Sammanfattning... 4 Allmänt om barnkonventionen... 8 Närmare om innehållet i barnkonventionen... 11

2 Innehållsförteckning 1 Sammanfattning... 4 2 Allmänt om barnkonventionen... 8 2.1 Historik... 8 2.2 Ratificering av barnkonventionen... 8 2.3 Barnkonventionens uppbyggnad... 9 2.4 FN:s barnrättskommitté...10 2.5 Barnombudsmannen...10 3 Närmare om innehållet i barnkonventionen... 11 3.1 Begreppet barn...11 3.2 De fyra grundläggande principerna...11 3.2.1 Artikel 3 Barnets bästa...12 3.2.2 Artikel 2 Principen om icke diskriminering...13 3.2.3 Artikel 6 Barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling...13 3.2.4 Artikel 12 Barnets rätt att komma till tals...13 4 Artiklar som reglerar straffprocess och kriminalvård för unga... 16 4.1 Artikel 37 Frihetsberövande och behandling av frihetsberövade... barn...16 4.2 Artikel 40 Barns rättigheter som misstänkt, åtalad och dömd...17 5 Barnkonventionen och svensk lagstiftning... 21 6 Barnkonventionen och brottsutredningen... 23 6.1 Unga lagöverträdare under förundersökningen...23 6.1.1 Snabb rättegång...23 6.1.2 Juridiskt biträde...23 6.1.3 Rätten till information och vårdnadshavares närvaro...24 6.1.4 Särskilt om förhöret...25 6.2 Tvångsmedel...26 6.2.1 Anhållande och häktning...26 6.2.2 Övriga tvångsmedel...28 6.2.3 Verkställande av tvångsmedelsbeslut...28 6.2.4 Restriktioner...30 6.3 Något om unga målsäganden och vittnen...32 7 Huvudförhandlingen... 34 8 Utredningar jämlikt 31 LUL... 37

3 Uppdatering av rättspromemorian i maj 2016 Promemorian publicerades i december 2013. Den uppdatering som gjordes i maj 2016 omfattade endast de delar som rör frågor om försvarare och juridiskt biträde. I övrigt gjordes ingen saklig uppdatering. Vissa språkliga korrigeringar och andra mindre justeringar gjordes också. Uppdatering av rättspromemorian i juni 2017 Den uppdatering som har gjorts nu i juni 2017 har endast omfattat de delar som rör frågor om frihetsberövande av unga misstänkta och som föranletts av de ändringar i kapitel 3 i Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3) som trädde i kraft den 2 maj 2017. Vissa språkliga korrigeringar och mindre justeringar har även gjorts. Uppdatering av rättspromemorian i oktober 2018 Den uppdatering som gjordes i oktober 2018 omfattade de delar som rör utredningar enligt 31 lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och har föranletts av att en ny handbok på området har publicerats och att kapitel 5 i RåR 2006:3 därmed har upphävts. Vissa språkliga korrigeringar och mindre justeringar har även gjorts.

4 Sverige har tillträtt FN:s barnkonvention. I mål med unga lagöverträdare hanterar åklagaren flera frågeställningar som berörs i barnkonventionen. Hänsyn ska tas till konventionens artiklar under hela förundersökningen och under handläggningen i domstol. Barnets bästa ska stå i förgrunden och de vuxnas bemötande ska leva upp till de krav som anges i barnkonventionen. Barnkonventionen innehåller 54 artiklar varav 41 är sakartiklar. I denna promemoria ges en översiktlig beskrivning av barnkonventionen och en särskild redovisning kring de artiklar som är av störst betydelse när det gäller hanteringen av unga lagöverträdare i åldern 15 17 år. Följande artiklar berörs särskilt. Artikel 2 Principen om icke diskriminering Artikel 3 Barnets bästa Artikel 6 Barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling Artikel 12 Barnets rätt att komma till tals Artikel 37 Frihetsberövande och behandling av frihetsberövade barn Artikel 40 Barns rättigheter som misstänkt, åtalad och dömd För att underlätta åklagarens tillämpning av barnkonvention ger nu Utvecklingscentrum Stockholm en särskild vägledning för åklagarens agerande när det gäller unga lagöverträdare. Denna vägledning återfinns i kapitel 6 Barnkonventionen och brottsutredningen och kapitel 7 Huvudförhandlingen. Nedan ges en kortfattad beskrivning av innehållet i den vägledning som ges till åklagaren. För en korrekt tillämpning av artiklarna i barnkonventionen krävs att åklagaren tillgodogör sig innehållet i dess helhet i kapitel 6 och 7. Rätten till juridiskt biträde (del av artikel 40) I kapitel 4 i Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3) finns vägledning om unga misstänktas rätt till försvarare. Av riktlinjerna framgår sammanfattningsvis följande: Utgångspunkten är att en ung misstänkt ska ha biträde av försvarare i alla utredningar. Detta gäller oavsett inställning till försvararfrågan. Vid förseelser och vissa lindriga brott är det dock normalt uppenbart att den unga personen saknar behov av försvarare. Försvarare ska i nästan alla fall vara närvarande vid förhör i sak med den unga personen. En ung misstänkt som är frihetsberövad ska alltid

5 biträdas av en försvarare. Om en försvarare inte kan närvara vid förhör med den unga personen ska endast ett delgivningsförhör genomföras. Förhör med frågor i sak får alltså avvakta till dess försvarare kan närvara vid förhöret. I kapitel 6 i Utvecklingscentrum Stockholms handbok Utredningar enligt 31 LUL om handläggningen av ärenden och bevistalan där den som kan misstänkas är under 15 år finns vägledning om när åklagare ska begära att ett juridiskt biträde förordnas i utredningar där barn under 15 år misstänks för brott. Åklagare ska alltid, utan undantag, begära att ett juridiskt biträde förordnas för barnet när det gäller utredningar enligt presumtionsregeln (31 första stycket LUL). Enligt Utvecklingscentrum Stockholms uppfattning bör detsamma gälla i de fall en utredning inletts på den grunden att det är av särskild betydelse ur ett enskilt intresse (31 tredje stycket 3 LUL). I andra fall ska åklagare begära att ett juridiskt biträde förordnas om det finns synnerliga skäl för det. Det juridiska biträdet ska i princip alltid vara närvarande vid alla förhör i sak med barnet. Rätten till information om brottsmisstanke m.m. (artikel 12 och del av artikel 40) Polis och åklagare måste ta hänsyn till både barnets och förälderns behov av tolk både vid anmälningstillfället och under förhöret. Förhöret med den unga personen ska genomföras med utgångspunkt i förbud mot diskriminering, barnets bästa och rätten att komma till tals (artikel 2, 3 och 12). Den fysiska och psykiska förhörsmiljön ska vara god. Huvudregeln är att försvarare är närvarande (se ovan). Socialtjänst och vårdnadshavare ska ges möjlighet att vara närvarande (undantag kan förekomma bl.a. om det är till barnets bästa att inte vårdnadshavaren är närvarande). När en socialsekreterare är närvarande måste hans eller hennes uppgift tydliggöras för den unga personen så att det inte uppstår några oklarheter kring rollerna. Förhöret ska inte genomföras under tidspress. Om tolk deltar ska tillfälle ges för en inledande kontakt mellan barnet och tolken. Det bör dokumenteras att tolken och barnet förstår varandra. Förhörsledaren ska använda ett språk som den unga personen förstår. Tvångsmedel Gripande, anhållande och häktning ska ske endast som en sista utväg (del av artikel 37). Åklagaren ska vara restriktiv med att anhålla unga personer.

6 Begreppet synnerliga skäl ska bedömas utifrån den misstänkta personens ålder, brottslighetens allvar och styrkan i de särskilda häktningsskälen. 1 Åklagaren ska undersöka alternativ till ett frihetsberövande; som LVU placering eller placering enligt socialtjänstlagen. Åklagaren ska ha kontinuerlig kontakt med socialtjänsten under frihetsberövandet Åklagaren ska i samband med ett beslut om anhållande ge polisen instruktioner om att lämna tydlig information till den frihetsberövade i följande frågor: Vad beslutet innebär för den unga personen. Vad som kommer att ske efter anhållandet (t.ex. förklara de tidsfrister som finns). Att en försvarare kommer att förordnas och att först härefter kommer förhör i sak att hållas med försvarare närvarande. Att socialtjänsten och föräldrar informeras om vad som hänt. Möjligheterna för den unga personen att kontakta försvarare, vårdnadshavare och andra närstående. Åklagaren har ett ansvar för att ge direktiv om verkställandet av ett personellt tvångsmedelsbeslut. Åklagaren bör beakta följande: Tidpunkten för ett frihetsberövande bör övervägas nogsamt. Det kan vara lämpligt att verkställa ett beslut tidigt på morgonen före skolan börjar. Verkställighet på den unga personens skola bör undvikas så långt det går. Särskilt om restriktioner: Om den unga personen har restriktioner bör åklagaren redan vid anhållandet ta ställning till om det är möjligt att tillåta kontakter mellan den unga personen och hans eller hennes föräldrar. Om häktning övervägs bör åklagaren kontakta försvararen för att efterhöra vilka personer den frihetsberövade vill ha kontakt med och inhämta uppgifter om dessa. På så sätt kan åklagaren i anslutning till ett häktningsbeslut ange vilka bevakade och obevakade besök och samtal som tillåts samt meddela häktet detta. Socialtjänsten bör alltid tillåtas obevakade besök. Samma synsätt bör tillämpas på lärare/skolpersonal. Åklagaren bör alltid överväga möjligheten till samsittning. Här bör åklagaren tänka på att förbud mot gemensam vistelse och förvaring är en mycket ingripande åtgärd mot en ung person och innebär isolering. 1 Se kapitel 3 i Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3).

7 Åklagaren måste aktivt och fortlöpande under hela häktningsperioden pröva frågan om lättnader i restriktionerna. Huvudförhandlingen Åklagaren bör presentera sig för den som är tilltalad, målsäganden och vittnen innan huvudförhandlingen startar. Förklara vem du är och vad din uppgift är. Det är viktigt att en ung tilltalad eller målsäganden inte får intrycket att åklagaren framstår som partisk eller lierad med motparten eller dennes familj. Åklagaren bör undvika beteenden som kan ge ett felaktigt intryck. I ungdomsmål där det ofta förekommer unga målsäganden och vittnen måste åklagaren vara extra vaksam på om det finns förutsättningar för medhörning, stängda dörrar och, vid större och stökigare mål, bevakning under huvudförhandlingen. Unga personer har ofta svårt att förstå det juridiska språket. Åklagare och övriga aktörer måste därför tänka på att om möjligt undvika svåra ord och vara extra tydliga. Det kan också finnas anledning att upprepa information som ges. En ung förhörsperson måste ges tid att komma till tals. Det är också nödvändigt att den som hörs, oavsett om det är en tilltalad, målsägande eller ett vittne, uppfattar att de vuxna i rättssalen verkligen lyssnar på vad han eller hon säger. Det är viktigt att en vuxen aktör i domstolen inte försöker vara ungdomlig utan istället representerar den vuxenvärld som han eller hon utgör en del av. Undvik om möjligt att diskutera frågor över huvudet på den unga personen. I de fall åklagaren återkallar ett förhör med en ung person måste domaren eller åklagaren tydligt förklara orsaken för den unga personen. Huvudregeln är att domstolen ska avkunna dom direkt i ungdomsmål. Om den som är tilltalad eller målsäganden av någon anledning saknar ombud bör åklagaren ta sig tid med att förklara vad domen innebär för det fall domens innebörd är oklar för någon av parterna.

8 FN:s konvention om barnens rättigheter (barnkonventionen) är den konvention som flest länder har anslutit sig till. Det finns inte någon annan konvention om mänskliga rättigheter som fått sådan genomslagskraft. Hittills har 193 stater ratificerat barnkonventionen. Som underlag för den kommande redogörelsen av barnkonventionen har, utöver konventionstexten, bl.a. UNICEF:s Handbok om barnkonventionen, Konventionen om barnens rättigheter (UD INFO, januari 2006) samt Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 10 använts. Barnkonventionen är en av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Den antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989 och ratificerades av Sverige den 21 juni 1990. Det fanns regler som var avsedda att skydda barnens rättigheter även innan barnkonventionen. Följande viktiga dokument kan nämnas. 1924 Nationernas förbunds Deklaration om barnens rättigheter 1948 FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1959 Deklaration om barnens rättigheter i 10 punkter Vidare så är Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) även tillämplig på barn. Konsekvenser och effekter av en ratificering varierar beroende på ett lands rättssystem. I länder med s.k. monistiska rättssystem får internationella konventioner automatiskt samma status som de nationella lagarna i och med ratificeringen. Monistiska system tillämpas t.ex. i USA och Frankrike. I länder med s.k. dualistiska system måste konventionen införlivas i den nationella rätten via ändringar av de nationella lagarna. Detta kan ske antingen via transformering (att det stiftas en ny lag som innehåller de internationella bestämmelserna eller att befintliga lagar ändras) eller genom inkorporering (att en lag antas som ger den internationella konventionen status som nationell lag). Exempel på dualistiska stater är de skandinaviska länderna. Sverige har hittills valt att hantera barnkonventionen genom transformering och därmed försökt att anpassa lagar och regler så att dessa stämmer överens med konventionen. I juni 2018 fattade riksdagen beslut om att göra barnkonventionen till svensk lag genom inkorporering. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2020.

9 De stater som ratificerat konventionen är skyldiga att göra sitt yttersta för att följa konventionens artiklar. Det är emellertid inte möjligt att stämma en stat för handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen i någon internationell domstol. Länder som ratificerar konventionen måste dock respektera den och rapportera om vad de gjort för att genomföra den. Sveriges riksdag och regering ska säkerställa att den nationella lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionens bestämmelser. Svenska domstolar och myndigheter ska tolka svensk lagstiftning på ett sätt som är förenligt med Sveriges konventionsåtaganden, dvs. i enlighet med principen om fördragskonform tolkning. Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 är sakartiklar. Övriga artiklar handlar om hur staterna ska arbeta för att förverkliga konventionen. Barnkonventionen har tre fakultativa tilläggsprotokoll. Sverige ratificerade det fakultativa protokollet om barn i väpnade konflikter 2003 och det fakultativa protokollet om handel med barn, barnpornografi och barnprostitution 2007. Det tredje tilläggsprotokollet rör en internationell klagomekanism avseende kränkningar mot barnkonventionen (se nedan). Att protokollen är fakultativa betyder att de stater som ratificerat barnkonventionen inte per automatik är skyldiga att ratificera de fakultativa protokollen. Barnkonventionen ska ses som en helhet. Rättigheterna i artiklarna är dock olika till sin natur. De medborgerliga och politiska rättigheterna är absoluta och måste respekteras av alla länder. Det kan t.ex. röra sig om förbudet mot dödsstraff för barn. Barnkonventionen innehåller också artiklar som anger vad som är önskvärt för alla barn i världen. Dessa rättigheter brukar kallas sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. Som exempel kan nämnas artikel 6 som reglerar barnets rätt till överlevnad och utveckling. Denna rätt ska alla länder säkerhetsställa till det yttersta av sin förmåga. Rättigheterna i barnkonventionen tillkommer alla barn som befinner sig inom en stats gränser. Kritik och påtryckningar är de sanktioner som kan bli aktuella när ett land inte lever upp till de krav som anges i barnkonventionen. Barnkonventionen har tidigare saknat en utarbetad internationell klagomekanism. Ett tredje fakultativt protokoll till barnkonventionen om en internationell klagomekanism för barn antogs emellertid av FN:s generalförsamling den 19 december 2011, men har ännu inte ratificerats av Sverige. Det nya protokollet gör det möjligt för barn och deras ombud att föra fram individuella klagomål till FN:s barnrättskommitté när deras mänskliga rättigheter enligt barnkonventionen kränks och när alla nationella rättsmedel är uttömda.

10 För att övervaka att barnkonventionen efterlevs finns det i Genève en FNkommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Kommittén består av 18 oberoende experter som är utvalda av FN. FN vill gärna att alla regioner i världen ska vara representerade i kommittén. De länder som har ratificerat barnkonventionen skriver rapporter till barnrättskommittén. I rapporterna ska landet redogöra för vad som gjorts för att implementera barnkonventionen. Den första rapporten lämnas två år efter ratificeringen, därefter lämnas rapporter vart femte år. Kommitténs medlemmar går igenom landsrapporterna och bjuder därefter in respektive regering till förhandlingar. Dessa förhandlingar är offentliga. Barnrättskommittén kan kritisera det land som granskas, men också lämna förslag och rekommendationer om hur staten bör agera för att på ett bättre sätt genomföra barnkonventionen. Kommittén har också till uppgift att förmedla information om behov av bistånd. Många fattiga länder har ratificerat barnkonventionen p.g.a. underförstådda löften om bistånd från rikare länder. För biståndsgivande länder innebär konventionen en uppmaning till ett mer barninriktat biståndsprogram. Barnombudsmannen är en statlig myndighet som bildades 1993 och har till uppgift att se till att barnkonventionen efterlevs i det svenska samhället. Myndigheten leds av barnombudsmannen som utses av regeringen. Barnombudsmannen utövar ingen tillsyn över andra myndigheter, men har rättslig befogenhet att kalla in parter för överläggning. Barnombudsmannen deltar i samhällsdebatten och lämnar förslag till förändringar i svensk lagstiftning, men kan inte ingripa i enskilda fall. Barnombudsmannen har regelbundna kontakter med barn och ungdomar för att få kunskap om deras villkor och för att inhämta deras åsikter i aktuella frågor. Barnombudsmannen lämnar varje år en rapport till regeringen. Den beskriver myndighetens arbete under det gångna året och innehåller situationsanalyser och rekommendationer till förbättringar för barn och unga.

11 Sammanfattning Enligt barnkonventionen är barn varje person som är under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Det finns fyra grundläggande principer i barnkonventionen. Dessa innebär att - alla barn har samma rättigheter och får inte diskrimineras (artikel 2), - barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barnet (artikel 3), - alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) och - varje barn har rätt att komma till tals i alla frågor som rör barnet varvid barnets åsikter ska beaktas utifrån barnets ålder och mognad (artikel 12). Enligt barnkonventionen är barn varje person som är under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Definitionen anger att de rättigheter som stadgas gäller tills man fyllt 18 år. Konventionen anger inte när en människa börjar vara barn. För det fall konventionen hade tagit ställning till abortfrågan och andra frågor med anknytning till den skulle ratificeringen av konventionen varit hotad, eftersom olika länder har olika syn på när livet börjar. I vissa artiklar anger barnkonventionen en tydlig åldersgräns, t.ex. att dödsstraff inte får utdömas för den som är under 18 år. I andra fall är det staterna som har att sätta en minimiålder, t.ex. vad gäller åldern för straffbarhet. När konventionsstaterna själva anger en sådan minimiålder ska hänsyn tas till de grundläggande principerna i barnkonventionen (se avsnitt 3.2). Sverige har tidigare fått kritik när det gäller svensk lagstiftnings barndefinition. Kritiken har exempelvis gällt definitionen av begreppet barn i samband med sexualbrott, vilket har resulterat i lagändringar. Det finns fyra grundläggande principer i barnkonventionen. Principen om icke diskriminering (artikel 2) Principen om barnets bästa (artikel 3) Principen om barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) Principen om barnets rätt att komma till tals (artikel 12)

12 Dessa fyra principer ska styra tolkningen av barnkonventionens övriga artiklar, men de har också en självständig betydelse. Vid allt beslutsfattande och alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa vara vägledande och sättas i främsta rummet. Denna princip ska inte bara återspeglas i lagstiftningen, utan också i praktiskt handlande. Principen om barnets bästa härleds ur följande två tankar. Barn är sårbara och behöver stöd och skydd. Barn har fullt och lika människovärde. I konventionen förekommer begreppet tydligt i flera av de andra artiklarna, t.ex. artikel 37 c där det anges att ett frihetsberövat barn måste hållas åtskilt från vuxna frihetsberövade såvida det inte strider mot barnets bästa. Överväganden om barnets bästa måste göras utifrån vad som är bäst både på kort och lång sikt. Tolkning av begreppet barnets bästa måste stämma överens med andan som genomsyrar hela barnkonventionen. Konventionen kräver dock inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande, men i de fall andra intressen tillåts väga tyngre krävs att beslutande myndigheter visar att det gjorts en sammanvägning av relevanta intressen. Principen om barnets bästa ska alltså ha kommit med och redovisats i beslutsprocessen. Artikel 3 är en portalbestämmelse som ger vägledning hur de övriga artiklarna ska tolkas. Uppstår en konflikt mellan olika nationella lagar ska denna princip användas som vägledning vid tolkning. Principen om barnets bästa kan sägas ha har följande funktioner. Den ska vara vägledande i alla beslut som rör barn. Den kan fungera som instrument för att utvärdera lagar och policy som inte täcks av konventionen själv. Den kan fungera som en medlande princip då man löser konflikter mellan olika rättigheter. Den kan användas för att belysa innebörden av andra artiklar i konventionen. Sverige I svensk lagstiftning står det uttryckligen på flera ställen att hänsyn ska tas till barnets bästa. Som exempel kan nämnas 6 kap. 2 a föräldrabalken när det gäller vårdnad, boende och umgänge samt i 1 kap. 10 utlänningslagen (2005:716).

13 Grundtanken är att alla barn har fullt och lika människovärde och ska behandlas lika. De ska skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning p.g.a. deras eller föräldrarnas ras, hudfärg, kön, språk osv. I praktiken är fattigdom en vanlig orsak till diskriminering av barn. Barnrättskommittén har emellertid betonat att principen om icke diskriminering inte får vara beroende av budgetbegränsningar. Principen om ickediskriminering gäller i såväl lag som handling. Staten ska aktivt vidta åtgärder för att motverka rasism och främlingsfientlighet. Principen gäller för såväl privata institutioner och enskilda personer som för samhället som helhet. Sverige I 1 kap. 2 regeringsformen finns en bestämmelse om förbud mot diskriminering. Bestämmelsen tar sikte på både vuxna och barn. Barnrättskommittén har bl.a. riktat kritik mot Sverige över den praxis som tidigare fanns att ta barn i förvar enligt utlänningslagen. Till följd av denna kritik förändrades reglerna i utlänningslagen om förvarstagande av barn. Artikeln anger att varje barn har rätt att leva, överleva och utvecklas. Den behandlar inte enbart fysisk hälsa utan också moralisk, andlig, psykisk och social utveckling. Konventionen kräver inte bara aktiva åtgärder för att barn inte ska förolyckas eller drabbas av sjukdomar, utan också förebyggande insatser för att förhindra att barn tar sitt liv. Barnrättskommittén har också lagt vikt vid att denna princip innebär att barnen har rätt till tidig utveckling och lek, dvs. barn har rätt att vara barn. Det är lätt att tro att denna artikel framförallt tar sikte på utvecklingsländerna. Den är dock relevant för alla länder oavsett utvecklingsgrad. Artikeln är dock utformad på så sätt att den ställer högre krav på rika än på fattiga länder. Sverige I Sverige kommer principen till uttryck i bl.a. socialtjänstlagen (2001:453). Barnrättskommittén har bl.a. uttryckt oro över antalet självmord bland unga personer i Sverige och rekommenderat regeringen att vidta åtgärder för att förebygga självmord. Denna artikel handlar om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och att få dem beaktade i alla frågor som rör honom eller henne. När åsikterna beaktas ska hänsyn

14 tas till barnets ålder och mognad. Barnet ska alltså ses som en person med egna rättigheter. Artikeln ger barnet en rätt att uttrycka sina åsikter, inte en skyldighet. Däremot åläggs staten en skyldighet att involvera barn i alla frågor som rör dem. En förutsättning för att ett barn ska kunna uttrycka sina åsikter är att barnet får relevant information som är anpassad för barnet. Det finns därför ett samband mellan artikel 12 och 13 i barnkonventionen. I artikel 13 hävdas bl.a. barnets frihet att söka, motta och sprida information och tankar. Att komma till tals är en rättighet för barnet. Däremot lämnar konventionen öppet på vilket sätt ett barn ska höras, dvs. det kan ske direkt eller indirekt. I straffprocessen hörs ofta barn indirekt genom ljud- och bildupptagning. Alla barn som är i stånd att bilda egna åsikter ska höras. Utgångspunkten är att även små barn har åsikter som ska beaktas och att myndigheter är skyldiga att utveckla metoder för att även små barn ska kunna höras. Barnkonventionen ger alltså inte stöd för en minimiålder när det gäller ett barns rätt att bli hörd i en viss fråga och det går inte att använda principen om barnets bästa för att hindra ett barn från att uttrycka sina åsikter. Denna artikel anses som den mest radikala i barnkonventionen och har också visat sig innebära den största utmaningen. Det är också den artikeln där staterna har haft svårast för att visa att några reformer skett. En del stater har ratificerat konventionen med reservation för denna artikel, vilket har bekymrat barnrättskommittén eftersom denna rättighet är absolut. Rätten att bilda åsikter, att uttrycka dem och att bli hörd tillfaller alla barn utan diskriminering. Ett barns språk eller funktionshinder får inte hindra barnet att få sin rätt erkänd. Domstolar och andra beslutsfattande organ behöver anpassas så att barn kan bli delaktiga. Det kan bl.a. gälla rättssalarnas fysiska utformning, separata väntrum och speciella förberedelser för barn som ska vittna. Barnrättskommittén har uttryckt oro över de fall där barnen inte har en fri tillgång till domstolarna. Ålder bör inte hindra barn från att delta fullt ut i den rättsliga processen. När det gäller unga lagöverträdare hänvisar Barnrättskommittén till FN:s minimistandardregler för rättsskipning rörande ungdomsbrottslighet, de s.k. Pekingreglerna. 2 Där anges att förhandlingarna ska genomföras i en förstående anda som ska tillåta den unga personen att delta och att uttrycka sig fritt. 2 Se också FN:s regler för skydd av frihetsberövade ungdomar ( Havannareglerna ) och FN:s riktlinjer för förhindrande av ungdomsbrottslighet ( Riyadhriktlinjerna).

15 Kommittén har vidare angett minimikrav för att säkerställa att unga lagöverträdare får sina åsikter tillräckligt beaktade så att deras deltagande följer kraven i artikel 12, 37 och 40 (artikel 37 och 40 behandlas i avsnitt 4.1 och 4.2). Dessa krav är följande. Rätten till information. Tillräcklig juridisk eller annan lämplig hjälp. Fri tillgång till tolk om barnet inte kan tala eller förstå det språk som används. Respekt för sitt privatliv under alla skeden i förfarandet. Erkännandet att barnet har rätt att fritt delta och inte tvingas att avge vittnesmål. Sverige Den 1 juli 2006 ändrades ett flertal av föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och umgänge. Syftet var bl.a. att förbättra barnens rättigheter att komma till tals. Huvudregeln är numera att socialnämnden, innan nämnden lämnar ett yttrande i ett mål om vårdnad, boende och umgänge, ska inhämta barnets uppfattning i frågan och redovisa den för rätten.

16 Det finns främst två artiklar i barnkonventionen som reglerar straffprocess och kriminalvård för unga lagöverträdare. Artikel 37 anger under vilka förutsättningar ett barn får frihetsberövas och hur barnet i sådana fall ska behandlas. Artikel 40 tar upp vilka rättigheter barn har som är misstänkta eller åtalade för eller har befunnits skyldiga till att ha begått ett brott. Artikel 37 a innehåller förbud mot tortyr, annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, dödsstraff samt livstids fängelse utan möjlighet till frigivning. I artikeln 37 b finns ett förbud mot olagliga eller godtyckliga frihetsberövanden. Vidare regleras villkoren för att frihetsberöva barn, dvs. ett frihetsberövande ska endast ske i enlighet med lag och får endast användas som sista utväg och för kortast möjliga tid. Dessa villkor ska tolkas mot bakgrund av barnets bästa och innebär ett starkt skydd för barnet. Utgångspunkten i barnkonventionen är att frihetsberövanden är skadliga för barn. Artikel 37 c och d anger också villkoren för hur ett frihetsberövat barn ska behandlas. Barnet ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet, behandlas på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder, hållas åtskilt från vuxna om det inte kan anses vara för barnets bästa att inte göra så, hålla kontakten med sin familj genom brevväxling och besök utom i undantagsfall, snarast få tillgång till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp, få frihetsberövandet lagligen prövat av en domstol eller annan behörig oberoende och opartisk myndighet samt få ett snabbt beslut i saken. Barnrättskommittén har uttryckt oro över isolering av frihetsberövade barn. Placering av barn i mörk cell, i isolering eller någon annan typ av bestraffning eller behandling som kan äventyra det berörda barnets fysiska eller psykiska hälsa eller välbefinnande måste förbjudas enligt kommittén. Kommittén har också i rekommendationer till enskilda stater lyft fram behovet av olika alternativ för att undvika frihetsbegräsningar. Den betonar att det måste finnas reella alternativ till frihetsberövanden av barn i avvaktan på rättegång eftersom detta förfarande ska undvikas så långt som möjligt och endast ske i rena undantagssituationer.

17 Principen i artikel 37 c om att frihetsberövade barn ska hållas åtskilda från vuxna innebär att konventionsstaterna bör ordna separata inrättningar för frihetsberövade barn. Barnrättskommittén har varit oroad för att så inte sker i tillräcklig omfattning. Bestämmelsen gäller alla frihetsberövanden, även i sådana som sker i avvaktan på rättegång. I artikel 37 c anges också att ett frihetsberövat barn ska ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling eller besök. Endast i undantagsfall får denna rätt åsidosättas. Undantag kan t.ex. göras då det inte är förenligt med barnets bästa att hålla kontakt med familjen. Barnrättskommittén anser att varje barn som grips och frihetsberövas ska få lagligheten av fortsatt frihetsberövande prövad inför en behörig myndighet inom 24 timmar. I avvaktan på rättegång bör beslutet omprövas regelbundet, helst varannan vecka. Barnet ska vidare åtalas och ställas inför rätta mindre än 30 dagar efter det att frihetsberövandet började. Barnrättskommittén har också uppmanat staterna att införa bestämmelser som garanterar att ett slutligt beslut fattas inom sex månader efter åtal. Sverige Flertalet av rättigheterna i artikel 37 har sin motsvarighet i den svenska regeringsformen. Flera rättigheter finns också angivna i Europakonventionen som är en del av svensk rätt sedan 1995. I 23 lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL, anges att den som inte fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl. Av 30 kap 5 brottsbalken (BrB) följer att det krävs synnerliga skäl för att döma en person till fängelse om han eller hon var under 18 år då brottet begick. Barnrättskommittén har uttryckt oro över att Sverige inte förmått garantera att barn i svenska fängelser hålls åtskilda från vuxna. Kommittén har rekommenderat att regeringen ska överväga hur denna rätt för barnen ska kunna säkerställas. Här kan också nämnas att Sverige återkommande har fått kritik från Europarådets tortyrkommitté och från FN:s kommitté mot tortyr gällande användningen av restriktioner vid häktning. Artikel 40 anger vilka rättigheter ett barn har som är misstänkt för, åtalad för eller har befunnits skyldig till brott. Den reglerar all behandling från och med första misstanken, under hela utredningen, i samband med tvångsmedel, åtal, rättegång och straff. I artikeln finns krav på att staterna ska främja ett särskilt rättssystem för barn med positiva istället för bestraffande mål. Enligt artikeln ska staterna också ange en minimiålder för straffbarhet.

18 Första punkten i artikel 40 slår fast att ett barn som misstänks för eller är skyldig till att ha begått brott ska behandlas med värdighet och på ett sätt som stärker barnets respekt för andras rättigheter. Artikelns andra punkt anger att det ska vara förbjudet att döma någon för ett brott som inte var straffbart vid tidpunkten för gärningen (legalitetsprincipen). Andra punkten tar också upp vissa grundläggande garantier för barnet. Dessa är följande. Barnet ska betraktas som oskyldigt till dess att skulden fastställts på ett lagligt sätt. Det innebär t.ex. att det inte går att tolka ett barns tystnad som ett erkännande av brott. Barnrättskommittén har med oro noterat att det finns lagstiftningar som gör det möjligt att i strid mot konventionen göra sådana tolkningar. Barnet ska snarast underrättas om de anklagelser som riktas mot honom eller henne. Underrättelsen om anklagelser ska ske i detalj och på ett språk som barnet förstår. Det räcker inte med att ge barnet en officiell handling, utan en muntlig förklaring kan oftast behövas. Om det är lämpligt bör information ges till både barnen och föräldrarna på ett sådant sätt att de kan förstå anklagelserna och eventuella konsekvenser. Det är inte något alternativ att delge föräldrarna anklagelserna istället för barnet. Ett juridiskt biträde eller annan hjälp ska tillhandahållas. Barnet ska under hela brottmålsförfarandet ha rätt att representeras av ett biträde. Det ska helst vara fråga om ett juridiskt biträde i form av en specialiserad advokat eller advokatbiträde. Barnet och biträdet måste ha tillräcklig tid för att förbereda försvaret. Om ett barn misstänks eller åtalas för brott ska saken avgöras utan dröjsmål av en opartisk myndighet eller domstol. Barnrättskommittén har angett att tiden från det att barnet har begått ett brott till den slutliga reaktionen ska vara så kort som möjligt. Konventionsstaterna bör genomföra tidsgränser för perioden från tidpunkten för brottet fram till dess att utredningen avslutas samt från det att åklagaren väcker åtal för brottet till dess att domstolen meddelar dom. Tidsgränserna bör vara betydligt kortare än de som gäller för vuxna. Det är inte godtagbart att dra ut på tiden och hänvisa till stor arbetsbörda.

19 Ett barn ska inte tvingas avge vittnesmål eller erkänna sig skyldig. Barn har rätt att yttra sig under alla stadier av det straffrättsliga förfarandet. Enligt barnrättskommittén ska ordet tvinga tolkas brett och inte begränsas till fysisk bestraffning eller andra mer tydliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Barnets ålder och utveckling, förhörets längd, barnets brist på förståelse, risken för okända konsekvenser eller ett fängslande kan leda till att barnet erkänner något som inte är sant. Detsamma gäller för utfästelser om belöningar såsom t.ex. att barnet får gå hem om han eller hon säger som det är. Enligt barnrättskommittén måste ett barn som förhörs ha tillgång till juridisk eller annat lämpligt biträde. Barnet ska också kunna kräva att någon av föräldrarna är närvarande under förhöret. När domstolen sedan granskar tillförlitligheten av t.ex. ett erkännande måste den ta hänsyn till barnets ålder, hur länge barnet har suttit frihetsberövat, om det har fått juridisk rådgivning och om föräldrarna har varit närvarande. Poliser måste få utbildning i bl.a. förhörsteknik så att de undviker sådana metoder som kan resultera i påtvingade eller otillförlitliga erkännanden. Ett barn som anses ha begått brott ska ha rätt att få beslut omprövade av ett högre och opartiskt rättskipande organ. Innebörden av denna rättighet är att varje dömt barn ska ha rätt att överklaga till en högre instans. Ett barn ska ha rätt att utan kostnad få hjälp av tolk. Denna rättighet gäller inte bara för barn som talar ett annat språk utan också för barn med funktionshinder. Ett barn har rätt att få sitt privatliv respekterat under alla stadier i förfarandet. Barnrättskommittén har uttalat att ingen information som kan leda till att en ung lagöverträdare identifieras får publiceras eftersom det då finns risk för stigmatisering eller försämrade möjligheter till utbildning, arbete, bostad och trygghet. Det innebär att offentliga myndigheter ska vara mycket försiktiga med pressmeddelanden avseende brott som påståtts ha begåtts av barn. Enligt Barnrättskommittén bör också domstolsförhandlingar med barn ske bakom stängda dörrar. Som nämnts ovan ska konventionsstaterna ange en miniålder för straffbarhet. Enligt barnrättskommittén är det oacceptabelt att ha en minimiålder som är lägre än 12 år. Istället bör varje land sträva efter att ha en högre minimiålder.

20 Innebörden av artikel 37 och 40 är att frihetsberövanden ska undvikas så långt det går när det gäller barn. Hela rättssystemet med unga lagöverträdare bör istället vara inriktat på rehabilitering. Sverige I svensk rätt motsvaras reglerna i artikel 40 framförallt av reglerna i LUL. Även i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB) finns särskilda bestämmelser som gäller för unga lagöverträdare. Barnrättskommittén har varit kritisk till att det i Sverige råder brist på specialiserade åklagare och domare. Kommittén har rekommenderat att alla åklagare och domare som hanterar barnärenden ska ha relevanta kunskaper.

21 Under 1990-talet tillsatte den svenska regeringen en kommitté vilken hade till uppgift att kontrollera om barnkonventionens anda och innebörd kommit till uttryck i svensk lagstiftning. Arbetet utmynnade i betänkandet SOU 1997:116, Barnets bästa i främsta rummet, där det anges att den svenska lagstiftningen till stor del stämde överens med innehållet i barnkonventionen. Det ansågs inte finnas någon anledning att ge barnkonventionen status av nationell lag eftersom Sverige redan hade så omfattande barnrättslig lagstiftning. År 1999 antog riksdagen en nationell strategi för att förverkliga barnkonventionen (se prop. 1997/98:182). Trots att Sverige har en relativt omfattande lagstiftning för att skydda barn, har Sverige flera gånger fått kritik av barnrättskommittén. Kritiken har varit av varierade slag. Barnrättskommittén har bl.a. varit av den uppfattningen att konventionens andemening inte är tillräckligt känd av alla yrkesgrupper som arbetar med och för barn i Sverige, t.ex. inom rättsväsendet. Kommittén har därför uppmuntrat till fortsatta ansträngningar för att erbjuda adekvat och systematisk utbildning samt för att öka uppmärksamheten på barnets rättigheter bland relevanta yrkesgrupper. Riksdagen har den 1 december 2010 godkänt en ny strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige (se prop. 2009/10:232). Där framgår bl.a. att de beslutsfattare och yrkesgrupper vars arbete rör barn ska ha en gedigen kunskap om vilka rättigheter barn har, om hur rättigheterna kommer till uttryck i svensk lagstiftning och om hur dessa på bästa sätt kan omsättas i deras respektive verksamheter. Frågan om barnkonventionen borde inkorporeras i svensk rätt har varit föremål för diskussion. Svenska UNICEF anser t.ex. att det finns brister i svensk lagstiftning och praxis trots att Sverige förbundit sig att följa barnkonventionen. UNICEF menar vidare att om barnkonventionen inkorporeras i svensk rätt och på så sätt gäller som lag skulle fler svenska lagar och bestämmelser som rör barn tas på större allvar. Regeringen beslutade den 27 mars 2013 att tillsätta en särskild utredare som ska undersöka hur tillämpningen av lagstiftningen överensstämmer med barnkonventionen och analysera för- och nackdelar med att inkorporera barnkonventionen i svensk rätt. 3 3 Kommittédirektiv nr. 2013:35.

22 I februari 2016 lade utredaren fram betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag. 4 I juni 2018 fattade riksdagen beslut om att göra barnkonventionen till svensk lag genom inkorporering. Lagen träder i kraft den 1 januari 2020. 5 I Norge har barnkonventionen inkorporerats i den norska lagstiftningen. Den gjordes till lag år 2003. Enligt norsk lag ska barnkonventionen ha företräde vid konflikt med andra lagar. 4 Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19), betänkande av Barnrättighetsutredningen i februari 2016. 5 Se prop. 2017/18:186, Inkorporering av FNs konvention om barns rättigheter och lag (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.

23 I mål med unga lagöverträdare hanterar åklagaren flera frågeställningar som berörs i barnkonventionen. Detta avsnitt är tänkt att ge information och vägledning för hur åklagaren vid hantering av ungdomsmål bör tänka och agera i förhållande till barnkonventionen. Framställningen är främst inriktad på unga misstänkta mellan 15 17 år, se dock avsnitt 6.3 som kort berör unga målsäganden och vittnen. Artikel 37 och artikel 40 innehåller bl.a. bestämmelser om behandling av barn under det att brott utreds. I svensk rätt motsvaras reglerna i artikel 40 framförallt av reglerna i LUL, rättegångsbalken (RB) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. I artikel 40 (II) anges att ett barn ska garanteras att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt, genom sina föräldrar eller vårdnadshavare och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar. Bestämmelsen tar bl.a. upp tre delfrågor. Rätten till en snabb rättegång. Rätten till ett juridiskt biträde. Rätten till information samt föräldrarnas eller vårdnadshavarnas närvaro. Det främsta skälet till ett snabbt avgörande när det gäller barn är vikten av en snabb reaktion från samhället sida. Enligt Barnrättskommittén måste konventionsstaterna organisera rättsväsendet på ett sådant sätt att detta hålls. Det går inte att komma ifrån denna artikel genom att hänvisa till stor arbetsbörda. Regler om tidsfrister i ungdomsärenden finns i 4 och 29 LUL. I 4 LUL anges att beslut i åtalsfrågan normalt ska fattas inom sex veckor från det att någon delgivits misstanke om brott. I 29 LUL regleras tingsrätternas skyndsamhetskrav när det gäller att sätta ut målet till huvudförhandling, vilket ska ske inom 14 dagar från det att åtal inkommit till rätten. Enligt barnkonventionen ska varje barn som misstänks eller åtalas för brott få ett juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse eller framläggande av sitt försvar. Är barnet frihetsberövat har det alltid rätt till juridiskt biträde.

24 I linje med barnkonventionen gäller enligt 24 LUL att en offentlig försvarare ska förordnas för en misstänkt som inte fyllt 18 om det inte är uppenbart att behov av försvarare saknas. I kapitel 4 i Riksåklagarens riktlinjer för handläggning av ungdomsärenden (RåR 2006:3) finns vägledning om unga misstänktas rätt till försvarare. Av riktlinjerna framgår sammanfattningsvis följande: Utgångspunkten är att en ung misstänkt ska ha biträde av försvarare i alla utredningar. Detta gäller oavsett inställning till försvararfrågan. Vid förseelser och vissa lindriga brott är det dock normalt uppenbart att den unga personen saknar behov av försvarare. Försvarare ska i nästan alla fall vara närvarande vid förhör i sak med den unga personen. En ung misstänkt som är frihetsberövad ska alltid biträdas av en försvarare. Om en försvarare inte kan närvara vid förhör med den unga personen ska endast ett delgivningsförhör genomföras. Förhör med frågor i sak får alltså avvakta till dess försvarare kan närvara vid förhöret. I kapitel 6 i Utvecklingscentrum Stockholms handbok Utredningar enligt 31 LUL om handläggningen av ärenden och bevistalan där den som kan misstänkas är under 15 år finns vägledning om när åklagare ska begära att ett juridiskt biträde ska förordnas i utredningar där barn under 15 år misstänks för brott. Åklagare ska alltid, utan undantag, begära att ett juridiskt biträde förordnas för barnet när det gäller utredningar enligt presumtionsregeln i 31 första stycket LUL. Enligt Utvecklingscentrum Stockholms uppfattning bör detsamma gälla i de fall en utredning inletts då det är av särskild betydelse ur ett enskilt intresse (31 tredje stycket 3 LUL). I andra fall ska åklagare begära att ett juridiskt biträde förordnas om det finns synnerliga skäl för det. Det juridiska biträdet ska i princip alltid vara närvarande vid alla förhör i sak med barnet. Enligt artikel 40 i barnkonventionen är det en rättighet för varje barn som misstänks eller åtalats för brott att snarast och direkt underrättas om de anklagelser som riktas mot barnet. Det är lämpligt att barnet och barnets föräldrar får underrättelsen på ett sådant sätt att de kan förstå anklagelsen. Artikeln ger emellertid inte de vuxna någon självständig rätt att bli informerade. För det fall det skulle strida mot principen om barnets bästa att ge sådan information ska den inte lämnas. I 5 LUL anges att om en person som är under 18 år är misstänkt för brott ska vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart under-rättas och kallas till förhör som hålls med den unge, om inte detta är till men för utredningen eller det annars finns särskilda skäl mot det. För det fall polisen underlåter att kalla vårdnadshavare till förhör med hänsyn till utredningen är det andra intressen än barnets bästa som tillåts väga tyngre. Enligt LUL kan det alltså finnas fog för att agera på detta sätt t.ex. då kollusionsfaran

25 även inbegriper föräldrarna. Barnkonventionen kräver inte att barnets bästa alltid ska vara utslagsgivande, men principen ska beaktas och redovisas i beslutsprocessen. Ibland kan det finnas särskilda skäl till att inte underrätta vårdnadshavaren om brottsmisstanken eller att kalla denne till förhör. Så kan vara fallet om barnet t.ex. riskerar kroppslig bestraffning eller kränkande behandling för det fall vårdnadshavaren får vetskap om misstanken. 6 Här tar man alltså hänsyn till barnets bästa. Vårdnadshavarens närvaro enligt barnkonventionen är en rättighet för barnet, inte för den vuxne. Motsvarande regler rörande vårdnadshavare för barn under femton år som kan misstänkas för brott finns i 33 LUL. Polis och åklagare måste tänka på att föräldrar kan behöva tolk (även om den unga personen inte behöver det). Föräldrarna måste få en rimlig möjlighet att förstå vad som händer så att de kan stötta den unga personen, svara på frågor osv. Redan vid anmälningsskedet kan tolk behövas så att föräldern får veta vad som kommer att hända och vilka åtgärder som kan bli aktuella. Det är också angeläget att åklagare och polis tänker på att både den unga personen och föräldrarna ofta saknar erfarenhet av rättssystemet. I artikel 12 regleras barnets rätt att komma till tals. Under en brottmålsrättegång sker detta genom förhöret. Under polisförhöret aktualiseras flera av barnkonventionens principer. Principen om ickediskriminering (artikel 2) Principen om barnets bästa (artikel 3) Principen om barnets rätt att komma till tals (artikel 12) Principen om rätt till juridiskt biträde m.m. (artikel 40 p. 2 b ii) I 17 förundersökningskungörelsen (1947:948), FUK, anges att förhör med den som är under 18 år ska planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Av 18 FUK framgår att förhör med den som är under 18 år ska hållas av en person med särskild kompetens för uppgiften. Vad bör åklagare och polis tänka på vid förhöret utifrån principerna om barnets bästa, rätten att komma till tals och förbud mot diskriminering? 6 Prop. 1994/95:12 s. 97.

26 Följande är tänkt att ge vägledning. Polisen måste tänka på den fysiska förhörsmiljön när det gäller unga personer. Det är önskvärt att förhör med unga personer hålls i lämpliga barnanpassade rum. En försvarare bör som huvudregel vara närvarande vid samtliga polisförhör. Förhöret bör inte ske under en alltför stor tidspress. En ung person måste få möjlighet att förklara sig och berätta i sin takt. Annars är risken stor att han eller hon känner att det inte finns någon möjlighet att komma till tals. Förhöret får heller inte vara för långt. Unga personer kan ha svårt att hålla fokus en längre tid. Förhörets längd måste anpassas individuellt efter behov och förutsättningar. Det är angeläget att den psykiska förhörsmiljön är bra och att den unga personen blir bemött med respekt. Förhörsledaren måste innan förhöret försäkra sig om att en eventuell tolk och den unga personen förstår varandra ordentligt. Ett sätt att göra det på är att låta dessa två prata en stund med varandra innan förhöret och sedan dokumentera detta i förhörsprotokollet. Förhörsledaren måste vara noga med att använda ett språk som den unga personen förstår. Juridiska termer är många gånger svåra att förstå. Det är viktigt att det är den unga personenens egna ord som antecknas i förhöret och inte förhörsledarens. Socialtjänsten och vårdnadshavare/föräldrar ska så långt som möjligt vara närvarande under förhöret. När det gäller vårdnadshavarnas närvaro ska det ske utifrån barnets bästa. En vårdnadshavare som stör förhöret eller kan antas påverka en berättelse har inte någon rätt att vara närvarande. När en socialsekreterare är närvarande måste hans eller hennes uppgift tydliggöras för den unga personen så att det inte uppstår några oklarheter. Enligt artikel 37 i barnkonventionen ska gripande, anhållande, häktning, fängslande eller annat frihetsberövande ske i enlighet med lagstiftning och endast som en sista utväg och för kortast möjliga tid. I artikel 16 anges att barn inte får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens. Konventionen inskärper kravet på att åklagaren ska bemöda sig om att finna andra alternativ än frihetsberövande för unga och även i övrigt ta största möjliga hänsyn till barnet. I Sverige får ungdomar häktas om det föreligger synnerliga skäl och om det är uppenbart att någon annan betryggande övervakning inte kan ordnas. Det regleras i