De hade såklart aldrig genomfört operationen om de vetat att jag var gravid! Månadens inspirationsprofil heter Rebecka och är en stark och livsglad ung mamma som i många år kämpat med en svårhanterlig kronisk smärta. I detta reportage får du ta del av hennes kamp mot Chrons sjukdom, de svåra operationerna och den stora glädjen som blandades med rädsla, när hon mitt i den tuffaste perioden i sitt liv blev gravid. När Mammahjärtat träffar Rebecka berättar hon att hon äntligen kan njuta av livet efter alla år av smärta och operationer. - Det känns helt fantastiskt! Karolinska sjukhuset har varit mitt andra hem sedan jag blev sjuk och det har varit oerhört tuffa år, både fysiskt och psykiskt. Det är först nu jag känner att livet har börjat vända och att jag kan leva ett nästintill vanligt liv. Rebecka strålar och det är svårt att tänka sig att hon är en av alla dem som är kroniskt sjuk. I unga år fick hon diagnosen Chrons, en kronisk sjukdom som ger upphov till svåra smärtor och stora problem med mag- och tarmkanalen. Något botemedel mot sjukdomen finns inte men däremot en rad olika mediciner som kan brukas för att stoppa akuta inflammationer och hindra förekomsten av nya. Rebecka, som levt med sjukdomen under många år är härdad och van att stå ut med smärtan. Redan i skolan visade sig symptomen, hon var ofta trött och orkeslös. Så gott som varje dag hade hon också kraftiga smärtor i magen. Det tärde på vänskapsrelationerna och påverkade närvaron i skolan. Efter många års utredning fick hon tillslut diagnosen Chrons. Besvären ville inte ge med sig och Rebecka började i vuxen ålder må allt sämre.
Men samtidigt hade jag inget val, jag var tvungen - I slutet av 2015 var läget så illa att jag svävade mellan liv och död. Läkarna konstaterade då att jag inte längre kunde välja bort en operation. Jag minns att jag blev helt förstörd och mådde oerhört dåligt psykiskt. Bara tanken på att behöva ha en stomi påse när jag bara var 28 år gammal gav mig ren och skär ångest. Skulle jag behöva leva med en påse på magen, kanske resten av mitt liv? Rebecka insåg att hon inte hade något annat val än att genomgå operationen. Läkarna hade lovat henne en titthålsoperation för att undvika de missprydande ärren som annars kunde bildas. Men när Rebecka, förberedd och behandlad med lugnande, låg på operationsbritsen kom kirurgen in. - Han sade att den planerade titthåls-operationen inte kunde genomföras eftersom läkarna inte kunde bedöma hur stor del av tarmen som var inflammerad. Operationen som behövde göras skulle därför bli än mer omfattande och dessutom utföras med ett ingrepp som gav ett snitt över hela magen. Ärrbildningen skulle med andra ord bli stor. Självklart kände jag en enorm panik där jag låg och en del av mig ville backa ur. Men samtidigt hade jag inget val, jag var tvungen att gå igenom det för sjukdomen blev bara värre. Efter att operationen genomförts med lyckat resultat vaknade Rebecka långsamt upp på uppvaket med en kraftigt ärrad mage. - Den smärtan jag upplevde när jag vaknade var något av det värsta jag känt i hela mitt liv. Jag grät och skrek konstant trots både ryggmärgsbedövning och morfin. Det dröjde nästan en vecka innan jag kunde resa mig upp ur sängen. Jag fick använda mig av en rullator för att ens
kunna gå. Det gjorde så ont att jag grät för varje steg jag tog. Med starka smärtstillande fick Rebecka åka hem från sjukhuset för att läka. Men det dröjde inte länge innan hon började må ännu sämre. Hon upplevde ett kraftigt illamående som satt i under flera dagar och som var oerhört plågsamt att genomlida som nyopererad. Tillslut bestämde hon sig för att göra ett graviditetstest. När det lilla plusset visades i displayen kom chocken. Hon var gravid. - I den stunden pendlade känslorna mellan glädje, chock och rädsla. Jag kunde inte förstå att jag var gravid, i den stunden förändrades verkligen allt! Eftersom jag måste ha varit gravid när jag opererades så kände jag en stark rädsla för att barnet hade tagit skada. Förutom operationen hade jag också ätit många starka mediciner. När jag ringde upp min läkare blev det helt tyst på andra sidan luren. De hade såklart aldrig genomfört operationen om de vetat att jag var gravid. Läkaren tog Rebeckas oro på största allvar, något som resulterade i täta kontroller på sjukhuset under resten av graviditeten. Men det blev ändå ingen dans på rosor. Inte nog med att Rebecka var nyopererad och tvingad till att undvika alla former av smärtstillande, under resten av graviditeten led hon av samma kraftiga illamående som när hon upptäckt att hon var gravid. Ett illamående som ibland resulterade i upp till 30 uppkastningar per dag. Vi kan inte vänta längre, vi måste ta ut barnet! Det skulle komma att bli ett dramatiskt slut på graviditeten. När Rebecka var i åttonde månaden stod hon i sitt badrum när hon började blöda kraftigt. - Det såg ut som ett blodbad och jag var ensam hemma så ingen kunde hjälpa mig. Jag hade tidigare haft en blödning men inte så stor som denna. Jag blev såklart livrädd, skrek och grät och tänkte att jag nu förlorat min dotter. När ambulansen kom satt jag hopkurad på golvet, nästan helt okontaktbar. Det var fruktansvärt!
Väl på sjukhuset gjordes ett ultraljud och läkare konstaterade att barnet mådde bra, en oerhörd lättnad för Rebecka. Men trots att medicin satts in för att stoppa blödningen så fortsatte den och hon hölls kvar på sjukhuset för observation. Efter en orolig natt med endast två timmars sömn vaknade hon upp till ett chockartat besked. - Jag blev väckt av tre läkare som sade, Vi kan inte vänta längre, vi måste ta ut barnet!. Situationen hade blivit så akut att det var fara för barnets liv. Jag hann precis ringa mina anhöriga som, tack och lov, hann fram i samma stund som jag rullades in i operationssalen för akut kejsarsnitt. Ingreppet var lyckat och en kort stund senare såg Amina dagens ljus, endast 35 veckor gammal. Hon hade svårt att andas och fördes direkt ut från operationssalen. - De tog henne innan jag ens fått hålla i henne. Först ett par timmar senare fick jag träffa henne och det var den lyckligaste stunden i hela mitt liv! Jag kände en sådan lycka, tacksamhet och kärlek. Det var som om allt det jobbiga jag gått igenom bara försvann! All den smärta jag utstått skulle jag utstå igen bara för att få hålla henne i mina armar! Amina är idag en pigg tjej som precis fyllt 1 år och Rebecka, hon mår bättre än någonsin! I mars 2017 utfördes den sista operationen där stomipåsen togs bort, ett ingrepp som förde med sig blandade känslor. - Det var jätteskönt att slippa stomipåsen, men konsekvenserna efter ingreppet var fruktansvärt jobbiga. Jag fick inte bära eller lyfta Amina på nästan 3 månader vilket var tufft psykiskt. Att inte kunna leka med henne eller ens vagga henne till sömns gjorde så fruktansvärt ont. Jag kunde inte ens ta en promenad med henne. Jag vill inte att vi ska behöva skämmas för vår sjukdom! Idag har Rebecka funnit sig till ro i det vardagliga liv hon längtat efter så länge och njuter av att slippa all dramatik som kantat de sista åren. Det som för många anses trivialt är för henne en lyx. Att vara
så gott som smärtfri och ha en god hälsa är en ynnest. På frågan om vad hon vill inspirera andra med svarar hon, - Jag vill inspirera andra att berätta sin historia! Jag vet att vi är många som lider av Chrons sjukdom och som lever i det tysta, det syns ju inte på oss att vi är sjuka. Jag vill inspirera andra till att våga vara ärliga och att öppna upp sig för vänner och närstående, skola och jobb. För det är först då vi kan få det stöd och den hjälp som vi behöver från FAKTA OM CHRONS Chrons är en kronisk sjukdom som drabbar mag och tarmkanalen med magsmärtor, blod i avföringen, diarré och viktnedgång. Det finns inget botemedel mot sjukdomen men en rad olika läkemedel har utvecklats för att behandla och förebygga de inflammationer som uppstår. Vid allvarliga besvär, där medicin inte hjälper, kan operation bli aktuellt. En bit av tarmen avlägsnas och avföringen leds ut i en så kallad stomipåse. Sjukdomen är för många drabbade mycket svår och begränsande. I Sverige beräknas så många som 35 000 människor ha diagnosen Chrons och årligen insjuknar omkring 750 personer. Källa: 1177.se, MagTarmförbundet Slutligen tillägger Rebecka, Rebecka vill synliggöra sjukdomen och informera om hur det är att leva med Chrons. Läs mer på hennes blogg: - Ingen är ensam, vi är tusentals som lider http://www.rforzelius.se omgivningen. av samma sjukdom och om jag med min historia kan få någon att känna sig lite modigare och våga berätta så är det en stor seger för mig!