Yttrande över motion 2017:25 av Gunilla Roxby- Cromvall (V) och Birgitta Sevefjord (V) om att införa kvinnofridscertifiering i vården

Hälso- och sjukvårdsförvaltningen Handläggare: Carina Gyllner Bergmark TJÄNSTEUTLÅTANDE 2017-08-17 Hälso- och sjukvårdsnämnden 2017-09-28 1 (4) HSN 2017-1195 Yttrande över motion 2017:25 av Gunilla Roxby- Cromvall (V) och Birgitta Sevefjord (V) om att införa kvinnofridscertifiering i vården Ärendebeskrivning Landstingsstyrelsen har begärt att hälso- och sjukvårdsnämnden ska yttra sig över motion 2017:25 om att införa kvinnofridscertifiering i vården. I motionen föreslår av Gunilla Roxby-Cromvall (V) och Birgitta Sevefjord (V) att Stockholms läns landsting inför en certifiering av vård för våldsutsatta kvinnor i flera steg där akutsjukvården ska prioriteras. I steg två föreslås beroendevården certifieras och steg tre omfattar primärvård. Beslutsunderlag Hälso- och sjukvårdsdirektörens tjänsteutlåtande, 2017-08-17 Motion (2017:25) av Gunilla Roxby-Cromvall (V) och Birgitta Sevefjord (V) 2017-05-09 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) UKÄ, Rapport 2015:25 En nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor (Utdrag, kap. 5, sid 109 155 ur Skr. 2016/17:10) Förslag till beslut Hälso- och sjukvårdsnämnden beslutar att till landstingsstyrelsen överlämna hälso- och sjukvårdsdirektörens tjänsteutlåtande som nämndens yttrande. Förvaltningens motivering till förslaget Motionen I motionen föreslår Gunilla Roxby-Cromvall (V) och Birgitta Sevefjord (V) att införa kvinnofrids-certifiering inom hälso- och sjukvården i Stockholms läns landsting. Som framgår av motionen har Stockholms läns landsting sedan 2005 haft ett handlingsprogram för omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. Befintligt handlingsprogram Handlingsprogrammet har reviderats vid tre tillfällen, senast 2008. Hälsooch sjukvårdsförvaltningen har av Stockholms medicinska råd (SMR) fått i uppdrag att ta fram ett Regionalt vårdprogram om våld i nära relationer.

2 (4) TJÄNSTEUTLÅTANDE HSN 2017-1195 Arbetet startar under hösten 2017. Vårdprogrammet ska vara ett stöd för vårdgivare och vårdpersonal i arbetet med våld i nära relationer och tydliggöra hälso- och sjukvårdens ansvar såväl som möjligheter att identifiera personer utsatta för våld. Vårdprogrammet ska också vara ett stöd för vårdpersonal vad gäller handläggning och dokumentation i patientärenden där det förekommit våld i en nära relation. Det regionala vårdprogrammet ska ersätta det tidigare handlingsprogrammet. Socialstyrelsen Inspektionen för vård och omsorg (IVO) genomförde 2012 2013 en tillsyn av hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer. Tillsynen resulterade i att Socialstyrelsen 2014 utkom med föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) för hälso- och sjukvård samt tandvård vad gäller arbetet med våld i nära relationer. För hälso- och sjukvårdens del gäller skyldigheten att ha rutiner för samverkan internt och externt, rutiner för orosanmälningar till socialtjänsten när man misstänker att ett barn far illa (14 kap. 1 Socialtjänstlagen), rutiner för att handlägga patientärenden när det föreligger skyddade personuppgifter och rutiner för att dokumentera symptom, tecken och åtgärder i patientjournal. Av de allmänna råden framgår att vårdgivare bör se till att personal i hälso- och sjukvårdens och tandvårdens verksamheter har kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående. Vårdgivare bör även avgöra när och hur personalen ska ställa frågor om våld för att kunna identifiera våldsutsatta och barn som bevittnat våld som behöver vård och omvårdnad. Under 2014 utkom Socialstyrelsen även med vägledning för hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer och 2015 publicerades en handbok som stöd i arbetet att omsätta föreskrifter och allmänna råd i praktiken. Sedan 2016 har landsting och regioner möjlighet att ansöka om statsbidrag för utvecklingen av arbetet med våld i nära relationer. Bidraget syftar till att underlätta införandet av de rutiner som föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4) ålägger vårdgivarna att upprätta. Kunskapscentrum om våld i nära relationer År 2011 tog Stockholms läns landsting beslut om att starta ett Kunskapscentrum om våld i nära relationer. Verksamheten startade under 2013 och har som främsta uppdrag att bidra till kompetenshöjande insatser riktade

3 (4) TJÄNSTEUTLÅTANDE HSN 2017-1195 till hälso- och sjukvården i syfte att upptäcka och bemöta personer utsatta för våld av en närstående. En viktig uppgift för Kunskapscentrum om våld i nära relationer är att sprida information om hälso- och sjukvårdens samt tandvårdens ansvar i förhållande till de övergripande riktlinjer och policyer som har publicerats under senare år. Detta sker främst genom utbildningsinsatser men även via webbplatser (Vårdgivarguiden och Viss.nu) samt i de utvecklingsarbeten och projekt som initieras av hälso- och sjukvården. Utbildning Ett utvecklingsarbete vid Danderyds sjukhus resulterade i en webbutbildning om våld i nära relationer. Webbutbildningen har granskats av sakkunniga och testats på Danderyds sjukhus och därefter utvärderats. Webbutbildningen kommer från och med den 1 september 2017 finnas tillgänglig via det öppna Lärtorget för samtliga vårdgivare. Utbildningen syftar till att ge hälso- och sjukvården grundläggande kunskap om våld i nära relationer och vara ett stöd för vårdgivaren i arbetet att ta fram rutiner. Ett kommande steg i hälso- och sjukvårdens utveckling av arbetet med våld i nära relationer skulle kunna vara att webbutbildningen blir obligatorisk för samtliga vårdverksamheter i länet. Under 2015 utkom Universitetskanslersämbetet (UKÄ) med en rapport om hur mänskliga rättigheter, mäns våld mot kvinnor och våld mot barn beaktas i högre utbildning. Enligt UKÄ behöver lärosätena vidta flera åtgärder främst inom områdena våld mot barn och mäns våld mot kvinnor för att studenterna ska vara rustade att möta utsatta individer och grupper i sin kommande yrkesutövning. Studenter som utbildar sig till läkare, sjuksköterskor, psykologer och arbetsterapeuter nämns särskilt i rapporten. Inom ett par år kan vi förvänta oss att dessa yrkesgrupper har kunskap om mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och våld mot barn när de påbörjar sitt patientarbete. En obligatorisk webbutbildning om våld i nära relationer för hälso- och sjukvården medför att redan yrkesverksamma också besitter den kunskap som nyutexaminerade har fått tillgodogöra sig. Nationell strategi I regeringens nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor finns också en målsättning om förbättrad kunskap och metodutveckling för berörda yrkesgrupper. I skrivelsen diskuteras även behovet av förbättrad hälso- och sjukvårdsstatistik vad gäller våldsrelaterade skador, dels för mätningar av våldets omfattning och insatser

4 (4) TJÄNSTEUTLÅTANDE HSN 2017-1195 och dels som underlag för uppföljningsbara indikatorer. Ansvaret för utvecklingen av detta arbete ligger på den nya Jämställdhetsmyndigheten som startar sitt arbete under 2018. Från 2018 och fram till 2026 har myndigheten i uppdrag att implementera regeringens nationella strategi för att motverka mäns våld mot kvinnor. I flera av regeringens skrivelser och utredningar framhålls hälso- och sjukvården som en mycket viktig aktör i utvecklingen av arbetet med våld i nära relationer. Det är därför tänkbart att hälso- och sjukvården kan komma att få ett utökat ansvar i arbetet med våld i nära relationer. I detta avseende är det viktigt att följa den nya myndighetens verksamhet som kan komma att beröra hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer. Kunskapscentrum om våld i nära relationer kommer att överföras i höst till Akademiskt primärvårdscentrum inom SLSO och kommer då att verka närmare vårdgivarna. Förvaltningen bedömer att de ovan beskrivna verksamheterna och åtgärderna, såsom att utbildning om våld i nära relationer görs obligatorisk för samtliga vårdverksamheter, i länet bör utvärderas innan ställning tas till en mer formaliserad certifiering av vårdgivare. Barbro Naroskyin Hälso- och sjukvårdsdirektör Kitty Kook Wennberg Avdelningschef

Ankom Stockholms läns landsting Stockholms läns landsting Dnr. 2017-05 0 9 Stockholms läns landsting 2017-05-09 Motion av Gunilla Roxby-Cromvall (v) och Birgitta Sevefjord (v) om att införa kvinnofrids-certifiering i vården Dagligen utsätts kvinnor för våld eller hot om våld. Ett våld som påverkar alla delar av en kvinnas liv. Även barn som lever i denna miljö drabbas hårt. Våld mot kvinnor är idag ett stort hot mot folkhälsan. Stockholms läns landsting har därför för över 10 år sedan, i bred politisk samsyn och tillsammans med dåvarande Centrum för folkhälsa utarbetat ett handlingsprogram för våldsutsatta kvinnor. Programmet utarbetades för att vara ett stöd för samtliga av landstingets verksamheter, som t.ex. primärvård, akutsjukvård, barnmorskemottagningar och BVC, tandvård men också för kollektivtrafiken. Tanken var att detta program skulle brytas ner till lokala handlingsplaner. Hälso- och sjukvården kommer ständigt i kontakt med våldsutsatta kvinnor. Många låter bli att berätta om våld och sexuella övergrepp som oftast är partnerrelaterat och som de utsatts för. När de väl söker hjälp är det oftast till hälso- och sjukvården som de kommer. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) så utsätts var fjärde kvinna och var sjätte man för våld av en närstående någon gång i livet. Cirka 30 000 ärenden /år inkommer till polisen som handlar om våld i nära relationer, men mörkertalet är stort. På länets akutsjukhus sökte bara 430 kvinnor och 305 män akut vård för våld av nära anhörig förra året. Få söker för trauma, orsakad av misshandel, och de som söker berättar inte alltid om vad som orsakat skadorna. De flesta söker dock för diffusa besvär som huvudvärk, ätstörningar eller depression. Vissa grupper löper större risk att utsättas för våld och våldsutsattheten kan vara svårare för vården att upptäcka. Språk, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, missbruk, ålder och sexuell identitet är faktorer som kan påverka den utsatta personens situation, möjlighet att berätta om sin utsatthet och söka stöd och hjälp. Att leva i ett sammanhang där hedersrelaterade normer är viktiga att upprätthålla kan också utgöra en särskild sårbarhetsfaktor. Det kan också vara så att det, på grund av allmänt rådande föreställningar om våld och våldsutsatta, kan vara svårt för vårdpersonal att tänka sig att patienter som är äldre, missbrukar eller lever i en samkönad relation kan vara utsatta för våld av sin partner. Inga tecken i samhället visar att våldet mot kvinnor minskar. Handlingsprogrammet har framförallt fokuserat på utbildning av personal, så att de ska bli bättre på att se symptom på om våld kan förekomma men också för att personalen ska veta hur de ska göra för att hjälpa kvinnan. Vi vet också att en kvinna som är våldsutsatt av en man bryts ner systematiskt och hennes självförtroende är i botten. Att berätta om sin situation kanske vid ett kort läkarbesök är ett oöverstigligt hinder. Hela kvinnans livssituation och liv är hotat och att våga börja berätta är

ett mycket stlort steg. Men kvinnorna som är våldsutsatta vet inte alltid själva om att de kan få hjälp av hälso- och sjukvården, att de kan få ta upp sin livssituation då de söker vård. En certifiering skulle med tydlighet visa kvinnorna att i den vårdform de söker hjälp kan de också få hjälp med sin svåra och utsatta situation. Med största sarmolikhet skulle det innebära att fler kvinnor vågar ta steget och be om hjälp. En certifiering skulle kunna genomföras i flera steg. Steg ett är att certifiera våra akutmottagningar dit många kvinnor kommer akut. Steg två i prioriteringsordning är beroendevården, då vi vet att det finns en stark koppling mellan kvinnor i missbruk och att vara utsatt för både fysiskt och psykiskt våld. Steg tre är primärvården, dit vi vet att kvinnorna kommer med diffus smärtproblematik och där bakomliggande orsak kan vara utsatthet för våld. Det är nu dags att gå vidare med att införa en certifiering av de vårdenheter som kan hjälpa dessa utsatta kvinnor. Vi föreslår därför landstingsfullmäktige besluta att att införa en certifiering för vård mot våldsutsatta kvinnor. denna ska införas i flera prioriterade steg enligt motionens intention

SOSFS 2014:4 (M och S) Föreskrifter och allmänna råd Våld i nära relationer Socialstyrelsens författningssamling

I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras myndighetens föreskrifter och allmänna råd. Föreskrifter är bindande regler. Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses i författningen. Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter och allmänna råd. SOSFS kan laddas ned eller beställas via webb: www.socialstyrelsen.se/publikationer e-post: publikationsservice@socialstyrelsen.se fax: 035-19 75 29 ISSN 0346-6000, 0346-6019 Artikelnr 2014-5-7 Tryck: Edita Bobergs 2014

Socialstyrelsens författningssamling Ansvarig utgivare: Chefsjurist Eleonore Källstrand Nord Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer; beslutade den 6 maj 2014. SOSFS 2014:4 (M och S) Utkom från trycket den 5 juni 2014 Socialstyrelsen föreskriver följande med stöd av 8 kap. 1 5 och 5 socialtjänstförordningen (2001:937), 2 1 och 4 och 4 2 förordningen (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela föreskrifter m.m. samt 13 andra stycket tandvårdsförordningen (1998:1338) och beslutar följande allmänna råd. 1 kap. Tillämpningsområde 1 Dessa föreskrifter ska tillämpas i socialnämnds och i vårdgivares arbete med 1. barn och vuxna som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående (våldsutsatta), och 2. barn som har bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående (barn som bevittnat våld). 2 Föreskrifterna i 1 7 och 9 kap. ska gälla för verksamhet som omfattas av socialtjänstlagen (2001:453). Föreskrifterna i 1, 2, 8 och 9 kap. ska gälla för verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763). Föreskrifterna i 1 kap., 2 kap., 8 kap. 1 3 och 9 kap. ska även gälla för verksamhet som omfattas av tandvårdslagen (1985:125). 2 kap. Ledningssystem 1 Av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete framgår det att vårdgivaren och den som bedriver socialtjänst ska ansvara för att det ledningssystem som ska finnas innehåller de processer och rutiner som behövs för att säkerställa att verksamheten uppfyller de krav som ställs i det följande. 3

SOSFS 2014:4 SOCIALTJÄNST 3 kap. Socialnämndens planering Mål och ansvarsfördelning 1 Socialnämnden ska fastställa mål för arbetet med våldsutsatta och barn som bevittnat våld samt beskriva när och hur målen ska uppnås. 2 Socialnämnden ska fastställa var i verksamheten ansvaret ligger för att utreda, fatta beslut i och följa upp ärenden som gäller våldsutsatta eller barn som bevittnat våld. Verksamhet som överlämnats 3 Om socialnämnden har lämnat över genomförandet av insatser enligt socialtjänstlagen (2001:453) till någon annan, ska nämnden fastställa hur kontroll och uppföljning av sådan verksamhet ska göras. Rutiner 4 Socialnämnden ska fastställa rutiner för hur information som har kommit till nämndens kännedom ska föras vidare till den del av verksamheten som enligt 2 har utredningsansvaret när det har uppmärksammats att ett barn kan vara våldsutsatt eller kan ha bevittnat våld. 5 Socialnämnden ska vidare fastställa rutiner för hur skyddade personuppgifter ska hanteras. 6 Socialnämnden ska även fastställa rutiner för hur barn ska tas om hand och stödjas av personal med adekvat kompetens om en förälder har avlidit till följd av våld. Kartläggning och analys 7 Socialnämnden ska analysera om utbudet av insatser och andra sociala tjänster som erbjuds våldsutsatta och barn som bevittnat våld svarar mot behoven i kommunen. Allmänna råd För att kunna göra denna analys bör socialnämnden fortlöpande kartlägga förekomsten i kommunen av våldsutsatta och barn som bevittnat våld genom att bl.a. gå igenom dokumentationen i pågående ärenden, hämta in uppgifter från lokal eller officiell statistik, och hämta in uppgifter om förekomsten av våldsutsatta och barn som bevittnat våld från hälso- och sjukvården och andra myndigheter samt organisationer. 4

Information om socialtjänsten enligt 3 kap. 4 SoL SOSFS 2014:4 Allmänna råd Socialnämnden bör planera för hur grupper och enskilda, såväl vuxna som barn, ska nås med information om nämndens verksamhet för våldsutsatta och barn som bevittnat våld. Stöd och hjälp enligt 5 kap. 11 SoL Allmänna råd Socialnämnden bör avgöra när och hur personalen i nämndens verksamheter ska ställa frågor om våld för att kunna identifiera våldsutsatta och barn som bevittnat våld som behöver stöd och hjälp. Nämnden bör se till att de metoder som används för att ge stöd och hjälp har utformats med utgångspunkt i bästa tillgängliga kunskap. Nämnden bör såväl vid planering av verksamheten som i enskilda ärenden beakta de särskilda behov som en våldsutsatt kan ha på grund av bl.a. sin ålder, funktionsnedsättning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sin sexuella läggning, att hon eller han tillhör en nationell minoritet, att hon eller han har en utländsk bakgrund, missbruk och beroende, eller risken för hedersrelaterat våld. Samverkan 8 Bestämmelser om att kommunen tillsammans med landstinget ska upprätta en individuell plan när en enskild har behov av insatser både från socialtjänsten och hälso- och sjukvården finns i 2 kap. 7 socialtjänstlagen (2001:453). 9 Socialnämnden ska samverka för att samordna sina insatser så att de inte motverkar varandra. Om insatser ges till flera i en familj, ska samtliga insatser samordnas. Detta ska göras med beaktande av behovet av trygghet och säkerhet hos våldsutsatta och barn som bevittnat våld. Skyldigheten att samverka gäller endast för sådana uppgifter för vilka det inte föreligger sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller tystnadsplikt enligt 15 kap. 1 socialtjänstlagen (2001:453). 5

SOSFS 2014:4 10 Socialnämnden ska vidare samverka externt med andra verksamheter, myndigheter och organisationer som berörs för att skapa förutsättningar för att samordna insatserna från de olika aktörerna så att de inte motverkar varandra. Om insatser ges till flera i en familj, ska nämnden även samverka för att skapa förutsättningar för att samordna samtliga insatser. Detta ska göras med beaktande av behovet av trygghet och säkerhet hos våldsutsatta och barn som bevittnat våld. Skyldigheten att samverka gäller endast för sådana uppgifter för vilka det inte föreligger sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller tystnadsplikt enligt 15 kap. 1 socialtjänstlagen (2001:453). 11 Socialnämnden ska fastställa var i verksamheten ansvaret för den interna och externa samverkan ska ligga. 4 kap. Kompetens enligt 3 kap. 3 andra stycket SoL Handläggning och uppföljning Allmänna råd Den personal som arbetar med handläggning och uppföljning av alla slags ärenden som gäller enskilda enligt socialtjänstlagen (2001:453) bör ha kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående samt ha förmågan att omsätta kunskaperna i det praktiska arbetet. Om ärendena avser våldsutsatta vuxna, bör personalen dessutom ha socionomexamen. Genomförande av insatser Allmänna råd Personal som genomför insatser enligt socialtjänstlagen (2001:453) bör ha kunskap om våld och andra övergrepp för att kunna uppmärksamma att en person är våldsutsatt och se till att hon eller han får hjälp för sin våldsutsatthet. Vidare bör personal som genomför insatser i verksamheter som särskilt är inriktade på att ge stöd och hjälp till våldsutsatta ha kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående samt ha förmågan att omsätta kunskaperna i det praktiska arbetet. Barn Allmänna råd Personal som arbetar med handläggning och uppföljning av ärenden som gäller våldsutsatta barn och barn som bevittnat våld bör dessutom ha kunskaper om 6

hur man för samtal med ett barn om våld och andra övergrepp, och vilka konsekvenser det kan få för ett barn att utsättas för eller bevittna våld eller andra övergrepp av eller mot närstående. SOSFS 2014:4 1 Bestämmelser om att socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan motsvarande utbildning för att utföra vissa uppgifter i socialtjänsten som gäller barn och ungdom finns i 3 kap. 3 a och b socialtjänstlagen (2001:453). 5 kap. Utredning av våldsutsatta vuxna och barn i vissa situationer Utredning enligt 11 kap. 1 SoL Allmänna råd I ärenden som gäller våldsutsatta vuxna, den som är under 18 år och har utsatts för våld eller andra övergrepp av sin partner, eller den som är under 18 år och har utsatts för hedersrelaterat våld bör socialnämnden, med anledning av våldet, utreda bl.a. behovet av stöd och hjälp akut, våldets karaktär och omfattning, våldets konsekvenser för den våldsutsatta, hur den våldsutsatta hanterar sin situation, hur den våldsutsattas nätverk ser ut, om den våldsutsatta behöver stöd i sitt föräldraskap, och behovet av stöd och hjälp på både kort och lång sikt. Riskbedömning 1 I en utredning som gäller 1. våldsutsatta vuxna, 2. den som är under 18 år och har utsatts för våld eller andra övergrepp av sin partner, eller 3. den som är under 18 år och har utsatts för hedersrelaterat våld ska socialnämnden bedöma risken för ytterligare våld. Allmänna råd När socialnämnden gör riskbedömningen bör den använda en standardiserad bedömningsmetod. 7

SOSFS 2014:4 Nämnden bör, med samtycke från den våldsutsatta, ta del av polisens bedömning av risken för fortsatt våld. Nämnden bör vidare delge polisen sin riskbedömning, om det inte finns hinder enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 2 Om den som är under 18 år har utsatts för våld eller andra övergrepp av sin partner eller hedersrelaterat våld, ska även bestämmelserna om utredning i 6 kap. gälla. 6 kap. Utredning av våldsutsatta barn och barn som bevittnat våld 1 När socialnämnden får kännedom om att ett barn kan ha 1. utsatts för våld eller andra övergrepp av en närstående, eller 2. bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot en närstående ska nämnden utan dröjsmål inleda en utredning om barnets behov av stöd och hjälp. Nämnden ska vidare bedöma risken för att barnet kommer att utsättas för eller bevittna ytterligare våld. Allmänna råd Socialnämnden bör utreda bl.a. barnets behov av stöd och hjälp akut, inklusive vård eller boende i ett annat hem än det egna, våldets karaktär och omfattning, våldets påverkan på barnet och dess relation till föräldrarna, barnets egen uppfattning om våldet, vardera förälderns uppfattning om våldets konsekvenser för barnet, och barnets behov av stöd och hjälp på både kort och lång sikt. Nämnden bör vidare utreda om någon åtgärd behöver vidtas i fråga om vårdnad, umgänge, förmynderskap eller målsägandebiträde enligt 5 kap. 2 första stycket socialtjänstförordningen (2001:937). 7 kap. Insatser Insatser till våldsutsatta vuxna och barn i vissa situationer Stöd och hjälp 1 Socialnämnden ska erbjuda 1. våldsutsatta vuxna, 2. den som är under 18 år och har utsatts för våld eller andra övergrepp av sin partner, eller 3. den som är under 18 år och har utsatts för hedersrelaterat våld 8

insatser akut och på kort och lång sikt med utgångspunkt i behovet av skydd, stöd och hjälp. Utredningen, inklusive riskbedömningen, ska ligga till grund för bedömningen av vilka insatser som ska erbjudas. SOSFS 2014:4 Allmänna råd Socialnämnden bör kunna erbjuda stöd och hjälp i form av bl.a. information och råd, stödsamtal, hjälp att ordna stadigvarande boende, stöd i föräldraskap, förmedling av kontakt med frivilligorganisationer och andra aktörer, och hjälp vid kontakt med hälso- och sjukvården och andra myndigheter, t.ex. Polisen och Skatteverket. Ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 SoL Allmänna råd Socialnämnden bör ha beredskap att kunna handlägga ett ärende om ekonomiskt bistånd som gäller en våldsutsatt och är akut. Av Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2013:1) om ekonomiskt bistånd framgår det när våld eller andra övergrepp av eller mot närstående särskilt bör beaktas i bedömningen av den enskildes rätt till ekonomiskt bistånd. Tillfälligt boende 2 Socialnämnden ska vid behov erbjuda 1. våldsutsatta vuxna, 2. den som är under 18 år och har utsatts för våld eller andra övergrepp av sin partner, eller 3. den som är under 18 år och har utsatts för hedersrelaterat våld stöd och hjälp i form av lämpligt, tillfälligt boende som motsvarar den våldsutsattas behov av skydd med utgångspunkt i utredningen och riskbedömningen. Allmänna råd Om den våldsutsatta behöver stöd och hjälp i ett skyddat boende, bör boendet ha tillräcklig bemanning och tillräckliga skyddsanordningar för att kunna erbjuda skydd mot hot, våld och andra övergrepp. Det boende som erbjuds den våldsutsatta bör vara lämpligt för eventuellt medföljande barn oavsett ålder och kön. 9

SOSFS 2014:4 Om det skyddade boendet tar emot barn, bör det i boendet finnas personal med kunskaper om barns behov. Insatser till barn 3 Om ett våldsutsatt barn eller ett barn som bevittnat våld behöver stöd och hjälp med anledning av våldet, akut eller på kort eller lång sikt, ska socialnämnden erbjuda barnet insatser med utgångspunkt i dess olika behov av 1. skydd, 2. råd och stöd, och 3. vård och behandling. Allmänna råd Socialnämnden bör kunna erbjuda barnets föräldrar och andra till barnet närstående råd och stöd med utgångspunkt i barnets behov. Insatser till våldsutövare enligt 4 kap. 1 SoL Allmänna råd Socialnämnden bör med utgångspunkt i barnets behov kunna erbjuda insatser dels till våldsutövande föräldrar, dels till andra våldsutövande vuxna som bor tillsammans med barn. Insatserna bör syfta till att våldet upphör och att våldsutövaren får en ökad förståelse för hur våld påverkar barn. De bör genomföras med beaktande av barnets behov av trygghet och säkerhet. Nämnden bör vidare, utöver vad som anges i första stycket, kunna erbjuda våldsutövare insatser som syftar till att de förändrar sitt beteende och upphör med att utöva våld. Insatserna bör genomföras med beaktande av behovet av trygghet och säkerhet hos våldsutsatta och barn som bevittnat våld. HÄLSO- OCH SJUKVÅRD 8 kap. Vårdgivarens ansvar Rutiner 1 Varje vårdgivare ska fastställa de rutiner som behövs för att utveckla och säkra kvaliteten i arbetet med våldsutsatta och barn som bevittnat våld. 2 Vårdgivare som i sin verksamhet tar emot barn eller deras närstående ska fastställa rutiner för hur anmälningsskyldigheten enligt 14 kap. 1 socialtjänstlagen (2001:453) ska fullgöras vad gäller ett barn som kan vara våldsutsatt eller kan ha bevittnat våld. 10

3 Bestämmelser om rutiner som säkerställer att det är möjligt att föra patientjournal även när en patient har skyddade personuppgifter finns i 3 kap. 5 Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2008:14) om informationshantering och journalföring i hälso- och sjukvården. SOSFS 2014:4 Planering och ledning av verksamheten enligt 3 kap. 1 patientsäkerhetslagen Allmänna råd Vårdgivaren bör avgöra när och hur personalen i hälso- och sjukvårdens och tandvårdens verksamheter ska ställa frågor om våld för att kunna identifiera våldsutsatta och barn som bevittnat våld som behöver vård och omvårdnad. Samverkan 4 Bestämmelser om att landstinget tillsammans med kommunen ska upprätta en individuell plan när en enskild har behov av insatser både från hälso- och sjukvården och socialtjänsten finns i 3 f hälsooch sjukvårdslagen (1982:763). 5 Vårdgivaren ska samverka internt för att samordna hälso- och sjukvårdsåtgärderna så att de inte motverkar varandra. Om åtgärder riktas till flera i en familj, ska samtliga åtgärder samordnas. Detta ska göras med beaktande av behovet av trygghet och säkerhet hos våldsutsatta och barn som bevittnat våld. Skyldigheten att samverka gäller endast för sådana uppgifter för vilka det inte föreligger sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller tystnadsplikt enligt 6 kap. 12 16 patientsäkerhetslagen (2010:659). 6 Vårdgivaren ska vidare samverka externt med andra verksamheter, myndigheter och organisationer som berörs för att skapa förutsättningar för att samordna insatserna från de olika aktörerna så att de inte motverkar varandra. Om insatser ges till flera i en familj, ska vårdgivaren även samverka för att skapa förutsättningar för att samordna samtliga insatser. Detta ska göras med beaktande av behovet av trygghet och säkerhet hos våldsutsatta och barn som bevittnat våld. Skyldigheten att samverka gäller endast för sådana uppgifter för vilka det inte föreligger sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller tystnadsplikt enligt 6 kap. 12 16 patientsäkerhetslagen (2010:659). 7 Vårdgivaren ska fastställa var i verksamheten ansvaret för den interna och externa samverkan ska ligga. 11

SOSFS 2014:4 Personal enligt 2 e HSL och 4 a tandvårdslagen (1985:125) Allmänna råd Vårdgivaren bör se till att personalen i hälso- och sjukvårdens och tandvårdens verksamheter har kunskap om våld och andra övergrepp av eller mot närstående för att kunna ge god vård samt har förmågan att omsätta kunskaperna i det praktiska arbetet. Vård och omvårdnad 8 Om ett barn visar symtom eller tecken som väcker misstanke om att barnet har utsatts för eller bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot en närstående, ska vårdgivaren se till att hälso- och sjukvårdspersonalen 1. gör en anmälan till socialtjänsten enligt 14 kap. 1 socialtjänstlagen (2001:453), 2. ställer frågor till en medföljande vuxen om orsaken till symtomen eller tecknen, 3. frågar barnet i enrum om orsaken till symtomen eller tecknen när så är möjligt och med hänsyn tagen till barnets ålder och mognad samt vårdnadshavarens samtycke, om sådant behövs, och 4. beaktar vilka behov barnet kan ha av vård såväl fysiskt som psykiskt med anledning av våldet. Åtgärderna enligt första stycket samt vilka symtom eller tecken som har observerats och som väckt misstanke om att barnet har utsatts för eller bevittnat våld ska dokumenteras i patientjournalen. 9 Om en vuxen visar symtom eller tecken som väcker misstanke om att hon eller han har utsatts för våld eller andra övergrepp av en närstående, ska vårdgivaren se till att hälso- och sjukvårdspersonalen frågar den vuxne i enrum om orsaken till symtomen eller tecknen. Om misstanke kvarstår om våld eller andra övergrepp, ska vårdgivaren se till att personalen 1. tar reda på om det finns barn i den vuxnes familj, 2. gör en anmälan till socialtjänsten enligt 14 kap. 1 socialtjänstlagen (2001:453), om det finns barn i familjen, 3. informerar om möjligheten till vård och omvårdnad från hälso- och sjukvården eller stöd och hjälp från socialtjänsten och frivilligorganisationer, och 4. beaktar vilka behov den vuxne kan ha av vård såväl fysiskt som psykiskt med anledning av våldet. Åtgärderna enligt första stycket 1, 3 och 4 samt vilka symtom eller tecken som har observerats och som väckt misstanke om att den vuxne 12

har utsatts för våld eller andra övergrepp ska dokumenteras i patientjournalen. SOSFS 2014:4 9 kap. Undantagsbestämmelse 1 Socialstyrelsen kan medge undantag från bestämmelserna i dessa föreskrifter, om det finns särskilda skäl. 1. Denna författning träder i kraft den 1 oktober 2014. 2. Författningen ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 2009:22) om socialnämndens arbete med våldsutsatta kvinnor samt barn som bevittnat våld. Socialstyrelsen TAINA BÄCKSTRÖM Marit Birk 13

Hur mänskliga rättigheter, mäns våld mot kvinnor och våld mot barn beaktas i högre utbildning Rapportering av ett regeringsuppdrag RAPPORT 2015:25

Rapport 2015:25 Hur mänskliga rättigheter, mäns våld mot kvinnor och våld mot barn beaktas i högre utbildning rapportering av ett regeringsuppdrag Utgiven av Universitetskanslersämbetet 2015 Författare: Magdalena Inkinen (projektledare), Kristina Tegler Jerselius och Julia Carlsson (praktikant) Universitetskanslersämbetet Löjtnantsgatan 21 Box 7703, 103 95 Stockholm tfn 08-563 085 00 fax 08-563 085 50 e-post registrator@uka.se www.uka.se

Innehåll Sammanfattning... 4 Mänskliga rättigheter en introduktion... 5 Internationella konventioner om mänskliga rättigheter... 5 Hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i Sverige... 6 Våldets effekter och utmaningar för yrkespersoner... 7 Inledning... 9 Uppdrag och syfte... 9 Metod och datamaterial... 10 Rapportens disposition... 13 Kunskapsöversikt... 14 Mänskliga rättigheter... 14 Mäns våld mot kvinnor... 17 Våld mot barn... 21 Kartläggning en samlad bild... 24 Undervisning om de tre områdena... 24 Undervisningens omfattning... 26 Mål och innehåll... 28 Undervisningsformer och examination... 32 Lärarna och deras kompetens inom de tre områdena... 34 Planer på förändringar i undervisningen om de tre områdena... 35 Goda exempel... 36 Läkarutbildningen vid Linköpings universitet... 37 Tandläkarutbildningen vid Karolinska institutet... 38 Socionomutbildningen vid Linköpings universitet... 40 Förskollärarprogrammet vid Örebro universitet... 42 Uppdragsutbildning vid Ericastiftelsen... 44 Slutsatser och reflektioner... 46 Mänskliga rättigheter ett område som får stort utrymme... 46 Våld mot barn undervisning om området ingår inte alltid... 46 Mäns våld mot kvinnor det område som ingår minst... 47 Utvecklingsområden... 48 Referenser... 50

Bilaga 1: Kartläggning redovisning per yrkesexamen... 54 Pedagogik och lärarutbildning... 55 Förskollärarexamen... 55 Grundlärarexamen fritidshem... 63 Grundlärarexamen förskoleklass och grundskolans årskurs 1 3... 70 Grundlärarexamen grundskolans årskurs 4 6... 77 Yrkeslärarexamen... 85 Ämneslärarexamen grundskolans årskurs 7 9... 92 Ämneslärarexamen gymnasieskolan... 99 Samhällsvetenskap, juridik, handel och administration... 107 Juristexamen... 107 Psykologexamen... 113 Psykoterapeutexamen... 120 Hälso- och sjukvård samt social omsorg... 127 Barnmorskeexamen... 127 Läkarexamen... 134 Sjuksköterskeexamen... 141 Socionomexamen... 149 Specialistsjuksköterskeexamen hälso- och sjukvård för barn och ungdomar... 155 Tandläkarexamen... 162 Bilaga 2: Enkät till lärosätena... 168

Sammanfattning Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har fått i uppdrag av regeringen att kartlägga hur frågor om mänskliga rättigheter, mäns våld mot kvinnor samt våld mot barn beaktas i utbildningar som leder fram till följande examina: barnmorskeexamen, förskollärarexamen, grundlärarexamen, juristexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, socionomexamen, specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar, tandläkarexamen, yrkeslärarexamen och ämneslärarexamen. I uppdraget ingår även att redovisa goda exempel på hur mänskliga rättigheter och frågor om mäns våld mot kvinnor och våld mot barn beaktas i dessa utbildningar. För att kunna genomföra uppdraget har UKÄ skickat ut en enkät till samtliga lärosäten med examenstillstånd för de ovan nämnda utbildningarna. Svar har kommit in angående 188 utbildningar, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 78 procent. Vidare har UKÄ samlat in kompletterande information om fem utbildningar som har valts ut som goda exempel. Kartläggningen av de 188 utbildningarna visar att stor vikt läggs vid undervisning om mänskliga rättigheter. Enligt enkätsvaren ingår det undervisning om området i så gott som alla utbildningar och den undervisning som ges är relativt omfattande. I de flesta fall är kunskap om området inskriven i utbildningsplaner och kursplaner och det finns oftast lärandemål för området. Innehållet i undervisningen förefaller vara brett och omfattar både teori och kunskaper om hur studenten kan agera med beaktande av mänskliga rättigheter i det framtida yrket. I de flesta utbildningar används kurslitteratur och studenterna examineras inom området. Vidare har lärarna relativt ofta erfarenhet av forskning som rör mänskliga rättigheter. Däremot ingår det inte i lika stor utsträckning undervisning om mäns våld mot kvinnor och våld mot barn i de undersökta utbildningarna. Det är också mer ovanligt att kunskap om dessa områden är inskriven i utbildningsplaner och kursplaner och att det finns lärandemål för områdena. I vissa fall saknas det undervisning på en teoretisk nivå respektive undervisning om hur studenten kan beakta frågor om mäns våld mot kvinnor och våld mot barn i sina kommande yrken. Vidare förekommer det mer sällan kurslitteratur och examination och lärarna har i mindre utsträckning erfarenhet av forskning inom områdena. Mäns våld mot kvinnor är det område som överlag får minst utrymme. Enkätsvaren visar att det i första hand är på vissa lärarutbildningar som det helt saknas undervisning om mäns våld mot kvinnor och våld mot barn. På övriga utbildningar ingår det oftast undervisning om dessa områden, även om resultaten i vissa fall är osäkra på grund av låga svarsfrekvenser. Av enkätsvaren framgår också att man på vissa lärarutbildningar fokuserar på våld mellan barn i skolan och att frågor om våld mot barn i hemmet inte alltid tas upp. UKÄ:s sammanvägda intryck är att undervisningen om mänskliga rättigheter fungerar väl. Däremot behöver undervisningen om mäns våld mot kvinnor och våld mot barn utvecklas för att studenterna ska få de kunskaper de behöver för att möta våldsutsatta personer i sina kommande yrken. Det är först och främst viktigt att det ingår undervisning om dessa områden i de utbildningar där det är relevant. Dessutom bör kunskap om områdena vara inskriven i utbildningsplaner och kursplaner, det bör finnas lärandemål, studenterna bör examineras och det bör ingå undervisning om områdena både på en teoretisk och praktisk nivå. UKÄ menar att de goda exempel som beskrivs i rapporten kan bidra med idéer om hur undervisningen kan stärkas. 4 UKÄ RAPPORT 2015:25

Mänskliga rättigheter en introduktion Denna inledande text är skriven av Maria Eriksson som är professor i socialt arbete vid Mälardalens högskola. Maria Eriksson forskar bland annat om föräldraskap och barns rättigheter, med fokus på frågor om mäns våld mot kvinnor och våld mot barn. Jag var rädd för att min pappa skulle [få reda på vad jag hade sagt] för när han fick se papprena om vad jag hade sagt så blev han arg och slog mig då också. Citatet ovan kommer från en nioårig pojke vi kan kalla Johan. Det är hämtat från en intervju om att som våldsutsatt barn vara med om en utredning inom socialtjänsten (Eriksson och Näsman 2011:67). Enligt FN:s barnkonvention har barn både rätt att komma till tals om sin situation och rätt att skyddas från våld. Professionella ingripanden i barns liv kan behövas för att säkra skyddet, men i Johans fall verkar själva utredningsförfarandet också ha bidragit till hans utsatta situation. Johans berättelse illustrerar ett av de många dilemman som bland annat socialtjänstens utredare står inför när de arbetar med att säkra våldsutsatta barns mänskliga rättigheter. Sverige har genomgående varit ett av de länder som snabbt har ställt sig bakom internationella konventioner och andra överenskommelser om mänskliga rättigheter. Genom dessa internationella åtaganden har vi förbundit oss att genomföra en effektiv, omfattande och samordnad nationell politik för att förebygga och bekämpa alla former av våld mot kvinnor och barn, inklusive våld i hemmet (SOU 2015:55). De yrkesutbildningar som diskuteras i den här rapporten är en viktig pusselbit när det handlar om att leva upp till dessa internationella åtaganden och de är en nyckel till framtida förbättringar av den professionella praktiken. Internationella konventioner om mänskliga rättigheter Utgångspunkten för FN:s arbete med mänskliga rättigheter är den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 (www.fn.se). Enligt denna ska alla människor, oavsett till exempel ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt (se artikel 2) komma i åtnjutande av fundamentala fri- och rättigheter, såsom rätten till liv, rätten till personlig frihet och säkerhet, rätten till jämlikhet i familjen, rätten till hälsa och rätten att inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Mänskliga rättigheter omfattar även kvinnor och barn, och våld mot kvinnor och barn utgör allvarliga kränkningar som undergräver kvinnors respektive barns grundläggande mänskliga rättigheter. Principiella ställningstaganden av internationella sammanslutningar som FN och Europarådet tillämpas dock inte i ett vakuum, utan i samhällen präglade av olika former av ojämlikhet. Med tiden har den insikten fått fäste i politiken på både internationell och nationell nivå, och under de senaste decennierna har det genomförts en rad insatser för att förverkliga de mänskliga rättigheterna även för grupper som på olika sätt underordnas eller marginaliseras, däribland kvinnor och barn. 5 UKÄ RAPPORT 2015:25

FN:s konvention om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor Kvinnokonventionen, eller CEDAW (Convention on the elimination of all forms of discrimination against women) antogs 1979 och är en av FN:s sju kärnkonventioner. Konventionen kräver att staterna skyddar kvinnor mot allt slags våld, såväl i familjen som i andra sammanhang. Ytterligare ett viktigt steg från FN:s håll är Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor från 1993. I artikel 1 i deklarationen definieras våld mot kvinnor som varje genusrelaterad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat. På nationell nivå följdes FN:s arbete i början av 1990-talet av en översyn av den svenska politiken och lagstiftningen, vilken resulterade i kvinnofridsreformen 1998. Även på europeisk nivå har det länge pågått ett viktigt arbete på området. Europarådet bildades 1949 med syfte att skydda och värna de mänskliga rättigheterna i Europa, och Europarådet har haft våld mot kvinnor som ett prioriterat område sedan 1993. Det senaste viktiga steget är Istanbulkonventionen, det vill säga Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, som antogs 2011 och som Sverige ratificerade 2014. När det gäller barns rättigheter formuleras de 1989 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och den är mycket tydlig när det gäller barns rätt till en uppväxt fri från våld. Artikel 19 i barnkonventionen anger att konventionsstaterna ska vidta alla åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld samt övergrepp, vanvård, misshandel och sexuella övergrepp. Det framgår också att skyddsåtgärderna bör innefatta såväl förebyggande arbete som identifiering, undersökning, behandling, uppföljning och rättsliga ingripanden. Andra viktiga artiklar är artikel 34, som anger att varje barn har rätt att skyddas mot sexuella övergrepp och mot att utnyttjas i prostitution och pornografi, och artikel 39, som tar upp att barn som utsatts för övergrepp eller utnyttjande har rätt till rehabilitering och hjälp till social återanpassning. Sverige ratificerade konventionen 1990 och har sedan dess genomfört en rad insatser för att anpassa svensk lagstiftning och se till att vi lever upp till barnkonventionens krav. I skrivande stund pågår ett arbete med att stärka barns rättigheter ytterligare, bland annat genom att göra barnkonventionen till svensk lag. Hur de mänskliga rättigheterna efterlevs i Sverige Allt våld mot barn har varit förbjudet i Sverige sedan 1979. Återkommande undersökningar visar å ena sidan att föräldrars våld mot barn minskade betydligt efter att lagen infördes, men å andra sidan att det fortfarande är en grupp barn som utsätts för olika former av våld (Janson m.fl. 2011). Exempelvis har i storleksordningen 15 procent av alla barn i Sverige någon gång blivit utsatta för fysiskt våld av någon eller båda sina föräldrar. Under 2014 anmäldes drygt 28 000 misshandelsbrott mot kvinnor, varav knappt 18 000 brott gällde misshandel inomhus av en bekant gärningsperson (www.bra.se). Kriminalstatistiken synliggör dock endast en liten del av våldet. Till exempel tyder Brottsförebyggande rådets (Brå) studier på att det endast är knappt fyra procent av dem som utsätts för våld i en nära relation som anmäler händelsen (se SOU 2015:86). När det gäller utsatthet för fysiskt våld i nära relationer visar undersökningar att andelen ligger på mellan 7 och 28 procent av kvinnor i Sverige, beroende på studie. Den lägre siffran kommer från Brå och den högre från nya studier av Nationellt Centrum för Kvinnofrid (2014) respektive EU:s Fundamental Rights Agency (2014). I studier som dessa framträder i synnerhet sexuellt våld och våld i nära relationer 6 UKÄ RAPPORT 2015:25

tydligt som fenomen vilka särskilt drabbar kvinnor. Våld förekommer visserligen även i samkönade relationer, och det händer att kvinnor använder våld i heterosexuella parrelationer, men ju allvarligare och mer utvecklat våldsmönster, desto troligare är det att det handlar om mäns våld mot kvinnor. Mäns våld mot kvinnor är en fråga som också berör barns mänskliga rättigheter. Att utsätta barn för upplevelser av våld mot en förälder oftast mamman kan definieras som en form av psykisk barnmisshandel. Det är upplevelser som är känslomässigt påfrestande och kan skapa trauman. Det är en del av bakgrunden till att barn som bevittnar våld numera definieras som brottsoffer i socialtjänstlagen och sedan 2006 har rätt till brottsskadeersättning. Hur många barn i Sverige som upplever våld från den ena föräldern mot den andra vet man inte exakt, men ett antal studier tyder på att det kan handla om ungefär vart tionde barn som någon gång upplever våld, och att vart tjugonde upplever våld ofta. Dessa barn kan även vara direkt utsatta för våld eller sexuella övergrepp (Janson m.fl. 2011, SOU 2015:55). Folkrätten är tydlig när det handlar om staternas ansvar att vidta de åtgärder som krävs för att bekämpa våld mot kvinnor och barn. En färsk genomgång av jämställdhetspolitiken under det senaste decenniet när det gäller mäns våld mot kvinnor synliggör å ena sidan en politisk vilja att ta det ansvaret, med ökade resurser och ett ökat antal insatser för att motverka våldet, men å andra sidan bristande implementering av uttalade politiska ambitioner (Eriksson i SOU 2015:86). Exempelvis pekar Inspektionen för vård och omsorg (IVO 2014) i den senaste nationella tillsynen på att det finns brister i många kommuners arbete. Detta trots att lagstiftningen är tydlig om kommunernas ansvar och att det dessutom finns allmänna råd, utbildningsmaterial och vägledning från Socialstyrelsen i syfte att ge stöd till personal som arbetar inom området. Otillräcklig utbildning av yrkespersoner kan vara en del av förklaringen till de stora svårigheterna att omsätta politik för mänskliga rättigheter i praktiken. Våldets effekter och utmaningar för yrkespersoner Våld mot barn och våld mot kvinnor är kriminella handlingar och är därför självklart en rättslig angelägenhet. Våldet har dessutom ofta långtgående konsekvenser för de utsattas hälsa och välfärd på både kort och lång sikt, och även för barnets situation i skolan och möjligheter till lärande (se t ex Eriksson m fl 2013). Våldet innebär även stora kostnader för samhället, förutom de kostnader och det lidande som drabbar individer (se SOU 2015:55). En effekt av våldet är utsatthet viktimisering. Det är en pågående process skapad av såväl våldsutövarens handlingar som av reaktioner från andra i kontakt med den som utsatts för våld. Det är inte bara fysiskt våld eller hot som verkar viktimiserande. Underlåtenhet, exempelvis att inte ta hänsyn till rädsla eller att inte erkänna våldshandlingar som våld, kan också bidra. En särskilt problematisk form av underlåtenhet i förhållande till utsatta barn, inklusive barn som upplevt den ena förälderns våld mot den andra, är just att inte giltiggöra deras erfarenheter av våld (Eriksson m.fl. 2013). Bemötandet av dem som är utsatta blir mycket viktigt. Våld i enskilda barns eller kvinnors liv berör en rad olika verksamheter. Det betyder att våldet måste hanteras av olika yrkespersoner vilka i sin tur förhåller sig till skilda delar av rättssystemet och formas av olika professionella traditioner. Resultatet kan bli en ytterst motsägelsefull situation både för dem som utsätts för våld och för berörda yrkespersoner. Ett flertal studier, däribland en undersökning av rättssystemet som arena för skydd av kvinnors och barns mänskliga rättigheter i sex EU-länder, dokumenterar exempelvis hur skyddsåtgärder som kontaktförbud och liknande kan undergrävas av domstolarnas beslut om vårdnad eller umgänge (Eriksson m.fl. 2013). 7 UKÄ RAPPORT 2015:25

Den här typen av problem berör alla de yrkespersoner som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor och barn. Det kan röra sig om handläggare inom socialtjänsten med ansvar för utredningar om barns behov av skydd och stöd, läkare eller kuratorer inom hälso- och sjukvården som möter de negativa effekter en sådan motstridig situation kan få för de våldsutsattas återhämtningsprocess och lärare som får ta del av barnens tankar, känslor och reaktioner efter ett umgänge som inte upplevs som tryggt av barnen. Både våldets effekter och komplexiteten i hanteringen av våld ställer alltså krav på dem som ska arbeta med frågan. Detta understryker betydelsen av att yrkespersoner inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården samt utbildningsväsendet har relevanta kunskaper. De behöver ha kunskap om såväl våldet som om professionella roller och samordnade insatser för att säkra skydd och stöd till utsatta (samt ansvarstagande och förändring när det gäller våldsutövare). Det är även viktigt att den integrering av frågor om våld mot barn och våld mot kvinnor i området mänskliga rättigheter som kunnat ses i politiken under de senaste decennierna (Kelly 2005, SOU 2015:55) återfinns i lärosätenas praktik då de utbildar personer som arbetar med hälsa, välfärd och utbildning. Blivande yrkespersoner behöver lära sig att hantera social ojämlikhet och utveckla förhållningssätt som kan realisera mänskliga rättigheter i praktiken, även för kvinnor och barn. 8 UKÄ RAPPORT 2015:25