VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV

Oktober 2017 Nr 22 VÄSTERNORRLANDS IDROTTSARV Medlemstidning för Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap Anna-Lisa Adelsköld, deltagare i Andra Kvinnliga Idrottsspelen 1926

Innehåll i detta nummer: Sida Rullskidornas historia 3-5 Den kvinnliga friidrotten i Sverige 6-9 Träff med Njurunda IK:s veteraner och Henrik Zetterberg 10-11 Svanö IP 12-13 Krönika, Walter Rönmark- Vi behöver en ny idrottsmodell 14-15 Idrottskafé på Brännaborg 16 Minnesord, Jan Nordin 16 Årsmötet 2017 17 Ny hemsida 18 Om sällskapet Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap, VIHS, har som ändamål att väcka och underhålla intresset för idrottshistoria huvudsakligen i Västernorrland men också idrottshistoria i allmänhet. Sällskapet anordnar kaféträffar och föreläsningar med olika gäster på olika platser i länet. VIHS åtar sig också att hålla föreläsningar för andra föreningar. Sällskapet ger ut en tidning - Västernorrlands Idrottsarv 3 4 gånger per år. Medlem blir man genom att inbetala årsavgiften 200 kr till plusgiro 58 77 71-5 eller bankgiro 750 5266. Föreningen är öppen för alla och har för närvarande drygt 150 medlemmar huvudsakligen boende i länet men även ett femtontal från andra delar av landet. Kontaktuppgifter 19 Bara några ord från redaktionen De som sysslar med kulturhistoria talar eller skriver ytterst sällan om idrotten. Enligt Riksidrottsförbundet, RF, omfattas idrottsrörelsen av drygt 3 miljoner människor i Sverige. Alltså med råge vår största folkrörelse. Skulle i den vara en del av vår kultur. När kommuner slår samman kulturförvaltningar med idrotts- eller fritidsförvaltningar så är man helt rätt ute. Vad man ibland inte tänker på eller vill tänka på är att befolka förvaltningen med både kultur- och idrottskunnigt folk. Vi i VIHS vill med vår enkla tidning Västernorrlands Idrottsarv påminna om vår regionala idrottshistoria, men också ibland ta ett bredare grepp som i detta nummer, artikeln om rullskidornas historia. När blir en företeelse historia förresten? Vi kommer, med början i detta nummer, låta några krönikörer få fritt spelrum. I detta nummer får den gamle räven Walter Rönmark tycka till. Vi vill också bredda medarbetarkretsen. Är du intresserad så hör av dig. Kontaktuppgifter finns på sidan 19. Så, idrottsvänner, ni håller en kulturtidskrift i era händer. Trevlig läsning. Leif Bolin Medverkande i detta nummer Bertil Astby Sällskapets ordförande. Tidigare Fotbolls- och ishockeyspelare i IF Älgarna och Gefle IF och Gävle GIK. Walter Rönmark Tidigare ledamot i RF och SISU Idrottsutbildarnas förbundsstyrelse samt ordförande i Västernorrlands Idrottsförbund. Tidigare Skoldirektör i Sundsvall. Erik O Sjödin Ledamot i VIHS styrelse. Skribent och f.d. folkskollärare. Vasaloppsåkare. Tidigare redaktör för tidningen Stavtaget, Vasaloppsklubben i Hedemora. Leif Thunman Kassör i VIHS. Ordförande i Ångermanlands Friidrottsförbund, tidigare ordförande i Västernorrlands Idrottsförbund. Kjell Carnbro Journalist och tidigare chefredaktör för Norra Affärer och Företag och Sundsvalls Tidning samt flera andra tidningar. Aktiv som ledare inom Alnö IF. Olof Wigren Freelance journalist med uppdrag i hela landet huvudsakligen inom områdena näringsliv och idrott. Tidigare sportchef i dagspress samt redaktör för att antal magasin. 2

Rullskidornas historia FIS World Championship Rollerski 2017 avgjordes nu på sensommaren med Sollefteå GIF som arrangör. Med dagens krav på högeffektiv träning för elitåkarna, men även för mera amatörmässiga långloppsåkare, är rullskidträning ett måste. I takt med att material och modeller har utvecklats ser vi allt oftare skidåkare på barmarksträning med rullskidor. För våra gamla skidhjältar i de vita spåren kom rullskidor som träningsalternativ först i mitten av 1950-talet. Det var legendariska ledaren Inga Löwdin, första kvinna i Riksidrottsförbundets styrelse, som tog hem det första paret rullskidor till Sverige. De närmaste årtiondena efteråt utvecklades rullskidorna påtagligt, framförallt i Mellaneuropa. Inför årets vintersäsongstart kan det vara på sin plats att ge en liten tillbakablick på rullskidornas historia i Sverige och internationellt. Rullskidans födelse Den första rullskidan presenterades i Österrike i början av 1920-talet. Den var en meter lång och försedd med två stora hjul på vardera skidan. 1924 sågs den första rullskidan i Berlin en ombyggd sparkcykel (!), men det skulle dröja ytterligare några år fram till 1927 innan de första serietillverkade rullskidorna kunde köpas hos Sport Hummel i Innsbruck, Tyskland. Riktig fart på tillverkningen av rullskidor blev det ytterligare något år senare i Italien. En betydelsefull person för utvecklandet av rullskidor anses en hantverkare vid namn Fabio Crestani (1931-1997) vara. Han föddes och växte upp i Sandrigo ett par mil norr om Viscenza, beläget i alpområdet sydväst Cortina d Ampezzo (där vinter-os gick 1956). Hans föräldrar var lärare och kallades att undervisa på den lokala skolan i Sandrigo. Han arbetade med välgörenhet, hade ett stort idrottsintresse och var med om att starta en tennisklubb på hemorten. Som vuxen blev han invald i stadsfullmäktige, en plats han innehade under femton års tid. Så småningom startade han ett eget företag där han till att börja med tillverkade utrustning för den lokala tennisklubben men fortsatte med att utveckla vad vi kan betrakta som en modernare variant av rullskidor. Rullskidan kommer till Sverige De tysktillverkade rullskidorna var tunga och otympliga men var de första som togs in till Sverige av Inga Löwdin, aktiv skidåkare mellan 1935 och 1954, med ledaruppdrag inom skidförbundet, hon var senare även hedersledamot av FIS (Fédération Internationale de Ski) och blev 1951 den första kvinnan i Riksidrottsförbundets styrelse. Denna tysktillverkade rullskida var den första som svenska elitåkare använde i slutet av 1950-talet. Dessa rullskidor utvecklades av den kombinerade åkaren Hermann Raiser från Böblingen. Skidorna var utrustade med dubbla gummihjul bak och ett fram. Däcken var 2,5 med innerslang. Dessutom hade Raiser utvecklat ett kabelbromssystem så att åkaren kunde nedbringa farten vid behov. I Tyskland var det framförallt i områdena runt Stuttgart och Schwarzwald som den här typen av rullskidor salufördes och användes. Skidorna vägde cirka 7 kilo och var även avsedda för att åka med i terräng genom de stora, luftfyllda gummihjulen. Svenska Skidförbundet beställde 20 par av modellen för att de svenska landslagsåkarna skulle kunna träna inför tävlingssäsongen. Sixten Jernberg Själv fick jag av en händelse möjlighet att i mycket unga år prova på denna innovativa träningsform. Det här hände sig i byn där jag föddes, Myckelgensjö, våren 1958. Vid den här tiden var ett par vägbyggen påbörjade i trakten. En av de anställda hette Rudolf Edman och var en lovande skidåkare som tävlade för Rossön. Han hade för sin egen tränings skull införskaffat ett par rullskidor som var de första som fanns i landet. Det var just den modell som togs till Sverige från Tyskland av Inga Löwdin (årets idrottskvinna 1952). Hennes rullskidor finns numera på Riksidrottsmuséet på Djurgården. Rudolf Edmans rullskidor blev kvar i byn efter det att han hade slutat i vägarbetet och flyttat hem. Skogvaktaren i byn kände till att jag tränade inför skidsäsongen och kom med rullskidorna en dag och tyckte att jag skulle ta hand om dem. Det var 1961 och jag var då 16 år. De första rullskidorna i Sverige hade bastanta gummihjul och bromsade bakhjul! Bild från Vasaloppsklubbens museum i Hedemora. 3

Skidorna var tunga, breda och gjorda av trä, vackert rödmålade. Varje skida var ledad bakom fotplattan så att bakhjulen höll sig kvar på marken när man lyfte foten. En mekanisk spärr låg an mot ett kugghjul på vartdera framhjulet för att förhindra hjulen att gå baklänges. För varje glid framåt på skidorna uppstod ett skorrande ljud av denna spärr. Hjulen var 2½ tums gummihjul med innerslang och baktill satt dubbla sådana hjul på vardera skidan. Rejäla doningar med andra ord. För att på stopp på ekipaget fanns mekaniska bromsar av samma modell som senare kom att bli standard på cyklar. Franska landslagsåkare 1971 En gummiplatta som trycktes mot hjulet helt enkelt. En på vardera skidans bakhjul. Från midjebältet och ner till denna mekanism gick snören som man kunde dra i för att få bromsverkan. 1980-talet I början av 1980-talet när Bill Koch intr oducer ade skatetekniken utvecklades som en följd av denna teknik, rullskidor med endast två hjul. Den som anses ha utvecklat den s.k. Skirollo- konstruktionen är italienaren Paolo Miorin. Det är fortfarande i området runt Fabio Crestanis hemtrakter i Sandrigo som rullskidtävlingar hålls i norra Italien. På plan mark är hastigheter runt 33 km/tim vanliga, men det är möjligt att nå ända upp till 50 km/tim. Numera hålls såväl Europeiska mästerskap som Världsmästerskap i rullskidåkning. Rullskidorna var tungåkta nå t vansinnigt, men som sjuttonåring drog jag fram efter den grustäckta byavägen då och då för träningens skull. Brukade åka från östra delen av byn fram till skolan mitt i byn. En sträcka på cirka tre kilometer och sedan vända. Det var åtskilliga gardiner som drogs undan i byfönstren när det udda ekipaget drog förbi Men gôsse va faan gör n, var nog en och annan kommentar Numera har jag skänkt dessa fossiler till träningsskidor till Hedemora Vasaloppsklubbs museum. Claudio Marchetto 1986 1960 och 70-talet De största tillverkarna av rullskidor i norden idag är svensk-norska företaget Swenor som började produktionen 1981 för att tillgodose behovet av rullskidor till den norska och svenska skideliten. 1994 flyttades tillverkningen till Norge där den fortfarande bedrivs. I reklamen kan man se Norges enfant terrible Petter Northug göra reklam för skidorna. Swenors rullskidor görs i flera olika material, bl a laminerat trä, aluminiumstomme och den senaste överlägsna skidan i fibreglass. Glasfiber är ett lätt, extremt starkt och robust material. Hållfasthetsegenskaperna är något lägre än kolfiber men den är mindre styv och materialet är mindre sprött. En annan fördel är att råmaterialet är mycket billigare än kolfiber. Dess bulkstyrka och viktegenskaper är också mycket gynnsamma i jämförelse med metaller, och det kan lätt formas vid användning av gjutformar. Under 1960-talet skedde sedan en utveckling av rullskidtillverkningen dels i dåvarande DDR, men också, som nämnts, i Norditalien av denne Fabio Crestani. Vid en tidig landskamp i skidskytte i Altenberg 1962 rapporterades om att östtyskarna satsat på en rullskidbana runt hela skidstadion! Fram till 1970talet pågick utvecklingen av skidorna, i DDR togs en Grimmer-rullskida fram, döpt efter deras stora stjärna Gerhard Grimmer (VM-guld på 50 km i Falun 1974). Så snart en standard för rullskidor utvecklats under tidigt 1970-tal kom även de första rullskidtävlingarna igång. Rullskidorna vid den här tiden hade oftast ett hjul fram och två bak, betydligt mindre än vad 7-kiloskolosserna från Tyskland varit försedda med. Själva ramen var av metall och mellan 70 100 cm lång. 4

Något om kvinnoidrottens historia Senaste nytt Skike Friidrott Senaste nytt på rullskidfronten är annars Skike. En modifierad inlinessko med luftfyllda däck. En hybrid som ger oanade möjligheter till längdåkningsliknande turer, även i terräng. Cirkeln sluts. De tysktillverkade 7-kilosklumparna från mitten av 1950-talet har nu fått en renässans med åkmöjligheter på asfalt, grus, ojämna vägar och lättare terräng, typ motionsspår. Skike har förutom däck som skall pumpas till hela 7 bars tryck även en stabil ramkonstruktion med individuella justeringsmöjligheter, samt bromssystem. Priset för denna sommarskidåkningens Rolls Royce ligger på mellan 3 4000:-. Passar många som på grund av knäproblem inte klarar av att löpträna till exempel, samtidigt som åkningen kan ske i kuperad terräng! Många tycker att Skikes är för tunga och otympliga så det krävs säkert en del produktutveckling och prissänkning innan de kommer att säljas på bred front. Förspel Signaturen Alex i GHT 28 augusti 1926 om de andra Internationella Kvinnliga Idrottspelen, som gick på Slottsskogsvallen i Göteborg 27 29 augusti 1926. Ärade idrottsdamer! Vi ber att få kapitulera. Vi har hittills stått i hög grad skeptiska inför Eder idrottsliga verksamhet, och ansett köksförklädet för en långt skönare prydnad än någon löparbyx. Denna ståndpunkt, det ber vi få säga Eder, mina damer, hör sedan gårdagen till det förflutna. Ty vi voro på Vallen i går, och vi kom, såg och kapitulerade. Men det fanns även kritiska skribenter. En undrade om pistolskott verkligen var det rätta startmedlet, då de höga pistolsmällarna gjorde att de kvinnliga löparna ryckte till och tjuvstartade. Fair Play i GT kunde förstå nyttan i att den engelska truppen hade kvinnliga ledare. Erik O Sjödin Spelen var en stor framgång och innebar ett genombrott för kvinnlig idrott i Sverige. Läs mer om friidrott för kvinnor på nästa sida Skike Bertil Astby Debatt 1913 om kvinnoidrott Kvinnornas idrottshistoria I Åke Jönssons bok om Nordiska Spelen kan man i avsnittet om spelen 1913 finna en beskrivning av hur debatten då såg ut gällande kvinnors idrottande. När fotbollspelet börjat bli populärt i 1910-talets Stockholm kunde det låta så här: Damer skall inte spela boll. De ska inte fara omkring på en fotbollsplan som tosingar. Och skrika sig hesa. Och sparka varandra på benen. Och vanställa sin vackra byst. Och skaffa sig karlben. Och stora breda fötter. Så de måste gå med minst 42 i skonummer. Kutryggar. Bertil Astby 5

Den kvinnliga friidrotten i Sverige I mars detta år höll jag ett föredrag hos Senioruniversitetet i Sollefteå med titeln Kvinnor i motvind även inom idrotten. Min egen rubrik blev Något om kvinnoidrottens historia eftersom jag i förberedel serna fann att det fanns mycket att berätta även om det till exempel inte finns många böcker specifikt med detta ämne. Kvinnor har inom idrotten liksom i allt övrigt fått kämpa för jämställdhet med männen. Kvinnoidrott i modern tid började under inledningen av 1900-talet. Män var redan i början starkt kritiska till att kvinnor skulle idrotta. Gymnastik, simning, simhopp och konståkning kunde kvinnor dock utöva utan att få kritik. Dessa idrotter innehöll ju det kvinnliga d.v.s. estetik, rörelse och grace. Det känns för mig angeläget att utvecklingen är för flera olika idrotter. Denna artikel avgränsar innehållet till den kvinnliga friidrotten. Friidrott Flickor i Skolungdomens först ut Skolungdomens mästerskapstävlingar startade 1911. Detta och följande år deltog bara pojkar. Flickor gjorde sin entré i tävlingarna 1913 på Stockholms Stadion. Endast två grenar fanns på programmet löpning 60 meter och längdhopp. Ett fåtal flickor deltog. Det här väckte ett intresse hos idrottsintresserade flickor i Stockholm, där den första kvinnliga idrottsföreningen bildades i oktober 1913: Stockholms Kvinnliga Idrottsklubb. Föreningen hade friidrott, gymnastik och bandy på sitt program. Fler tävlingar Dagbladsstafetten, som startade 1913, hade året efter fyra deltagande damlag: två från Stockholms Kvinnliga Idrottsklubb, ett från SoIK Hellas Stockholm och ett från Gävle. Varje lag bestod av 15 flickor som delade på löpsträckan 6 000 meter. Samma år, 1914, deltog flickor för första gången i de tävlingar som Örgryte IS anordnade för skolungdomar i Göteborg. Vid dessa tävlingar var tonsättaren Wilhelm Stenhammars 15-åriga dotter Hillevi framgångsrik med seger i tre av de fyra grenar hon tävlade i. Detta år bildades Göteborgs Kvinnliga Idrottsförening i samband med flickornas entré i skolungdomens tävlingar. Livlig debatt i pressen Kvinnornas inledande insatser inom friidrotten behandlades flitigt och negativt kritiskt i pressen, både genom insändare och av experter. Ett allt starkare motstånd växte fram. Idrottsmärke för kvinnor Ett idrottsmärke för män instiftades 1907 av RF, som 1912 beslöt att även instifta ett sådant för kvinnor. Detta skulle innebära att RF aktivt stödde kvinnoidrott och dess utbredning. Synnerligen kontroversiellt var ju detta och beslutet om genomförande dröjde. Förslaget om kvinnligt idrottsmärke, i november 1913, från RF till Friidrottsförbundet innehöll prov i hopp och löpning. Först i augusti 1915 tog Friidrottsförbundet sitt beslut i frågan och det blev ett nej till ett kvinnligt idrottsmärke med bl a denna motivering: Både olämpligt och osunt att kvinnorna ägna sig åt systematisk träning i kraftsport. Kvinnliga friidrotten stannade upp Under de kommande åren stannade utvecklingen av kvinnlig friidrott upp. Det var bara i enstaka friidrottstävlingar som kvinnor deltog. Det var inom skolidrotten och skolungdomens tävlingar som den kvinnliga friidrotten levde vidare. Utanför skolan gavs ingen fortsättning för de kvinnliga friidrottarna, som kanske endast hade fem tävlingstillfällen per år. Kvinnor var i praktiken utestängda från idrottsplatserna. Internationellt Hur såg det då ut för kvinnliga friidrottare i andra länder? Friidrott för kvinnor i organiserad form drevs i USA sedan sekelskiftet 1900. Frankrike hade ett kvinnligt idrottsförbund sedan 1917 och Österrike hade från samma år en kvinnlig sektion i sitt friidrottsförbund. Under åren fram till 1925 fick flera av Europas länder kvinnliga friidrottsförbund eller sektioner. En som kom att bli en portalperson för internationell kvinnlig friidrott var fransyskan Alice Milliat, Hon var ordförande i den tredje kvinnliga idrottsföreningen i Paris, när hon blev grundare av det franska kvinnliga idrottsförbundet. Tillsammans med Camille Blanc, politiker, affärsman och ordförande i International Sporting Club de Monaco, arrangerade hon stora internationella tävlingar i Monte Carlo 1921. Senare samma år bildades Fédération Sportive Féminine International, FSFI, av kvinnor från Frankrike, Spanien, Italien, Storbritannien, Tjeckoslovakien och USA. Monte Carlo-tävlingarna hölls även 1922. Sverige deltog men inte i friidrott. Frankrikes intresse för kvinnlig friidrott var stort och hade sin grund i erfarenheterna av första världskriget. Försvaret och nativiteten var de viktigaste frågorna för landet. Kvinnornas fysiska fostran var lika viktig som männens. 6

Utvecklingen i Sverige igen Under de första åren av 1920-talet var dock utvecklingen av den kvinnliga friidrotten trög. RF:s idrottsmärke för män instiftades 1907. När det gäller idrottsmärket för kvinnor hade ju SvIF sagt nej 1915 men RF införde det 1916. Ett skolidrottsmärke infördes 1923. Propagandakommitté På ett förbundsstyrelsemöte i SvIF 1922 beslöts att inrätta en propagandakommitté för spridande av friidrotten till svenska folket. Ordförande i kommittén blev Einar Einar Lilie Lilie och sekreterare Gösta Malmgren. Båda dessa kom från västkusten, var rektorer och drev skolidrott framgångsrikt på sin skolor och båda var ivriga förespråkare för kvinnlig friidrott. Efter något år överfördes kommittén till RF. Kommittén fick av SvIF uppdraget att utforma riktlinjer för kvinnlig idrott och i oktober 1923 lämnade de sitt förslag. I det framgick uppfattningen att löpning, hopp och kast var de naturligaste formerna av idrott både för män och kvinnor. Lätt friidrott passade skolflickor. Idrott för vuxna kvinnor berördes bara flyktigt. Kommittén var försiktig vad gäller formerna för idrott. Flickor borde inte använda spikskor och åtminstone de äldre borde använda långa strumpor. Man skulle vara försiktig med tävlingar och avrådde ifrån distriktsmästerskap. Lagtävlingar var att föredra. Engelskornas besök på Slottsskogsvallen Propagandatävlingarna hösten 1925 på Slottsskogsvallen blev lyckade med hela 3 000 åskådare. Programmet omfattade löpning 60 och 400 meter, 60 yards häck, höjd, längd, diskus, kula och spjut. De svenska deltagarna, som kom från Göteborg och Falkenberg, hade framgångar i kastgrenarna medan engelskorna segrade i löpningarna. Tidningarna i Göteborg var mycket positiva till tävlingarna. Några dagar senare gästade engelskorna Falkenberg. Men dessa tävlingar fick inga positiva eftermälen utan tydlig negativ kritik. Andra Kvinnliga Internationella Spelen Det var egentligen Bryssel som skulle anordna de Kvinnliga Internationella Spelen 1926. Dock drog sig det belgiska förbundet ur, varför uppdraget gick till Sverige och Svenska Kvinnliga Idrottsförbundet. Tävlingarna skulle hållas under augusti på Slottsskogsvallen i Göteborg. En lokal kommitté tog hand om arrangemangen och det nya kvinnoförbundet de idrottsliga förberedelserna. Kvinnoidrottsförbundet hade sitt första årsmöte i maj 1926 och i den ordinarie styrelsen invaldes Einar Lilie och Gösta Malmström, Gärda Lidforss utsågs till kvinnornas läkare med uppdrag bl a att utifrån medicinska synpunkter bemöta kritiken mot kvinnlig friidrott. Resa till England Einar Lilie besökte sommaren 1925 England för idrottsstudier. Han blev imponerad av den höga standarden på damidrotten där. Resan gjorde att han fick kontakt med Sophie Mary Eliott-Lynn, vice ordförande FSFI och aktiv friidrottare. De två kom överens om att hon tillsammans med andra engelska friidrottskvinnor skulle göra en propagandaturné i Sverige under hösten samma år. Men för att få tävla mot engelskorna krävdes medlemskap i FSFI! Sveriges Kvinnliga Idrottsförbund Frågan om medlemskap i FSFI tillika med bildandet av en kommitté tog Lilie upp med SvIF direkt efter hemkomsten från England. Styrelsen i SvIF sade nej till båda frågorna. Enda möjligheten var nu att bilda ett separat kvinnligt idrottsförbund. Den 14 september 1925 hölls ett möte om detta i Göteborg. På mötet fanns flera motståndare till bildandet av ett separat förbund och även kvinnlig idrott. Redbergslids IK:s ordförande Per Welin räddade mötet. Han menade att möte var utlyst för dem som var intresserade av att bilda ett förbund och övriga då kunde se sig inte inbjudna till mötet. Sveriges Kvinnliga Idrottsförbund bildades med Lilie och Malmström ingående i interimsstyrelsen. 7 Öppningsceremoni vid Andra Kvinnliga Idrottsspelen 1926 Tävlingarna Tävlingarna genomfördes 27-29 augusti 1926 med över 100 deltagare från åtta länder: Belgien, England, Frankrike, Japan, Lettland, Polen, Tjeckoslovakien och Sverige. Tävlingarna drog stor publik cirka 20 000 åskådare under de tre tävlingsdagarna. Arrangemangen fungerade väl och man vågar nog säga att spelen blev ett genombrott för den kvinnliga friidrotten.

Pressen var mycket positiv till de genomförda tävlingarna även om det fanns negativa och ironiska kommentarer. Signaturen Alex i GHT skrev följande: Vi ber att få kapitulera. Vi har hittills stått i hög grad skeptiska inför Eder idrottsliga verksamhet, och ansett köksförklädet för en långt skönare prydnad än en löparbyx. Denna ståndpunkt, det ber vi er få säga Eder, mina damer, hör sedan gårdagen till det förflutna. Ty vi voro på Vallen i går, och vi kom, såg och kapitulerade. Till Svenska Idrottsförbundet Tävlingar utomlands Andra Internationella Spelen i Göteborg visade att svenska kvinnliga friidrottare stod sig väl i internationell konkurrens och fick till följd att några friidrottare började tävla utomlands. Under hösten 1926 tävlade t.ex. Inga Gentzel från Djurgårdens IF i Paris. Och året efter tävlade några svenskor i Tyskland och Tjeckoslovakien. Sveriges trupp marscherar in vid Andra Kvinnliga Idrottsspelen 1926 Första SM-tävlingarna Inga Gentzel Svenska Kvinnliga Idrottsförbundet anordnade med Lidköpings IS och var arrangörer till de första SMtävlingarna i friidrott för kvinnor. Tävlingarna gick på Framnäs i Lidköping den 31 juli 1927 och de bestod av löpning 60, 100, 200, 800 meter och stafett 4 x 100 meter. Vidare häcklöpning, höjdhopp, längdhopp, längdhopp utan ansats, kula, diskus och spjut. Den svenska truppen bestod av: Anna-Lisa Adelsköld, Ann-Margret Ahlstrand, Inga Broman, Inga Gentzel, Elsa Haglund, Märta Hallgren, Vera Jacobsson, Asta Plathino, Emy Pettersson, Sylvia Stave, Maud Sundberg-Nörklit, Ruth Svedberg och Elsa Svensson. Till Svenska Idrottsförbundet Inför OS i Amsterdam 1928 ansökte kvinnliga idrottsförbundet om att bli enskild sektion i RF. Dess överstyrelse behandlade ansökan vid ett möte i april 1927 och kom då fram till att SvIF var rätt förbund för kvinnornas friidrott. SvIF skulle då ta upp denna i sitt program mot att kvinnoförbundet avvecklade sin verksamhet. Årsmötet i november 1927 tog beslut för en sådan lösning trots att flera bl a Sven Låftman var emot. En kommitté för kvinnlig idrott tillsattes med Einar Lilie som ordförande. Även Gösta Malmström ingick. Av dess fem ledamöter var två kvinnor. Och sen? Att SvIF tog det formella ansvaret för den kvinnliga friidrottens utveckling gav inga förbättringar. Kvinnoidrotten fick inte stor uppmärksamhet och RF var passivt. Kommittén för den kvinnliga friidrotten var satt på ekonomisk svältkost och bytte dessutom under perioden både hemort och sammansättning. 8

Aktiviteter När det gällde försöken att sprida den kvinnliga friidrotten hade idrottsmärken och propagandatävlingar stora roller. SvIF införde ett eget idrottsmärke 1934, men i den egna aktiviteten Friidrottens dag, som växte lavinartat under senare delen av 1930- talet, fick inte kvinnorna någon plats. Kommittén försökte med Rikstävling i friidrott för damer men den aktiviteten gav inget. Den kvinnliga friidrotten hade ingen tillväxt och 1940-talet var inte mycket roligare. Distriktsmästerskap som sanktionerats av Kommittén första gången 1929 anordnades bara i ungefär hälften av distrikten fram till slutet av 1940-talet. Under 1949 höll endast nio distrikt DM-tävlingar. Genombrott RF aktiverade sig Efter andra världskriget gick kvinnoidrotten in i en offensivare fas. RF aktiverade sig och genomförde den 1 oktober 1945 en konferens om kvinnlig idrott. 15 specialförbund deltog och bland dem SvIF. På konferensen diskuterades propaganda, utbildning, instruktörsfrågan m.m. och under 1946 fick alla distriktsförbund en uppmaning att göra året till kvinnliga idrottens återfödelse. Någon större effekt hade nu inte detta, varför RF på nytt 1949 höll en konferens och manade på distriktsförbun-den. RF fick 1951 den första kvinnliga ledamoten i sin överstyrelse, Inga Löwdin, och 1953 bildade man en egen kommitté för kvinnlig idrott. En utredning satte fart på kvinnoidrotten Svenska Friidrottsförbundet, SFIF, gav 1950 Nils Carlius uppdraget att utreda den kvinnliga idrottens ställning och ge förslag på åtgärder. Resultatet av utredningen var bl.a.: - En grundlig omorganisation av kvinnliga friidrotten - Särskilda kvinnoombudsmän i samtliga distrikt - En bantad kvinnokommitté till tre personer - Årliga rikskonferenser anordnade av rikskommittén - En egen riksinstruktör (Martin Jansson först) Bra organisation men dåliga resurser Den nya organisationen fungerade snabbt på ett bra sätt. Sämre var det med de ekonomiska resurserna. Kvinnliga friidrottare fick ofta ta pengar ur sin egen börs för att kunna tävla och det även på internationell nivå. Så sent som början av 1960-talet gällde detta för Elisabeth Östberg vid hennes landslagsdebut: Min första landskamp kostade mig 50:-. Det var mycket pengar för min mamma och pappa på den tiden. Mitt argument att få dom där 50:- Var att dom skulle vara glada att jag inte sprang på gatan och rökte. Elisabeth Östberg Positiva resultat av kvinnosatsningen dröjde. Förbundet hoppades att kvinnornas frammarsch skulle ge större bredd på toppen. Landskamperna visade dock att kvinnorna hade en bra bit kvar till toppen. Man var bäst i Norden men för små för Europa. Orsaken till detta var enligt Carlius dålig träning. Inga Löwdin, första kvinnliga ledamoten i RF. Här på Sveriges första rullskidor. Bertil Astby 9

Träff med Njurunda IK:s veteraner och Henrik Zetterberg Veteran är förvisso ett något flytande begrepp, men är man på väg att göra sin 15:e säsong i världens tuffaste hockeyliga så får man nog betraktas som veteran även om det står 36 i åldersbetyget. Henrik Zetterberg ser dessutom oförskämt ung och ofördärvad ut där han sitter bekvämt bakåtlutad i Folkets hus i Kvissleby och lägger ut texten för veteranerna i Njurunda IK. Under några dagar i början av augusti är han hemma i Njurunda för att hälsa på föräldrarna Ulla och Göran och på annat håll i Sverige för att klara av några av hockeykompisarnas bröllop. -Det kunde ha varit tolv med tanke på inbjudningarna men vi nöjer oss med tre, säger han med ett lätt leende. Fast hemma på riktigt är för närvarande Detroit. Där har han spelat hockey för klassiska Detroit Red Wings sedan hösten 2002, frånsett en hel lockoutsäsong i Timrå och en halv i schweiziska Zug. Tio månader om året finns familjen i USA och sedan försöker man hinna med lite Sverige sommartid. Fjärde generationens Njurunda IK:are Pappa Göran spelade fotboll för Njurunda och Stockvik. Farfar Bernt ägnade sig åt fotboll och orientering. Och farfarsfar Ivar sysslade med orientering och skidåkning. Hockeyn då? Ja, Njurunda IK hade aldrig hockey på programmet så när Göran ägnade sig åt hockeyn så var det hos GIF Sundsvall och Heffners. Henriks hockeykarriär startade i Njurunda SK, som bildades så sent som 1971 och förutom hockey även har fotboll på programmet. Så när veteranordföranden Lasse Thagesson försöker få göra Henrik till fjärde generationens Njurunda IK:are är det i så fall ett engagemang för framtiden. Men klubbnålen föräras han givetvis samt det svartvita fotot av pappa Göran som lillgrabb tillsammans med farfar Bernt under ett träningsläger i norska Steinkjaer med Njurunda IK:s fotbollsgäng årgång 1956. -Vi kommer dock att flytta hem efter karriären, det är Emma och jag överens om. Jag har fyra år kvar på kontraktet, men det är nog knappast troligt att det blir mer än två år till, avslöjar han. Det är Radiosportens Christer Jonasson, nyss pensionerad, som leder samtalet, kunnigt, lättsamt och rutinerat lockar han fram både leenden och nyheter. För publiken är det en välbekant veteran som finns på scenen. Han är Görans grabb, eller Bernts barnbarn eller Ivars barnbarnsbarn. För så är det - Zetterbergarna går långt tillbaka i Njurunda IK:s historia. Både som aktiva och som ledare och styrelseledamöter. Idrottsgenerna går långt tillbaka hos Zetterbergarna. Här är det Henriks pappa Göran som är lillgrabben längst till höger. I trygg famn hos pappa Bernt (alltså Henriks farfar) som befann sig på träningsläger med Njurunda IK:s fotbollslag i norska Steinkjar. Året är 1956. Veteraner är dom allihop. Radiosportens Christer Jonasson (t.v) och Lasse Thagesson, ordförande i Njurunda IK:s veterangäng, i samspråk med Henrik Zetterberg, som snart gör sin 15:e säsong i NHL-hockeyns klassiker Detroit Red Wings. Välgörenhetsprojekt Henrik har idrottsliga förtjänsttecken så det räcker och blir över. VM-guld, OS-guld, Stanley Cup-mästare. Framröstad som bästa svensk i NHL vid ett par tillfällen. Men dessutom har han lyfts fram för sitt goda ledarskap samt de bidrag som han och hustrun Emma Andersson gett till välgörenhetsprojekt i Detroit, men också i Etiopien, Nepal och Guatemala. Ofta har det handlat om stöd till utbildning för unga människor. -Det är i första hand Emma som ska ha kredd för det, säger han. Det har känts rätt att försöka ge tillbaka en del, inte minst till Detroit som haft en tuff period de senaste decennierna. 10

Tusen matcher i Red Wings tröja För anrika Red Wings är det också nya tider. Efter 25 år av oavbrutet slutspel missade man den möjligheten förra säsongen och laget är mitt uppe i en generationsväxling. Åren i Timrå var viktiga -Jag valdes när jag var 18 men jag åkte inte över förrän flera år senare och det var under den tiden som jag utvecklades som mest. Åren i Timrå var viktiga, säger han. Den legendariske ägaren Mike Illitch gick bort under året. Förra säsongen blev den sista i anrika Joe Louis Arena. Den 9 april spelades den allra sista matchen innan arenan revs. Den matchen blev också mirakulöst nog Henriks 1000:e match i Red Wings tröja. -Det var en av reportrarna som räknade ut det redan under hösten 2016, men för att matematiken skulle hålla så var jag tvungen att spela varenda en av säsongens 82 matcher, vilket inte var helt enkelt med tanke på de skadeproblem med ryggen som jag haft, berättar Henrik. Men det höll och kvällen blev fantastisk. En poäng i sammanhanget är att han använde fjorton klubbor under den där historiska matchen mot New Jersey Devils. Ungefär som presidenter byter pennor när man undertecknar historiska lagförslag. Historiska verktyg ska spridas. Två generationer Zetterberg. En stolt pappa Göran visar upp löpsedeln från Henrik Zetterbergs succéartade elitseriepremiär för Timrå IK En ny arena står klar till lagom till höststarten 2017. Joe Louis har fått maka på sig för Little Caesar. Det senare är namnet på Illitch pizzaimperium. Arenan tar 20 000 åskådare, är toppmodern i alla avseenden och ingår också i förnyelsen av Detroits innerstad. För lagkaptenen Hank handlar de här kommande två åren om att som den veteran han är vara med och lotsa laget mot nya storhetstider. Den ställning han har i laget innebär också regelbunden kontakt med klubbchefen (general manager) Ken Holland när nyförvärv och transfers övervägs. Zetterberg var efter draften med om att ta upp Timrå på nytt i Elitserien, det som nu är Svenska Hockeyligan. Han deltog i två VM-turneringar och ett OS innan han tog steget över Atlanten och hamnade i ett av NHL:s allra mest traditionsrika lag. -Det är klart att det gick lite lättare med kedjekamrater som Pavel Datsjuk och Brett Hull, konstaterar Njurundasonen när han kommenterar sin succé under rookiesäsongen, som slutade med 22 mål och lika många passningspoäng på 79 matcher. Nu ska ha runda av sin makalösa karriär med ytterligare ett par år i nordamerikanska rinkar. Statusen som världsstjärna är oomtvistlig och i lönekuverten dimper det ner drygt 7 miljoner dollar varje år, men ödmjukheten och känslan för rötterna har han inte tappat. Innan han lämnar veteranerna så ska det skrivas autografer och så måste bord och stolar flyttas undan för att ställa lokalen i ordning. Då kommer ett par vältränade hockeyarmar väl till pass. Kjell Carnbro Den positionen var knappast självklar när Zetterberg draftades av Detroit som artonåring 1999. Han valdes först i sjunde omgången som den 210:e spelaren. Den lille, lätte killen gick på något sätt under många av scouternas radar. Stjärnstatus eller ej, en ödmjuk Zäta stannade naturligtvis upp på hemmaplan i Njurunda för att skriva autografer åt unga beundrare. 11

Svanö IP Planen som disponent Malmström lät uppföra åt arbetarna Det växer mossa på näten, planen är oklippt och byggnaden med omklädningsrummen har sett bättre dagar. Men Svanö IP var en gång en av Ådalens bästa fot bollsplaner. Många minnen Men Malte Norberg har många minnen från åren dessförinnan, då Svanö IF hade en av sina storhetstider. I början av 60-talet kvalade laget till trean med bland andra Sture Seitz, Gunnar Westin och Lennart Charlie Nordin som några av de mest framträdande profilerna. En annan stor Svanö-spelare, som sedan gick till Kramfors, var Sven-Otto Berglund. Sven-Otto fällde en underbar kommentar en gång i en match där Svanö blev helt utspelat. När det stod 0-7 med tio minuter kvar att spela vände han sig mot flera av sina lagkamrater och sa, med dyster röst: "Grabbar, det brister någonstans", skrattar Malte, och fortsätter: Under de tidigare åren var den en pedantskött idrottsplats. En stolthet för samhället och hemmaplan för ett lag som en period var uppe i division III. Numera är Svanö IP en alltmer igenvuxen idyll. På 40-talet spelade Svanö ett år seriefinal i trean mot Hörnefors som då, om jag kommer ihåg rätt, hade ett par av de legendariska bröderna Nordahl i laget. Troligen tvillingbröderna Gösta och Göran. Svanö förlorade stort men det var fantastiskt att bara få möta Hörnefors, säger Malte. Det är över 50 år sedan Svanö SK spelade sin sista seriematch här. Malte Norberg ingick i det sista laget som Svanö hade. Sista säsongen, det måste ha varit 1965/66, tror jag vi släppte in över hundra mål. Och tog bara en poäng. Andra som spelade med oss då var till exempel Stig Hedman, Kalervo Peltonen och Tore Leijon, pappa till Christer Leijon. På 20 matcher gjorde Svanö bara nio mål. Det är minst i den ångermanländska division V-historien. Året därpå lades laget ned. 12

Farbror August Malte säger att det var disponent Malmström på Svanö Sulfitfabrik, som såg till att både idrottsplatsen och vägen upp till den anlades 1929. När sulfitfabriken var igång hade företaget en person som på heltid ansvarade för att dels sköta fotbollsplanen och på vintertid ta hand om isbanan. Det var en legendarisk man, Farbror August, som gjorde det under många år. Hans ord var lag och han höll planerna i exemplariskt skick. Då hade vi också en vårtidig plan med barkunderlag nere vid hamnen, säger Malte, och ett år när den var angripen av sorkar, beordrade Farbror August upp både fordon och personal från fabriken. Snön röjdes och sedan stack man ned slangar från avgasrören ned i sorkhålen och gasade ihjäl sorkarna. Sedan Svanö SK som grundades 1922 slutade med A-lagsspel användes Svanö IP till ungdomsfotboll och andra verksamheter. Brukshundsklubben har varit där och den har även fungerat som tältplats vid några tillfällen. Kommunen skötte om att klippa gräset ganska länge, sedan har behandlingshemmet Korpberget gjort det. Men nu växer den mest igen av gräs och sly. Det är lite tråkigt, säger Malte, men det är väl tidens gång. Kuriosa: Kalle Nordlander är en av Svanö IF:s bästa målvakter genom tiderna. Hans barnbarn, Joakim Tjäder, har under många år varit målvakt i Frånö SK. Olof Wigren 13

Vi behöver en ny idrottsmodell Den svenska modellen skall utvecklas, inte avvecklas, har vi i sommar hört från talarstolarna i Almedalen och andra politiska arenor. Inom idrotten har vi också en svensk modell, hur gör vi med den? Utvecklar eller avvecklar? Den modellen är vi i alla fall var mycket stolta över när den infördes. Det var Idrottsutredningen 1969 Idrott åt Alla som gav upphov till uttrycket, den svenska idrottsmodellen. Det var en parlamentarisk utredning och det kan vara intressant för oss västernorrlänningar att notera att en ung Torbjörn Fälldin då var Centerpartiets representant i den utredningen. Modellen byggde på att staten ger pengar till Riksidrottsförbundet (RF) för att RF skall kunna finansiera sin egen verksamhet, men framför allt fördela ekonomiska resurser till medlemmarna i RF, Specialförbunden (SF:en). Landstingen skulle stödja den regionala idrottsorganisationen, distriktsförbunden och kommunerna skulle stå för det ekonomiska stödet för den lokala verksamheten. Så byggdes modellen upp och den fungerade väldigt bra under 70-, 80- och 90-talen. Det hette att RF var i myndighets ställe när det gällde att fördela statens pengar till idrotten, samtidigt som RF ville framställa sig som en idrottens folkrörelse med ansvar för att utveckla all idrott. Förutsättningen för en bra idrottslig utveckling var också enligt Idrott åt Alla att skolans idrottstimmar skulle bli fler och att det skulle vara välutbildade idrottslärare på alla stadier. Skolidrottsförbundet som då hade en omfattande frivillig idrottsverksamhet skulle utveckla den fria och frivilliga idrotten inom skollans ram. Den här ekonomiska/idrottsorganisatoriska modellen byggdes på med idrottsgymnasier vars syfte var att en ungdom som ville satsa på sin idrott inte skulle behöva avstå från studier utan kunna skaffa sig en utbildning parallellt med sitt idrottande. Idrottsgymnasierna byggdes sedan på med fina stipendier för den elitidrottssatsande som också ville skaffa sig en postgymnasial/akademisk utbildning. Något riktigt unikt för svensk idrott var bildandet, 1985, av ett idrottens eget studieförbund, SISU. Folkrörelsen idrotten blev som de andra folkrörelserna, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen med flera, en folkrörelse med ett eget studieförbund och idrotten blev en del av folkbildningen. Folkbildningens idéer och metoder, studiecirkeln bl.a. skulle bli en integrerad del inom idrotten. Utbildningen, bildningen och folkbildningen skulle då stärka idrotten. Att det sedan blev ytterligare ett antal miljoner kronor, ganska många, i dag ca 200, till idrotten via SISU var inte att förakta. RF tog fram program som Två skall bli tre och Svensk idrott världens bästa som alla syftade till att vi skall bli fler och vi skall bli bättre. Antalet klubbar blev till en början också fler och modellen byggde på att de ideella ledarna, ca 600 000 personer, gratis ställer sin kompetens och tid till idrottens förfogande. Det gör att det blir billigt att idrotta och alla ungdomar ges en möjlighet att vara med. Det svenska tennisundret med Björn Borg och sedan Mats Wilander och Stefan Edberg med flera förklarades med den svenska modellen. När JO Waldner och de svenska bordtennisherrarna raserade den kinesiska muren 1989 och sedan blev världsmästare igen 1991 så sade man att det var den svenska idrottsmodellens överlägsenhet som gjorde detta möjligt. I dag är det offentliga stödet till idrotten ganska stort. RF får 2 miljarder från staten varje år och kommunerna satsar dryga 7 miljarder varje år på idrotten, till större delen är det att bygga och hålla idrottsanläggningar moderna, men också rätt mycket ekonomiskt stöd, lokalt aktivitetsstöd, direkt till klubbar och föreningar. Landstingens stöd i det här sammanhanget är ganska blygsamt. Ser man de här siffrorna kan man inte säga att penningstödet från det offentliga är det största problemet inom idrotten. Inget annat område har fått lika stora höjningar från det offentliga de senaste åren som just idrotten. Skolidrott 14

En idrottsutredning på 80-talet och en i slutet av 90- talet säger att den modell som byggdes upp med Idrott åt Alla fortfarande håller. Allt är inte bra, men med lite justering och putsning så håller den så det blev more of the same från RF och den svenska idrottsrörelsen och staten tycktes nöjd med det. Men så kommer Idrottsstödsutredningen 2008, Föreningsfostran tävlingsfostran och den avslöjar utan den minsta sentimentalitet, vad kanske många av oss redan börjat se, att den svenska modellen inte håller. Trots alla miljarder till idrotten från staten och alla miljarder från kommunerna så blir vi inte fler inom idrotten. Idrottsrörelsen når inte flickorna och med jämställdheten är det inte mycket bevänt. Idrotten är fortfarande männens och pojkarna värld. Idrotten når inte ungdomarna. Antalet idrottstimmar i den vanliga skolan minskar. Skolidrottsförbundet som förut var aktivt och ordnade skol-dm och andra tävlingar inom skolans ram för i de flesta distrikt en tynande tillvaro. Det som den svenska modellen skulle garantera, att det är billigt att idrotta och att alla kan och får vara med, gäller alltså inte längre. Vad kostar det för en förälder att en son spelar ishockey i pojkar 10 och en flicka i 10-11 års åldern spelar tennis i en klubbs regi? Det är inte billigt och det kräver en ordentlig ekonomisk insats från föräldrarnas sida. Inte underligt att de idrotterna får färre utövare och det är inte förvånande om idrotten inte når alla och att alla inte kan vara med. Torbjörn Fälldin, Centerns representant i Idrottsutredningen 1969, Sveriges statsminister 1976-1978 och 1979-1982, Ordförande i Ångermanlands Idrottsförbund, 1969-1976 Idrottsstödsutredningen 2008 var väldigt tydlig i sina slutsatser. Den nuvarande modellen och det nuvarande systemet att fördela pengar till SF och till klubbar ger inte den effekt som staten förväntar sig, dvs. vi blir inte fler, vi når inte flickorna. Invandrare och nyinflyttade får inte plats inom idrotten. Vad gör vi då? Det är bara att konstatera att den svenska modellen inte håller längre. Den är inget att skryta med. Frågan är bara vad vi skall ha istället. Räcker det med att utveckla den nuvarande? Är det kanske dags för en ny idrottsutredning som kommer fram med lika revolutionerande och banbrytande idéer som idrottsutredningen Idrott åt alla 1969 gav oss, den då unika svenska idrottsmodellen. Skolidrott Walter Rönmark 15

Idrottskafé på Brännaborg VÄLKOMMEN till IDROTTSKAFÉ på Brännaborg, Brunnshusgatan 17 i Härnösand, den 2 oktober kl.15.00. Vi bjuder på fika från kl. 14.30. Program - Frågesport - Friidrotten, när vi var yngre. Per Johnny Svanberg, Mats Höglund, Lars-Gunnar Hultin och Erik Carlgren intervjuas om tider från förr. Såväl medlemmar som icke medlemmar är välkomna. Möt upp i ett gammalt idrottspalats! Upplysningar: Leif Thunman, 070-348 02 25 MINNESORD Skaran av äldre sportjournalister tunnas ut. En legendar, Jan Nordin, Domsjö, avled i juni i år, 67 år gammal, efter en lång tids sjukdom. I egenskap av ledamot i Västernorrlands Idrottsförbund var Janne en av deltagarna när grunderna för Västernorrlands Idrottshistoriska Sällskap arbetades fram. Vid bildandet i januari 2011 valdes han till Sällskapets förste ordförande. Åren 2012-2013 var han ledamot i styrelsen. Med sin erfarenhet från tidningsbranschen och sin enorma kunskap, främst inom skidor, friidrott och fotboll, var han den drivande kraften vid utgivning av våra första medlemstidningar. I det första numret fanns t ex hans intervju med skiddrottningen Märta Norberg. Vårt Sällskaps uppgift är att beskriva idrottshistoria, och idrottshistoria var Janne rik på. Idrotten var hans liv, både på jobb och fritid. Han kunde på ett mycket målande och roande sätt berätta de mest fantastiska historier från sin 40 år som sportjournalist. Vi var många som gladdes åt hans berättelser. Janne besökte nio Olympiska Spel och hade ett stort antal uppdrag som pressansvarig inom olika idrotter. De flesta åren jobbade han på CEWE-förlaget i Bjästa. Vi saknar Janne och hans kunskap inom idrottshistoria. Nu är han själv idrottshistoria men vi glömmer honom inte. Leif Thunman 16

Årsmötet 2017 Den 27 april hade Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap sitt årsmöte på Hotell Knaust i Sundsvall. Endast 19 medlemmar deltog på mötet trots ett mycket intressant program. Karin Mattsson Weijber skötte ordförandeskapet under årsmötet och kunde bland annat klubba igenom följande: Förutom kampen om ordförandeposten berättade Karin om sitt arbete på ordförandeposten, bland annat om behovet av en närmare kontakt med specialidrottsförbunden, SF, och distrikten, DF. Annat som avhandlades var vilka som gav henne stöd och inte gav henne stöd i sin roll samt samarbetet på regeringsnivå. Karin redovisade vad hon har för uppdrag idag inom idrotten. Hon är styrelseledamot i Svenska Hockeyligan AB och har vissa uppdrag inom ridsporten på Strömsholm, men framförallt är hon ordförande i World Championships Region 2019 Jämtland/Härjedalen. - Ansvarsfrihet för styrelsen för år 2016. - Verksamhetsplan och budget för 2017 där målet är ökat antal kaféträffar och medlemmar samt utgivning av minst tre medlemstidningar. - Oförändrade medlemsavgifter för 2018. - Omval av Bertil Astby som ordförande. - Förstärkning av styrelsen med de nya ledamöterna Sven Eklund, Sundsvall, och Erik O Sjödin från Kramfors. - En valberedning bestående av Göran Ledell och Kjell Carnbro, Sundsvall, samt Ulla Nilsson, Härnösand. I anslutning till mötet berättade Karin Mattsson Weijber, på ett mycket personligt och medryckande sätt, om sin idrottsledarbana. Banan startade med ridklubbens ungdomsråd innan tonåren och fortsatte i föreningens styrelse. Vidare blev det styrelsen i Jämtland/Härjedalens Idrottsförbund innan det var dags att 1995 ta plats i idrottens viktigaste styrelse, Riksidrottsstyrelsen inom Riksidrottsförbundet. År 2005 kandiderade hon som ordförande i styrelsen. Efter en hård kamp mot en manlig och erfaren kandidat, där hon inte gav upp trots visst motstånd inom idrotten, kunde hon sätta ordförande i Riksidrottsstyrelsen på sitt visitkort. Hon var den första kvinnan på denna betydande post och satt där i tio år. Uppdraget är att samor dna de två VMorganisationerna för alpina VM och skidskytte- VM vintern 2019. Två stora event, som blir en upplevelse för livet, ökar antalet besökare i regionen och ger möjlighet att ytterligare stärka identiteten samtidigt som man bidrar till ytterligare företagsetableringar och tillväxt i det fantastiska Jämtland Härjedalen. Det blev Karins avslutande ord. Karin fick många uppskattande applåder för sitt utmärkta framträdande. Synd att så många missade detta tillfälle att få träffa Sveriges kanske mest välmeriterade kvinnliga idrottsledare. Leif Thunman 17

Ny hemsida Västernorrlands IdrottsHistoriska Sällskap har ny hemsida som har varit i gång några månader nu. Vi fyller på med material allt eftersom, bl.a. kommer alla nummer av medlemstidningen, sedan starten 2011, kunna läsas där. Det beräknas vara klart under hösten. På hemsidan kan man också hitta info om var och när kaféträffar ska gå av stapeln, både som en nyhet och i en aktivitetskalender. Det finns också ett formulär där man kan fylla i sina uppgifter om man vill bli medlem, dit man kan hänvisa de som önskar bli medlem i vårt sällskap. Bilder, både äldre och lite nyare, samt idrottsartiklar kommer man också hitta mer av eftersom. Här kan man också läsa föreningens stadgar och finna kontaktuppgifter till styrelsen och även en medlemsförteckning. Så här ser startsidan ut (september 2017):...och adressen är: www.rf.se/vihs P.S. Har du flyttat och vill göra en adressändring? Meddela då din nya adress till vår kassör Leif Thunman, lthunman@hotmail.com Sven Eklund 18

Redaktionen Ansvarig utgivare Bertil Astby Ansvarig redaktör Leif Bolin Redaktionskommitté Leif Bolin Kjell Carnbro Sven Eklund Erik O Sjödin Produktion VIHS Föreningsarkivet Västernorrland Det är viktigt att arkivhandlingar från idrottsföreningarna lämnas in till Föreningsarkivet! Gör det snarast! Telefon: 076-119 65 33 E-post: foreningsarkivet@sundsvall.se Layout Sven Eklund Tryck och distribution Kopieringsbyrån, Härnösand Styrelsen Bertil Astby, Härnösand, ordförande bertil@astby.se - 0611-262 17 073-422 79 05 Leif Thunman, Härnösand, vice ordf., kassör lthunman@hotmail.com - 0611-100 82, 070-348 02 25 Lars Sjölund, Härnösand, sekreterare lars.sjolund@gmail.com - 076-161 22 35 Leif Bolin, Sundsvall bolin_leif@hotmail.com - 070-680 52 40 Sven Eklund, Sundsvall sven.eklund@vnidrott.rf.se - 060-59 42 02, 070-109 81 83 Ulrika Hådén, Njurunda ulrhad@gmail.com - 070-569 47 90 Erik O Sjödin, Kramfors creamusab@gmail.com - 070-695 69 46 Organisationsnummer 802456-0336 Bank- och plusgiro Bankgiro 750-5266 Plusgiro : 59 77 71-5 Medlemsavgifter Privatpersoner 200 kr Föreningar 200 kr Förbund, organisationer 250 kr Hemsida www.rf.se/vihs Sponsorkontakter Bo Anders Öberg, Härnösand midabo-k@sverige.nu - 070-348 02 60 19

SAMARBETSPARTNERS 20