Tidningen om barns rättigheter Rädda Barnen firar
Medlem i Rädda Barnen eller månadsgivare? Då får du minst 15 % rabatt på din hemförsäkring. Vi på If tycker om engagerade människor. Därför får du som är månadsgivare eller medlem i Rädda Barnen mycket förmånliga rabatter på våra hemförsäkringar. Dessutom: för varje försäkring du köper går 50 kronor oavkortat till gemensamma Rädda Barnen-projekt. Vill du veta mer? Gå in på if.se/raddabarnen eller ring 0771-655 655. Lugn, vi hjälper dig. If-091991 2 Barn 4/2009
7 16 24 28 7 Det började med Eglantyne Hon blev djupt berörd av barns situation under första världskriget. Den 19 maj 1919 bildade Eglantyne Jebb Save the Children fund. innehåll 4/2009 20 Med världen som arbetsplats Svenska Rädda Barnen driver verksamhet i ett 70 tal länder. Per Tamm har rest världen runt på olika uppdrag. 8 Rörelsen tar fart i Sverige Inspirerade av Eglantyne Jebb skrev 36 kända svenskar ett upprop som väckte enormt gensvar. Svenska Rädda Barnen var igång. 12 Med hjärtat hos barnen Aktiva medlemmar har alltid varit stommen i Rädda Barnens verksamhet. Stig-Arne Ekhall engagerade sig som skolmorfar. 16 Medvandrare Rädda Barnen har en lång historia av flyktingstöd. Kerstin Blomberg har vigt sitt liv åt att välkomna dem som är nya i vårt land. 24 Drottningen samlar styrkorna 1989 antogs konventionen om barnets rättigheter. Men få barn i Sverige känner till den. Nu vill drottning Sylvia ändra på det. 28 Från välgörenhet till rättighet Under Karin Söder och Thomas Hammarberg ändrade Rädda Barnen inriktning. Möt dem i ett samtal om hur man hjälper bäst. 34 En lång historia av framgång 90 års arbete har givit resultat! Lagen mot aga och det globala förbudet mot att använda barn som soldater är några exempel. Barn 4/2009 3
Tack alla huvudpartners för att ni hjälper oss att göra världen lite barnvänligare SAS stöttar vår stora kampanj Rewrite the Future så att barn i konfliktområden kan gå i skolan. IKEA är engagerad i flera projekt med Rädda Barnen. Ett exempel är Föräldratelefonen dit man kan vända sig med frågor om barn och föräldraskap. Santa Maria hjälper utsatta barn i Colombia till en bättre utbildning. Swedbank samverkar kring vårt arbete mot mobbning i de baltiska länderna. Med stöd från If genomför vi Private Property, en landsomfattande satsning kring ungas utsatthet på nätet. Via humanfonden som förvaltas av Banco, stödjer fondsparare Rädda Barnens arbete med att ge barn i krigs- och katastrofländer tillgång till utbildning. Pengarna från Postkodlotteriet har varit med och delfinansierat en stor mängd projekt. De viktigaste arbetsområden är att se till att alla barn får gå i skolan och att inga barn ska behöva utsättas för våld. Vill du också samarbeta med Rädda Barnen? Ring Jonas Olsson på tel 08-698 91 36
Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer i Sverige och i världen. Vi är en folkrörelse som stöds av 270 000 medlemmar, faddrar och givare. Rädda Barnens huvudpartners är IKEA, SAS, Santa Maria, Bancofonder, If och Swedbank. Ordförande Inger Ashing Generalsekreterare Elisabeth Dahlin Plusgiro Rädda Barnens plus- och bankgiro 90 20 03-3. Medlemsavgift: 200 kronor, plusgiro 90 01 11-6. Månadsgivare 100 kronor i månaden under minst 1 år. För mer information ring 08-698 90 30. Barn ISSN 1404-8965 Barn tidningen om barns rättigheter ges ut av Rädda Barnen med 4 nr/år. Medlemmar och faddrar får tidningen gratis. För icke beställt material ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material, samt att publicera materialet elektroniskt. Eftertryck och utdrag med angivande av källa är tillåtet. För signerade bidrag svarar författarna. Redaktion 08-698 90 00 Sophie Arnö, chefredaktör sophie.arno@rb.se Nadja Debove, reporter nadja.debove@rb.se Ulla Ståhl, korrektur ulla.stahl@rb.se Ansvarig utgivare Charlotta Sterky Prenumerationsärenden Barbro Fredriksson, barbro.fredriksson@rb.se 08-698 92 59 Produktion & grafisk form Spoon Publishing AB D TIDNINGSTANKAR Sophie Arnö, chefredaktör, sophie.arno@rb.se et mest fantastiska med att jobba på Rädda Barnen är mötet med alla eldsjälar som engagerar sig för att bidra till en mer jämlik värld. En värld där barn också räknas som människor med lika rättigheter som alla andra. Det är lätt att känna frustration och vanmakt inför allt det lidande och all den orättvisa som fortfarande finns runt om i världen. Men jag har också sett hur varje enskild insats kan göra skillnad. Stig-Arne Ekhall är en aktiv medlem och lokal eldsjäl. I över tio år har han engagerat sig som skolmorfar och läxhjälpare. Lärarna på Stenhamraskolan har sett en tydlig förbättring av skolresultaten under de år han har varit där. Kerstin Blomberg, distriktsordförande på Gotland, engagerar sig på heltid för att välkomna nyanlända flyktingfamiljer till Visby. Hon kallar sig en medvandrare in i det svenska samhället. -Jag har inte ord för att beskriva vad Kerstin har betytt för oss, säger Claudien Tuyisabe, 29, som flytt med sin familj från krigets Burundi. Och i Lund har tio unga tjejer i lokalföreningen blivit faddrar till tjugo jämnåriga tjejer från olika länder, som nyss bosatt sig där. Så här ser det ut i Sverige och runt om i världen. Människor som engagerar sig, som låter sig beröras av andras liv och som vill delta i att skapa en gemenskap som gynnar allas lika förutsättningar. Idag fokuserar Rädda Barnen allt mer på arbete för långsiktig förändring. Vi påverkar myndigheter och regeringar, skapar opinion och skriver lagförslag för att stärka barns rättsliga skydd. Till exempel bidrog Rädda Barnen till att Sverige blev det första landet i världen att införa ett totalförbud mot barnaga. Vi arbetar också med att sprida våra kunskaper och erfarenheter vidare till lärare, föräldrar och andra som har stort inflytande över barnens livsvillkor Inget problem är enkelt men de resultat som Rädda Barnen har uppnått under åren visar att det lönar sig att kämpa. Det här numret av Barn är en hyllning till allt det arbete som gjorts under 90 år! Jag hoppas också att det ska beröra och inspirera till fortsatt handling. Adress Barn, Rädda Barnen, 107 88 Stockholm Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg e-post barn@rb.se Hemsida www.tidningenbarn.se Annonser Erika Larsdotter Thimrén, 0651-169 87 erika@annonskraft.se Tryck Sörmlands Grafiska, på miljövänligt papper. TS-kontrollerad upplaga 124 200 ex. Art nr 10515 Omslag Jörgen Hildebrandt Medverkande i detta nummer Åsa Nyquist Brandt, Malin Ekerstedt, Anna Fairbass, Paul Hansen, Jörgen Hildebrandt, Jonas Lindstedt, David Magnusson, Karl Melander, Pernilla Norström, Karin Beate Nøsterud, Annika Ragert, Annika Rydman, Pernilla Stafelt, Theresia Viska Barn 4/2009 Till sist vill jag citera Kapstadens ärkebiskop Desmund Tutus ord, som också användes som titel på Madonnas fantastiska dokumentär från Malawi: I am because we are. Jag är för att vi finns. Vi får inte glömma det. Vi har med varandra att göra. PS. Vill du prenumerera på tidningen Barn, mejla namn och adress till barn@rb.se Medverkande i detta nummer David Magnusson, 26, är frilansfotograf. I det här numret av Barn har han bland annat fotograferat en av Rädda barnens aktiva medlemmar som engagerat sig i läxläsning. Det var väldigt roligt att se att ett ideellt engagemang kan betyda och ge så mycket åt båda hållen. Insats som dagismorfar och läxhjälp tror jag har betytt otroligt mycket både för barnen och honom själv. Annica Ragert, 40, arbetar på Rädda Barnen och har skrivit flera reportage för tidningen Barn. I det här numret berättar hon om eldsjälen Stig-Arne som arbetat ideellt med barn och unga i skolan under tio år. Jag blir varm av möten med alla ideella krafter inom Rädda Barnen. De gör verkligen skillnad för barnen. 5
Eglantyne Jebb, 1906 6 Barn 4/2009
Eglantyne Jebb växte upp i en välbärgad familj och reagerade tidigt på orättvisorna i samhället. 1919 grundade hon Rädda Barnen. Det började med Eglantyne E fter första världskrigets slut låg Europa i ruiner. Miljontals barn led av svält. 43-åriga engelskan Eglantyne Jebb blev djupt berörd och försökte väcka människor till insikt om barnens svåra situation. Redan 1913 hade hon sett hur barn drabbades av krig och flykt. Hon arbetade då några månader i Makedonien efter första Balkankrigets slut. Det blev en erfarenhet som säkert också bidrog till initiativet att starta en fond för behövande. Den 19 maj 1919 bildade Eglantyne Save the Children fund en av de första professionella internationella hjälporganisationerna. Den nya välgörenheten måste vara klar över sitt uppdrag och måste försöka uppnå sina mål med samma omsorg och intelligens som i de bästa av företag, deklarerade Eglantyne. Arbetet inriktades till en början främst på att dela ut mat. Efter fyra års verksamhet, 1923, formulerade Eglantyne ett första utkast om barns rättigheter, fem principer som godtogs av Nationernas förbund och som senare kom att ligga till grund för FN:s deklaration om barns rättigheter som idag har erkänts av de flesta av världens länder. Eglantyne var själv uppvuxen, som ett av sex barn, i en välbärgad familj på den engelska landsbygden. Hon reagerade tidigt mot orättvisorna i samhället; Respekten för en annan människa ska inte vara beroende av vad han eller hon arbetar med. I socialt avseende borde det bara finnas en klass den mänskliga klassen, sa hon bland annat. Många i hennes familj hade högt uppsatta positioner i samhället och hon bröt mot traditionen genom att själv bli grundskolelärare. Mötet med barnen påverkade henne djupt, liksom hennes kristna tro. Inledningsvis blev hennes arbete med Save the Children ifrågasatt. Det ansågs inte patriotiskt att hjälpa fiendens barn. Hon åtalades också för att ha publicerat bilder på utmärglade österrikiska krigsbarn, fälldes och fick betala böter. Domen väckte uppmärksamhet och pengarna började strömma in, bland annat från påven och gruvarbetarförbundets ledare. Rädda Barnen-rörelsen var igång. Barn 4/2009 7
Rädda Barnen öppnar ett sanatorium för tuberkulösa barn i Österrike 1922. Lokalföreningarna samlar kläder för att skicka till de krigsdrabbade barnen i Europa. Rörelsen tar fart i Sverige Den 19 november 1919 startades Rädda Barnen i Sverige av Elin Wägner, Ellen Palmstierna, Anna Lenah Elgström, Gerda Marcus och Fanny Wilamowitz-Moellendorf. Inspirerade av Eglantyne Jebb skrev de ett upprop om medlemskap och bistånd som undertecknades av 36 kända och socialt verksamma personer, bland annat Selma Lagerlöf, Nathan Söderblom och Hjalmar Branting. Gensvaret blev enormt. På fyra månader lyckades Rädda Barnens medlemmar fylla 43 tågvagnar med kläder och livsmedel, som skickades till barn i Österrike, Ungern och Tyskland. I mitten av 1920-talet tyckte man i svenska Rädda Barnen att behovet av aktiva insatser för de krigsdrabbade barnen minskat i Europa. Hjälpverksamheten utanför Sverige lades ner och därmed gick organisationen in i de så kallade tysta åren då arbetet mest handlade om strategisk planering inför kommande katastrofer utomlands och hjälp till behövande barn i Sverige, där man bland annat bedrev lägerverksamhet, delade ut kläder och mat. När andra världskriget startade 1939 tog man upp stödet till drabbade barn i utlandet igen. Samtidigt tog Rädda Barnens nya ordförande Margit Levinsson initiativ till ett utökat lokalt engagemang i Sverige; Jag vill se en stjänhimmel av lokalföreningar sa hon och satte genast igång att organisera. När hon tillträdde fanns fyra lokalföreningar. När hon avled 1963 var antalet 274. Under samma period ökade antalet medlemmar från 512 till 57 000 personer. Efter andra världskriget fortsatte arbetet med stöd till behövande barn i världen. Under 50-talet började man med hjälpinsatser även utanför Europa. Sedan Barnkonventionen antogs 1989 har arbetet kommit att inriktas allt mindre på direktstöd och mer på att skapa långsiktiga förändringar för barn genom politisk påverkan, forskning och opinionsbildning. TEXT SOPHIE ARNÖ & NADJA DEBOVE FOTO ARKIV Rädda Barnen I Sverige har Rädda Barnen ungefär 88 000 medlemmar, 244 lokalföreningar och 26 dist riktsförbund. Finansiering sker i huvudsak genom insamlade medel. Sedan 2008 är Inger Ashing ordförande för svenska Rädda Barnen. Elisabeth Dahlin är generalsekreterare. Organisationen är politiskt och religiöst obunden och arbetar för att långsiktigt förändra utsatta barns villkor. Samarbetsorganet International Save the Children Alliance består av 29 medlemsorganisationer i drygt 120 länder. Alliansens huvudkontore ligger i London. 90 år med Rädda Barnen Eglantyne Jebb grundar Rädda Barnen i England. Ett halvår senare, i november, startar Rädda Barnen i Sverige. 1919 1920 1921 1924 Under året sprider sig Rädda Barnenrörelsen till fler länder. Behovet av ett gränsöverskridande samarbete ökar och vid en kongress i Genève bildas internationella Rädda Barnen Unionen. 400 barn i Wien och Berlin får varm choklad, smörgås, värme och tillsyn varje dag i så kallade chokladstugor tack vare gåvor till Rädda Barnens lokalförening i Gävle. Svältkatastrof i Ryssland. Internationella Rädda Barnen Unionen ger katastrofhjälp till fler än 650 000 människor. Nationernas Förbund utvecklar den första deklarationen om barns rättigheter, den så kallade Genève-deklarationen. Den innehåller fem grundprinciper för barns skydd och välfärd. Eglantyne Jebb är initiativtagare. 8 Barn 4/2009
Nya skor delas ut i Stockholm. Svälten i Ryssland på 1920-talet drev ut barnen på vägarna för att tigga. Givarna viktiga Utan pengar inga förbättringar. Givarnas bidrag är en förutsättning för Rädda Barnens arbete. Det känns bra att få bidra, säger Marie Khroné som skänker pengar regelbundet. Rädda Barnens verksamhet har alltid varit beroende av bidrag från allmänheten. Genom åren är det många som har stöttat. Förra året skänktes närmare 400 miljoner kronor. Varje krona är viktig för att vi ska kunna fortsätta vårt arbete för utsatta barn vare sig det rör sig om aktiviteter i flyktingläger i Sudan, stärkt rättsskydd för barn i Sverige eller katastrofarbete i Burma, säger Malin Thiel, chef på Rädda Barnens insamlingsavdelning. De senaste 15 åren har även företag, som IKEA, SAS, Santa Maria, Banco Fonder, If och Swedbank, blivit viktiga sponsorer. I fjol bidrog de med omkring 50 miljoner kronor. Allt fler företag vill ta ett större socialt ansvar för det samhälle de verkar i, säger Marie Johanson, som ansvarar för Rädda Barnens företagssamarbeten. Men de är inte bara viktiga för intäkternas skull. Genom företagen kan vi dessutom nå deras kunder och anställda med vårt budskap om barns rättigheter. Utöver bidragen från givare, medlemmar och företagssponsorer får Rädda Barnen även bidrag från organisationer som Sida, EU och FN. Även Postkodlotteriet ger ett viktigt bidrag till verksamheten. Senaste utdelningen i oktober gav 50 miljoner kronor. Totalt uppgick intäkterna förra året till drygt 690 miljoner kronor. Det gör Rädda Barnen till en av Sveriges största frivilligorganisationer. För att garantera att pengarna används väl har Rädda Barnen ett så kallat 90-konto. Det betyder att organisationen granskas av Svensk Insamlingskontroll. Förra året gick endast 12,8 procent av Rädda Barnens kostnader till administration. För den trogne givaren Bertil Lindén är de låga omkostnaderna avgörande för att han ska vilja ge. Jag vill att så mycket som möjligt kommer barnen till del och jag litar på att Rädda Barnen förvaltar pengarna väl. Personer som Bertil är ovärderliga för Rädda Barnen. En kväll i oktober ordnades därför ett evenemang för givare i Stockholm, med filmvisning och föreläsning om verksamheten i Afghanistan. Det är ett fantastiskt tillfälle att få berätta för våra viktiga givare hur vi använder deras pengar, säger Malin Thiel. Givarna Leif och Mari-Ann Johansson har bidragit regelbundet till Rädda Barnen - i över 40 år. Barnen är framtiden vem vill inte vara med och bidra till den, undrar Mari-Ann. TEXT NADJA DEBOVE Rädda Barnen delar ut kläder till barn i Stockholm. Eglantyne Jebb tar fram den första vetenskapliga studien om afrikanska barns levnadsförhållanden. Den leder till en första internationell konferens på temat. Resultatet blir bland annat att man rekommenderar ökade satsningar på barns utbildning. Andra världskriget bryter ut och Rädda Barnen tar upp sitt internationella hjälparbete igen. Under krigsåren administrerar svenska Rädda Barnen fadderhjälp till 25 000 barn i främst Finland, Norge och Danmark, men även till barn i Nederländerna, Belgien och Frankrike. 1925 1931 1939 Rädda Barnen i Sverige lägger ned sin internationella verksamhet. Under mellankrigstiden ägnar sig lokalföreningarna uteslutande åt stöd till utsatta barn i Sverige. Medlemsantalet sjunker och 1939 finns bara fyra lokalföreningar kvar; i Umeå, Solna, Göteborg och Västerås. Barn 4/2009 9
Marit Brant Lundins fotoalbum är fullt av minnen från tiden med Rädda Barnen i efterkrigstidens Frankrike. Det var så annorlunda Det är inte bara Rädda Barnen som fyller 90 år i år utan även många medlemmar som engagerat sig i barns rättigheter. En av dem är Marit Brant Lundin, som efter andra världskriget jobbade för Rädda Barnen i Frankrike. Text Åsa Nyquist Brandt Foto Paul Hansen I hela sitt 90-åriga liv har Marit Brant Lundin varit engagerad i barn. Barn som far illa, barn som blir svikna av vuxna, och så i alla andra barn som egentligen har det bra men som ändå har behov av att bli sedda. I andra världskrigets efterdyningar jobbade hon i Frankrike på ett daghem som byggdes upp av Rädda Barnen. Senare åkte hon till det likaså krigsdrabbade Korea för att bistå sjuka barn. Och så, det kanske största av allt, när hon på 60-talet kunde adoptera två barn, trots att hon var ensamstående. Barnen som varit henne till sådan glädje. Och som nu i sin tur har barn som sitter här i solgasset på balkongen tillsammans med farmor, två frimodiga ungar som intresserat lyssnar på den gamla damens berättelser ur sitt liv. Jag har haft tur, säger Marit och kramar dem hårt. Det har hänt så mycket i mitt liv. Fast att vara barn är på många sätt lättare i dag, tycker jag. I dag får ju barn vara barn. Ja, det får vi, och vi får bestämma mycket, säger Simone, 13 och lillebror Isak, 11, håller med. Men vi börjar väl från början. Marits historia sammanfaller inte bara med Rädda Barnens utan även med 1900-talets. Hon föddes den elfte november 1919 på dagen ett år efter krigsslutet. Och redan där någonstans, i barndomen, går det starka engagemang för barns rättigheter att spåra. Det var så annorlunda på den tiden förstår ni, säger hon till barnbarnen. Som barn var man tvungen att lyda de vuxna och alltid vänta snällt tills man blev tilltalad. Aldrig att jag skulle ha vågat tala till vuxna som ni gör. Inte heller fick jag bestämma själv vilka kläder jag skulle ha på mig. Vi hade pengar i min familj, men jag minns fortfarande min första klänning som bara var till mig och inte ärvd efter något äldre syskon. En avgörande händelse i barndomen kanske var det startskottet till hennes senare yrkesval inträffade när Marit precis hade börjat skolan. Då insjuknade hon i tuberkulos och skickades iväg till ett barnhem i Kolmården för att tillfriskna. Kolmården det var långt bort för en liten sexåring från Östersund. Det var ett privat barnhem, eller barnparkering som det kallades. Här fanns barn som var sjuka och barn vars föräldrar var bortresta. Det var svikna barn, som inte förstod varför de inte fick vara tillsammans 10 Barn 4/2009
- Det är på många sätt lättare att vara barn i dag, konstaterar 90-åriga Marit Brant Lundin, här med sina barnbarn Isak, 11, och Simone, 13. på den tiden med mamma och pappa. Men man gjorde så på den tiden, och så sa man åt barnen att de skulle vara glada att de fick hjälp. Jag hade även en syster som var utvecklingsstörd, fortsätter hon. Henne satte man också in på barnhem, och jag tror aldrig att min pappa träffade henne igen. I vuxen ålder utbildade sig Marit till förskolelärare. Sedan började hon jobba på barnstugorna eller barnträdgårdarna som man sa på den tiden i Stockholmsförorten Midsommarkransen. Det var en helt ny värld för mig. Här bodde fattiga familjer där pappan ofta hade stuckit och mamman måste arbeta utanför hemmet för att inte bli tvungen att lämna bort barnen. Nästa etapp i yrkeslivet var förskolan på kollektivhuset i Marieberg. Det var ett pionjärhus befolkat av intellektuella och konstnärer, som Rädda Barnens Agda Rössel, makarna Myrdal och paret Birgit Cullberg och Anders Ek hårt arbetande föräldrar som ibland ringde till föreståndaren Marit och sa att de Barn 4/2009 helt enkelt inte hann hämta sin unge. Då tog vi med oss barnen hem. Jag vet inte hur många barn som jag har stoppat i säng hemma hos mig. Sen kom andra världskriget och en stor del av Europa lades i ruiner. I krigets efterdyningar skänkte Rädda Barnen fyra daghem med personal till regionen Calvados i Normandie, som blivit svårt bombat av de allierade. Marit tog tjänstledigt och åkte ner till staden Caen för att bli föreståndare för Crèche Jaune, Gula krubban, döpt efter färgen på fönsterluckorna. Caen var nästan helt förstört. Varje morgon gick jag genom ruinerna ner till centrum för att köpa färskt bröd till morgonkaffet och jag minns att jag var livrädd för att det skulle ligga ett skelett någonstans. Marit hämtar ett album med bilder från tiden i Caen. Det är barn som äter, barn som badar, barn som klär ut sig till brudpar det mesta känns igen från dagens förskola. Varje morgon åt barnen frukost på daghemmet, sedan badade de och bytte om till sina särskilda daghemskläder. Många av dem hade inget vatten hemma. Annars var det ungefär som här i Sverige. Vi lekte, gick på promenad, åt lunch och vilade middag. Tiden i Frankrike som avslutades med att daghemmen överlämnades till franska myndigheter och att Marit och de andra svenskarna fick medaljer hade gett mersmak. Fem år senare åkte hon därför iväg igen, denna gång till Korea som hade drabbats hårt av det långvariga kriget. I slutet av 60-talet fick hon en alldeles speciell anledning att återknyta kontakten med landet. Jag och en väninna hade bestämt oss för att försöka adoptera varsitt barn, trots att vi båda var ensamstående. Det var mycket ovanligt på den tiden. Jag var helt inställd på en flicka. Men så fick jag en förfrågan om en liten pojke från Korea och honom ville jag förstås gärna ha. Pojken skulle senare följas av en äldre syster från Indien. Så bildade Marit, den väluppfostrade överklassflickan från Norrland, på egen hand en multikulturell familj. Jag är så glad att Rädda Barnen gav mig en chans att komma ut i världen och vidga mina vyer. Hon har fortsatt stödja organisationen under hela sitt liv. Jag känner stark solidaritet med det arbete som görs. 11
Med hjärtat hos barnen En gång i veckan läser Stig-Arne Ekhall läxor med barnen på Stenhamraskolan. Här tillsammans med Emma (till vänster) och Matilda (till höger). 12 Barn 4/2009
Aktiva medlemmar har alltid varit stommen i Rädda Barnens verksamhet. Stig-Arne Ekhall är en lokal eldsjäl. I tio år har han engagerat sig ideellt för barn och unga i skolan. Skolgården på Stenhamraskolan på Färingsö är tom så när som på några killar som spelar bandy, regnet till trots. De zickzackar skickligt mellan regnpölarna och deras rop hörs ända in i skolans lilla bibliotek. Här, i det stora fönstret som vetter ut mot skolgården står Stig-Arne Ekhall och vinkar till en av killarna. Jag har ju lärt känna en hel del barn under mina år här i skolan, säger han och följer bandykillarna med blicken. Stig-Arne gick i pension för tio år sedan. Efter ett liv som civilanställd inom försvaret ville han göra något med all den tid som plötsligt låg framför honom. Han blev kassör i Mälaröarnas lokalförening. Men engagemanget blev större med tiden, han ville göra mer. Det var en känsla som växte i mig, jag ville göra nytta i skolan och finnas där för barnen. Som skolmorfar blev jag en resurs för eleverna i klassrummet och som läxhjälpare stöttar jag elever utanför skoltid. Ibland handlar det också om annat än skolämnen. Stig-Arne går hemvant omkring bland de långa hyllorna med barn- och ungdomslitteratur. På måndagseftermiddagarna är här full läxaktivitet för barn i årskurserna tre till fem. Ungefär 15-20 barn brukar komma varje gång. Emma, 9 och Matilda, 10 missar aldrig en läxhjälp. De hejar glatt på Stig- Arne och slår sig ned bredvid honom. Det är mycket roligare att göra läxan här tillsammans med andra än att göra dem själv hemma. Det är också skönt när mamma tjatar om läxan och jag kan säga att men den gjorde jag ju redan i måndags. Emma håller med: Det här är en jättebra idé. Då får man mer tid till roliga saker hemma istället. Stig-Arne och tjejerna börjar bläddra i en bok tillsammans. Stig-Arne ler med hela ansiktet, lägger handen mot hjärtat och säger högt Vilka fantastiska barn va?. Tjejerna skrattar och säger att Stig-Arne faktiskt är en av favoritläxhjälparna eftersom han är så rolig hela tiden. Stig-Arne är glad över att kunna dela med sig av sina kunskaper men också att kunna finnas där, uppmuntra och förmedla att barnen kan mer än de tror. I grunden handlar det om att bygga relationer, förklarar han. Jag får så mycket tillbaka. Jag blir glad av att vara med barnen och jag märker på dem att de blir glada av att vara med mig också. Det är många barn som har berört honom genom åren, framförallt en pojke som på allvar frågade om Stig-Arne kunde bli hans farfar. Glädjen i pojken när Stig-Arne svarade att han gärna ville vara hans farfar under läxhjälpen, var obeskrivbar. Men, tillägger Stig-Arne, det är också glädje i gemenskapen med de andra engagerade Rädda Barnen-medlemmarna. Efter en stund funderande kommer Stig- Arne fram till att det nog är just glädjen som är drivkraften till hans ideella engagemang, framförallt med barn och unga. Tjejernas klasslärare, Magdalena Holm har stått bredvid bordet och lyssnat på samtalet en stund. Hon är mycket positiv till Rädda Barnens initiativ på skolan. Vi lärare älskar den här läxhjälpen. Vi uppmuntrar alla barn att gå hit eftersom vi har sett en sådan tydlig förbättring av skolresultaten under de år som läxhjälpen funnits här. Stig-Arne påpekar att det är viktigt med aktiva medlemmar inom Rädda Barnen. Verksamheten byggs ju upp av engagerade människor. Jag tycker det är bra att Rädda Barnen nu satsar på att vi aktiva medlemmar ska bli ännu fler. Det behövs. Ute har det slutat regna. Någonstans bakom molnen skymtar solen. Killarna som spelade bandy kommer gående med skolväskorna dinglande över ryggarna. Hej då farfar, ropar en av dem när han går förbi. Stig-Arne lägger handen mot hjärtat igen och utbrister: Vilken känsla! TEXT annica ragert FOTO david magnusson Vill du också engagera dig? Ta kontakt med din närmaste lokalförening och hör efter om de har något engagemang som passar dig. Kontaktuppgifter hittar du på medlemsportal.rb.se. Stig-Arne säger: Har du egna idéer är de mycket välkomna. Lokalföreningarna bara väntar på att du ska höra av dig! En del kommuner stöttar gärna sådana här typer av verksamheter. I vårt fall räcker pengarna till frukt och dryck under läxhjälpen. ENKÄT / Varför engagerade du dig i Rädda Barnen? Emilia Svensson, 28 år, Västerås: Barnrättsfrågor har funnits länge i mitt liv. När jag gick på lärarutbildningen väcktes intresset på allvar. Jag började ställa mig frågan: Vem hjälper ett barn att göra sin röst hörd? Jag vill vara en länk mellan barn och vuxna. Elsa Risby, 15 år, Sundsvall: Jag tyckte att barn inte blir lyssnade på och att de blir orättvist behandlade. För mig blev det särskilt tydligt i skolan lärare ignorerar en och man känner sig nedtryckt. Det var det som tände mig. Abeba Ghebru, 51 år, Västmanland: Jag är född i ett land där barns och mänskliga rättigheter inte tillvaratas och därför är det viktigt för mig att engagera mig. Det är viktigt att ta tillvara den möjlighet att påverka som finns i en demokrati. Gunilla Meriläinen Nilsson, 51 år, Hallstahammar: Rädda Barnen ordnade en föreläsning på skolan där jag jobbar. Sen blev jag aktiv. Barns rättigheter är en viktig fråga, likaså alla människors delaktighet i den demokratiska processen. Barn 4/2009 13
Tjejer emellan Jaina har lärt sig att snacka med killar, Isra att baka kanelbullar och Mary har blivit bättre på svenska. Tjej till tjej är bara en av många verksamheter lokalföreningen i Lund står bakom. Ända sedan 1940-talet har Rädda Barnens lokala arbete varit viktigt. TEXT NADJA DEBOVE FOTO jonas lindstedt Hemma i köket hos Karin Karlsson har den söta bulldegen precis jäst färdigt. Jaina, 18, och Mary, 18, står beredda med var sin kavel. Bredvid radar Isra, 17, upp prydliga rader av tomma bullformar. Wasnaa som är 19 brottas med det hårda smöret, sockret och kanelen. Måste det vara så här kladdigt, eller? Kladdigt? Ja, kanske det. Men också sjukt gott, konstaterar tjejerna nöjt när de sitter och mumsar på varsin färdiggräddad bulle någon timme senare. Bullätarna runt bordet är alla med i Rädda Barnens lokala projekt i Lund, Tjej till tjej. Omkring tio unga medlemmar är faddrar till ett tjugotal tjejer som nyss bosatt sig i Sverige. En gång i veckan hittar de på saker att göra tillsammans. De fikar, spelar bowling, går på bio eller gympar. Vi är ju nästan jämngamla så vi gör liksom det vi tycker är kul. Det viktigaste för mig är relationen, att utvecklas tillsammans och att vara en medmänniska, säger Jennica Bjurman, 20, en av faddrarna. Tjej till tjej är bara en av många verksamheter lokalföreningen i Lund står bakom. Här ordnas allt från läxhjälp till att informera barn och unga på skolorna runt omkring om deras rättigheter. Vi ska fungera som en avlastning för den kommunala verksamheten för barn och unga i stan, säger Anna Sandkull, styrelsemedlem i Lund som var med och startade Tjej till tjej-projektet. Men jag ser oss också som en blåslampa, en som får beslutsfattarna att ta sitt ansvar och se till barnens bästa. Men kan en lokalförening verkligen bidra till förändring? Absolut. Vår verksamhet gör barn medvetna om vilka rättigheter de har. Den stärker deras självförtroende och självkänsla. I det bulldoftande köket står Jaina vid diskbänken och suger på ordet självförtroende. Hon kom från Irak för två år sedan och berättar om ensamhet och isolering i det nya, obegripliga landet. Men också om glädjen att få umgås och lära känna sin svenska fadder. De är så snälla mot mig här och jag mår bra av det. Eftersom faddrarna också är unga tjejer kan de förstå oss och våra problem. Faddern har också lärt henne mer om alla regler som finns i Sverige, berättar hon. Till exempel hur man cyklar på stan. Och sedan har jag lärt mig hur man pratar och umgås med killar som kompisar, det fick vi ju aldrig göra hemma i Irak. Mary, hon som står och diskar med kepan hårt nedtryckt i pannan, inflikar att det kan vara knepigt på många sätt att komma till ett nytt land. Inte minst med språket. I början pratade jag bara engelska med min fadder, sedan har jag gått över till svenska. Nu hjälper hon mig med läxorna och berättar om Sverige. Det är bra, ingen har gjort det tidigare. Under de två år som projektet pågått har de unga faddrarna fått ta emot många förtroenden, en del tunga att bära. Därför får de kontinuerlig utbildning. De ska veta när de behöver slussa unga vidare till kurator, socialtjänsten eller försäkringskassan, förklarar Anna Sandkull. Det är också viktigt att vi tar ett ansvar för vilka som får arbeta lokalt. Vi gör utdrag ur polisregistret och alla måste skriva tysthetslöfte. De kunskaper som förvärvas inom projektet använder lokalföreningen för att påverka villkoren för nyanlända flyktingar i skolan. Vi vill till exempel att de ska få ha gympa tillsammans med de svenska eleverna, vilket de inte har idag, eller åtminstone ha lektioner i samma byggnad, säger Anna Sandkull. Lunds lokalförening är med sina 1 700 medlemmar en av Sveriges största. 70 av medlemmarna är dessutom engagerade i något av alla olika projekt vilket också är ovanligt många aktiva. Anna Sandkull tipsar andra lokalföreningar som vill starta verksamhet för barn om att starta med läxhjälp. Det finns jättebra handledningar hur man gör, dessutom är det roligt. En annan viktig insats är att informera om barns rättigheter i skolor. Då kan man först gå på kurs hos Rädda Barnen, den ger bra verktyg innan man ställer sig framför en klass. Sedan brukar det ena ge det andra av bara farten bara du vågar bjussa på dig själv. Vill du också engagera dig? Gå in på www.medlemsportal.rb.se för att se vad du som medlem kan göra för barn och unga. Insamlingen till krigsdrabbade barn i Finland slår rekord, över 9 000 kronor skickas varje dag. Samtidigt växer Rädda Barnen. Bara under 1942 startar 31 nya lokalföreningar. Prinsessan Ingeborg var hedersordförande i Rädda Barnen 1943. Här hjälper hon en liten flicka upp i sin överslaf på hemmet för danska mödrar och deras barn. 1942 1943 1944 Judiska barn från Danmark flyr till Sverige. Rädda Barnens lokalföreningar i Skåne får rycka ut med kläder och kontanter. Ett stort antal flyktingfamiljer söker sig till Stockholm. Rädda Barnen öppnar ett hem i Saltsjöbaden för att ta emot dem. Rädda Barnen ordnar med förskoleverksamhet för barn som evakuerats från Finland under 1940-talet. 20 000 barn och deras mödrar evakueras från norra Finland i september. Rädda Barnen välkomnar dem i Haparanda, bland annat med ett jättelager kläder. En ambulerande förskolverksamhet med sju lärare ordnas för att sysselsätta barnen. 14 Barn 4/2009
Färska bullar, fniss och gemenskap hemma i köket hos Karin Karlsson i Lund. Isra penslar bullar. Rädda Barnen-faddern Alva diskar med Jaina som nyss flyttat till Lund från Irak. Här är ingen tid att förlora Barnen är framtidens vuxna människor på deras tankar och gärningar beror morgondagens öde. Allvarligare än någonsin ljuder därför ropet i dag: Rädda Barnen! Margit Levinson, ordförande i Rädda Barnen, 1944. Första sommaren efter kriget. Många holländska barn får komma till Sverige för att återhämta sig 1945 Kriget går mot sitt slut. Rädda Barnen eskorterar 10 000 barn från de krigshärjade länderna till familjer i Sverige. Organisationen delar också ut mat till hundratusentals barn i Österrike och andra delar av Öst- och Centraleuropa. Bara i Rumänien serverar Rädda Barnen 8,8 miljoner portioner soppa med bröd och ost som tilltugg. Barn 4/2009 15
Kerstin Blomberg hälsar på Linda Almubeki, 18, som kom till Visby från Irak för drygt ett år sedan. 16 Barn 4/2009
Medvandrare Efter andra världskriget började Rädda Barnen fokusera allt mer på att hjälpa flyktingar som kommer till Sverige. Idag är det fortfarande en viktig del av verksamheten. Jag brukar kalla mig en medvandrare in i det svenska samhället, säger Kerstin Blomberg, ordförande i distriktsförbundet på Gotland. Hon har vigt sitt liv åt att välkomna dem som är nya i vårt land. Text Sophie Arnö Foto Karl Melander Jag har inte ord för att beskriva vad Kerstin har betytt för oss, säger Claudien Tuyisabe, 29. De sa att Jesus kunde gå på vattnet Kerstin gör mer. Mer än Jesus! Den 13 augusti för drygt ett år sedan var en av hans livs lyckligaste dagar. Då landade hans hustru Jeanine på Visby flygplats tillsammans med barnen Lysa, 3, Jodel, 4, samt adoptivbarnen Inès, 8, och Mugisha, 9. Familjen kunde äntligen återförenas tack vare Kerstin Blomberg. Tiden vi var skilda åt var fruktansvärd jag var så orolig, berättar Claudien. som blev tvungen att fly från hemlandet Burundi i Östafrika drygt ett år tidigare. Nu sitter vi alla samlade i familjens stora begagnade hörnsoffa, i lägenheten i Visbys utkant. Kaffet puttrar på spisen, musik strömmar ur högtalarna och barnen övar danssteg och knappar på datorn. Krigets fasor tycks långt borta men är ständigt närvarande i tankarna hos dem. Jag tänker på alla barn som fortfarande är kvar säger Jeanine. Både hennes föräldrar och syskon är döda, liksom Claudiens far och mor, tre systrar och en bror. De blev alla offer för de politiska motsättningarna mellan hutu- och tutsi-befolkningen i hemlandet. Jag var bara 13 år när mina föräldrar mördades, berättar Claudien. Jag förstod ingenting. Varför ville de döda oss? Claudien engagerade sig tidigt i en människorättsorganisation som kämpade för att de skyldiga till massmorden skulle ställas inför rätta. Sedan han vittnat i en rättegång blev hoten mot honom själv så akuta att han var tvungen att fly hals över huvud. I Sverige tog det 13 månader innan han fick Barn 4/2009 uppehållstillstånd. Samtidigt utsattes familjen som kvar i Burundi för allt värre hot och trakasserier. De slog oss och stal allt vi ägde, berättar Claudiens lillebror Christophe, 19, som äntligen också fått komma i trygghet. Vi var hela tiden rädda, hela tiden tvungna att gömma oss i skogen. Det var svårt att tänka på livet, allt handlade bara om att försöka överleva. Kerstin lyssnar tyst. Hon växte själv upp i en priviligierad familj och minns första gången när hon såg en nyhetssändning på TV och insåg att världen var orättvis. Redan då bestämde jag mig för att jag vill jobba för att göra den mer rättvis, säger hon. Claudien blev både chockad och deprimerad när han förstod att det inte var säkert att hela hans familj skulle få komma till honom. Beskedet från migrationsverket var att Jeanine och de två biologiska barnen Lysa och Jodel, skulle få komma men inte adoptivbarnen. Och inte Claudiens två yngre bröder, Aimé, som nu är 17, och Christophe, 19. De har alla växt upp med mig som pappa och Jeanine som mamma, säger Claudien. Inès och Mugisha var min systers barn som vi adopterade då hon mördades. Jag kunde inte separera från dem, de var så små. De är alla som våra barn, säger Jeanine, som själv bara är 24 år. Jag sa till Claudien att hellre stannar jag här och dör tillsammans med dem än lämnar några av dem kvar. Det var då Claudien tog kontakt med Kerstin, som han träffat via en bekant. Hon hjälpte till att överklaga avslaget, tog andra nödvändiga myndighetskontakter och samlade in pengar privat så att familjen kunde sätta sig i skydd medan de väntade på ett beslut. Och till sist kom beskedet familjen skulle få komma. Först Jeanine och de fyra små barnen. Ett par månader senare, Claudiens två bröder. Tack och lov gick det vägen till slut, säger Kerstin och klappar Jeanine, som sitter tätt intill henne i soffan, på knät, samtidigt som hon vaggar familjens nyss födda flicka, Oleppa, i famnen. Samtidigt är det förfärligt att det ska behövas så mycket hjälp för att man ska få en rättvis prövning. Det är inte ett rättssäkert system. Hur man klarar sig beror ofta på vilken hjälp man får. Det är inte så lätt när man är ny i ett land att veta vilka kontakter man ska ta, och hur man ska överklaga. Engagemanget i enskilda ärenden är bara en liten del av Kerstins arbete. Titta i hennes almanacka! Säger Claudien och skrattar. Han pekar förtjust på de fullklottrade sidorna. Jag förstår henne inte! Hon blir aldrig trött. Ibland tror jag att hon glömmer att äta. Kerstin, som just fyllt 60 år, är sjuksköterska i botten och sedan 25 år tillbaka verksam inom Rädda Barnen. Som ordförande för distriktsförbundet på Gotland har hon vigt sitt liv åt att nyanlända flyktingar ska få ett gott mottagande. Alla hälsas välkomna med ett hembesök. Barnen får en välkomstpresent, ritblock, kritor, penna och gosedjur. Och så berättar vi om vår verksamhet, och framförallt, så frågar vi familjerna vad de är intresserade av. Vad har de vuxna jobbat med? Vad tycker de om att göra? Det är viktigt att se vilka de var innan de blev flyktingar. Det är ju deras identitet också. När vi får veta mer om dem så kan vi också hjälpa till med kontakter som kan var till glädje för dem. De som vill får en egen kontaktperson inom Rädda Barnen. Rädda Barnen på Gotland, med Kerstin i spetsen, ordnar också läxläsning, utflykter, fester, utbildningar och föreläsningar dit 17
Claudien och Jeanine flydde med sina barn från krigets Burundi. På Gotland har Kerstin Blomberg blivit en viktig person för dem. Från vänster: Christophe, Lisa, mamma Jeanine, Kerstin med lilla Oleppa i famnen, Aimé, Jodel, pappa Claudien, Mugisha och Inès Tanken är att vi kan lära av varandra. På våra möten kan vi också berätta vad som är på gång i det svenska samhället alla bjuds in. Hon har påverkat kommunen att ta emot sin andel av ensamkommande flyktingungdomar, hittills 13 stycken. Och en gång i månaden är det internationellt café, för invandrare och svenskar. Kerstins almanacka är fulltecknad. Tanken är att vi kan lära av varandra. På våra möten kan vi också berätta vad som är på gång i det svenska samhället, säger Kerstin. Till det internationella caféet kommer olika gäster varje gång för att informera om verksamheter som man kan engagera sig i. Sist var en representant från Friluftsfrämjandet på plats. Det ledde till att Claudien och barnen började följa med på deras vandringar, och han ska nu engagera sig som ledare. Igår var jag ute med Strövarna, berättar han. Det var väldigt fint. Det påminde om hur vi gjorde i Burundi. Där brukade jag samla barnen varje söndag och göra utflykter i naturen. Som ny i Sverige vill man delta. Men det är inte alltid lätt att ta sig in. Man behöver någon som visar vägen, konstaterar han. I början var jag rädd att be om hjälp. Språket är också jätteviktigt inflikar Aimé, 17. Det är nyckeln till allt. Idag är hela familjen på god väg att etablera sig. Barnen går i skolan och pratar förbluffande bra svenska med tanke på hur kort tid de har varit i landet. Ingen av dem längtar tillbaka till Burundi. Det är krig där, men inte här, konstaterar Inès, 9. Ibland saknar jag kompisarna men jag vill absolut inte tillbaka. Jeanine planerar att ta upp sitt arbete som barnmorska efter mammaledigheten med lilla Oleppa. Claudien, som tidigare jobbat med rehabilitering av barnsoldater, vill jobba med barn och unga. Aimé ska först klara av gymnasiet. Sen vill jag studera freds- och konfliktkunskap, säger han. Utanför har mörkret fallit i den regnruggiga höstkvällen och det har blivit dags för Kerstin att gå vidare till nästa aktivitet; gymnastiken för kvinnor och barn, där framförallt utländska men även svenska familjer deltar. Allt handlar om integration, konstaterar hon när hon hastar iväg i höstrusket. 18 Barn 4/2009
Fotoutställningen om mobbing berörde medlemmarna i Rädda Barnens ungdomsgrupp i Visby. Linda Almubeki (i mitten) har fått många nya vänner genom gruppen. Hanna Landergren, till höger om henne, är ordförande. Unga möten Det är svårt att komma ny till ett land. Utan familj och vänner blir det ännu värre. Jag var väldigt ensam i början, säger Linda Almubareki, 18, från Irak. I Rädda Barnens ungdomsgrupp på Gotland har hon funnit en ny gemenskap. Text Sophie Arnö Foto Karl Melander Rädda Barnens krav Tusentals asylsökande barn söker sig till Sverige varje år. Rädda Barnen verkar för att: Fler kommuner skall ta emot ensamkommande barn och att barnen skall få en god man utsedd inom 24 timmar. Alla flyktingbarn skall få ett bra mottagande och omhändertagande med skolgång och tillgång till sjukvård och annan omsorg. De barn som mår psykiskt dåligt skall omedelbart få tillgång till adekvat vård och stöd. Barn som lever i Sverige utan tillstånd, utan papper, skall ha tillgång till vård och skola på samma villkor som andra barn som är bosatta i Sverige. Asylprocessen ska vara rättssäker och utgå från barnets bästa, barn ska få komma till tals och barns skyddsbehov ska tas på allvar. Familjer ska inte splittras. Familjens enhet måste respekteras, exempelvis bör förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring undanta föräldrar och andra anhöriga till minderåriga barn. EU:s regelverk kring migrationspolitiken ska ha tydligt barnrättsfokus. Rädda Barnens arbete utgår från Barnkonventionen. Visionen är att barn på flykt alltid ska behandlas som egna individer, och få alla sina rättigheter tillgodosedda. Barn 4/2009 Varje vecka träffas Rädda Barnens ungdomsgrupp i Visby. Ett 20-tal ungdomar från Sverige, Irak, Somalia, Burundi och flera andra länder, gör roliga saker tillsammans och hjälper till med olika aktiviteter som Rädda Barnen ordnar, till exempel läxläsning. De är roligt att få möjlighet att själv engagera sig och hjälpa andra, säger Linda Almubareki som kom till Sverige från Irak för drygt ett år sedan. Gruppen har också givit mig nya vänner. Vi går ofta ut och fikar. Idag har de träffats för att gå och se på Via Dolorosa lidandets väg, en fotoutställning om mobbning. En skolklass har fått till uppgift att gestalta olika mobbningssituationer med parallell till bibeln. Det är tunga bilder. Kerstin Blomberg, ordförande i Rädda Barnens distriktsförbund på Gotland guidar. Egentligen vill man inte att någon ska lida, men många har lätt att dras med, konstaterar hon när gruppen stannat framför en av bilderna. Det här med att man ig-no-re-rar, förstår ni det ordet? Det här att man behandlar någon som luft det kan göra lika ont som att man säger något fult. Ungdomarna lyssnar under tystnad. Några ser allvarliga ut, andra fnissar och skruvar lite på sig. Efteråt går de och fikar på ett café. Jag tycker att utställningen var väldigt stark och tankeväckande, säger Hanna Landergren, 19, som är ordförande för ungdomsgruppen. Jag ville gå in i bilderna och hjälpa till. Christophe Ndayihimbaze, 19, som kom till Sverige från Burundi för ett år sedan (läs mer om hans familj i artikeln här intill), tycker att man blev stark av bilderna. Alla svåra situationer får en att tänka, säger han. Ibland är det svårt att finna hopp men det går att finna en framtid också. Mustafa Saleh, 15 från Irak håller med: Ja det är bra att se. Man får en bild i huvudet och i hjärtat av hur det är. Han har själv fått sin del av lidande. Han kom till Sverige med sin mamma och lillebror för två år sedan, medan pappan var tvungen att stanna kvar i krigets Irak. Pengarna räckte bara till oss tre, berättar han. Första tiden var jättejobbig. Jag mådde inget bra. Jag var så orolig för pappa. Men nu är familjen tillsammans igen. Jag blev jätteglad när pappa kom. Äntligen får vi leva som alla andra i fred. Precis som Linda Almubareki tycker han att det tog tid att få kompisar i Sverige. Det var svårt i början när man inte kunde språket. Men när Mustafa började spela fotboll lossnade det och han fick många svenska vänner. I Rädda Barnens ungdomsgrupp tycker han att det har varit särskilt värdefullt att träffa andra invandrare. Att få veta hur de kom hit, vad de har gått igenom. Att byta sådana erfarenheter det har varit viktigt för mig. 19
Med världen som arbetsplats 1953 inledde Rädda Barnen sitt arbete utanför Europa. Per Tamm, 65, har sedan dess rest världen runt på olika uppdrag i Rädda Barnens tjänst. I dag är han pensionär och bor på Kap Verde, det land där hans karriär en gång startade. Det har varit 30 spännande år utomlands, säger han. Jag tycker om kombinationen av praktiskt och intellektuellt arbete. Den får man omsätta i fält. Ena dagen sitter man och pratar om barns rättigheter tillsammans med Chiles presidentfru och nästa dag bär man mjölsäckar. Variationen har haft en alldeles särskild lockelse. Vilken har varit din drivkraft? Att lyckas genomföra bra saker för barn, insatser som från början kanske inte varit så självklara. Som? Ja, ta vårt familjeplaneringsprojekt på Kap Verde-öarna på sjuttiotalet. Det var ju inte något som accepterades med automatik i ett land där 95 procent av befolkningen är katoliker. Hur gick det? Alldeles utmärkt. Vi lyckades bygga upp ett helt nätverk av barn- och mödravårdscentraler. Det har inte bara överlevt efter att vi dragit oss tillbaka i dag fortsätter det att utvecklas. Du har jobbat med många andra barnfrågor också. Som att utbilda fredsbevarande styrkor över hela Afrika i barns rättigheter - till att bekämpa barnsexturism, aga och spridningen av lätta handeldvapen. När gör Rädda Barnen mest skillnad? Alla våra insatser, stora som små, ger utdelning för barn på något sätt. Men störst effekt har vi ändå fått när vi har arbetat med samma fråga i en hel region. I Latinamerika till exempel stimulerade vi polis från olika länder att samarbeta bättre kring handel med barn. Det resulterade i att 11 000 försvunna barn kunde spåras och återförenas med sina familjer på bara ett år! Så det är viktigt att arbeta gränsöverskridande? Absolut. Ta till exempel flyktingbarnen i södra Sudan. Eftersom vi arbetar i hela regionen har vi kunnat följa deras flyktvägar i länder runt omkring och kunnat erbjuda barnen skola, fritids och inte minst stöd när de återvänt. På vilket sätt skiljer sig Rädda Barnens arbete från andra organisationers? Vi låter oftast bli att själva utföra projekten. I stället stöttar vi och skapar starka lokala frivilligorganisationer för barn på plats. Per Tamm (i vit skjorta) är med på morgonbönen i ett sudanesiskt flyktingläger i västra Etiopien, 1997. Peru 2004. Dragkamp på Rädda Barnens personaldag. Per Tamm längst till höger. 20 Barn 4/2009