Islandica 68: 369 375. Lars-Erik Edlund (CC BY) http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-336119
370 Lars-Erik Edlund är sålunda en av de få islänningasagorna där en kvinna är huvudperson, Guð rún Ósvífurs dóttir. Men det finns även andra kvinnor i sagan: Unn den djup tänkta, Melkorka och Byx-Auð. Laxdalingarnas saga kan inte minst för dessa kvinnoskildringar läsas med gott utbyte. Välkända inslag i sagorna som mer schablonmässigt brukar lyftas fram är de lakoniska men innehållsdigra replikerna, ofta uttalade under eller efter hårda strider. I Droplaugarsönernas saga berättas sålunda om en kamp där Helgi får ett hugg av Hjarrandi som träffar tänderna och skär av under läppen. Då säger Helgi: Vacker var jag aldrig och du har knappast bättrat på utseendet. Ibland finns humoristiska inslag i berättelserna. Vi stannar kvar i Droplaugar sönernas saga där vi på ett annat ställe läser om bonden Þorgrím Skinn húfa, som överges av sin hustru mitt i natten. Hon kallar till sig vittnen, förklarar sig skild från Þorgrím, kastar hans kläder i gödselgropen och beger sig iväg. Det fortsätter så här: När de [hustrun och hennes följe] var borta flög Þorgrím upp ur sängen, tog säng täcket och svepte in sig i det eftersom det inte fanns några kläder. Han sprang till Hof. Där bodde Þórarin Moldoxi (Dyngbagge), en företagsam man. Þórarin sade: Varför kommer du hit så tidigt, Þorgrím, och så tunt klädd? Han svarade och berättade att hans hustru blivit bortförd, och nu vill jag be dig om hjälp med den saken. Þórarin sade: Jag skall ge dig litet kläder först, för det är mest det du behöver nu. Sedan åt han morgonmål där. Det är många texter man stannar upp inför i dessa fem band. Exempelvis Eyr byggarnas saga, min favorit bland islänningasagorna. En episod i sagan berättar om Snorri Þorbrandsson, som efter en hård strid sitter till bords med Snorri gode. Den senare märker att Snorri Þorbrandsson, som äter surmjölk och ost, inte tar så mycket av osten. Han frågar då varför han äter så lite. Snorri Þorbrandsson svarade och sade att lammen äter minst när de har avvänjnings kavlen för munnen [dvs. när de fått en kavle i munnen för att hindra dem från att dia]. Då kände Snorri gode runt strupen på honom och märkte att det stod en pilspets rakt genom strupen och genom tungroten. Snorre tog då en tång och ryckte ut pilen, och därefter åt han. I Eyrbyggarnas saga finns som i så många andra sagor också skaldestrofer.
Rec. av Islänningasagorna 371 Några sådana skall återges, där förresten en kvinna skaldar, något som inte är unikt. På ett ställe läser man om en kalv som växer upp på Þór odds gård, Glæsir, som med tiden blir alltmera vrång och kastar olycks bådande med huvudet. Þórodds fostermor, som är blind men ansetts vara klok och fram synt, tycker inte om det höga brölandet från tjuren och säger att han borde slaktas. Men Þórodd lyssnar inte på det örat, nej tjuren skall få leva till hösten. Då kommer det att vara för sent, säger fostermodern som diktar en strof: Kungen bland vår boskap kastar med sitt huvud, den vithåriges bödel brölar ut ditt öde. Han visar dig nu vägen fram till den mörka graven. Det blir nu som jag säger, han sliter dig från livet. Þórodd lyssnar fortfarande inte, utan svarar: Nu har åldern börjar fräta på ditt förstånd, fostermor, och det du säger vet du inget om. Hon diktar då vidare: Ni säger ofta att gumman är galen när hon talar, men jag ser sårens tårar strömma ur din kropp. Den tjur som blänger ilsket mot alla som han möter, guldets Gerd, ser detta: Han skall bli din bane. Man anar nästan hur det kommer att gå. Dessa strofer för oss över till de så kallade skaldesagorna som är samlade i ett band. Den främsta av dem är Egils saga. Egils storverk är Sonnatorrek som diktas strax efter det att han återkommit till Island och hans älsk lings son Böðvar drunknat. Den börjar så här: Det går trögt att röra tungan svårt är att väga med diktens våg. Lätt blir det inte
372 Lars-Erik Edlund att bära Viðris byte fram ur sinnets djupa gömmor. Skaldegåvan är svår att driva ur tankarnas säte när sorgen trycker, den diktens dryck som i urtiden Friggas make tog från Jotunheimen. Utan skuld låg sonen livlös kvar på det kalla näset. Havets vind viner kring min döde sons hög på stranden. Och slutar på det här sättet: Nu är det svårt. Odens oväns syster står på det smala näset. Men glad och med god vilja, utan bävan inväntar jag Hel. Tonen är då en helt annan i Hallfreðs saga. Bakgrunden är att diktaren Hall freð Óttarsson är djupt förälskad i Kolfinna, vilken dock tröttnar på att vänta på honom och gifter sig med bonden Grís. Hallfreð lägger stor kraft på att dikta illvilliga kväden om den man som på detta sätt vunnit Kol finna. Så här heter det bland annat: Han lunkar till sängens rede som sillstinn stormfågel. Proppfull av halvrutten fisk häver han sig i bädden. Sent kryper den fule
Rec. av Islänningasagorna 373 ner i den mjuka sängen, trögt går det för honom att lägra den sköna kvinnan. Kolfinna tycker inte om dikten, och säger till Hallfreð: Inte gör Grís dikter om dig, och du skall se till att inte få honom till ovän, för han kan visa sig som en raskare karl än du tror. Hallfreð diktar dock vidare, nu med en strof som hänsyftar på namnet Grís: Den blekfete skrävlarn bökar i visthuset, den lurvige nosar i lera med nedgången kropp. Hans fähus står fulla, hans stånd är som fårens och svårfunnen blir för honom Kolfinnas kostbara ynnest. Kolfinna blir arg men Hallfreð diktar vidare. Hallfreðs begär efter Kolfinna är själva drivkraften i diktandet, vilket på sina ställen vittnar om god iakt tagelse förmåga, se t.ex. ovan om den sillstinna stormfågeln. Ett helt band i utgåvan ägnas de många lokala fejderna. I somliga, som Sagan om striden på heden (Heiðarvíga saga), skildras ingående slagskämparnas strider. Andra lokala fejder finns i Sagan om folket i Reykjadal och Víga-Skúta som dock litterärt sett är lite ojämn. Om en över fyra gene ra tioner löpande fejd i östra Island handlar Droplaugarsönernas saga som redan nämnts, och med denna saga är Fljótsdalingarnas saga nära förbunden. Lokala fejder står också i förgrunden i Svarfdalingarnas saga. Där finns bland annat en episod där en man vid namn Skíði skyddar Ásgeirs söner undan deras förföljare detta genom att gömma dem i gödselhögen där de först täckts med frusen kodynga, sedan med blöt dynga. Karl och några andra letar efter Ásgeirs söner och misstänker att de skyddas av Skíði. Så här berättas det: De sprang nu söderut över gräsvallen där Skíði befann sig. Karl sprang fram till honom och kastade honom till marken och sade: Har du något att berätta, så berätta det nu. Vi vet att Ásgeirs söner är här. Skíði sade: De som vill berätta får väl göra det. Jag har redan sagt det jag har att säga.
374 Lars-Erik Edlund Då tog Karl ett rep och fäste en snara runt Skíðis fötter och knöt fast repet i hästens svans. Han satte sig upp i sadeln och red iväg ovanför Skorðumýr med Skíði släpande efter hästen. Just där hade man huggit skog och det fanns en del stubbar kvar. Skíði släpades igenom allt detta tills Ögmund högg av svansen på hästen. Illa minns vi vad din far sade, nu när vi plågar Skíði på detta sätt. Han var hans vän. De såg att trettio män kom ridande norrifrån mot gården. Skíði var svårt skadad och blödde överallt. Käkarna var brutna och två tänder utslagna. De red tillbaka över ån och Skíði gick hem. Skíði och Ljótólf kom samtidigt till gården. Ljótólf frågade varför han var så illa tilltygad. Det är bara för att jag tigit, svarade Skíði. Tigandet har sitt pris, och talar man sedan är det uppenbarligen inte med de stora orden! Några principer har varit vägledande i detta omfattande över sätt ningsarbete, och stort arbete har nedlagts för att säkra en stilistisk jämn het. Redaktören Karl G. Johansson säger om detta så här: Vid redak tionsmötena läste en av redaktörerna de översatta texterna högt medan de två andra följde med, kom med kommentarer och kontrollerade enskildheter i ord böcker och tidigare översättningar. Därmed kanske vi närmade oss en medel tidens högläsning och förhoppningsvis också en svensk text som kan läsas högt. 1 Redaktionen har träffat en del redaktionella val, de flesta välgrundade. Så lunda försvenskar man inte de isländska person- och ortnamnen. Detta innebär att þ, ð och æ samt accenterna över vokalerna bibehållits. Vissa för änd ringar av namnformerna har dock gjorts: man väljer att använda formerna Ólaf och Auð för de isländska nominativformerna Ólafur och Auður. Alldeles nödvändig är väl inte denna senare förändring, kan jag tycka. Då det gäller ortnamnen används de isländska formerna Hvítá och Eyjafjöll medan Borgarfjörður och Vatnsdalur alltså modifierats till Borgarfjörð och Vatnsdal. Ett annat val som gjorts av redaktionen är att man vid översättningen för det mesta avstått från att använda historiskt presens. Redaktörerna anför (band 1 s. XIII) skälen till detta. I de fall man inte med säkerhet kan fastställa vilken form grundtexten har t.ex. då källans förkortade skriv 1 Johansson, Karl G., 2015: Fantastiska historier från forna tider. En ny översättning och nya perspektiv. I: Thule. Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok 2015. S. 89 104. (S. 90.)
Rec. av Islänningasagorna 375 form inte entydigt går att tolka är det förstås motiverat att inte använda historiskt presens. Men när redaktörerna säger att de också avstått från historiskt presens för texthelhetens skull, då denna tidsform i översatt form lätt kan framstå som stilistiskt mer markerad och regelmässig än i käll texterna, förefaller det mig ändå som om man offrat ett stildrag för att uppnå enhetlighet i översättningen. Detta kan onekligen problematiseras. Ett problem vid översättningen av islänningasagorna gäller de många dikt stroferna som återfinns om enskilda personer och händelser; en del av dem har återgivits ovan. Redaktionen har valt att återge stroferna med ett sparsamt bruk av kenningar medan viss stavelserytm bibehållits. En parallell text med originaltexten återges vid sidan av översättningen. Avse värt utbyggda kommentarer hade naturligtvis på sina ställen varit av stort värde för läsaren, men hade förstås krävt ytterligare insatser från över sättarnas och redaktörernas sida. Som inledningsvis sades är de många orterna och personerna viktiga för att sätta in aktörerna i deras respektive sociala och geografiska samman hang. I band 5 återfinns kartor som man räknar med skall ge viss orientering, men de är små och ger ingen detaljerad kunskap. Ett person register finns också i sista bandet, som upptar personer som nämns i flera sagor eller tåtar. Men eftersom relationerna mellan människorna är viktiga för att förstå konflikterna, hade det inte skadat med ett flertal släkt träd. Men jag är medveten om att också sådana redaktionella insatser hade kunnat fördröja utgivningen. För att sammanfatta: föreliggande översättningar tillgängliggör ett stort antal klassiska texter. Det är med stor behållning man läser islänningasagorna och tåtarna i denna utgåva, och det är endast mera sällan man har anledning att haka sig fast vid något. Visst hade man på någon punkt kanske velat se ett annat val, såsom beträffande historiskt presens. Måhända hade ytterligare uttolkning av skaldestroferna kunnat levereras, liksom instruktiva kartor och släktträd. Men dessa förhållanden drar inte ner det goda helhetsintryck man har av arbetet. Jag hoppas detta verk får en stor läsekrets. Lars-Erik Edlund Umeå universitet Institutionen för språkstudier Umeå, Sverige lars-erik.edlund@umu.se