1. Den 30 oktober 2007 anmälde barnläkaren Bertil K till socialnämnden i Ludvika, att han misstänkte att en av hans patienter, den femårige Martin A, utsatts för barnmisshandel. Bertil hade undersökt Martin i samband med att han, tillsammans med sin mamma, Lina A, dagen innan besökt honom för att vaccineras. Bertil noterade att Martin hade ett stort antal sår på armar och ben samt att han dessutom hade ett fyrtiotal oförklarliga ärr på kroppen. Av denna anledning såg sig Bertil tvingad att kontakta socialnämnden. Socialnämndens ordförande, Ulf P, beslutade redan samma dag att Martin, med stöd av 6 LVU (lag 1990:52 om vård av unga), skulle läggas in på sjukhus för vidare utredning. Martin hämtades av polis på det daghem där han vistades. Föräldrarna, Lina och Sten, underrättades först i efterhand av socialsekreterare Vera G om vad som hänt. I samband med detta framkom att daghemspersonalen uppgett att de misstänkte att Sten misshandlat sin son, detta grundades på att personalen ansett att Martin uppträdde ängsligt i Stens närvaro. Förskoleläraren Hanna T uppgav att hon sett Sten bryskt ta tag i Martin vid ett tillfälle när han inte ville gå med hem. Enligt Hanna är hon övertygad om att Martins sår beror på att Sten slagit honom. Såväl Sten som Lina förnekade att Sten skulle ha misshandlat Martin, de förklarade dessutom att de sår Martin hade på kroppen berodde på en hudåkomma. På sjukhuset undersöktes Martin av överläkare Gustaf K, som remitterade Martin till hudkliniken där han kontrollerades av hudläkaren Istvan P. Istvan lämnade ett utlåtande den 2 november, av detta framgick att det inte kunde uteslutas att såren och ärren kunde bero på brännskador, i sådant fall framkallade av en glödande cigarett, men att det inte med hundra procents säkerhet gick att fastställa skadeorsaken. Trots det inte helt klara utlåtandet beslutade Gustaf K att meddela socialnämnden att han misstänkte barnmisshandel. Socialsekreteraren Vera G påbörjade härefter en utredning. Hon tog åter kontakt med daghemspersonalen som upprepade sina misstankar om att allt inte stod rätt till hemma hos Martin. Det har i efterhand framkommit att Vera varit ganska styrande i samtalen med daghemspersonalen, bl. a ska hon ha sagt att de uppgifter hon fått från läkarna stämde väl överens med vad dagispersonalen trodde vara orsaken till Martins skador och underliga beteende. Tillika ska hon ha stärkt dem i deras uppfattning genom att säga att hon helt delade deras uppfattning i saken. Inga misstankar riktades mot Lina, som sades vara en försynt och tillbakadragen människa. När Vera var klar med utredningen, den 17 november, underställdes ärendet länsrätten, som, i enlighet med 3 instruktionen (1965:783) för statens rättsläkarstationer, inhämtade ett sakkunnigutlåtande från biträdande överläkaren Saga M. Saga studerade de journaler hon fått in angående Martin samt tog del av de diabilder som tagits på Martins sår och ärr. I sitt intyg skrev Saga, som för övrigt inte heller hon är hudläkare, att Martin företedde sådana skador som kan ses efter beröring med glödande cigarett. Enligt hennes uppfattning hade Martin således varit utsatt för övergrepp.
Under hela denna tid vistades Martin på sjukhuset. Den 20 november beslutade Länsrätten, med stöd av Veras utredning samt de inhämtade läkarintygen, att placera Martin i familjehemsboende. Lina fick tillstånd att bo tillsammans med sonen. Härefter polisanmälde socialförvaltningen Sten för barnmisshandel. Efter vederbörlig utredning beslutade åklagaren att inte väcka åtal med hänvisning till att brott inte kunde styrkas. Åtalet lades ned efter det att docenten och hudläkaren Cecilia J undersökt de diabilder som tagits på Martins sår. Enligt Cecilia var det helt uteslutet att det rörde sig om brännsår, hon påpekade dessutom att det gått att kontrollera om det rörde sig om brännskador genom att genomföra ett så kallat WAD-test, vilket uppenbarligen aldrig hade gjorts. Visserligen är ett sådant test ganska kostsamt och det tar cirka tre veckor innan man kan få svar på provet, men i detta fall hade det, enligt Cecilias mening, varit påkallat att genomföra testet. Kort tid efter det att Martin tvångsomhändertagits ansökte Lina om skilsmässa från Sten. I samband med detta begärde hon att ensam få vårdnaden om Martin vilket domstolen beviljade. Sten tillerkändes en begränsad umgängesrätt. Lina ansökte härefter om att Martin skulle få flytta hem till henne, vilket socialnämnden beviljade. Vården enligt LVU upphörde formellt den 23 februari 2008. Martin bor nu tillsammans med Lina. Det har konstaterats att han lider av en ärftlig hudåkomma, han tar numera medicin för detta. Hudutslagen har försvunnit. Informationsvis kan sägas att Bertil K, Gustaf K samt Istvan P är anställda av landstinget. Ulf P, Vera G, daghemspersonalen inkluderandes Hanna T, är anställda av kommunen. Saga M liksom domarna i Länsrätten är anställda av staten. a) Sten har sökt upp dig för att få hjälp. Sten vill ha ersättning för de skador han lidit till följd av hela denna historia. När han fick beskedet om att han misstänktes för att ha misshandlat sin son kollapsade han fullständigt och fick sjukskriva sig från sin tjänst som kyrkokantor. Han var därefter sjukskriven fram till den 1 september 2008 då försäkringskassan beslutade att bevilja honom sjukersättning. Han orkar inte gå tillbaka till sitt arbete då detta kändes alltför skamfullt. Under sin sjukskrivningsperiod har han vid två tillfällen vistats på sjukhus för psykiska problem, den första gången låg han inlagd i två månader, han hade då försökt begå självmord. Den andra gången låg han inlagd i fjorton dagar. Han lider fortfarande av en djup depression, enligt hans behandlande läkare kan detta vara något han får dras med livet ut. Sten känner sig djupt kränkt av de anklagelser som framförts mot honom såväl av socialsekreterare Vera G som av daghemspersonalen och senare av läkarna som undersökte hans son. Sten påpekar att vare sig han eller Lina någonsin har rökt, han är heller ingen våldsam person. Han har alltid känt att daghemspersonalen varit
misstänksam mot honom och Lina, dels för att han är nästan trettio år äldre än Lina (Sten är 62 år gammal), dels för att de båda är troende. Att han och Lina tog ut skilsmässa berodde på att socialnämnden ställde som krav att de skulle skiljas för att sonen skulle få komma hem. Han anser det fruktansvärt integritetskränkande att nämnden på detta sätt pressade dem till att skiljas på pappret. I efterhand har Lina kommit fram till att hon vill att skilsmässan skall vara på riktigt, hon vägrar därför låta Sten flytta hem till henne och Martin. Sten är övertygad om att detta beror på att hon är rädd för att få problem med socialnämnden igen. Sten har hittills haft kostnader för medicin och läkare med 1 750 kr, framgent räknar han med att behöva lägga ut cirka 1 000 kronor om året för de mediciner han måste ta enligt läkarens ordination. Han har haft utlägg för att bo på hotell i samband med sonens vistelse på sjukhus, varken han eller Lina har körkort och för att kunna besöka sonen ansåg de det nödvändigt att ta in på hotell i närheten av sjukhuset. Visserligen fick inte han besöka sonen under utredningsperioden, men han ville ändå vara i närheten och vara ett stöd för Lina. Hotellräkningen gick på 11 200 kronor. Han har förlorat arbetsförtjänst i och med att han gått sjukskriven mellan den 3 november 2007 och den 1 september 2008. Som redan framkommit har han, till följd av den kroniska psykiska funktionsstörning han drabbats av, beviljats sjukersättning fram till ålderspensionen, även i detta fall har han förlorat inkomst. Att han beviljats sjukersättning visar att han drabbats av ett 100 procentigt funktionshinder. Han är kränkt och han lider av svår ångest som han måste medicinera mot troligen livet ut, allt detta vill han ha ersättning för. Utred rättläget! b) Anta att Martin (via sin mamma Lina) ber dig att utreda i vad mån han kan vara berättigad till ersättning för att hans hudbesvär inte diagnostiserades på ett korrekt sätt, vilket ledde till att han fick dras med sina utslag, som orsakade en plågsam klåda, under en onödigt lång tid. Anta vidare att Martin även skulle vara intresserad av att få utrett i vad mån han kan vara berättigad till ersättning för de övergrepp myndigheterna utsatt honom för i samband med att han omhändertogs. Hjälp Martin!
2. Tore och Gunhild Svensson driver gemensamt åkeriet GT-Transport AB. Åkeriet äger tolv lastbilar och har tio anställda lastbilschaufförer. Våren 2007 kontaktade Ivan Fältkvist Tore och Gunhild. Ivan, som var en gammal barndomsvän till Tore, berättade att han var i stort behov av ett arbete som lastbilschaufför. Ivan hade nämligen blivit dömd för rattfylleri och gick nu och väntade på att länsstyrelsen skulle fatta beslut om huruvida han skulle få behålla sitt körkort eller ej. Ivan hade tidigare arbetat som lastbilschaufför men i och med att han blev tagen för rattfylleri sade hans gamle arbetsgivare upp honom. Enligt min advokat har jag en chans att få behålla körkortet om jag behöver det i arbetet, förklarade Ivan. Problemet är bara att jag inte har något jobb. Ivan berättade vidare, helt öppenhjärtigt, att han hade problem i äktenskapet. Han och hustrun hade flyttat från varandra på prov. Ivan ville nu göra allt som stod i hans makt för att få ordning på sitt liv. Han gick nu regelbundet på alkoholpolikliniken i Kalmar där han en till tre gånger i veckan fick lämna utandningsprov samt ta antabus. Tore och Gunhild tyckte synd om Ivan och lovade att tänka på saken. Tore kontaktade härefter, med Ivans medgivande, Ulla Lingvall, den läkare på alkoholpolikliniken som hade ansvar för Ivans behandling. Ulla intygade att Ivan skött sina åtaganden, han hade kommit på avtalade tider och han hade inte visat tecken på att ha druckit alkohol. Behandlingen hade pågått i fem veckor och planerades fortgå under cirka ett år. Ulla hade inga invändningar mot att Ivan skulle fortsätta att arbeta som lastbilschaufför, hon upplyste dock Tore om att länsstyrelsen, för den händelse att Ivan fick behålla körkortet, troligen skulle villkora sitt beslut så att Ivan endast fick framföra fordon som utrustats med alkolås. Efter att ha diskuterat igenom saken beslutade Tore och Gunhild att de skulle ge Ivan en chans. Den 15 april påbörjade så Ivan en provanställning vid åkeriet. Under de närmsta fyra veckorna skötte sig Ivan exemplariskt, han kom aldrig för sent och han var heller inte sjukskriven. Fredagen den 20 maj var Gunhild ensam på åkeriet, Tore var utomlands på affärsresa. Enligt rutinerna på åkeriet brukade chaufförerna komma in och parkera lastbilarna på åkeriets fastighet, därefter stämplade de ut och återvände först på söndagskväll alternativt på måndag morgon beroende på körningens upplägg. Gunhild noterade att Ivan inte kommit in med sin lastbil, hon kunde emellertid inte stanna längre än till 17.00. När hon lämnade åkeriet hade Ivan fortfarande inte synts till, men Gunhild utgick från att han skull dyka upp förr eller senare. På lördagen svängde Gunhild in på åkeriet. På håll såg hon då ett släp som hon antog var det Ivan kört. Hon reflekterade inte mer över saken. På måndagen var Ivan bokad för en transport till Jönköping. När Gunhild dök upp på arbetsplatsen såg hon inte till Ivan, men hon utgick från att han redan gett sig iväg. En annan lastbilschaufför kom och hämtade det släp som Gunhild antagit tillhörde Ivan, men han tänkte inte närmre på den saken heller. Att försöka nå Ivan på hans mobiltelefon föresvävade henne aldrig. Två timmar senare blev Gunhild uppringd av polisen. Ivan hade kört av vägen i höjd med Gamleby. Ingen hade skadats, däremot var lastbilen i det närmaste totalförstörd. Ivan hade plöjt rakt in i ett hus som låg intill vägen. I samband härmed fattade lastbilen eld. Branden spred sig till huset som drabbades av stora skador. Polisen lät meddela att det utandningsprov som tagits på olycksplatsen visade att Ivan kört rattfull. I efterhand har det framkommit att Ivan på fredagen, i strid med rådande praxis, bestämde sig för att ta med sig lastbilen hem och parkera den utanför sin villa. Under helgen hade han sammanträffat med hustrun, de hade emellertid hamnat i gräl varefter Ivan tagit sig hem till villan där han konsumerat ansenliga mängder alkohol. På måndag morgon hade han känt sig
helt nykter varför han satte sig i lastbilen i akt och mening att köra till Jönköping för att genomföra den transport som han var inplanerad för. a) TG Transport hade försäkrat samtliga lastbilar mot vagnskada. Tore och Gunhild vände sig därför till sitt försäkringsbolag och begärde ersättning för den skadade lastbilen. Enligt uppgift från märkesverkstaden var den vid skadetillfället värd ungefär 890 000 kronor. Efter att ha fått händelseförloppet redovisat för sig beslutade sig försäkringsbolaget för att avböja att ersätta skadan. Till stöd för detta åberopas följande villkor i den försäkring som företaget tecknat: Företagsförsäkring för motorfordon, FM 14, punkt 313 Försäkringen gäller inte vid skada A. om försäkringstagaren varit straffbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Försäkringen gäller dock om försäkringstagaren kan göra sannolikt att skadan uppkommit oberoende av detta. B. om annan än försäkringstagaren själv fört fordonet under sådana förhållanden som anges i A. Försäkringen gäller dock om försäkringstagaren kan göra sannolikt att han inte insett eller bort inse detta, eller om han gjort vad han kunnat för att förhindra körningen. Både Tore och Gunhild är helt förfärade över att de riskerar bli utan ersättning för den skadade lastbilen. De anser inte att bolaget ha rätt att neka dem ersättning. De har inte gjort något fel. När de tecknade försäkringen (som för övrigt är mycket dyr enligt deras mening) diskuterades aldrig villkorens innehåll. Även om de nu gjorts uppmärksamma på vad som står i avtalet förstår de fortfarande inte att detta kan begränsa deras rätt till ersättning. Att inte ge ersättning i en situation som denna där vi bara velat hjälpa en människa i nöd måste vara olagligt, tycker de. Vad anser du? Utred rättsläget! b) Trafikförsäkringen för lastbilen ersätter skadan på huset som Ivan körde in i. Anta att du arbetar som jurist på trafikförsäkringsbolaget och att du fått i uppdrag att utreda bolagets möjligheter att regressa tillbaka vad man utgivit i ärendet (450 000 kronor). Vad skulle du då komma fram till i din utredning? c) Anta att det istället hade varit så att Tore lånat ut sin privata bil till Ivan över helgen och att Ivan kört av vägen med Tores bil under motsvarande omständigheter som i a)- uppgiften. Anta vidare att Tore haft en privat tecknad vagnskadeförsäkring på sin bil och att denna försäkring hade innefattat motsvarande villkor som i a)-uppgiften, vad hade i sådant fall gällt ifråga om Tores rätt till ersättning ur försäkringen enligt din mening?
Fråga 1 a) Sten har lidit följande skador: Personskada enligt SkL 5:1, psykisk skada är ersättningsgill om den är medicinskt påvisbar. Under förutsättning att culpa och adekvat kausalitet kan visas ger personskadan Sten rätt till; ersättning för inkomstförlusten, SkL 5:1 p 2, som beräknas till mellanskillnaden mellan den sjupeng/sjukersättning som utgått till Sten och den inkomst han skulle ha om han hade arbetat, SkL 5:3. Han kan även få ersättning för de kostnader han haft för vård och medicin, SkL 5:1. Vidare har han rätt till ersättning för den sveda och värk, SkL 5:1 3p, som han lidit under den akuta sjukdomstiden åtminstone för den tid han vårdats på sjukhus, eventuellt längre och då fram till att läget blev stationärt. Eftersom han tydligen verkar ha fått en bestående skada har han rätt till menersättning, SkL 5:1 3p. Denna ersättning bestäms utifrån ålder och fastställd mengrad. Att Sten beviljats sjukersättning innebär inte att mengraden per automatik får sägas vara 100%. Om alla dessa fyra punkter utretts på ett uttömmande sätt ger detta maximalt 2 p Sten har även lidit en ren förmögenhetsskada, SkL 1:2, de kostnader han haft för boende på hotell kopplar inte till en personskada hos honom (och inte heller till en sakskada). Ersättning kan utgå om han kan visa att kostnaderna orsakat genom fel och försummelse vid myndighetsutövning, SkL 3:2 (han lär ha svårt att visa att kostnaderna orsakats genom brottslig handling, möjligen tjänstefel BrB 20:10). En förutsättning för ersättning är dock bevisad adekvat kausalitet, vilket kan diskuteras om det kan anses föreligga. (Ersättning enligt SkL 5:1 är inte aktuell då sådan ersättning förutsätter att ansvarssubjektet orsakat den personskada som Martin undersöks för) För en utförlig diskussion om ersättning för dessa kostnader utgår 2p, mindre väl motiverat = Sten menar sig även ha blivit kränkt, för detta kan han få ersättning om han blivit utsatt för sådan brottslig handling som beskrivs i SkL 2:3. Kränkningen måste dessutom betraktas som allvarlig för att vara ersättningsgill. I förevarande fall kan det inte bli tal om ärekränkning, BrB 5:1, eftersom de som uttalat sig i ärendet haft skyldighet att göra det. Det kan heller inte bli tal om falsk tillvitelse då uppgifterna lämnades till domstolen som inte har till uppgift att ta upp anmälan om brott, BrB 15:7. Möjligen kan man tänka sig ett ansvar grundat på tjänstefel, BrB 20:1,
För en utförlig diskussion om kränkningsersättning utgår 2p, mindre väl motiverat = Ytterligare en möjlighet är att Sten begär ersättning grundad på EKMR artikel 8. Ansvar förutsätter emellertid såväl culpa samt adekvat kausalitet. Vidare kan krav på ersättning endast riktas mot staten, alltså ej mot kommunen eller landstinget (jfr praxis). Det betyder att ansvaret endast kan grundas på rättsläkaren samt domarnas eventuella culpa. Svaret ger 2 p förutsatt att det framgår att endast staten kan krävas. Samtliga tänkbara ansvarssubjekt, undantaget kommunen i egenskap av principal för daghemspersonalen, kan sägas ha agerat vid myndighetsutövning, och då culpatröskeln i SkL 3:2 är lägre än i SkL 3:1 bör bedömningen därför göras utifrån denna regel. De olika ansvarssubjekten Staten Staten svarar enligt 3:2 för rättsläkare S:s utlåtande. Culpabedömning kan göras i en jämförelse med den allmänna läkarinstruktionen och socialstyrelsens föreskrifter (dvs. skrivna normer). I annat fall kan man tänka sig en fri culpabedömning (risk, sannolika skadans typ och omfattning, möjlighet/kostnad att förebygga, ansvarssubjektets egen riskinsikt). Åter kan påpekas att culpatröskeln är ganska låg. Man kan även tala om en objektivierad culpabedömning grundad på vad den skadelidande hade rätt att förvänta sig i kvalitativ bemärkelse. Ansvar förutsätter även att Stens personskada/kränkning är en adekvat följd av det felaktiga utlåtandet, vilket inte är helt otroligt att den bedöms vara. Vad gäller domarna i LR kan konstateras att det rör sig om ett bedömningsfel, ansvar kan enligt praxis endast utkrävas vid uppenbara feltolkningar av gällande rätt, här torde med andra or inget ansvar kunna utkrävas. Landstinget Landstinget svarar enligt SkL 3:2 för läkarnas agerande. Vad gäller culpa och adekvansbedömning kan hänvisas till vad som sagts ovan om rättsläkarens agerande. Kommunen
Kommunen svarar enligt SkL 3:2 för fel och försummelse hos socialsekreteraren. Även här kan en normerad culpabedömning göras alternativt en fri bedömning eller objektiverad. Här bör även diskuteras adekvat kausalitet. Kommunen ansvarar för dagispersonalen enligt SkL 3:1, det är tveksamt om personalen kan sägas ha uppträtt culpöst, de är ju trots allt skyldiga att medverka i utredningen. I den mån flera ansvarassubjekt (stat, landsting, kommun) kan ställas till svars svarar de solidariskt enligt SkL 6:4 b) Martin omfattas av det ansvar som gäller enligt PatientSkL 1. Här kan man diskutera diagnosfel enligt facit metoden. Den försenade korrekta diagnosen kan ha orsakat M onödigt lidande i form av sveda och värk vilket då ska ersättas enligt PatientSkL 6 3 p + SkL 5:1 3p. Givetvis förutsätter ersättning adekvat kausalitet mellan feldiagnosen och Martins eventuella lidande. Det bör dock nämnas att en självrisk dras från ersättningen enligt PatientSkL 9. Martin har rätt till ersättning för det lidande myndigheterna orsakat honom enligt lag om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder 5 samt 7. Speciallagen ersätter här SkL, jfr SkL 1:1. Svaret i denna del berör speciallag som ej behandlats i kursen, det handlar här om ett metodtest, alltså ett test av om ni kan kontrollera om det finns speciallag som ersätter SkL (lagen finns i lagboken). Ett korrekt svar ger 2p. Man kan möjligen tänka sig kränkningsersättning enligt SkL 2:3 för den händelse han varit utsatt för ett brott (tjänstefel, BrB 20:10). I och med att det finns regler som ger rätt till ersättning för såväl lidandet som en eventuell kränkning är det mycket tveksamt om det finns kvar något utrymme för ersättning enligt EKMR. Åter bör påpekas att sådan ersättning i dagsläget endast kan utkrävas med hänvisning till fel och försummelse hos en statligt anställd person. Maximalt utgår 15 poäng på frågan. Fråga 2 a)
Vad gäller information om avtalets innehåll har bolaget visserligen en plikt att gör försäkringstagaren (ft) uppmärksam på vissa typer av villkor, FAL 2:4, men i företagsförsäkringsfall är denna förpliktelse endast marknadsrättsligt sanktionerad, FAL 8:1-2. Frågan är om det rör sig om ett omfattningsvillkor, för denna typ av villkor gäller avtalsfrihet (produktfrihetens princip). Här bör dock påpekas att enligt FAL 8:16 kan vissa typer av omfattningsvillkor omtolkas till att anses vara exempelvis villkor om framkallande alternativt säkerhetsföreskrifter enligt FAL 4:11. I detta fall är det framförallt villkor B som är av intresse, om detta villkor omtolkas till en biförpliktelse kan det möjligen anses vara ett villkor om framkallande enligt FAL 8:11 (villkoret ger inga tydliga handlingsdirigerande ansvisningar). G och T identifieras med sitt bolag, FAL 8:14, om försäkringsbolaget då inte kan visa att G och T varit grovt vårdslösa ska de ha full ersättning för sin skada. Alternativt kan villkoret (framförallt A) tolkas som en säkerhetsföreskrift, i dessa fall råder avtalsfrihet avseende vem som ska identifieras med bolaget (jfr FAL 8:14 e contrario). Då vi inte har tillgång till hela avtalet går det inte att uttala sig om vem som enligt avtalet identifieras med ft vid brott mot säkerhetsföreskrifter i allmänhet, men det är vanligt förekommande att bolagen har ganska vittomfattande identifikationsklausuler i sina företagsförsäkringar. Om identifikation är aktuell mellan I och FT måste bolaget visa att I varit försumlig (knappast svårt) härefter ligger det på G och T att göra antagligt att skadan skulle ha inträffat även om I varit nykter, FAL 8:12. Om vi antar att villkoret trots allt bör tillämpas som ett omfattningsvillkor återstår endast två möjligheter för G och T, antingen kan de argumentera för att villkoret skall tolkas så att ersättning bör utgå eller så kan de åberopa jämkning av villkoret med hänvisning till 36 AvtL. Tolkning De tolkningsprinciper som här kan diskuteras är: Oklarhetsregeln vad syftar detta i villkor B på? Ska G och T bort ha insett att det fanns en risk att I var rattfull när han gav sig i väg eller borde de ha insett att han faktiskt var rattfull (annorlunda uttryckt ska man bort ha insett att det förelåg en risk, eller ska man ha bort inse att han var rattfull). Man kan även argumentera för att det är oklart vad som krävs ifråga om vad som skall göras för att förhindra Ifrån att köra rattfull. Oklarhetsregeln innebär att villkoret tolkas till nackdel för den som formulerat villkoret (bolaget), den tillämpas dock restriktivt mellan näringsidkare.
för omnämnandet av oklarhetsregeln, 2p om det i svaret finns en diskussion kopplad till villkorets utformning om vari oklarheten kan bestå. Andra tolkningsmodeller kan också nämnas, nära till hands ligger då att tala om ändamålstolkning, villkoret har tillkommit för att skydda kollektivet mot att behöva bekosta skador orsakade av rattfyllerister, det bör därför tolkas i ljuset av detta fullt legitima ändamål. Ytterligare ett tolkningsalternativ kan vara att göra en skälighetstolkning. Man kan även argumentera för en restriktiv tolkning med hänvisning till att det rör sig om en ansvarsbegränsande klausul. Culpamodel kan möjligen appliceras liksom en bokstavstolkning alternativt en tolkning i enlighet med sedvänja inom branschen. Omnämnande av åtminstone två ytterligare tolkningmodeller/principer (alltså utöver oklarhetsregeln) ger 2p Vidare bör påpekas att ft (dvs. G och T) enligt villkoret har bevisbördan för att de gjort vad som ankommer på dem. Eftersom avtalsfrihet råder är det OK att avtala om bevisbördans placering, liksom om beviskravet, dock bör påpekas att det rör sig om ett lågt beviskrav då det endast skall göras sannolikt att de inte bort inse att I var berusad alternativt att de gjort vad som kunde krävas för att hindra honom från att köra. Här kan man resonera utifrån fakta i uppgiften avseende vad som talar för respektive mot att G och T kan göra sannolikt att de gjort vad som kunnat krävas av dem. 36 AvtL Det rör det sig om två näringsidkare som ingått avtal med varandra, men det råder trots detta obalans mellan parternas ställning. Såtillvida att fb har ett kunskapsövertag vad gäller förståelsen för vad avtalet innebär. Är villkoret oskäligt? Här kan man diskutera omständigheterna vid avtalets tillkomst dvs. bristen på information. Om det rör sig om sådant som det borde ha särskilt informerats om kan man hävda att det enligt 36 AvtL är oskäligt att åberopa ett villkor som alltså inte framhållits särskilt (dock föga troligt..), rent generellt lär det nog vara svårt att i ett fall som detta hävda att villkoret är oskäligt. Resonemang grundade på 36 AvtL, Slutsats: avgörande blir hur villkoret tolkas (jfr RH 2007:32 där HovR fann att villkoret borde tolkas så att första undantaget i B) omfattade att G och T bort inse att I faktiskt var rattfull när han satte sig i bilen, vilket HovR ej ansåg att de var, vidare fann HovR att makarna gjort vad de kunnat för att förhindra att I körde rattfull). b)
TSL 20 anger att bolaget har regressrätt gentemot skadevållaren (I). Bolaget träder i den skadelidandes (husägarens) ställe. Visserligen talar det mesta för att skadan orsakats i tjänsten, men principalansvaret omfattar ej ansvaret, SkL 3:8 I själv kan endast avkrävas skadestånd om det förelegat synnerliga skäl, SkL 4:1, vilket det kanske gjort med tanke på brottets art. Dock skulle det kunna bli oskäligt betungande för honom att betala hela skadeståndet. c) Vid konsumentförsäkring gäller att informationsplikten är civilrättsligt sanktionerad, FAL 2:8, dvs. om villkoret är sådant att det kan anses omfattas av FAL 2:4 kan det inte åberopas mot ft om det stämmer att information inte lämnats särskilt. Liksom i a-uppgiften kan man även här föra en diskussion om huruvida villkoret kan omtolkas enligt FAL 4:11 så att det kan anses vara en säkerhetsföreskrift, alternativt ett villkor om framkallande av försäkringsfall, FAL 4:5-6. Om man vinner framgång med ett sådant resonemang är det viktigt att framhålla att påföljderna i båda fallen skulle bli nedsättning av försäkringsersättningen (inte allt eller intet lösning alltså) Vad gäller tolkningen kan här påpekas att oklarhetsregeln är fastlagd i lag, AVLK 10, och att det troligen föreligger bättre förutsättningar att tolkningsvägen ge en konsument rätt mot bolaget än en näringsidkare (vad som i övrigt sagts om tolkning i a)-uppgiften kan givetvis återupprepas här). Avslutningsvis kan 36 AvtL åberopas även i detta fall, men då detta lagrum troligen kan anses utgöra lex generalis i förhållande till FAL:s regler (informationsplikt etc.) bör man i först hand använda de specialdesignade reglerna om de nu kan anses omfatta villkoret ifråga. Maximalt utgår 15 poäng på frågan.