Gravfältet vid Kalvshälla bytomt

Gravfältet vid Kalvshälla bytomt Slutundersökning av gravfält RAÄ 19 Kalvshälla, Järfälla socken och kommun, Uppland Peter Bratt Rapport 2003:15 STOCKHOLMS LÄNS MUSEUM

Gravfältet vid Kalvshälla bytomt Slutundersökning av gravfält RAÄ 19 Kalvshälla, Järfälla socken och kommun, Uppland Peter Bratt Rapport 2003:15 Rapporten finns också i PDF-format på adress www.lansmuseum.a.se STOCKHOLMS LÄNS MUSEUM Box 6176 102 33 Stockholm Tel 08-690 69 60 Fax 08-32 32 72 Besöksadress: Klarahuset, Sabbatsbergsvägen 6 Hemsida www.lansmuseum.a.se

Tidaxel: Mats Vänehem Stockholms läns museum Produktion: Stockholms läns museum Redaktionell bearbetning: Åsa Lundström Fyndteckningar: Göran Werthwein, där ej annat anges Planer och profiler: Richard Grönwall Allmänt kartmaterial: Lantmäteriverket. Medgivande 97.0133 Stockholm 2005

Innehåll Bakgrund... 1 Aktuella frågeställningar... 1 Gravfältsmiljön... 3 Skador och tidigare undersökningar... 4 Genomförande och metodik vid slutundersökningen... 8 Undersökningsresultat... 10 Kronologi... 11 Gravformer och gravskick... 16 Benmaterialet... 24 Fynden... 26 Norra gravgruppen, ca 950 1000 e Kr... 27 Mellersta gravgruppen, ca 1000 1050 e Kr... 30 Södra gravgruppen, ca 1050 1100 e Kr... 32 Amuletter i de vikingatida gravarna... 32 Anläggning 5 gravläggningar under 1500 år... 37 Undersökningen... 38 Anläggningens byggnadshistoria... 43 Försök till tolkning... 46 Från hedniska till kristna gravritualer... 48 Referenser... 50 Tekniska och administrativa uppgifter... 52 Bilagor 1. Gravtabeller... 53 2: 14 C-dateringar... 55 3: Osteologisk analys... 56 4: Anläggningsbeskrivningar... 66 5: Planer och profiler... 108 6: Fyndteckningar... 142 Figurförteckning på sidan 153

VI Fig 1. Blå kartan med läget för Kalvshälla markerat. Skala 1: 100 000

Bakgrund Det omfattande fornlämningskomplexet kring Dragonbacken vid västra sidan av Barkarby flygfält i Järfälla socken och kommun undersöktes och togs bort av Stockholms läns museum under åren 1994-98. Undersökningarna genomfördes på uppdrag av Järfälla kommun som ett led i exploateringsplanerna för det numera nedlagda, militära flygfältet F8. Fornlämningsområdets omfattning och komplexitet kunde kartläggas av länsmuseet vid två förundersökningar 1994 (Bratt 1994a, 1994b). Resultatet av dessa visade att lämningarna kunde knytas till en och samma bosättning, under historisk tid känd som Kalvshälla. Fornlämningarna ligger på och kring kullen Dragonbacken på den sedan slutet av 1800-talet övergivna byns gamla marker. De utgörs av två järnåldergravfält (RAÄ 19 och 20+67), en omfattande boplats (RAÄ 19, 20 och 251) och Kalvshälla bytomt (RAÄ 251). Av gravfälten förundersöktes RAÄ 20+67av Riksantikvarieämbetet (UV-Mitt) 1991 och slutundersöktes av länsmuseet under perioden 8/5-2/11 1995. Gravfältet RAÄ 19 förundersöktes av länsmuseet 1994 och slutundersöktes under perioden 12/5-29/10 1997, med undantag för tre gravar (A83, A84 och A3760) som framkom och borttogs under 1998 i samband med undersökningen av den underliggande boplatsen. Sydvästra delen av gravfältet RAÄ 19 med underliggande boplats delundersöktes av Riksantikvarieämbetet (UV-Mitt) 1982 (Sander1996). Aktuella frågeställningar I följande rapport presenteras resultaten från undersökningen av det senvikingatida gravfältet RAÄ 19. Yngre järnåldersgravfältet RAÄ 20+67, boplatsen och bytomten redovisas i separata rapporter. Målsättningen med samtliga rapporter är att presentera dokumentationsmaterialet i en form som är lämplig för vidare forskning. Detta har medfört att vissa grundläggande analyser ansetts nödvändiga att genomföra redan inom denna fas av forskningsprocessen. De analyser och frågeställningar som bedömts som viktiga för presentationen av gravfälten är följande: I vilken omfattning har anläggningarna på gravfältet utsatts för skador och förstörelse? Frågan avser att belysa det arkeologiska materialets representativitet. Kronologisk analys av gravarna. Osteologisk analys av benmaterialet från gravarna, i första hand avseende art-, köns- och åldersbedömning. Vad kännetecknar gravskicket och hur har det förändrats under gravfältens långa anläggningstid? Går det att identifiera andra rituella lämningar som kan knytas till gravarna? 1

Hus bronsålder-järnålder Gravar Kalvshälla bytomt Enköpingsvägen 26 25 RAÄ 19 22 21 20 19 Viksjöleden 23 E 23 18 17 16 15 14 32 RAÄ 251 31 30 E 19 RAÄ 251 28 29 RAÄ 251 19 14 27 Lr 17 26 25 24 23 22 21 20 RAÄ 20 m fl 19 18 17 16 15 14 13 50 m Fig 2. Karta över fornlämningskomplexet vid Dragonbacken. 2

Gravfältsmiljön Gravfält RAÄ 19 var beläget på östra sidan av en långsträckt moränhöjd som sträckte sig i N-S riktning direkt väster om Barkarby flygfält. Fornlämningsområdet gränsade i väster mot Enköpingsvägen och i övrigt mot själva flygfältet. Det var svagt kuperat och sluttade från de högsta partierna på ca 26 m ö h vid Enköpingsvägen mot öster och sydöst ned till ca 19 m ö h. Övre delen av gravfältsområdet, där de största gravarna låg väl exponerade, var format som en naturlig platå med delvis synliga flata berghällar. Från platån sluttade terrängen för att övergå i en svacka strax intill den södra delen av gravfältet som utgjordes av en mindre moränkulle. Den senare var tätt beväxt med unga lövträd. I övrigt var gravfältet gräsbevuxet och på norra delen växte några enstaka slånbärsbuskar. Gravfältet redovisas på gravfältskartor från 1928 och 1932 tillsammans med RAÄ 20+67. Anläggningarna på båda fornlämningslokalerna har en gemensam nummerserie, vilket visar att de uppfattats som ett och samma gravfält. Gravfältskartan från 1928 är också rubricerad som Gravfältet vid Kalvshälla. De topografiska förhållandena och avståndet mellan RAÄ 19 och RAÄ 20+67 tyder dock på att de skall uppfattas som två skilda gravfält. Den närmaste graven på RAÄ 20+67 i förhållande till RAÄ 19, som är belägen på krönet av Dragonbacken (A23), ligger 80 m från RAÄ 19. Tidigare undersökningar och slutundersökningen av RAÄ 19 kunde påvisa att gravfältet överlagrade ett omfattande boplatsområde från brons- och järnålder. Boplatsen undersöktes och togs bort av länsmuseet under 1998 (se rapport 2002:2). I nära anslutning till gravfältet finns också lämningar från historisk tid, dels vägbanken efter gamla Enköpingsvägen som löper intill norra delen av gravfältet, dels ett par bebyggelselämningar, efter bl.a. Kalvhälla dragontorp, från 1700- och 1800-tal. Dessa lämningar behandlas i rapporten över slutundersökningen av Kalvshälla bytomt (rapport 2002:1). Fig 3. Gravfältet vid Kalvshälla bytomt från norr inför slutundersökningen 1997. Den 18 m stora stensättningen A5 syns till höger. 3

Skador och tidigare undersökningar Enligt lantmäterikartorna över Kalvshälla från 1636, 1729 och 1851 (Bratt 1994b:13, 17, 1998:23) och häradskartan från 1901-02 har det område som gravfältet omfattade legat som obrukad impedimentmark. Gamla Enköpingsvägens sträckning invid gravfältet är densamma på alla kartor. Åkermark till Kalvshälla dragontorp samt vägar har dock anslutit nära intill gravfältets norra del, vilket dels medfört en del skador i form av gropar med sentida skräp i gravanläggningarna A1-A5, dels att A2 och A52 delvis bortschaktats. Gravfältet kartlades första gången 1928 (tillsammans med RAÄ 20+67) av Erik Bellander och Hans Hansson i samband med att fornlämningarna inom det militära övningsfältet Järvafältet inventerades och publicerades under 1920-talet (Järvafältets fornlämningar 1929, nr 34). Syftet med inventeringen var att göra militären uppmärksam på vilka fornlämningar som fanns i området så att skador på dessa skulle kunna förhindras i framtiden. Vid kartläggningen av gravfälten vid Kalvshälla dokumenterades på platsen för RAÄ 19 åtta anläggningar, varav endast en bedömdes som en säker grav (nr 4, vilken motsvarar A8, se fig 4). Övriga anläggningar uppfattades som bebyggelselämningar och en stensamling. Den stora stensättningen A5 dokumenterades t ex som två husgrunder och en källare (nr 3, 5 och 6, fig 4). Den dåliga kännedomen om fornlämningens verkliga utsträckning medförde att flera anläggningar kom att förstöras och skadas när nuvarande Enköpingsvägen drogs fram strax nordöst om Dragonbacken år 1931-32. Tre av dessa (nr 15, 18 och 20 på fig 5) som halverats av den nya vägens östra vägslänt efterundersöktes 1932. Anläggningarna uppfattades som gravar, men de efterlämnade beskrivningarna och ritningarna (SHM inv nr 20074) visar att möjligen en av dessa kan vara det (nr 15), medan de övriga två, vilka beskrivits som brandgropar innehållande endast sotig mylla, kolbitar och skörbränd sten sannolikt är att betrakta som härdar på den underliggande boplatsen. Nr 15 uppfattades vid efterundersökningen som en flatmarksgrav. Den var 3,5 m i diameter och innehöll ett svart jordlager med enstaka brända ben och kolbitar, ca 0,7 m under markytan. Vid efterundersökningen 1932 upprättades en ny karta över gravfälten vid Dragonbacken av G A Hellman och S Leander (se fig 5). På den noggranna uppmätningen är 22 gravar inritade på platsen för RAÄ 19, inklusive de efterundersökta anläggningarna. De flesta av gravarna uppfattades som högar och runda eller rektangulära stensättningar. Se fig. 5. Efter bygget av Enköpingsvägen tycks gravfältet klarat sig väl från skador. Däremot fick ett drygt tiotal gravar på gravfältet grävas ut i samband med att vägen breddades 1982 (fig 5). Undersökningen som utfördes av Riksantikvarieämbetet visade också att gravarna överlagrade boplatslämningar från perioden yngre bronsålder till äldre järnålder (Sander 1996). Av de 13 gravar som undersöktes vid tillfället kan tre betraktas som osäkra. Gravskick och de få föremål som påträffades daterar anläggningarna till sen vikingatid. För fullständighetens skull finns dessa gravar representerade i rapportens analyser och beskrivs därför närmare i samband med dessa längre fram i texten. 1994 utförde länsmuseet den förundersökning som föregick den nu rapporterade slutundersökningen av gravfältet på RAÄ 19 (Bratt 1994a). Syftet med förundersökningen var i första hand att klarlägga storleken på gravfältet och boplatsen inom det då aktuella 4

Fig 4. Gravfältskarta över gravfälten vid Kalvshälla, upprättad 1928 av Erik Bellander och Hans Hansson. 5

Fig 5. Gravfältskarta över gravfälten vid Kalvshälla, upprättad 1932 av G A Hellman och S Leander. 25 m 6

Fig 6. Schaktplan över den 1982 undersökta gravfältsdelen. Skala 1:500 (Sander 1996) 7

exploateringsområdet samt utreda förekomst av kulturlager. Inför förundersökning var sju stensättningar kända på platsen enligt den senaste fornminnesinventeringen (1979-80), samtliga runda stensättningar, 5-20 m i diameter. Vid förundersökningen upptäcktes en grupp tidigare okända gravar, sydöst om de tidigare registrerade anläggningarna. Med hänsyn till att flatmarksgravar framkommit vid delundersökningen 1982 bedömdes det återstående gravfältet omfatta ca 30-35 gravar. Förundersökningen visade också att gravfältet låg helt inom den överlagrade boplatsen. Genomförande och metodik vid slutundersökningen Den första etappen av slutundersökningen bestod i framrensning av gravfältets anläggningar. Därvid avbanades först torvskiktet över hela det område som uppfattades som gravfältets maximala utsträckning. Vid avbaningen användes traktorgrävare med planeringsskopa i kombination med grov handrensning (främst fyllhammare) för att i möjligaste mån undvika skador vid avtorvningen. Efter avbaningen finrensades de framkomna anläggningarna med skärslev. Efter maskinavbaning och framrensning av gravfältets anläggningar upprättades ett koordinatnät över undersökningsområdet enligt ST74. Därefter lodfotograferades gravfältet från flygplan av Metria. Från flygbilderna kalkerades planer över samtliga gravanläggningar på millimeterfilm i skala 1:50 för den vidare dokumentationen. Schaktkanter, gravarnas begränsning och större inre konstruktioner, såsom kistnedgrävningar, och läge för fynd mättes in med totalstation med egen personal. Planer och profiler över anläggningarna upprättades i övrigt manuellt på millimeterfilm (i regel skala 1:20 eller 1:50). Ritningarna kompletterades med fotodokumentation av graven efter framrensning och senare den framgrävda profilen i de fall anläggningen var välbevarad. Innehållet i gravgömmorna från brandgravarna vattensållades (med 4 mm stora maskor) för att bättre kunna ta tillvara både ben och föremål. Fynden samlades oftast in kvadrantvis, dock åtskiljda med hänsyn till om de påträffats inom eller utanför gravgömman, med utgångspunkt i den förbestämda profilen. Till synes avsiktligt placerade föremål, t ex kistspikar, lerkärl och torshammarringar, och märkligare fynd erhöll fyndnummer, mättes in med totalstation samt fotograferades i läge. Kol från gravgömmorna insamlades regelmässigt till eventuell 14 C-analys. Dateringsmetoden kom även att användas på en del av de obrända begravningarna eftersom dessa ofta saknade daterande föremål. I dessa fall har ben från skeletten använts för 14 C-dateringen. Metalldetektor har använts kontinuerligt under undersökningen för undvika risken att metallföremål skulle försvinna vid avtorvning, grovrensning eller maskinschaktning av gravarna och ytorna däremellan. Endast A5 metalldetekterades dock före avtorvning, medan de övriga avsöktes efter framrensning eller under undersökningens gång. De största gravarna, A1-5, maskinschaktades efter framrensningen ned till kärnröse eller gravgömma för att spara tid. Inför detta moment handgrävdes smala krysschakt i 8

Fig 7. Lodfoto av gravfältet efter avtorvning och rensning ( jämför med fig 8). Foto Metria 9

dessa gravar för att klarlägga gravgömmas typ och läge för att därmed undvika skador vid maskinschaktningen. Samtidigt metalldetekterades gravarnas yta för att inga metallföremål skulle försvinna, dock med undantag för A4. Undersökningsresultat Vid slutundersökningen undersöktes 21 gravanläggningar, varav en brandgrop, två högar, 15 stensättningar, två flatmarksgravar och en grav med förstörd överbyggnad (A52). Gravarna innehöll främst skelettbegravningar, men även brandgravar förekom, särskilt på den norra delen av gravfältet. Totalt har RAÄ 19 omfattat 34 gravanläggningar, varav fyra osäkra. Antalet begravningar var dock fler eftersom ett par av anläggningarna innehöll mer än en begravning (se vidare kapitlet Benmaterialet). I tabellen nedan framgår också antal och typ av gravar som grävdes ut vid delundersökningen 1982. Tabell 1. Undersökta gravanläggningar på gravfält RAÄ 19 Und år Högar Stensättningar Flatmarksgravar Övriga Totalt 1982 0 10 (3) 2 1 13 1997-98 2 15 (1) 2 2 21 Totalt 2 25 (4) 4 3 34 (4) Anm. Inom parantes antal osäkra gravar av angiven summa gravtyper Den undersökta gravfältsytan 1997-98 utgjordes av ca 5000 kvm. 1982 undersöktes ca 1000 kvm, vilket innebär att gravfältet sammanlagt omfattade ca 6000 kvm. Gravarna låg dock ojämnt fördelade över ytan och huvudsakligen koncentrerade i tre grupper, en i norr, en i söder och den tredje där emellan. Med utgångspunkt i att detta måste ha någon kulturell betydelse, t ex kronologisk eller social, har dessa grupperingar som benämns norra, mellersta och södra gravgruppen använts i analyserna av gravarna. Avståndet mellan norra och mellersta gravgruppen var som minst 30 m och mellan den mellersta och södra 10 m. A12 och A13 i mellersta gruppen låg så pass långt västerut i förhållande till de övriga gravarna i gruppen (ca 10 m) att de kan uppfattas som en separat grupp mellan denna och den norra. Samma förhållande gäller A14 inom den södra gruppen. Gravarna från de olika undersökningarna grupperar sig i gravgrupperna såsom redovisas i tabell 2. En anläggning, en brandgrop (A3760), avvek dock med ett ensamt läge längst ut i östra kanten av fornlämningen. Tabell 2. Fördelningen av gravanläggningar (A nr) på RAÄ 19 inom de tre gravgrupperna Und år Norra gruppen Mellersta gruppen Södra gruppen Totalt 1982 - (15), 17, 19, 21-23, 25, (26), 31, 36 27, (28), 29 13 1997-98 1, (2), 3, 4:1, 4:2, 5, 8, 52 12, 13, 16, 83 14, 38, 39:2, 39:3-4, 41, 42, 58, 72, 84 21 Antal gravanl. (inkl osäkra) 8 14 12 Anm. Osäkra gravar inom parantes. 34 10

Större delen av gravanläggningarna som undersöktes 1997-98 var välbevarade, medan åtta var mer eller mindre skakade. Större skador hade två anläggningar (A2 och A52) i norra gravgruppen som var delvis bortschaktade, i det ena fallet nästan helt, med störda gravgömmor som konsekvens. Ytterligare fem anläggningar hade mindre skador såsom gropar i ytan eller kantskador utan att gravgömmorna påverkats (A1, A5, A39:2, A39:3-4 och A42). Av de 13 gravanläggningarna som undersöktes 1982 var tre så skadade (A15, A26 och A28) att de inte kunde bedömas som säkra gravar eftersom inga gravgömmor påträffades (se fig. 8). I rapporten över undersökningen 1982 (Sander 1996) påpekas att gravfältet kan ha sträckt sig längre västerut och eventuellt hängt samman med gravfältet på Dragonbacken (RAÄ 20+67). Länsmuseets förundersökningar i området 1994 och slutundersökning av sistnämnda gravfält har dock klart visat att gravfälten knappast har hängt samman (Bratt 1994b, 2001). Däremot kan gravfält RAÄ 19 mycket väl ha sträckt sig något längre västerut, in i den yta som idag täcks av Enköpingsvägen. Gravar skulle eventuellt kunna ligga kvar under vägbanan, särskilt om det är skelettgravar. Detta går naturligtvis inte avgöra så länge vägen finns. Kronologi Huvuddelen av gravarna tillhör övergångstiden från hednisk till kristen tid, d.v.s. sen vikingatid. Med anledning av detta är kronologin på gravfältet komplicerad eftersom tidens skelettgravskick ofta är fyndfattigt. Endast ett fåtal gravar, främst de äldre brandgravarna, kan därför dateras utifrån deras innehåll av föremålstyper. I detta sammanhang har kammarna bedömts som mest tillförlitliga eftersom de bör ha varit personliga och genom sin skörhet haft en begränsad livslängd. Föremålskronologin för vikingatid baseras främst på bearbetningarna av gravmaterialet från Birka (publikationerna Birka II:1-3 och K Ambrosiani 1981). Utöver föremålstyper ger gravskicket ibland möjlighet till datering av gravarna, dock grovt till längre tidsperioder. Brandlager förekommer främst under yngre järnålder i Mälardalen, medan skelettgravskicket tillämpades både under äldre järnålder och vikingatid, med undantag för högstatusgravarna, såsom kammargravar och båtgravar, där jordade begravningar förekom även under mellanliggande period. Skelettgravarnas orientering skiljer sig dock mellan romersk järnålder och vikingatid, vilken ger möjlighet till närmare datering av dessa. Skelettgravarna från äldre järnålder är orienterade i N-S med en liten avvikelse mot NNV-SSÖ. De vikingatida motsvarigheterna, vilka ansetts ligga orienterade i Ö-V (t ex Hyenstrand 1974:20), ligger för Mälardalens del i själva verket oftast kring NÖ/ÖNÖ-SV/VSV (Lindström 1997:116). Det vikingatida skelettgravskicket brukar slentrianmässigt dateras till 1000-talet (Biuw 1992:253). En nyligen genomförd gravfältsundersökning vid Valsta i Norrsunda socken, Uppland (Andersson 1997:58-65) har dock visat att skelettgravar på s.k. gårds-/bygravfält även kan dateras till första hälften av 1100-talet. Skelettgravar är även belagda från 800- och 900-tal i östra Mälardalen, både vid och utanför Birka (Biuw 1992:252f, Gräslund 1980:43). Tidiga exempel utanför vikingastaden är dock ovanliga och tyngdpunkten för det vikingatida skelettgravskicket i östra Mälardalen ligger inom 1000-talet. 11

Fig 8. Schaktplan över gravfältet med samtliga gravanläggningar. Hus bronsålder-järnålder (preliminära tolkningar) Gravar Gravar undersökta av Riksantikvarieämbetet 1982 A 1 A 2 RAÄ 19 A 5 A 52 A 8 A 3 A 4 A 12 A 15 A 13 A 83 A 25 A 36 A 16 A 31 A 17 A 23 A 21 A 19 A 22 A 84 A 27 A 26 A 28 A 29 A 58 A 14 A 39 A 41 A 38 A 72 A 42 25 m 12

Oftast saknar skelettgravarna vid Kalvshälla bytomt sådana föremål att de kan dateras närmare än till en längre period såsom t ex vikingatid. Undantagen är tre av skelettgravarna som innehöll bestämbara vikingatida silvermynt, vilket möjliggjorde närmare dateringar. Dessa var A13 i den mellersta gravgruppen samt A14 och A39.3 i södra gravgruppen, med myntdateringarna 1025-1050 respektive 991-1040 och 1038-1057. Mynten ger tpq-dateringar av gravarna till perioden 991-1038. Eftersom mynten är mycket slitna och därmed varit i cirkulation under en längre tid bör de hamnat i gravarna betydligt senare än tidigaste präglingsår, sannolikt tidigast efter första hälften av 1000- talet. Endast tio av de drygt 30-talet begravningarna på gravfältet kan dateras närmare på grundval av föremålsinnehållet. Det låga antalet daterade gravar, särskilt skelettgravar, och de därmed dåliga förutsättningarna för att reda ut de kronologiska förhållandena på gravfältet har föranlett en komplettering av det kronologiska underlaget med 14 C-analyser. De frågor som var önskvärda att utreda vad gäller gravfältets kronologi var följande: 1. Finns det en horisontell stratigrafi på gravfältet, eventuellt från norr till söder, vilket den geografiska fördelningen av gravskicken och de få föremåls- och myntdaterade gravarna antyder? 2. Hur förhåller sig de enstaka brandgravarna (A29, A39:2 och A58) i södra gravgruppen kronologiskt till skelettgravarna i samma grupp? Kan de vara samtida och därmed antyda att kristna och hedniskt troende levde sida vid sida? Den extremt stora stensättningen A5 med sina många, oftast fyndtomma begravningar har också krävt en särskilt serie 14 C-dateringar för att kunna reda ut den komplicerade stratigrafin och kronologin i denna anläggning. Stensättningen har en lång och komplex historia med början i bronsåldern och skiljer därför ut sig från de övriga gravarna på gravfältet som alla är vikingatida varför den också behandlas i ett särskilt kapitel längre fram i rapporten. Resultatet av 14 C-analyserna framgår av tabell 3 där även de föremålsdaterade begravningarna redovisas. En närmare argumentering för dateringen av gravarna återfinns i respektive anläggningsbeskrivning i bilaga 4. Det totala intrycket av dateringarna och gravskicket på gravfältet är att huvudparten av gravarna är från vikingatid, främst periodens yngre del. Genom kompletteringen med 14 C-analyser kompliceras den kronologiska bilden av gravfältet. Den äldsta graven och samtidigt den äldsta dateringen på fornlämningen över huvudtaget är den brandgrop (A3760) som var ensamliggande i östra utkanten av boplatsområdet. Graven kunde 14 C-dateras till senare delen av äldre bronsåldern (1400-920 BC, 95% sannolikhet). Annars är de äldsta gravarna koncentrerade till den norra gravgruppen. Här skiljer den stora stensättningen ur sig särskilt med en primärgrav från yngre bronsålder och sekundärgravar och påbyggnader från flera faser. De sex sekundärgravarna har tillkommit med påfallande jämna mellanrum från förromersk järnålder till vikingatid. De yngsta sekundärgravarna är två vikingatida brandgravar som kan dateras till perioden 800- - 900-tal. Den äldsta självständiga graven vid sidan av A5 i norra gravgruppen är en eventuellt förstörd brandgrav från 700-talet som återfinns spridd i fyllningen till skelettgraven A8. 13

Tabell 3. Gravar på RAÄ 19 daterade med föremål eller 14 C-analys Gravgrupp A nr Gravskick Datering Dateringsgrund Anm Norra 1 Brandgrav 900-talets mitt F öremål AII:1b kärl (Selling 1955) 3 Brandgrav 900-tal Föremål B1:3 kam (Ambrosiani 1981) 4: 1 Skelettgrav 900-1000-tal Föremål kontext + grav- Pincett 5: 2 Brandgrav, sekundär 800-tal Pilnock 5:14 Brandgrav 430-570AD (64,7% sannolikhet) 14C-analys 390-650AD (95,4% sannolikhet) 5:15 Brandgrav, sekundär 770-980 AD (68,2% sannolikhet) 14C-analys 680-1020AD (95,4% sannolikhet) 5:16 Skelettgravar, sekundära 2 st, 130-340AD (68,2% sannolikhet) 14C-analys 70-420AD (95,4% sannolikhet) 5:17 Skelettgrav 360-50BC (68,2% sannolikhet) 14C-analys 380AD-10BC (95,4% sannolikhet) 5:18 Brandgrav, primär 760-410BC (68,2% sannolikhet) 14C-analys 810-380BC (95,4% sannolikhet) 8 Skelettgrav 870-1000 AD (64,3% sannolikhet) 14C-analys 770-1030AD (95,4% sannolikhet) 8 Brandgravar, 2 st 700-tal-tidigt tal/850-950 800- Föremål Kammar (två brandgravar; vuxen+barn) 52 Brandgrav 900-tal Föremål B1:2 kam (Ambrosiani 1981) Mellersta 13 Skelettgrav 1050-1100 Mynt Präglingsperiod: 1025-50 16 Skelettgrav 1010-1180 (68,2% sannolikhet) 14C-analys 900-920AD, 960-1250AD (95,4% sannolikhet) Södra 14 Skelettgrav 1000-tal Mynt Präglingsperiod: 991-1040 39: 2 Brandgrav 880-1020AD (68,2% sannolikhet) 14C-analys 770-1040AD (95,4% sannolikhet) 39: 3 Skelettgrav 1050-1100 Mynt Präglingsperiod: 1038-1057 58 Brandgrav 860-1020AD (61,4% sannolikhet) 14C-analys 690-1040AD (95,4% sannolikhet) Östra utkanten 3760 Brandgrav 1290-1020BC (68% sannolikhet) 14C-analys 1400-920BC (95% sannolikhet) Huvuddelen av de övriga brandgravarna i gravgruppen, A1, A3 och A52 samt ytterligare en av A8 eventuellt förstörd brandgrav kan dateras till 900-tal. Den sistnämnda kan dock vara något äldre och gå tillbaka till senare hälften av 800-talet. Den återstående brandgraven A4:2 som ingår i skelettgraven A4:1 går ej att datera närmare än till yngre järnålder. Sannolikt är den överlagrad vid anläggningen av skelettgraven då även den rektangulära överbyggnaden bör ha tillkommit. Av de två skelettgravarna kan A8 14

dateras närmast till 900-tal. Med undantag för den stora stensättningen A5 och huvuddelen av dess begravningar samt en eventuellt vendeltida intilliggande brandgrav på platsen för A8 har gravarna i norra gravgruppen tillkommit under 900-talet. Den mellersta gravgruppen består enbart av självständiga skelettgravar, vilka är tolv till antalet. Endast en av dessa kan föremålsdateras närmare än till vikingatid. Det är A13 som innehöll ett mycket slitet mynt med präglingsperioden 1025-50. En av gruppens gravar, A16, har 14 C-daterats till perioden 1010-1180 (1 sigma). Den södra gravgruppen består av elva självständiga gravar, tre brandgravar respektive åtta skelettgravar. Två av skelettgravarna, A14 och 39:3, kan fynddateras med mynt till 1000-tal, varav det senare graven troligen till seklets senare hälft. Brandgravarna saknar föremål som kan datera dem närmare än till yngre järnålder, varför kol från två av dessa (A39:2 och A58) 14 C-analyserats. Båda dateringarna är närmast identiska och placerar gravarna i första hand i perioden slutet av 800-talet till början av 1000-talet. Sannolikt är de tre brandgravarna i södra gravgruppen anlagda samtidigt som huvuddelen av de självständiga brandgravarna i norra gravgruppen. De är därmed äldre än skelettgravarna på denna del av gravfältet som med hänsyn till de myntdaterade gravarna troligen tillhör 1000-talet. Gravskicket i den odaterade brandgraven A29 ger dock ett äldre intryck med rena brända ben placerade i en grop, vilket kan betyda att den är en solitär från äldre järnålder. Den horisontella stratigrafin på gravfältet bryts sålunda i den södra gravgruppen av brandgravarna. Däremot kan det föreligga horisontell stratigrafi bland gravfältets skelettgravar, åtminstone mellan norra och mellersta gravgruppen. Den mellersta och södra gravgruppens skelettgravar kan också representera två samtida familjegrupper. De absoluta dateringarna är dock för få och grova för att kunna reda ut de kronologiska förhållandena mellan mellersta och södra gravgruppen. En närmare analys av skillnader i skelettgravskicket inom gravgrupperna ger dock en del indicier som stödjer hypotesen om horisontell stratigrafi från norr till söder bland skelettgravarna. Det finns därför skäl att återkomma till denna fråga i följande kapitel som behandlar gravformer och gravskick på gravfältet. Fig 9. De 14 C-daterade vikingatida gravarna på gravfältet RAÄ 19. 15

Gravformer och gravskick Till skillnad från det äldre gravfältet vid Kalvshälla, RAÄ 20+67 på Dragonbacken, har RAÄ 19 klarat sig i stort sett väl från skador genom åren. Till exempel har inga militära installationer för flygfältet lokaliserats hit. Därmed har de flesta gravanläggningarna bevarat sin yttre form. I alla fall utom ett kan den ursprungliga formen bestämmas. Undantaget är brandgraven A52 i norra gravgruppen vars överbyggnad var helt förstörd. Fig 10. Högen A3 från söder efter rensning. Fig 11. Stensättningen A4 från öster efter rensning. Av gravfältets totalt 30 säkra gravanläggningar var två närmast ovala högar, fyra flatmarksgravar, en omarkerad brandgrop (A3760) och övriga huvudsakligen runda eller rektangulära stensättningar. Norra gravgruppen dominerades av fyra stora och väl välvda anläggningar. Här låg gravfältets två högar (A3 och A8) och dess monumentala dominant, den högliknande stensättningen A5, som var 18 m i diameter och 1,4 m hög. Högarna och de övriga två stensättningarna i gravgruppen var drygt 4-11 m i diameter och 0,4-0,75 m höga. De två sistnämnda stensättningarna avgränsades av kantkedjor. Tillsammans gav gravgruppen ett dominerande intryck över hela gravfältet både genom sina stora anläggningar och sitt läge på en naturlig platå överst i den sluttning som fornlämningen utbredde sig över. Mellersta gravgruppen bestod av nio stensättningar och tre flatmarksgravar, vilka skiljde sig tydligt åt i karaktären. Den östra delen utgjordes uteslutande av väl välvda och större stensättningar, oftast med kantkedja, medan stensättningarna var mindre och flacka i västra delen där också gravgruppens alla flatmarksgravar låg. Östra delens stensättningar var ovala, runda eller rektangulära, 3,6-6,5 m stora och 0,2-0,4 m höga. Den runda Fig 12. Den monumentala stensättningen A5 från sydöst efter stensättningen A13 dominerade med sin storlek och delvis mycket kraftiga kantkedja som i rensning. väster bestod av stora stenblock. Den västra delens stensättningar var närmast runda eller oregelbundna, 2,5-4 m i diameter och 0,2-0,3 m höga. Ingen av dessa hade kantkedjor. Den södra gravgruppen bestod av tio stensättningar och en flatmarksgrav. Stensättningarna var ovala, runda eller rektangulära och växlade i storlek mellan 2,3 och 7 m. De flesta 16

var försedda med grova kantkedjor. Med undantag för den något avsides belägna A14 var alla stensättningar flacka, ca 0,2 m höga, eller helt flata med endast kantkedjan synlig ovan markytan. Flatmarksgraven (A84) var försedd med ett gravklot i nedgrävningens yta. Gravklot var en kvinnlig symbol i Mälardalen under järnåldern (Petré 1993). Såsom framgått tidigare fanns både brandgravar och skelettgravar på gravfältet. Brandgravarna dominerade i norra gravgruppen där gravskicket närmast genomgående var brandlager. Undantaget är primärgraven och en av de senaste sekundärgravarna i den stora stensättningen A5, vilka utgjordes av ett benlager (A5:18) respektive ett lerkärl med brända ben (A5:2). Ytterligare två brandgravar i gravgruppen förekom som sekundärgravar i samma stensättning. Vid sidan av den stora stensättningen förekom fyra brandgravar och spår efter ytterligare två i högen A8 i norra gravgruppen. Två av dessa var primärgravar i välbevarade stora gravöverbyggnader (A1 och A3). Brandlagergravskicket här ansluter väl till de yngsta gravarna (900-tal) på det äldre gravfältet RAÄ 20+67 vid Kalvshälla med lerkärl som benbehållare, föremålsrikedom och många djurarter representerade bland de brända benen (Bratt 2001). I den ena av de två gravarna låg en torshammarring i gravurnan, vilket också var mycket vanligt bland de vikingatida gravarna på det äldre gravfältet. Fig 13. Stensättningen A16 från sydväst efter rensning, med A13 i bakgrunden. Fig 14. Kistpackningen till flatmarksgraven A83 från sydväst. De äldsta skelettgravarna återfanns som sekundärgravar i den stora stensättningen A5. Det var dels en kvinna som gravlagts någon gång under förromersk järnålder, dels en dubbelbegravning från romersk järnålder. Dessa beskrivs närmare i det kapitel som särskilt behandlar A5. Alla övriga skelettbegravningar på gravfältet är vikingatida. De äldsta av dessa, A4 och A8, Fig 15. Stensättningen A38 från sydöst efter rensning.. fanns bland norra gruppens brandgravar. Gravskicket i dessa ansluter till brandlagergravskicket i den meningen att de döda har gravlagts på markytan, utan nedgrävningar. Detta kan dock ha skett av praktiska skäl eftersom gravarna låg nära fast berggrund. Skelettet var bevarat endast i A8 där det var dåligt bevarat, men det fanns ändå så mycket kvar att det gick att konstatera att den döda låg i sidliggande 17

Tabell 4. Gravformer och gravtyper på RAÄ 19 Gravgrupp A nr Diam Höjd Form Typ Kantkedja Anm Norra 1 9x8, 5 0, 6 Rundad Stensättning X 3 11-11, 5 0,75 Rundad Hög - 4:1 7,8x6, 2 0,45 Närmast rektangulär Stensättning X 5 18x17, 6 1, 4 Rund 8 4,3x3, 6 0, 4 Oval Stensättning - Hög - 52?? F örstörd?? Mellersta 12 3,6x1, 2 0, 3 Oval 13 6,5x5, 8 0, 4 Rundad 16 5,9x4 0, 2 Närmast rektangulär 17 4,5x3, 5 0, 4 Rektangulär Stensättning Stensättning Stensättning Stensättning X X X X 19 5 0, 4 Rund 21 2, 5 0, 3 Närmast rund 22 4 0, 3 Närmast rund 23 3,5x2, 5 0,6? Oregelbunden 25 3, 5 0, 2 Närmast rund Stensättning - Stensättning - Stensättning - Stensättning - Stensättning - 31 - - - Flatmark - Stensamling i rapport 36 - - - Flatmark - 83 - - - Flatmark - Södra 14 6,4x4, 4 0, 5 Rektangulär Stensättning X 27 4x2, 5 0, 3 Närmast oval 29 4,5x3, 5 0, 4 Närmast rektangulär Stensättning - Stensättning - 38 6 0, 2 Rund Stensättning X 39:2 2,3x1, 6 flat Rektagulär, skadad Stensättning X 39:3 3 flat Rund, skadad Stensättning X 41 4-4, 5 0, 2 Rund Stensättning X 42 7x6 flat Oval Stensättning X 58 5,2x4, 4 flat Rektangulär Stensättning X 72 3,5x3 flat Rund Stensättning X 84 - - - Flatmark - Gravklot Ö utkanten 3760 0,35 - - Flatmark - 18

hockerställning med huvudet i öster. Vid läget för fötterna påträffades skobroddar in situ. Broddar i skelettgravar har av somliga arkeologer tagits som tecken på att begravningen har skett under vintern. I de norröna källorna (Gisle Surssons saga) finns dock uppgifter som tyder på att det snarare skall tolkas som ett uttryck för den förkristna föreställningen att det krävdes Hel-skor för den långa och besvärliga resan till Hel som bl.a. gick över dödens blå isar (Gräslund 2001:49, Strömbäck 1961:spalt 411f). Inga andra skelettgravar på gravfältet innehåller skobroddar, däremot i två fall hästbroddar vilka dock påträffats i fyllningarna och därmed inte säkert kan knytas till Fig 16. Stensättningen A42 från sydöst efter rensning. begravningarna. Båda skelettgravarna är orienterade närmare huvudväderstrecken Ö-V, dock med avvikelser på ca 25 gon åt olika håll, d.v.s. A8:s skelett ligger i ÖNÖ-SVS och A4:s gravstenpackning i VNV-ÖSÖ. I den mellersta gravgruppen vara alla 12 begravningar skelettgravar. Samtliga låg i avlånga nedgrävningar som var centralt belägna i gravanläggningarna. Nedgrävningarna var i regel 2-2,8 m långa, 0,5-0,7 m breda och 0,4-0,6 m djupa. Två nedgrävningar (i A21 och A23) var betydligt kortare, 1,45 respektive 1,6 m långa, vilket kan tyda på att de gravlagda är unga individer. I hälften av gravarna påträffades spår efter kistor i form av spikar invid kanterna av nedgrävningarna. I åtta av gravarna var skelettet mer eller mindre väl bevarat. De flesta skeletten låg i ryggläge, med undantag för ett (A23) som låg i svag hockerställning. Skeletten och nedgrävningarna visade att begravningarna var orienterade från Ö-V till SV-NÖ, utan något tydlig övervikt för något bestämt väderstreck däremellan. I tio av gravarna kunde huvudets läge bestämmas. Enligt det kristna gravskicket under vikingatiden och senare skulle liket vara placerat med huvudet i väs- Fig 17. Stensättningen A13 från söder med frilagt skelett. 19

ter, vilket motiverades med att den döde skulle ha blicken riktad mot öster varifrån Jesus skulle komma på den yttersta dagen (Gräslund 2001:46). Av de tio gravarna hade hälften huvudet placerad i väster och fyra i öster, medan den tionde (A12) helt avviker med huvudet placerat nedanför fötterna i öster. Den döde bör i det sistnämnda fallet ha blivit halshuggen. I de övriga nio gravarna har sålunda huvudet ingen bestämd placering i förhållande till väderstrecken, utan fördelningen mellan väst och öst förefaller slumpmässig. En nära parallell till den halshuggne individen i A12 är en samtida (1000-tal) dubbelbegravning i Tissø på Västsjälland (Hemmendorff 1984:9f). I denna påträffades två halshuggna män som låg på rygg med huvudena placerade mellan benen. Inga föremål fanns i graven, till skillnad mot A12 där en kniv och en knacksten påträffades. Bruket att placera det avhuggna huvudet mellan benen på den döde skall enligt de medeltida källorna ha varit ett sätt att hindra den döde att gå igen. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus nämner två fall där gravar har öppnats och den döde halshuggits och naglats fast med en påle genom kroppen för att denne skall sluta att spöka. I A12 går det dock inte att se några spår av ett sekundärt ingrepp, vilket dock inte utesluter att ett sådant kunnat ske om graven återställs noggrant. Det enda rimliga alternativet till att den döde uppfattats som ett spöke och därför halshuggits är att det var en brottsling. Förekomsten av en kniv i graven talar dock emot tesen och man förnedrar knappast sin avrättade frände som tillåts ligga på familjegravfältet genom att placera huvudet vid fötterna. Kniven tyder snarare på att den döde först begravts på för tiden sedvanligt sätt tillsammans med det vanligaste gravföremålet i de vikingatida skelettbegravningarna (Edenstig 1993:41). Det är sålunda möjligt att den döde i A12 uppfattats som en gengångare och att halshuggningen samt placeringen av huvudet skett en tid efter begravningen. I den södra gravgruppen var tre av de totalt elva gravarna äldre brandgravar, troligen samtida med de vikingatida brandgravarna i den norra gravgruppen, medan de övriga var skelettgravar. Gravskicket i brandgravarna varierade; ett brandlager med gravurna (A58), en urnebrandgrop (A39:2) och eventuellt en urnegrav (A29). Liksom i mellersta gravgruppen var samtliga av södra gravgruppens åtta skelettgravar försedda med en centralt placerad avlång nedgrävning för den döde. Nedgrävningarna var oftast 1,8-2,65 m långa, 0,75-0,9 m breda och 0,35-0,8 m djupa. Tre var betydligt mindre; 1,05-1,6 m långa, 0,45-0,75 m breda. I en av dessa (A39:3), som var 1,25 m lång, låg resterna efter ett 1-2 årigt barn. Åtminstone den kortaste av de andra två små nedgrävningarna (A72) bör också ha innehållit ett barn. I fem av gravarna visar spikar att den döde legat i en kista och i tre av dessa fall (A38, A41 och A42) påträffades läderrester som tolkats som rester efter svepningar. Skelettens och nedgrävningarnas orientering är i princip desamma som i den mellersta gravgruppen, d.v.s. varierat mellan Ö-V och SV-NÖ, utan något tydlig övervikt för något bestämt väderstreck. I de sex skelettgravar där skelett var bevarat kunde det dock konstateras att huvudet genomgående var placerat i väster. Endast tre skelett (A14, A38 och A42) var så välbevarade att det kunde dokumenteras hur de låg utsträckta i graven. De var alla utsträckta i ryggläge. Sammanfattningsvis kan konstateras att brandgravskicket dominerade i norra gravgruppen, men att det även förekom i några enstaka fall i södra gravgruppen. Skelettgravskicket fanns dels representerat i två sekundärbegravningar från äldre järnålder i den stora stensättningen A5, dels som det dominerande gravskicket under vikingatid på gravfältet i övrigt, främst förekommande i den mellersta och södra gravgruppen. De yngsta brandgravarna var från 900-talet, vilka manifesterades främst i de 20

två stora gravanläggningarna A1 och A3 i norra gravgruppen. Blandningen av vikingatida brand- och skelettgravar i norra gravgruppen kan tolkas som ett inledningsskede till ett kristnande av invånarna vid Kalvshälla, d.v.s. att det vid denna tid fanns både kristna och gammeltroende i bosättningen. Därmed skulle det 30 m breda tomrummet mellan norra gravgruppen med sina brandgravar och mellersta gravgruppen där skelettgravskicket var allenarådande kunna tolkas som ett bokstavligt avståndstagande från det gamla hedniska gravskicket på norra delen av gravfältet. Fig 18. Skelettet i stensättningen A38 frilagt. Även om det är, som bl.a. Ann-Sofie Gräslund (senast Gräslund 2001:43-64) har visat, svårt att på arkeologiska grunder belägga att en enskild grav är kristen, visar den till synes generella övergången till skelettgravskicket på gravfältet vid Kalvshälla bytomt omkring år 1000 att befolkningen verkligen kristnats. Från de äldsta skelettgravarna i norra gravgruppen till de sydligaste skelettgravarna på gravfältet sker ett successivt närmande till den samtida officiella kristna begravningsseden. Särskilt syns detta i skillnader i begravningarnas utformning mellan mellersta och södra gravgruppen. I den mellersta Fig 19. Barngraven A39:3. Kistnedgrävningen med lerkärl in situ. gravgruppen har ännu inte den kristna seden att placera den dödes huvud i väster slagit igenom samtidigt som stora runda och välvda anläggningar av högliknande karaktär fortfarande förekommer (särskilt A13 och A19). I Mellansverige upphörde man att bygga gravhögar under sen vikingatid, sannolikt för att gravformen förknippades med hedendom (aa:52). I södra gravgruppen är gravarna mycket flacka eller helt flata och endast markerade med en kraftig kantkedja. I alla av gravgruppens gravar där huvudets position kunnat fastställas var det placerat i väster enligt kristen sed. Enligt min mening visar dessa skillnader mellan mellersta och södra gravgruppen att den senare är yngre och att skelettgravarna på gravfältet verkligen anlagts från norr till söder. Enligt Gräslund visar också det arkeologiska materialet - främst gravarna och runstenarna - att kristnandet varit en långsam och gradvis process (aa:63). 21

Tabell 5. Gravskick på RAÄ 19 Gravgrupp A nr Gravskick S kelettets läge Orientering (gon) Norra 1 Brandlager, lerkärl benbehållare med torshammarring - - 3 Brandlager, lerkärl benbehållare - - 4:1 Skelett, stenpackning utan nedgrävning Ej bevarat 124 4:2 Brandlager - - 5:2 Urnegrav - - 5:14 Brandlager - - 5:15 Brandlager - - 5:16 Skelett, två individer 5 :17 Skelettnedgrävning (1,9x0,53, 0,4 dj) Ej anatomisk ordning - Ryggläge, huvud i V 111 5:18 Benlager - - 8 Skelett, utan nedgrävning, 2 förstörda brandgravar Sidliggande hocker, huvud i NÖ 72 52 Brandlager Mellersta 12 Skelett, nedgrävning (2,2x0,5-0,7, 0,65 dj) Huvud i Ö nedanför fötterna 60 13 Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,1x0,5-0,55, 0,5 dj) m kista, mynt Ryggläge, huvud i ÖNÖ, ansikte mot SÖ 80 16 17 Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,2x0,6-0,7, 0,4 dj) m kista Skelett, kista nedgrävning (2,2x0,85, 0,6 dj) m Ryggläge, huvud i V 103 Huvud i SV 48 19 Skelett, kista nedgrävning (2,8x0,75, 0,4 dj) m Huvud i NÖ, ansikte mot S? 45 21 Skelett, nedgrävning (1,6x0,5, 0,2 dj) Ej bevarat 78 22 Skelett, nedgrävning (2,4x0,65, 0,4 dj) Ryggläge, med huvud i VSV, ansiktet mot S 88 23 Skelett, nedgrävning (endast 1,45x0,5-0,75, 0,3 dj) Ev svag hocker, huvud i NÖ 47 25 31 Skelett, kista nedgrävning (2x0,85, 0,5 dj), m Skelett, stenpackning (jfr A83) och nedgrävning (2,6x0,9, 0,25 dj) m kista? Ej bevarat 79 Huvud i NÖ 50 36 Skelett, nedgrävning (2,3x0,7, 0,25 dj) Huvud i SV (skelett ej bevarat) 38 83 Skelett, stenpackning och nedgrävning 2,65x0,9, 0,44 dj) m kista Huvud i V (endast spår av tänder) 70 22

...forts Tabell 5. Gravskick på RAÄ 19 Gravgrupp A nr Gravskick S kelettets läge Orientering (gon) Södra 14 Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,5x0,9, 0,35 dj) m kista, mynt Ryggläge, huvud i SSV 42 27 Skelett, nedgrävning (1,8x0,75, 0,5 dj) Huvud i SV 52 29 38 Urnegrav? Kallad bengrop m rena ben. Grävd genom härd m sotiga brända ben Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,55x1,3, 0,8 dj) m kista, skinnsvepning - - Ryggläge m huvud i V 118 39:2 Urnebrandgrop - - 39:3 Skelett, stenpackning och nedgrävning (1,25x0,5, 0,22 dj) m kista Huvud i SV (endast tänder bevarade) 69 41 Skelett, stenkista och nedgrävning (2,35x0,9, 0,2 dj) m kista Huvud i V 61 42 Skelett, nedgrävning (2,6x0,5-0,7, 0,8 dj) m kista Ryggläge m huvud i V, ansikte mot S 94 58 Brandlager m lerkärl som benbehållare - - 72 Skelett, nedgrävning (1,05x0,75, 0,45 dj) 84 Skelett, nedgrävning (1,6x1, 0,45 dj) Ej bevarat 67 Ej bevarat 106 Ö utkanten 3760 Brandgrop, (0,35, 0,13 dj) - - 23

Benmaterialet Hela benmaterialet från den av länsmuseet undersökta delen av gravfältet är osteologiskt analyserat, i första hand för ålders- och könsbestämning av de mänskliga individerna och artbestämning av djurbenen. Analysen har utförts av länsmuseets osteolog Margareta Boije. Den osteologiska analysen återfinns i rapportens bilaga 3. Benmaterialet från den stora stensättningen A5 i norra gravgruppen behandlas längre fram i rapporten i det kapitel som särskilt diskuterar denna komplexa anläggning. Undantagna är de två vikingatida sekundärgravarna (A5:2 och A5:15), eftersom de är samtida med de övriga gravarna på gravfältet. I gravöverbyggnadernas fyllningar, utanför gravgömman/skelettnedgrävningen, påträffades ofta både obrända och brända ben efter olika djurarter. Eftersom gravfältet överlagrade en boplats med bevarade kulturlager som innehöll ben kan det inte avgöras om djurbenen i gravarnas fyllningar i några fall har deponerats i samband med gravritualerna på gravfältet. Sannolikt härrör det mesta av detta benmaterial från boplatsen och kan därför inte beaktas i gravanalyserna. Den äldsta graven (A3760), brandgropen i östra utkanten av boplatsområdet, innehöll ben från en vuxen människa och ett par benfragment från en obestämd djurart. Totalt innehöll brandgropen 611,5 g brända ben. Totalt påträffades 12 brandgravar från vikingatid (tio gravar) och närliggande period (A4:2 är odaterad och spår efter en brandgrav i A8 är från 700-tal eller början av 800- talet). Av dessa låg nio i norra gravgruppen och tre i den södra. Två brandbegravningar i norra gravgruppen återfanns endast som spridda ben i högen A8 som byggts över en skelettgrav. På sedvanligt sätt i järnålderns brandgravar i Mälardalen varierade benmängderna i gravarna starkt och representerar oftast inte allt som blivit kvar efter kremeringen (jfr Bratt 2001:31f). Benmängderna varierade från endast 7,4 g till som mest 7594,9 g. Oftast var de dock små på mellan ca 170 och 300 g. Störst var benmängderna i de stora 900-talsanläggningarna i norra gravgruppen, A1 och A3, vilka innehöll, 4984,4 respektive 7594,9 g. Även resterna av den intilliggande brandgraven A52, från samma tid, var benrik med 3146,9 g brända ben. De extrema benmängderna i dessa gravar kan till en del förklaras av att de innehöll flera djurarter och i A3 två individer, en vuxen (på arkeologiska grunder bestämd till kvinna) och ett barn (5-14 år). Annars innehöll gravgömmorna i brandgravarna endast en individ. Både män, kvinnor och barn var representerade i brandgravarna. Djurben förekom i sju av de åtta osteologiskt analyserade vikingatida brandgravarna (A29 från 1982 års undersökning saknar osteologisk analys). De flesta av husdjursarterna fanns representerade bland djurbenen såsom häst, nöt, får/get, svin, hund och katt samt även fågel (bl a tamtupp) och fisk. Vanligast var hund och fågel som förekom i fem gravar, tätt följd av katt som återfanns i fyra gravar. De två benrika brandgravarna A1 och A3 innehöll åtta respektive sex djurarter, medan en till två djurarter var vanligast i de övriga brandgravarna med djurben. Bland de senare förekom endast hund, fågel och katt. Eventuellt kommer brandlagerresten A5:3, som låg på fyllningen till den stora stensättningen A5, från den delvis förstörda brandgraven A52, vilken i så fall skulle ha innehållit fem olika djurarter. 24

A1 och A3, samt eventuellt även A52, skiljer sig sålunda tydligt från de övriga vikingatida brandgravarna på gravfältet genom de mycket stora benmängderna och ett innehåll av ovanligt många djurarter. Detta gäller även i jämförelse med de 16 vikingatida brandgravarna på gravfältet vid Dragonbacken, där den största benmängden var 2859,1 g och antalet djurarter i en samma grav var som mest fem (Bratt 2001:31-34). I regel innehöll dessa gravar inte över 700 g ben och vanligen två djurarter, oftast hund och fågel. Av det aktuella gravfältets 22 vikingatida skelettgravar innehöll 14 mer eller mindre väl bevarade skelett av människa. I två av de övriga gravarna fanns enbart tänder kvar efter den döda. Sex gravar saknade sålunda helt spår efter skelett, men eftersom de alla innehöll avlånga nedgrävningar och/eller typiska gravföremål har de bedömts som skelettgravar. Alla skelettgravar tycks ha varit enkelgravar. Inte i något fall kan djurben knytas till begravningarna, t ex genom förekomst i nedgrävningen för den döda. Totalt är 39 individer identifierade på gravfältet. Huvuddelen eller 32 av dessa är daterade till vikingatid, medan de övriga sju som ingår i norra gravgruppen är tämligen jämnt spridda över den långa perioden yngre bronsålder till vendeltid. Könsfördelningen bland de vikingatida begravningarna framgår av tabell 6 nedan. Den stora gruppen obestämda beror av att tio gravarna från 1982 års undersökning saknar osteologisk analys och endast i ett fall kan könsbedömas på arkeologiska grunder. Av de 14 individer som kunnat könsbedömas är dock fördelningen helt jämn mellan män och kvinnor. Andelen barn är låg, endast 18% av de bestämda individerna. Förhållandet är normalt för östra Sverige där andelen barn på gravfält från yngre järnålder ligger mellan 0 och 18% (Hedelin 1997). Dödligheten bland barn under denna tid bör enligt Hedelin ha motsvarat förhållandena under 1700-talet, d.v.s. 47%, vilket innebär att endast en mindre del av barnen gravlades under yngre järnåldern. Tabell 6. Människor i de vikingatida gravarna enligt osteologisk analys, kompletterad med arkeologisk bedömning Gravgrupp Antal ind M an Man? K vinna Kvinna? Barn Obest Norra 9 1 1 5 (3) 0 1 1 Mellersta 12 2 (1) 0 1 0 0 9 Södra 11 1 2 0 1 2 (1) 5 Totalt 32 4 3 6 1 3 15 Varav arkeologiskt bestämda individer inom parantes. Tabellen innehåller även de tio gravar som undersöktes 1982, vilka dock inte är osteologiskt analyserade och därför i alla utom ett fall (A36) har hamnat under kolumnen obestämda individer. Osteologiskt bestämda barn ligger mellan 1 och 14 år i ålder. Eftersom båda gravfälten vid Kalvshälla är totalundersökta finns det möjlighet att beräkna bosättningens storlek från folkvandringstid och fram till att gravläggningarna upphör under sen vikingatid. Bo Petré har genom sina undersökningar på Lovö i Uppland visat att en familj gravlade ca 10 personer per århundrade under perioden slutet av 25