Min gamle vän Elin. Magisteruppsats. En sociolingvistisk studie av bruket av adjektivets e-form

Magisteruppsats Min gamle vän Elin En sociolingvistisk studie av bruket av adjektivets e-form Författare: Gunnel Persson Handledare: Stina Ericsson Examinator: Gunilla Byrman Termin: HT 2017 Ämne: Svenska Nivå: Magisteruppsats Kurskod: 4SV01E

Abstract In the definite form an adjective in Swedish can end in either -a or -e, with the e-form being used in writing especially with masculine reference together with nouns of the n- gender. For a long time, however, there has been some variation in usage, so that the e- form is sometimes also employed with female reference or together with nouns of t- gender. Widmark shows in a study from 1992 that there is uncertainty among Swedish speakers about how the forms should be used. The aim of the present study is to investigate the extent to which speakers accept different uses in writing of the e-form of the adjective in the definite singular form, and to see whether the sociolinguistic variables age, sex, dialect, education and familiarity with writing are of any significance in this. Another aim is to conduct a comparison with Widmark s study to see whether there has been any change in usage in the last few decades. The study proceeds from sociolinguistic theory of linguistic variation and changes and uses a quantitative method. In a questionnaire the respondents were asked to judge a number of examples with the e-form of the adjective in different linguistic contexts. The number of respondents was 181; they constitute a convenience sample. To find material for the examples in the questionnaire, a corpus study was undertaken first. The result shows that acceptance of expressions that do not follow the norms of written language is in most cases low. A majority of the respondents think that the e- form should be used primarily with masculine or general reference. Younger respondents are more uncertain about usage, while older respondents follow the written standard to a higher extent. Women take a more negative view of non-standard uses; on the other hand, more men than women are positive towards examples where the e-form is used according to the norm. Dialect is significant in that respondents from parts of Sweden where final -a has become -e are more willing to accept non-standard uses. Respondents with a university education reply to a higher extent in accordance with the written norm. The result found no difference in usage compared with Widmark s study. English title: Min gamle vän Elin. A sociolinguistic study of the use of the e-form of Swedish adjectives Key words Adjective, gender inflection, sociolinguistics, questionnaire study i

Innehåll 1 Inledning 3 1.1 Syfte 3 2 Tidigare forskning 5 2.1 Adjektivkongruens i svenskan 5 2.2 Språkhistorisk bakgrund 5 2.3 Bruket i talspråk 6 2.4 Bruket i skrift 6 2.5 Språkvårdens rekommendationer 10 3 Teori språklig variation och förändring 11 4 Metod och material 13 4.1 Val av metod 13 4.2 Korpusundersökning 13 4.3 Enkätundersökning 14 4.4 Etiska hänsynstaganden 16 4.5 Studiens validitet och reliabilitet 17 4.6 Metoddiskussion 18 5 Resultat och analys 20 5.1 Resultat av korpusundersökning 20 5.2 Resultat av enkätundersökning 22 5.2.1 Respondentgruppens sammansättning 23 5.2.2 Ej accepterade användningar av e-formen 24 5.2.3 Accepterade användningar av e-formen 26 5.2.4 Osäkra fall hur ser de ut? 27 5.2.5 Variablerna ålder, kön, dialekt och utbildningslängd 29 6 Sammanfattande slutdiskussion 31 Referenser 35 Bilagor I Bilaga 1: Enkät I Bilaga 2: Tabeller VI Tabeller till avsnitt 5.2.2 VI Tabeller till avsnitt 5.2.3 IX Tabeller till avsnitt 5.2.4 XI ii

1 Inledning I dagens svenska finns två olika former av adjektivets bestämda form i singular, en som slutar på -e och en som slutar på -a (till exempel lille respektive lilla). Sedan länge används e-formen i skrift huvudsakligen tillsammans med personbetecknande substantiv med n-genus om uttrycket gäller en manlig individ (den gamle mannen, vår nye lärare Sven Svensson). Den kan också användas med allmän syftning (den enskilde individen). Men trots detta kan exempel som förre kommunalrådet eller den nye utrikesministern Margot Wallström ses då och då i till exempel tidningstext. I tal ser bruket annorlunda ut än i skrift och varierar över landet. I Norrland och Svealand är det många som använder a-formen genomgående, något som skulle kunna ge osäkerhet om bruket i skrift. Nu är det dock inte bara i norra Sverige som exempel som de nämnda dyker upp utan de är talrika i skrift även i Sydsverige (och det kan rimligtvis inte bara vara norrländska skribenter i förskingringen som står för dem). De skulle naturligtvis kunna betraktas som rena felskrivningar men det kan knappast förklara allihop. Fenomenet är inte heller nytt utan exempel som de ovan nämnda har förekommit i skrift under lång tid (se Bergman 1962, Teleman 1965 och Källström 1990). Widmark (1992) menar att det är förändringar på gång både när det gäller adjektiv- och pronomenkongruensen i svenskan och visar i en undersökning att det råder stor osäkerhet om bruket av adjektivens bestämda form i singular. Mot denna bakgrund kan det vara relevant att undersöka hur språkbrukare ställer sig till användningen av adjektivens e-form i dagens svenska och om det har skett någon förändring i någon riktning under de senaste 20 åren. 1.1 Syfte Syftet med studien är att undersöka i vilken mån språkbrukare accepterar olika användningar av e-formen av adjektivets bestämda form i singular i skrift och om de sociolingvistiska variablerna ålder, kön, dialekt, utbildning och skrivvana därvidlag har någon betydelse. Jag vill också genom att jämföra med Widmarks undersökning se om det har skett någon förändring av bruket under de senaste decennierna. För att få ett underlag för undersökningen ämnar jag först se hur bruket av e-formen av adjektivets bestämda form i singular ser ut i dagens svenska skriftspråk. Även för superlativer som bildas med -st, för många perfekt particip (utom de till första konjugationens verb) och för vissa pronomen (denna) och ordningstal (första, andra) 3

finns både a- och e-formen. I det följande kommer jag att oftast bara resonera om adjektivets bestämda form. Det är underförstått att de allmänna resonemangen skulle kunna gälla även de superlativer, pronomen, perfekt particip och ordningstal där växlingen mellan a- och e-formen förekommer. 4

2 Tidigare forskning I detta kapitel beskrivs först vad adjektivkongruensen i svenskan innebär, därefter ges en språkhistorisk bakgrund till adjektivets bestämda form i singular, och bruket i talspråk behandlas. Därefter redogörs för hur bruket i skrift har sett ut de senaste hundra åren och vilka språkvårdens rekommendationer är. 2.1 Adjektivkongruens i svenskan Adjektivens kongruens med substantiven kan vara antingen attributiv eller predikativ (en gul stuga, stugan är gul). I predikativ ställning förekommer bara adjektivens obestämda form, medan både den obestämda och den bestämda formen förekommer i attributiv ställning (en gul stuga, den gula stugan). I obestämd form styrs adjektivet av substantivets genus respektive numerus (en gul stuga, ett gult hus, gula stugor/hus). När det gäller den bestämda formen i singular och växlingen mellan a- respektive e-formen är det dock inte enbart grammatiska egenskaper hos substantivet som styr utan även semantiska. Enligt skriftspråksnormen används formen på -e i det typiska fallet med individbetecknande substantiv som syftar på en (ofta namngiven) manlig individ (Språkriktighetsboken 2005; se vidare avsnitt 2.5). 2.2 Språkhistorisk bakgrund Adjektivens bestämda form i singular, både a- och e-formen, har sitt ursprung i fornsvenskans svaga adjektivböjning. Den svaga adjektivböjningen innebar en mycket förenklad böjning jämfört med den starka böjningen. Formen på -i (senare -e) var maskulinum nominativ singular (langi) medan formen på -a (langa) var oblik form i maskulinum singular, nominativform i femininum singular och genomgående form i neutrum singular (Wessén 1965, s. 110). När fyrkasussystemet upplöstes förändrades även adjektivböjningen, och i många genrer användes e- och a-formen om vartannat utan något egentligt system, enligt Wessén (1965, s. 207ff). Det uppstod regionala skillnader i bruket i talspråk så att formen på -a kom att bli genomgående form i Svealand och Norrland, medan sydsvenska mål och götamål kom att få en växling mellan de båda formerna beroende på substantivets semantiska genus (mer därom i avsnitt 2.3). Under 1800-talet stabiliserades så småningom bruket i skrift så att e-formen kom att i synner- 5

het i högre stil användas om individ av manligt kön. Det finns dock gott om författare som använder a-formen där vi idag skulle välja e-formen. Teleman (2002, s. 160ff, 192ff) visar i en genomgång av grammatiska beskrivningar från 1600- och 1700-talet att olika grammatiker angav olika regler för bruket, baserat på en rad olika faktorer, bland annat genus och kasus. Vissa beskrivningar var mer fantasifulla än andra, men från mitten av 1700-talet angav några av de mest inflytelserika maskulinum som nästan den enda styrande faktorn i bruket av e-formen. Teleman spekulerar över om det kan ha haft betydelse för utvecklingen av användningen i dagens skriftspråk. 2.3 Bruket i talspråk Språkriktighetsboken (2005, s. 89f) ger en aktuell och sammanfattande beskrivning av det dialektala bruket av adjektivets e-form, en av de faktorer som skulle kunna ha betydelse för bruket i skrift. Enligt Språkriktighetsboken varierar användningen av a- och e-formerna i nusvenskt talspråk mellan olika delar av landet. I Syd- och Västsverige används e-formen ofta för att beskriva individ av manligt kön eller ihop med personbetecknande substantiv som syftar på en manlig individ, medan a-formen används i övriga fall (den lille pojken, den lilla flickan, det lilla barnet). I ett område som omfattar nordöstra Småland, delar av Södermanland samt Östergötland, Bohuslän, Dalsland, Värmland och Gotland använder många e-formen genomgående. Området kallas ibland i dialektsammanhang för e-målsområdet. Där kan det därmed heta även den lille flickan, det lille huset. Det är alltså därför Emil i Lönneberga sjunger Du käre lille snickerbo. I Norrland, Svealand och svensktalande delar av Finland används a-formen i stället genomgående av många språkbrukare. Det heter då till exempel den lilla pojken. I dialekter där det gamla tregenussystemet fortfarande är i någon mån levande använder många e-formen ihop med substantiv i maskulinum, medan a-formen används med feminina substantiv och substantiv i neutrum. Det kan då heta den store vägen, den stora gatan respektive det stora huset. 2.4 Bruket i skrift I skrift är bruket av a- och e-formen enligt bland annat Språkriktighetsboken (2005) numera varierande och det förefaller som om förändringar skulle kunna vara på gång. Det är dock svårt att veta hur länge det har funnits variation i bruket eftersom fenomenet 6

inte behandlas särskilt utförligt av språkvårdslitteraturen under 1900-talet. Wellander (1939, s. 196f) ägnar det en halv sida och skriver att e-ändelsen används med syftning på män i vissa fall i högre stil men att i ledigare stil föredrages vanligen i överensstämmelse med uppsvenskt talspråk -a. Han menar att e-formen i sådana fall kan ge ett högtidligt, ålderdomligt eller dialektalt intryck. Wessén (1960, s. 34f) konstaterar att i sakprosa används e-formen framför ord med naturligt maskulint genus, i övrigt används a-formen. Han betraktar bruket som ganska stadgat men tar samtidigt upp exempel på nyutkommen litteratur där bruket inte följer den nämnda regeln. Bergman (1962, s. 27) ger exempel på användning av e-formen tillsammans med substantiv med t-genus som syftar på en man, en användning som han tycks kunna tänka sig om inte bestämda artikeln är utsatt (trettioårige ritbiträdet). Bruket tycks alltså även då uppvisa variation. Enligt Teleman (1965, s. 225) betecknar e-formen maskulint kön men kan ibland även användas om mänsklig varelse av irrelevant kön medan a-formen har inanimat eller kvinnlig syftning. Han menar dock att bruket är oklart och varierande. Han nämner särskilt att ordet människa förknippas med a-formen, liksom troligen även andra substantiv på -a, men har vid excerpering av tidningar, tidskrifter och populärvetenskaplig litteratur hittat enstaka exempel på e-formen tillsammans med orden kollega och pappa. Även substantivet person tycks enligt Teleman ta a-formen oavsett syftning. Teleman menar också att Wellanders påstående att e-formen skulle användas i högre stil och att skriftspråket vanligen följer uppsvenskt språkbruk inte längre skulle gälla i normalprosa. Källström (1990) tar i sin kartläggning av kongruensen i svenskan bland annat upp variationen mellan a- respektive e-formen av adjektivens bestämda form och vad som kan tänkas styra den. Han menar att läget är oklart och lyfter fram flera exempel ur Göteborgs-Posten från sent 1980-tal där e-formen används på ett från språkvårdens normer avvikande sätt, till exempel med syftning på en kvinna eller tillsammans med ett inanimat substantiv i överförd användning. Källström spekulerar över om olika språkbrukare styrs av olika regler i användningen av e-formen på så sätt att en del nästan uteslutande använder semantiska kriterier vid val av form medan andra i stor utsträckning baserar valet på olika formella kriterier, till exempel att ord som slutar på -are bestäms av adjektiv på -e. Widmark (1992) har i en enkätundersökning för att se hur långt förändringarna i svenskans kongruenssystem har gått låtit sammanlagt 123 studenter i Uppsala, Göteborg 7

och Umeå ta ställning till ett antal exempel som avviker från rådande kongruensregler. Nio av exemplen rör användningen av adjektivets bestämda form i singular. Resultatet bekräftar Källströms intryck att läget är oklart. De svarandes dialekt tycks till exempel inte ha någon större betydelse utan e-formen accepteras av de flesta även bland Umeåstudenterna där man kunde förvänta sig att a-formen skulle föredras. En del svarande uppfattar e-formen som skriftspråklig eller ålderdomlig. För övrigt är det svårt att se någon tydlig tendens i svaren. Både Källström (1990) och Widmark (1992) tar upp de av Teleman (1965, s. 225) särskilt nämnda substantiven människa, kollega, pappa och person. Källström har invändningar mot Telemans påstående att kollega, pappa och person främst skulle förknippas med a-formen och menar att uttryck som min snälle pappa, vår nye kollega och denne okände person för honom som västsvensk är fullt normala. Han är dock enig med Teleman om att människa svårligen kombineras med e-formen. Detta senare påstående har stöd i Widmarks resultat där så gott som alla svarande inte kan tänka sig uttrycket käre människa. För orden kollega, pappa och person är osäkerheten större, i synnerhet bland de svarande i Göteborg. Enligt Widmark (1992, s. 22) skulle en förklaring kunna vara att orden inte är genuint folkliga på götiskt område utan har kunnat lånas in med vidhängande adjektiv från Uppsverige. En tämligen heltäckande beskrivning av bruket av e-formen i dagens svenska görs i både Svenska Akademiens grammatik (SAG, Teleman, Hellberg & Andersson 1999) och Språkriktighetsboken (2005). Sammantaget målar de upp en komplicerad bild enligt följande: Om adjektivet beskriver en manlig individ, dvs. beskriver antingen ett substantiv vars syftning är entydigt manlig eller en namngiven manlig individ används oftast e-formen: den svenske kungen, den nye målvakten Pelle Lindgren. 1 Det gäller i synnerhet i formellare stil. Tillsammans med ord på -are eller yrkes- och verksamhetsbeteckningar används e-formen också om syftningen är allmän: den svenske medborgaren, den perfekte ordföranden. Även när adjektivet står självständigt utan substantiv används e- formen om det syftar på en man eller en individ där könet är ovidkommande eller okänt. Det senare hänger samman med att manligt kön ses som det omarkerade fallet: den sjuke (om man), den genomsnittlige svensken. Om adjektivet används elliptiskt med 1 Exemplen är i resten av avsnittet hämtade ur antingen Språkriktighetsboken eller SAG men de är ibland förkortade för att inte texten ska tyngas av långa exempel. 8

syftning på en manlig individ används också e-formen oftast: av sönerna är den yngste mest framgångsrik. Vid sidan av dessa typiska användningar används e-formen ibland även där man skulle förvänta sig a-formen. Tillsammans med ord på -are eller yrkes- och verksamhetsbeteckningar används ibland e-formen även när en kvinna åsyftas. Det gäller framför allt när adjektivet är klassificerande eller funktionsmodifierande och är vanligast med ord som i äldre tid hade manlig syftning, till exempel biskop, minister: den nye finske utrikesministern Anna Lindblom. Det händer att e-formen används även när substantivet entydigt syftar på en kvinnlig individ: Hillary Clinton, USA:s omstridde första dam. Även tillsammans med inanimata utrumord som används överfört om människor dyker e-formen upp ibland: den 48-årige rocklegenden. Oftast är det då en man som åsyftas men det förekommer att det är en kvinna. Användningen håller möjligen på att bli vanligare, bland annat i sporttexter, men det är svårt att se vart utvecklingen är på väg. När substantivet har genus neutrum och används överfört förekommer också e- formen ibland: nyutnämnde statsrådet Hans Karlsson. Det verkar dock som om det är svårare att acceptera e-formen när den bestämda artikeln är utsatt i nominalfrasen, även om det förekommer sådana exempel: det ansvarige statsrådet Hans Karlsson. Orden människa och person, vilka normalt förknippas med a-formen, kan ibland ha e-formen: den enskilde människan, den mest flegmatiske person. Det förekommer även att e-formen används om handjur, i synnerhet om namngivna husdjur av manligt kön: den 20- årige hingsten, vår käre lille Sotis (om hankatt). Enligt Bylin (2016a) som har undersökt olika faktorers betydelse för bruket av e- eller a-formen vid manlig syftning spelar stil en viktig roll. E-formen är vanligare i formellare text och det spelar också roll vilket adjektivet är. Adjektiv som överlägsen och tapper, vilka traditionellt förknippas med manliga egenskaper, används oftare i e- form än andra adjektiv. Bylin menar också att -e kan uppfattas som ett offentlighetsmorfem, som från att ha varit en maskulinmarkör har kommit att förknippas med offentlighetens och arbetslivets texter (s. 97) eftersom män traditionellt har setts som yrkesverksamma och innehavare av offentliga ämbeten. En annan faktor som i viss mån påverkar är huvudordets stamslut, så att stamslut på -a gynnar a-formen. Det verkar dock inte ligga någon fonologisk eller morfologisk tendens bakom, utan det handlar om ord som beskriver män som privatpersoner (pappa) eller används överfört (stjärna). Bylin visar också att vid allmän syftning är e-formen vanligare i självständig använd- 9

ning än attributivt. Att -e uppfattas som ett offentlighetsmorfem kan enligt Bylin (2016b) vara en anledning till bruket av e-formen med kvinnlig referens. Formen tolkas som ett formellt makt-e, som inte primärt markerar kön (s. 127). I frågor som skickats till Språkrådet mellan 2003 och 2014 framgår dock enligt Bylin (2015, 2016b) att många frågeställare anser att e-formen är föråldrad och helst inte ska användas alls, eller i alla fall inte som könsneutral form med allmän syftning. Den anses av många ha enbart manlig syftning, och därmed skulle uttryck som den anställde utesluta kvinnliga anställda. Andra, i synnerhet män, reagerar dock enligt Bylin (2015) på användningen av a-formen som enhetsform och menar att e-formen bör användas när syftningen är entydigt manlig. 2.5 Språkvårdens rekommendationer Den normgivande litteraturen från det senaste decenniet är tämligen samstämmig när det gäller bruket av e-formen i skrift. Jag utgår i det följande från Språkriktighetsboken (2005) och Svenska skrivregler (2008) då inget annat anges. Om adjektivet bestämmer ett personbetecknande substantiv med n-genus bör e-formen användas om uttrycket syftar på en individ av manligt kön. Det är dock möjligt att även använda a-formen. Om uttrycket syftar på en person utan avseende på kön kan både e- och a-formen användas. Om adjektivet står självständigt och syftar på en man eller på en person utan avseende på kön bör e-formen användas. I vissa titlar eller tjänstebeteckningar som kan betraktas som lexikaliserade bör e- formen användas (förste bibliotekarie), liksom när adjektivet är efterställd bestämning till ett mansnamn (Karl den store). Det är även möjligt att använda e-formen om adjektivet beskriver namngivna husdjur eller sällskapsdjur av hankön. Sammanfattningsvis kan sägas att i övrigt bör a-formen användas. En något annan syn än den övriga språkvårdslitteraturen har Milles (2008) i sin rekommendation att oftast försöka använda a-formen och då i synnerhet som könsneutral form. Hon menar att den kan betraktas som normen eftersom den har ett vidare användningsområde och ser det som positivt att det för en gångs skull är den form som betecknar femininum som då blir standardform. Enligt Bylin (2015) fungerar idag varken e- eller a-formen som könsneutral form (se föregående avsnitt), men Språkrådet vill ändå ansluta sig till Milles rekommendation. 10

3 Teori språklig variation och förändring I studien används sociolingvistisk teori för att förklara resultaten och visa på stilistisk variation och förändring över tid och för att se hur accepterade olika användningar av e- formen av adjektivets bestämda form i singular är i skrift och om de svarandes ålder, kön, dialekt, utbildning och skrivvana har någon betydelse för bruket. I studien försöker jag även avgöra vilka av dessa variabler som är mest avgörande vid användning av e- formen. Dessutom vill jag se om materialet avslöjar en pågående förändring i bruket av adjektivets e-form. Den språkliga variationen hos den enskilda individen påverkas av olika utomspråkliga variabler där social tillhörighet, kön och i viss mån även ålder, allt sedan Labovs (1966) undersökning av variationer i uttalet i New York, har setts som betydelsefulla. Labov och undersökningar i hans efterföljd har visat att individer från de högsta socialgrupperna uppvisar minst avvikelser från standardspråket, medan de från de lägsta grupperna har störst avvikelser. Social tillhörighet är emellertid ett svårhanterligt begrepp. Einarsson påpekar att begrepp som klass och socialgrupp är en smula tabubelagda (2009, s. 172). Han föreslår andra sätt att beskriva social tillhörighet, däribland utbildningslängd, något som kommer att användas i denna studie, eftersom graden av utbildning (och därmed förvärvad skrivvana) skulle kunna tänkas ha betydelse för synen på bruket av den här typen av skriftspråksdrag. För utbildningsgraden har Einarsson (1978, s. 184) visat att akademiker uttrycker sig mer skriftspråksnära än industriarbetare, när det gäller sådana drag som ordklasser och frasers längd och utbyggnad. För könsvariation gäller att flera studier på olika språk har visat att kvinnor är mer benägna än män med samma sociala bakgrund att använda ett standardspråkligt uttal (bl.a. Trudgill 2000). Nordberg (1972) och Sundgren (2002) har i sina studier av stadsspråket i Eskilstuna visat att även i morfologi tenderar kvinnor att använda standardspråkets former i högre utsträckning än män. En förklaring ser Sundgren i det faktum att kvinnor oftare än män har yrken där de använder språket i yrkesutövningen, vilket föranleder dem att använda mera standardformer. Variabeln kön innefattar enligt Ohlsson (2013) både biologiskt och socialt kön eller genus. Genus är en social konstruktion av roller, normer, förväntningar och rättigheter för kvinnor respektive män. Enligt Edlund, Erson och Milles (2007) kan skillnaderna i mäns och kvinnors språkbruk vara ett sätt att konstruera kön, knutet till det enskilda samhället. 11

Geografisk variation har studerats i flera studier i Sverige (jfr Nordberg 1972 och Sundgren 2002). I en studie av dialektutjämningen i Västsverige visar Svahn och Nilsson (2014) att den enda utomspråkliga variabel som har betydelse för språkbruket bland ungdomarna i den undersökta gruppen är kön: pojkar är mer dialektala än flickor. Svahn och Nilsson framkastar tanken att andra utomspråkliga variabler kanske i framtiden inte kommer att spela så stor roll eftersom individen tycks styras av mycket annat i sitt val av språklig varietet. Variabeln ålder har enligt Einarsson (2009) oftast undersökts i kombination med social tillhörighet och kön men inte studerats som en huvudfaktor. Undantaget är ungdomsspråket som är relativt väl undersökt. Ungdomsspråket kännetecknas av att vara uttrycksfullt, innovativt och lekfullt och inte följa standardspråkets normer (se Kotsinas 1994). Enligt Coulmas (2005) anpassar sig människor med stigande ålder allt mer till standardspråket för att vara som mest standardspråkliga i åldern 40 50. Därefter avtar viljan och även behovet att anpassa sig, i synnerhet efter pensionen då inte längre arbetslivet ställer krav. Språklig variation kan i en del fall på sikt leda till språkförändring men studier har visat att språkförändringar går mycket långsamt (Sundgren 2002; Svahn & Nilsson 2014). Det sker inte mycket på några decennier. Enligt Nordberg (2007) är språkförändringar långsamma processer som pågår i århundraden. Han diskuterar skillnaden mellan variation och förändring och menar att en del av det som av språksociologer har beskrivits som pågående förändringar i själva verket rör sig om stabil variation i språket. 12

4 Metod och material I kapitlet beskrivs och motiveras först valet av studiens två metoder, korpusundersökning och enkätundersökning. Därefter redogör jag för material och tillvägagångssätt i korpusundersökningen. Avsnittet därpå redogör för enkätundersökningen: enkätens utformning, urvalsgrupp och genomförande. Kapitlet avslutas med avsnitt om etiska hänsynstaganden, studiens validitet och reliabilitet samt metoddiskussion. 4.1 Val av metod Syftet med studien var att undersöka i vilken mån språkbrukare accepterar olika användningar av e-formen av adjektivets bestämda form i singular i skrift och om de sociolingvistiska variablerna ålder, kön, dialekt, utbildning och skrivvana därvidlag har någon betydelse. Jag valde därför att göra en enkätundersökning eftersom en kvantitativ undersökning ger en bredare bild av ett fenomen än en kvalitativ. En annan anledning att använda enkät som metod var att Widmarks (1992) enkätundersökning då skulle kunna återupprepas, vilket skulle möjliggöra jämförelser för att se om en förändring har skett sedan dess. För att få ett underlag för utformningen av enkäten ville jag först se hur bruket av e-formen av adjektivets bestämda form i singular ser ut i dagens skriftspråk. Ett sätt att skaffa sig en bild av bruket av ett visst språkligt drag och se i vilka språkliga kontexter ordet förekommer kan vara att använda textkorpusar (jfr Lagerholm 2005, s. 49). Som första del av studien valde jag därför att göra en korpusundersökning. Korpusundersökningen och enkätundersökningen redovisas var för sig nedan. 4.2 Korpusundersökning För att få en bild av bruket idag i både formellare och informellare skriftspråk valde jag att använda dels en korpus med tidningstext, Webbnyheter 2013, dels en korpus med bloggtexter, Bloggmix 2013. Båda ingår i Språkbankens (Göteborgs universitet) konkordansmaterial. Webbnyheter 2013 innehåller nyhetstext från svenska dagstidningars webbplatser från 2013, och är därmed en blandning av text från olika delar av landet. Den omfattar 1 072 645 meningar. Bloggmix 2013 består av ett urval bloggar med spridning över landet från bloggportalen.se och omfattar 3 183 249 meningar. Det hade naturligtvis varit möjligt att slumpmässigt välja adjektiv att söka ut i korpusarna men det tycktes som en alltför osäker metod. Eftersom jag ville använda 13

vanliga adjektiv som gav många belägg använde jag istället Nusvensk frekvensordbok (1971) som utgångspunkt. Det bästa hade varit att utgå från frekvenslistor för de aktuella korpusarna men så vitt jag har kunnat utröna går det inte att få fram sådana listor. Det sker dock över tid ganska små förändringar i vilka ord som är mest frekventa i språket, och det kan därför gå bra att använda en frekvensordbok som är 40 år gammal. Med utgångspunkt i en av frekvensordbokens listor, uppställd efter ordens grundform, sökte jag i korpusarna ut e-formen av de mest frekventa adjektiven i ordning från det mest frekventa och nedåt. För vissa adjektiv används eller existerar inte e-formen (t.ex. hel) eller används bara i en speciell betydelse (t.ex. egen) och de var därför inte möjliga att använda. Andra gav inga eller endast en handfull belägg och uteslöts därför också. Det mest frekventa adjektivet av alla, stor, gav vid en sökning på formen store många belägg på engelskans store ( butik ), förmodligen ur annonstexter, och jag valde därför att inte heller ta med detta adjektiv. Adjektivet god gav vid en sökning på gode många belägg på Gode Gud och liknande fasta uttryck och var därmed inte heller så intressant. Följande adjektiv användes slutligen: nye, svenske, gamle, unge, långe, förre, amerikanske, ende, politiske, lille, siste. Sökningarna gjordes utan någon sortering av träffarna och om beläggen var färre än 200 togs samtliga med, om de var fler togs de första 200 beläggen. Sammanlagt blev det ca 2 000 belägg. Jag gick därefter igenom och sorterade dem utifrån den språkliga kontexten, i likhet med beskrivningen i Språkriktighetsboken och SAG för att möjliggöra jämförelser. Syftet var inte att undersöka hur stor andel de olika förekomsterna utgjorde och inte heller hur vanligt ett visst bruk är, utan att kartlägga vilken typ av förekomster, och jag räknade därför inte belägg på de olika typerna. Eftersom substantiven människa, pappa, kollega och person nämns speciellt av flera forskare, och det för vissa av dem fanns få eller inga belägg i det utsökta materialet, gjorde jag dessutom en riktad sökning på dessa ord och gick igenom de 500 första beläggen om det fanns så många, annars gick jag igenom de belägg som fanns. 4.3 Enkätundersökning Syftet med enkäten var att undersöka i vilken mån språkbrukare accepterar olika användningar av e-formen, och vilken betydelse variablerna ålder, kön, dialekt, utbildning och skrivvana har för detta. Dessa variabler har visat sig betydelsefulla för språklig variation och förändring enligt sociolingvistisk teori. Enkäten utformades med slutna 14

frågor med fasta svarsalternativ (jfr Lagerholm 2005, s. 38f). Den bestod av 30 frågor där de sju första efterfrågade de ovan nämnda variablerna. Återstående 23 frågor var utformade som exempel där e-formen, och i ett fall a-formen, av olika adjektiv användes i olika språkliga kontexter. Av dessa var nio samma exempel som Widmark (1992) använde i sin undersökning. Exemplet där a-formen användes var ett av dessa. Tanken med att återanvända Widmarks exempel var att kunna göra jämförelser och se om en förändring i språkbruket har skett sedan 1992. Övriga exempel grundades både på resultatet av korpusundersökningen och på beskrivningen i SAG och Språkriktighetsboken och var både exempel på från skriftspråksnormen avvikande användningar av e- formen och sådana som följde normen. De senare var relevanta att ha med som jämförelse. Även ett par exempel med användningar som inte fanns i korpusmaterialet eller i de nyss nämnda källorna togs med. Exemplen blandades i enkäten så att inte alltför lika eller parallella uttryck skulle hamna efter varandra. Det innebär att Widmarks exempel kom att hamna i en annan ordning än de hade i hennes enkät. I enkäten förväntades informanterna ta ställning till om exemplen var acceptabla i svenskt skriftspråk eller inte, med svarsalternativen Ja respektive Nej. Det fanns även ett tredje svarsalternativ, frågetecken (?), om informanten var tveksam till om uttrycket var acceptabel svenska eller inte. Även svarsalternativen hade jag lånat från Widmark för att underlätta jämförelser. I slutet av enkäten fanns möjlighet att kommentera exemplen i fritext. För den fullständiga enkäten, se Bilaga 1. Innan enkäten genomfördes gjordes en pilotstudie med fyra deltagare som efter att de besvarat enkäten fick lämna synpunkter på hur den var utformad. Deras tankar föranledde smärre justeringar i inledningstexten. Vid utformningen av enkäten användes programmet Survey & Report. Vid urvalet av informanter använde jag ett s.k. bekvämlighetsurval (jfr Trost 2007, s. 31f). Bekvämlighetsurval innebär att man använder de informanter man enkelt kan få tag i, i mitt fall studentgrupper och kolleger. Jag försökte dock välja grupper så att jag skulle få spridning när det gäller ålder, kön, utbildningsnivå, skrivvana och dialekt. Jag vände mig därför även till en större arbetsplats, Länsstyrelsen i Kalmar. De grupper som användes var följande: studenter på socionomprogrammets tredje termin, studenter på sjuksköterskeprogrammets första termin, studenter på B- och C-kursen av Språkrådgivning och textvård, studenter på sjökaptensprogrammets femte termin, anställda vid Universitetsbiblioteket i Kalmar och Växjö samt anställda vid Länsstyrelsen i Kalmar. Genomförandet av enkäten gick till på olika sätt beroende på informantgrupp. Till de anställda vid UB och Länsstyrelsen mailades en länk till enkäten ut, till studenterna i 15

Språkrådgivning och textvård lades länken ut på deras lärplattform eftersom det är en distanskurs. Övriga studentgrupper besökte jag på en lektion och bad dem besvara enkäten medan jag väntade, vilket gav många svarande i just dessa grupper. Länken till enkäten lades dessutom ut även på dessa gruppers lärplattformar så att de som inte var närvarande på lektionen kunde besvara den vid annat tillfälle. Enkäten var öppen under tre veckors tid och vid dess stängning hade 181 personer besvarat den. En närmare beskrivning av urvalsgruppens sammansättning finns i avsnitt 5.2.1. Efter genomförandet av enkäten sammanställdes insamlade data med hjälp av samma program som den hade skapats i. Rapporter togs fram både för det totala resultatet och för var och en av variablerna kön, ålder, dialekt, utbildningsnivå och skrivvana. För variabeln ålder omfattade de ursprungliga ålderskategorierna för få personer och jag valde därför att slå ihop dem till tre olika kategorier: 19 29 år, 30 44 år respektive 45 år eller äldre. Även för variabeln utbildning blev de ursprungliga kategorierna för små och jag slog därför ihop dem till två: de som inte hade akademisk examen respektive de som hade akademisk examen. Variabeln skrivvana korrelerade väl med variabeln utbildning på så sätt att nästan alla som hade akademisk examen även sade sig vara vana eller ganska vana skribenter. Variabeln redovisas därför inte för sig i studien. 4.4 Etiska hänsynstaganden I all forskning som involverar människor måste vissa etiska hänsyn tas. Vetenskapsrådet (2002) ställer fyra etiska huvudkrav på humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, kallade informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Informations- och samtyckeskravet tillgodosågs på så sätt att deltagarna i denna studie, antingen muntligt eller via mail, informerades om syftet med studien och vilka villkor som gällde för deras medverkan. De fick också veta att deltagandet var frivilligt och att de när som helst kunde avbryta sin medverkan och att deras enkätsvar i så fall inte skulle komma att användas. Konfidentialitetskravet tillgodosågs genom att deltagarna tillförsäkrades anonymitet, dvs. att de inte genom sina svar skulle kunna identifieras vare sig av mig eller av någon annan. Beträffande nyttjandekravet informerades de om att insamlade data skulle användas enbart i denna studie. I början av enkäten fanns dessutom en introducerande text som berättade om syftet med undersökningen och informerade om att deltagandet var frivilligt och anonymt och vad insamlade data skulle användas till. 16

4.5 Studiens validitet och reliabilitet En studies validitet handlar enligt Boyd och Ericsson (2015) om huruvida den undersöker det som den avser att undersöka. En enkät ger t.ex. bara svar på precis det som efterfrågas, i det här fallet om de svarande accepterar e-formen av adjektiv i en viss användning. Det utesluter inte att de egentligen skulle tycka att det var bättre med a- formen, och det säger inget om hur de själva skulle använda formerna. Det går inte heller att säkert säga att de svarande verkligen tog ställning till det som var avsett även om exemplen i enkäten utformades så att de skulle verka så naturliga som möjligt. Något som till exempel framkommer i kommentarerna är bristen på kontext i vissa exempel. En svarande har därför tänkt sig en kontext och svarat utifrån den, medan en annan svarande uppger att hen svarade på ett annat sätt än om det hade funnits en kontext. Längden på enkäten kan också ha påverkat svaren, något en kommentar antyder: dessutom gör mängden exempel att man vänjer sig. Många exempel efter varandra med olika användningar av e-formen kan till slut göra att de blir lättare att acceptera. Även själva designen av enkäten kan ha varit vilseledande. En kommentar klagar på att det var lätt att kryssa för frågetecknet i stället för Nej eftersom frågetecknet syntes för dåligt. Å andra sidan borde då andelen tveksamma ha varit större än den är. Ett sätt att säkerställa validiteten är enligt Patel och Davidson (2011, s. 103) att till exempel undersöka samma sak med två olika tekniker, något som kallas samtidig validitet. I den här studien undersöktes bruket både med en korpusundersökning och med en enkätundersökning, där den senare ger en delvis annan bild av bruket och därmed kompletterar och breddar den bild resultatet av korpusundersökningen ger. En studies reliabilitet handlar enligt Boyd och Ericsson (2015) om undersökningens tillförlitlighet, dvs. att den ska vara upprepningsbar och ge samma resultat oavsett vem som genomför den. Ett problem med föreliggande studie är att urvalsgruppen är relativt liten, vilket gör att reliabiliteten inte blir så hög som vore önskvärt. Urvalsgruppens sammansättning gör möjligen också att undersökningen skulle vara svår att upprepa. Eftersom urvalet gjordes som ett bekvämlighetsurval kan det vara svårt att i en upprepad undersökning få en grupp med liknande sammansättning. 17

4.6 Metoddiskussion Att använda korpusundersökning för att se vilka kontexter ett visst ord eller uttryck förekommer i är i och för sig ett vanligt tillvägagångssätt. Invändningar skulle dock kunna resas mot att korpusundersökningen i denna studie endast omfattade ca 2 000 belägg, ett förhållandevis litet material. Det kan dock försvaras med att huvudsyftet inte var att göra en fullständig kartläggning av bruket utan att komplettera den bild som ges av SAG och Språkriktighetsboken (2005). Det hade också varit fullt möjligt att utöka materialet med fler belägg om jag hade funnit det nödvändigt, på samma sätt som jag ansåg det nödvändigt att göra en riktad sökning på vissa ord. Studiens huvudmetod, enkätundersökning, är vanlig t.ex. när man vill undersöka människors attityder eller inställning till något. Den säger dock inget om det egentliga bruket av ett visst ord eller utryck. Den som accepterar ett uttryck använder det kanske inte själv. För att verkligen undersöka hur människor använder adjektivets e-form hade det varit nödvändigt att göra en annan typ av undersökning. Enkäten utformades med syftet känt för de svarande och samtliga exempel hade koppling till syftet, vilket som tidigare nämnts kan ha påverkat resultatet eftersom de svarande kan ha vant sig och blivit mer benägna att acceptera exemplen. Alternativet hade varit att dölja syftet och ha med exempel som inte hade med det att göra för att så att säga blanda bort korten. Det hade å andra sidan medfört att enkäten hade blivit avsevärt längre, något som kunde ha gjort att svarande hade tröttnat och inte fyllt i hela enkäten. Eftersom syftet med enkäten redovisades öppet är det också tänkbart att de som valde att delta har ett särskilt intresse av språkliga frågor, något som även det kan ha påverkat resultatet. Urvalsgruppens sammansättning är också något som kan diskuteras. Trots ambitionen att få en fördelning när det gäller kön, dialekt, ålder och utbildningslängd lyckades det inte så bra. Det ligger visserligen i detta att använda ett bekvämlighetsurval att det inte går att fullständigt styra gruppens sammansättning. Att den till stor del bestod av studenter gjorde att åldersgruppen 19 29 år blev större än de andra åldersgrupperna. Försöket att balansera detta genom att använda anställda vid UB och Länsstyrelsen gjorde visserligen att det blev en viss spridning i ålder, men istället kom gruppen med akademisk examen att utgöra drygt hälften av urvalsgruppen eftersom många anställda vid dessa arbetsplatser har en akademisk grundexamen eller högre examen. Personer med endast grundskole- eller gymnasieexamen och utan påbörjade akademiska studier är däremot dåligt representerade i urvalsgruppen. 18

Vid genomförandet av enkäten användes olika tillvägagångssätt vilket också kom att påverka urvalsgruppens sammansättning. I studentgrupperna var jag själv närvarande och kunde be dem fylla i enkäten medan jag väntade, vilket gav många svarande och även bidrog till att de yngsta åldersgrupperna och gruppen med påbörjad akademisk utbildning blev stora. De anställda vid UB och Länsstyrelsen fick däremot en länk till enkäten i ett mail, ett förfarande som kan ge en låg svarsfrekvens och som troligen bidrog till den åldersmässiga snedfördelningen. Slutligen vill jag påpeka att en svaghet i studien är att jag inte säkert kan avgöra av enkätsvaren om det enbart är acceptans som respondenterna tagit hänsyn till eller om det är både acceptans och bruk. 19

5 Resultat och analys I kapitlet redovisas och analyseras resultatet av först korpusundersökningen och därefter enkätundersökningen. 5.1 Resultat av korpusundersökning Syftet med korpusundersökningen var att se hur bruket av adjektivets e-form ser ut i dagens svenska, dvs. vilka språkliga kontexter formen används i. Jag var inte intresserad av hur stor andel olika användningar utgjorde och räknade därför inte belägg på dem. Det hindrar inte att jag ändå kunde notera att vissa användningar är vanligare än andra. Resultatet av korpusundersökningen visar att adjektivens e-form som väntat är vanlig tillsammans med mansnamn och tillsammans med personbetecknande substantiv som entydigt syftar på en manlig individ, t.ex. far, son, kung, kejsare och även många nationalitetsbeteckningar. Real Madrid under nye Carlo Ancelotti är favorit till titeln. Det kommer att gå för oss som för den gamle österrikiske kejsaren Frans Josef. Det skvallras om att svenske kungen tillbringade några dagar i ett hus i bergen för några år sedan. Den unge indiern Hassan Haji. Också tillsammans med andra personbetecknande substantiv, bland dem ord på -are och andra yrkes- och verksamhetsbeteckningar, är e-formen vanlig om uttrycket syftar på en man. Sveriges förre statsminister Göran Persson. Det blir inget spel i Europa Leage för den nye tränaren [om man]. Den amerikanske miljardären Dennis Tito. Även när sådana uttryck har allmän syftning kan e-formen användas. Den svenske medborgare som begår ett brott i ett annat land. Men det finns också en del belägg där e-formen används trots att uttrycket syftar på en kvinna. Liksom konstateras i SAG (Teleman, Hellberg & Andersson 1999) är det vanligast när adjektivet är klassificerande eller funktionsmodifierande och substantivet i äldre språk syftade på en man. Beläggen tycks något vanligare i bloggtexterna än i tidningstexterna, kanske beroende på att det är en vardagligare genre där skribentens dialekt kan tänkas slå igenom mer. 20

CUF:s nye ordförande Hanna Wagenius. Den politiske chefredaktören Karin Pettersson. Förre moderate riksdagsledamoten Margareta Pålsson. Min gamle vän Elin. Ibland kan sådana uttryck även syfta på något redskap eller hushållsmaskin eller liknande. Min gamle vän tandborsten. E-formen används ibland också tillsammans med andra substantiv med n-genus i överförd användning när uttrycket syftar på en man. Det gäller i synnerhet ordet stjärna, både som simplex och som senare led i sammansättningar, och tycks vara vanligt i sportspråk. Inga belägg med syftning på en kvinna återfinns i det genomgångna materialet. Den förre bandystjärnan Per Fosshaug blir förbundskapten. Den unge talangen Dom Johnson. Vidare används e-formen självständigt med syftning på en man eller med allmän syftning. Detta är en vanlig användning av adjektivet ende. John var inte den ende med efternamnet Kennedy. Maria tog hand om den lille och adopterade honom. Socialtjänsten måste kontakta föräldrarna inom 24 timmar efter det att den unge gripits för ett brott. Också i denna användning kan e-formen ibland syfta på en kvinna, även detta vanligare i bloggtexterna och framför allt för adjektiven ende och lille. Den ende som verkar bry sig är din syster. Nu nattas i alla fall den lille [om flicka]. Även med substantiv med t-genus används e-formen ibland om substantivet är personbetecknande eller används överfört och uttrycket syftar på en man. Förre Belgien-proffset Pär Zetterberg. MP:s förre språkrör Peter Eriksson. Nadal fick slita i första set mot amerikanske framtidslöftet Ryan Harrison. 21

Det finns också några få exempel där e-formen används tillsammans med substantiv som betecknar handjur och några med substantiv med inanimat syftning, både med n- genus och med t-genus. Den gamle baggen. Den amerikanske banken Federal Reserve. Efter mitt förre inlägg så tog jag faktiskt tag i körkortsböckerna. För substantiven människa, pappa, kollega och person är resultatet lite olika. Det finns bara ett belägg i det ursprungliga materialet där e-formen används med ordet människa och då med syftning på en man. Den riktade sökningen gav inget belägg. Han är den ende överlevande människan i hela New York. Ordet pappa förekommer inte alls i det ursprungliga materialet och den riktade sökningen gav endast ett belägg med adjektivets e-form. Pucks sympatiske pappa. Det finns däremot gott om belägg på e-formen tillsammans med ordet kollega i båda materialen, och ordet person förekommer i en del belägg även om det inte alltid är som simplex utan i sammansättning. Putin och hans amerikanske kollega Barack Obama. Berezovskij, som var den ende personen i huset förutom oligarken. Socialdemokraternas nye regionalpolitiske talesperson Sven-Erik Bucht. Sammanfattningsvis innebär resultatet av korpusundersökningen inga stora avvikelser från beskrivningen i SAG och Språkriktighetsboken. De vanligaste användningarna har alla manlig syftning men det finns även en del belägg med kvinnlig syftning och enstaka belägg på användning med till exempel substantiv med inanimat syftning eller med t-genus. 5.2 Resultat av enkätundersökning Studiens syfte var att undersöka i vilken mån språkbrukare accepterar olika användningar av e-formen av adjektivets bestämda form i skrift och om variablerna ålder, kön, dialekt, utbildning och skrivvana har någon betydelse därvidlag. Syftet var också att vid en jämförelse med Widmarks (1992) undersökning se om det sedan dess har skett någon 22

förändring åt något håll. Resultatet kommer nedan, efter en inledande beskrivning av urvalsgruppen, att presenteras med utgångspunkt i om de olika exemplen accepteras eller inte accepteras av de svarande. För de exempel som ingick i Widmarks studie görs fortlöpande jämförelser med Widmarks resultat. Slutligen redovisas resultatet för variablerna ålder, kön, dialekt och utbildningslängd. Det fullständiga resultatet redovisas i tabellform i Bilaga 2. För att aktualisera hur respondentgruppen är sammansatt följer nedan i avsnitt 5.2.1 en kort presentation av densamma. 5.2.1 Respondentgruppens sammansättning Enkäten har besvarats av 181 personer varav 63 procent (114 st.) är kvinnor och 37 procent (66 st.) är män. En svarande uppger inte kön. I stort sett alla, eller 97 procent, har svenska som modersmål. Dialektmässigt är inte helt oväntat den sydsvenska gruppen störst, 48 procent. Näst störst är gruppen från det så kallade e-målsområdet, 30 procent, medan personer med en dialekt från Svealand eller Norrland (nedan kallat a-målsområdet) utgör 15 procent. Den åldersmässigt största gruppen är 19 29-åringarna med 39 procent, vilket inte är så märkligt med tanke på att urvalsgruppen till nästan hälften består av studenter. Den näst största gruppen är 30 44-åringarna, 34 procent och den minsta gruppen är de som är 45 år eller äldre, 28 procent. När det gäller utbildningsnivå har 51 procent akademisk examen medan 49 procent inte har akademisk examen. I den senare gruppen har dock de flesta påbörjade universitetsstudier. En högre andel av kvinnorna än av männen har en akademisk examen. De allra flesta av de svarande, 83 procent, uppger att de är vana eller ganska vana skribenter som skriver ofta eller ganska ofta i sitt arbete eller sina studier. Endast 17 procent säger sig inte vara vana skribenter och skriva sällan. Dessa siffror korrelerar väl med vilken typ av texter de säger sig skriva, dvs. de som är vana eller ganska vana skribenter uppger i hög utsträckning att de skriver både formella texter och vardagliga texter, medan de ovana oftast bara skriver vardagliga texter. Även när det gäller dessa variabler skiljer sig kvinnor och män åt. En högre andel av kvinnorna uppger att de är vana eller ganska vana skribenter och skriver både formella och vardagliga texter. Av männen är en fjärdedel ovana skribenter och skriver mest vardagliga texter. 23

5.2.2 Ej accepterade användningar av e-formen Flera av uttrycken i undersökningen ses inte som acceptabel användning av e-formen av en övervägande majoritet av de svarande. Det gäller till exempel uttrycket käre människa som så många som 84 procent inte finner godtagbart. Ett par kommentarer uttrycker också att de svarande tycker att e-formen här är omöjlig: Människa är uppenbarligen ett feminint begrepp, låter ju helt fel med Käre människa, Människa är dock otänkbart att använda med e, även om det är en man. Resultatet stämmer rätt väl med Widmarks resultat där 86 procent inte accepterar uttrycket. Även Teleman (1965) och Källström (1990) har konstaterat att ordet människa är otänkbart ihop med e- formen, och den uppfattningen delas tydligen fortfarande av en majoritet av språkbrukarna. Resultatet av korpusundersökningen visar också att människa fortfarande helst förknippas med a-formen. När det substantiv som e-formen bestämmer har entydig kvinnlig syftning, hennes lille dotter, den snabbe tjeckiskan, är enigheten också stor. Så många som 83 respektive 84 procent tycker att man inte kan skriva så. Några av kommentarerna visar också att en del svarande har klart för sig att e-ändelsen har manlig syftning: Jag är upplärd att -e avser maskulinum, e antyder kön. Kvinnorna tar i högre grad än männen avstånd från uttrycken, något som kanske kan hänga samman med att de som tidigare nämnts i större utsträckning har en akademisk examen och är mer vana att skriva. Även i båda dessa senare kategorier är en stor majoritet negativ. Personer från e-målsområdet har, kanske inte så oväntat, något lättare att acceptera uttrycken, i synnerhet hennes lille dotter som accepteras av 16 procent, att jämföra med a-målsgruppen där ingen har svarat Ja. Skillnaderna är inte lika stora för den snabbe tjeckiskan. Kanske ligger hennes lille dotter närmare ett vardagsspråk där e-målstalare kan känna sig hemma i att använda e- formen? När e-formen står tillsammans med ett kvinnligt personnamn, svenske Cecilia Malmström, eller med ett substantiv i överförd användning där uttrycket har kvinnlig syftning, den svenske talangen Kajsa Bergqvist, tycker närmare tre fjärdedelar att det inte är korrekt. Även i dessa fall är kvinnorna mer negativa och personer från e-målsområdet mer benägna att acceptera uttrycken. Men inte heller när substantivet används överfört och syftar på en man, som i Tomas Gustafsson, den nytände stjärnan, accepteras uttrycket i någon högre grad. Endast 22 procent godtar det, medan två tredjedelar inte kan tänka sig det. I Widmarks undersökning är skillnaden mycket mindre, 34 procent för och 41 emot, och ungefär en fjärdedel är tveksamma. Exempel med e-formen 24