Sveriges officiella statistik i sammandrag Efterföljare: Statistisk årsbok för Sverige Anmärkning:

INLEDNING TILL Sveriges officiella statistik i sammandrag / utgiven av Kungl. Statistiska centralbyrån. Stockholm : SCB, 1860-1913. Fr. o m. årgång 1871 publicerad som första nummer i Statistisk tidskrift. 1871-1913 även med innehållsförteckning på franska. Efterföljare: Statistisk årsbok för Sverige / SCB - Statistiska centralbyrån. Stockholm : Statistiska centralbyrån, 1914-. (Sveriges officiella statistik). Fritt tillgänglig från 1914 på internet. Anmärkning: Vid digitalisering av Statistisk tidskrift, 1860-1913, har häftena med Sveriges officiella statistik i sammandrag och tre bilagor brutits ut ur sin årgång och behandlats som separata häften. Statistisk tidskrift. 1891: häft. 92-94. Digitaliserad av Statistiska centralbyrån 2010. urn:nbn:se:scb-st-1891_h93-94

STATISTISK TIDSKRIFT UTGIFVEN AF KUNGL. STATISTISKA CENTRALBYRÅN. [Häft. 92 94.] 1891. STOCKHOLM, 1892. KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER.

INNEHÅLL AF ÅRGÅNGEN 1891. [Häft. 92.] Årgångens N:o 1. Sveriges officiela statistik i sammandrag sid. 1. [Häft. 93.] Årgångens N:o 2. Sparbankerna i Sverige år 1889» 89. [Häft. 94.] Årgångens N:o 3. Om fastigheters värde i Sverige» 159. Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890, jemförda med äldre räkningar» 166.

Sparbankerna i Sverige år 1889. (Pour un résumé en français voir page 158.) 1. Sparbankernas och folkbankernas sparkasseafdelningar. Vid 1889 års slut voro de egentliga sparbankerna 377 (tab. 1) och de folkbanker med sparkasseafdelningar, för hvilka några uppgifter erhållits, 10 (tab. 2) eller tillsammans 387 sparbanksinrättningar. Af dessa kommo enligt hufvudkontorets belägenhet 103 på städerna och 284 på landsbygden. Af de vid nästföregående års slut redovisade sparbanksinrättningarna hafva 2 upphört, nemligen Norrbyås sparbank i Örebro län och Stockholms folkbank. Deremot hafva följande 4 nya sparbanker tillkommit: Stafby sparbank (i Uppsala län) har reglemente stadfäst den 25 mars 1889 af Stafby kommunalstämma och började sin verksamhet samma år inom kommunen, hvarvid den i sig upptog den då upplösta Stafby sparkassa, som började sin verksamhet år 1885. Hufvudkontoret är tillgängligt för insättare sista helgfria lördagen i hvarje månad. Östra Emterviks sparbank (i Vermlands län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 9 januari 1889 och började samma år sin verksamhet inom socknen. Hufvudkontoret hålles öppet för insättare hvarje söndag. Arvidsjaurs sparbank (i Norrbottens län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 6 februari 1888 och började samma år sin verksamhet inom socknen. Hufvudkontoret är tillgängligt för insättare hvarje helgfri lördag samt vid ting och större kyrkohelger. Gellivare sockens sparbank (i Norrbottens län) har reglemente stadfäst af Kungl. Maj:ts Befallningshafvande den 30 juni 1888 och började följande år sin verksamhet inom socknen. Hufvudkontoret är öppet för insättare hvarje helgfri lördag. Allerums, Flenninge och Välinge sparbank heter, till skilnad från Allerums sparbank och Välinge sparbank, numera blott Flenninge sparbank. De i tab. 1 för hvar och en af de 377 sparbankerna meddelade åren angifva, att sparbankerna tillkommit under följande tider:

90 Sparbankerna i Sverige år 1889. Tab. A. Sparbanker, delegare och deras medel. Tab. B. Sparbankernas (ej folkbankernas) reservfond, skulder och summa medel. Relativa tal.

Sparbankerna i Sverige år 1889. 91 I de å föregående sida stående tab. A och B äro framlagda några de vigtigaste uppgifterna angående sparbanksinrättningarna. Dessa sifferuppgifter omfatta de 30 åren 1860 1889 och visa den stora utveckling sparbanksväsendet under denna tid vunnit, hvilket bland annat framgår deraf att delegarnes antal nära sexdubblats och deras behållning samt sparbankernas egna fonder fullt tiodubblats. Af de 377 vid 1889 års slut varande egentliga sparbankerna äro följande 29 de mest betydande, i hvilka delegarnes behållningar vid arets slut uppgingo till mer än 2 millioner kronor: Sparbank. Delegarnes antal. Delegarnes behållning. Kronor. Stockholms stads 94,819 23,423,415 Sparbanken i Lund 29,257 10,743,982 Stockholms läns 29,904 9,449,406 Göteborgs stads 29,316 8,774,551 Malmö stads 24,914 7,643,294 Göteborgs och Bohus läns 35,192 6,948,204 Uppsala stads och läns 19,775 5,783,267 Oiie härads 11,290 5,333,174 Örebro 16,157 5,059,443 Geneborgs läns 15,795 4,740,579 Kronobergs läns 26,857 4,551,758 Ystads 11,557 4,253,198 Lunds stads och kringliggande lands 7,753 3,971,300 Kristianstads 17,342 3,943,566 Karlstads 15,075 3,833,180 Gefle stads 8,363 3,580,439 Linköpings läns 13,621 3,190,003 Norrköpings stads 14,818 3,014,220 Jönköpings stads och läns 13,797 2,823,973 Sparbanken >Bikupan> i Malmö 6,932 2,500,801 Skaraborgs läns allmänna 18,760 2,468,603 Hernösands 9,639 2,412,745 Sparbanken i Helsingborg 11,055 2,361,393 Färs härads - r ',844 2,359,027 Venersborgs 10,412 2,350,734 Eslöfs med kringliggande orts 7,964 2,241,039 Sundsvalls 8,832 2.192,497 Torna, Bara och Harjagers härads 6,723 2,176,659 Frosta härads t!,007 2,093,327

92 Sparbankerna i Sverige år 1889. Af de öfriga 348 sparbankerna hade 30 innestående för delegarnes räkning mellan 1 och 2 millioner kronor. Hvad vidare beträffar redogörelseåret 1889, meddela tabellerna 1 och 2, att till sparbankerna hörde 541 filialkontor eller sparbankskomitéer, men intet till folkbankerna. Om delegarne i sparbanker och folkbanker meddela tabellerna 1 och 2, att under år 1889: tillkommit 104,188 delegare hvaraf 76,246 i städernas sparbanker och 27,942 i landsbygdens, hvilket för riket är 4,456 flere tillkomne än under år 1888; afgått 73,051 delegare hvaraf 54,596 i städerna och 18,455 å landsbygden, hvilket för riket är 5,171 färre afgångne än under det föregående året; och att vid 1889 års slut qvarstodo 1,062,231 delegare, hvaraf 798,578 i städerna och 263,653 å landsbygden. Ökningen under året, räknad efter öfverskottet af tillkomne delegare öfver de afgångne, hade bort utgöra 31,137, men är något mindre eller 30,981. Denna olikhet beror hufvudsakligen deraf att hvarken de under året upphörda sparbanksinrättningarnes delegare vid föregående års slut ej heller de delegare, som då funnos i två af de nu för första gången uppgifna sparbankerna, nu kunna redovisas. Insättningarna under år 1889 uppgå till 62,960,226 kr. eller 2,726,440 kr. mera än under det föregående året. Uttagningarna äro 58,431,309 kr. eller 1,114,786 kr. mera än under år 1888. Insättningarna öfverskjuta under år 1889 sålunda uttagningarna med 4,528,917 kr. I städernas sparbanker utgöra insättningarna 47,356,856 kr., uttagningarna 44,695,878 kr. och insättningarnas öfverskott 2,660,978 kr. I landsbygdens sparbanker uppgå insättningarna till 15,603,370 kr., uttagningarna till 13,735,431 kr. och de förras öfverskott öfver de senare till 1,867,939 kr. Proportionen mellan tillkomne och afgångne delegare och mellan insatt och uttaget belopp visas af efterföljande tal, som för de sista tio åren angifva, huru många delegare afgått mot 100 tillkomne och huru inånga kronor uttagits mot 100 kr. insatta:

Sparbankerna i Sverige år 1889. 93 Räntorna, som blifvit delegarne godtgjorda för deras behållningar, uppgå för år 1889 till 10,717,225 kr., hvaraf 7,947,476 kr. i städernas sparbanker och 2,769,749 kr. i landsbygdens. Arets räntebelopp öfverskjuter det näst föregående årets med blott 41,385 kr. trots det betydligt ökade kapitalet. Räntefoten har nemligen under år 1889 varit lägre än under år 1888 och har under det sista decenniet varit i nästan ständigt nedgående. I medeltal befinnes, om räntebeloppet för hvarje år jemföres med medelbehållningen för året, räntefoten hafva varit åren 1880 och 1881: 4-72 % och under de derpå följande åren 4'67, 4-7i, 4-68, 4-67, 4-66, 4-4 6, 4 28 och nu år 1889 blott 4-02. Hvilka olika räntesatser sparbankerna och folkbankerna under de sista fem åren beräknat åt delegarne, framgår af följande sifferuppställning:

94 Sparbankerna i Sverige år 1889. Delegarnes behållning var vid 1889 års slut 274,446,209 kr., hvaraf 207,399,788 kr. i städernas sparbanker och 67,046,421 kr. i landsbygdens. För hela riket har behållningen under året ökats med 15,150,050 kr. Denna ökning är något mindre än hvad den bort vara, om till årets räntor, 10,717,225 kr., lägges öfverskottet af insättningar öfver de uttagna beloppen, hvilket öfverskott såsom ofvan nämnts utgjorde 4,528,917 kr., hvarigenom uppstår en tillväxt under året af 15,246,142 kr. Skilnaden, 96,092 kr., har till största delen uppkommit deraf, att behållningen vid 1888 års slut i den upphörda och nu ej redovisade Stockholms folkbank var 89,570 kr., hvartill kommer att såsom vanligt större eller mindre ändringar gjorts i åtskilliga sparbankers till år 1889 ingående balans; två nya sparbanker ingingo deremot med förut ej redovisad behållning vid 1888 års utgång. Tillväxten i delegarnes kapital sedan år 1860 har varit följande: Med undantag för år 1878, då delegarnes kapital sjönk med mer än 6 mill. kr., och år 1879, då det ytterligare nedgick med 3 1 / 3 mill. kr., har under denna tidrymd af 29 år kapitalet årligen tillväxt, mest under åren 1873, 1874 och 1883, då delegarebehållningen ökades under hvartdera året med omkring 18 1 / 2 mill. kr. Medelvärdet af hvarje sparbanksbok uppgår för år 1889 till 258 kr. 37 öre för riket, 259 kr. 71 öre i städernas sparbanker och 254 kr. 30 öre i landsbygdens. Detta medelvärde för riket har under året ökats med 6 kr. 93 öre. Klassifikation af delegarne efter deras innestående behållning meddelas af tab. 1 och tab. 2 för 370 sparbanker och folkbanker. Dessa uppgifter, omfattande visserligen icke alla, men dock 96 % af sparbankerna, 91 % af delegarne och 90 % af deras behållning, gifva vid handen, att inom den grupp, som bildas af delegare med behållning af 1,000 kr.

Sparbankerna i Sverige är 1889. 95 och deröfver, utgöra delegarne blott 6-5 8 % af hela antalet, men de ega 51 - i 5 % af samfälda kapitalet. I nästföregående grupp, från 500 kr. till 1,000 kr., utgöra delegarne 7-24 % och deras behållning 20 - o7 %. I gruppen 100 till 500 kr. äro delegarne 24'30 % och deras behållning 23-04 %. Alla öfrige delegare, med behållning af högst 100 kr. hvardera, äro icke mindre än 61-8 8 % af alla delegarne, men deras samfälda behållning är blott 5-74 % af hela delegarekapitalet. Af följande beräkning, som ej omfattar Stockholms stads sparbank, enär klassifikation under 100 kr. ej är för den meddelad, framgå procenttalen för såväl delegare som deras behållning inom hvarje grupp under de sista fyra åren. För år 1889 visar följande sifferuppställning, att landsbygden, såsom äfven förut varit vanligt, innehar litet högre procenttal i fråga om mindre belopp men städerna för större delegarebehållning. Sparbankernas egna tillgångar, i hvilka inräknas endast de egentliga sparbankernas reservfonder, men icke folkbankernas, voro vid 1889 års slut 22,184,728 kr. Inkomsterna under året hafva varit 3,073,133 kr.

96 Sparbankerna i Sverige år 1889. och utgifterna 1,761,123 kr. I städernas sparbanker utgjorde inkomsterna 2,286,456 kr., utgifterna 1,293,208 kr. och behållningen 16,961,410 kr.; i landsbygdens sparbanker voro inkomsterna 786,677 kr., utgifterna 467,915 kr. och behållningen 5,223,318 kr. Utgifternas förhållande såväl till inkomsterna som till samtliga de af sparbankerna förvaltade medlen, hvilka äro delegarnes behållning och sparbankernas egna fonder samt upplånade medel, var enligt uppgifterna härom i tab. B under år 1889 och de närmast föregående fem åren följande: Angående förhållandet mellan reservfonden och delegarnes behållning är i 4 af gällande förordning om sparbankerna föreskrifvet, att utöfver bankens behof får någon disposition å reservfonden, och det allenast till allmännyttiga ändamål, göras först sedan reservfonden, som skall ökas med all vinst å rörelsen, uppgått till 10 % af delegarnes behållning jemte upplupen ränta. Huru denna föreskrift blifvit tolkad och iakttagen, framgår till en del af tab. 1 och åtskilliga af anmärkningarna till tabellen, hvarjemte af kol. 23 och kol. 26 i samma tabell, jemförda med hvarandra, synes att endast ett mindre tal af sparbankerna hade en reservfond, som uppgick till 10 % af delegarnes behållning. Under de sista sex åren har deras antal varit följande: ÅT 1884 84 af 374 sparbanker. År 1888 120 af 374 sparbanker. > 1885 90 > 373 > > 1889 124» 377»» 1886 106 > 376 > deraf i städerna 42» 98 >, 1887 119 > 375 > â landsbygden 82» 279 > I medeltal för samtliga sparbankerna utgjorde vid 1889 års slut reservfonderna 8-3 % af delegarebehållningen; 8-4 % i städernas, 7'9 % i landsbygdens sparbanker. Dessa tal äro högre än motsvarande tal nästföregående år hvad beträffar riket och städerna men lägre i fråga 0111 landsbygdens sparbanker.

Sparbankerna i Sverige år 1889. 97 För en öfversigt, huru förhållandet mellan reservfond och delegarnes fordringar ställer sig i större och mindre sparbanker äfvensom huru de af sparbankerna förvaltade medlen olika placeras af dessa, äro de i tab. 1 upptagna sparbankerna i följande sifferuppställning sammanförda enligt delegarnes behållning vid 1889 års slut: Reservfondens förhållande till delegarebehållningen visar sig häraf och i jemförelse med de fem föregående åren hafva varit följande: Sparbankernas skulder äro i tab. 1 upptagna till 1,886,053 kr., hvaraf 1,653,837 kr. i städernas och 232,216 kr. i landsbygdens sparbanker. Detta belopp för riket är 785,105 kr. högre än vid 1888 års slut. Om de förvaltade medlens placering redogör tab. 1 för hvarje sparbank. Summan af dessa medel utgjorde vid 1889 års slut 292,151,650 kr., hvaraf kommo på städernas sparbanker 220,497,180 kr. och på landsbygdens 71,654,470 kr. Efterföljande procenttal angifva för åren 1884 1889, huru de af samtliga sparbankerna förvaltade medlen voro använda:

98 Sparbankerna i Sverige år 1889. u i Ofvanstående procenttal för år 1889 bekräfta hvad under de senare åren iakttagits, att lån mot säkerhet af inteckning ökats, under det att lån mot borgen minskats. Dessa båda mest använda sätt för medlens placering hafva helt olika omfattning i större och mindre sparbanker, hvilket förhållande jemte några andra vigtiga sätt för placering af medel framgår af följande sifferuppställning, i hvilken sparbankerna grupperats på samma sätt sona of van egt rum:

Sparbankerna i Sverige år 1889. 99 Äfven dessa tal för 1889 bekräfta förut bestående regler, att ju större sparbankerna äro, desto heldre hafva de användning af allmänna värdepapper undantaget vållas af en liten sparbank och desto mera utlåna de mot inteckningar, hvaremot ju mindre sparbankerna äro, desto mera utlåna de mot borgen. Samma skiljaktigheter råda äfven mellan städernas och landsbygdens sparbanker till följd af städernas öfvervigt i fråga om sparbankernas storlek. Ehuru städerna räknade blott 26 - o % af alla sparbankerna, hade dessa dock 75'2 % af hela delegareantalet och 75-3 % af samfälda delegarebehållningen samt 76-5 % af sparbankernas fonder. Sålunda förvaltade i medeltal hvarje sparbank i stad 2,249,971 kr. och å landsbygden blott 256,826 kr. Dessa medel voro sålunda placerade: 2. Postsparbanken. I likhet med de fem sist förflutna åren meddelas här enligt Styrelsens för postsparbanken berättelse de vigtigaste uppgifterna om postsparbankens verksamhet under år 1889. Hela antalet postsparbankskontor i riket utgjorde vid 1889 års slut 1,888 och hade under året ökats med 47, i det att 51 nya kontor öppnats men 4 indragits. Antalet delegare, som under året ökats med 27,773, var vid årets slut 202,520. Under året tillkommo 36,979 och afgingo 9,206. Delegarnes behållning hade vid årets slut stigit till 8,482,668 kr., hvilket är en ökning under året af 3,831,924 kr. Insättningarnas antal var 239,013, hvilket är 26,882 flere än under det föregående året, och uttagningamas antal 44,737 eller 3,450 flere än under år 1888. De under år 1889 gjorda insättningarna, 5,718,851 kr., öfverskjuta nästföregående års med 2,581,970 kr. och uttagningarna, 2,101,965 kr., voro 605,949 kr. högre än under år 1888. Under år 1889 öfverskjuta sålunda insättningarna uttagningarna med 3,616,886 kr.

100 Sparbankerna i Sverige år 1889. Medeltalet af hvarje delegares behållning uppgick vid årets slut till 41 kr. 89 öre, hvilket belopp är 15 kr. 28 öre högre än det nästföregående årets. I nedanstående sifferuppställning meddelas de vigtigaste uppgifterna angående delegarne och deras behållning under de år, som postsparbanken varit i verksamhet: Postsparbankens utgifter hafva under år 1889 uppgått till 73,827 kr. Om detta belopp fördelas å sammanlagda antalet af insättningar och uttagningar, så blir kostnaden för hvarje omsättning 26 öre, och fördelas nämnda driftkostnad å summan af insättningarnas och uttagningarnas belopp, utgör den 0'94 % af omsättningssumman och 0-87 % af delegarnes behållning vid årets slut, hvilka ' procenttal varit år för år i ständigt nedgående. 3. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Följande sammandragna uppgifter för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna år 1889 äro hem tade ur en genom K. Civildepartementet offentliggjord redogörelse»försäkringsväsendet i riket år 1889». Anstalternas antal var med inräkning af Civilstatens enskilda anstalt 15. Af för säkring sböcker voro vid årets början utfärdade 224,353 och under året utfärdades 6,143. Af antalet delegare vid årets början voro dels lifräntetagare 361 män och 1,037 qvinnor och dels hörande till besparingsfonden 193,396 personer. Under året afledo af lifräntetagare 7 män och 25 qvinnor och af dem som tillhörde besparingsfonden 321 minderårige och 432 andre. Under insättningsåret afledo 28. Antalet af delegare, hvilkas behållningar under året afförts till förfallna medels konto, var 451; af dem som under året uttagit samlade

Sparbankerna i Sverige år 1889. 101 kapital 959 och af dem som under året lyft uppsagda arfs- och räntevinster 995. Anstalternas fonder vid slutet af år 1889 voro följande: Inkomsterna under året voro 2,686,710 kr., deraf insättningar 1,156,784 kr., upplupna räntor 1,467,299 kr., förvaltningsafgifter 37,031 kr. och diverse 25,596 kr. Utgifterna voro 1,100,724 kr., deraf utbetalade samlade kapital 519,451 kr., utbetalda arfs- och räntevinster 190,922 kr., lifräntor 179,216 kr., utbetalningar för dödsfall 56,169 kr., förvaltningskostnader 76,911 kr. samt från förfallna medels konto m. m. 78,055 kr. Karl Sidenbladh.

102 Tab. 1. Rikets

sparbanker år 1889. 103

104 Tab. 1 (forts.). Rikets

sparbanker år 1889. 105

106 Tab. 1 (forts.). Rikets spar-

banker 1889. Östergötlands län. 107

banker 1889. Östergötlands län. 109

110 Tab. 1 (forts.). Rikets sparbanker 1889.

Östergötlands län. Jönköpings län. Kronobergs län. 111

Östergötlands län. Jönköpings län. Kronobergs län. 113

114 Tab. 1 (forts.). Rikets sparbanker

1889. Kronobergs län. Kalmar län. 115

1889. Kronobergs län. Kalmar län. 117

banker 1889. Kalmar län. Gotlands län. 119

banker 1889. Kalmar län. Gotlands län. 121

Gotlands län. Blekinge län. Kristianstads län. 123

Gotlands län. Blekinge län. Kristianstads län. 125

1889 Kristianstads län. 127

1889. Kristianstads län. 129

Kristianstads län. Malmöhus län. 131

Kristianstads län. Malmöhus län. 133

banker 1889. Malmöhus län. 135

banker 1889. Malmöhus län. 137

138 Tab. 1 (forts.). Rikets sparbanker 1889. Hallands län.

Göteborgs och Bohus län. Elfsborgs län. Skaraborgs län. 139

140 Tab. 1 (forts.). Rikets sparbanker 1889. Hallands län.

Göteborgs och Bohus län. Elfsborgs län. Skaraborgs län. 141

Skiraborgs län. Vermlands län. Örebro län. 143

Skaraborgs län. Vermlands län. Örebro län. 145

Vestmanlands län. Kopparbergs län. Gefleborgs län. 147

Vestmanlands län. Kopparbergs län. Gefleborgs län. 149

150 Tab. 1 (forts.). Rikets sparbanker 1889. Vesternorr- *) Kol. 7 18 gäll» endast för 361 sparbanker, af hvilka Stockholms stads sparbank ej ingår i

lands län. Jemtlands län. Vesterbottens län. Norrbottens län. 151 kol. 7-12.

152 Tab. 1 (forts.). Rikets sparbanker 1889. Vesternorr-

lands län. Jemtlands län. Vesterbottens län. Norrbottens län. 153

154 Tab. 2. Folkbankernas (Forts.).

155 sparkasseafdelningar år 1889. Anmärkningar till tab. 1. ') Stockholms stads sparbank. Klassifikation af medel under 100 kronor är ej meddelad. 2 ) Södertelge sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingår ett anslag, 200 kr., till stadens pedagogi. 3 ) Norrtelge stads sparbank. I förvaltningskostnaderna m. m. ingå afskrifningar till ett belopp af 3,000 kr. 4) Lagunda och Hagunda härads sparbank. >I förvaltningskostnader m. m, inga 9,995 kr. 65 öre afskrifven förlust, som uppstått genom f. räkenskapsförarens oredlighets 5) Nyköpings stads och läns sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 10,750 kr. till välgörande ändamål. 8 ) Forssjö bruks sparbank. Räkenskapsåret börjar med den 1 november och slutar med den 31 oktober. Bruksegaren ansvarar i sista hand för betalningen. ') Daga härads sparbank. Större delen af skulden är å kreditivräkning, likasom i följande sparbanker: Hvarfs och Styra sparbank, Torpa Husbondeförenings sparkassa, Marianelunds sparbank. En mindre del af följande sparbankers skulder är å kreditivräkning: Korsberga, Oskarshamns, Kristianstads. s ) Motala sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 7,075 kr. 17 öre afskrifningar. 9 ) Skärkinds sparbank. Räkenskapsåret är '/, 1888 30 /«1889. 10 ) Valkebo sparkank. Bland insatta medel äro inräknade 6,955 kr. insatta på deposition och bland förvaltningskostnader m. m. ingå 4,261 kr. 39 öre afskrifningar. ") Norra Kinda härads sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 2,615 kr. 32 öre förluster. 12 ) Asby sparbank. Hela skulden är å kreditivräkning, likasom i följande sparbanker: Södra Unnaryds, Adelöfs, Forsheda, Skatelöfs, Blackstads, Garda, Gärds härads, Tostarps, Tomelilla,

156 Höja och Starby, Lunds stads, Flenninge, Jonstorps och Farhults, Billeberga, Lyddeköpinge, Brunnby, Allerums, Löberöds, Laholms, Hjo, Fellingsbro, Leksands, By, Ludvika, Luleå.,3 ) Kronobergs läns sparbank. Förvaltningskostnader m. m. utgöra anslag 4,400 kr., afskrifningar 227 kr. 49 öre och omkostnader 22,100 kr. 63 öre. Den egna fonden utgöres af reservfonden 195,591 kr. 36 öre, anslagsfonden 101,335 kr. 41 öre och lifränteanst&ltens fond 15,000 kr. Den såsom vanligt synnerligt höga kassabehållningen orsakas af bokföringen, då deruti inräknats»jemväl under de första dagarne af januari månad influtne men för den 31 föregående december bokförda medel såsom varande då till betalning förfallne». M ) Vesterviks sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå afskrifningar å fordringar 6,911 kr. 64 öre och å fastigheter och inventarier 8,196 kr. 50 öre samt afsättning till tjenstemännens besparingsfond 390 kr. Sparbankens skuld är till nämnda fond.,8 ) Vimmerby sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingår en gåfva, 10,000 kr., till Vimmerby stad för uppförande af ett slöjdskolehus. Skalden är å kreditivräkning. le ) Mönsterås sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingår en afskrifven förlust 4,184 kr. 10 öre. ") Öfverums bruks sparbank. Sparbankens medel förvaltas af Bruket, som äfven ansvarar för desamma. 18 ) Hjorteds sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 1,461 kr. 64 öre förluster. ") Kristdala kommuns sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå bland annat»6 % ränta å inlösningssumman> 447 kr. 15 öre och utdelning till kommunen för allmännyttigt ändamål 3,930 kr. 14 öre. a0 ) Misterhults sparbank. I förvaltningskostnader m. m.»ingå 500 kronor, som blifvit använda till för kommunen allmännyttigt ändamål enligt allmän kommunalstämmas beslut». ") Klinte sockens sparbank. Bland fordringar mot säkerhet af pant i guld eller silfver ingå äfven belånade aktiebref till okändt belopp. I förvaltningskostnader m. m. ingå 3,000 kr., som»enligt kommunalstämmobeslat öfverlemnats till Klinte kommun för dess behof.» ") Kräklingbo sparbank.»i förvaltningskostnader äro inräknade 416 kr. 50 öre, hvilka hafva utgått till kommunala behof, enligt kommunalstämmans beslut». ") Héllvi sockens sparbank.»enligt kommunalstämmans beslut den 30 december 1889 skall sparbanken indragas, emedan den har så liten verksamhet, och utredningen ske under 10 år f. o. m. år 1890.» M ) Åla sockens sparbank.»enligt kommunalstämmobeslut den a / 8 1885 får ingen insättning ske; banken skall upphöra.» M ) Karlshamns sparbank. I den egna fondens behållning ingår dels»fond till styrelsens och hutvudmännens framtida disposition» 12,633 kr. 65 öre och dels»reserverade medel för förluster i följd af konkurser» 10,037 kr. 58 öre. M ) Fridle/stads och Rödeby sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 1,000 kr. till de båda församlingarnas kyrkor. ") Asarums sockens sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 10,009 kr. 78 öre förluster. 28) Sillhöfda sparbank. Bland fordringar mot säkerhet af borgen ingå äfven sådana mot inteckningar till ej uppgifvet belopp. 29) Norra och Södra Åsbo sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 2,500 kr.»bidrag till tingshusbyggnad». En del af skulden är å kreditivräkning. M ) Glimåkra sockens sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 4,300 kr. till allmännyttigt ändamål. 31 ) Vittsjö sockens sparbank. Bland förvaltningskostnader m. m. äro inräknade 1,949 kr. 75 öre, som utgått till kommunala behof. Skulden är å kreditivräkning. ") Osby sockens sparbank. Ibland insättningar och förvaltningskostnader äro inräknade 2,381 kr. 60 öre, som bort tillkomma delegarne, och derjemte i förvaltningskostnader 1,242 kr. 17 öre förluster. ") Finja sockens sparbank. I fordringar mot säkerhet af borgen torde ingå någon del mot säkerhet af inteckning.

157 S4 ) Farttorps töckens sparbank.»bland omkostnaderna ingå 500 kr., utgörande 5 % ränta â grundfonden, som af kommunalstyrelsen uttagits och användts till kommunens gemensamma utgifter. > 35) Ystadt stads sparbank. Bland sparbankens egna fonds inkomster äro inräknade 57,830 kr. 26 öre, som uttagits frän»sparbankens hjelpfond». Under rubriken fordringar mot säkerhet af annat hypotek äro här sammanförda fordringar mot säkerhet af dels: pant i guld eller silfver»m. m.» 274,076 kr. 50 öre och dels annat hypotek»med borgen» 107,870 kr. En del af skulden är å kreditivräkning. M ) Sparbanken i Land. Bland förvaltningskostnader m. m. ingå gåfvor till ej uppgifvet belopp. 37 ) Sparbanken i Helsingborg. Skulden utgör»välgörenhetsfonden». Räkenskapsåret är '/,, 1888 " / 1889. 38 ) Färs härads sparbank.»i sparbankens inkomster för året ingå 10 $ höjning af jernvägsaktiernas värde med 3,000 kr. och i omkostnaderna ingår afskrifning af ett lån å 1,782 kr. 33 öre.» 59 ) Skytts härads sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 7,130 kr. 37 öre förluster. 40) "Sorna, Bara och Harjagers härads sparbank. Bland statsobligationer m. m. hafva här måst inräknas äfven något belopp fordringar mot säkerhet af hypotek. 41) Kullens sparbank. Bland förvaltningskostnader m. m. ingå 3,021 kr. 55 öre förluster. Skulden är & kreditivräkning. ") Onsjö härads sparbank. I förvaltningskostnader m. m. äro äfven inräknade 2,290 kr. 39 öre förluster. Skulden är & kreditivräkning. 43 ) Sparbanken i Klärup. I förvaltningskostnader m. m. ingår afskrifning å lån 2,714 kr. 54 öre. 44 ) Sparbanken för Eslöf med kringliggande ort. 1 förvaltningskostnader m. m. ingå förluster 4,022 kr. 40 öre. Skulden är & kreditivräkning. 45) Vällufs och Helsingborgs landsförsamlings sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 3,886 kr. 7 öre afskrifningar. 4e ) Halmstads sparbank. I förvaltningskostnader m. in. äro inräknade 2,860 kr. gåfva till Halmstads elementarläroverk för qvinlig ungdom. 47) Venersborgs sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå afskrifningar till belopp af 16,652 kr. 51 öre. I skulderna ingår ett belopp af 211,762 kr. 68 öre till Ränte- och kapitalförsäkringsanstalten i Venersborg. 48 ) Borås sparbank. I förvaltningskostnaderna m. m. ingå afskrifningar till belopp af 5,347 kr. och anslag till skolor m. m. 1,500 kr. 48 ) Skaraborgs läns allmänna sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå förluster 26,723 kr. 12 öre. 80 ) Falköpings tparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 5,608 kr. 53 öre förluster. sl ) Åse och Viste härads sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 1,900 kr. förluster. M ) Örebro sparbank. I sparbankens egna fonds behållning är inräknad Tjenstchjonsbelöningsfonden 2,120 kr. 64 öre. M ) Karlskoga härads sparbank. Räkenskapsåret omfattar tiden '/,, 1888 a, / l0 1889. 54) Stora Mellösa sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå 1,000 kr. anslag till en skollärarebostad. 55) Gefle stads sparbank. Förvaltningskostnader m. m. omfatta äfven 7,931 kr. 94 öre afskrifningar. 56 ) Hudiksvalls stads sparbank. I förvaltningskostnader m. m. ingå donationer till ett belopp af 6,152 kr. 50 öre. 58) Bollnäs sockens sparbank. Det här under rubriken andra räkningar upptagna beloppet, 423,131 kr. 97 öre, utgöres af inneliggande accepterade vexlar. M ) Piteå sparbank. Ibland fordringar mot säkerhet af borgen torde ingå en del fordringar mot säkerhet af hypotek. Stat. Tidskr. 93:e häftet. 6

158 Résumé de la Statistique des Caisses d'épargne en 1889. Le nombre des caisses d'épargne était de 377 et celui des banques populaires de 10, en somme 387, dont 103 dans les villes et 284 à la campagne (tabl. 1 et 2, ool. 1), c'est-à-dire une caisse par 12,337 habitants et une par 1,142 kilom. carrés. Col. 2 indique l'année de la fondation des caisses. Les succursales étaient de 541 (col. 3). Pendant l'année, 104,188 livrets ont été ouverts (col. 4) et 73,051 soldés (col. 5). Il existait, à la fin de l'année, 1,062,231 livrets (col. 6). Les colonnes 7 18 contiennent une classification des livrets d'après leur montant: au-dessous de 10 couronnes, de 10 a 50, 50 à 100, 100 à 500, 500 à 1,000 et au-dessus de 1,000 couronnes. Le total des versements pendant l'année était de 62,960,226 oouronnes (ool. 20) et celui des remboursements de 58,431,309 couronnes (col. 22). Les colonnes 19 et 21 iudiquent les intérêts du capital des déposants, en pour cent et en couronnes. Total 10,717,225 couronnes. Le capital des déposants, à la fin de l'année, s'élevait à 274,446,209 couronnes (col. 23), dont 268,080,869 oour. dans les caisses d'épargne et 6,365,340 cour, dans les banques populaires. Le livret moyen était de 258'S7 couronnes. A la fin de l'année, les fonds réservés des caisses d'épargne étaient de 22,184,728 couronnes (ool. 26). Les recettes 3,073,133 cour. (col. 24) et les dépenses 1,761,123 cour. (col. 25). Los dettes des caisses d'épargne, à la fin de l'année, étaient 1,886,053 couronnes (col. 27). Le passif total des caisses d'épargne se composait de: Capital des déposants (col. 23) 268,080,869 cour. Ponds réservés (col. 26), 22,184,728 > Dettes (col. 27) 1,886,053» Total 292,151,650 conr. Ces sommes étaient placées que voici: Caisse (col. 28) 1,870,104 cour. Dépôts dans les banques (col. 29) 21,689,240 > Immeubles et mobilier (col. 30) 3,821,035 > Titres publiques, obligations des sociétés hypothécaires et des communes (col. 31) 27,003,359» Obligations et actions des compagnies industrielles et des sociétés diverses (col. 32) 6,512,424» Prêts contre hypothèques immobilières (col. 33) 142,111,394»»» caution (col. 34) 73,970,747 >»» nantissement d'or ou d'argent (col. 35) 9,797 > d'autres hypothèques (col. 36) 10,067,682» Intérêts non payés (ool. 37) 4,374,950» Autres opérations actives (col. 38) 720,968» Total 292,151,650 cour. 1 couronne = l'89 franc.

Om fastigheters värde i Sverige. 1 I ändamål att först föreslå och sedan bestämma officiels värden å hvarje fastighet och å hvarje persons eller samfällighets inkomst, sammanträda årligen vissa för hvarje gång inom hvarje stad och landskommun särskildt utsedda nämnder, s. k. bevillningsberedningar och taxeringsnämnder. Dessas beslut granskas och fastställas sedermera af för hvarje län utsedda pröfningsnämnder, från hvilka besvär dock kunna anföras hos en centralmyndighet i Stockholm, Kungl. Kammarrätten, samt derifrån hos Kungl. Maj:t. De sålunda faststälda taxeringsvärdena ligga sedan till grund för vissa skatter till staten (s. k. bevillning) och för största delen af de uttaxeringar, som kommunerna sjelfva ega att för sina behof göra, för vissa tjenstemäns löneförmåner m. m. Ehuru dessa värdesättningar således egentligen äro afsedda för beskattningsändamål, och ehuru man derför kunde befara, att värdena skulle sättas lägre än tillbörligt, torde detta dock i allmänhet, åtminstone numera, icke just vara händelsen, hvilket bekräftas deraf, att vid egendomsförsäljningar det icke så sällan inträffar, att försäljningspriset kan understiga det officiela taxeringsvärdet. Vanligare är dock, att salupriset mer eller mindre öfverstiger taxeringsvärdet, beroende detta naturligtvis af dagens konjunkturer jemte flere samverkande omständigheter. Vid taxering af fastigheter delas dessa i två hufvudklasser:»jordbruksfastigheter» och»andra fastigheter», samt äro bestämmelserna i fråga om taxeringen hufvudsakligen följande: att jordbruksfastighet skall vid taxeringen så i stad som å land uppskattas särskildt från andra fastigheter; att denna uppskattning skall ske till verkliga värdet; 1 Till Statistiska Centralbyrån ingå tidt och ofta från utlandet eller härvarande utländska beskickningar förfrågningar angående Sverige i snart sagdt alla möjliga ämnen, hvilka förfrågningar gifva ofta nog anledning till ganska vidlyftiga utredningar och blifva så fullständigt, som tid och omständigheter det medgifva, besvarade, enligt regel på franska språket. Sålunda ankom sistliden sommar från en af Internationela statistiska institutet nedsatt»comité de la propriété foncière», för mötet i Wien på hösten, ntsrbetadt program, bvari begärdes en mängd upplysningar om jordvärde, bebygda fastigheter, beskattning m. m., hvilka af mig såsom svensk ledamot af institutet på vanligt sätt besvarades.och äro i mötets förhandlingar intagna, under titel!»note sur la valeur des propriétés foncières en Suède». Då uppsatsen i ämnet torde äfven för "svensk läsare innehålla någon förut ej beaktad synpunkt, återgifve» den här, men på svenska språket och utan reduktion af värdena till utlänskt mynt. E. S. Stat. Tidslcr. 94:e häftet. 1

160 Om fastigheters värde i Sverige. att i detta värde ej skall ingå inventarier och dylikt; men att dereraot i jordbruksfastighetens värde inbegripas och uppskattas derför ej särskildt nödiga åbyggnader (såsom mangårdsbyggnader, arbetarnes bostäder, kreatursstallar, logar, lador o. dy].); såvida ej abyggnaderna äro jordegendomens hufvudsak (t. ex. villor invid städerna), då dessa särskildt beräknas, likasom detta sker med å egendomarne befintliga sågar, qvarnar, tegelbruk m. m.; att värdesättningen skall ske med ledning af jordbruksegendomens areal i åker, äng, skogs- eller hagmark, jemte särskilda förmåner (såsom vattenfall, torfmosse, lastageplats, fiske) eller ock olägenheter (såsom dryga skatter); äfvensom med ledning af utsäde och kreatursbesättning, egendomens läge, jordens och skogens beskaffenhet, värderingar för hypotekslån, senaste köpeskilling, hyres- eller arrendesumma, brandförsäkringssumma m. m. Det märkligaste vid dessa bestämmelser torde vara, att de för jordens skötsel nödiga byggningarne icke särskildt taxeras, utan ingår deras värde i jordvärdet. Detta torde ock få anses stå i öfverensstämmelse med vanligt bruk vid köp af jordegendomar, enligt hvilket man räknar, att egendomen eger den eller den arealen af åker, äng och skog, hvilken efter det eller det priset på hvarje af dessa egoslag, jemte vissa särskilda förmåner gifver ett visst värde åt egendomen. Skenbart synes man sålunda såväl vid den officiela taxeringen som vid vanliga köp icke sätta något pris å abyggnaderna, men detta är naturligtvis icke verkligt, ty det är klart, att en egendom med bättre åbyggnader bör under alldeles likartade förhållanden i öfrigt betinga ett högre pris än en med sämre sådana, och döljes sålunda deras värde genom att sätta ett högre värde på sjelfva jorden, än hon eljest skulle hafva fått. Såsom ofvan nämndes, hafva taxeringsmyndigheterna att vid sina värdebestämningar bland annat fästa sig vid jordegendomarnes areal i åker, äng och skogs- eller hagmark samt deras beskaffenhet. Öfver dessa särskilda värden meddelas dock inga uppgifter, hvadan man icke eger några direkta data i detta hänseende. För att fylla denna brist, har jag försökt att på indirekt väg finna de särskilda värdena och äro resultaten framlagda i en uti Statistisk Tidskrift år 1878 intagen uppsats»om taxeringsvärdet af Sveriges jord» Häri har jag sökt att, med ledning af totalsumman af taxeringsvärdena år 1876 för jordbruksfastigheterna i hvarje län samt af jordbruksstatistikens uppgifter om arealerna af åker, äng och utmark, utreda det sannolikaste taxeringsvärde, som tillkommer 1 tunnland (= ï / i hektar) af hvart och ett af dessa egoslag i hvarje län. Såsom resultat af undersökningen framgick bland annat: att jordvärdet i allmänhet är relativt högre i rikets sydligaste än i dess nordligaste, delar;

Om fastigheten värde i Sverige. 161 att deremot taxeringsvärdet, som visserligen också i allmänhet aftager mot norden, icke gör detta regelbundet, utan förekomma stora omkastningar i länens naturliga ordningsföljd uti detta hänseende; att taxeringen alltså är mycket olika i olika län; samt att i allmänhet taxeringsvärdet kan anses vara (år 1876): å 1 hektar åker (och annan odlad jord, trädgårdar äfven inräknade) 414 kronor (varierande mellan 264 och 696 kronor i medeltal för de särskilda länen); å 1 hektar naturlig äng 150 kronor (varierande mellan 46 och 354 kronor); och å 1 hektar utmark 22 kronor (varierande mellan 2 och 144 kronor), men om afseende fästes endast å den del af utmarken, som är skogbevuxen, blir värdet å 1 hektar sådan skog 36 kronor, (varierande mellan 5 och 300 kronor). Dessa värdebestämningar, utgörande medeltal för de särskilda länen, inom hvilka naturligtvis dessutom stora variationer förkomma, ansågos dock vara nog låga, och skulle, om de gjordes ånyo enligt nuvarande förhållanden, utan tvifvel gifva väsentliga skiljaktigheter. Som dock dessa beräkningar äro ganska svåra och tidsödande, har det nu icke varit tillfälle att göra några nya beräkningar. Emellertid vill det synas, som om de för år 1876 bär ofvan funna medeltalen för hela riket skulle i det stora hela kunna anses ännu gällande; åtminstone utfaller ett försök att tillämpa dessa siffror på året 1889 (det sista, för hvilket jordbruksstatistiska siffror finnas tillgängliga) på följande sätt: Åker 3,278,000 hektar & 414 kr. = 1,357 mill. kr. Äng 1,733,000 > à 150 > = 260» > Skog 17,779,000 > à 36 > = 640 > > Somma 2,237 mill. kr. Som taxeringsvärdet år 1889 å jordbruksfastighet är 2,250 mill. kr., så visar sig häraf en fullt nöjaktig öfverensstämmelse, synnerligast som sistnämnda siffra borde något höjas, i jemförelse med siffran för 1890, då allmän omtaxering skedde. Emellertid får man icke vara alltför fordrande på öfverensstämmelse, enär ganska obetydliga ändringar i de angifna siffrorna för jordvärdet, skulle väsentligen ändra slutresultaten. De under senabte 20 år faststälda taxeringsvärdena i millioner kronor å all jordbruksfastighet (med åbyggnader) och all annan fastighet i Sveriges rike äro för hvart femte år följande:

162 Om fastigheters värde i Sverige. I. Taxeringsvärdet å jordbruksfastigheter. II. Taxeringsvärdet & andra fastigheter. III. Summa taxeringsvärde à alla fastigheter. Såsom af denna öfversigt framgår, har värdet af Sveriges jordegendom och andra fastigheter under senaste 20 år högst betydligt förökats och var det vid 1879 års allmänna taxering, som uppskattningen af jorden skärptes högst väsentligen. Från 1885 till 1890 märkes dock en sänkning i jordvärdet, hvilken torde måhända böra ställas i samband med de tryckta konjunkturer, hvaraf landtmannen lidit i följd af de ovanligt låga spanmålsprisen å verldsmarknaden. ') Ar 1884 göres i de officiels uppgifterna för första gängen skilnad mellan värdet â itatens jordbruksfastighet (B1'0 mill. kr.) och dess andra fastigheter (69'5 mill. kr.). Efter denna proportion (53s % och 46a %) är fördelning här gjord af de i en summa för äldre år meddelade uppgifterna om statens fastigheter. ') Den egendom, som uppgifves tillhöra kommuner, menigheter m. fl., antages här med goda skäl utgöra endast»annan fastighet», under det att deras jordegendom är inräknad bland de enskildes.

Om fastigheters värde i Sverige. 163 Värdena under senare år ställa sig för jordbruksfastigheterna sålunda: Enligt gällande lagstiftning skall det värde, hvartill fast egendom blifvit uppskattad, utan förnyad uppskattning bibehållas oförändradt under tre år, derest icke under tiden särskilda omständigheter påkallat förändrad värdering. Aren 1884, 1887 och 1890 skedde derför allmän värdering af jordegendomarne, och framträda derför vexlingarne i jordvärdet egentligen uti sänkningen från år 1886 till år 1887 samt i höjningen från 1889 till 1890. Höjningen var dock mindre än sänkningen, i följd hvaraf året 1890 visar lägre jordvärde än året 1885. Från 1870 till 1890 hade jordegendomarnes värde höjt sig från 1,691 5 mill. kr. till 2,300 4 eller med 608 9 mill. kr., motsvarande detta 36 procent på dessa 20 år. Ännu större hafva samtidigt»andra fastigheter» höjts i värde, nemligen från 596 8 till 1,706 6 eller med 1,109 8 mill. kr., utgörande detta en höjning af icke mindre än 186 procent. Samtliga fastigheter hafva sålunda under senast 20 år ökats i värde med 1,718 7 mill. kr., hvilken värdeförökning utgör 75 %. Om vi nu hålla oss endast till nuvarande förhållanden, skulle den svenska jorden alltså enligt senaste uppskattning hafva jemte de för åkerbruket nödiga byggnaderna ett värde af 2,300 4 millioner kronor samt öfriga fastigheter (hus i städerna, villor å landet, fabriker o. dyl.) 1,706 6 millioner kronor eller tillsammans 4,007 o millioner kronor. Fördelas dessa summor mellan land och stad, så erhållas följande värden i mill. kronor för: Enligt 1890 års folkräkning utgjorde landsbygdens befolkning 3,885,000, städernas 900,000 och således hela rikets 4,785,000 invånare. Om nu

164 Om fastigheters värde i Sverige. ofvanstående värden (statens och kommuners egendomar inräknade) fördelas på hvar inbyggare, så beflnnes det, att på hvarje sådans lott kommer ett fastighetsvärde om följande hela kronor: Vid jemförelse mellan de tvenne sista tabellariska öfversigtema finner man att, under det landsbygdens hela fastighetsvärde (2,694-3 mill. kr.) är fullt dubbelt så stort som städernas (1,312-7 mill. kr.), så är en landsbos fastighetsförmögenhet (694 kr.) knappt hälften så stor som en stadsinvånares (1,458 kr.). Härvid bör dock ihågkommas, att när den förstnämndes fastigheter till största delen utgöras af jordegendom, bestå den senares hufvudsakligen af byggnader. Det på en svensk invånare öfverhufvud taget fallande fastighetsvärdet (838 kr.) sammansättes till 57-1 % för jordbruksfastighet (481 kr.) och till 42-6 % för annan fastighet (357 kr.) Fastighetsvärdet i rikets hufvudstad är (år 1890): Denna summa, fördelad på stadens invånare (246,000), gifver åt hvar och en ett belopp af 2,189 kr., hvilket är 50 # mera, än hvad som i allmänhet kommer på en stadsinvånare. Äfven om man fråndrager statens byggnader, hvilka naturligtvis äro relativt många och stora i en stad, der regeringens säte är förlagdt, kommer ändock på hvarje stockholmsbo mera än 2,000 kr. i fastighetsvärde, således äfven i detta fall betydligt mera, än hvad som faller pä invånarne i öfriga städer. Den stora byggnadsverksamheten, som kännetecknar det senaste årtiondet, har naturligtvis mycket ökat fastighetsvärdet i hufvudstaden ; år 1880 var detta blott 294-1 mill kr. och år 1870 endast 170-a mill. kr. Beträffande fastigheters beskattning, dels af staten dels af kommunen, utgår denna under så många olika titlar och grunder, att det icke är möjligt att här annat än antydningsvis redogöra härför. Till staten erlägger jordegaren en grundskatt, varierande efter jordens dika»natur» af krono, skatte, frälse o. s. v. (utgörande år 1890 för hela

Om fastigheters värde i Sverige. 165 riket 4,172,000 kr.), kyrkotionde (220,000 kr.), underhåll af vissa slags trupper tillhörande det s. k. indelningsverket, underhåll af allmänna vägar, samt s. k. bevillning, utgörande 1 % af afkastningen, hvilken i sin ordning antages vara 3 % af taxeringsvärdet (d. v. s. jord égare n betalar 30 öre för hvarje 1,000 kr. jordvärde). För»andra fastigheter» erlägges endast bevillning, utgörande likaledes 1 % af afkastningen, hvilken dock antages för sådana slags fastigheter vara 5 % af värdet (eller 50 öre för hvarje 1,000 kr. fastighetsvärde). Bevillningen 1890 utgjorde för jordbruksfastighet 661,000 kr. och för annan fastighet 706,000 kr. Det bör anmärkas, att under senare tider dels redan beviljats, dels vid riksdagarne ofta ifrågasatts betydande nedsättningar i ofvannämnde jordbruksbeskattning, utom i fråga om bevillningen. Enär hvarje kommun eger att för sina ändamål, såsom fattigvård, folkskola m. m., besluta om beskattningens storlek af sina medlammar, blifva naturligtvis skiftningarne i detta hänseende ofantligt många, och om man härtill lägger, att aflöningarne till presterskap utgå efter mycket olika grunder, så blifva skiftningarne ännu större. Den egentliga beskattningsgrunden är det för bevillningen uppskattade värdet af jordbruksfastighet och af annan fastighet samt af inkomst. Mera sällan lägges till grund jordegendomarnes storlek efter en äldre beskattning (hemmantal). I allmänhet äro skatterna till staten mindre än dem som utkräfvas af kommunerna och för presterskapet. Uti det af Comité de la propriété foncière utfärdade programmet begäret slutligen en beskrifning öfver bondens typiska bostad i olika trakter. I detta hänseende tillåter jag mig, hvad Sverige beträffar, hänvisa till den del af svenska officiela katalogen för världsutställningen i Wien 1873, hvilken är af mig utgifven under titel»schweden. Statistische Mittheilungen», och i hvilken (sid. 150 163) under grupp XX»Das Bauernhaus» är i korthet beskrifvet. Stockholm i september 1891. Elis Sidenbladh.

Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890, jemförda med äldre räkningar. Under året 1890 och första hälften af 1891 hafva folkräkningar verkstälts i flertalet af de länder, i hvilka öfverhufvud dylika»inventarieförteckningar öfver en nations dyrbaraste egendom» pläga förekomma. Dessa vigtiga, men också mödo- och kostsamma operationer hafva nemligen mer och mer samlats omkring tidpunkten för ett årtiondes afslutning. Bland de i detta slags världsutställning deltagande folken saknar man ett och annat, som man kunnat vänta att se representeradt; men dock torde utan fara för motsägelse kunna påstås, både att folkräkningsarbetet denna gång omfattats med ett vaknare intresse än någonsin förr, och att dess resultat i fråga om tillförlitlighet och noggrann bearbetning torde från flere länder komma att ej obetydligt öfverträffa hvad man hittills fått nöja sig med i dessa hänseenden. De mera detaljerade bearbetningarna af dessa folkräkningar hafva visserligen ännu icke, annat än undantagsvis, hunnit offentliggöras. Deremot känner man redan sjelfva hufvudresultatet, folkmängdssiffrorna, från alla länder, åtminstone i provisorisk form. Under sådana förhållanden har det synts vara af intresse att här på ett ställe sammanföra de vigtigaste af dessa nyvunna data, hvilka i de flesta fall komma att under ett helt årtionde blifva de väsentligaste stödjepunkterna för kännedomen om de förnämsta kulturländernas folkmängd. En särskild uppmärksamhet torde dervid böra egnas en fråga, som för närvarande tilldrager sig kanske ett större intresse än någon annan inom befolkningsstatistiken, nemligen den hastiga tillväxten af folkmängden i de stora städerna. För jemförelses skull meddelas jemväl för hvarje land hufvudresultaten af de folkräkningar, som förut hållits under innevarande århundrade, äfvensom några allmänna data rörande sättet för folkräkningarnas utförande inom olika länder. Sverige. Göra vi då, såsom naturligt är, början med vårt eget land, så torde få anses såsom temligen kändt, att folkräkningarna hos oss försiggå på ett alldeles egendomligt sätt, nemligen genom utdrag

Sverige. 167 ur husförhörslängderna. Så har nu varit fallet i ett hundra fyrtio år, och någon grundad anledning hvarför vi skulle öfvergifva detta tillvägagångssätt har ännu icke förebragts. En betydelsefull förändring i folkräkningsarbetet har dock genomförts från och med 1860 års folkräkning, i det de förr af vederbörande pastorsembeten för hvarje församling upprättade tabellariska sammandragen utbytts mot nominativa förteckningar öfver hela folkmängden, hvilka förteckningar för enhetlig bearbetning insändas till Statistiska Centralbyrån. Endast i Stockholm, der kyrkoböckernas förande ej är underkastadt fullt samma bestämmelser som i det öfriga riket, ske folkräkningarna på ett sätt, som mera erinrar om det i andra länder vanliga, eller genom insamlande af uppgifter från invånarne sjelfva. Detsamma var fallet jemväl med staden Göteborg vid folkräkningarna åren 1868 80, men sedan Göteborgs kyrkoskrifningsväsende blifvit nyorganiseradt, i samband med stadens år 1883 genomförda indelning i territorialförsamlingar, har anledningen till en undantagsställning härutinnan för Göteborg bortfallit, och 1890 års folkräkning har jemvfil här försiggått under form af utdrag ur husförhörslängderna. I utländska skrifter ser man en och annan gång de svenska folkräkningarna frånkännas karakteren af verkliga folkräkningar och deras värde betviflas. En dylik uppfattning vittnar dock endast om obekantskap med specielt svenska förhållanden. Uppburet af en flerehundraårig, djupt rotfästad tradition, lemnar det svenska kyrkoskrifningsväsendet ett folkräkningsmaterial, som i fråga om fullständighet och värde mycket väl kan täfla med de flesta andra länders och med hänsyn till en del uppgifter, i fråga om hvilka vederbörande privatpersoner sjelfve kunna hafva intresse att lemna vilseledande upplysningar, eger ett gifvet företräde, såsom grundande sig på officiela embetsanteckningar. Så är t. ex. fallet med de betydelsefulla uppgifterna angående äktenskaplig ställning saint ålder. Den folkmängd, som genom våra svenska folkräkningar utrönes, är den s. k. rättsliga, i det hvarje person hänföres till den orts folkmängd, der han är rättsligen hemmahörande, oberoende af om hans vistelseort å folkräkningsdagen är en annan. I flertalet andra länder räknar man i stället den faktiska folkmängden. Skilnaden mellan dessa två slags folkmängder är dock endast undantagsvis af större betydelse. (Se härom mera under behandlingen af folkräkningarna i Schweiz, här nedan.) I senare tider har den tilltagande lösligheten inom alla samhällsförhållanden och befolkningens ökade rörlighet medfört åtskilliga svårigheter vid kyrkoböckernas förande. Sålunda måste nu vid hvarje mantalsskrifning en stor mängd personer utan vidare afföras, hvilka från hemorten försvunnit, utan att vederbörligen uttaga flyttningsbetyg. Dessa afförda (»qvarstående obefintlige») skulle enligt lag frånräknas folkmängden, hvil-

168 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. ket dock ofta nog icke göres förr än vid folkräkningen, som på detta sätt kommer att medföra en korrektion af åtskilliga för högt uppgifna folkmängdssiffror. A andra sidan är onekligt att en betydande del af de»obefintlige» fortfarande vistas inom rikets gränser och alltså tillhöra dess folkmängd, hvadan ett fullständigt afförande af hela antalet leder till för låga folkmängdssiffror, öfverhufvud torde kunna påstås, att genom nu gällande föreskrifter angående de qvarstående obefintlige Sveriges folkmängd uppgifves ett eller kanske ett par tiotusental lägre än den verkligen är. Att endast på denna grund utdöma vårt folkräkningssystem vore dock mycket förhastadt, ty mer än sannolikt är att vid andra länders folkräkningar ofullständigheten är minst lika stor eller ännu större. Kan således det hos oss använda folkräkningssättet utan fara underkasta sig en jemförelse med andra länders i fråga om uppgifternas fullständighet och värde, så står det säkerligen öfver hvarje jemförelse, när fråga blir om en annan, ej heller ovigtig sida, nemligen kostnaden. Samtliga utgifter för en folkräkning hos oss torde icke uppgå till mer än kanske ett fyrtiotusental kronor, eller mindre än 1 öre för hvarje person. I Norge kostade 1875 års folkräkning vid pass 200,000 kronor, eller fullt 10 öre pr inb., och i de stora länderna kunna utgifterna stiga till tiotal millioner. Den första folkräkningen i Sverige afser året 1751. Derefter höllos dylika hvart tredje år till och med år 1775, och sedan hvart femte till och med år 1860. Efter denna tid hafva folkräkningar hållits åren 1870, 1880 och 1890, alltså hvart tionde år. Utsträckandet af tiden mellan folkräkningarna har uppvägts af utvidgade tillfällen till folkmängdens summariska bestämmande jemväl för de mellanliggande åren, hvarom mera här nedan. Sveriges folkmängd har vid de under innevarande århundrade hållna folkräkningarna, hvilka i hvarje fall afsett årets sista dag, varit följande : År 1800 2,347,303» 1805 2,427,408 > 1810. 2,377,861. 1815 2,465,066» 1820 2,584,690 > 1825 2,771,252» 1830 2,888,082 > 1835 3,025,439 Ar 1840 3,138,887 > 1845 3,316,536 > 1860 3,482,541 1855 3,641,011» 1860 8,859,728 > 1870 4,168,525» 1880 4,565,668 > 1890. 4,784,981 Folkökningen har alltså varit ganska qjemn, i allmänhet svag under krigsperioden intill 1815, derefter stark under halfseklet 1816 1865 och slutligen under de sista tjugufem åren ånyo svag till följd af utvandrin-

Sverige. 169 gen. Beträffande de senaste årens tal bör för öfrigt erinras, att den omnämnda afskrifningen af qvarstående obefintlige första gången vidtogs år 1870. Under årtiondet 1881 90 föddes i Sverige 1,358,000 barn (dödfödda oberäknade) och afledo 792,000 personer, hvadan de föddes antal med 566,000 öfversteg de aflidnes. Lägges härtill det kända antalet af inflyttade, eller 48,000, så borde hela folkökningen egentligen ha uppgått till 614,000. I verkligheten besteg sig densamma, såsom ofvan synes, blott till 219,313. Skilnaden 395,000 förklaras, då man erinrar sig att under denna tidrymd 376,000 personer tagit utflyttningsbetyg till främmande land, och att ett betydligt antal derjemte afförts ur kyrkoböckerna såsom»obefintlige». Af dessa sistnämnda torde åtminstone en god del få anses utgöras af personer, som lemnat riket utan att derom göra anmälan och som således egentligen också äro att hänföra till den redan förut så oerhörda siffran för emigrationen. Har folkökningen fördelat sig ojemnt under olika år och årtionden, så har den varierat ej mindre, om man undersöker förhållandena å olika orter. Inskränker man betraktelsen till så stora områden som de särskilda länen, så finnes under ungefär den senaste mansåldern, eller mellan 1860- och 1890-årens folkräkningar, folkmängden inom hvarje län hafva ökats på sätt som antydes af följande tabell. Folkmängden utgjorde: Län. Ar 1860. Ar 1890. Stockholms stad 112,391 246,454 Stockholms län 121,737 152,715 Uppsala 92,586 121,091 Södermanlands 126,705 154,991 Östergötlands 240,917 266,619 Jönköpings 171,011 193,704 Kronobergs 152,225 160,835 Kalmar 221,029 232,847 Gotlands 50,137 51,337 Blekinge 117,875 142,602 Kristianstads 209,581 221,691 Malmöhus 284,430 368,817 Hallands 119,578 136,106 Län. Är 1860. År 1890. Göteborgs och Bohns... 214,342 297,824 Elfsborgs 269,322 275,780 Skaraborgs 222,240 247,074 Vermlands 247,171 253,326 Örebro 151,651 182,557 Vestmanlands 103,300 137,453 Kopparbergs 166,899 197,449 Gefleborgs 136,061 206,924 Vesternorrlands 116,669 208,763 Jemtlands 61,218 100,456 Vesterbottens 81,478 122,784 Norrbottens 69,225 104,783 Frånse vi Stockholms stad, hvars folkmängd under dessa trettio år mer än fördubblats, återfinnes alltså den starkaste tillväxten i Vesternorrlands län, der den uppgått till nära 80 procent; dernäst följa de öfriga fyra nordligaste länen med mellan 50 och 65 procent. Af enskilda orter med mycket stark folkökning framstår isynnerhet Medelpad, med 40,743 inb. vid trettioårsperiodens början och 86,657 vid dess slut, d. ä.

170 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. en tillväxt ungefär lika stark som i Stockholms stad. I de socknar, som bilda Sköns tingslag i Medelpad, växte folkmängden från 4,338 personer till 21,320 eller blef i det närmaste femfaldigad. En så stark tillväxt uppvisar -ej ens något stadssamhälle, i hvilket som helst af den Skandinaviska nordens länder. I flere af södra Sveriges län sjunker tillväxten ned till en ren obetydlighet. I Elfsborgs och Yermlands län samt på Gotland har densamma uppgått endast till något öfver 2 procent. Af tabellen här närmast ofvan synes dock, att inom hvart och ett af Sveriges län folkmängden år 1890 åtminstone i någon mån höjde sig öfver siffran för år 1860 och således åtminstone icke utvisar tillbakagång. Annorlunda blir resultatet om vi inskränka oss till det senast gångna årtiondet och till landsbygden. Folkmängden å hvarje läds landsbygd utgjorde åren 1880 och 1890: Landsbygden i År 1880. År 1890. Stockholms lin 138,262 141,835 Uppsala 92,799 96,291 Södermanlands 130,368 133,417 Östergötlands 225,935 213,127 Jönköpings 175,880 169,635 Kronobergs 164,801 154,229 Kalmar 219,632 205,465 Gotlands 47,746 44,235 Blekinge 111,176 111,370 Kristianstads 217,483 207,165 Malmöhus 265,258 260,954 Hallands 120,117 115,772 Göteborgs och Bohus... 173,046 180,507 Landsbygden i År 1880. År 1890. Elfsborgs län 272,613 255,431 Skaraborgs 240,099 226,443 Vermlands 252,669 235,468 Örebro 165,732 163,597 Vestmanlands 110,669 115,137 Kopparbergs 180,910 187,301 Gefleborgs 147,569 168,543 Vesternorrlands 154,709 189,759 Jemtlands 80,769 95,122 Vesterbottens 102,740 118,395 Norrbottens 84,265 96,085 Hela rikets landsbygd 3,875,237 3,885,283 Man finner nu, att folkmängden å landsbygden under de sista tio åren ökats endast i halfva antalet län, medan den andra hälften företer minskning. Sämst är ställningen i södra Sverige. På landsbygden i Östergötland, Småland, Öland och Gotland har folkmängden minskats från sammanlagdt 833,994 personer till 786,691, eller till 789,307 om man äfven för år 1890 räknar Motala stad till landet. Minskningen a landsbygden uppgår alltså i dessa län till 44,687 personer. Men hvart man än vänder sig i södra Sverige, äro förhållandena nästan enahanda. I Elfsborgs, Skaraborgs och Vermlands län har landsbygdens folkmängd nedgått från 765,381 personer till 717,342, eller med 45,039. Till och med i det rika Skåne har folkmängden aftagit på landsbygden (äfven i Malmöhus län) och likaså i Halland i begge landskapen tillsammans

Sverige. 171 från 602,858 till 583,891, eller med nära 19,000 personer. Såsom ett utomordentligt exempel på folkminskning inå anföras Sundals härad pu Dal, som egde 19,741 inb. år 1880, men tio år senare 16,441. Blott i tvenne af våra sydligare län kan landsbygden uppvisa någon tillväxt under denna tioårsperiod. Dessa äro Göteborgs och Bohus samt Blekinge. I det förra länet steg landsbygdens folkmängd från 173,046 till 180,507, och i Blekinge från 111,176 till 111,370, eller till 113,269 om Ronneby jemväl år 1890 hänföres till landsbygden. I mellersta Sverige äro förhållandena något bättre. Väl visar äfven här Örebro läns landsbygd en minskning, men blott från 165,732 till 163,597, och samtliga öfriga län förete en tillväxt, Mälareprovinserna från 472,088 till 486,680 och Kopparbergs län från 180,910 till 187,301. A Norra Sveriges landsbygd finna vi ändtligen en folkökning, som öfver hufvud kan anses till och med såsom mycket betydlig. I allt har de fem nordligaste länens landsbygd sett sitt inbyggareantal ökadt från 570,052 till 667,904, eller med nära nog ett hundratusental. Mången skulle vilja förklara denna stora folkökning såsom i främsta rummet framkallad af den betydande inflyttningen från södra Sverige, men så är likväl ingalunda förhållandet. Folkökningen i Norrland är till allra störste delen att tiliskrifva det egna nativitetsöfverskottet. Väl flyttar rätt mycket folk från det öfriga Sverige upp till Norrland, men utvandrareströmraen äfven från dessa nordliga trakter är tillräckligt stark att i det närmaste uppväga inflyttningen. Rikets hela landsbygd egde en folkmängd år 1880 af 3,875,237 personer och år 1890 af 3,885,283. Tillväxten under årtiondet utgjorde blott 10,046 personer, ehuru under samma tid 476,000 flere födts än som aflidit. Nästan hela nativitetsöfverskottet gick förloradt genom utflyttning dels till städerna, dels till främmande land. Efter denna kortfattade öfverblick öfver förhållandena å landsbygden, må egnas någon uppmärksamhet äfven åt folkmängdstillväxten i våra städer. Folkmängden i dessa sammanräknades första gången år 1805 och befanns då utgöra 232,057 personer. Ännu år 1840 hade siffran ej hunnit längre än till 303,683, men vid 1860 års slut till 434,519 och år 1890 till 899,698. Sistnämnda år bodde i städerna 18so procent af vårt lands befolkning, mot blott 9-67 procent år 1840 och 9-61 procent år 1805. Öfverhufvud har under senaste årtionden folkökningen i Sveriges städer i jemförelse med andra länders varit ovanligt stark, hvilket ej hindrar att vårt land allt framgent är ett af dem, der stadslifvets utveckling relativt taget är ringa. Mellan 1860 och 1890 årens folkräkningar har folkmängden inom en hvar af våra större städer vuxit på följande sätt:

172 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring är 1890. Folkmängd. År 1880. År 1890. Stockholm 112,391 246,464 Göteborg 37,043 104,657 Malmö 18,919 48,604 Norrköping 19,956 32,826 Gefle 10,975 23,484 Uppsala 8,459 21,511 Karlikrona 16,800 20,613 Helsingborg 5,333 20,410 Jönköping 7,444 19,682 Lnnd 8,412 15,023 Örebro 7,377 14,547 Sundsvall 4,432 13,215 Folkmängd. År 1860. År 1860. Linköping 6,138 12,649 Landskrona 5,703 12,253 Halmstad 3,945 11,825 Kalmar 8,061 11,772 Eskilstuna 4,628 10,909 Kristianstad 5,733 10,670 Söderhamn 2,786 10,093 Karlstad 4,514 8,716 Ystad 5,324 8,236 Västerås 4,541 8,122 Borås 2,988 8,106 Falnn 4,970 8,010 Under denna tidrymd hafva alltså Helsingborg och Söderhamn nära fyrdubblat sin folkmängd och Sundsvall och Halmstad tredubblat densamma. I flertalet här upptagna städer har folksiffran mer än fördubblats. Den stora tillväxten i Göteborg beror till en mindre del på utvidgning af stadens område. Innan vi lemna vårt eget lands folkräkningsförhållanden, torde till sist böra med några ord beröras det sätt, hvarpå invånareantalet hos oss fastställes för de år, som ligga emellan folkräkningarna. Detta sker i hvarje församling för sig på grund af presterskapets anteckningar om födde och döde samt in- och utflyttade, öfver hvilket allt en beräkning (»summarisk redogörelse») årligen från pastorsembetet insändes till Statistiska Centralbyrån. En kontroll öfver dessa beräkningars riktighet lemnar sjelfva rikssuraman, hvilken ju bör utgöras af föregående års folkmängd, ökad med antalet födde och från främmande land inflyttade, men minskad med antalet döde och emigranter, medan den inrikes omflyttningen, om anteckningarna om densamma äro riktiga, för hela riket bör neutralisera sig sjelf. I stort taget bör erkännas, att denna kontroll i allmänhet utfaller tillfredsställande, åtminstone om man frånser hufvudstaden Stockholm. En ytterligare kontroll och revision vinnes slutligen vid folkräkningarna. Förmedels dessa anordningar har det varit möjligt att i vårt land gifva legal och politisk betydelse åt folkmängdssummorna för hvarje ort jemväl för de år, som ligga emellan folkräkningarna, ett förhållande som i andra länder är i hög grad sällsynt. Finland. Öfvergå vi till främmande länder, böra vi först vända oss till ett land, som i fråga om sättet för folkräkningarnas utförande

Sverige. Finland. 173 står på väsentligen samma ståndpunkt som vi sjelfva. Så är förhållandet med vårt gamla dotterland Finland, som äfven härutinnan bevarat sina gamla svenska traditioner. De finska folkräkningarna grunda sig, liksom våra, på husförhörslängderna. I Finland har man dock hittills bibehållit det tillvägagångssätt, som hos oss afskaffades år 1860, eller att det tabellariska arbetet utföres af pastorsembetena, hvart och ett för sin församling.. Några nominativa förteckningar öfver folkmängden eger man således här ännu icke. Folkräkningar höllos i Finland under den svenska tiden på samma gång som hos oss, och efter de båda ländernas åtskiljande fortfarande hvart femte år ända till och med 1880; derefter har bestämts, att desamma skola hållas blott hvart tionde år. Den senaste är alltså af den 31 december år 1890. Finlands folkmängd har vid de olika räkningarna befunnits utgöra: 1 ) ir 1800 834,829 1805 895,773 > 1810 863,268 > 1815 1,095,957» 1820 1,177,546» 1825 1,259,151» 1830 1,372,077 > 1835 1,393,727 > 1840 1,445,626 År 1845 1,547,724» 1850 1,636,915 > 1855 1,688,705» 1860 1,746,725. 1865 1,843,245 > 1870 1,768,769 > 1875 1,912,647» 1880 2,060,782» 1890 2,380,142 Språnget mellan åren 1810 och 1815 beror på Viborgs läns återförenande med det öfriga Finland år 1812. Minskningen åter år 1870 i jemförelse med år 1865 vittnar om Finlands lidanden under hungersåren 1867 och 1868. Sedan dess har tillväxten varit så mycket starkare. På de sista tjugo åren har Finlands folkmängd ökats med vid pass 600,000 menniskor, eller omkring 35 procent. Hastigast växer i Finland folkmängden i Tavastehus, Nylands och Vasa län. Mellan 1860 och 1890 ökades folkmängden i Tavastehus län från 163,257 till 257,852, eller med inemot 60 procent, i Nylands län (med Helsingfors) från 162,437 till 239,456, eller med inemot 50 procent, samt i Vasa län från 294,695 till 417,192, eller med öfver 40 procent. Den svagaste tillväxten visar S:t Mikels län, från 157,176 till 180,920, eller endast 15 procent. Finlands städer upptaga en mycket ringa del af landets folkmängd, men de befinna sig i en stark tillväxt. Sammanlagda stadsfolkmängden utgjorde blott 84,599 personer år 1840 och ännu år 1860 blott 109,524, ') Resultaten af folkräkningen 1890 hafvs benäget meddelats af Aktuarien Augwt Hjelt i Helsingfors.

174 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. men besteg sig år 1890 till 235,228. städer har folkmängden utgjort: År 1860. År 1890. Helsingfors 21,698 61,530 Ibo 16,870 30,096 Viborg 5,194 20,763 Tammerfors 5,232 20,132 Inom landets mera betydande Ar 1880. Ar 1890. Uleiborg 7,018 12,665 Vasa 3,966 10,297 Björneborg 7,130 10,010 Knopio 4,066 8,882 Tillväxten har alltså varit synnerligen stark i Helsingfors, Yiborg och Tammerfors, som tre- till fyrfaldigat Bin folkmängd. Beträffande Viborg synes dock folksiffran för år 1860 vara tvifvelaktig och möjligen för låg. Den faktiska folkmängden utgjorde, enligt den 1 december 1890 anstäld särskild räkning, i Helsingfors 65,535 personer, i Åbo 31,382, i Tammerfors 20^483, i Viborg 20,349 och i Uleåborg 10,592. För de år, som förflyta mellan folkräkningarna, beräknas folkmängden i Finlands församlingar på ungefärligen samma sätt som i våra svenska. Huruvida utflyttningarna verkligen fullständigt registreras, kan dock synas tvifvelaktigt. Norge. Vända vi så våra blickar till vårt närmaste grannland Norge, så finna vi folkräkningarna derstädes försiggå, icke på något sätt, som erinrar om det nyss beskrifna svenska och finska, utan enligt den allmänt europeiska metoden, medels insamlande af individuella uppgifter, ett insamlande som till och med ibland ett så litet folk som det norska sysselsätter en hel armé af flere tusen räknare. I Norge har härvid i synnerhet folkskoielärarekåren lemnat ett värdefullt bistånd. I det följande skola vi finna, att man i vissa länder egnar den ena, i andra länder en annan gren af folkräkningsarbetet en särskild uppmärksamhet, beroende af omständigheter, som äro för det ena eller andra landet egendomliga. I Norge synes man särskildt hafva lagt sig vinn om den i allmänhet mycket vanskliga frågan om befolkningens fördelning efter yrken, hvilken i detta land med dess enkla och skarpt skilda näringsgrenar erbjuder mindre svårigheter än i de flesta andra länder. Ett annat för den norska folkmängdsstatistiken utmärkande drag är att man städse söker evalvera resultaten af äldre räkningar till att afse fullt samma administrativa områden som den senast utförda räkningen. Man har på detta sätt fått flere olika serier af folkmängdsuppgifter, hvilka möjliggöra ett ytterst noggrannt bedömande i hvarje särskildt fall af folkökningen. De norska folkräkningarna under innevarande århundrade hafva försiggått å nedanstående tider och lemnat såsom resultat, att landets (rättsliga) folkmängd utgjorde:

Finland. Norge. 175 Den 1 febr. 1801 883,038 Den 30 «pril 1815 886,374 Den 27 nor. 1885 1,051,318 Den 29 nov. 1835 1,194,827 Den 31 dec. 1845 1,328,471 Den 31 dec. 1855 1,490,047 Den 31 dec. 1865. 1,701,756 Den 31 dec. 1875 1,818,853 Den 1 jan. 1891 1,999,176 Beträffande den senaste folkräkningen må nämnas, att den anförda siffran är endast preliminär, och att, med tillägg af norska sjömän i utlandet, Norges folkmängd den 1 januari 1891 anses hafva med några tusental öfverstigit 2 millioner. Efter år 1815 höllos folkräkningarna regelbundet med tio års mellantider ända till 1875, men derefter lät man femton år förflyta till nästa folkräkning, den af 1890 (1 jan. 1891). För framtiden torde väl afsigten vara att åter upptaga tioårsserien, mon nu vid hvarje årtiondes slut i stället för vid dess midt. På detta sätt skulle de svenska och norska folkräkningarna komina att till tiden sammanfalla. Liksom i Sverige ökades folkmängden i Norge mycket hastigt under det halfva århundradet mellan 1815 och 1865, medan efter sistnämnda år framåtskridandet i betydlig grad hämmats genom utvandringen. Äfven i Norge har tillväxten varit starkast i rikets nordligaste delar. Mellan 1865 och 1890 ökades Finmarkens folkmängd från 20,329 till 29,110, Tromse amts från 45,338 till 65,090, och Nordlands amts från 89,668 till 131,837. Deremot minskades under samma tidrymd Hedemarkens amts folkmängd från 120,442 till 118,998, Nordre Trondhjems amts från 82,489 till 81,134 och Kristians amts till och med från 124,980 till 107,873. Låter man de aritmetiska media mellan 1855 och 1865 årens folkräkningar representera folkmängden år 1860, skulle folkökningen i Norges större städer under senaste trettio år låta sig bedömas af följande tal. Folkmängden utgjorde, för 1860 enligt nämnda antagande: Ar 1860. Ar 1890. Kriatiania 49,324 150,444 Bergen 26,107 53,686 Trondhjein 17,649 25,051 Stavanger 14,182 23,930 Drammen 11,474 20,684 Kristiausand 10,198 12,831 Fredriksstad 4,153 12,463 Ar 1860. Ar 1890. Larvik 5,635 11,269 Fredrikshald 8,279 11,219 Kristiansund 5,000 10,386 Skien 4,400 8,954 Ålesnnd 2,757 8,415 Mosa 4,092 8,047 Kristianias folkmängd har alltså under denna tid tredubblats, delvis genom betydande utvidgningar af stadens område. Äfven Fredriksstad och Ålesund hafva blifvit tre gånger större samhällen än för en mans- Stat. Tidtkr. 94:e häftet. 2

176 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. ålder sedan; men i en del af Norges större städer, t. ex. Trondhjem och Kristiansand, har tillväxten varit ganska svag. Folkmängden i Norges samtliga städer, bland hvilka i den norska statistiken inräknas jemväl»ladesteder», motsvarande våra köpingar, uppgick år 1855 till 203,265 personer, år 1865 till 266,292 och år 1890 till 473,639. För tiden mellan folkräkningarna kan Norges folkmängd såsom helhet temligen noggrannt beräknas, genom kännedomen om antalet födde och döde samt emigrationen (hvartill komma de svenska uppgifterna om utflyttningar från Sverige till Norge). I fråga om landets olika delar har man deremot icke tillräckliga stödjepunkter för en dylik beräkning, enär uppgifter saknas om den inländska omflyttningen. Norska Statistiska Centralbyrån sökte en tid ersätta denna brist genom minutiösa sannolikhetsberäkningar, men har nu uppgifvit detta arbete. Ar 1885 höllos i Norges samtliga städer folkräkningar på bekostnad af respektive kommuner. I Danmark hafva regelbundet återkommande folkräkningar förekommit först under de sista femtio åren. Mellantiden är numera tio år, dervid liksom i Sverige folkräkningarna äro förlagda till de årtal, som sluta på O (1870, 1880 o. s. v.) I Danmark anses dock den för folkräkningen lämpligaste tidpunkten på året vara icke den 31 december utan den 1 februari, hvilken senare dag också vid de sista åtta folkräkningarna användts. På så sätt inträffa de danska folkräkningarna alltid elfva månader före de svenska. Vi kunna härvid ej undertrycka den anmärkningen, att om i Danmark allt framgent den 1 februari anses böra bibehållas såsom räkningsdag, så borde räkningarna åtminstone framflyttas till de årtal, som sluta med 1 (1881, 1891 o. s. v.) I så fall skulle de komma att med blott en månad skilja sig från den tidpunkt, som användes i Sverige och i flere andra länder och som äfven i och för sig torde vara den mest rationela. I fråga om metoden torde de danska folkräkningarne icke förete några väsentliga afvikelser från den i Europa, utom i Sverige och Finland, allmänt gängse. Konungariket Danmarks folkmängd, frånsedt Färöarna, har utgjort vid de folkräkningar, som hållits under innevarande århundrade: Den 1 februari 1801 925,680 Den 1 febmari 1855 1,499,850» 18 febrnari 1834 1,223,797. 1 februari 1860 1,600,551 > 1 februari 1840 1,283,027 > 1 februari 1870 1,784,741 > 1 februari 1845 1,350,327 > 1 februari 1880 1,969,039 > 1 februari 1850 1,407,747» 1 februari 1890 2,172,205 För den senaste räkningen är resultatet ännu blott preliminärt.

Norge. Danmark. Tyskland. 177 Sedan år 1860 har folkmängden på de danska öarna vuxit från 908,156 till 1,229,844, eller med omkring 35 procent, och på Jutland från 692,395 till 942,361, eller med 36 procent. På Färöarna lefde år 1890 en folkmängd af 12,954 personer, och på Island vid 1888 års slut ett antal af 69,224. Danmarks stadsbefolkning uppgick år 1860 till 360,919, men år 1890 till 663,121. Medräknas.äfven Köpenhamns förstäder samt de s. k. handelsplatserna, stiger siffran för sistnämnda år till 737,709 personer, eller i det närmaste 34 procent af riksfolkmängden. Häraf kommer mer än hälften på Köpenhamn ensamt, nemligen på staden sjelf 312,387 och på förstäderna 62,864. Tillväxten i Danmarks större städer framgår af följande folkmängdssiffror: Ar 1860. År 1890. Köpenhamn med först..- 170,000 375,251 Århns 11,009 33,308 Odense 14,255 30,277 Ålborg 10,069 19,503 Horsens 8,980 17,290 Randers 9,725 16,617 Helsingör 8,442 11,082 År 1860. År 1890. Fredericia 6,261 10,044 Kolding 3,978 9,657 Vejle 4,920 9,014 Svenaborg 5,537 8,755 Viborg 4,861 8,352 Rönne 6,435 8,286 Tillväxten har alltså i de flesta af dessa städer varit ganska stark. I Danmark göras i allmänhet inga som helst beräkningar angående folkmängden för de år, som ligga mellan folkräkningarna. I staden Köpenhamn anordnades år 1885 en folkräkning på kommunens bekostnad»tysklands enhet» blef ej heller på det statistiska området till full verklighet förr än år 1871. Af detta år är den första allmänna tyska riksfolkräkningen. Derefter hafva sådana hållits åren 1875,1880,1885 och 1890, alltid den 1 december, och afse desamma den faktiska folkmängden. Redan derförut hade i de till tyska tullföreningen hörande staterna folkräkning hållits hvart tredje år (den 3 december) från och med 1834; den sista af dessa hölls den 3 december 1867, alltså efter Nordtyska förbundets bildande, och omfattade samtliga tyska stater. I Preussen begynte de regelbundna folkräkningarna år 1810 (efter 1822 hvart tredje år), i konungariket Sachsen år 1815, i Bayern år 1827 (efter det en enstaka räkning anordnats 1818), i Baden år 1821 o. s. v.; samtliga dessa uppgingo sedan i serien af tullförbundets folkräkningar. Att meddela resultatet af alla dessa folkräkningar, skulle alltför mycket taga utrymmet i anspråk. Blott för de fem största staterna må de samma anföras (se nedanstående tabell). Tilläggas må, att Preussens

178 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. folkmängd år 1813, under den stympade monarkiens djupaste betryck,uppgick blott till 4,251,087, men år 1816, efter rikets återställande, till 10,349,031. Preussiska monarkiens folkmängssiffra för år 1867, med dess tillväxt af bortemot 5 millioner menniskor mot år 1864, förklaras af de år 1866 annekterade provinsernas tillkombt. I öfrigt är i ögonen fallande den svaga folkökningen i Sydtyskland, särskildt mellan åren 1834 och 1855, i jemförelse med de båda nordtyska staternas. Ar 1834 voro Sachsen och Wurtemberg nästau lika folkrika; år 1890 deremot var den förra staten nära tre fjerdedelar starkare befolkad än den senare. På de sista tjugufem åren har Sachsens folkmängd vunnit den ofantliga tillväxten af 50 procent. Slutsummor för hela det nuvarande tyska riket kunna icke erhållas genom»die zollabrechnungsbevölkerung», men Tyska rikets statistiska byrå har ungefärligen utfyllt luckorna ända tillbaka till år 1816. Folkmängden å det område, som nu bildar tyska kejsarriket (Elsass Lothringen inberäknadt), har sålunda utgjort, dels enligt nämnda beräkningar, dels, från och med år 1875, enligt folkräkningarna: År 1816 24,831,396, 1820 26,291,606, 1825 28,111,269, 1830 29,518,125, 1835 30,935,648, 1840 32,785,150, 1845 34,396,065 > 1850 85,395,496 Är 1855 36,111,644» 1860 37,745,187, 1865 39,653,544» 1870 40,816,249, 1875 42,727,372, 1880 45,234,061, 1885 46,855,704, 1890 49,428,470

Tyskland. 179 På tre fjerdedels århundrade har Tysklands folkmängd alltså ökats med det väldiga beloppet af 25 millioner menniskor och jemnt fördubblats. Tyskland har, såsom bekant, under de senaste trettio åren befunnit sig i en afgjord öfvergång från landtbruksidkande till industriidkande land. Under sådana förhållanden har man skäl att vänta en stark utveckling af de tyska stadssamhällena, och denna förväntan blir icke besviken. I städerna med öfver 100,000 inb. år 1890 utgjorde folkmängden nämnda år samt ungefär trettio år tidigare: Ar 1861. ' År 1890. Berlin 647,571 1,578,794 Hamburg m. förstad... 175,683 569,260 Leipzig 78,495 353,272 Munohen 148,201 348,317 Breslau 145,589 335,186 Köln 120,568 281,681 Dresden 128,152 276,085 Magdeburg 86,301 202,234 Frankfurt a/m 75,930 179,985 Hannover 71,170 165,499 Köningsberg 94,579 161,666 Dusseldorf 41,292 144,642 Altona 46,524 143,249 Ar 1861. > Ar 1890. Niirnberg 62,797 142,403 Stuttgart 56,103 139,659 Chemnitz 45,432 138,955 Elberfeld 56,307 125,899 Bremen 67,217 124,887 Strassburg 82,014 128,500 Danzig 82,765 120,338 Barmen 49,787 116,144 Stettin 64,431 116,228 Crefeld 50,584 105,876 Aachen 59,941 103,470 Halle 42,976 101,401 Braunschweig 43,232 101,047 En del af talen för år 1890 äro blott preliminära. Som synes är det rena undantagsfall att finna tyska storstäder, som ej åtminstone fördubblat sin folkmängd. Flerstädes, såsom i Berlin, Leipzig, Köln o. a., beror den starka tillväxten i högre eller lägre mån på iuförlifvandet af förstäder, men i de flesta fall torde folkmängden i dessa förstäder för trettio år sedan hafva varit temligen obetydlig. Ett undantag gör Leipzig, hvars folkmängd år 1861, för att bli jemförlig med 1890 års, torde böra höjas till omkring 110- à 115,000. Äfven efter denna korrektion finnes Leipzig hafva under trettio år mer än trefaldigat sin folkmängd. Ännu märkvärdigare är dock, när man tager hänsyn till företeelsens absoluta omfång, utvecklingen af våra dagars Berlin. För två hundra år sedan egde tyska rikets nuvarande hufvudstad näppeligen 50,000 inb., eller vid pass så mycket som dåtidens Stockholm; i närvarande stund eger Berlin, om äfven de under senaste åren nppståndna, ännu ej införlifvade förstäderna medräknas, en folkmängd af bortemot 2 millioner menniskor. Till och med i Amerika är det svårt att finna ett mostycke ' Eller i enstaka fall något af de närmaste åren.

180 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. till en så hastig uppblomstring af ett storstadssamhälle, och i Europa är Berlin i detta hänseende utan all fråga ensamtstående. Hela stadsfolkmängden i Tyska riket uppskattades år 1885 till 20 1 /, millioner menniskor eller nära 44 procent af riksfolkmängden, mot fjorton år tidigare endast 36 %. Äfven i Tyskland är alltså den dag föga aflägsen, då landsbyggden skall befinnas i minoritet gentemot städerna. Särskildt är det de stora städerna, som i allt högre grad draga befolkningen till sig. År 1871 voro 4'8 % af tyska rikets innebyggare medborgare af storstadssamhällen (om såsom sådana räknas städer med hundra tusen inb. och deröfver); år 1885 var detta fallet med 9% % och i närvarande stund med 127s # Mellan åren 1867 och 1885 utgjorde årliga folkökningen : I atäder med öfver ett hundra tusen innebyggare., 26'S promille > > > mellan tjugu och hundra tusen innebyggare... 23'C > > >» > fem och tjugu tusen»... 18'3 > > > >» tvä och fem tusen»... 9'9 > A landsbygden 2'0» Dessa siffror tala för sig sjelfva. I tyska riket hallas folkräkningarna, såsom ofvan visats, ännu så ofta som hvart femte år. Till följd deraf blir behofvet af folkmängdens beräknande under mellantiderna mindre trängande än i flere andra länder. För bestämmande af de relativa talen för födda och döda o. s. v. plägar dock tyska rikets statistiska byrå hvarje år göra en kalkyl öfver medelfolkmängden. I enskilda städer föras ofta noggranna anteckningar öfver»zugezogene» (födde och inflyttade) och»weggezogene» (döde och utflyttade). På så sätt fastställes folkmängden mångenstädes hvarje vecka. I det såsom ett mönbter för ett väl administreradt samhälle alltid ansedda Berlin bar man härutinnan kommit till ett resultat, som näppeligen torde kunna öfverträffas. Den från föregående folkräkning genom nyssnämnda anteckningar om tillkomna och afgångna»fortgeschriebene bevölkerung» upptogs den 30 november 1890 till 1,575,485 och den dagen efter företagna folkräkningen gaf ett resultat af 1,577,894. Under sådana förhållanden kan man ock utan misstro mottaga den upplysningen, att Berlins folkmängd söndagen den 27 mars 1892 uppgick till 1,629,761, förstäderna oberäknade, hvilka, såsom redan omnämnts, skulle höja den gemensamma folkmängdssiffran till inemot 2 millioner. Folkräkningarna i Berlin under senare år omfatta en hardt när otrolig mångfald af ingående uppgifter rörande stadens befolknings- och bostadsförhållanden, hvartill näppeligen någonstädes torde kunna uppvisas ett motstycke.

Tyskland. Nederländerna. 181 Nederländerna. I likhet med förhållandena i de flesta andra länder numera, låter man också i Nederländerna tio år förflyta mellan folkräkningarna, men något olämpligt är att man här anser de årtal som sluta med 9 (1879, 1889 o. s. v.) såsom tioårsperiodernas sista år, ett åskådningssätt, som alltmera öfvergifves i andra länder. Folkräkningar hafva under innevarande århundrade i Nederländerna hållits vid följande tidpunkter och gifvit nedanstående resultat: Den 1 januari 1830 2,613,487 Dea 1 december 1869 3,579,539 > 1 januari 1840 2,860,559» 31 december 1879 4,012,693 > 19 november 1849 3,056,879» 31 december 1889 4,511,415 > 31 december 1859 3,309,128 Folkmängden har alltså under de sista tjugu åren ökats mycket hastigt i detta land, som hör till de allra tätast bebodda områden på jordklotet. Af de särskilda landsdelarna visa de båda hufvudprovinserna, Nord- och Sydholland, den största tillväxten, från 1,143,256 år 1859, till 1,483,520 år 1879 och 1,779,130 år 1889; på det sista årtiondet har tillväxten alltså utgjort ej mindre än 20 procent. Folkmängdstätheten i dessa nejder stiger till öfver 300 personer pr qvkm., eller jemförligt med de bästa delarna af Belgien. Nederländerna hafva sex stader med öfver femtio tusen inb. Folkmängden ntgjorde åren 1859 och 1889: Årl8S9. År 1889. År 1859. År 1889. Amsterdam 243,304 408,061 Utreoht 52,894 84,346 Rotterdam 106,122 201,858 Gronningen 35,771 56,038 «'Gravenhage 78,318 156,809 Haarlem 27,719 50,500 Tre af dessa städer hafva allstå under dessa trettio år vid pass fördubblat sin folkmängd; i de öfriga tre har tillväxten varit något mindre. Får man tro äldre uppgifter, skulle Amsterdam redan år 1785 egt en folkmängd af 285,000 personer, ett tal som år 1814 sjunkit ända ned till 180,000. Nederländernas folkmängdsstatistik är, liksom äfven den belgiska, af särskildt intresse för oss svenskar, emedan man här anställer årliga beräkningar öfver folkmängden å hvarje ort, synbarligen efter ungefär samma metod som i Sverige. Hittills åtminstone tyckas emellertid dessa försök i Nederländerna hafva utfallit mindre väl än i vårt land. Håller man sig till riket i dess helhet, finnes dess folkmängd för den 31 december 1868 beräknad till 3,628,468 och borde alltså, efter nativitetsöfverskottet att döma, den 1 december 1869 utgjort omkring 3,665,000, men

182 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. befans vid den samma dag verkstälda folkräkningen (se tabellen här ofvan) utgöra endast 3,579,529, eller mer än 80,000 lägre. Vid folkräkningen den 31 december 1889 befans misstaget vara betydligt mindre, men uppgick dock fortfarande till öfver 37,000 personer. I Sverige, med en något större folkmängd, har korrektionen ingen gång öfverstigit 25,000 personer, och besteg sig vid 1890 års folkräkning endast till 13,000, hvaraf fullt tredjedelen är att tillskrifva ensamt det mindre väl ordnade kyrkoskrifningssystemet i staden Stockholm. I det med Nederländerna länge förenade lilla storhertigdömet Luxembnrg höllos från och med år 1843 folkräkningar hvart tredje år, i gemenskap med Tyska tullförbundet, till hvilket Luxemburg ännu hör. Den sista af dessa folkräkningar hölls år 1871; derefter hafva räkningarna i Luxemburg inskränkts till en vid slutet af hvarje årtionde, den 1 december 1880 och 1890. Storhertigdömets folkmängd utgjorde: Den 3 december 1843 179,904» 1 deoember 1871 197,504 Den 1 december 1880 209,670» 1 december 1890 211,088 Hufvudstaden Luxemburg är en småstad med 18,187 innebyggare år 1890. Belgien. I detta land, der genom den store Quetelet befolkningsstatistiken tidigt nådde en hög grad af utveckling, höllos de första folkräkningarne åren 1846, 1856 och 1866. Kom så Statistiska kongressens resolution (i Petersburg 1872), att räkningarna helst borde förläggas till de årtal, som sluta med 0 (1870, 1880 o. s. v.). Belgien, kongressens hemland, ansåg som en hederssak, att så mycket som möjligt efterkomma dess önskningar. För att förmedla öfvergången höll man år 1876 en summarisk folkräkning, utan större detaljarbeten, men först år 1880 den egentliga, stora räkningen, hvilken upprepats år 1890. Alltsedan år 1856 hafva de belgiska folkräkningarna hållits på årets sista dag, den 31 december. Folkmängden i Belgien har utgjort enligt räkningarna: Den 15 oktober 1846 4,337,196» 31 december 1866 4,529,461» 31 december 1866 4,827,833 Den 31 december 1876 5,356,185» 31 december 1880 5,520,009» 31 deoember 1890 6,069,321 Från att öfver hufvud hafva varit rätt svag har folkökningen alltså blifvit allt starkare och kan för närvarande, från allmänt europeisk synpunkt, betraktas såsom fullt medelmåttig. Från det så oerhördt tätt befolkade landets egen synpunkt vore man snarast böjd för att anse tillväxten alltför stark, men belgierne visa dock ännu ingen större lust att

Nederländerna. Luxemburg. Belgien. 183 utvandra, ej ens till den belgiska nationens nya stora lydrike vid Kongofloden. Mellan åren 1856 och 1890 har folkmängden i Brabant ökats från 748,840 till 1,106,158, eller med innemot 50 procent, i Lûttich från 503,662 till 756,734, eller med fullt 50 procent, i Antwerpen från 434,485 till 699,919, eller med öfver 60 procent, i Hennegau från 769,065 till 1,048,546, i Flandern från 1,401,872 till 1,687,968, i Namur från 286,075 till 335,471, samt i Luxemburg och Limburg från 385,462 till 434,525. Låter man för de belgiska större städerna folkmängden omkring år 1860 repsenteras af media mellan 1856 och 1866 årens folkräkningsresultat, framgår folkökningen under de sista trettio åren af nedanstående tal. Folkmängden utgjorde: Omkr. år 1860. År 1890. Omkr. år 1860. År 1890. Brussel med förstäder 250,981 425,228 Mecheln 32,788 51,014 Antwerpen 110,015 224,012 Vemers 29,563 48,907 Gent 112,140 148,729 Brugge 47,844 47,497 Luttich 94,270 147,660 Såsom förstäder till Briissel äro räknade följande kommuner, hvilkas folkmängd utgjorde år 1890: Anderlecht 32,311, Etterbeek 17,735, Ixelles 44,497, Laeken 25,289, Molenbeek-Saint- Jean 48,723, Schaerbeek 50,826 och Saint-Josse-ten-Noode 29,709; ett par af dessa skulle, räknade för sig, få plats bland landets betydligare städer. Från 1856 till 1890 har sammanlagda folkmängden i dessa förstäder vuxit från 98,153 till 249,090, men deremot i det egentliga Briissel, som längesedan antagit karakteren af ett»city», från 152,828 till blott 176,138. Med undantag af Briissel (med förstäder) samt Antwerpen visa Belgiens större städer icke några märkligare framsteg. Det ålderdomliga Brûgge är till och med fullkomligt stationärt. I Belgien låter sig ej göra, såsom i andra länder, att angifva stadsfolkmängdens sammanlagda belopp, då den belgiska statistiken längesedan upphört att göra någon skilnad mellan land och stad. Faktiskt torde väl ock denna skilnad i Belgien vara mera sväfvande än i de flesta andra länder. Af de ofvan upptagna»kommunerna» kunna dock alla äfven med historisk rätt kallas städer. För de år, som förflyta mellan folkräkningarna, beräknas inbyggareantalet inom hvarje kommun enligt civilregistren, ungefär på samma sätt som hos oss, och lagens stadganden om en bestämd skrifningsort för hvarje medborgare tyckas vara åtskilligt strängare än i Sverige. Icke desto mindre falla de belgiska beräkningarna i allmänhet särdeles illa ut. Enligt civilregistren borde Belgien den 31 december 1866 hafva egt omkring 4,990,000 innebyggare, men den samma dag verkstälda folk-

184 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. räkningen gaf blott 4,827,833, eller 162,000 personer mindre. En liknande differens på 65,000 personer hann man åsamka sig till och med på blott de fyra åren mellan räkningarna af 1876 och 1880. Den 31 december 1890 hade man i civilregistren hunnit till en folkmängd af 6,147,041, men folkräkningsresultatet blef 6,069,321. Denna gång hade man alltså kommit till ett fel på 77,720 personer, hvilket emellertid, om man besinnar att det kraft en tid af ett helt årtionde, betecknar åtminstone ett bestämdt framsteg i jemförelse med de tidigare försöken. Af ej ringa betydelse för bestämmandet af Belgiens folkmängd är nian tvifvel det faktum, att en stor mängd belgiska undersåtar för längre eller kortare tid uppehålla sig i de franska gränsprovinserna. Ensamt i departementet Nord räknar man belgier till ett antal af flere hundra tusen. På de Blitlska öama äro de regelbundna folkräkningarna årsbarn med århundradet; den första af dem hölls nemligen den 10 mars 1801. Mellantiderna hafva alltid utgjort vid pass ett årtionde. Någon bestämd dag iakttages icke, men samtliga folkräkningarna hafva hållits på våren eller försommaren, under senare tider alltid i början af april månad. Den räknade folkmängden vid hvarje tillfälle framgår af nedanstående tabell: De båda först anförda talen för Irland, äfvensom för de mindre öama, grunda sig blott på beräkningar. Folkräkningarna på Irland före år 1821 anses sakna allt värde. Talen från 1891 års räkning äro ännu endast preliminära; för soldater och sjömän å utrikes ort är 1881 års siffra reproducerad, inom parentes.

Belgien. Britiska öarna. 185 Af tabellen framgår, att folkmängden i England med Wales nu är mer än tre gånger större än vid århundradets början, och att Skotlands folkmängd under samma tid vuxit med 150 procent, medan deremot Irlands befolkning, som under de första fyrtio åren steg med inemot tre femtedelar, under de sista fem årtiondena befunnit sig i en oafbruten minskning och nu är en half million lägre än vid ingången af detta århundrade. Af de förenade rikenas sammanlagda folkmängd upptog Irland år 1841 vid pass 30 procent, men år 1891 endast något mer än 12 procent. Det senast gångna årtiondet har i det hela beredt de stolta briterna en viss missräkning. Man hade väntat, att»the united kingdoms» folkmängd år 1891 skulle öfvergå Frankrikes (38% millioner) och utan större afrundning kunna uttryckas med det jemna talet 40 millioner. Resultatet visar, att man ännu har ett godt stycke till sistnämnda siffra, och de förenade konungarikena stodo år 1891 fortfarande efter Frankrike. (I närvarande ögonblick, år 1892, torde det sistnämnda ej längre vara händelsen.) Orsakerna till den jemförelsevis ringa folkökningen under 1880-talet äro dels ett minskadt nativitetsöfverskott, beroende på en betydlig nedsättning i nativitetssiffran, dels ökad utvandring. För mellantiden mellan de båda folkräkningarna (1 april 1881 31 mars 1891) ställer sig förhållandet sålunda: Nativitets- w ivsv«: Såledei: öfvemkott. FolkoltI» n g- Förlust. England 3,630,761 3,026,579 604,182 Skotland 507,974 297,530 210,444 Irland 267,653-468,674 736,327 I allt uppgick alltså nativitetsöfverskottet till 4,406,388, folkökningen till 2,855,435 och förlusten genom utvandringen till 1,550,953 personer. Det egentliga England är obestridligen Europas tätast befolkade land. Oerhörd är sammanhopningen af menniskor i första rummet omkring Thamsens utlopp (jättestaden London) och dernäst omkring Merseys (grefskapet Lancaster). På en ytvidd af en half million hektar, eller ungefär så mycket som Malmöhus län i Sverige, bo omkring nedre Thames ej mindre än 6 millioner menniskor, och omkring nedre Mersey 4 millioner. Såsom vanligt i våra dagar, gäller äfven här den regeln, att»den mycket har, honom skall mera gifvas», d. v. s. folkökningen är i allmänhet starkast just i de trakter, som redan äro tätast befolkade. Under de sista trettio åren har grefskapet Lancasters folkmängd stigit från 2,429,440 personer till 3,926,798, eller med 60 procent, och lika stark har tillväxten varit i de Yorkska grefskapen, från 2,033,610 till 3,208,813. I Durhamshire (omkring Sunderland) samt Glamorganshire i Wales (med Mertyr Tydfil, Cardiff och Swansea) har folkmängden til! och med för-

186 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. dubblats, i Durham från 508,666 till 1,016,449 och i Glamorgan från 317,752 till 687,147. I det undangömda Cornwall deremot har folkmängden aftagit, från 369,390 till blott 322,589. Skotland företer samma karakter som England: oerhörd sammanströmning till fabriksdistrikten, särskildt i dalsänkan mellan Forth och Clyde, der på mindre än femtiondedelen af Skotlands ytvidd samlat sig fjerdedelen af dess folkmängd; deremot minskning i det nordligaste Skotland och öfverhufvud i landtbruksdistrikten. På Irland har sedan 1841 folkmängden minskats i Leinster från 1,982,169 till 1,195,718, i Ulster från 2,389,263 till 1,617,877, i Connaught från 1,420,705 till 723,573 och i Munster från 2,404,460 till 1,168,994. Af de särskilda grefskapen må exempelvis anföras: Ar 1841. Ar 1891. Kilkeuny 202,420 87,164 King'a 146,857 65,408 Meath 183,828 76,616 Qneen's 153,930 64,639 Ar 1841. Ar 1891. Clare 286,394 123,859 MonaghBu 200,442 86,089 Eosoommon 253,591 114,194 Tipperary 435,553 172,882 Ingen hos oss vunnen erfarenhet kan gifva en föreställning om tillståndet i ett land, som undergått en dylik katastrof. Betecknande är det faktum, att Irland år 1841 egde 1,328,839 bebodda hus, men år 1891 endast 872,669. Att sistnämnda år derjemte på»den gröna ön» funnos öfver 60,000 obebodda hus, innebär ingenting öfverraskande. Storbritanien är de stora städernas land. Ensamt af dylika med öfver 100,000 innebyggare finnes på de britiska öarna vid pass ett trettiotal, medan t. ex. Frankrike med lika stor folkmängd eger endast tolf. Aren 1861 och 1891 utgjorde dessa städers folkmängd: År 1861. År 1891. London m. fönt&der 3,222,720 6,683,332 Glasgow 394,864 565,714 Liverpool 443,938 517,951 Mancbeiter 388,722 505,348 Birmingham 296,076 429,171 Leeds 207,165 367,506 Sheffield 185,172 324,243 Edinburgh 168,124 261,261 Belfast 120,777 255,896 DnWin 249,783 264,709 Bri«toI 154,093 221,665 Bradford 106,218 216,861 Nottingham 74,698 211,984 Kingrton npon Hnll 97,661 199,991 Ar 1861. Ar 189/. Salford 102,449 198,136 Newcftitle upon Tyne... 109,108 186,345 Portsmonth 94,799 159,265 Dandee 90,425 155,640 Leicerter.. 68,056 142,051 Oldham 94,344 131,463 Stmderland 85,797 130,921 Cardiff 32,954 128,849 Aberdeen 73,794 121,905 Blackbnrn 63^126 120,064 Brighton 87,317 115,402 Bolton 70,395 115,002 Preston 82,985 107,573 Norwich 74,891 100,964

Britiska öarna. 187 Bland Londons förstäder ingå åtminstone tvenne, som hvar för sig «ga mer än ett hundratusen inb., nemligen Westham med 204,902 och Croydon med 102,697. Londons samtliga förstäder (»outre ring») inneslöto vid 1861 års folkräkning en befolkning af 418,873 personer, men år 1891 deremot 1,422,276. För den egentliga staden (»inner ring») återstå alltså 2,803,847 inb. år 1861 och 4,211,056 år 1891, en tillväxt af jemnt femtio procent. För öfriga städer innefatta ofvanstående tal icke förstädernas befolkning, genom hvars tilläggande invånareantalet mångenstädes skulle betydligt höjas. Glasgow t. ex., på detta sätt räknadt, utgör en stadskomplex om 7- à 800,000 menniskor. Manchester och Salford, belägna i hvarandras omedelbara närhet, kunna betraktas såsom en enda stad, med öfver 700,000 innebyggare. Edinburgh och dess hamnstad Leith ega tillsammans en folkmängd af 330,957. Vid bedömandet af folkökningen i de britiska städerna måste uppmärksammas att de upptaga en alldeles abnorm andel af riksfolkmängden. Ensamt i England med Wales uppgick vid sista räkuingen städernas folkmängd (»urban sanitary districts») til) 20,802,770 personer: för landsbygden återstå då 8,198,248. Af hela befolkningen tillhörde alltså 72 procent städerna och 28 procent landsbygden. I Skotland äro proportionerna alldeles de samma. För Irland äro motsvarande siffror ej offentliggjorda. Att under sådana förhållanden de britiska städernas relativa folkökning till följd af minskad inflyttning måste blifva jemförelsevis ringa, är en sak som säger sig sjelf. Landsbygden, som skulle afgifva denna inflyttningskontingent, eger ej sjelf längre de proportioner, som kunde möjliggöra en från städernas synpunkt lika stor tillströmning af menniskor som i äldre tider. Under sådana förhållanden kan man icke förvåna sig öfver, att enligt ofvanstående tabell folkökningen i de flesta engelska städer förefaller ganska moderat i jemförelse med hvad vi förut funnit å det europeiska fastlandet Går man något längre tillbaka i tiden, ställer sig saken annorlunda. Folkmängden vid århundrades början utgjorde i några märkligare britiska städer, jemförd med våra dagars: År 1801. År 1891. Egentliga London 968,863 4,211,056 Glasgow 77,385 565,714 Liverpool 82,295 517,951 Manchester 76,788 505,343 Birmingham 70,670 429,171 År 1801. År 1891. Leeds 53,162 367,506 Bradford 13,264 216,361 Hull 29,580 199,991 Salford 18,088 198,136 Cardiff. 1,870 128,849 Motstyckena till en dylik folkökning äro för visso icke inånga å det europeiska fastlandet. Vid slutet af sjuttonde seklet skall Liverpool, enligt Levasseur, hafva varit en liten småstad med 5,000 inb.

188 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. Londons tillväxt under innevarande århundrade framgår af följande data. Folkmängden utgjorde inom den egentliga staden: Ar 1801 958,863 > 1811 1,138,815» 1821 1,378,947» 1831 1,654,994» 1841 1,948,417 Xi 1851 2,362,236 > 1861 2,803,847» 1871 3,254,260» 1881 3,816,483» 1891 4,211,056 Storbritanien eger en ytterst omsorgsfullt utarbetad och värdefull dödlighetsstatistik. För dess behof kräfves bland annat jemväl en hvarje år försiggående uppskattning af orternas folkmängd. Men denna uppskattning, hvilken, för att kunna direkt användas såsom»medelfolkmängd», alltid afser kalenderårets midt, verkställes allt framgent på ett mycket primitivt sätt. Man förutsätter helt enkelt att den relativa folkökningen å hvarje ort under tiden intill nästkommande folkräkning är den samma som under mellantiden mellan de båda närmast föregående. Misstagen måst naturligtvis mångenstädes blifva ganska betydande. Vid 1891 års folkräkning konstaterades att beräkningarna för den då gångna tioårsperioden gifvit ett ovanligt vilseledande resultat. Största uppmärksamheten väckte förhållandet med staden Liverpool, der man räknat sig till en folkmängd af 620,000, men fann endast 517,951, således en differens på 100,000 personer. Liverpool, som genom denna felaktiga beräkning af folkmängden, prunkat med en dödlighetssiffra för år 1890 af blott 23-e promille, fick vidkännas att se densamma korrigerad till 27-8 promille. I Salford var förskjutningen relativt ännu större. På grund af dessa och liknande missförhållanden hafva starka röster höjt sig för att folkräkningarna borde hållas hvart femte år i stället för hvart tionde. I afvaktan på detta önskemåls förverkligande, har Registrar- General för den nu ingångna tioårsperioden begynt en ny serie beräkningar af alldeles samma slag som de gamla. I Frankrike har alltsedan år 1821 folkräkning regelbundet hållits hvart femte år, med undantag af det ödesdigra året 1871, då räkningen framflyttades till följande år. Till en början, och äfven stundom under senare tider, lät man icke folkräkningen försiggå på en och samma dag för hela riket, utan utsträckte den ända till en tid af flere veckor, ett förfarande, Bom alltid i betydlig grad försvårar erhållandet af ett riktigt resultat.»folkräkningen» af år 1826 lärer knappast hafva varit mera än en summarisk uppskattning. Frankrikes folkmängd, såväl den vid resp. räkningar funna som efter reduktion till landets nuvarande omfång, utgjorde:

Britiska öarna. Frankrike. 189 De områdesförändringar, af hvilka differenserna i denna tabell betingas, äro dels Nizzas och Savoyens införlifvande år 1861, dels förlusten år 1871 af Elsass Lothringen. Frankrikes långsamma folkökning är ett välbekant faktum. Icke desto mindre har den sista folkräkningens ogynsamma resultat väckt en särskild uppmärksamhet. Tillväxten, endast 124,289 personer på fem år, är den lägsta som förekommit under någon fredsperiod. Men ej nog härmed: i motsats mot vanliga förhållandet är densamma lägre än landets eget öfverskott af födde, något som visar att äfven i Frankrike utflyttningens belopp begynt öfverstiga inflyttningens. Under tiden mellan de båda sista folkräkningarna beräknas de föddes antal till 4,275,725, de aflidnes till 4,073,244 och nativitetsöfverskottet alltså till 202,481 personer; den faktiska folkökningen af blott 124,289 utvisar, att Frankrike under dessa fem år aflåtit till främmande länder 78,192 personer flere än som det mottagit. Till en viss grad kan detta faktum kanske sättas i samband med den nyaste lagstiftningen angående främlingar, hvilken förmodligen är egnad att i någon mån försvåra inflyttningen till Frankrike. I många trakter af Frankrike befinner sig folkmängden numera i ett bestämdt aftagande. Under mellantiderna mellan nedanstående folkräkningar minskades folkmängden: Mellan 1861 och 1866 i 31 departement. Mellan 1876 och 1881 i 34 departement.» 1866 och 1872 i 73 > 1881 och 1886 i 29 > 1872 och 1876 i 20 > 1886 och 1891 i 55 Mellan 1861 och 1891 har i elfva departement folkmängden oafbrutet vid hvarje folkräkning visat minskning, nemligen:

190 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. Folkmängd. År 1861. År 1891. Ariege 251,850 227,491 Calvado. 480,992 428,945 Eure 398,661 349,471 Gen 298,931 261,084 Lot-et-Garonne 332,065 295,360 Manche 591,421 513,815 Folkmängd. År 1861. År 1891. Orne 423,360 354,387 Sarthe 466,155 429,737 Somme 572,646 546,495 Tarn-et-Garonne 232,551 206,596 Vaudiwe 268,255 235,411 Af dessa departement tillhöra ej mindre än fyra det gamla landskapet Normandie; dessa äro Calvados, Eure, Manche och Orne. Somme ligger i det gamla Picardie, Sarthe i Maine, Vaucluse omkring Avignou och Ariège vid Pyrenéerna (det forna landskapet Foix); Gers, Lot-et-Garonne och Tarn-et-Garonne bilda ett sammanhängande område inom Guienne och Gascogne. I flertalet af dessa departement är den oafbrutna folkminskningen ännu äldre än år 1861. I Orne kan den spåras ända tillbaka till år 1836, i Eure och Lot-et-Garonne till 1841, i Gers, Tarn-et-Garonne, Sarthe och Manche till 1846 och i Vaucluse till 1856. I ett tiotal departement Ir folkmängden mindre än vid århundradets början. Blott i nio departement har, om vi nu återgå till de senaste trettio åren, folkmängden vid de sista sex folkräkningarna för hvarje gång funnits ökad. Dessa äro: Folkmängd. År 1861. År 1891. Alpea-Maritimes 194,578 258,571 Bouche.-du-Bhône 507,112 630,622 Gironde 667,193 793,528 Loire 517,603 616,227 Loire-Inférieure 580,207 645,263 Folkmängd. År 1861. År 1891. Menrthe-et- Moselle. 360,765 444,150 Nord 1,303,380 1,736,341 Pag-de-Calais 724,338 874,364 Seine 1,953,660 3,141,595 Inom dessa departement återfinnas sex af Frankrikes större städer, Paris i dep. Seine, Lyons i Loire, Marseille i Bouches-du-Rhône, Bordeaux i Gironde, Nantes i Loire-Inférieure och Nizza i Alpes-Maritimes. öfverhufvud kommer numera hela folkökningen i Frankrike städerna till godo, medan landsbygdens folkmängd aftager. Ensamt i städerna med öfver trettiotusen inbyggare växte folkmängden mellan åren 1886 och 1891 med 340,396 personer, medan landet i sin helhet blott vann en tillväxt af 124,289. Icke desto mindre kan folkökningen ej ens i Frankrikes större städer jemföras med hvad förhållandet är i andra länder. 1 Frankrikes städer med öfver hundratusen inbyggare till antalet tolf, medan tyska riket eger tjugusex och de britiska öarna ett trettiotal utgjorde folkmängden åren 1861 och 1891:

År 1861. År 1891. P«ii 1,696,141 2,447,957 Lyon 318,803 416,029 Marseille 260,910 403,749 Bordeaux 162,750 252,415 Lille 131,827 201,211 Toulouse 113,229 149,791 Frankrike. Schweiz. 191 År 1861. År 1891. Sit Etienne 92,250 133,443 Nantes 113,625 122,750 Le Havre 74,836 116,369 Ronbaix 12,934 114,917 Rouen 102,649 112,352 Reims 55,808 104,186 Endast i Reims och i synnerhet Roubaix, det senare en fabriksstad i det belgiska Frankrike (dep. Nord), kunna sägas befinna sig i en kraftigare utveckling från allmänt europeisk syupunkt betraktadt. Afven Paris" tillväxt är dock, för ett samhälle som nått en sådan storlek, rätt anmärkningsvärd. I äldre och yngre tider har Frankrikes hnfvudstad, inom sina vid hvarje tidpunkt gällande gränser, omfattat en ytvidd och folkmängd, hvarom följande, efter Levasseur anförda tal lemna en föreställning: Stadens ytvidd. Hektar. Ar 1675 1,104 540,000 1748 1,337 553,000» 1788 3,370 599,000» 1817 3,438 713,900» 1846 3,438 1,053,900 Stadens ytvidd. Hektar. Folkmängd. Folkmängd. År 1856 3,438 1,174,300 1861 7,802 1,696,141» 1872 7,802 1,851,792» 1886 7,802 2,344,550» 1891 7,802 2,447,957 Paris' område har alltså under dessa tvåhundra år sjufaldigats och dess folkmängd fyra femdubblats. Den största utvidgningen af stadens område infaller, såsom synes, mellan åren 1856 och 1861 och genomfördes i samband med de väldiga reglerings- och byggnadsarbeten, som gjort Seineprefekten Haussmanns namn odödligt i Paris' historia. För de år, som förflyta mellan folkräkningania, göras i Farnkrike inga beräkningar öfver de särskilda orternas folkmängd. För riket i dess helhet plägar för hvarje år en rund uppskattning göras af folkmängden. Det Schweiziska förbundet har först sent föranstaltat allmänna folkräkningar. Den tidigaste, som plägar tillmätas statistiskt värde, är af år 1850. Den 3 februari 1860 faststäldes genom lag, att folkräkning skulle hållas samma år och derefter regelbundet med tio års mellantider. Till åtlydnad af denna lag höllos folkräkningar åren 1860, 1870 och 1880, men den räkning, som skulle ega rum 1890, tillbakaflyttades till år 1888. Anledningen till denna afvikelse låg deruti att man sistnämnda år, i och för en revision af förbundets indelning i valkretsar, äfvensom

192 Folkräkningarna i Sverige och andra länder omkring år 1890. för ett ifrågasatt införande af obligatorisk olycksfallsförsäkring, hade behof af exakta folkmängdsbiffror samt möjligagt noggrann kännedom om befolkningens yrkesfördelning, hvilket allt jn endast genom en folkräkning kunde utrönas. Schweiz, med dess starka tillströmning af resande och å andra sidan dess periodiska utvandringar, har egnat större uppmärksamhet än kanske något annat land åt särskiljandet af den faktiska folkmängden från den, som från en eller annan synpunkt kan betraktas såsom den rättsliga. Man skiljer i Schweiz numera mellan ej mindre än fyra olika slags folkmängd. Desamma äro: 1) Faktisk folkmängd (population présente ou population de fait; ortsanwesende öder faktische bevölkerung), omfattande alla vid räkningen å resp. orter närvarande personer; 2) Bosatt befolkning (population de résidence; wohnbevölkerung), omfattande alla â orten bosatte, vare sig för tillfället närvarande eller icke; 3) Etablerad befolkning (population établie; ansässige bevölkerung), vid hvars beräknande en hvar hänföres till den ort, der han drifver ett stadigvarande yrke eller näringsfång; samt 4) Rättslig folkmängd (population de droit; rechtliche bevölkerung), eller personer som å räkningsorten ega hemortsrätt. Såsom ett femte slag räknas, ehuru något oegentligt, folkmängden af infödde (population née dans la commune de recensement; geburtsbevölkerung), vid hvilken en hvar, närvarande eller frånvarande, hänföres till folkmängden i sin födelseort. Alla dessa distinktioner ega naturligtvis egentligen betydelse endast för enskilda orter, särskildt för vissa städer, kurorter, platser der tillfälliga större arbeten pågå o. s. v. i räknar man deremot för hela länder, blifva differenserna i allmänhet mindre betydande. Såsom den officiela folkmängden fastslogs i Schweiz vid de båda första folkräkningarna den bosatta befolkningen (andra slaget här ofvan); men vid de följande räkningarna tillerkändes denna betydelse åt den faktiska folkmängden. Man anser nemligen, att fastställandet af den faktiska folkmängden lemnar minsta möjliga utrymme åt de uteslutningar och dubbelräkningar, hvilka vid öfriga sätt för folkmängdens bestämmande aldrig kunna helt och hållet undvikas. Folkmängden i Schweiz har utgjort, å ena sidan den faktiska, å andra sidan»die wohnbevölkerung»: Faktisk >Wohnfolkmängd. bevölkerung. > Den 18-23 mara 1850 2,392,740 2,390,116» 10 deo. 1860 2,507,170 2,510,494» 1 dec. 1870 2,669,147 2,655,001» 1 dec. 1880 2,846,102 2,831,787 > 1 dec. 1888 2,933,334 2,917,754