[caption id="attachment_224" align="aligncenter" width="3180" caption="karta över skolor i Kållered"]

Skolor i Kållered [caption id="attachment_224" align="aligncenter" width="3180" caption="karta över skolor i Kållered"] [/caption] 1. Gamla Livereds skola (nerlagd) 2. Brattåsskolan 3. Liveredsskolan, numera Östergårdsskolan (förskola, låg och mellanstadie) 4, Hallenskolan (nyligen ersatt med ny skolbyggnad) 5. Ekenskolan (ej i bruk som skola, här bedrivs nu affärsverksamhet) 6. Streteredsskolan, togs i bruk 1997 efter att man bedömt Ekenskolan omöjlig att använda som skola på grund av fuktskador. FOLKSKOLAN Ur Gunnar Hillerströms bok, skolor i Kållered 1/9

Kållereds socken Från reformationstiden (1500-talet) hörde Askims, Frölundas, Kållereds och Råda församlingar till Fässbergs pastorat. Detta pastorat blev prebende[1] åt domprosten i Göteborg från år 1620. Prebendet upphörde den l maj 1879. Den siste prebende-kyrkoherden var domprosten Peter Wieselgren. Under tiden l maj 1879 till 31 december 1961 var Kållered annexförsamling i Fässbergs (fr o m 1922 Mölndals), Kållereds och Råda församlingars pastorat. Från år 1977 bildar Kållered eget pastorat. Vid årsskiftet 1970/71 sammanlades Kållereds och Lindome kommuner med Mölndal. 2/9

Sockenstämman fattade besluten Sockenstämman var länge socknens enda organ för överläggningar och beslut om kyrkobygge, prästval, vägbyggen etc. Vidare beslutade man om avgifter till kyrkan, fattigvården och skolan. Självskriven ordförande var pastor eller vice pastor. Rösträtten var förbehållen de hemmansägande bönderna. Röstvärdet bestämdes av gårdarnas storlek. Ett mantal gav l röst, ett halv mantal 1/2 röst osv. Från år 1843 vidgades rätten att deltaga i stämma och kyrkoråd till att gälla företagare, hantverkare och löntagare under förutsättning att de betalade ett visst belopp i årlig bevillning till staten. 1842 års folkskolestadga påbjöds, att i varje skoldistrikt skulle finnas en skolstyrelse med pastor som ordförande. Kyrkostämma och skolråd Den lokala självstyrelsen, som i vårt land har tusenåriga anor, fick en ny utformning år 1862. Uppgifter, som tidigare ålegat socknen, delades på en borgerlig och en kyrklig kommun. Från år 1863 blev det kyrkostämman, som beslutade om skolans ärenden. Dessa förbereddes av ett skolråd. Pastor var självskriven ordförande i båda dessa organ. Genom 1930 års kommunallagar upphörde dock kyrkoherden att vara självskriven ordförande i skolstyrelsen. Denna skulle inom sig utse ordförande för ett år i taget. Styrelsen kunde dock utse kyrkoherden i pastoratet till ordförande även om denne ej tillhörde skolstyrelsen. Han ägde då ej rätt att deltaga i besluten. Sockenstämman fattade alltså besluten om skolan fram till och med år 1862. Efter denna tid svarade kyrkostämman för skolärendena till år 1933, i Kållered till år 1936, då folkskolestyrelsen tog vid. 3/9

Något om skolväsendet före år 1842 Skolor kom till vårt land med kristendomens införande. Den äldsta skolan torde vara katedralskolan i Lund, grundad år 1085. (Lund var vid denna tid en dansk stad.) Till klostren knöts de s k klosterskolorna. Domkapitlen inrättade katedralskolor i stiftsstäderna. De tidigaste låg i Lund, Skara, Uppsala, Linköping och Växjö. Dessa städer var den tidens kulturella centra. De nu nämnda skolorna hade som främsta uppgift att utbilda präster och kyrkliga ämbetsmän. Det fanns ca 60 skolor i vårt land vid medeltidens slut. Det första universitetet grundades år 1477 i Uppsala. Sveriges första skolordning tillkom år 1572 och var en del av kyrkoordningen av detta år. 1611 års skolordning stadgade att boklärda klockare skulle vara behjälpliga med kristendomsundervisningen. Klockaren blir lärare I 1686 års kyrkolag kom den första bestämmelsen om allmän folkundervisning i riket. Klockaren i församlingen blev skyldig att med största flit "driva barnaläran", dvs lära barnen orden i Luthers katekes. Detta torde i regel ha skett i samband med gudstjänsterna. Det ålåg honom också att "med flit lära barnen läsa i bok". 4/9

Om klockarens kompetens stadgade lagen: "Han skall vara ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom." Det var också prästens skyldighet att "driva med flit därpå, att barn, drängar och pigor lärde sig läsa i bok och se med egna ögon, vad Gud i sitt heliga ord bjuder och befaller". År 1723 kom en förordning om bättre barnaundervisning. Den stadgade allmän undervisningsplikt. Föräldrarna blev skyldiga att lära barnen läsa i bok. Om föräldrarna ej själva kunde läsa, skulle klockaren eller skolemästaren undervisa barnen. Skolgången var alltså en utväg i vissa fall, nämligen om föräldrarna inte kunde genomföra undervisningen. Frågor om undervisning skulle handläggas av sockenstämman och blev därmed en angelägenhet för församlingen. Vid de årliga husförhören kontrollerade prästen kristendomskunskapen och förmågan att läsa i bok. Under veckorna före husförhöret läste man flitigt i bibeln, psalmboken och katekesen, i regel de enda böckerna i hemmen. Läskunnigheten var därför rätt allmän, även innan vi fick allmän skolplikt. Med skrivkonsten var det sämre beställt. Långt efter skolstadgans tillkomst kunde brister noteras. Biskop Esaias Tegnér uppgav att i Växjö stift kunde i mitten av 1820-talet blott en tiondel av befolkningen skriva. I skrivelser och protokoll från 1800-talet, tom från slutet av seklet, finner man ibland vid undertecknarens namn ett "mhop", vilket är uttytt "med hand om pennan". 1812 års uppfostringskommitté insamlade uppgifter om skolorna i landet. Från Göteborgs stift rapporterade biskop Johan Wingård, att närmast Göteborg fanns sockenskolor i Majorna, Örgryte och Fässberg. I Halland fanns en skola i Veinge. I Bohuslän fanns ingen. I stiftets västgötadel rapporteras skolor i Sätila, Örby, Lerum, Fors och Lilla Edet. Lärarna - klockarna - hade sina brister. Ofta saknade de utbildning. På något ställe sägs det, att "de är inget annat än bonddrängar, som för bättre röst blivit antagna därtill". I de flesta pastoraten saknades skolor helt. Barnen undervisades av föräldrarna eller någon annan i bondgårdarna. "Vad min moder lärde mig vid spinnrocken, var den enda bildning jag i ungdomen erhöll", yttrade en bondeledare under en debatt i bondeståndet under riksdagen 1840/41. År 1839 rapporterade domkapitlen, att av 2308 församlingar hade blott hälften ett skolskick som var någorlunda ordnat efter tidens krav. I de övriga var det otillfredsställande eller inte alls ordnat. Visitationsprotokollen berättar För att finna uppgifter om skolor och undervisning får man bl a söka i domkapitlets visitationsprotokoll samt domkapitlets övriga handlingar, t ex folkskoleinspektörernas ämbetsberättelser. Vid en sockenstämma i Fässbergs kyrka med pastoratets fem församlingar i juli 1768 diskuterades Kungl Maj:ts brev av den 19 februari 1768 angående skola och undervisning på 5/9

landsbygden. Domprosten Ekebom framhöll, att ungdomen hade liten nytta av gudstjänsterna i kyrkan, om den inte fick bättre undervisning i kristendom. I det kungliga brevet talades om särskilda skolor, till vilka allmogen skulle samla in pengar och avlöna en sk skolemästare. Biskop Erik Lamberg höll visitation i Fässbergs pastorat söndagen den 9 oktober 1768. Efter gudstjänsten hölls förhör med de fåtaliga ungdomar som var närvarande. En del hade försvunnit ur kyrkan så snart predikan var slut. De flesta kunde läsa Luthers lilla katekes utantill, dock utan att förstå mycket av innehållet. Biskopen ville ha reda på vilka som undervisade barnen i pastoratet och fick till svar, att en man vid namn Ek i Råda, Peter Wallin i Mölndal samt avskedade artillerikarlen i Balltorp förrättade den sysslan. Prästerna i pastoratet uppmanades av biskopen att se till, att skolemästarna lärde barnen att stava rätt. I ett visitationsprotokoll från år 1832 finner man ett av komminister J F Ingman lämnat skriftligt memorial, som bl a säger: "Till befordran av sann kristendom är knappt någonting angelägnare än barnaundervisningen. Denna behandlas i allmänhet inom pastoratet med mindre sorgfällighet än som vederbör. Om icke fasta skolor kunna tillvägabringas, behövs dock kringvandrande skollärare." Församlingarna uppmanades att anställa skickliga och välfrejdade personer samt att ge dem en sådan lön att "de kunna sig livnära och icke tröttna vid sin besvärliga befattning". Föräldrarna skulle också tillse att barnen bevistade skolgången och inte stannade hemma. Biskop Anders Bruhn visiterade Fässbergs pastorat i november 1832.1 protokollet konstateras: "Många föräldrar vårdslösa sina barns undervisning. Skickliga barnalärare saknas. Om någon sådan erbjuder sig, kan han sällan finna sin bärgning i yrket. Han får nämligen för få barn att undervisa. Då barnundervisningen är sådan, är det inte ovanligt, att ungdomen är så okunnig, att den inte ens kan Luthers lilla katekes." Vid visitationen konstaterades, att några äldre personer inte kunde läsa i bok. "De borde allvarligen föreställas sin försumlighet och uppmanas lära sig läsa. Om de icke infunno sig, borde de kallas genom sexmännen[2]." Första skolan i Fässbergs pastorat Den första skolan i Fässbergs pastorat inrättades i Mölndal. Direktören vid Ostindiska Companiet, Martin Holterman, skänkte år 1782 ett nybyggt skolhus med omgivande trädgård (på Åby) till Fässbergs församling samt ett kapital på femhundra riksdaler. Skolan skulle i första hand ge undervisning i kristendom, skrivning och räkning. Läraren hade emellertid frihet att undervisa även i andra ämnen. Under 40 år var Holtermanska skolan den enda skolan i Mölndal och en stor tillgång för bygden. På initiativ av boktryckare Samuel Norberg och Götiska Förbundet inrättades en skola i Kvarnbyn år 1824. För övrigt torde undervisningen ha bedrivits i s k ambulatoriska skolor, dvs 6/9

läraren flyttade runt till olika delar av socknarna och undervisade, oftast i någon bondgård. Barnalärare i Kållered Av husförhörslängderna för perioden 1825-29 framgår, att barnaläraren Tegnell, 30 år, bodde hos Nils Börjesson, Helgered Sörgård. Samma källa uppger för tiden 1836-45, att skolläraren Joh Math Winborg fanns i Kållered Stom. Han var född 30/9 1810 och hade inflyttat från Hanhals. År 1852 flyttade han till Styrsö. Den första folkskolestadgan Starka krafter var i rörelse för att ge alla barn undervisning i en obligatorisk skola. Den mest namnkunnige av folkskolans tillskyndare var "ljusets bonde", Nils Månsson från Skumparp i Skåne. På hans initiativ och med många goda krafters hjälp beslutade riksdagen år 1842 att folkskolan skulle införas i riket. "Kongl Maj:ts Nådiga Stadga angående Folk-underwisningen i Riket; given Stockholms slott den 18 Juni 1842" innehöll bestämmelser om hur verksamheten skulle anordnas. Kritiken mot den blev våldsam. "Den gav icke tillräckligt, den ruinerade landet." De viktigaste bestämmelserna var: 1. I varje församling borde inom fem år vara inrättad minst en, helst fast (undantagsvis flyttbarambulatorisk skola) med lärare som utbildats vid seminarium. 2. Skolgången var obligatorisk. Hemundervisning kunde i undantagsfall medges. 3. Lärarutbildning skulle ske vid seminarier, som skulle upprättas i stiftsstäderna och i Stockholm. Genomförandet av stadgans bestämmelser stötte på stora svårigheter. Sverige var vid denna tid ett land, där cirka 80 % av befolkningen levde på jordbruket och dess binäringar. Folkmängden ökade stadigt, barnadödligheten minskade. Den fattigare delen av befolkningen torpare, backstugusittare[3] och inhysehjon[4] - växte snabbare än bondebefolkningen, ett faktum som man måste ha i minnet, när man i protokollen läser om sockenmännens reaktioner mot folkskolestadgan och de stora utgifter som skulle komma att drabba dem. Dessutom genomfördes ännu en viktig reform vid samma tid, nämligen "laga skifte"[5], i Kållered 1822-50, 1859-62. Skolgången skulle medföra förlust av arbetskraft - barnen utgjorde en betydande arbetstillgång i den tidens jordbruk. Man får inte heller bortse från oviljan mot alla nymodigheter, som tvingades på befolkningen "uppifrån". Det gamla var bra som det var. Slutligen var reformen inte så väl förberedd att den kunde genomföras inom föreslagen tid och i avsedd omfattning. Statsbidrag, skatter och löner Statsbidragen var blygsamma. Kostnaderna för lärarlöner och skolbyggnader skulle bli 7/9

betydande. Varje skattskyldig person i församlingen skulle årligen bidraga med minst två, högst sex skilling banco. För varje barn i skolan skulle målsman betala en viss avgift. Detta var betungande för de stora barnfamiljerna. De allra fattigaste slapp dock att betala. Ekonomiskt svaga församlingar kunde få statsbidrag till lärarlöner, om än med svårighet, vilket Kållereds sockenmän snart skulle få erfara. 1844/45 års riksdag beslöt att hälften av den s k skyddsavgiften - en personlig skatt, lika för alla - skulle tillfalla församlingarna som folkskoleavgift. Tio år senare tillfördes skolväsendet ytterligare 25 % av denna avgift. Så småningom övertog staten alltmera det ekonomiska ansvaret för skolan. Lönen för examinerad lärare var bestämd i folkskolestadgan. Årligen skulle utgå minst sexton tunnor spannmål, varav åtta in natura och resten i pengar, 53 riksdaler 16 skilling banco. Läraren skulle dessutom ha fri bostad och bränsle samt sommarbete och vinterfoder för en ko. Frågan om naturaförmånerna blev ett tvisteämne både ute i socknarna och i riksdagen. År 1900 bestämdes grundlönen till 700 kronor, varav 100 kronor som ersättning för kofoder. Minimilönen för småskollärare blev samma år 300 kronor jämte bostad och bränsle. Hårt motstånd mot skolreformen Det ankom på de svenska prästerna att verkställa riksdagsbeslutet om obligatorisk folkundervisning. En väldig kraftmätning mellan en motsträvig bondebefolkning och staten, representerad av prästerskapet och domkapitlen, började ute i socknarna i praktiskt taget hela riket. Vice pastor Sev W Ingman kallade sockenmännen i Kållereds församling till sockenstämma i kyrkan söndagen den 19 mars 1843. Följande utdrag ur protokollet ger en livfull skildring av hur stämman gick till. "Efter det att Stadgan av den 18 juni 1842 upplästs och sedan sockenmännen, på gjord framställning yttrat, att en fast skola icke kunde anses vara för den därtill alltför vidsträckta Socknen ändamålsenlig, utan att undervisningen lämpligast borde på sätt som hittills skett i flyttbara eller ambulatoriska skolor ombesörjas, framställde undertecknad ordförande det förslag, att, enär andra medel därtill icke finnas, genom årliga bidrag av varje skattskyldig person bilda en fond för beredande åt en blivande skolelärare av de fördelar som 2:a och 3:e momentet uti 4 av den Nådiga Stadgan tillerkännes en sådan, nämligen lämplig bostad och någon jord, varefter och sedan detta ändamål bleve vunnit, denna årliga avgift borde fortfarande utgå för att jämte ett särskilt bidrag av barnens föräldrar, tillsammanslagt med det understöd av allmänna medel som Kongl Maj:t möjligen kunde finna för gott att i nåder bevilja, utgöra den för skoleläraren stadgade lönen." Sockenmännen genmälde att "det icke undgick dem att bemärka fördelen av skolundervisningens ordnande på det sätt som den nådiga Stadgan föreskriver de likväl icke vågade ingå på en sådan reglering, vartill de i underdånighet ville såsom skäl anföra, att den fastställda Skollärarelönen bleve för den ganska fattiga socknen, vilken endast utgörs av 17 1/4 förmedlade hemman alltför betungande, att socknens läge svårligen medgav förening med 8/9

någon annan församling om en gemensam skolelärare, att det understöd av statsmedel, som möjligen kunde bliva denna Socken i nåder tilldelad, förutsågs skola bliva alltför otillräckligt för behovet, och slutligen att de hittills mot vida mindre kostnad fått sina barn av skicklige skolmästare undervisade, vilken förmån de hade anledning förmoda skulle stå dem framdeles öppen". Sockenmännen ville "därföre i underdånighet utbedja sig Kongl Maj:ts nådiga tillstånd att utan hinder av den ofta nämnda Nådiga Stadgan få själva på bästa sätt ombesörja barnundervisningen i Socknen". F d Kronobefallningsmannen herr A J Åkerman i Stretered anmälde emellertid avvikande mening och yrkade för sin del på ett sådant ordnande av skolväsendet som Kongl Maj:t i nåder påbjudit. Han motiverar i särskild skrivelse sina skäl till domkapitlet och uppger bl a att befintliga "två skolor i socknen... äro obeständiga". Undervisningen skulle göra barnen till "skickelige samhällsmedlemmar". För att nå detta mål "måste en tjänlig skolelärare anställas, och en tjänlig lärare är sin lön värd". Vidare ansåg han att en god undervisning skulle driva "självsvåld och dåliga tankar på porten" och hindra ungdomen att hamna i "Correktionsinrättningar och Fånghäckten". Att motståndet var hårt i fyra av de fem församlingarna i pastoratet framgår av följande skrivelse till Domkapitlet från komminister Sev W Ingman, daterad Fässberg den l december 1843: "... får jag vad Fässbergs pastorat angår, äran anmärka, att då Frölunda, Askims, Kållereds och Råda socknars vägran att ställa sig till efterrrättelse Kongl Maj:ts Nådiga Stadga om folkundervisningen i Riket av den 18 juni 1842 ännu är beroende av Kongl Maj:ts nådiga avgörande, jag alltjämt varit förhindrad att i bemälda socknar vidtaga åtgärder uti ifrågavarande hänseende." Den 10 april skriver biskop Anders Bruhn till pastor Ingman att han "icke skall vidtaga någon åtgärd med avseende å nämnda socknar. I domkapitlets berättelse om folkundervisningens tillstånd vid 1845 års utgång läser man: "I Kållered och Råda äro äldre ambulatoriska skolor men lärarna äro ej examinerade vid seminarium. Församlingarna har beslutat att ingå till Kongl Maj :t med ansökan att befrias från att inrätta skolor enligt 1842 års stadga." -------------------------------------------------------------------------------[1] Prebende - pastorat med vars inkomster man avlönade innehavaren av en annan tjänst, här domprosten i Göteborg. [2] sexmän - förtroendemän, som skulle övervaka kyrkans och prästgårdens underhåll, tukt och goda seder i församlingen. [3] backstugusittare - personer som bodde på landet i stugor på annans mark utan att bruka ägarens jord (t ex torpare eller statare). Livnärde sig på tillfälliga arbeten, t ex skördearbete. [4]inhysehjon - benämning på medellösa personer, som utan att inneha tjänst, var inneboende hos någon annan. [5]laga skifte - svensk jorddelningsreform, som innebar att många (ofta små) ägolotter omfördelades till en eller några få sammanhängande ytor. I samband därmed sprängdes de gamla byarna, och gårdarna flyttades till de nya ägorna. 9/9 Powered by TCPDF (www.tcpdf.org)