Boplatslämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder vid Hjärups boställe

UV SYD RAPPORT 2005:25 ARKEOLOGISK FÖRUNDERSÖKNIG 2005 Boplatslämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder vid Hjärups boställe Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 7:142, Staffantorps kommun Anna Lagergren-Olsson 1

Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Syd Åkergränden 8, 226 60 Lund Tel. 046-32 95 00 Fax 046-32 95 39 www.raa.se/uv 2005 Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 2005:25 ISSN 1104-7526 Kart- och ritmaterial Henrik Pihl Layout Anita Esping Bodén Tryck/Utskrift UV Syd, Lund, 2005 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3

Innehåll Sammanfattning 5 Bakgrund 5 Topografi och fornlämningsmiljö 5 Utredningsresultat 8 Målsättning och metod 9 Resultat 9 Lämningarna i ett sammanhang 14 Utvärdering av undersökningen 14 Referenser 16 Administrativa uppgifter 16

4 Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Röda kartan, Skåne, med platsen för undersökningen markerad. Skala 1:250 000.

Boplatslämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder vid Hjärups boställe Anna Lagergren-Olsson Sammanfattning En arkeologisk förundersökning har utförts på fastigheten Hjärup 7:142, Uppåkra socken, Staffanstorps kommun. Förundersökningen påvisade boplatslämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder och en gammal, eventuellt förhistorisk, odlingsyta. Lämningarna är inte av sådan omfattning eller karaktär att något skydd eller vidare undersökningar är motiverade. Bakgrund Skanska har för avsikt att bebygga fastigheten Hjärup 7:142 i sydvästra utkanten av Hjärup samhälle (fig. 1 & 2). Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Syd i Lund har på uppdrag av Länsstyrelsen i Skåne län utfört en arkeologisk förundersökning inom området. Fältarbetet genomfördes 30 maj 3 juni 2005. Förundersökningen föranleddes av att det vid en arkeologisk utredning i mars 2005 påvisades under mark dolda lämningar inom en del av exploateringsområdet (Becker 2005). Förundersökningsytan definieras som den uppskattade utbredningen av fornlämningen efter utredningen. Den omfattar 18% av exploateringsområdet och finns markerad i fig. 2. Syftet med förundersökningen var enligt länsstyrelsens kravspecifikation (dnr 431-14407-05) att ta fram ett beslutsunderlag där fornlämningens innehåll, dateringar och vetenskapliga potential klargörs. Dessutom skulle fyndförekomst, sammansättning och bevaringsstatus klargöras, bl.a. för att göra det möjligt att beräkna konserveringskostnader vid en eventuell slutundersökning. Underlaget ska kunna ligga till grund för Länsstyrelsens fortsatta hantering av och beslut i ärendet. Topografi och fornlämningsmiljö Förundersökningsområdet är beläget ca 5 km sydväst om Lund, i sydvästra utkanten av samhället Hjärup i Uppåkra socken, Staffanstorps kommun (fig. 1 & 2). Det ligger mellan den gamla landsvägen Uppåkra Lomma och den i slutet av 1990-talet nydragna sträckan för väg 986. Området ligger också strax intill och öster om byggnaderna till- 5

Fig. 2 Utdrag ur fastighetskartan med exploateringsområde, förundersökningsområde, fornlämningar och tidigare undersökningar. Skala 1:10 000 6

Fig. 3 Utdrag ur skånska rekognosceringskartan med exploateringsområdet. Skala 1:25 000 7

hörande Hjärups boställe. Norr om förundersökningsområdet finns bebyggelsen tillhörande Hjärup och i söder, mot Åkarp, utbreder sig ett flackt odlingslandskap. Exploateringsområdet ligger på ett mot öster svagt sluttande ängsparti på en nivå av ca 15 meter över havet. Jordarten utgörs av moränlera. Knappt 200 meter från förundersökningsområdet, mot sydost, har Hjärupsbäcken runnit. Kring denna finns låglänt terräng och på Skånska rekognosceringskartan (från 1812 1820) finns mindre våtmarker markerade kring bäcken (fig. 3). I dag är dessa marker utdikade och bäcken reglerad och delvis kulverterad. Enligt Arrhenius fosfatkarta (från 1934) är fosfatvärdena inte särskilt höga i själva förundersökningsområdet. Strax öster om förundersökningsområdet ligger Hjärups gamla by (RAÄ 26) (fig. 2), vilken är belägen i den västra delen av Uppåkra socken, där bebyggelsen i övrigt utgörs av kyrkbyn Stora Uppåkra samt Lilla Uppåkra. Förundersökningsområdet är beläget inom det område som före enskiftet utgjorde Hjärups bys västra vång. Den mest kända fornlämningen i Hjärups närhet finns i anslutning till Stora Uppåkra, ett par kilometer österut. På höjdplatån breder det omfattande fornlämningskomplexet ut sig som under det senaste decenniet har varit i fokus i samband med ett forskningsprojekt vid Lunds universitet. Fornlämningsbilden runtomkring Hjärup präglas annars i huvudsak av slättlandskapets förekomster av fyndplatser, överplöjda boplatser samt gravar I förundersökningsområdets närområde (inom 500 m) har man vid tidigare undersökningar dokumenterat dels lämningar från sen vikingatid och medeltid i anslutning till Hjärups bytomt (RAÄ 26) (Kriig 1991, Larsson 1995, Söderberg, manus), dels boplatser från framför allt bronsålder (RAÄ 30) (Petersson 1996) och folkvandringstid vendeltid (RAÄ 29) (Petersson 1996, Runcis 1998) samt gravar från yngre romersk järnålder (RAÄ 29) (Runcis 1998) (fig. 2). Utredningsresultat Den arkeologiska utredningen påvisade under mark dolda lämningar i form av stolphål, gropar och härdar, koncentrerade till exploateringsområdets centrala del. Anläggningarna syntes i ytan vara välbevarade och tätheten relativt hög, varför en förundersökning förordades. Lämningarna daterades preliminärt efter utredningen till järnålder på bas av anläggningarnas humositet och frånvaron av slagen flinta. De bedömdes som rester av en boplats, eventuellt fortsättning på eller föregångare till den boplats från yngre järnålder (RAÄ 29) som undersöktes 1996 (Runcis 1998). Inga tydliga indikationer på gravar kunde iakttas vid utredningen. De gravar som undersöktes 1996, endast ca 250 m mot väster, avtecknade sig dock i schaktytan på samma sätt som ordinära boplatsgropar (Runcis 1998, s. 28). Detta gjorde att det inför förundersökningen inte kunde uteslutas att det fanns gravar av denna typ inom förundersökningsområdet. En mycket begränsad insats med metalldetektering av matjorden vid utredningen gav förhållandevis gott resultat, varför metalldetektering av matjorden föreslogs som metod även vid förundersökningen. 8

Målsättning och metod Målsättningen med förundersökningen var (enligt kravspecifikation och undersökningsplan) att besvara följande frågeställningar gällande fornlämningen: Innehåll: Vilken typ av aktivitet representerar lämningarna? Boplats med hus, gravfält, annan typ av aktivitet? Datering: Vilken /vilka tidsperioder finns representerade? Vetenskaplig potential: Vilka vetenskapliga frågeställningar kan lämningarna belysa? Hur är bevaringsförhållandena? Hur ser fyndmaterialet ut? Fyndstatus: Är fyndmaterialet rikt/fattigt/varierat? Vilken sammansättning och bevarandestatus har det? Matjorden banades av med maskin på 716 m 2 (beräknad yta 700 m 2 ), fördelat på fyra ytor (fig. 4). De ytor som banades av placerades i anslutning till stolphål som dokumenterats vid utredningen för att lokalisera eventuella huslämningar. Ytorna placerades också så, att gropar och härdar kom i dagen. Tanken var att identifiera koncentrationer av gropar och/eller härdar vilka antingen skulle kunna knytas till boplatsaktivitet eller till aktivitet av annat slag. Ett urval gropar undersöktes för att påvisa eventuella gravar (liknande de som undersöktes i närheten 1996). Metalldetektering av matjorden utfördes också med avsikt att tillvarata metallfynd som skulle kunna härröra från bortodlade gravar. Ambitionen var att avsöka hela schaktytorna efter det att växtskiktet banats av med maskin, men den torra, styva lerjorden gjorde det tidsödande att gräva på de utslag metalldetekteringen gav. Eftersom detekteringen gav magert resultat prioriterades avbaningen, varför en mindre yta än beräknat blev avsökt med metalldetektor, 492 av 716 m 2 (69%). Alla anläggningar avsöktes också med metalldetektor i schaktytan. Samtliga anläggningar plandokumenterades genom inmätning med totalstation och registrering av storlek, typ och fyllningskaraktär gjordes i fältdokumentationssystemet Intrasis. Ett urval av anläggningarna, 15 st, undersöktes genom handgrävning (inför undersökningen upskattades antalet till ett tiotal ). Fynd och träkol från anläggningar tillvaratogs som dateringsunderlag. Resultat Innehåll Av de anläggningar som framkom på platsen är det dels en grupp härdar och kokgropar i förundersökningsområdets västra del, dels en yta med ett svagt humöst lager (953) i den östra delen som tilldrar sig det största intresset (fig. 4). Gruppen av härdar och kokgropar tolkas som spår av matlagning utomhus och det humösa lagret som en odlingsyta. 9

Fig. 4 Förundersökningsområdet med schakt och anläggningar. Skala 1:400 Härd- och kokgropsgruppen utgjordes av 7 anläggningar som efter avbaningen tolkades som härdar, alla något nergrävda. 4 undersöktes genom utgrävning för hand (273, 924, 378, 393) varvid 2 visade sig vara kokgropar (378, 924). En eller flera av de tre härdarna i gruppen som inte undersöktes kan alltså vara kokgropar. En härd och en kokgrop som undersöktes (393 och 924) låg intill varandra, i en gemensam nedgrävning med olika djup (fig. 5). På härden, i schaktytan, fanns även en samling stenar (423) som tolkas som ett upplag stenar 10

Fig. 5 Härd 393, kokgrop 924 och stenupplag 423. Skala 1:40 som avsetts att värmas i härden för att sedan användas i kokgropen. I två av härdarna (273 och 393) och i stenupplaget fanns kotänder, det enda benmaterialet från härd- och kokgropsgruppen förutom ett litet bränt benfragment. Kotänderna samt bitar av lerkärl i de två kokgroparna som undersöktes bidrar till tolkningen av härd- och kokgropsgruppen som ett matlagningsområde. Bara ett fåtal, spridda stolphål fanns kring härdarna och kokgroparna, vilket gör att några stolpbyggda hus antagligen inte har funnits i närheten, varför man får anta att tillredningen av maten har gjorts utomhus. Ingen av härdarna skär en annan, utan man har anlagt dom med vetskap om var de andra funnits. Detta gör att de tillfällen då man använt härdarna och kokgroparna bör ligga nära varandra i tid. Kanske har alla härdarna och kokgroparna använts vid ett och samma tillfälle, kanske har några tiotal år passerat mellan användandet av den första och den sista, men knappast mer eftersom växtlighet, väder och vind så småningom döljer var exakt härdarna funnits. Den dagliga tillredningen av mat bör ha skett i närmare anslutning till bostaden. Större härdar och kokgropar ute i de fria som dessa indikerar matlagning för mer speciella tillfällen. I östra delen av förundersökningsområdet var alvleran under matjorden svagt humös inom ett regelbundet avgränsat område (953, fig. 4). Det humösa materialet tolkas som nedblandat vid bearbetning av marken i samband med odling och området representerar i så fall en äldre odlingsyta. En provruta (1 1 m) handgrävdes i lagret. Inga fynd påträffades, däremot förekom enstaka kolfragment och skörbrända stenar. Den svaga humositeten indikerar hög ålder. Ytan metalldetekterades men inget järn eller annan metall påträffades, vilket annars i stort sett alltid finns i modernare odlingslager. En av de gropar som undersöktes (633) och som bedöms vara av samma ålder som härdarna och kokgroparna låg stratigrafiskt över odlingsytan, vilket också indikerar att denna är av hög ålder (se nedan). I övrigt ligger de för- 11

historiska anläggningarna kring den eventuella odlingsytan på ett sätt som ger intryck av att man tagit hänsyn till den när de anlagts. Ett urval gropar (7 st: 215, 284, 441, 461, 486, 619, 633) undersöktes för att klarlägga om de var gravar. Groparna valdes ut efter sin storlek och form, med de närliggande tidigare undersökta gravarnas utseende som förebild. Ingen av groparna uppvisade indikationer på att de skulle vara gravar. Metalldetekteringen av groparnas yta gav inga utslag och inga fynd påträffades vid utgrävningen. De undersökta groparnas fyllningar var mycket lika, svagt humös med en ljust grå ton. De var också mycket lika vad gäller djup och form, de hade plan botten och var med ett undantag 7 9 cm djupa. Huvuddelen var avlånga och orienterade antingen i NO SV eller i NV SO. Flera av dem var placerade nära, men aldrig helt intill härdarna och kokgroparna vilket antyder att man känt till härdarnas och kokgroparnas läge när groparna grävts. Likheten i utseende indikerar att groparna är från samma fas och placeringen gör att det är sannolikt att groparna är spår av samma aktiviteter som genererathärdarna och kokgroparna. Matjorden metalldetekterades på ca 70% av avbaningsytan efter det att växtskiktet banats av med syfte att hitta föremål från eventuella sönderplöjda gravar. Inga fynd som kan tolkas som gravgåvor påträffades i matjorden. För att lokalisera huslämningar lades de avbanade ytorna i första hand i anslutning till de delar av utredningsschakten där två eller fler stolphål fanns tillsammans. Förutom de stolphål som var kända från utredningen påträffades endast ytterligare 3, sammanlagt hade vi framme 13 stolphål, spridda över hela ytan. Deras placering i förhållande till varandra avspeglar inga huskonstruktioner. Utifrån placeringen av stolphålen går det inte att säga något om funktionen. Två av dem, de något större 497 och 509 skulle eventuellt kunna knytas till härd- och kokgropsgruppen genom sin placering och att de hade en fyllning lik groparnas. Huvuddelen av de stolphål som påträffades hade annars en mer humös fyllning än groparna, vilket utgör en svag indikation på att de tillhör en annan, yngre aktivitetsfas. En grop (817) undersöktes eftersom den var den enda med avvikande utseende och antogs tillhöra en annan fas på platsen. Fyllningen var mycket mer humös än övriga gropar och den innehöll relativt välbevarade djurben. Eventuellt kan denna tillhöra ett yttre aktivitetsområde hörande till Hjärups bytomt. Datering I de två kokgroparna som undersöktes (378 och 924) tillvaratogs keramik. Från 924 finns bl.a. större fragment av ett stort, antagligen tunnformat kärl med rabbad yta. Keramiken i den andra kokgropen, 378 är mer fragmenterad, men till godset lik den i 924 och ett fragment har rester av rabbning. Det rabbade, tunnformade kärlet kan dateras till bronsålder, eventuellt äldre järnålder. Två bitar träkol från kokgropen 378 har 14 C-daterats. Träkolsbitarna kommer från samma större bit ved som säkert kan sägas härröra från användningen av kokgropen. Valet att utföra två dateringar på samma kolbit gjordes med avsikt att kunna snäva in dateringen statistiskt. Analyserna gav resultaten 2705±40BP och 2540±40BP (tab. 1). Med 2 sigmas intervall (95,4% sannolikhet) överlappar dateringarna varandra endast i ett litet tidsomfång kring 800 kal. BC, 12

vilket alltså är en sannolik dateringen av trät. Vedartsanalys (utförd av av (Ulf Strucke på Riksantikvarieämbetet, UV Mitt) visar dock att träkolsbitarna kommer från en välvuxen ekstam. Trädet kan alltså ha fällts flera hundra år efter det att det trä som 14 C-daterats bildades och upphörde att ta upp 14 C. Dateringen av trät kan alltså vara allt mellan 1 och 500, kanske ända upp mot 1000 år äldre än eldningen på platsen, vilken då skett någon gång mellan 800 f.kr. och 200 e.kr. Användningen av kokgropen kan utifrån 14 C-analysen således inte dateras närmare än till yngre bronsålder/äldre järnålder. En stratigrafisk relation på platsen ger en dateringsindikation för den tänkta odlingsytan, lager 953. En av groparna, 633, låg stratigrafiskt över odlingsytan. Gropen uppvisar de drag som är karaktäristiska för alla gropar (utom den yngre 817) som dokumenterades vad gäller form, storlek och djup. Överensstämmelserna är så stora att den borde tillhöra samma fas som övriga gropar, härdar och härdgropar på platsen. Detta skulle betyda att odlingsytan är förhistorisk. Att ingen annan förhistorisk anläggning finns i lager 953, utan ligger runtomkring, kan styrka denna datering. Det kan också vara ett resultat av att lager 953 utgör spår av en yngre odlingsyta, där äldre anläggningar försvunnit p.g.a. odlingen. Om det är så kan bara sägas om odlingsytans datering att den, p.g.a. sin låga humositet och frånvaron av metallföremål, knappast är sen historisk, utan sannolikt medeltida eller äldre. Vetenskaplig potential Efter förundersökningen bedöms den vetenskapliga potentialen hos lämningarna inte vara av sådan dignitet att ett skydd eller vidare undersökning före borttagande av fornlämningen är motiverat. Inga huskonstruktioner eller gravar kunde påvisas och tolkningen av aktivitetsområdet, med härdarna och groparna bedöms inte kunna göras väsentligen fylligare genom upptagande av större ytor eller utgrävning av ytterligare anläggningar. 20% av den efter utredningen avgränsade fornlämningsytan banades av vid förundersökningen. Den gamla odlingsytan kan redan i detta skede avgränsas inom förundersökningsområdet. Odlingsytan var inte känd efter utredningen. Provtagning, preparering eller analyser av material från den med syfte att erhålla information om vilken typ av gröda som vuxit där fanns inte med i undersökningsplan eller kostnadsberäkning och har inte utförts. Fyndstatus Fyndmaterialet är magert och bevaringsförhållandena inte utmärkande goda. En mindre mängd (117 g) keramik tillvaratogs från de två undersökta kokgroparna. Benmaterialet utgörs av ca 5 kotänder från tre av anläggningarna i härd- och kokgropsgruppen, ett litet bränt ben från en av härdarna samt ett större benfragment från den grop (817) som bedöms som yngre än den på platsen dominerande förhistoriska aktiviteten. Metalldetekteringen av matjorden under växtskiktet genererade inga fynd som kan knytas till den mänskliga närvaron i området under förhistorisk tid. De fynd som tillvaratogs är en pistolkula jämte några oidentifierbara föremål i bly, ett sentida mynt, en halv järnkula (5 cm i diameter) och en gissningsvis ca 100 år gammal brosch. I matjorden noterades vid schaktningen inga fynd förutom ett fåtal bearbetade flintor. 13

Lämningarna i ett sammanhang Söder och sydost om förundersökningsområdet har man vid en förundersökning 1996 dokumenterat boplatslämningar med datering till bronsålder och eventuellt äldre järnålder (RAÄ 30, Petersson 1996) (fig. 2). Stophål som skulle kunna utgöra rester av hus framkom då framför allt i det aktuella områdets södra delar. De centrala delarna av boplatsen bedömdes ligga ännu längre söderut, ner mot bäcken och ca 100 m från de nu undersökta lämningarna. Mer perifert på boplatsområdet (i förhållande till de tänkta husen) fanns förutom gropar härdar, härdgropar och en kokgrop. Huvuddelen var runda med en diameter mellan 0,5 och 1 meter och ordentligt nergrävda, mellan 0,1 och 0,4 m från schaktytan räknat. De nu undersökta härdarna och kokgroparna var också i huvudsak runda, med en diameter mellan 0,35 och drygt 1 m, nedgrävda 0,1 0,4 m under schaktytan och liknar på så sätt mycket de tidigare undersökta i söder. Datering och anläggningsbild talar alltså för att de nu undersökta lämningarna utgör en del av de perifera delarna av den tidigare undersökta boplatsen i söder. Accepterar man den förhistoriska dateringen av odlingsytan skulle också den kunna tillhöra boplatsen. Odlingsytan skulle i så fall vara belägen ca 100 m från bebyggelsen och med härdoch kokgropsområde mellan sig och husen (fig. 6). Utvärdering av undersökningen Förundersökningen kunde utföras enligt undersökningsplanen och de frågor som formulerats i målsättningen kunde besvaras. Förundersökningen påvisade lämningar som kan knytas till aktiviteter tolkade som tillredning av mat utomhus vid speciella tillfällen i utkanten av en tidigare känd boplats från bronsålder, eventuellt äldre järnålder. Inga huskonstruktioner eller gravar påträffades. Anläggningsbilden, med huvudsakligen härdar och gropar, var mycket homogen över förundersökningsytan och är från samma förhistoriska fas. Detta gör att den dokumentation som kunnat göras i samband med förundersökningen bedöms som fullödig vad gäller tolkningen av lämningarna. Fyndmaterialet utmärker sig inte som speciellt rikligt, sammansatt eller välbevarat. Den vetenskapliga potentialen hos lämningarna bedöms alltså inte vara av sådan dignitet att ett skydd eller vidare undersökningar kan motiveras. 14

Fig. 6 Uppskattad utbredning av boplatsens olika delar projicerade på flygfoto från 1940. Skala 1:4000 Kontext Prov nr Material Art 14 C BP Kal BC 1sigma (BC) Kal BC 2sigma 378 Ua-27580 träkol Ek 2705±40 900 (68.2%) 820 930 (95,4%) 800 378 Ua-27581 träkol Ek 2540±40 800 (23.8%) 750 690 (9.1%) 660 640 (22.1%) 590 580 (13.3%) 540 810 (95.4%) 520 Kalibrerade enligt Stuiver et al. (1998); OxCal v3.9 Bronk Ramsey (2003); cub r:4 sd:12 prob usp[chron]. 15

Referenser Becker, N. 2005. Boplatslämningar vid Hjärups boställe. Arkeologisk utredning 2005. Skåne, Uppåkra socken, Hjärup 7:142. UV Syd Rapport 2005:5 Kriig, S. 1991. Arkeologisk förundersökning. Hjärup 18:2, Uppåkra socken, Skåne. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1991 med dnr. 635/91. Förvaras på ATA. Larsson, R. 1995. Arkeologisk undersökning etapp I och II. Hjärup 21:38, Uppåkra socken, Skåne. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1995:51. Petersson, B. 1996. Arkeologisk förundersökning. Hjärup 21:36 m.fl. Planskild korsning i Hjärup. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1996:42. Runcis, J. 1998. Gravar och boplats i Hjärup från äldre och yngre järnålder. Riksantikvarieämbetet UV Syd Rapport 1998:1. Söderberg, B. 2005. Lämningar efter gård nr 1. Skåne, Uppåkra sn, RAÄ 26, Hjärup 21:38. Arkeologisk förundersökning, steg 1. Riksantikvarieämbetet, UV Syd Rapport 2005:20. Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 422-1599-2005 Länsstyrelsens dnr och datum för beslutet: 431-14407-05, 2005-05-12 Projektnummer: 1420525 Undersökningstid: 30 maj 3 juni 2005 Projektgrupp: Anna Lagergren-Olsson (projektledare), Tyra Ericson Underkonsulter: Sydschakt ekonomisk förening, Malmö, Ramirent, Lund Exploateringsyta: 20 000 m 2 Undersökt yta: 716 m 2 Läge: Ekonomiska kartan, blad 2C 4g Tottarp, edition 70, x 6174170 y 1331885 Koordinatsystem: Rikets (2,5 gon V) Höjdsystem: RH 70 Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 2 ritfilm A3 med anläggningsbeskrivningar, plan- och profilritningar skala 1:20. Digitalfoton Unr 3397:1 6. Övrig dokumentation förvaras digitalt som ett intrasisprojekt, nr 2005:014, hos Riksantikvarieämbetet UV Syd i Lund. Fynd: Fnr 1 15, liksom träkolsprover, inlämnade till Lunds Universitets Historiska museum. LUHM nr 31455. 16

UV Syds rapportserie 2005 1. E22 Gualöv Bromölla. Ivetofta, Gualöv och Bromölla socknar. AU steg 2 och FU. Tony Björk, Mikael Henriksson, Karl-Magnus Melin. Med bidrag av Ivan Balic och Björn Nilsson (red.) 2. Gamla staden 7:1. Helsingborg. AU. Magnus Andersson 3. Noppsgärde. Fröslunda socken Uppland. SU. Håkan Aspeborg (red.) 4. Jonstorps bytomt. Jonstorps socken. FU. Håkan Aspeborg 5. Boplatslämningar vid Hjärups boställe. Uppåkra socken. FU Nathalie Becker 6. Välbevarade boplatslämningar på västervång. Trelleborg FU Nathalie Becker 7. Väg E22 Kristianstad Fjälkinge: AU2 Tyra Ericson 8. Ett gravfält från yngre järnålder. Trelleborg FU Sven Hellerström 9. Grubbahus 1:5 och Maglaby 22:2. Kvidinge socken. FU Tyra Ericson 10. Västra Tommarp 5:32. Västra Tommarps socken. AU Tyra Ericson 11. Gluggstorp 2:1. Sireköpinge socken. AU Sven Hellerström 12. Serresjö 1:95 och Gislöv 7:15. Gislövs socken. AU2 Sven Hellerström 13. Västervång 3:14 m. fl. Trelleborg. AU Sven Hellerström 14. Fornlämningar längs en ledning. Helsingborg Landskrona. AU2 Sven Hellerström 15. Mårtensfälad 1:15. Lund. AU Sven Hellerström 16. Kvarteret Domar 23. Ystad. AK Bengt Jacobsson 17. En boplats från yngre järnålder vid Maglarp i södra Skåne. Maglarps socken. AU Bengt Jacobsson 18. Förhistoriska och sentida lämningar inom sockerbruket i Köpingebro Stora Köpinge socken. FU Thomas Andersson 19. Väg 17, förbifart Marieholm. FU Magnus Andersson 17

20. Gårdslämningar i Hjärup. FU Bengt Söderberg 21. Jonstorp, RAÄ 3. FU Bengt Jacobsson 22. Skateholm. AU Bengt Jacobsson 23. Kv. Lasarettet 3, Helsingborg. FU Bengt Jacobsson 24. Förhistoriska boplatslämningar på Östra Torn 29:1. Lund. AU Anna Lagergren-Olsson 25. Boplatslämningar från yngre bronsålder/äldre järnålder vid Hjärups boställe. FU Anna Lagergren-Olsson 18