Sex inlägg om vatten och privatiseringar

Sex inlägg om vatten och privatiseringar Billigt vatten åt de fattiga Segerfeldt/Tren Företag får inte bli rika på vatten Thörn/Sjölander Holland Jag känner bara till katastrofer Hultman De törstar efter vatten inte era floskler Segerfeldt/Tren De vill ha vatten, inte privata lösningar Thörn/Sjölander Holland Dom är precis lika ideologiska Hansson

Billigt vatten åt de fattiga Aftonbladet 15 januari 2004 Över en miljard människor i världen saknar tillgång till rent och säkert vatten och dubbelt så många är utan fungerande avlopp. Detta har fruktansvärda konsekvenser. 12 miljoner människor dör varje år av vattenburna sjukdomar. Mångdubbelt fler, främst kvinnor och barn, sitter fast i fattigdom eftersom de måste tillbringa mångatimmar om dagen med att gå och hämta vatten. 97 procent av all vattendistribution ligger i offentliga händer. En del u-länder har därför gett marknad och företag en större roll ivattendistributionen, oftast med mycket goda resultat. Företagen harkunnat förse miljoner fler människor med rent och säkert vatten ochhar därmed räddat många liv. En växande antiprivatiseringsrörelse har dock lyckats stoppa privatiseringsvågen, med hjälp av förenklade och mycket ideologiska budskap. I morgon, när World Social Forum i Mumbai iindien öppnar, kommer vi att återigen få höra att privatiseringar leder till högre priser och att vatten är en mänsklig rättighet som endast det offentliga kan förse folk med. Det största problemet med vattendistributionen i u-världen är dock inte att priset är för högt utan att det sätts för lågt, på politisk väg. Det leder till att distributören inte får in tillräckligt med resurser för att bygga ut vattennätet. Dessutom förlorar distributören pengar på varje nytt hushåll den ansluter till nätet och har därför mycket svaga drivkrafter att dra nya ledningar. Men det viktigaste är att den miljard människor oftast de allra fattigaste i de fattiga länderna som inte har tillgång till något vattennät betalar i genomsnitt tolv gånger mer för sitt vatten än vad ledningsvatten kostar. Det är dessa människor debatten måste handla om. Med högre priser för dem som redan är anslutna till vattennätet får distributören både resurser och incitament att utvidga nätet så att även de fattiga kan få tillgång till rent och säkert vatten till ett rimligt pris. De som ändå inte kan betala hjälps bäst av att det offentliga förser dem med kuponger som de kan köpa vatten med. Privatiseringar kan leda till både höjda och sänkta priser för de redan anslutna. Det finns exempel på både och. Men det viktigaste är att ökat utrymme för näringsliv och marknad sänker vattenkostnaderna för de mest utsatta. Det kan stå i hur många dokument som helst att tillgång till vatten är en mänsklig rättighet, men människor dricker varken rättigheter eller papper, utan vatten. År 2003 led och dog sannolikt fler människor av brist på vatten än av väpnade konflikter. Vi kan inte låta antiprivatiseringsideologer fortsätta att hindra människor från att få tillgång till rent och säkert vatten och döma dem till fortsatt misär och död. Fredrik Segerfeldt författare till boken Vatten till salu hur företag och marknad kan lösa världens vattenkris Timbro Richard Tren medförfattare till boken The Cost of Free Water Free Market Foundation i Sydafrika

Företag får inte bli rika på vatten Aftonbladet 17 januari Över en miljard människor saknar tillgång till vatten. Segerfeldt och Tren anser att privata företag löser problemet. När någon ifrågasätter detta skyller han på förenklade ideologiska budskap. Så enkelt är det inte. De privata företagen har på flera håll i världen inte skött sina uppdrag. Den privata sektorns deltagande har sällan nått de fördelar som var väntat. Den kommer inte att lösa problemen med otillräcklig vattenförsörjning i städerna. Det skriver till och med FN-Habitat i en rapport om vatten och sanitet i världens städer. Ändå har många länder tvingats av Världsbanken, IMF eller andra utvecklingsbanker att privatisera för att få lån. Dublindeklarationen, 1992, förklarade att vatten ska betraktas som en vara. Vattendriften ska inte subventioneras för då slösar människor med vatten. Det har i sin tur lett till att många fattiga människor i utvecklingsländerna inte längre har råd att betala vattenräkningarna och då stängs vattnet av. De privata företagen omförhandlar snabbt kontrakten, höjer priserna och minskar investeringarna. I Sydafrika spred sig ett nyliberalt marknadstänkande långt in i den offentliga sektorn. När inte människor kunde betala sina vattenräkningar stängdes vattnet av och invånarna var tvungna att använda förorenat vatten. En koleraepidemi utbröt år 2000. Den sydafrikanska regeringen har sedan beslutat om att varje hushåll ska få 6 000 liter fritt vatten i månaden. Ett av de privata företagen har gjort sig känt för sina metoder att stänga av vatten, strypa vattentillgången, ta bort mätare och rör när människor inte har råd att betala. I Buenos Aires i Argentina pågår hårda förhandlingar mellan regeringen och det privata vattenföretaget. Företaget vill åter höja priset på vatten och regeringen vägrar att gå med på det, eftersom den anser att företaget tidigare har tagit ut oskäligt höga vinster. Företaget ägs till stor del av det franska Suez men även Veolia. En av Veolias direktörer erkänner att det var ett misstag att planera vilka investeringar som ska göras innan man undersökt människors förmåga att betala. Numera tar företagen ogärna några större risker. De satsar inte så mycket eget kapital utan förlitar sig på utvecklingsbankerna och biståndsorgan. Utan deras stöd hotar företagen att dra sig tillbaka. Vi hatar inte privata företag. Men livsnödvändiga mänskliga behov kan och ska inte styras av ett vinstintresse. Därför måste den offentliga sektorn ha huvudansvaret. Vatten är en rättighet och ingen handelsvara. Ylva Thörn (Kommunals ordförande), Ann-Christin Sjölander (författare till boken Vatten en rättighet eller handelsvara Agora och reporter på Kommunalarbetaren)

Jag känner bara till katastrofer! Opublicerat inlägg Fredrik Segerfeldt vet inte vad han talar om när han skriver att "En del uländer har därför gett marknad och företag en större roll i vattendistributionen, oftast med mycket goda resultat." Jag skulle gärna se statistiken han grundar det uttalandet på. De fall av privatiserat vatten jag känner till har varit katastrofer. För att tjäna pengar på distributionen har vattenbolagen dragit ned på underhållet eller höjt priserna. Människor som lever på mindre än en dollar om dagen har inte råd att betala något alls för att "köpa" vatten. Även i Norrtälje, där vattendistributionen sålts till Veolia Water AB, klagar invånarna på att vattnet har blivit sämre. Ett slående exempel på misslyckad privatisering är den medelstora industristaden Bahia Blanca i södra Argentina. Jag besökte släktingar där för ett år sedan, och fick höra historien om hur Enron köpte upp stadens vatten i slutet av 90-talet. Inte långt efter kom de internationella skandalerna som försatte bolaget i ekonomisk kris, Exxon bestämde sig för att dra sig ur vattenmarknaden, och plötsligt stod Bahia Blanca utan vattenförsörjning. Stadens invånare fick bygga upp det hela på nytt. Ellen Hultman, biolog och medlem i attac

De törstar efter vatten inte era floskler Aftonbladet 26 januari Ylva Thörn och Ann-Christin Sjölander menar i sitt svar den 17 januari på vår artikel från den 15 januari att företag inte ska få tjäna pengar på vatten. De bekräftar därmed att antiprivatiseringslobbyn sätter ideologi och särintresse före människors liv. Den privata sektorn har på flera håll i världen inte skött sitt uppdrag, skriver Thörn och Sjölander. Det är tvärt om: 98 procent av all vattenförsörjning i tredje världen ligger i offentliga händer. Det är offentliga monopol som på grund av inkompetens, felaktiga incitamentsstrukturer, korruption, politisk styrning och brist på kapital har lämnat över en miljard människor utan vatten. Bevisbördan kan inte ligga hos dem som förordar ett alternativ till detta gigantiska misslyckande, utan hos dem som försvarar status quo. Fakta talar för sig själv: I u-länder med privata investeringar i vattensektorn har 80 procent av befolkningen tillgång till rent och säkert vatten, mot endast 73 procent i u- länder utan sådana investeringar. I så olika länder som Argentina och Chile, Guinea och Gabon, Kambodja och Filippinerna samt Marocko har ökat utrymme för marknad och företag gjort det möjligt att ansluta miljontals människor till vattenledningar och därmed räddat dem från fattigdom, sjukdom och död. På vilket sätt är det dåligt? Thörn/Sjölander pekar på Buenos Aires. Det är sant att det pågår tuffa förhandlingar där. Men det viktigaste av allt är att tre miljoner fler av stadens invånare har tillgång till rent och säkert vatten till ett mycket lägre pris nu än när vattnet var i offentlig regi. De allra flesta av dem är fattiga i stadens utkanter och förorter. På vilket sätt är det dåligt? De tar också upp Sydafrika: Det är lustigt när kramare av offentliga lösningar pekar på koleraproblemet i Kwazulu-Natal. Vattnet var i offentliga händer när epidemin bröt ut. På vilket sätt är det ett argument mot ökat utrymme för marknad och företag? Slutligen, Thörn och Sjölander: Vad är ert alternativ? Ni är motståndare till förändring och motiverar det med att livsnödvändiga mänskliga behov varken kan eller ska styras av ett vinstintresse. Vatten är en rättighet och ingen handelsvara, menar ni. Men människor dricker varken floskler eller rättigheter, utan vatten. Hur vill ni förse den dryga miljard fattiga som är utan vatten med detta behov? Eller är det så att dogmerna är viktigare än människors törst? FredrikSegerfeldt RichardTren

De vill ha vatten, inte privata lösningar Ej publicerad i Aftonbladet. Utlagd på Kommunals hemsida. Fredrik Segerfeldt och Richard Tren förespråkar en lösning som de stora vattenföretagen själva är på väg att överge. De privata företagen drar sig tillbaka från u- ländernaeftersom de anser att det är för olönsamt och riskfyllt att investera i där. Inte ens om de får garantier från Världsbanken eller biståndsorgan är det säkert att de stannar kvar. Richard Aylard, direktör i det privata, engelska Thames Water, som bland annat sköter vattenförsörjningen i Jakarta, säger i en kommande intervju för Kommunalarbetaren: Två stora multinationella företag (Suez och Veolia) och internationella finansiella institutioner har enträget lobbat för den privata sektorn som en lösning på alla vattenproblem i utvecklingsländerna. Men vi är på väg bort från en situation där den privata sektorn förväntas att göra de långsiktiga investeringar som krävs där. Kommunen har huvudansvaret Därför håller Thames Water på att utveckla en helt annan modell för samarbete med lokala, ideella organisationer och fackföreningar, där det är kommunen som har huvudansvaret. Han säger dock, precis som direktörer inom Veolia och Suez numera själva erkänner, att de framtida marknaderna finns i Europa och USA. Och delvis Kina. För att långsiktigt lösa vattenförsörjningen och garantera alla människor rätten till rent vatten måste vi därför diskutera alternativen och visst finns de. Det finns allt fler välskötta kommunala företag som gärna delar med sig av sina erfarenheter till andra vattenföretag. Det kommunala DMAE i Porto Alegre ville bygga ett avloppsreningsverk för 150 miljoner dollar. Förutsättningen för att få lån var att privatisera. Men DMAE gav sig inte och fick till slut lån. Idag har 99,5 procent av invånarna tillgång till vatten. Vattentaxorna är bland de lägsta i världen. De arbeten som läggs ut på entreprenad går till 95 procent till brasilianska företag. DMAE samt en offentlig vattenmyndighet i Recife samarbetar nu med det sydafrikanska Rand Water i offenligt/offenligt partnerskap, som kommer att sprida sig över hela världen. Det kommunala Stockholm Vatten har med framgång hjälpt baltstaterna att bygga upp bra fungerande va-service och bistår även länder i Afrika. Detta är bara några av alla de goda exempel som finns. Människors behov av rent vatten kan inte göras beroende av om enskilda företag för tillfället anser det lönsamt att investera. En långsiktig lösning på världens vattenförsörjning kräver ett offentligt ansvarstagande. Ylva Thörn, Kommunals ordförande Ann-Christin Sjölander, författare till boken Vatten - en rättighet eller handelsvara (Agora) och reporter på Kommunalarbetaren.

Dom är precis lika ideologiska Opublicerad Segerfeldt och Tern hävdar att de som är kritiska till privatisering av statliga vattenbolag drivs av ideologiska föreställningar i stället för hänsyn till alla de som saknar tillgång till vatten. Samtidigt ser de inte att deras eget perspektiv är precis lika ideologiskt. Om de började se på hur privatiseringarna gått till i många länder skulle de kanske kunna bidra bättre till dialogen om hur problemet med vattenförsörjningen ska lösas. Oavsett om man är för eller mot privata lösningar finns det vissa faktorer som är avgörande för att vattendistributionen ska fungera och tyvärr är det faktorer som ofta skjuts åt sidan för att hävda den ideologiska viljan att privatisera. Det är sant att många statliga vattenbolag misslyckats med sin uppgift, inte minst i fattiga länder, men av samma anledning är det svårt för privata företag att lyckas i dessa länder. Det saknas ofta resurser och kompetens om hur kontrakt ska upprättas för att privatiseringen ska ske på bästa sätt. Det saknas också oftast reglerande myndigheter som ska se till att såväl stat som privata företag sköter sina åtaganden. Vattenförsörjning är ett naturligt monopol och privata monopol måste regleras lika hårt som statliga för att de ska fungera. Detta konstateras även av privatiseringsivrande institutioner som Världsbanken. Ett argument för privatisering av vattnet är ofta att företagen ska bidra med investeringar. Tyvärr gör de sällan det. För att de ska gå in krävs att offentliga medel, i form av lån från Världsbanken, satsas. Vidare kräver de olika former av riskgarantier från Världsbanken för att de ska gå in. Ofta sätts den lilla marknad och konkurrens som är möjlig på området ur spel för att vattenoligarkerna ska ge sig in i fattiga länder. En tydligt trend är också att privata vattenjättar drar sig ur fattiga länder eftersom de inte ser möjligheter att göra vinst. Den statistik som Segerfeldt och Tern presenterar på att privata företag skulle sköta verksamheten bättre säger ingenting förrän man gjort en undersökning av andra faktorer i de länder som ingår. Vem investerar i länderna, hur mycket investeras, finns reglerande myndigheter? Den demokratiska kontrollen över vattenresurser och distribution är mycket viktigt för hur många som får tillgång till vatten. Segerfeldt och Tern borde sätta sig in i den vida forskning som pågår även för att finna icke-privata alternativ till de statliga bolag som idag missköter sin uppgift. Ingen får vatten av att debatten polariseras ytterligare. Stina Hansson, magisterstudent i Ekonomisk Historia, Stockholms Universitet.