Gravfältet vid Kalvshälla bytomt

Gravfältet vid Kalvshälla bytomt Slutundersökning av gravfält RAÄ 19 Kalvshälla, Järfälla socken och kommun, Uppland Peter Bratt Rapport 2003:15 STOCKHOLMS LÄNS MUSEUM

Gravfältet vid Kalvshälla bytomt Slutundersökning av gravfält RAÄ 19 Kalvshälla, Järfälla socken och kommun, Uppland Peter Bratt Rapport 2003:15 Rapporten finns också i PDF-format på adress www.lansmuseum.a.se STOCKHOLMS LÄNS MUSEUM Box 6176 102 33 Stockholm Tel 08-690 69 60 Fax 08-32 32 72 Besöksadress: Klarahuset, Sabbatsbergsvägen 6 Hemsida www.lansmuseum.a.se

Tidaxel: Mats Vänehem Stockholms läns museum Produktion: Stockholms läns museum Redaktionell bearbetning: Åsa Lundström Fyndteckningar: Göran Werthwein, där ej annat anges Planer och profiler: Richard Grönwall Allmänt kartmaterial: Lantmäteriverket. Medgivande 97.0133 Stockholm 2005

Innehåll Bakgrund... 1 Aktuella frågeställningar... 1 Gravfältsmiljön... 3 Skador och tidigare undersökningar... 4 Genomförande och metodik vid slutundersökningen... 8 Undersökningsresultat... 10 Kronologi... 11 Gravformer och gravskick... 16 Benmaterialet... 24 Fynden... 26 Norra gravgruppen, ca 950 1000 e Kr... 27 Mellersta gravgruppen, ca 1000 1050 e Kr... 30 Södra gravgruppen, ca 1050 1100 e Kr... 32 Amuletter i de vikingatida gravarna... 32 Anläggning 5 gravläggningar under 1500 år... 37 Undersökningen... 38 Anläggningens byggnadshistoria... 43 Försök till tolkning... 46 Från hedniska till kristna gravritualer... 48 Referenser... 50 Tekniska och administrativa uppgifter... 52 Bilagor 1. Gravtabeller... 53 2: 14 C-dateringar... 55 3: Osteologisk analys... 56 4: Anläggningsbeskrivningar... 66 5: Planer och profiler... 108 6: Fyndteckningar... 142 Figurförteckning på sidan 153

VI Fig 1. Blå kartan med läget för Kalvshälla markerat. Skala 1: 100 000

Bakgrund Det omfattande fornlämningskomplexet kring Dragonbacken vid västra sidan av Barkarby flygfält i Järfälla socken och kommun undersöktes och togs bort av Stockholms läns museum under åren 1994-98. Undersökningarna genomfördes på uppdrag av Järfälla kommun som ett led i exploateringsplanerna för det numera nedlagda, militära flygfältet F8. Fornlämningsområdets omfattning och komplexitet kunde kartläggas av länsmuseet vid två förundersökningar 1994 (Bratt 1994a, 1994b). Resultatet av dessa visade att lämningarna kunde knytas till en och samma bosättning, under historisk tid känd som Kalvshälla. Fornlämningarna ligger på och kring kullen Dragonbacken på den sedan slutet av 1800-talet övergivna byns gamla marker. De utgörs av två järnåldergravfält (RAÄ 19 och 20+67), en omfattande boplats (RAÄ 19, 20 och 251) och Kalvshälla bytomt (RAÄ 251). Av gravfälten förundersöktes RAÄ 20+67av Riksantikvarieämbetet (UV-Mitt) 1991 och slutundersöktes av länsmuseet under perioden 8/5-2/11 1995. Gravfältet RAÄ 19 förundersöktes av länsmuseet 1994 och slutundersöktes under perioden 12/5-29/10 1997, med undantag för tre gravar (A83, A84 och A3760) som framkom och borttogs under 1998 i samband med undersökningen av den underliggande boplatsen. Sydvästra delen av gravfältet RAÄ 19 med underliggande boplats delundersöktes av Riksantikvarieämbetet (UV-Mitt) 1982 (Sander1996). Aktuella frågeställningar I följande rapport presenteras resultaten från undersökningen av det senvikingatida gravfältet RAÄ 19. Yngre järnåldersgravfältet RAÄ 20+67, boplatsen och bytomten redovisas i separata rapporter. Målsättningen med samtliga rapporter är att presentera dokumentationsmaterialet i en form som är lämplig för vidare forskning. Detta har medfört att vissa grundläggande analyser ansetts nödvändiga att genomföra redan inom denna fas av forskningsprocessen. De analyser och frågeställningar som bedömts som viktiga för presentationen av gravfälten är följande: I vilken omfattning har anläggningarna på gravfältet utsatts för skador och förstörelse? Frågan avser att belysa det arkeologiska materialets representativitet. Kronologisk analys av gravarna. Osteologisk analys av benmaterialet från gravarna, i första hand avseende art-, köns- och åldersbedömning. Vad kännetecknar gravskicket och hur har det förändrats under gravfältens långa anläggningstid? Går det att identifiera andra rituella lämningar som kan knytas till gravarna? 1

Hus bronsålder-järnålder Gravar Kalvshälla bytomt Enköpingsvägen 26 25 RAÄ 19 22 21 20 19 Viksjöleden 23 E 23 18 17 16 15 14 32 RAÄ 251 31 30 E 19 RAÄ 251 28 29 RAÄ 251 19 14 27 Lr 17 26 25 24 23 22 21 20 RAÄ 20 m fl 19 18 17 16 15 14 13 50 m Fig 2. Karta över fornlämningskomplexet vid Dragonbacken. 2

Gravfältsmiljön Gravfält RAÄ 19 var beläget på östra sidan av en långsträckt moränhöjd som sträckte sig i N-S riktning direkt väster om Barkarby flygfält. Fornlämningsområdet gränsade i väster mot Enköpingsvägen och i övrigt mot själva flygfältet. Det var svagt kuperat och sluttade från de högsta partierna på ca 26 m ö h vid Enköpingsvägen mot öster och sydöst ned till ca 19 m ö h. Övre delen av gravfältsområdet, där de största gravarna låg väl exponerade, var format som en naturlig platå med delvis synliga flata berghällar. Från platån sluttade terrängen för att övergå i en svacka strax intill den södra delen av gravfältet som utgjordes av en mindre moränkulle. Den senare var tätt beväxt med unga lövträd. I övrigt var gravfältet gräsbevuxet och på norra delen växte några enstaka slånbärsbuskar. Gravfältet redovisas på gravfältskartor från 1928 och 1932 tillsammans med RAÄ 20+67. Anläggningarna på båda fornlämningslokalerna har en gemensam nummerserie, vilket visar att de uppfattats som ett och samma gravfält. Gravfältskartan från 1928 är också rubricerad som Gravfältet vid Kalvshälla. De topografiska förhållandena och avståndet mellan RAÄ 19 och RAÄ 20+67 tyder dock på att de skall uppfattas som två skilda gravfält. Den närmaste graven på RAÄ 20+67 i förhållande till RAÄ 19, som är belägen på krönet av Dragonbacken (A23), ligger 80 m från RAÄ 19. Tidigare undersökningar och slutundersökningen av RAÄ 19 kunde påvisa att gravfältet överlagrade ett omfattande boplatsområde från brons- och järnålder. Boplatsen undersöktes och togs bort av länsmuseet under 1998 (se rapport 2002:2). I nära anslutning till gravfältet finns också lämningar från historisk tid, dels vägbanken efter gamla Enköpingsvägen som löper intill norra delen av gravfältet, dels ett par bebyggelselämningar, efter bl.a. Kalvhälla dragontorp, från 1700- och 1800-tal. Dessa lämningar behandlas i rapporten över slutundersökningen av Kalvshälla bytomt (rapport 2002:1). Fig 3. Gravfältet vid Kalvshälla bytomt från norr inför slutundersökningen 1997. Den 18 m stora stensättningen A5 syns till höger. 3

Skador och tidigare undersökningar Enligt lantmäterikartorna över Kalvshälla från 1636, 1729 och 1851 (Bratt 1994b:13, 17, 1998:23) och häradskartan från 1901-02 har det område som gravfältet omfattade legat som obrukad impedimentmark. Gamla Enköpingsvägens sträckning invid gravfältet är densamma på alla kartor. Åkermark till Kalvshälla dragontorp samt vägar har dock anslutit nära intill gravfältets norra del, vilket dels medfört en del skador i form av gropar med sentida skräp i gravanläggningarna A1-A5, dels att A2 och A52 delvis bortschaktats. Gravfältet kartlades första gången 1928 (tillsammans med RAÄ 20+67) av Erik Bellander och Hans Hansson i samband med att fornlämningarna inom det militära övningsfältet Järvafältet inventerades och publicerades under 1920-talet (Järvafältets fornlämningar 1929, nr 34). Syftet med inventeringen var att göra militären uppmärksam på vilka fornlämningar som fanns i området så att skador på dessa skulle kunna förhindras i framtiden. Vid kartläggningen av gravfälten vid Kalvshälla dokumenterades på platsen för RAÄ 19 åtta anläggningar, varav endast en bedömdes som en säker grav (nr 4, vilken motsvarar A8, se fig 4). Övriga anläggningar uppfattades som bebyggelselämningar och en stensamling. Den stora stensättningen A5 dokumenterades t ex som två husgrunder och en källare (nr 3, 5 och 6, fig 4). Den dåliga kännedomen om fornlämningens verkliga utsträckning medförde att flera anläggningar kom att förstöras och skadas när nuvarande Enköpingsvägen drogs fram strax nordöst om Dragonbacken år 1931-32. Tre av dessa (nr 15, 18 och 20 på fig 5) som halverats av den nya vägens östra vägslänt efterundersöktes 1932. Anläggningarna uppfattades som gravar, men de efterlämnade beskrivningarna och ritningarna (SHM inv nr 20074) visar att möjligen en av dessa kan vara det (nr 15), medan de övriga två, vilka beskrivits som brandgropar innehållande endast sotig mylla, kolbitar och skörbränd sten sannolikt är att betrakta som härdar på den underliggande boplatsen. Nr 15 uppfattades vid efterundersökningen som en flatmarksgrav. Den var 3,5 m i diameter och innehöll ett svart jordlager med enstaka brända ben och kolbitar, ca 0,7 m under markytan. Vid efterundersökningen 1932 upprättades en ny karta över gravfälten vid Dragonbacken av G A Hellman och S Leander (se fig 5). På den noggranna uppmätningen är 22 gravar inritade på platsen för RAÄ 19, inklusive de efterundersökta anläggningarna. De flesta av gravarna uppfattades som högar och runda eller rektangulära stensättningar. Se fig. 5. Efter bygget av Enköpingsvägen tycks gravfältet klarat sig väl från skador. Däremot fick ett drygt tiotal gravar på gravfältet grävas ut i samband med att vägen breddades 1982 (fig 5). Undersökningen som utfördes av Riksantikvarieämbetet visade också att gravarna överlagrade boplatslämningar från perioden yngre bronsålder till äldre järnålder (Sander 1996). Av de 13 gravar som undersöktes vid tillfället kan tre betraktas som osäkra. Gravskick och de få föremål som påträffades daterar anläggningarna till sen vikingatid. För fullständighetens skull finns dessa gravar representerade i rapportens analyser och beskrivs därför närmare i samband med dessa längre fram i texten. 1994 utförde länsmuseet den förundersökning som föregick den nu rapporterade slutundersökningen av gravfältet på RAÄ 19 (Bratt 1994a). Syftet med förundersökningen var i första hand att klarlägga storleken på gravfältet och boplatsen inom det då aktuella 4

Fig 4. Gravfältskarta över gravfälten vid Kalvshälla, upprättad 1928 av Erik Bellander och Hans Hansson. 5

Fig 5. Gravfältskarta över gravfälten vid Kalvshälla, upprättad 1932 av G A Hellman och S Leander. 25 m 6

Fig 6. Schaktplan över den 1982 undersökta gravfältsdelen. Skala 1:500 (Sander 1996) 7

exploateringsområdet samt utreda förekomst av kulturlager. Inför förundersökning var sju stensättningar kända på platsen enligt den senaste fornminnesinventeringen (1979-80), samtliga runda stensättningar, 5-20 m i diameter. Vid förundersökningen upptäcktes en grupp tidigare okända gravar, sydöst om de tidigare registrerade anläggningarna. Med hänsyn till att flatmarksgravar framkommit vid delundersökningen 1982 bedömdes det återstående gravfältet omfatta ca 30-35 gravar. Förundersökningen visade också att gravfältet låg helt inom den överlagrade boplatsen. Genomförande och metodik vid slutundersökningen Den första etappen av slutundersökningen bestod i framrensning av gravfältets anläggningar. Därvid avbanades först torvskiktet över hela det område som uppfattades som gravfältets maximala utsträckning. Vid avbaningen användes traktorgrävare med planeringsskopa i kombination med grov handrensning (främst fyllhammare) för att i möjligaste mån undvika skador vid avtorvningen. Efter avbaningen finrensades de framkomna anläggningarna med skärslev. Efter maskinavbaning och framrensning av gravfältets anläggningar upprättades ett koordinatnät över undersökningsområdet enligt ST74. Därefter lodfotograferades gravfältet från flygplan av Metria. Från flygbilderna kalkerades planer över samtliga gravanläggningar på millimeterfilm i skala 1:50 för den vidare dokumentationen. Schaktkanter, gravarnas begränsning och större inre konstruktioner, såsom kistnedgrävningar, och läge för fynd mättes in med totalstation med egen personal. Planer och profiler över anläggningarna upprättades i övrigt manuellt på millimeterfilm (i regel skala 1:20 eller 1:50). Ritningarna kompletterades med fotodokumentation av graven efter framrensning och senare den framgrävda profilen i de fall anläggningen var välbevarad. Innehållet i gravgömmorna från brandgravarna vattensållades (med 4 mm stora maskor) för att bättre kunna ta tillvara både ben och föremål. Fynden samlades oftast in kvadrantvis, dock åtskiljda med hänsyn till om de påträffats inom eller utanför gravgömman, med utgångspunkt i den förbestämda profilen. Till synes avsiktligt placerade föremål, t ex kistspikar, lerkärl och torshammarringar, och märkligare fynd erhöll fyndnummer, mättes in med totalstation samt fotograferades i läge. Kol från gravgömmorna insamlades regelmässigt till eventuell 14 C-analys. Dateringsmetoden kom även att användas på en del av de obrända begravningarna eftersom dessa ofta saknade daterande föremål. I dessa fall har ben från skeletten använts för 14 C-dateringen. Metalldetektor har använts kontinuerligt under undersökningen för undvika risken att metallföremål skulle försvinna vid avtorvning, grovrensning eller maskinschaktning av gravarna och ytorna däremellan. Endast A5 metalldetekterades dock före avtorvning, medan de övriga avsöktes efter framrensning eller under undersökningens gång. De största gravarna, A1-5, maskinschaktades efter framrensningen ned till kärnröse eller gravgömma för att spara tid. Inför detta moment handgrävdes smala krysschakt i 8

Fig 7. Lodfoto av gravfältet efter avtorvning och rensning ( jämför med fig 8). Foto Metria 9

dessa gravar för att klarlägga gravgömmas typ och läge för att därmed undvika skador vid maskinschaktningen. Samtidigt metalldetekterades gravarnas yta för att inga metallföremål skulle försvinna, dock med undantag för A4. Undersökningsresultat Vid slutundersökningen undersöktes 21 gravanläggningar, varav en brandgrop, två högar, 15 stensättningar, två flatmarksgravar och en grav med förstörd överbyggnad (A52). Gravarna innehöll främst skelettbegravningar, men även brandgravar förekom, särskilt på den norra delen av gravfältet. Totalt har RAÄ 19 omfattat 34 gravanläggningar, varav fyra osäkra. Antalet begravningar var dock fler eftersom ett par av anläggningarna innehöll mer än en begravning (se vidare kapitlet Benmaterialet). I tabellen nedan framgår också antal och typ av gravar som grävdes ut vid delundersökningen 1982. Tabell 1. Undersökta gravanläggningar på gravfält RAÄ 19 Und år Högar Stensättningar Flatmarksgravar Övriga Totalt 1982 0 10 (3) 2 1 13 1997-98 2 15 (1) 2 2 21 Totalt 2 25 (4) 4 3 34 (4) Anm. Inom parantes antal osäkra gravar av angiven summa gravtyper Den undersökta gravfältsytan 1997-98 utgjordes av ca 5000 kvm. 1982 undersöktes ca 1000 kvm, vilket innebär att gravfältet sammanlagt omfattade ca 6000 kvm. Gravarna låg dock ojämnt fördelade över ytan och huvudsakligen koncentrerade i tre grupper, en i norr, en i söder och den tredje där emellan. Med utgångspunkt i att detta måste ha någon kulturell betydelse, t ex kronologisk eller social, har dessa grupperingar som benämns norra, mellersta och södra gravgruppen använts i analyserna av gravarna. Avståndet mellan norra och mellersta gravgruppen var som minst 30 m och mellan den mellersta och södra 10 m. A12 och A13 i mellersta gruppen låg så pass långt västerut i förhållande till de övriga gravarna i gruppen (ca 10 m) att de kan uppfattas som en separat grupp mellan denna och den norra. Samma förhållande gäller A14 inom den södra gruppen. Gravarna från de olika undersökningarna grupperar sig i gravgrupperna såsom redovisas i tabell 2. En anläggning, en brandgrop (A3760), avvek dock med ett ensamt läge längst ut i östra kanten av fornlämningen. Tabell 2. Fördelningen av gravanläggningar (A nr) på RAÄ 19 inom de tre gravgrupperna Und år Norra gruppen Mellersta gruppen Södra gruppen Totalt 1982 - (15), 17, 19, 21-23, 25, (26), 31, 36 27, (28), 29 13 1997-98 1, (2), 3, 4:1, 4:2, 5, 8, 52 12, 13, 16, 83 14, 38, 39:2, 39:3-4, 41, 42, 58, 72, 84 21 Antal gravanl. (inkl osäkra) 8 14 12 Anm. Osäkra gravar inom parantes. 34 10

Större delen av gravanläggningarna som undersöktes 1997-98 var välbevarade, medan åtta var mer eller mindre skakade. Större skador hade två anläggningar (A2 och A52) i norra gravgruppen som var delvis bortschaktade, i det ena fallet nästan helt, med störda gravgömmor som konsekvens. Ytterligare fem anläggningar hade mindre skador såsom gropar i ytan eller kantskador utan att gravgömmorna påverkats (A1, A5, A39:2, A39:3-4 och A42). Av de 13 gravanläggningarna som undersöktes 1982 var tre så skadade (A15, A26 och A28) att de inte kunde bedömas som säkra gravar eftersom inga gravgömmor påträffades (se fig. 8). I rapporten över undersökningen 1982 (Sander 1996) påpekas att gravfältet kan ha sträckt sig längre västerut och eventuellt hängt samman med gravfältet på Dragonbacken (RAÄ 20+67). Länsmuseets förundersökningar i området 1994 och slutundersökning av sistnämnda gravfält har dock klart visat att gravfälten knappast har hängt samman (Bratt 1994b, 2001). Däremot kan gravfält RAÄ 19 mycket väl ha sträckt sig något längre västerut, in i den yta som idag täcks av Enköpingsvägen. Gravar skulle eventuellt kunna ligga kvar under vägbanan, särskilt om det är skelettgravar. Detta går naturligtvis inte avgöra så länge vägen finns. Kronologi Huvuddelen av gravarna tillhör övergångstiden från hednisk till kristen tid, d.v.s. sen vikingatid. Med anledning av detta är kronologin på gravfältet komplicerad eftersom tidens skelettgravskick ofta är fyndfattigt. Endast ett fåtal gravar, främst de äldre brandgravarna, kan därför dateras utifrån deras innehåll av föremålstyper. I detta sammanhang har kammarna bedömts som mest tillförlitliga eftersom de bör ha varit personliga och genom sin skörhet haft en begränsad livslängd. Föremålskronologin för vikingatid baseras främst på bearbetningarna av gravmaterialet från Birka (publikationerna Birka II:1-3 och K Ambrosiani 1981). Utöver föremålstyper ger gravskicket ibland möjlighet till datering av gravarna, dock grovt till längre tidsperioder. Brandlager förekommer främst under yngre järnålder i Mälardalen, medan skelettgravskicket tillämpades både under äldre järnålder och vikingatid, med undantag för högstatusgravarna, såsom kammargravar och båtgravar, där jordade begravningar förekom även under mellanliggande period. Skelettgravarnas orientering skiljer sig dock mellan romersk järnålder och vikingatid, vilken ger möjlighet till närmare datering av dessa. Skelettgravarna från äldre järnålder är orienterade i N-S med en liten avvikelse mot NNV-SSÖ. De vikingatida motsvarigheterna, vilka ansetts ligga orienterade i Ö-V (t ex Hyenstrand 1974:20), ligger för Mälardalens del i själva verket oftast kring NÖ/ÖNÖ-SV/VSV (Lindström 1997:116). Det vikingatida skelettgravskicket brukar slentrianmässigt dateras till 1000-talet (Biuw 1992:253). En nyligen genomförd gravfältsundersökning vid Valsta i Norrsunda socken, Uppland (Andersson 1997:58-65) har dock visat att skelettgravar på s.k. gårds-/bygravfält även kan dateras till första hälften av 1100-talet. Skelettgravar är även belagda från 800- och 900-tal i östra Mälardalen, både vid och utanför Birka (Biuw 1992:252f, Gräslund 1980:43). Tidiga exempel utanför vikingastaden är dock ovanliga och tyngdpunkten för det vikingatida skelettgravskicket i östra Mälardalen ligger inom 1000-talet. 11

Fig 8. Schaktplan över gravfältet med samtliga gravanläggningar. Hus bronsålder-järnålder (preliminära tolkningar) Gravar Gravar undersökta av Riksantikvarieämbetet 1982 A 1 A 2 RAÄ 19 A 5 A 52 A 8 A 3 A 4 A 12 A 15 A 13 A 83 A 25 A 36 A 16 A 31 A 17 A 23 A 21 A 19 A 22 A 84 A 27 A 26 A 28 A 29 A 58 A 14 A 39 A 41 A 38 A 72 A 42 25 m 12

Oftast saknar skelettgravarna vid Kalvshälla bytomt sådana föremål att de kan dateras närmare än till en längre period såsom t ex vikingatid. Undantagen är tre av skelettgravarna som innehöll bestämbara vikingatida silvermynt, vilket möjliggjorde närmare dateringar. Dessa var A13 i den mellersta gravgruppen samt A14 och A39.3 i södra gravgruppen, med myntdateringarna 1025-1050 respektive 991-1040 och 1038-1057. Mynten ger tpq-dateringar av gravarna till perioden 991-1038. Eftersom mynten är mycket slitna och därmed varit i cirkulation under en längre tid bör de hamnat i gravarna betydligt senare än tidigaste präglingsår, sannolikt tidigast efter första hälften av 1000- talet. Endast tio av de drygt 30-talet begravningarna på gravfältet kan dateras närmare på grundval av föremålsinnehållet. Det låga antalet daterade gravar, särskilt skelettgravar, och de därmed dåliga förutsättningarna för att reda ut de kronologiska förhållandena på gravfältet har föranlett en komplettering av det kronologiska underlaget med 14 C-analyser. De frågor som var önskvärda att utreda vad gäller gravfältets kronologi var följande: 1. Finns det en horisontell stratigrafi på gravfältet, eventuellt från norr till söder, vilket den geografiska fördelningen av gravskicken och de få föremåls- och myntdaterade gravarna antyder? 2. Hur förhåller sig de enstaka brandgravarna (A29, A39:2 och A58) i södra gravgruppen kronologiskt till skelettgravarna i samma grupp? Kan de vara samtida och därmed antyda att kristna och hedniskt troende levde sida vid sida? Den extremt stora stensättningen A5 med sina många, oftast fyndtomma begravningar har också krävt en särskilt serie 14 C-dateringar för att kunna reda ut den komplicerade stratigrafin och kronologin i denna anläggning. Stensättningen har en lång och komplex historia med början i bronsåldern och skiljer därför ut sig från de övriga gravarna på gravfältet som alla är vikingatida varför den också behandlas i ett särskilt kapitel längre fram i rapporten. Resultatet av 14 C-analyserna framgår av tabell 3 där även de föremålsdaterade begravningarna redovisas. En närmare argumentering för dateringen av gravarna återfinns i respektive anläggningsbeskrivning i bilaga 4. Det totala intrycket av dateringarna och gravskicket på gravfältet är att huvudparten av gravarna är från vikingatid, främst periodens yngre del. Genom kompletteringen med 14 C-analyser kompliceras den kronologiska bilden av gravfältet. Den äldsta graven och samtidigt den äldsta dateringen på fornlämningen över huvudtaget är den brandgrop (A3760) som var ensamliggande i östra utkanten av boplatsområdet. Graven kunde 14 C-dateras till senare delen av äldre bronsåldern (1400-920 BC, 95% sannolikhet). Annars är de äldsta gravarna koncentrerade till den norra gravgruppen. Här skiljer den stora stensättningen ur sig särskilt med en primärgrav från yngre bronsålder och sekundärgravar och påbyggnader från flera faser. De sex sekundärgravarna har tillkommit med påfallande jämna mellanrum från förromersk järnålder till vikingatid. De yngsta sekundärgravarna är två vikingatida brandgravar som kan dateras till perioden 800- - 900-tal. Den äldsta självständiga graven vid sidan av A5 i norra gravgruppen är en eventuellt förstörd brandgrav från 700-talet som återfinns spridd i fyllningen till skelettgraven A8. 13

Tabell 3. Gravar på RAÄ 19 daterade med föremål eller 14 C-analys Gravgrupp A nr Gravskick Datering Dateringsgrund Anm Norra 1 Brandgrav 900-talets mitt F öremål AII:1b kärl (Selling 1955) 3 Brandgrav 900-tal Föremål B1:3 kam (Ambrosiani 1981) 4: 1 Skelettgrav 900-1000-tal Föremål kontext + grav- Pincett 5: 2 Brandgrav, sekundär 800-tal Pilnock 5:14 Brandgrav 430-570AD (64,7% sannolikhet) 14C-analys 390-650AD (95,4% sannolikhet) 5:15 Brandgrav, sekundär 770-980 AD (68,2% sannolikhet) 14C-analys 680-1020AD (95,4% sannolikhet) 5:16 Skelettgravar, sekundära 2 st, 130-340AD (68,2% sannolikhet) 14C-analys 70-420AD (95,4% sannolikhet) 5:17 Skelettgrav 360-50BC (68,2% sannolikhet) 14C-analys 380AD-10BC (95,4% sannolikhet) 5:18 Brandgrav, primär 760-410BC (68,2% sannolikhet) 14C-analys 810-380BC (95,4% sannolikhet) 8 Skelettgrav 870-1000 AD (64,3% sannolikhet) 14C-analys 770-1030AD (95,4% sannolikhet) 8 Brandgravar, 2 st 700-tal-tidigt tal/850-950 800- Föremål Kammar (två brandgravar; vuxen+barn) 52 Brandgrav 900-tal Föremål B1:2 kam (Ambrosiani 1981) Mellersta 13 Skelettgrav 1050-1100 Mynt Präglingsperiod: 1025-50 16 Skelettgrav 1010-1180 (68,2% sannolikhet) 14C-analys 900-920AD, 960-1250AD (95,4% sannolikhet) Södra 14 Skelettgrav 1000-tal Mynt Präglingsperiod: 991-1040 39: 2 Brandgrav 880-1020AD (68,2% sannolikhet) 14C-analys 770-1040AD (95,4% sannolikhet) 39: 3 Skelettgrav 1050-1100 Mynt Präglingsperiod: 1038-1057 58 Brandgrav 860-1020AD (61,4% sannolikhet) 14C-analys 690-1040AD (95,4% sannolikhet) Östra utkanten 3760 Brandgrav 1290-1020BC (68% sannolikhet) 14C-analys 1400-920BC (95% sannolikhet) Huvuddelen av de övriga brandgravarna i gravgruppen, A1, A3 och A52 samt ytterligare en av A8 eventuellt förstörd brandgrav kan dateras till 900-tal. Den sistnämnda kan dock vara något äldre och gå tillbaka till senare hälften av 800-talet. Den återstående brandgraven A4:2 som ingår i skelettgraven A4:1 går ej att datera närmare än till yngre järnålder. Sannolikt är den överlagrad vid anläggningen av skelettgraven då även den rektangulära överbyggnaden bör ha tillkommit. Av de två skelettgravarna kan A8 14

dateras närmast till 900-tal. Med undantag för den stora stensättningen A5 och huvuddelen av dess begravningar samt en eventuellt vendeltida intilliggande brandgrav på platsen för A8 har gravarna i norra gravgruppen tillkommit under 900-talet. Den mellersta gravgruppen består enbart av självständiga skelettgravar, vilka är tolv till antalet. Endast en av dessa kan föremålsdateras närmare än till vikingatid. Det är A13 som innehöll ett mycket slitet mynt med präglingsperioden 1025-50. En av gruppens gravar, A16, har 14 C-daterats till perioden 1010-1180 (1 sigma). Den södra gravgruppen består av elva självständiga gravar, tre brandgravar respektive åtta skelettgravar. Två av skelettgravarna, A14 och 39:3, kan fynddateras med mynt till 1000-tal, varav det senare graven troligen till seklets senare hälft. Brandgravarna saknar föremål som kan datera dem närmare än till yngre järnålder, varför kol från två av dessa (A39:2 och A58) 14 C-analyserats. Båda dateringarna är närmast identiska och placerar gravarna i första hand i perioden slutet av 800-talet till början av 1000-talet. Sannolikt är de tre brandgravarna i södra gravgruppen anlagda samtidigt som huvuddelen av de självständiga brandgravarna i norra gravgruppen. De är därmed äldre än skelettgravarna på denna del av gravfältet som med hänsyn till de myntdaterade gravarna troligen tillhör 1000-talet. Gravskicket i den odaterade brandgraven A29 ger dock ett äldre intryck med rena brända ben placerade i en grop, vilket kan betyda att den är en solitär från äldre järnålder. Den horisontella stratigrafin på gravfältet bryts sålunda i den södra gravgruppen av brandgravarna. Däremot kan det föreligga horisontell stratigrafi bland gravfältets skelettgravar, åtminstone mellan norra och mellersta gravgruppen. Den mellersta och södra gravgruppens skelettgravar kan också representera två samtida familjegrupper. De absoluta dateringarna är dock för få och grova för att kunna reda ut de kronologiska förhållandena mellan mellersta och södra gravgruppen. En närmare analys av skillnader i skelettgravskicket inom gravgrupperna ger dock en del indicier som stödjer hypotesen om horisontell stratigrafi från norr till söder bland skelettgravarna. Det finns därför skäl att återkomma till denna fråga i följande kapitel som behandlar gravformer och gravskick på gravfältet. Fig 9. De 14 C-daterade vikingatida gravarna på gravfältet RAÄ 19. 15

Gravformer och gravskick Till skillnad från det äldre gravfältet vid Kalvshälla, RAÄ 20+67 på Dragonbacken, har RAÄ 19 klarat sig i stort sett väl från skador genom åren. Till exempel har inga militära installationer för flygfältet lokaliserats hit. Därmed har de flesta gravanläggningarna bevarat sin yttre form. I alla fall utom ett kan den ursprungliga formen bestämmas. Undantaget är brandgraven A52 i norra gravgruppen vars överbyggnad var helt förstörd. Fig 10. Högen A3 från söder efter rensning. Fig 11. Stensättningen A4 från öster efter rensning. Av gravfältets totalt 30 säkra gravanläggningar var två närmast ovala högar, fyra flatmarksgravar, en omarkerad brandgrop (A3760) och övriga huvudsakligen runda eller rektangulära stensättningar. Norra gravgruppen dominerades av fyra stora och väl välvda anläggningar. Här låg gravfältets två högar (A3 och A8) och dess monumentala dominant, den högliknande stensättningen A5, som var 18 m i diameter och 1,4 m hög. Högarna och de övriga två stensättningarna i gravgruppen var drygt 4-11 m i diameter och 0,4-0,75 m höga. De två sistnämnda stensättningarna avgränsades av kantkedjor. Tillsammans gav gravgruppen ett dominerande intryck över hela gravfältet både genom sina stora anläggningar och sitt läge på en naturlig platå överst i den sluttning som fornlämningen utbredde sig över. Mellersta gravgruppen bestod av nio stensättningar och tre flatmarksgravar, vilka skiljde sig tydligt åt i karaktären. Den östra delen utgjordes uteslutande av väl välvda och större stensättningar, oftast med kantkedja, medan stensättningarna var mindre och flacka i västra delen där också gravgruppens alla flatmarksgravar låg. Östra delens stensättningar var ovala, runda eller rektangulära, 3,6-6,5 m stora och 0,2-0,4 m höga. Den runda Fig 12. Den monumentala stensättningen A5 från sydöst efter stensättningen A13 dominerade med sin storlek och delvis mycket kraftiga kantkedja som i rensning. väster bestod av stora stenblock. Den västra delens stensättningar var närmast runda eller oregelbundna, 2,5-4 m i diameter och 0,2-0,3 m höga. Ingen av dessa hade kantkedjor. Den södra gravgruppen bestod av tio stensättningar och en flatmarksgrav. Stensättningarna var ovala, runda eller rektangulära och växlade i storlek mellan 2,3 och 7 m. De flesta 16

var försedda med grova kantkedjor. Med undantag för den något avsides belägna A14 var alla stensättningar flacka, ca 0,2 m höga, eller helt flata med endast kantkedjan synlig ovan markytan. Flatmarksgraven (A84) var försedd med ett gravklot i nedgrävningens yta. Gravklot var en kvinnlig symbol i Mälardalen under järnåldern (Petré 1993). Såsom framgått tidigare fanns både brandgravar och skelettgravar på gravfältet. Brandgravarna dominerade i norra gravgruppen där gravskicket närmast genomgående var brandlager. Undantaget är primärgraven och en av de senaste sekundärgravarna i den stora stensättningen A5, vilka utgjordes av ett benlager (A5:18) respektive ett lerkärl med brända ben (A5:2). Ytterligare två brandgravar i gravgruppen förekom som sekundärgravar i samma stensättning. Vid sidan av den stora stensättningen förekom fyra brandgravar och spår efter ytterligare två i högen A8 i norra gravgruppen. Två av dessa var primärgravar i välbevarade stora gravöverbyggnader (A1 och A3). Brandlagergravskicket här ansluter väl till de yngsta gravarna (900-tal) på det äldre gravfältet RAÄ 20+67 vid Kalvshälla med lerkärl som benbehållare, föremålsrikedom och många djurarter representerade bland de brända benen (Bratt 2001). I den ena av de två gravarna låg en torshammarring i gravurnan, vilket också var mycket vanligt bland de vikingatida gravarna på det äldre gravfältet. Fig 13. Stensättningen A16 från sydväst efter rensning, med A13 i bakgrunden. Fig 14. Kistpackningen till flatmarksgraven A83 från sydväst. De äldsta skelettgravarna återfanns som sekundärgravar i den stora stensättningen A5. Det var dels en kvinna som gravlagts någon gång under förromersk järnålder, dels en dubbelbegravning från romersk järnålder. Dessa beskrivs närmare i det kapitel som särskilt behandlar A5. Alla övriga skelettbegravningar på gravfältet är vikingatida. De äldsta av dessa, A4 och A8, Fig 15. Stensättningen A38 från sydöst efter rensning.. fanns bland norra gruppens brandgravar. Gravskicket i dessa ansluter till brandlagergravskicket i den meningen att de döda har gravlagts på markytan, utan nedgrävningar. Detta kan dock ha skett av praktiska skäl eftersom gravarna låg nära fast berggrund. Skelettet var bevarat endast i A8 där det var dåligt bevarat, men det fanns ändå så mycket kvar att det gick att konstatera att den döda låg i sidliggande 17

Tabell 4. Gravformer och gravtyper på RAÄ 19 Gravgrupp A nr Diam Höjd Form Typ Kantkedja Anm Norra 1 9x8, 5 0, 6 Rundad Stensättning X 3 11-11, 5 0,75 Rundad Hög - 4:1 7,8x6, 2 0,45 Närmast rektangulär Stensättning X 5 18x17, 6 1, 4 Rund 8 4,3x3, 6 0, 4 Oval Stensättning - Hög - 52?? F örstörd?? Mellersta 12 3,6x1, 2 0, 3 Oval 13 6,5x5, 8 0, 4 Rundad 16 5,9x4 0, 2 Närmast rektangulär 17 4,5x3, 5 0, 4 Rektangulär Stensättning Stensättning Stensättning Stensättning X X X X 19 5 0, 4 Rund 21 2, 5 0, 3 Närmast rund 22 4 0, 3 Närmast rund 23 3,5x2, 5 0,6? Oregelbunden 25 3, 5 0, 2 Närmast rund Stensättning - Stensättning - Stensättning - Stensättning - Stensättning - 31 - - - Flatmark - Stensamling i rapport 36 - - - Flatmark - 83 - - - Flatmark - Södra 14 6,4x4, 4 0, 5 Rektangulär Stensättning X 27 4x2, 5 0, 3 Närmast oval 29 4,5x3, 5 0, 4 Närmast rektangulär Stensättning - Stensättning - 38 6 0, 2 Rund Stensättning X 39:2 2,3x1, 6 flat Rektagulär, skadad Stensättning X 39:3 3 flat Rund, skadad Stensättning X 41 4-4, 5 0, 2 Rund Stensättning X 42 7x6 flat Oval Stensättning X 58 5,2x4, 4 flat Rektangulär Stensättning X 72 3,5x3 flat Rund Stensättning X 84 - - - Flatmark - Gravklot Ö utkanten 3760 0,35 - - Flatmark - 18

hockerställning med huvudet i öster. Vid läget för fötterna påträffades skobroddar in situ. Broddar i skelettgravar har av somliga arkeologer tagits som tecken på att begravningen har skett under vintern. I de norröna källorna (Gisle Surssons saga) finns dock uppgifter som tyder på att det snarare skall tolkas som ett uttryck för den förkristna föreställningen att det krävdes Hel-skor för den långa och besvärliga resan till Hel som bl.a. gick över dödens blå isar (Gräslund 2001:49, Strömbäck 1961:spalt 411f). Inga andra skelettgravar på gravfältet innehåller skobroddar, däremot i två fall hästbroddar vilka dock påträffats i fyllningarna och därmed inte säkert kan knytas till Fig 16. Stensättningen A42 från sydöst efter rensning. begravningarna. Båda skelettgravarna är orienterade närmare huvudväderstrecken Ö-V, dock med avvikelser på ca 25 gon åt olika håll, d.v.s. A8:s skelett ligger i ÖNÖ-SVS och A4:s gravstenpackning i VNV-ÖSÖ. I den mellersta gravgruppen vara alla 12 begravningar skelettgravar. Samtliga låg i avlånga nedgrävningar som var centralt belägna i gravanläggningarna. Nedgrävningarna var i regel 2-2,8 m långa, 0,5-0,7 m breda och 0,4-0,6 m djupa. Två nedgrävningar (i A21 och A23) var betydligt kortare, 1,45 respektive 1,6 m långa, vilket kan tyda på att de gravlagda är unga individer. I hälften av gravarna påträffades spår efter kistor i form av spikar invid kanterna av nedgrävningarna. I åtta av gravarna var skelettet mer eller mindre väl bevarat. De flesta skeletten låg i ryggläge, med undantag för ett (A23) som låg i svag hockerställning. Skeletten och nedgrävningarna visade att begravningarna var orienterade från Ö-V till SV-NÖ, utan något tydlig övervikt för något bestämt väderstreck däremellan. I tio av gravarna kunde huvudets läge bestämmas. Enligt det kristna gravskicket under vikingatiden och senare skulle liket vara placerat med huvudet i väs- Fig 17. Stensättningen A13 från söder med frilagt skelett. 19

ter, vilket motiverades med att den döde skulle ha blicken riktad mot öster varifrån Jesus skulle komma på den yttersta dagen (Gräslund 2001:46). Av de tio gravarna hade hälften huvudet placerad i väster och fyra i öster, medan den tionde (A12) helt avviker med huvudet placerat nedanför fötterna i öster. Den döde bör i det sistnämnda fallet ha blivit halshuggen. I de övriga nio gravarna har sålunda huvudet ingen bestämd placering i förhållande till väderstrecken, utan fördelningen mellan väst och öst förefaller slumpmässig. En nära parallell till den halshuggne individen i A12 är en samtida (1000-tal) dubbelbegravning i Tissø på Västsjälland (Hemmendorff 1984:9f). I denna påträffades två halshuggna män som låg på rygg med huvudena placerade mellan benen. Inga föremål fanns i graven, till skillnad mot A12 där en kniv och en knacksten påträffades. Bruket att placera det avhuggna huvudet mellan benen på den döde skall enligt de medeltida källorna ha varit ett sätt att hindra den döde att gå igen. Den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus nämner två fall där gravar har öppnats och den döde halshuggits och naglats fast med en påle genom kroppen för att denne skall sluta att spöka. I A12 går det dock inte att se några spår av ett sekundärt ingrepp, vilket dock inte utesluter att ett sådant kunnat ske om graven återställs noggrant. Det enda rimliga alternativet till att den döde uppfattats som ett spöke och därför halshuggits är att det var en brottsling. Förekomsten av en kniv i graven talar dock emot tesen och man förnedrar knappast sin avrättade frände som tillåts ligga på familjegravfältet genom att placera huvudet vid fötterna. Kniven tyder snarare på att den döde först begravts på för tiden sedvanligt sätt tillsammans med det vanligaste gravföremålet i de vikingatida skelettbegravningarna (Edenstig 1993:41). Det är sålunda möjligt att den döde i A12 uppfattats som en gengångare och att halshuggningen samt placeringen av huvudet skett en tid efter begravningen. I den södra gravgruppen var tre av de totalt elva gravarna äldre brandgravar, troligen samtida med de vikingatida brandgravarna i den norra gravgruppen, medan de övriga var skelettgravar. Gravskicket i brandgravarna varierade; ett brandlager med gravurna (A58), en urnebrandgrop (A39:2) och eventuellt en urnegrav (A29). Liksom i mellersta gravgruppen var samtliga av södra gravgruppens åtta skelettgravar försedda med en centralt placerad avlång nedgrävning för den döde. Nedgrävningarna var oftast 1,8-2,65 m långa, 0,75-0,9 m breda och 0,35-0,8 m djupa. Tre var betydligt mindre; 1,05-1,6 m långa, 0,45-0,75 m breda. I en av dessa (A39:3), som var 1,25 m lång, låg resterna efter ett 1-2 årigt barn. Åtminstone den kortaste av de andra två små nedgrävningarna (A72) bör också ha innehållit ett barn. I fem av gravarna visar spikar att den döde legat i en kista och i tre av dessa fall (A38, A41 och A42) påträffades läderrester som tolkats som rester efter svepningar. Skelettens och nedgrävningarnas orientering är i princip desamma som i den mellersta gravgruppen, d.v.s. varierat mellan Ö-V och SV-NÖ, utan något tydlig övervikt för något bestämt väderstreck. I de sex skelettgravar där skelett var bevarat kunde det dock konstateras att huvudet genomgående var placerat i väster. Endast tre skelett (A14, A38 och A42) var så välbevarade att det kunde dokumenteras hur de låg utsträckta i graven. De var alla utsträckta i ryggläge. Sammanfattningsvis kan konstateras att brandgravskicket dominerade i norra gravgruppen, men att det även förekom i några enstaka fall i södra gravgruppen. Skelettgravskicket fanns dels representerat i två sekundärbegravningar från äldre järnålder i den stora stensättningen A5, dels som det dominerande gravskicket under vikingatid på gravfältet i övrigt, främst förekommande i den mellersta och södra gravgruppen. De yngsta brandgravarna var från 900-talet, vilka manifesterades främst i de 20

två stora gravanläggningarna A1 och A3 i norra gravgruppen. Blandningen av vikingatida brand- och skelettgravar i norra gravgruppen kan tolkas som ett inledningsskede till ett kristnande av invånarna vid Kalvshälla, d.v.s. att det vid denna tid fanns både kristna och gammeltroende i bosättningen. Därmed skulle det 30 m breda tomrummet mellan norra gravgruppen med sina brandgravar och mellersta gravgruppen där skelettgravskicket var allenarådande kunna tolkas som ett bokstavligt avståndstagande från det gamla hedniska gravskicket på norra delen av gravfältet. Fig 18. Skelettet i stensättningen A38 frilagt. Även om det är, som bl.a. Ann-Sofie Gräslund (senast Gräslund 2001:43-64) har visat, svårt att på arkeologiska grunder belägga att en enskild grav är kristen, visar den till synes generella övergången till skelettgravskicket på gravfältet vid Kalvshälla bytomt omkring år 1000 att befolkningen verkligen kristnats. Från de äldsta skelettgravarna i norra gravgruppen till de sydligaste skelettgravarna på gravfältet sker ett successivt närmande till den samtida officiella kristna begravningsseden. Särskilt syns detta i skillnader i begravningarnas utformning mellan mellersta och södra gravgruppen. I den mellersta Fig 19. Barngraven A39:3. Kistnedgrävningen med lerkärl in situ. gravgruppen har ännu inte den kristna seden att placera den dödes huvud i väster slagit igenom samtidigt som stora runda och välvda anläggningar av högliknande karaktär fortfarande förekommer (särskilt A13 och A19). I Mellansverige upphörde man att bygga gravhögar under sen vikingatid, sannolikt för att gravformen förknippades med hedendom (aa:52). I södra gravgruppen är gravarna mycket flacka eller helt flata och endast markerade med en kraftig kantkedja. I alla av gravgruppens gravar där huvudets position kunnat fastställas var det placerat i väster enligt kristen sed. Enligt min mening visar dessa skillnader mellan mellersta och södra gravgruppen att den senare är yngre och att skelettgravarna på gravfältet verkligen anlagts från norr till söder. Enligt Gräslund visar också det arkeologiska materialet - främst gravarna och runstenarna - att kristnandet varit en långsam och gradvis process (aa:63). 21

Tabell 5. Gravskick på RAÄ 19 Gravgrupp A nr Gravskick S kelettets läge Orientering (gon) Norra 1 Brandlager, lerkärl benbehållare med torshammarring - - 3 Brandlager, lerkärl benbehållare - - 4:1 Skelett, stenpackning utan nedgrävning Ej bevarat 124 4:2 Brandlager - - 5:2 Urnegrav - - 5:14 Brandlager - - 5:15 Brandlager - - 5:16 Skelett, två individer 5 :17 Skelettnedgrävning (1,9x0,53, 0,4 dj) Ej anatomisk ordning - Ryggläge, huvud i V 111 5:18 Benlager - - 8 Skelett, utan nedgrävning, 2 förstörda brandgravar Sidliggande hocker, huvud i NÖ 72 52 Brandlager Mellersta 12 Skelett, nedgrävning (2,2x0,5-0,7, 0,65 dj) Huvud i Ö nedanför fötterna 60 13 Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,1x0,5-0,55, 0,5 dj) m kista, mynt Ryggläge, huvud i ÖNÖ, ansikte mot SÖ 80 16 17 Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,2x0,6-0,7, 0,4 dj) m kista Skelett, kista nedgrävning (2,2x0,85, 0,6 dj) m Ryggläge, huvud i V 103 Huvud i SV 48 19 Skelett, kista nedgrävning (2,8x0,75, 0,4 dj) m Huvud i NÖ, ansikte mot S? 45 21 Skelett, nedgrävning (1,6x0,5, 0,2 dj) Ej bevarat 78 22 Skelett, nedgrävning (2,4x0,65, 0,4 dj) Ryggläge, med huvud i VSV, ansiktet mot S 88 23 Skelett, nedgrävning (endast 1,45x0,5-0,75, 0,3 dj) Ev svag hocker, huvud i NÖ 47 25 31 Skelett, kista nedgrävning (2x0,85, 0,5 dj), m Skelett, stenpackning (jfr A83) och nedgrävning (2,6x0,9, 0,25 dj) m kista? Ej bevarat 79 Huvud i NÖ 50 36 Skelett, nedgrävning (2,3x0,7, 0,25 dj) Huvud i SV (skelett ej bevarat) 38 83 Skelett, stenpackning och nedgrävning 2,65x0,9, 0,44 dj) m kista Huvud i V (endast spår av tänder) 70 22

...forts Tabell 5. Gravskick på RAÄ 19 Gravgrupp A nr Gravskick S kelettets läge Orientering (gon) Södra 14 Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,5x0,9, 0,35 dj) m kista, mynt Ryggläge, huvud i SSV 42 27 Skelett, nedgrävning (1,8x0,75, 0,5 dj) Huvud i SV 52 29 38 Urnegrav? Kallad bengrop m rena ben. Grävd genom härd m sotiga brända ben Skelett, stenpackning och nedgrävning (2,55x1,3, 0,8 dj) m kista, skinnsvepning - - Ryggläge m huvud i V 118 39:2 Urnebrandgrop - - 39:3 Skelett, stenpackning och nedgrävning (1,25x0,5, 0,22 dj) m kista Huvud i SV (endast tänder bevarade) 69 41 Skelett, stenkista och nedgrävning (2,35x0,9, 0,2 dj) m kista Huvud i V 61 42 Skelett, nedgrävning (2,6x0,5-0,7, 0,8 dj) m kista Ryggläge m huvud i V, ansikte mot S 94 58 Brandlager m lerkärl som benbehållare - - 72 Skelett, nedgrävning (1,05x0,75, 0,45 dj) 84 Skelett, nedgrävning (1,6x1, 0,45 dj) Ej bevarat 67 Ej bevarat 106 Ö utkanten 3760 Brandgrop, (0,35, 0,13 dj) - - 23

Benmaterialet Hela benmaterialet från den av länsmuseet undersökta delen av gravfältet är osteologiskt analyserat, i första hand för ålders- och könsbestämning av de mänskliga individerna och artbestämning av djurbenen. Analysen har utförts av länsmuseets osteolog Margareta Boije. Den osteologiska analysen återfinns i rapportens bilaga 3. Benmaterialet från den stora stensättningen A5 i norra gravgruppen behandlas längre fram i rapporten i det kapitel som särskilt diskuterar denna komplexa anläggning. Undantagna är de två vikingatida sekundärgravarna (A5:2 och A5:15), eftersom de är samtida med de övriga gravarna på gravfältet. I gravöverbyggnadernas fyllningar, utanför gravgömman/skelettnedgrävningen, påträffades ofta både obrända och brända ben efter olika djurarter. Eftersom gravfältet överlagrade en boplats med bevarade kulturlager som innehöll ben kan det inte avgöras om djurbenen i gravarnas fyllningar i några fall har deponerats i samband med gravritualerna på gravfältet. Sannolikt härrör det mesta av detta benmaterial från boplatsen och kan därför inte beaktas i gravanalyserna. Den äldsta graven (A3760), brandgropen i östra utkanten av boplatsområdet, innehöll ben från en vuxen människa och ett par benfragment från en obestämd djurart. Totalt innehöll brandgropen 611,5 g brända ben. Totalt påträffades 12 brandgravar från vikingatid (tio gravar) och närliggande period (A4:2 är odaterad och spår efter en brandgrav i A8 är från 700-tal eller början av 800- talet). Av dessa låg nio i norra gravgruppen och tre i den södra. Två brandbegravningar i norra gravgruppen återfanns endast som spridda ben i högen A8 som byggts över en skelettgrav. På sedvanligt sätt i järnålderns brandgravar i Mälardalen varierade benmängderna i gravarna starkt och representerar oftast inte allt som blivit kvar efter kremeringen (jfr Bratt 2001:31f). Benmängderna varierade från endast 7,4 g till som mest 7594,9 g. Oftast var de dock små på mellan ca 170 och 300 g. Störst var benmängderna i de stora 900-talsanläggningarna i norra gravgruppen, A1 och A3, vilka innehöll, 4984,4 respektive 7594,9 g. Även resterna av den intilliggande brandgraven A52, från samma tid, var benrik med 3146,9 g brända ben. De extrema benmängderna i dessa gravar kan till en del förklaras av att de innehöll flera djurarter och i A3 två individer, en vuxen (på arkeologiska grunder bestämd till kvinna) och ett barn (5-14 år). Annars innehöll gravgömmorna i brandgravarna endast en individ. Både män, kvinnor och barn var representerade i brandgravarna. Djurben förekom i sju av de åtta osteologiskt analyserade vikingatida brandgravarna (A29 från 1982 års undersökning saknar osteologisk analys). De flesta av husdjursarterna fanns representerade bland djurbenen såsom häst, nöt, får/get, svin, hund och katt samt även fågel (bl a tamtupp) och fisk. Vanligast var hund och fågel som förekom i fem gravar, tätt följd av katt som återfanns i fyra gravar. De två benrika brandgravarna A1 och A3 innehöll åtta respektive sex djurarter, medan en till två djurarter var vanligast i de övriga brandgravarna med djurben. Bland de senare förekom endast hund, fågel och katt. Eventuellt kommer brandlagerresten A5:3, som låg på fyllningen till den stora stensättningen A5, från den delvis förstörda brandgraven A52, vilken i så fall skulle ha innehållit fem olika djurarter. 24

A1 och A3, samt eventuellt även A52, skiljer sig sålunda tydligt från de övriga vikingatida brandgravarna på gravfältet genom de mycket stora benmängderna och ett innehåll av ovanligt många djurarter. Detta gäller även i jämförelse med de 16 vikingatida brandgravarna på gravfältet vid Dragonbacken, där den största benmängden var 2859,1 g och antalet djurarter i en samma grav var som mest fem (Bratt 2001:31-34). I regel innehöll dessa gravar inte över 700 g ben och vanligen två djurarter, oftast hund och fågel. Av det aktuella gravfältets 22 vikingatida skelettgravar innehöll 14 mer eller mindre väl bevarade skelett av människa. I två av de övriga gravarna fanns enbart tänder kvar efter den döda. Sex gravar saknade sålunda helt spår efter skelett, men eftersom de alla innehöll avlånga nedgrävningar och/eller typiska gravföremål har de bedömts som skelettgravar. Alla skelettgravar tycks ha varit enkelgravar. Inte i något fall kan djurben knytas till begravningarna, t ex genom förekomst i nedgrävningen för den döda. Totalt är 39 individer identifierade på gravfältet. Huvuddelen eller 32 av dessa är daterade till vikingatid, medan de övriga sju som ingår i norra gravgruppen är tämligen jämnt spridda över den långa perioden yngre bronsålder till vendeltid. Könsfördelningen bland de vikingatida begravningarna framgår av tabell 6 nedan. Den stora gruppen obestämda beror av att tio gravarna från 1982 års undersökning saknar osteologisk analys och endast i ett fall kan könsbedömas på arkeologiska grunder. Av de 14 individer som kunnat könsbedömas är dock fördelningen helt jämn mellan män och kvinnor. Andelen barn är låg, endast 18% av de bestämda individerna. Förhållandet är normalt för östra Sverige där andelen barn på gravfält från yngre järnålder ligger mellan 0 och 18% (Hedelin 1997). Dödligheten bland barn under denna tid bör enligt Hedelin ha motsvarat förhållandena under 1700-talet, d.v.s. 47%, vilket innebär att endast en mindre del av barnen gravlades under yngre järnåldern. Tabell 6. Människor i de vikingatida gravarna enligt osteologisk analys, kompletterad med arkeologisk bedömning Gravgrupp Antal ind M an Man? K vinna Kvinna? Barn Obest Norra 9 1 1 5 (3) 0 1 1 Mellersta 12 2 (1) 0 1 0 0 9 Södra 11 1 2 0 1 2 (1) 5 Totalt 32 4 3 6 1 3 15 Varav arkeologiskt bestämda individer inom parantes. Tabellen innehåller även de tio gravar som undersöktes 1982, vilka dock inte är osteologiskt analyserade och därför i alla utom ett fall (A36) har hamnat under kolumnen obestämda individer. Osteologiskt bestämda barn ligger mellan 1 och 14 år i ålder. Eftersom båda gravfälten vid Kalvshälla är totalundersökta finns det möjlighet att beräkna bosättningens storlek från folkvandringstid och fram till att gravläggningarna upphör under sen vikingatid. Bo Petré har genom sina undersökningar på Lovö i Uppland visat att en familj gravlade ca 10 personer per århundrade under perioden slutet av 25

äldre järnåldern och yngre järnålder (Petré 1997). Med denna beräkningsgrund har gravfältet vid Dragonbacken (RAÄ 20+67) bedömts omfatta två familjer under folkvandringstid och en under vendeltid (Bratt 2001:32-33). Genom totalundersökningen av gravfältet vid Kalvshälla bytomt finns det även möjlighet att beräkna Kalvshällas befolkning under vikingatid. Begravningarna vid Dragonbacken har daterats till perioden slutet av 300-talet till 900-tal. Enstaka begravningar har skett tidigare och parallellt i och intill den stora stensättningen A5 på gravfältet vid Kalvshälla bytomt. De vikingatida gravarna här har sannolikt tillkommit med början under 900-talet i samband med att gravläggningarna upphörde vid Dragonbacken. Det uppstår dock ett par problem om befolkningens storlek under vikingatid skall beräknas. För det första tycks gravar från 800-tal saknas nästan helt vid Kalvshälla (Bratt 2001:24). Ingen grav kan helt säkert dateras till detta århundrade. En del av 800-talsgravarna kan döljas bland de odaterade gravarna vid Dragonbacken som hänförts till vikingatid med stöd av den horisontella stratigrafin på gravfältet, men många av dessa kan också ha förstörts av den stora grustäkt som tidigare funnits på platsen. Ett annat problem är att det är svårt att datera gravar yngre än 900-tal och att det därmed inte går att fastlägga vid vilken tid gravläggningarna upphörde vid Kalvshälla. Det finns dock inga tydliga indikationer på att det skulle ha funnits gravar från 1100-talet på gravfältet. Trots dessa reservationer skall ett försök till beräkning av den vikingatida befolkningen vid Kalvshälla göras. Maximalt sju gravar skulle kunna hänföras till 800-talet. Alla dessa återfinns vid Dragonbacken och har i regel en grov datering till vikingatid. Tio gravar på samma gravfält kan dateras till 900-tal. Ytterligare 11 gravar på gravfältet vid Kalvshälla bytomt skulle kunna hänföras till samma århundrade. Detta gäller samtliga vikingatida begravningar i norra gravgruppen samt de tre brandgravarna i södra gravgruppen. Övriga vikingatida gravar på detta gravfält, 21 skelettgravar, skulle kunna dateras till 1000-talet. Sammanställt fördelar sig gravarna på de tre århundradena på följande vis: 800-tal: 7 st 900-tal: 21 st 1000-tal: 21 st Det blir en påfallande jämn fördelning mellan 900- och 1000-tal, vilket enligt Petrés beräkningsgrund för Lovö skulle kunna tolkas som att befolkningen vid Kalvshälla bestått av två familjer under dessa två århundraden. 800-talet skulle då ansluta till nedgången under vendeltid då endast en familj tycks ha varit bosatta på platsen. Resonemanget rymmer som framgått ovan en hel del osäkerheter, men att antalet gravar daterade till 900-tal stämmer så väl med antalet återstående yngre gravar tyder på att gravfältet vid Kalvshälla bytomt upphört någon gång i slutet av 1000-talet eller i början av 1100-talet. Fynden En viktig utgångspunkt vid redovisningen av fynden är medvetandet om skillnaderna mellan de olika gravskicken - kremering och jordande - vad gäller representativitet. I brandgravarna återfinns alltid bara en del, ofta bara en mindre del, av den ursprungliga 26

gravutrustningen, troligen p.g.a. både begängelsemetodens konsekvenser och rituella skäl (jfr Bratt 2001:35). Även i skelettgravarna har naturligtvis mycket försvunnit av naturliga skäl, men de föremål som deponeras reducerades troligen oftast inte under begravningsritualerna. I brandgravarna kan varken antalet bevarade fynd av olika typer och representationen av fyndkategorier i gravarna förväntas motsvara situationen på bålet före bränningen. Med anledning av detta kan inga säkra slutsatser dras om fyndsammansättningen i gravarna som baseras på antal fynd av en viss fyndkategori eller på frånvaro av vissa fyndkategorier. De föremål som påträffats i gravarna har systematiserats med hänsyn till funktion på följande sätt: amuletter, dräktdetaljer och smycken, vapen, personlig hygien, redskap, behållare samt övrigt. Den sista gruppen innehåller i huvudsak fynd som ingått som delar av föremål som inte gått att identifiera, t ex enstaka spikar, nitar, beslag, metalltenar o s v. Föremålen redovisas separat för de olika gravgrupperna eftersom dessa skiljer sig åt både kronologiskt och med hänsyn till dominerande gravskick. De tre gravgrupperna på gravfältet representerar tre kronologiska faser (med undantag för de tre äldre brandgravarna i södra gravgruppen), vilka med hänsyn till diskussionen i de föregående kapitlen grovt kan dateras till de perioder som framgår av rubrikerna nedan. Föremål knutna till gravar äldre än vikingatid finns endast i den stora stensättningen A5 och redovisas därför i det kapitel som särskilt berör denna anläggning. Brandgropen (A3760) från äldre bronsålder var fyndtom. Norra gravgruppen, ca 950 1000 e Kr Föremålsrikast var brandgravarna, medan de två vikingatida skelettgravarna i gravgruppen (A4:1 och A8) endast innehöll enstaka fynd. Amuletter förekom dels i form av en torshammarring, dels som miniatyrer av en skära och en lie. Torshammarringen påträffades i A1 i gravurnan, vilket är den vanligaste placeringen i de vikingatida brandgravarna i Mälardalen (Ström 1970:24). De två miniatyrerna, som båda var knutna till skelettgravar (A4 och A8) var dock inte placerade i gravgömman, utan återfanns i gravarnas fyllning. Miniatyrlien hittades in situ i östra kanten av A8. Denna är av brons, medan skäran tillverkats av järn (fig 20). Föremål knutna till klädedräkten saknades helt i gravarna. De få smycken som förekom, en bronsarmring och glaspärlor, påträffades endast i brandgravarna. Dessa är sannolikt alla knutna till kvinnor. Bronsarmringen, som var smal, slät och Fig 20. Miniatyrlien i A8 och miniatyrskäran i A4. delvis vriden, låg i den stora högen A3 i vilken en vuxen kvinna och ett barn (5-10 år) gravlagts. Glaspärlor framkom endast i två gravar, dels den överlagrade brandgraven i A4, vilken kan vara äldre än vikingatid, dels i den förstörda gravanläggningen A52. De sju pärlorna i A4:2 var enkla; enfärgade och oftast runda eller ringformade. I A52 fanns endast två enfärgade glaspärlor. 27

Medan smycken i regel är knutna till kvinnligt genus är vapen förknippade med män (Petré 1993). På gravfältet påträffades dock endast en del av en pil, en s.k. nock som sitter på pilens andra ände i förhållande till spetsen, vilken genom att vara skårad skall hålla pilen vid strängen vid anspänningen. Pilnocken låg i gravurnan till en av de vikingatida sekundärgravarna (A5:2) i den stora stensättningen A5. Mycket närliggande typer av pilnocken, dock av brons, har påträffats i den exklusiva båtkammargraven i en storhög vid Hedeby som dateras till första hälften av 800-talet (Wamers 1994:27-29). Utöver denna pilnock fanns i övrigt inga föremål som signalerar manligt genus i norra gravgruppen. Fig 21. Pilnocken i A5:2. Skala 1:1 Teckning: Mats Vänehem Fig 22. Pincetten i A4. Skala 1:1 Föremål som är förknippade med personlig hygien begränsade sig till några kammar och en pincett. Kammarna återfanns i tre brandgravar (A1, A3 och A52) och ytterligare en kam kan knytas till en förstörd brandgrav i fyllningen till A8. Klassifikationen av kammarna har i första hand skett efter Kristina Ambrosianis typologi (K Ambrosiani 1981). Av de totalt fyra kammarna från dessa gravar var en av A-typ (A8), två av B-typ (A3 och A52) och en atypisk (A1). Den senare ansluter i form och dekor närmast till en kam från en kvinnlig skelettgrav på Hemlanden vid Birka (Arbman 1940, Taf. 165:10). Pincetten, som påträffades under stenpackningen för ett förmodligen helt förmultnat skelett i A4, har också nära paralleller från Birkas gravar (jfr aa, Taf 170-171 och Waller 1984:183-190). Redskap var den största föremålskategorin, men dessa förekom ändå sparsamt i de flesta gravarna. Gravar med flera redskap representerade var sekundärgraven A5:15 i A5 där kniv och bryne påträffades, skelettgraven A8 med skobroddar och en kniv samt brandgraven A52 med sko- och hästbroddar samt nålhus och eventuellt en eldslagningsflinta. Gravar med enstaka redskap var brandgravarna A1 och A4:2, vilka båda innehöll fragment av vävtyngder. Dessa kan dock härröra från den underliggande boplatsen och därmed hamnat i gravarna sekundärt. De fyra lerkärl som påträffades i gravgruppen kom alla från brandgravar och har troligen i samtliga av dessa tre gravar (A1, A3 och A5:2) använts som benbehållare. En av de två lerkärl som framkom i A1 var till skillnad från det övriga enkla och odekorerade svartgodset från gravfältet ornerat med tre rader av ringformade intryck strax under skuldran. Liknande kärl med samma typ av dekor förekommer i flera gravar vid Birka (Arbman 1940, Taf. 238). De keramikfragment som också förekommer i större eller mindre omfattning i alla gravanläggningars fyllningar härrör sannolikt huvudsakligen från den underliggande boplatsens kulturlager. Fig 23. Det dekorerade lerkärlet i A1. Skala 1:2 Föremålsgruppen övrigt, d.v.s. delar eller fragment av olika föremål, förekom av naturliga skäl huvudsakligen i brandgravarnas brandlager. Vanli- 28

A nr maturus, 35-64 adultus, 18-44 infans, 0-14 kvinna, osteologisk man, osteologisk slagg lerklining harts flinta läderfrag järnrten järnmärla järnbleck bronsten järnspik järnnit järnbeslag bronstråd bronsbeslag keramik lerkärl vävtyngd eldsagningsflinta bryne kniv nålhus m synål hästbrodd skobrodd kam pincett pilnock pärlor, >3 glaspärla bronsarmring torshammarring miniatyrskära/-lie gravskick 1 b x? x x x (x) x x x x x x x? x 3 b x x x x x x x x x x x 4:1 s ( x) x ( x) ( x) A 4:2 b (x) x x x (x) x x? x 5:2 b x x x x 5:15 b x x x x 8 s/b (x) (x) (x) x (x) x (x) x x (x) (x) x x 2 52 b x x x x x x? x x x x x x x x x x A x Anm. X inom parantes innebär att föremålet påträffats i gravens fyllning. A=arkeologisk könsbedömning. Gravskick=b:brandgrav, s:skelettgrav. 60 nitar och 60 spikar i A52; eventuellt båtbegravning. Tabell 7. Gravar i norra gravgruppen daterade till vikingatid. 29

gast var nitar, spikar och beslag av järn samt flintavslag. De senare och den lerklining som påträffades i en grav (A52) kommer sannolikt också från den underliggande boplatsen. Se tabell 7. Mellersta gravgruppen, ca 1000 1050 e Kr Den mellersta gruppen utgjordes uteslutande av skelettgravar och var med ett undantag föremålsfattiga. Den senare var en ovanligt välutrustad mansgrav (A36) som var belägen mitt i gravgruppen och saknade markering ovan mark (Sander 1996). Skelettet var dock helt förmultnat, men föremålssammansättningen visade att den döde varit en man. Denne var försedd med ett ringspänne av brons i axelhöjd och i midjetrakten låg en samling föremål såsom bleck och eventuellt beslag av silver med filigran- och granuleringsarbete, en bronssölja, eventuellt ett fragment av ett eldstål, en kniv, delar av två pärlor av glas respektive karneol, samt trärester och möjligen fragment av ett flätat snöre. Amuletter av järn i form av tre eldstålsformade ringar och en ring med ett hänge format som en miniatyrskära påträffades i två av gravarna (A13 och A16), vilka också var de största anläggningarna i gravgruppen. Samtliga ringar påträffades vid gravarnas kantkedjor. I anslutning till ringarna hade också andra metallföremål deponerats. Intill den eldstålsformade ringen i kantkedjan till A13 framkom ett kulformigt viktlod, spetsen av en kniv eller skära, ett par spetsiga järntenar, eventuellt en syl och ett par järnöglor. Vid en av de tre ringarna i A16 låg delar av en ringbrynja! Samtliga föremål tycks vara avsiktligt placerade i kanterna av gravarna av rituella skäl. Föremål som kan knytas till själva begravningen, d.v.s. en placering i nedgrävningen för den döda, var ytterst få. Bortsett från det ovan beskrivna undantaget (A36) förekom oftast endast ett föremål Fig 24. Eldstålsformad ring (F13) och det var vanligen en kniv. Tre av de tolv gravarna och fragment av en ringbrynja från saknade helt spår efter föremål i anslutning till den döda A16 (nedan). Skala 1:1 (A16, A21 och A31). Knivarna påträffades i sju av gravarna där de oftast var placerade vid huvudet, annars i midjehöjd. I en av gravarna (A25) hade kniven ett fragmentariskt träskaft omlindat med silvertråd och delar av en slida i läder i behåll. Här fanns också också en järnhank till ett helt förmultnat träkärl. I en annan grav (A13) hade den döde fått med sig ett helt vikingatida mynt, en s.k. Kölnefterprägling från perioden 1025-50, placerad vid vänstra armbågen eller i högerhanden. De enstaka vikingatida mynt som ibland förekommer i tidens gravar brukar tolkas som Karonsmynt (Gräslund 1967). Denna sed anses gå tillbaka på den antika föreställningen att den döde måste betala färjkarlen Karon för färden över floden Styx till dödsriket. Av övriga föremål i gravarna påträffades endast en sammansatt dubbelkam (A22). De keramikskärvor och i ett fall en knacksten som framkom i gravarnas fyllningar och kistnedgrävningar härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. Se tabell 8. 30

A nr Und 1982 adult, 18-79+ senilis, 50-79 maturus, 35-64 adultus, 18-44 infans, 0-14 kvinna, osteologisk man, osteologisk harts flinta keramik silverbeslag/-bleck järnrten järnbleck hasp järnspik järnhank kistspikar knacksten eldsagningsflinta bryne kniv eldstål viktlod skobrodd kam ringbrynja glaspärla karneolpärla sölja ringspänne vikingatida mynt amulettring gravskick 12 s x x x x 13 s (1) x (x) (x) x (x) x (x) (x) x x x 16 s (3) (x) (x) (x) (x) x (x) (x) (x) x x 17 s x x x x 19 s x x x 21 s x 22 s x x x 23 s x x 25 s x x x x x 31 s x 36 s x x x x x? x x? x x A x 83 s x Anm. X inom parantes innebär att föremålet påträffats i gravens fyllning. A=arkeologisk könsbedömning. Gravskick=b:brandgrav, s:skelettgrav. Tabell 8. Gravar i mellersta gravgruppen daterade till vikingatid. 31

Fig 25. Den vendeltida sköldniten (F1) i kanten till A72. Skala 1:1. Södra gravgruppen, ca 1050 1100 e Kr Liknande amulettringar av järn som påträffades i två gravar i mellersta gravgruppen förekom här spritt över större del av gravgruppen. Totalt framkom 60-talet ringar i sju av gravgruppens tolv gravar. De förekom i både i brand- och skelettgravar och var med ett undantag placerade i gravarnas fyllningar utanför gravgömman eller kistnedgrävningen eller i anslutning till kantkedjorna. En stor del av ringarna totalt 40 stycken - låg koncentrerade i brandgraven A58. Deponerade i liknande lägen som järnringarna var även en miniatyrskära och ett hänge formad som en skära, vilka påträffades i två skelettgravar (A39:3 respektive A42). Även hästbroddar, spikar, nitar, länkar och tenar av järn förekom i fyllningarna på samma sätt, särskilt i skelettgravarna A14, A38 och A42. Särskilt anmärkningsvärd i detta sammanhang är den vendeltida sköldnit som påträffades strax utanför SSÖ-kanten av A72, vilken kan ses som en parallell till brynjefragmentet vid A16. De tre brandgravarna (A29, A39:2 och A58) i den södra gravgruppen var fattiga på föremål i gravgömman. En av dessa (A29) innehöll inget annat än harts. De övriga två innehöll lerkärl som fungerat som benbehållare. I övrigt fanns främst spikar och nitar samt en gul glaspärla (i A39:2) och ett par broddar (i A58), bl.a. en hästbrodd. Föremål som kan knytas till själva begravningen i skelettgravarna var få även inom den södra gravgruppen. Hälften av dessa saknade helt spår efter föremål i anslutning till den döda (A27, A38, A42 och A72). Liksom i mellersta gravgruppen var knivar vanligast, vilka påträffades i tre gravar, i två av fallen i kombination med brynen. Två av skelettgravarna innehöll ett lerkärl, troligen avsett för mat eller dryck, som placerats i den ena änden av nedgrävningen för den döda (A39:3 och A84). Det ena av lerkärlen som låg vid fotänden i en barngrav (A39:3) var tillverkad som en miniatyr. I barngraven och i en skelettgrav (A14) med en vuxen man påträffades Karonsmynt. I båda fallen utgjordes dessa av tyska mynt, daterade till perioden 1038-57, respektive 991-1040. De keramikskärvor, flinta och lerklining som framkom i gravarnas fyllningar och kistnedgrävningar härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. Se tabell 9. Amuletter i de vikingatida gravarna Ett säreget drag på gravfältet är det stora antalet amuletter av järn som förekom spridda i en stor del av de vikingatida gravarna. De utgörs främst av mindre ringar, ibland i eldstålsform med eller utan hängen, men även av miniatyrer av liar och skäror. Amulettringar från vikingatid förknippas vanligen med s.k. torshammarringar, men det förekommer även andra rituella ringar, främst av eldstålsform, under samma tid och inom samma utbredningsområde, d.v.s. i Uppland, Södermanland och Åland under perioden 800-900-tal (Ström 1970:38ff, Isaksson 1992, Nilsén 1992:19f). Oftast har sådana amulettringar påträffats i några enstaka exemplar, men från Uppland finns flera fall med större ansamlingar såsom på gravfält RAÄ 19 i Järfälla. Intressant är att alla dessa övriga fall är från grannsocknarna Spånga och Solna. I Spånga har större ansamlingar av amulettringar påträffats på två platser, dels på ett gravfält vid Vällingby Storgård (Biörnstad 32

A nr Und 1982 adult, 18-79+ maturus, 35-64 adultus, 18-44 infans, 0-14 kvinna, osteologisk man, osteologisk lerklining harts flinta järnrten Järnring/-länk järnbleck järnspik järnnit läderfrag kistspikar keramik lerkärl vävtyngd bryne kniv hästbrodd skobrodd nyckel glaspärla vikingatida mynt amulettring miniatyrskära gravskick 14 s (4) x x x x (x) (x) x x x x 27 s ( x) x 29 b ( 6) ( x) ( x) x x 38 s 1(4) (x) x x (x) (x) (x) (x) x? x 39.2 b (1 ) x x x A x 39.3 s ( 1) ( 2) x x x ( x) x 41 s ( 3) x x x x x x 42 s (1) (x) (x) x x (x) (x) (x) (x) 58 b (40)? x x x x (x) x? x 72 s x A? 84 s x? x x x x x x Anm. X inom parantes innebär att föremålet påträffats i gravens fyllning. A=arkeologisk könsbedömning. Gravskick=b:brandgrav, s:skelettgrav. Tabell 9. Gravar i södra gravgruppen daterade till vikingatid. 33

1955:41-43, Ström 1970:46), dels på ett gravfält och en boplats vid Kymlinge (Biuw 1992:134-135, Isaksson 1992:10-18). Motsvarande fynd i Solna gjordes på ett gravfält vid Frescati (Thålin-Bergman 1984, Ström 1970:43-45). Tyvärr har ingen samlad forskning bedrivits på amulettringar och den kunskap som finns för närvarande går i huvudsak tillbaka på den korta genomgång av föremålskategorin som Krister Ström gör i sin licentiatavhandling om torshammarringar från 1970. De eldstålsformade ringarna förekommer dels i större format, stora som halsringar, dels i mindre storlek, såsom på gravfält RAÄ 19. De större ringarna påträffas oftast i boplatslager och som lösfynd till skillnad mot torshammarringarna av järn som närmast regelmässigt hör hemma i gravar från vikingatid, främst 900-tal. Deras datering är också vidare eftersom de visat sig förekomma både under folkvandringstid och vikingatid. De mindre eldstålsformade ringarna och enklare ringar av järn förekommer också oftast i gravar. Däremot förekommer dessa aldrig i själva gravgömman som är det typiska läget för torshammarringarna, vilka vanligen placerats på benen i gravurnan. De mindre amulettringarna är så gott som alltid deponerade i fyllningen eller kanten till graven. Den vanligaste åsikten är att dessa har placerats i gravarna sekundärt. De hängen som förekommer på eldstålsformade ringar är enligt Ström vanligen miniatyrskäror som ofta är tre till antalet. Hängena kan också vara formade som stavar, yxor och ullsaxar, men även hela föremål såsom broddar kan vara böjda kring amulettringen. På de mindre eldstålsformade ringarna saknas dock hammarliknande miniatyrer och spiraler som är vanliga på torshammarringar. Någon djupare analys av de vikingatida amulettringarnas kulturella och religiösa symbolik har aldrig gjorts. Vanligen görs tolkningarna med utgångspunkt i att de föremål som avbildas skall uppfattas som attribut för olika gudomar. Hammaren på torshammarringarna förknippas med Tor, vilket bl.a. styrks av bildristningar på runstenar och den fornnordiska litteraturen (Ström 1970:48ff). Miniatyrstavar har tolkats som trollstavar och förbundits med guden Oden som på flera ställen i den fornnordiska litteraturen skildras som trollkarl och utövare av sejd (Arrhenius 1961:158). Som Birgit Arrhenius påpekat finns det dock inget belägg i de fornnordiska källorna för att förbinda skäran, lien och spaden med guden Frö vilket varit gammal tradition inom forskningen. Hon menar dock att de skall uppfattas som allmänna fruktbarhetssymboler, vilka även kan förknippas med andra gudar såsom Tor, Oden och gudinnan Freja. Den nordiska mytologin visar att även dessa gudomar har samband med fruktbarhetskult. Amuletterna från gravfältet består av miniatyrer av en lie och två skäror, 12 eldstålsformade ringar, 54 enkla ringar, varav två torderade. Två av de eldstålsformade ringarna och tre av de enkla ringarna är försedda med hängen, med ett undantag ett hänge per ring. En ring är försedd med två hängen, en skära och en ten. Utöver dessa påträffades också ett hänge utan ring. Av de totalt sju hängena dominerar skäror som uppträder i fyra fall, medan spade, ring och ten förekommer enstaka. De eldstålsformade amulettringarna är runda eller ovala och 27 till 84 mm i diameter, med ett undantag för en större ring som har en diameter på 123 mm. Deras tvärsnitt är utplattat rektangulärt. Ringarna är inte helt sammansmidda utan ändarna är lagda omlott eller böjda och krokade i varandra. De enkla ringarna varierar mindre i storlek och är 26-76 mm i diameter, dock oftast 30-50 mm (38 stycken). Deras tvärsnitt är oftast runt, men något utplattade rektangulära förekommer också. De enkla ringarna är också oftast inte smidda ihop utan sammanbundna på samma sätt som de eldstålsformade ringarna. 34

Fig 26. Exempel på eldstålsformade amulettringar (A14, F6 till vänster och A41, F9 till höger). Skala 1:1. Ett genomgående drag för amuletterna är att de närmast som regel var placerade i gravarnas fyllning eller kantkedjor, endast en påträffades i själva gravgömman. Den senare som utgjordes av en eldstålsformad ring låg en dryg decimeter ovan skelettet i graven A38 i södra gravgruppen. Endast två amuletter påträffades dock tydligt avskilt från gravarna. Det var två enkla ringar, den ena med hängen (skära och ten). En av dessa var placerad intill ett stenblock som låg mellan gravarna A38, A41 och A58. Något särskilt väderstreck tycks inte ha föredragits vid deponeringen av amuletterna i gravarna. Som framgått av föregående kapitel förekom även andra järnföremål i liknande lägen som amuletterna, vilka därför kan antas ha deponerats i samma rituella sammanhang. I den mellersta gravgruppen framkom dels ett kulformigt viktlod, spetsen av en kniv eller skära, ett par spetsiga järntenar, eventuellt en syl och ett par järnöglor i anslutning till en eldstålsformad amulettring i kantkedjan till A13, dels delar av en ringbrynja vid ringarna i A16. I den södra gravgruppen förekom hästbroddar, spikar, nitar, länkar och tenar av järn deponerade i gravfyllningarna på samma sätt, särskilt i skelettgravarna A14, A38 och A42. En vendeltida skölnit påträffades också i kanten till A72. Amuletternas fördelning på gravfältet framgår av tabell 10. I norra gravgruppen påträffades endast två amuletter i form av miniatyrer av en skära och en lie i två skelettgravar med kvinnor (A4 och A8). Även i den mellersta gravgruppen förekom amuletter endast i två av gravarna; en enkel ring och två eldstålsformade i Fig 27. Exempel på enkla ringar (A39:3, F30 till vänster och A75, F1 till höger). Skala 1:1. 35

A16 och en eldstålsformad ring i A13. Båda gravarna innehöll män. Huvuddelen eller 57 av amulettringarna låg i eller i anslutning till åtta av de totalt 12 gravarna i den södra gravgruppen. Båda män, kvinnor och barn finns representerade i gravarna med amulettringar. Hela 39 stycken av ringarna låg dock koncentrerade till brandgraven A58, vilken innehöll en vuxen kvinna. Utöver denna grav var ytterligare två brandgravar (A29 och A39:2) försedda med amulettringar, medan de övriga var skelettgravar. Eftersom metalldetektor inte användes vid delundersökningen av gravfältet 1982 finns det viss risk för att ytterligare gravar, främst i den mellersta gravgruppen, kan ha innehållit amulettringar. Tabell 10. Fördelningen av amuletter på gravfält RAÄ 19 Gravgrupp A nr Gravskick Eldstålsformad Ringformad Skära/lie Totalt Norra 4 Skelett-/brandgrav 1 1 8 Skelett-/brandgravar 1 1 Mellersta 13 Skelettgrav 1 1 16 Skelettgrav 2 1 3 Södra 14 Skelettgrav 4 4 29 Brandgrav 7 7 38 Skelettgrav 1 4 4 39:2 Brandgrav 1 1 39:3 Skelettgrav 1 1 1 3 41 Skelettgrav 2 1 3 42 S kelettgrav 1 (hänge) 1 58 Brandgrav 39 39 73 Lösfynd 1 1 75 Lösfynd 1 1 Totalt 12 54 4 7 Amuletternas symboliska betydelse är som framgått ovan oklar och det är därför svårt att tolka och försöka förstå bakgrunden till deponeringen av amulettringarna på gravfältet. En viktig fråga i sammanhanget är om ringarna på gravfält RAÄ 19 deponerats i samband med begravningen eller senare. Den går dock inte säkert att besvara, men i den äldsta graven (A23) på Kalvshällas äldre gravfält vid Dragonbacken fanns två mindre amulettringar, varav en eldstålsformad, i gravens yta som måste ha placerats där en betydlig tidsrymd efter att själva begravningen ägt rum (Bratt 2001:53). Graven dateras till slutet av yngre romersk järnålder och de mindre eldstålsformade amulettringarna förekommer som ovan nämnts först under vikingatid. Placeringen av amuletterna i kanterna och ytligt i gravfyllningarna och inte i gravgömman kan också tyda på att deponeringen skett sekundärt. Vidare kan koncentrationen av ringarna till södra gravgruppen tolkas som att samtliga av dessa placerats ut på gravfältet under en kortare koncentrerad period snarare än successivt i gravarna en viss tid efter begravningen. A58 med närmare 60% av ringarna framstår som en särskilt betydelsefull grav i detta sam- 36

manhang. Däremot tycks det inte finnas någon särskild koppling mellan gravskicket eller den dödes kön eller ålder, både män, kvinnor och barn finns representerade i gravarna med amulettringar. Det finns en skillnad mellan mellersta och södra gravgruppen som kan vara betydelsefull i sammanhanget. Mellersta gravgruppen var anlagd på behörigt avstånd från den norra med sina hedniska brandgravar. I södra gravgruppen låg äldre brandgravar däremot direkt vid sidan av skelettgravarna och de hedniska amuletterna har deponerats i båda typerna av gravar. Det tyder på att deponeringen av ringarna inte handlat om någon motsättning mellan hedniskt och kristet. Med utgångspunkt i dessa iakttaganden skulle följande hypotes om bakgrunden till deponeringen av amulettringar på gravfältet kunna formuleras: Amulettringarna deponerades i gravarna på gravfältet under en kortare period under senare hälften av 1000-talet, troligen någon gång under den period då skelettgravarna A38, A39:3 och A41 anlades. Koncentrationen av amulettringar till området med dessa gravar tyder på detta och att de här förekommer både i tydliga och mindre framträdande gravar. Utanför denna koncentration fanns ringarna främst i de större välbyggda gravarna såsom A13, A14 och A16. Genom att begrava sina döda i anslutning till de äldre brandgravarna och genom att offra de hedniska amulettringarna och andra metallföremål i tidigare begravningar sökte kalvshällaborna stöd hos sina förfäder i en tid av politisk oro. Nu var det viktigt att åkalla alla gudar och förfäder oberoende om de varit hedningar eller kristna. Till skillnad från första hälften av 1000-talet med mer stabila maktförhållanden framstår den senare delen av århundradet som betydligt mer orolig, särskilt åren kring 1070 då flera rivaliserande tronpretendenter stred om makten (Harrison 2002:73-75). En förfäderskult med rötter i den hedniska tiden kan mycket väl ha hållits levande så länge gårds-/bygravfälten nyttjades under missionstiden. Enligt den norröna litteraturen utgjordes dock gravoffren oftast av mat och dryck (Näsström 1999). En alternativ hypotes om varför amulettringar spritts på gravfältet skulle kunna ta sin utgångspunkt i gengångaren i A12. Det finns flera historier bland de isländska sagorna som berättar om döda som inte finner ro i sin grav och istället hemsöker de levandes värld (F Ström 1985:219f). Kalvshällabornas upplevelse av den döde i A12 som en gengångare kan därefter skapat ett behov av att försäkra sig om att de döda inte skulle gå igen genom att fästa dem vid graven med hjälp av amulettringarna och/eller de järnföremål som påträffats i samma kontext. Enligt folktron ansågs det att en bit stål eller brännvin gav den döde ro i graven och på så sätt hindrade denne att gå igen (de Pourbaix 1996:15). Hypotesen styrks av det faktum att amulettringarna uppträder i alla de gravar som med hänsyn till den horisontella stratigrafin på gravfältet är yngre än A12 som undersöktes av länsmuseet 1997-98. Avsaknaden av ringar i de flesta av UV utgrävda gravar söder om A12 kan vara en effekt av att metalldetektor inte användes vid denna undersökning. Anläggning 5 gravläggningar under 1500 år Den norra gravgruppen och gravfältet över huvudtaget domineras av den stora stensättningen A5. Gravanläggningen tolkades inför undersökningen p.g.a. de monumentala måtten och undersökningsresultaten från 1982 års undersökning som en vikingatida storhög. Den visade sig dock rymma en betydligt längre och komplexare historia, med början redan under yngre bronsålder. 37

Undersökningen Före undersökningen framstod anläggningen som en välbevarad, flack hög, ca 18 m i diameter och 1,4 m hög. Avtorvningen och framrensning visade att A5 utgjordes av en högliknande stensättning med en stenpackning, av 0,5-0,8 m stora stenar och block, som glesnade in mot mitten. Det översta myllskiktet (ca 0,35 m tjockt) och fyllningen i anläggningens yttre delar var stört av sentida föremål såsom buteljglas, taggtråd, tegelsten mm. I övrigt var stensättningen skadad genom att en jordkällare till ett tidigare intilliggande torp grävts in ca 4 m i anläggningen från väster. I samma område var stenpackningen förstörd genom att Enköpingsvägen breddats in över anläggningens västra kant. På anläggningens södra del framkom en skadad tresidig stensättning (A5:2), tolkad som en treudd främst av kronologiska skäl, med kantkedja och 6,5-7 m långa sidor, vars ena spets sträckte sig in mot den högliknande stensättningens centrum. Treudden utgjordes av en enskiktad stenpackning av huvudsakligen 0,25-0,35 m stora stenar. Stenpackningen var delvis förstörd och östra spetsen var helt borta. Norra spetsen hängde p.g.a skadorna inte längre samman med stenpackningen i övrigt. Under en oval, klyvd täcksten på insidan av denna spets, vilken utgjordes av Fig 28. Treudden, A5:2, på stensättningens södra del efter rensning, från tre kantstenar, framkom ett intakt lerkärl nedgrävd i en grop. Halva kärlet sydväst. innehöll tätt packade brända ben och bland benen nära bottnen påträffades en pilnock av ben eller horn, vilken som tidigare nämnts dateras till 800-talet. Benen härrör från en vuxen man. Under treudden framkom ett skärvstenslager som vid framrensning visade sig omfattade hela den centrala delen av den stora runda stensättningen. Detta lager täckte en central stenpackning i den runda stensättningen som var närmast oval, dock något oregelbunden, ca 9,5x10,5 m stor och ca 1 m hög. Utanför denna stenpackning utgjordes den stora runda stensättningen av en jordblandad relativt tät stenfyllning i ett skikt bestående huvudsakligen av 0,5-0,7 m stora block. Den till större delen skärvstenstäckta centrala stenpackningen begränsades av vad som uppfattades som en kantkedja, vilken dock saknades i sydväst. Kantkedjan bestod både av stenblock, ca 1-2,5 m stora, och större stenar, ca 0,4-0,7 m stora. Från östra sidan av kantkedjan tycktes packningen utbyggd och begränsad i nordöst och sydväst av en grov kantkedja av 0,7-1,1 m stora block. Inom kantkedjorna och ca 0,5 m utanför desamma sträckte sig en stenpackning som till större delen täcktes av ett skärvstenslager, ca 0,1-0,2 m tjockt bestående av skärvig och skörbränd sten, ca 0,05-0,2 m stora, fläckvis sotig mylla med enstaka keramikskärvor, enstaka förekomster av bränd lera och obrända ben. I skärvstenslagret till den uppfattade utbyggnaden i öster framkom fragment av en eldbock och två löpare (F12 och 13). På utsidan av utbyggnadens kantkedjeblock i öster påträffades en järnskära (F10). 38

A5 N Källargrund 1 m A5 profil från NV 6 4 7 2 2 1 2 2 1 3 5 5 9 8 5 6 5 8 8 5 1 m Fig 29. Plan av A5 efter avtorvning och rensning samt profil NÖ-SV. 39

Under skärvstenslagret framkom en tät flerskiktad stenpackning av blandat stenmaterial, vilket utgjordes av 0,2-0,6 m stora stenar. Fyllningen mellan stenarna bestod av mylla med inslag av enstaka kolbitar, keramikfragment och obrända ben. Under stenpackningen framkom i norra delen obrända ben och enstaka större bitar av bränd lera och lerklining. Vid borttagandet av stenpackningen framkom tre sekundärgravar, varav en benkoncentration (A5:15), ytligt nära centrum, och ett brandlager (A5:14) samt under detta, delar av skeletten från två människor i utbyggnaden, intill den inre kantkedjan (5:16). Fig 30. Lodfoto av den centrala stenpackningen i A5 med skärvstenslager. Intill benkoncentrationen (A5:15) påträffades ett skifferbryne (F14) och en järnkniv med trärester. Benen kommer från en vuxen osäker kvinna (18-44 år) samt hund och fågel. En 14 C-analys av kol från benkoncentrationen daterar begravningen till perioden 680-1020 e Kr (kalibrerat, 95,4% sannolikhet). De övriga två begravningarna saknade föremål. Brandlagret (A5:14), vars ben härrör från en vuxen man (35-63 år), kunde 14 C-dateras till perioden 390-650 e Kr (kalibrerat, 95,4% sannolikhet). Skelettdelarna (A5:16) under brandlagret kommer från ett barn, ca 10 år gammalt, och en vuxen individ. De är 14 C-daterade till perioden 70-420 e Kr (kalibrerat, 95,4% sannolikhet), d.v.s. romersk järnålder. Brandlagret är sålunda yngre och nedgrävningen av detta i stenpackningen har bidragit till att de överlagrade obrända skelettresterna delvis rörts om. P.g.a. detta och att skeletten endast är bevarade till en mindre del är det svårt att avgöra på vilket sätt de placerats i stenpackningen. Bevaringsförhållandena tycks dock vara likvärdiga i hela utbyggnaden varför fler skelettrester borde ha varit bevarade om det rört sig om en vanlig begravning med komplett skelett. När skärvstenslagret avlägsnats blev det också tydligt att stenpackningen fortsatte ut i söder som en rektangel. Denna packning bestod av 0,2-0,4 m stora kantiga och rundade stenar och saknade till större delen ett täckande skärvstensskikt. Direkt norr om den rektangulära stenpackningen fanns en stenfri yta, vilken troligen uppstått genom att ett Fig 31. Eldbock från skärvstenslagret på den centrala stenpackningen i A5. Skala 1:2. Fig 32. På utsidan av utbyggnadens kantkedjeblock i öster påträffades denna järnskära (A5, F10). Skala 1:2. 40

block i den ovala stenkretsen avlägsnats. Under stenpackningen framkom en rektangulär nedgrävning synlig som en mörkfärgning i markytan, 1,9x0,53 m stor. I botten av nedgrävningen, vilken var orienterad i närmast Ö-V låg ett välbevarat skelett (A5:17) av en vuxen kvinna utsträckt på rygg med armarna efter sidorna och med huvudet i väster. Inga föremål påträffades i anslutning till skelettet, men ett skelettprov kunde 14 C-dateras till perioden 380 f Kr - 10 e Kr (kalibrerat, 95,4% sannolikhet), d.v.s. förromersk järnålder. Spritt i jordfyllningen mellan stenarna i stenpackningen och under densamma framkom enstaka obrända ben från både människa och djur. En större koncentration framkom i sydvästra delen i form av rörben och delar av två djurkranier inom en ca 1,7x0,5 m stor yta (F16-20). Rörbenen påträffades under stenpackningen, medan kranierna (F19) låg mellan stenarna. Av de senare låg en del av en käke av nöt överst och under denna kraniet av ett ungt får. Intill ett av rörbenen (F16) påträffades delar av en järnring (F15). (Se tabell 11). Fig 33. Kvinnan från förromersk järnålder (A5:17) från öster. Centralt i stenpackningen framkom ett benlager (A5:18), 0,9x1,0 m stort och 0,22 m tjockt, mellan stenarna. Inga föremål påträffades i anslutning till gravgömman. Botten på benlagret utgjordes av en ca 1,8x2,0 m stor mörkfärgning mot det underliggande kulturlagret. I anslutning till denna mörkfärgning i nordväst framkom ytterligare en mörkfärgning (A5:19), under den centrala stenpackningen, som var oregelbunden och ca 1,85-0,9x2,5 m stor. I denna påträffades rester av trä (F21). De brända benen i benlagret (A5:18) var sotfria och härrör från en vuxen (osäker) man. Träkol från benkoncentrationen kunde 14 C-dateras till perioden 810-380 f Kr (kalibrerat, 95,4% sannolikhet), d.v.s. främst yngre bronsålder. Benlagret är den äldsta begravningen och är sålunda primärgraven i A5. När all sten avlägsnats i den centrala stenpackningen framstod den tidigare delvis skönjbara kantkedjan som en närmast oval stenkrets, 6x6,7 m stor (N-S), dock öppen i sydväst, med en halvrund stenkrets (tidigare uppfattad som en utbyggnad), 3x3,5 m stor i anslutning till den östra sidan. Stenarna i den större stenkretsen var huvudsakligen 0,4-1 m stora och främst rundade, men även skarpkantade. I västra delen av kretsen ingick Tabell 11. Obrända ben i fyllningen till den centrala stenpackningen i A5 (angivet i g) Läge (kvadrant) Människa Häst Nöt Nöt/häst Får/get Obestämt Totalt Norr 0 0 121, 0 0 0 29, 1 150, 1 Öster 6, 3 7, 3 3, 4 16, 5 3, 7 3, 8 41, 0 Söder 166, 6 15, 6 36, 1 4, 9 0 11, 9 235, 1 Väster 25, 6 0 206, 2 0 1, 2 17 250, 0 Totalt 198, 5 22, 9 366, 7 21, 4 4, 9 61, 8 676, 2 41

S S ett markfast block, 1,2x2,5 m stort, som avvek kraftigt från de övriga stenarna genom sin storlek. Den halvrunda stenkretsen bestod också av både rundade och skapkantade stenar och block, ca 0,4-1,2 m stora. Stenkretsarna, liksom större delen av hela gravanläggningen i övrigt vilade på ett ca 0,1 m tjockt kulturlager. I öster låg gravanläggningen direkt på en berghäll. När kulturlagret avlägsnades i samband med undersökningen av boplatsen 1998 framkom ett 40-tal boplatsanläggningar Fig 34. Stenkretsarna i den centrala stenpackningen frilagda, från på platsen för A5. Nio av dessa, tre sydöst. stolphål, en härd och fem mörkfärgningar, överlagrades av den centrala stenpackningen i stensättningen. Stolphålen ingick i västra gaveln till ett treskeppigt långhus (nr 12). Huset sträckte sig från sydöst in mot centrum av den centrala stenpackningen och två av stolphålen som eventuellt ingått i husgavelns mitt låg inom sotlagret för primärgraven. N Hus 12, begränsning A5, begränsning Anläggning hus 12 0 5 m Fig 35. Relationen mellan hus 12 och A5. 42

Anläggningens byggnadshistoria Såsom framgår av beskrivningen ovan är den stora stensättningen A5 resultatet av flera byggnadsfaser. Nedan följer ett försök till tolkning av A5:s byggnadshistoria: A5 placerades på den centrala delen av den förhistoriska boplatsen vid Kalvshälla. Före tillkomsten av anläggningen fanns utomhushärdar och långhus på platsen. Den första fasen utgjordes eventuellt av de två sammansatta stenkretsarna. Deras megalitiska karaktär och den decentrala placeringen av primärgraven i den ovala stenkretsen antyder att stenkretsarna ursprungligen kan ha haft en annan, särskild funktion, eventuellt som en kultanläggning, innan de byggdes in i den första gravanläggningen. Stenkretsarna måste vara yngre än boplatsens äldsta fas, eftersom de överlagrade kulturlager och boplatsanläggningar, men bör med hänsyn till 14 C-dateringen av primärgraven ha tillkommit någon gång under yngre bronsåldern. En märkligt nära parallell till dessa stenkretsar framkom i en skärvstenshög vid undersökningarna 1993-94 av en bronsålderslokal vid Ringeby i Kville socken, Östergötland (Kaliff m fl 1996, 1997). Platsen var här främst utnyttjad som grav- och kultplats, men spår efter begränsade boplatsaktiviteter fanns också. Vid Kalvshälla var dock förhållandena omvända, d.v.s. platsen dominerades under yngre bronsåldern av boplatsaktiviteter, med begränsade inslag av rituell karaktär såsom brandgropen A3760 och primärgraven i A5, vilka är de enda kända gravarna från denna period. På samma sätt som i A5 framträdde de två sammanhängande stenkretsarna i anläggningens yta (jfr fig 30 lodfoto med fig 36 som är fig 11 i Kaliff 1997). Medan den centrala stenpackningen i A5 bara hade ett ytskikt av skärvsten ingick stenkretsarna vid Ringeby som nämnts i en massiv skärvstenshög, vilken dock saknade spår efter begravningar. Däremot täckte den ett mörkt, sotigt kulturlager som innehöll keramik och ett stenfundament med anslutande härdgrop och stolphål. Intill skärvstenshögen fanns också ett stenblock med rester efter minst fem krossade lerkärl. Två 14 C- prover från skärvstenshögen daterades till perioden 772-376 f Kr, vilken sammanfaller väl med dateringen av primärgraven i A5. Anders Kaliff tolkar den komplexa anläggningen som en plats för offer och olika ritualer (Kaliff 1997:58). Det finns dock inga spår som talar för att stenkretsarna ursprungligen fungerat som en kulteller offerplats, t ex i form av keramikdepåer såsom vid Ringeby. I och för sig kan sådana rester ha städats bort om anläggningen gjordes om till grav. Tills vidare får dock förslaget att stenkretsarna från början fungerat som en kultplats på boplatsen förbli en hypotes. Mot slutet av yngre bronsålder eller vid övergången till järnåldern i samband med tillkomsten av primärgraven (A5:18) byggdes den centrala stenpackningen genom att de sammanbyggda stenkretsarna fylldes med sten och jord. Fig 36. Plan över skärvstenshögen A618 på bronsålderslokalen vid Ringeby i Östergötland (Kaliff 1997:60). De två sammanhängande stenkretsarna är märkligt lika stenkonstruktionen i A5 vid Kalvshälla. 43

Fig 37. 14 C-dateringarna av de fem tillfällen när människor begravts eller grävts ned i A5 har en märkligt jämn fördelning över tiden. Fyndet av järnringen under stenpackningen motsäger inte en datering till yngre bronsålder eftersom järnföremål har förekommit i Mälardalen från period III och i högre utsträckning från period VI (Hjärthner-Holdar 1993:178). Eventuellt är mörkfärgningen med trärester (A5:19) under stenpackningen i den ovala stenkretsen spår efter bålplatsen. De spridda obrända benen efter människa och djur i jordfyllningen mellan stenarna kring primärgraven måste ha deponerats i samband med uppbyggnaden av stenpackningen. Människobenen representerar endast mindre rester av skelett (totalt ca 200 g) som inte ligger i anatomisk ordning. Bland benen kan identifieras tänder och delar av överarm, armbågsben, fot och eventuellt lårben. Det går inte bestämma kön men benen härrör från minst två vuxna individer. Djurbenen kommer från häst, ko och får/get. De obrända benen kan tolkas som spår av offerhandlingar vid gravläggningen av den döde, en vuxen man (osäker könsbedömning), i primärgraven. Under loppet av järnåldern begravdes ytterligare sex individer vid fyra tillfällen med till synes jämna mellanrum i, på eller i direkt anslutning till bronsåldergraven. Samtliga tillfällen är daterade genom 14 C-analys (se fig 37). Med utgångspunkt i 14 C-dateringarnas centralvärden kan begravningstillfällen beräknas ha skett med en intervall på ca 3-400 år. Första sekundärbegravningen skedde under förromersk järnålder, då en vuxen kvinna (A5:17) gravlades direkt intill sydvästra kanten av den skärvstenstäckta centralpackningen. Den döda placerades utsträckt på rygg i en avlång nedgrävning som täcktes av en stenpackning som byggdes samman med centralpackningen. Det andra tillfället inträffade under romersk järnålder. Vid denna tidpunkt blev två individer - ett barn och en vuxen människa (A5:16) - nedgrävda obrända inom den halvrunda stenkretsen och intill utsidan av den ovala stenkretsen. Vid det tredje tillfället, vilket inträffade under folkvandringstid, var den döde kremerad enligt tidens sed och brandlagret (A5:14) hade grävts ned så att det kommit att delvis röra om skelettdelarna efter dubbelbegravningen under romersk järnålder. Under vikingatiden skedde en radikal ombyggnad av den skärvstenstäckta stensättningen. Även om det inte går att bevisa genom finare dateringar är min hypotes att detta genomfördes vid ett och samma tillfälle, närmare bestämt någon gång under senare hälften av 900-talet i samband med att det vikingatida gravfältet började byggas ut. Vid ombyggnaden utvidgades stensättningen med ett lager av stora block med jord emellan till sin 44

B B B A5:19 A5:18 x x x x x B x xx x xx x x x B B B B A5:16 A5:14 A5:17 A5, inre konstruktion. Källare A5, yttre konstruktion. (Den grå skärvstensmarkeringen visar den inre konstruktionens läge.) Fig 38. Schematisk redovisning av den inre uppbyggnaden av A5. 45

slutliga omfattning, d.v.s. från tio till en diameter på ca 18 m. Samtidigt anlades treudden med två brandgravar (A5:2 och A5:15) rakt över den skärvstenstäckta stensättningen som nu blev central stenpackning i en högliknande stensättning. Brandgraven A5 kan kopplas till treudden genom sin centrala placering under densamma (se fig 29). Treudden är sålunda en dubbelbegravning av en vuxen man (urna under norra spetsen) och en vuxen kvinna (brandlager under centrum). Till skillnad från de tidigare begravningarna är de gravlagda under treudden försedda med föremål och djur. Kvinnan hade kniv och bryne samt ben efter hund och fågel, medan mannen var försedd med pilnock och obrända ben efter fågel. Den järnskära som påträffades intill östra kanten av centralpackningen bör ha placerats där inför utbyggnaden. Treuddens tillkomsttid kan bestämmas med ledning av de två gravarnas datering. Däremot saknas en direkt datering av utbyggnaden av den skärvstenstäckta stensättningen. Enligt min mening bör dock utbyggnaden ha skett i samband med tillkomsten av treudden eftersom denna låg väl centrerad över den ursprungliga stensättningen och inte över A5 som helhet. Det förefaller inte sannolikt att treudden fått sin placering av en slump eftersom den ursprungliga stensättningen kom att hamna dold och förskjuten ett par meter mot söder från centrum i den utbyggda anläggningen. Detta talar för att den ursprungliga stenpackningen varit synlig inför utbyggnaden och påbyggnaden med treudden. Försök till tolkning Den högliknande stensättningen A5 har sålunda en lång och komplex historia. Att människor begravts eller grävts ned i anläggningen med jämna intervall bör tolkas som att den hela tiden haft en central betydelse i kalvshällabornas medvetande. Hur har då människorna uppfattat och förhållit sig till denna märkliga anläggning under den långa tidsrymden. Föreställningarna kan knappast ha varit desamma under yngre bronsåldern som under vikingatiden 1500 år senare. Våra kunskaper om de religiösa föreställningarna under perioden är dock mycket begränsade och grundar sig för de första 1000 åren så gott som helt på det arkeologiska källmaterialet. Därmed är vi i huvudsak utelämnade till att försöka tolka människornas förhållande till anläggningen genom ett kontextuellt förhållningssätt. Frågan om anläggningen från början varit en kultanläggning får däremot lämnas åt sidan eftersom det inte kan beläggas. Den gravanläggning som uppfördes mot slutet av bronsåldern följde det gängse gravskicket vid denna tid genom att den döde kremerats och lagts i ett stenröse. Däremot avvek den i flera andra avseenden. Gravrösen uppfördes vid denna tid i regel på bergs- och moränhöjder, medan denna grav placerats mitt på en bebodd boplats. Den avvek också från tidens rösen genom att den var täckt med ett skikt skärvsten. De spridda resterna av obrända människo- och djurben mellan stenarna i gravröset måste tolkas som spår efter de gravritualer som utförts i samband med begravningen av den döde mannen (osäker könsbedömning) i primärgraven. Hur dessa ritualer som omvittnas av de spridda benen gått till är svårare att uttala sig om. Djurbenen kan vara rester av måltider, kanske i form av kommunionsoffer (Näsström 1999:157). Spridningen av människobenen antyder att delar efter två eller flera vuxna människor deponerats i stenpackningen. Om levande människor verkligen offrats eller om endast ben efter tidigare döda placerats kring primärgraven går inte att avgöra då benen är genomgående dåligt bevarade. Fenomenet spridda obrända ben efter både människa och djur spritt i fyllningen över brandgravar förekommer också i två andra gravhögar från yngre bronsålder (period IV). Det ena fallet 46

är den välkända Hågahögen, i Bondkyrka socken, Uppland (Johnsen & Welinder 1993), det andra en mindre bronsåldershög (12x18 m stor) vid Kungsbro i Vretakloster socken, Östergötland (Silvén 1958). I båda dessa fall uttrycker storleken på högarna och primärgravarnas innehåll av bronsföremål hög social status, särskilt gäller detta den monumentala Hågahögen med sina mycket exklusiva objekt med guldbeläggningar. Den ursprungliga gravanläggningen i A5 utrycker däremot inte hög social status i dessa avseenden. Däremot tyder den ovanliga placeringen av graven på boplatsen och offren av djur och eventuellt människor att den döde i primärgraven uppfattats som särskilt betydelsefull, åtminstone i lokalsamhället. Gravanläggningens tydliga överbyggnad och placering på boplatsen antyder att närhet och minnet av den döde varit viktigt. Skärvstenen som täckt anläggningen anknyter till värme och matlagning samtidigt som den ger graven skepnaden av en skärvstenshög och på så sätt naturligt integrerar graven i boplatsmiljön. Offren av djur och eventuellt människor uttrycker makt över människor och resurser. Sammantaget pekar detta mot att den döde varit en stor och framgångsrik auktoritet som de efterlevande önskat att minnas och upprätthålla relationen till även efter dennes fysiska död. Gravanläggningens formmässiga anknytning till boplatsmiljön antyder att denne person haft en betydelsefull koppling till bosättningen, kanske som dess grundläggare. Huslämningarna som delvis framkom under den primära gravanläggningen kan mycket väl vara bland de allra första på boplatsen. De tre följande begravningarna; kvinnan från förromersk järnålder, den vuxne och barnet från romersk järnålder och mannen från folkvandringstid, har integrerats i den primära gravanläggningen. Inga föremål eller djur tycks ha följt med de döda i dessa fall. Det är dock ett förhållande som är vanligt under äldre järnålder. Varför just dessa människor begravts på detta sätt kan man bara spekulera om: är de offrade, hade de en särskild relation till den döde som släkt eller motsvarande samhällsställning? eller var det en särskild heder att bli begravd i denna den äldsta synliga graven vid Kalvshälla? I samband med att treudden anlades på den primära gravanläggningen under 900-talet byggdes denna ut till monumentala proportioner. De två brandgravarna under treudden, en man och kvinna, kan mycket väl ha varit ett par. Den ornamenterade och ovanliga pilnocken som påträffades i mannens gravurna antyder att denne kan ha varit en krigare med bågskytte som specialitet. Antagandet styrks av att det fanns spår av ett troligen dödande svärdshugg på hans kranium som visar att han sannolikt fallit i strid. Placeringen av treudden på vad som av tradition kan ha uppfattats som den äldsta graven vid Kalvshälla och monumentaliseringen av densamma skulle kunna tolkas som ett sätt för en nyetablerad släkt på Kalvshälla att manifestera sin äganderätt till bosättningen. I så fall bör övergivandet av gravfältet på Dragonbacken under 900-talet förknippas med detta ägarskifte och att den nya släkten på Kalvshälla väljer en egen gravplats med utgångspunkt i den mytiska bronsåldersgraven på RAÄ 19. 47

Från hedniska till kristna gravritualer Gravfältet vid Kalvshälla har sålunda använts för begravningar från omkring mitten av 900-talet till slutet av 1000-talet eller i början av 1100-talet. Under denna ca 150 år långa period får Sverige sin första kristna kung, Olof Skötkonung, men befolkningens övergång till den kristna läran är dock en långsam process som enligt dagens forskning tycks förlöpt relativt lugnt. Först mot slutet 1100-talet och under 1200-talet blir kristendomen fast etablerad i Mälardalen, vilket manifesteras genom sockenbildning och att stenkyrkor regelmässigt började byggas i bygderna kring Mälaren. Järfälla kyrka uppfördes redan i slutet av 1100-talet (Tuulse 1958:531). I och med kyrkomötet i Skänninge 1248 som hölls för att kyrkan i landet skulle organiseras efter den romersk-katolska rättsordningen hade Sverige blivit en integrerad del i det kristna Europa (Gräslund 2001:22). Kristnandeprocessen studeras i regel ur samhällets perspektiv, d.v.s. forskning inriktad på den kyrkliga organisationens utveckling och etablering i landet. Det arkeologiska materialet ger möjlighet till ett omvänt perspektiv där kristnandet på lokal nivå och hur detta påverkat den enskilda individen kan följas. Gravfältet vid Kalvshälla har ovanligt goda förutsättningar för ett sådant perspektiv, främst genom den horisontella stratigrafin som ger möjlighet till att studera kristnandeprocessen över en längre tidsperiod. Ann-Sofie Gräslund har i ett flertal arbeten diskuterat möjligheten att identifiera kristna gravar utifrån gravskicket under sen vikingatid (senast Gräslund 2001:43ff). Därmed har hon fört fram en rad kriterier för kristna respektive hedniska begravningar. Dag Hammar (2000) har förtydligat dessa i följande listning av variabler i gravmaterialet som kan tolkas som influenser från kristna traditioner: öst-västlig orientering av den döde med huvudet i V, fyndfattigdom/frånvaro av direkta gravgåvor, förekomst av kristna föremål i gravarna, spikade kistor, framför allt trapetsoida, rektangulära stensättningar, gravar utan överbyggnad, gravar som överlagrar och stör varandra, och även listat hedniska drag i gravarna: nord-sydlig orientering av den döde rika gravgåvor gravhögar brandgravar I den äldsta gravgruppen på norra delen av gravfältet, daterad till perioden ca 950-1000, dominerar det hedniska gravskicket med brandbegravningar, i ett fall med torshammarring, rika gravgåvor i form av många olika djurarter och gravöverbyggnader i form av högar. Av de totalt åtta gravarna kan två (A4 och A8) tolkas som kristet influerade genom att de är jordbegravningar med öst-västlig orientering. I den av dessa två (A8) där skelettet är bevarat ligger dock den döde med huvudet i öster. Att denne är försedd med s.k. Helskor, och att begravningen skett i hög är hedniska drag, liksom att båda gravarna innehåller amuletter i form av miniatyrer av en skära respektive en lie. 48

I den mellersta gravgruppen, vilken dateras till perioden 1000-1050, är samtliga 12 gravar jordbegravningar med öst-västlig längdriktning, dock med slumpvis fördelning av huvudets placering i öst respektive väst, d.v.s. lika många i båda riktningarna. Vad som i övrigt kan tolkas som kristna influenser är frånvaron av djur i gravarna, spikade kistor (i hälften av gravarna) samt förekomst av flatmarksgravar och rektangulära stensättningar (tre respektive två av gravarna). I övrigt kan även fyndfattigdomen i gravarna uppfattas som kristet influerat. Tre av gravarna saknade helt föremål, medan det i övrigt var vanligast att endast en järnkniv placerats vid den döde (i sju av gravarna). Enstaka gravgåvor utöver kniven förekom i två gravar i form av en benkam respektive en järnhank till eventuellt ett laggat kärl. En flatmarksgrav skiljde ur sig med en hedniskt rik uppsättning gravgåvor i form av smycken och klädesdetaljer (A36). Två av de större gravarna i östra delen av gravgruppen hade hedniska drag i sina högliknande gravöverbyggnader och förekomst av amulettringar och andra järnföremål i fyllningarna och kring kanterna. I den södra gravgruppen fanns dels en äldre grupp brandgravar som troligen är samtida med de vikingatida brandgravarna i norra gravgruppen, dels åtta skelettgravar daterade till perioden 1050-1100. De senare är sålunda de yngsta jordbegravningarna på gravfältet. Samtliga av dessa följer det kristna gravskicket med öst-västlig orientering och den dödes huvud placerat i väster. Spikade kistor förekom i fem av gravarna samtidigt som hälften helt saknade föremål enligt kristen sed. Gravöverbyggnaderna var med ett undantag (A14) flacka eller helt flata, ofta markerade med grova kantkedjor. I övrigt var det även i denna gravgrupp vanligast med järnknivar, i två fall i kombination med brynen. I två av gravarna hade på hedniskt vis placerats ett lerkärl för mat eller dryck i ena änden av nedgrävningen. Ytterligare ett hedniskt drag var den stora mängd amulettringar och andra järnföremål som förekom i fyllningarna och kring kanterna av de flesta av gravarna. Genomgången ovan visar att både kristna och hedniska inslag förekommit i gravritualerna under hela den sammanhängande perioden med jordbegravningar på gravfältet, d.v.s. från omkring år 1000 till slutet av samma århundrade eller början av 1100-talet. En successiv anpassning i själva gravens struktur och form till det kristna gravskicket kan dock skönjas. I den yngsta gravgruppen i söder var orienteringen genomgående öst-västlig med huvudet orienterat i väster samtidigt som gravöverbyggnaden var närmast genomgående flat eller mycket flack, och främst markerad genom en grov kantkedja. Även om de flesta skelettgravarna är fyndfattiga förekommer under hela perioden gravar med en eller ett par gravgåvor och i ett fall rikligt med sådana (A36). Djuroffer på hedniskt vis kan också beläggas i ett fall i den yngsta gravgruppen i söder. Amulettringarna och andra järnföremål som placerats i fyllningarna och kring kanterna till gravar i både mellersta och södra gravgruppen kan tolkas som tillhörig en förkristen symbolik. Särskilt betydelsefull känns det ca 30 m breda tomrummet mellan den norra gravgruppen som domineras av brandgravar och den mellersta gravgruppen med uteslutande jordbegravningar. Här skulle den officiella övergången till kristendomen bland Kalvshällas invånare kunna identifieras. Som tidigare nämnts skulle blandningen av vikingatida brandoch skelettgravar i norra gravgruppen kunna tolkas som ett inledningsskede till ett kristnande av invånarna vid Kalvshälla, d.v.s. att det vid denna tid fanns både kristna och gammeltroende i bosättningen, medan den mellersta gravgruppen där skelettgravskicket är allenarådande kan uppfattas som ett bokstavligt avståndstagande från det gamla hedniska gravskicket på norra delen av gravfältet. 49

Blandningen av hedniska och kristna ritualer i gravskicket kan tolkas på så sätt att så länge kristendomen inte hade en fast etablerad organisation i landet, d.v.s.sockenkyrkor med kyrkogårdar och en väl utbyggd central administration saknades möjligheter för kyrkans företrädare att kontrollera i vilken utsträckning befolkningen ute i bygderna följde de kristna ritualerna. Dessutom krävdes det tid för att den nya läran skulle få fullt genomslag hos de breda folklagren och ersätta eller omformulera de hedniska uppfattningarna och sederna till kristen dräkt. I första hand tycks de gravritualer som var mest påtagliga (synliga) och bestående förändrats i enlighet med de kristna kraven såsom övergång från brandgravskick till jordande och övergivandet av högen som gravform samt ett successivt närmande till den helt flata graven utan överbyggnad. Gravritualer som kunde utföras mer privat och i lönndom såsom gravgåvor och hedniska symboler i gravarna (t ex amuletter) var möjliga att utföra så länge begravningarna skedde på det gamla gårdsgravfältet. När väl begravningarna skulle ske på kyrkogården vid sockenkyrkan hade prästerskapet goda möjligheter att kontrollera och forma gravritualerna i enlighet med kyrkans krav. Referenser Ambrosiani, Kristina. 1981. Viking age combs, comb making and combmakers; in the light of finds from Birka and Ribe. Studies in Archaeology 2. Diss. Stockholm Andersson, Gunnar. 1997a. Arkeologisk undersökning. Valsta gravfält. Arlandabanan. Uppland, Norrsunda socken, RAÄ 59. Riksantikvarieämbetet. Byrån för arkeologiska undersökningar. UV Stockholm, Rapport 1997:9/1-2. Stockholm Arbman, Holger 1940. Birka I. Die Gräber. Tafeln. Uppsala Arwidsson, Greta (red). 1984. Birka II:1. Systematische Analysen der Gräberfunde. KVHAA. Stockholm Arwidsson, Greta (red). 1986. Birka II:2. Systematische Analysen der Gräberfunde. KVHAA. Stockholm Arwidsson, Greta (red). 1989. Birka II:3. Systematische Analysen der Gräberfunde. KVHAA. Stockholm Biuw, Anita. 1994. Norra Spånga. Bebyggelse och samhälle under järnålder. Diss Stockholm Biörnstad, Margareta. 1955. Järnåldersbebyggelsen i norra Spånga. Licentiatavhandling i nordisk fornkunskap, Stockholms universitet. Opublicerad Bratt, Peter. 1994a. Gravar och boplats vid Kalvshälla. Stockholms läns museum, Länsmuseibyrån. Rapport 1994:19. Stockholms läns museum Bratt, Peter. 1994b. Bytomt och boplats vid Kalvshälla. Stockholms läns museum, Länsmuseibyrån. Rapport 1994:25. Stockholms läns museum Bratt, Peter. 1998. På liv och död. Järfälla under 3000 år. Utställningskatalog utgiven av Stockholms läns museum och Järfälla kommun Bratt, Peter. 2001. Gravfältet vid Dragonbacken. Slutundersökning av gravfält RAÄ 20+67, Kalvshälla, Järfälla socken och kommun, Uppland. Stockholms läns museum. Rapport 2001:14. Stockholm 50

Edenstig, Nina. 1993. Vikingatida skelettgravar. En studie av fyndkategorier och fyndfrekvenser i Uppland. Opublicerad uppsats i påbyggnadskurs i Arkeologi vid Stockholms universitet, höstterminen 1993 Gräslund, Ann-Sofie. 1967. Charonsmynt i vikingatida gravar? TOR XI. Uppsala Gräslund, Ann-Sofie. 2001. Ideologi och mentalitet. Om religionsskiftet i Skandinavien från en arkeologisk horisont. Opia 29. Institutionen för Arkeologi och Antik historia, Uppsala universitet, Uppsala Hammar, Dag. 2000. Senvikingatida skelettgravar i Uppland en diskussion om dateringar och kronologi. Stockholms universitet, C-uppsats i arkeologi, opublicerad Harrison, Dick. 2002. Sveriges historia medeltiden. Stockholm Hedelin, Helena. 1997. Barngravar speglingar av en verklighet? Bronsålder och äldre järnålder i Stockholms län. Två seminarier vid Stockholms läns museum. Red. Peter Bratt & Åsa Lundström. Stockholm Hemmendorff, Ove. 1984. Människooffer. Ett inslag i järnålderns gravritualer, belyst av ett fynd i Bollstanäs, Uppland. Fornvännen 1984/1. Stockholm Hjärthner-Holdar, Eva. 1993. Järnets och järnmetallurgins introduktion i Sverige. Uppsala universitet, institutionen för arkeologi. Aun 16. Diss. Uppsala Hyenstrand, Åke. 1974. Centralbygd-Randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Diss. Stockholm Isaksson, Anne-Marie. 1992. Miniatyrskärorna från yngre järnålder i Mälardalen. C- uppsats i arekeologi. Stockholms universitet. Opublicerad Johnsen, Barbro & Welinder, Stig. 1993. Hågahögen. Kärnhuset i riksäpplet. Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok. Uppland 1993. Uppsala Järvafältets fornlämningar. Svenska fornminnesplatser N:o 11. Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm Kaliff, Anders. 1996. Ringeby. En grav- och kultplats från yngre bronsåldern. Arkeologisk undersökning, RAÄ 6, Kvillinge sn, Norrköpings kommun, Östergötland. RAÄ, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Linköping 1995:51. Linköping Kaliff, Anders. 1997. Grav och kultplats. Eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder och äldre järnålder i Östergötland. Uppsala universitet, institutionen för arkeologi. Aun 24. Diss. Uppsala Lindström, Jonathan. 1997. The Orientation of Ancient Monuments in Sweden. A critique of Archaeoastronomy and an Alternative Interpretation. Current Swedish Archaeology. Vol. 5. The Swedish Archaeological Society. Stockholm Nilsén, Gunnar. 1992. Företeelsen torshammarringar. En studie av en artefakt och dess betydelse för sin kontext vikingatid i Mälardalen. Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi, Stockholms universitet. Opublicerad Näsström, Karin. 1999. Blóta, sóa och senda. Om offer i fornskandinavisk religion. Religion och samhälle i det förkristna Norden. Ett symposium. Red. Ulf Drobin. Odense Petré, Bo. 1993. Male and Female Finds and Symbols in Germanic Iron Age Graves. Current Swedish Archaeology. Vol. 1. The Swedish Archaeological Society. Stockholm 51

Petré, Bo. 1997. Familjegravfält, arv och byar i slutet av äldre järnålder. Exempel från Lovö. Bronsålder och äldre järnålder i Stockholms län. Två seminarier vid Stockholms läns museum. Red. Peter Bratt & Åsa Lundström. Stockholm Sander, Birgitta. 1996. Kalvshälla. Delundersökning av gravfält och boplats. Uppland. Järfälla socken. RAÄ 19. UV Stockholm, rapport 1996:62. Stockholm Selling, Dagmar.1955. Wikingerzeitliche und Frühmittelalterliche Keramik in Schweden. Diss. Stockholm Silvén, Ulla. 1958. Bronsåldersgravar vid Kungsbro, Vretakloster sn, Östergötland. TOR Vol IV. Stockholm Ström, Folke. 1985. Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid. Tredje upplagan. Arlöv Ström, Krister. 1970. Om fynden av torshammarringar. Lic avhandling framlagd för seminariet i nordisk fornkunskap, Stockholm. Vårterminen 1970. Opublicerad Strömbäck, Dag. 1961. Helskor. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Band 6. Malmö Thålin-Bergman, Lena. 1984. Det vikingatida Frescati. Bidrag till Kungl. Vitterhetsakademiens historia XVI. Stockholm Tuulse, Armin. 1958. Kyrkor i Sollentuna Härad. Södra delen. Järfälla kyrka. Stockholm Wamers, Egon. 1994. König im Grenzland. Neue Analyse des Bootkammergrabes von Haiðaby. Acta Archaeologica vol 65. Copenhagen, Denmark Tekniska och administrativa uppgifter Stockholms läns museums d nr: 1995:007 Länsstyrelsens beslut d nr: 220-97-5670 (1997-04-08) Landskap: Uppland Kommun: Järfälla Socken: Järfälla RAÄ nr: 19 Undersökningsperiod: Huvudsakligen12 maj 29 oktober 1997. Tre gravar undersökta i samband med borttagandet av boplatsen RAÄ 19 under säsongen 1998. Koordinatsystem: ST 74 Höjdsystem: RH 00 Belägenhet: x88020, y88930 (ST74) Arkeologisk personal: Peter Bratt (projektledare och grävningsledare), Lars Andersson, Kjell Andersson, Margareta Boije, Rickard Grönvall, Sirpa Hoffrén, Mats Höglund, Maria Larsson (praktikant), Villemo Leismark, Jenny Lindberg (praktikant), Maria Sundh, Göran Werthwein. 52

9x8,5 0,6 Brandlager - Mynt (recent), sporre (recent), kritpipa, glas (recent), järnnit, järnspik, keramik, bränd lera, slagg 6,5 0,3 Skelettgrav? - Mynt (recent), remhållare av brons, järnbeslag, järnkniv, keramik, slagg, bränd lera 11-11,5 0,75 Brandlager Mynt (recent), kakel?, tegel, keramik, järnnit, järnfrag 7,8x6,2 0,45 Skelettgrav, utan nedgrävning (124 gon) Bronsbeslag (recent?), järnkniv (recent), hästskosöm, järnnit, 4 järnspikar, järnten, järnföremål, järnfrag, kam, keramik, bränd lera - Miniatyrskära, mynt (recent), järnbeslag (recent), klocklod, järnten, hästskosöm, järnnit, keramik (recent och förhistorisk), kritpipa, tegel, vävtyngd, bränd lera 7,8x6,2 0,45 Brandlager - Miniatyrskära, mynt (recent), järnbeslag (recent), klocklod, järnten, hästskosöm, järnnit, keramik (recent och förhistorisk), kritpipa, tegel, vävtyngd, bränd lera Bronstråd, bronsbeslag, torshammarring, järnten, 23 järnnitar, 25 järnspikar, glaspärla?, kam, 2 lerkärl, vävtyngd, bränd lera, slagg, bergskristall? 900-talet, mitten -? Inga människoben Bronsarmring, bronsten, järnbeslag, järnkniv, 16 järnnitar, 26 järnspikar, järnten, järnfrag, lerkärl, keramik, malstensunderliggare, flintavslag, bränd lera Pincett av brons 900-1000- tal 7 glaspärlor, keramik (förhistorisk), vävtyngd, flintavslag yngre järnålder? Man? 4984,4 18-44 Häst, nöt, svin, får/get, hund, katt, fågel, fisk 900-tal Kvinna?,? 7594,9 18-44, 5-14 52,4 påtr plac - Häst, får/get Någ A8) Häst, får/get, hund, katt, fågel, fisk Kvinna - - - - Inge Kvinna Kvinna? 295,2 35-64 Katt 18x17,6 1,4 Urnegrav - - Pilnock, lerkärl 800-tal Man Man 305,4 18-44 Fågel (obränd) Urna sten 18x17,6 1,4 Benlager - - Bronsring, järnspik, glaspärla, keramik - - Kvinna? 49,5 18-44 Nöt (obränd), hund, fågel San kast 18x17,6 1,4 Brandlager - - Keramik 390-650 AD (14C, kal)? Man 1102,4 35-64 Nöt (obränd) 18x17,6 1,4 Brandlager - - Järnkniv, skifferbryne 680-1020 AD (14C, kal) 18x17,6 1,4 2 skelettgravar - - Inga fynd 70-420 AD (14C, kal)? Kvinna? 171,7 18-44 Hund, fågel -?,? 18-44, 5-14 I fyll (obr 1,9x0,7 0,4 Skelettgrav, med nedgrävning (111 gon, huvud i V ) - Keramikfragment Inga fynd 380 BC-10 AD (14C, kal) 10,5x9,5 1 Benlager - - Inga fynd 810-380 BC (14C, kal) 4,3x3,6 0,4 Skelettgrav, utan nedgrävning (72 gon, huvud i NÖ) 3,6x1,2 0,3 Skelettgrav, med nedgrävning (60 gon, huvud vid fötterna) 6,5x5,8 0,4 Skelettgrav, med nedgrävning och kistspikar (80 gon, huvud i ÖNÖ) 6,4x4,4 0,5 Skelettgrav, med nedgrävning och kistspikar (42 gon, huvud i SSV) - Amulett i form av miniatyrlie, glaspärla, keramikfragment, harts, bränd lera, slagg, textilfragment Vid brända människoben: kam, keramikfragment, bränd lera.vid skelett: 2 järnknivar, 4 skobroddar (i läge), läderfragment, keramikfragment, bränd lera. I sot- /kolfläck: 1 hästbrodd, järnfrag, keramikfrag 770-1030 AD (14C, kal) - - 1 järnkniv, 1 knacksten, hartsfragment sen vikingatid - 3 spetsiga tenar, 2 järnsöljor, eldstålsformad amulettring (intill kantkedjan i V), viktlod, hasp, spets av skära eller kniv, järnfragment, keramikfragment, bryne - 4 eldstålsformade amulettringar (intill kantkedjan SV, S och NV samt i fyllningen i S), järnnit, nitbricka, 2 järnspikar, keramikfrag, br lera, bearbetad sten. Recent: kopparmynt, järnkniv, spik, fajans, yngre rödgods Silvermynt (daterat ca 1025-50), järnkniv, 13 kistspikar, träfragment, keramikfragment, bränd lera Silvermynt (daterat 991-1040), järnkniv, järnring, 7 kistspikar, keramikfragment, lerklining, bränd lera, träfragment Tpq 1025 (1050-1100) Tpq 991 (1000-tal) - Kvinna 18-44 - - Man? 705 18-44 I fyll män? Kvinna 18-44 Brän män vuxe år) s?? 18-44+ - Nöt,? Man 18-44 -? Man 50-79+ - 4,5 0,6 Ingen gravgömma - - Inga fynd - - Halv Und 200 5,9x4 0,2 Skelettgrav, med nedgrävning och kistspikar (103 gon, huvud i V) - Hästbrodd, ringbrynjefragment, 2 eldstålsformade amulettringar (i S och N kanten av anl), amulett(?) i form av skära på ring, järnkniv, järnbleck, järnspik, bryne, slipsten, knacksten, keramikfragment, bränd lera 27 kistspikar 960-1250 AD (14C, kal)? Kvinna 18-44 -

4 0,3 Skelettgrav, med nedgrävning (88 gon, huvud i V) 3,5x2,5 0,6 Skelettgrav, med nedgrävning (47 gon, huvud i Ö) 3,5 0,2 Skelettgrav, med nedgrävning och kistspikar (79 gon) - - Järnkniv, kam sen vikingatid Bränd lera - Järnkniv sen vikingatid - - Järnkniv (skaft lindat med silvertråd), hank av järn (troligen till laggkärl), 6 kistspikar, keramikfragment? Und? Und -? Und 3,3x1,5 0,4 Ingen gravgömma - Fibulanål av järn - - - Und Und 4x2,5 0,3 Skelettgrav, med nedgrävning (52 gon, huvud i SV) 3,6x2,2 0,2 Ingen gravgömma Kermikfragment, brända ben - Keramikfragment, 1 bränt ben - sen vikingatid 4,5x3,5 0,4 Bengrop Minst 6 amulettringar (delvis i anl:s hörn), järnfragment, bryne, keramikfragment, harts 3x1,3 - Skelettgrav, med nedgrävning (50 gon, huvud i Ö) 3x1,7 0,2 Skelettgrav, med nedgrävning (38 gon, huvud i SV) 6 0,2 Skelettgrav, med nedgrävning och kistspikar (118 gon, huvud i V) - - sen vikingatid? Und - Und Harts, bränd lera?? 250 Und - - - sen vikingatid - - Silverbeslag?, silverbleck, ringspänne av brons, bronssölja, eldstål?, järnkniv, järnfragment, glaspärla, karneolpärla, flinta, trärester - 4 eldstålsformade amulettringar, järnnit, nitbricka, hästbrodd, järnten, järnlänk, järnfragment, bränd flinta, läder-/skinnfragment, keramikfragment, lerklining 2,3x1,6 flat Urnebrandgrop - Ringformad amulettring (0,2 m utanför kantkedjan i SÖ) 3 flat Skelettgravmed nedgrävning och kistspik (69 gon, huvud i SV) 4-4,5 0,2 Skelettgrav, med nedgrävning och kistspikar (61 gon, huvud i V) 7x6 flat Skelettgrav, med nedgrävning och kistspikar (94 gon, huvud i V) - Strax utanför kantkedjan: 2 eldstålsformade amuletringar (i N och NV), amulett i form av miniatyrlie, järnspik. I fyllningen: 2 järnspikar - I och intill kantkedjan: 3 eldståls- och ringformade amulettringar, dräktnål? - Amulett i form av miniatyrskära, hästbrodd, 2 järnspikar, järnnit, järnlänk, järnfragment, keramikfragment, lerklining, bränd lera Eldstålsformad amulettring, 16 kistspikar, läder- /skinnfragment sen vikingatid sen vikingatid Järnfragment, gul glaspärla, lerkärl, järnspik 770-1040 AD (14C, kal) Silvermynt (daterad 1038-1057), järnbleck, 12 kistspikar, lerkärl Dräktnål, järnkniv, 11 kistspikar, bryne, läderfragment sen vikingatid 12 kistspikar, järnfragment, läderfragment sen vikingatid - - Brandlager/benlager - - Nålhus, järnnål, järnbeslag, hästbrodd, 2 skobroddar, 10 järnmärlor, 60 järnnitar, 60 järnspikar, järnten, järnbleck, 2 hästskosömmar (recenta), 2 glaspärlor, kam, eldslagningsflinta?, flintavslag, keramik, lerklining, harts, br lera 5,2x4,4 flat Brandlager, med lerkärl som benbehållare 3,5x3 flat Skelettgrav, med liten nedgrävning, 1,05x0,75, barngrav? (67 gon) - - Skelettgrav med nedgrävning och kistspikar (70 gon, huvud i V) - - Skelettgrav, med nedgrävning (106 gon) 0,35 0,13 (djup) - 40 eldståls- och rinformade amulettringar, 4 järnnitar, 1 järnten, järnspik, järnfragment, organiskt material, bronssölja (recent) - Sköldnit (0,7 m utanför kantkedjan), järnfragment, keramikfragment Hästbrodd, skobrodd?, 30 järnnitar, 16 järnspikar, järnfragment, lerkärl? Und Man Und? Kvinna? 18-44 - Man? 7,3 18-79+ Katt Tpq 1038?? 0-7 -? vikin? 18-79+ - Drä und? Man? 18-44 - 900-tal Kvinna? 3146,9 18-44 Häst, svin, hund 690-1040 AD (14C, kal) Keramikfragment, bränd lera sen vikingatid - sintrad lera, bränd lera 13 kistspikar sen vikingatid - Nitbricka?, djurtand, keramikfragment Spets av järnkniv, nyckel?, järnten, bryne, vävtyngd, lerkärl, keramikfragment sen vikingatid Brandgrop - - - 1400-920 BC (14C, kal)? Kvinna? 18-44 -? - - - Inge delv? - - - Inge? - - - Inge?? 611,5 18-44 I fyll (obr

Bilaga 2. 14 C-dateringar 14 C-analyserna av prover från gravfältet RAÄ 19, Järfälla socken, Uppland, är utförda dels av Laboratoriet for Radiologisk Datering i Trondheim, Norge (träkolsproverna, lab nr T-), dels Ångströmslaboratoriet i Uppsala (mänskliga benprover, lab nr Ua-), dels Beta Analytic Inc i Florida, USA. Inför 14 C-analyserna av träkolsproverna vedartsbestämdes dessa genom laboratoriet i Trondheims försorg. Kalibreringarna är utförda enligt M Stuvier et al 1998 i PC-programmet Oxcal v. 3.5. Lab nr A nr Material/art Vikt, g Okal dat Kal dat, 95,4% probability Ua-14458 5:14 Obrända ben - 1545+/-65 390-650AD T-13966 5:15 Träkol/ek 4, 4 1170+/-80 680-1020AD Ua-14459 5:16 Obrända ben - 1785+/-75 70-420AD Ua-14460 5:17 Obrända be - 2135+/-75 380-10BC T-13963 5:18 Träkol/furu 0, 9 2469+/-100 810-380BC Ua-14461 8 Obrända ben - 1115+/-65 770-1030AD Ua-14462 16 Obrända ben - 955+/-75 900-920AD, 1250AD 960- T-13964 39. 2 Träkol/björk 4, 9 1095+/-65 770-1040AD T-13965 58 Träkol/ek 4, 0 1115+/-80 690-1040AD Beta-178271 A3760 Träkol 5, 1 2950+/-80 1400-920BC (95%) 55

Bilaga 3. Osteologisk analys, sammanfattning (Den fullständiga osteologiska analysen finns i pdf-format på www.lansmuseum.a.se.) Inledning Det undersökta gravfältet låg strax intill Barkarby flygfält, omedelbart sydväst om Barkarby outlet. På platsen för gravfältets största anläggning (A5), en högliknande stensättning på drygt 18 meter i diameter ligger idag en rondell. Stockholms läns museum undersökte här mellan 1997 och 1998 sammanlagt 21 gravar. Som framgår av den arkeologiska delen var inte Länsmuseet först med undersökningar på gravfältet. Riksantikvarieämbetet grävde 1982 ut 10 vikingatida skelettgravar i samband med breddning av den befintliga vägen. Dessa gravar ingår inte i denna bearbetning och är heller inte osteologiskt bearbetade på annat håll. Gravfältets nyttjandetid sträcker sig från bronsålder och fram till sen vikingatid. Material Skelettgravar Vid utgrävningen påträffades 16 anläggningar vilka tolkades som skelettgravar, men ben har endast varit tillgängliga för osteologisk analys i 12 av dessa fall. Vid ett tillfälle (möjligen två) kunde dubbla individer identifieras (A5:16 samt eventuellt även i packningen till den äldsta graven 5:18). M a o identifierades sammanlagt 14 individer. Av dessa kunde 10 åldersbestämmas närmare än till vuxen och i sju fall gjordes en könsbedömning. Skelettgravarna var kronologiskt spridda från förromersk järnålder till vikingatid, men med tyngdpunkt i den senare perioden. Skeletten var så pass dåligt bevarade att benstrukturen till största delen var upplöst. Försök gjordes att ta in skeletten som jordpreparat för att på så sätt utöka möjligheten till bestämning. Det visade sig dock vid framprepareringen av dessa att det i de flesta fall endast kvarstod benmjöl. Därför baseras en stor del av bestämningarna på de iakttagelser som noterades i fält. I fem skelettgravar påträffades obrända djurben, vilka i fyra fall utgjordes av tänder från nöt, häst och svin. Tänderna hittades inte i direkt anslutning till kroppen utan i anläggningens packning. 56

Brandgravar Det undersökta brandgravsmaterialet omfattar 13 kremeringar med en sammanlagd vikt av drygt 20,8 kg. Mängden ben i anläggningarna varierar från 7,4 gram till 7594,9 gram. Kremeringarna hade ett dateringsspann mellan yngre bronsålder och fram till vikingatid med en tyngdpunkt i senare delen. I en av anläggningarna påträffades fler än en individ (A3), alltså totalt individantal på 14 stycken. Av dessa kunde 13 åldersbestämmas till annat än vuxen. Könsbedömning gjordes på sju individer. Undantaget tre kremeringar (de två i A8 samt A58) påträffades både brända och obrända djurben i alla anläggningar. De vanligaste arterna var i fallande ordning: hund, katt, fågel, häst, får/get, gris, nöt och fisk. Metod Skelettmaterial Eftersom skeletten i allmänhet befanns vara i ett mycket dåligt skick och då de flesta försöken att ta in dessa som preparat misslyckades, användes noteringar från fält som underlag vid den slutgiltiga bedömningen. Vad som i fält framstod som viktigt att identifiera var kön, ålder och eventuella skador på skeletten. Ingen kroppslängdsberäkning har kunnat genomföras eftersom mått inte kunde tas på de dåligt bevarade rörbenen. Brandgravsmaterial Undersökningen av brandgravsmaterialet utgick från en uppsortering på olika benslag från både människa respektive olika djurarter. Här rensades även det obestämda materialet från sten, grus och rötter. Varje kategori registrerades (antal fragment och vikt av olika benslag) och packeterades sedan i separata påsar för att underlätta efterkontroll av materialet. Materialet registrerades med utgångspunkt från både förbrännings- och fragmenteringsgrad (Wahl 1982) i syfte att se kronologiska skillnader mellan gravarna. Materialet vägdes på en elektronisk våg av märket A& D, modell EK-1200A. Måtten är tagna med ett elektroniskt skjutmått av märket Sylvac. De metoder som användes i analysen omfattade förutom köns- och åldersbedömning även sökning efter antalet individer som kremerats tillsammans. Dessa metoder utvecklades redan i slutet av 1940-talet av framlidne prof. Nils-Gustav Gejvall (1947, 1948). Åldersbedömning De vanligaste kriterierna som använts här för åldersbedömning av brandmaterialet var det relativa förhållandet mellan kranietakets olika skikt tillika med graden av skallsömmarnas sammanväxning. Utifrån en samlad bild av tillgängliga kriterier placeras därefter individen in i en åldersklass (se nedan). För barn och ungdom finns en betydligt större chans att göra en detaljerad åldersbedömning än för vuxna. Tändernas frambrott och utveckling (mjölktändernas utbyte mot ett permanent tandset) kan också utnyttjas som ett ålderskriterium (Ubelacker 1978). Detta kan användas både på obränt som brända material eftersom tandanlagen ligger skyddade i tandbenet och därför bevaras även vid bränning. Tänder från vuxna individer är föremål för ett konstant slitage. Detta används företrädesvis på obränt material efter- 57

som värmen från elden spränger sönder emaljen. Däremot kan man på bränt material skilja ut unga från äldre vuxna genom att iaktta rotkanalen som i allmänhet blir smalare med stigande ålder, för att till slut fyllas upp och försvinna. De åldersklasser som användes i denna analys har sammanställts och modifierats av Sjovold (1978): Infant - 1 Infans I 0-7 Infans II 5-14 Juvenilis 10-24 Adultus 18-44 Maturus 35-64 S enilis 50-79+ A dult 18-79+ Könsbedömning Skillnaden mellan att bedöma kön på obrända skelett och på brända ben är egentligen väldigt liten. Det som skiljer är bara att mängden kriterier normalt sett är större på obrända material. Det skelettelement som oftast har de bästa könskriterierna är bäckenet. Tyvärr medförde det dåliga skick som skeletten uppvisade att kriterier från denna del endast kunde användas i ett fåtal fall. De könsbedömningar som gjorts på detta gravfält utgick framför allt från skallens morfologiska kriterier. Området över näsroten (glabella) och ögonbrynsbågarna (arcus supercillaris) är kraftigare hos mannen än hos kvinnan där detta område är mer flackt och plant utformat. Ögonhålans övre kant (margo supra-orbitalis) är avrundad hos mannen och tunnare med ett mer spetsigt intryck hos kvinnan. Den yttre begränsningen av ögonhålan, utskottet mot okbenet (processus zygomaticus) är bredare och kraftigare hos mannen. Nackbenets muskelfäste (protuberantia occipitalis externa) har använts för att understödja en bedömning då detta område generellt är kraftigare hos mannen. Generellt sett är kvinnans skelett och muskelfästen relativt gracilare respektive mindre utvecklade och markerade än hos mannen. Detta kan naturligtvis inte användas som enda kriterium på kön eftersom det relativt ofta hittas motstridiga könsindikationer hos en individ. Däremot har de använts för att understödja en bedömning. 58

Resultat Antalet analyserade anläggningar uppgick till 26 stycken. Tre anläggningar avfärdades som begravningar (A2, A5:1 och 5:19) eftersom de inte innehöll några ben av människa. En anläggning (A5:3) ströks då det visade sig vara högst sannolikt att benen tillhörde en annan anläggning. I två av de återstående 22 anläggningarna konstaterades rester efter fler begravningar. I det ena fallet (A5:16) hittades rester efter två skelettbegravningar samt i det andra (A8) kunde förutom en skelettbegravning konstateras rester efter två olika brandbegravningar. Summerat gav detta 25 begravningar. Totalt kunde dock 28 individer identifieras, varav två stycken hittades i en dubbelbegravning, i detta fallet en kremation (A3). Ovanpå den näst äldsta begravningen (A5:18) en kremering från yngre bronsålder påträffades under och i packningen rester efter minst två vuxna individer. Dessa har inte betraktats som störda begravningar eftersom packningen var intakt och dessutom att skelettdelarna inte låg anatomiskt riktigt. En framkastad idé är att människobenen utgjort ett slags offer, som ett av många inslag i begravningsritualen. Av de 25 begravningar som konstaterades var 12 skelettbegravningar och 13 kremeringar. Människa Av de 28 individer som identifierats kom 12 från enkla skelettbegravningar, 14 individer från 13 brandbegravningar (varav en dubbelgrav) samt två obrända individer som eventuellt blivit offrade på en av de äldsta gravarna på gravfältet. Åldersfördelning Av de totalt 14 individer som bestämts till ålder i det obrända materialet är det två som inte kommer från vad vi tolkar som skelettbegravning (A5:18). De redovisas ändå i nedanstående tabell. Detta fynd utgjordes av två vuxna individer (adult:18-79+). Infans (0-7) I Infans (5-14) II Adultus (18-44) Maturus (35-64) Senilis (50-79+) ad (18-79+) Summa Skelettbegravning 1 1 7 0 1 4 14 Kremering 1 1 9 2 0 1 14 Totalt 2 2 16 2 1 5 28 Åldersfördelningen är relativt likartad mellan det obrända och det kremerade materialet. Trots att materialet är litet och därför belagt med statistisk osäkerhet kan man ändå tycka att det representerar en normalkurva för en population. Könsfördelning Bland skelettbegravningarna är sju könsbestämda varav tre män (en med frågetecken) och fyra kvinnor (två med frågetecken). Motsvarande siffror för brandbegravningarna 59

är att åtta könsbestämda individer är tre kvinnor (tre frågetecken) samt fem män (tre frågetecken). Kvinna Man Summa Skelettbegravning 4 3 7 Kremering 3 5 8 Totalt 7 8 15 Antalet könsbestämda individer är relativt jämt fördelade mellan de olika materialen och så även fördelningen mellan män och kvinnor totalt. Dock råder en övervikt för kvinnor i skelettbegravningarna medan männen är fler i de könsbestämda kremeringarna. Dubbelbegravningar Endast en dubbelgrav kunde identifieras i materialet och det är den anläggning (A3) som har den största mängden ben (drygt 7,5 kg). Två individer av olika ålder, en vuxen (18-44 år) och ett barn (5-14 år) brändes på samma bål som en häst, två hundar, en katt, en tupp, delar från två får eller getter samt en fisk (obränd). Sjukliga förändringar och skador I en dåligt bevarad skelettbegravning (A42) noterades att det på den identifierade mannens vänstra lårben, ner mot knäleden fanns en större förtjockning. Det kan röra sig om en benhinneinflammation eller en benröta. Det är svårt att avgöra vilket utifrån skelettets skick och utan att röntga det angripna stället. I en skelettbegravning (A12) hittades huvudet nere vid fotänden. Skelettet i övrigt var i bedrövligt skick med endast ett fåtal benfragment bevarade. På benen av en man från en brandbegravning (A5:2) gjordes en iakttagelse av en onaturligt slät yta på vänster tinning, strax ovan örat. Ytan uppvisade samma struktur som övriga benytor så den bör ha uppkommit före kremeringen. Vidare måste skadan ha orsakats av ett vasst föremål. Djuren på gravfältet Djurben förekommer i sammanlagt 14 begravningar. Här redovisas endast de ben som bedömts tillhöra själva begravningen och med andra ord ligger i eller i direkt anslutning till gravgömman. Merparten av anläggningar med djurben i gravgömman utgörs alla av kremeringar. Endast en skelettgrav med djur har kunnat konstateras. Djurben i kremeringarna Antalet kremeringar uppgår till 13 stycken och av dessa innehåller nio anläggningar djurben. Anläggning 8 utgörs av rester efter två kremeringar vilka är sammanblandade. Därför kan inte avgöras till vilken som den identifierade grisen tillhör. Sammanlagt identifierades 26 individer i de nio brandbegravningarna. Dominerande är de två vikingatida gravar vilka vardera innehåller åtta individer. I den ena av dessa finns två individer av 60

Anr Kön Ålder Häst Nöt Får/get Hund Katt Gris Fågel Fisk Summa 1 M? Adultus 1 1 1 1 1 1 1 1 8 3? +? Adultus+ Infans II 1 2 2 1 1 1 8 4 K? M aturus 1 1 5:2 M A dultus 1 1 5:14 M M aturus 1 1 5 :15 K? 5 :18 M? A dultus 1 1 2 A dultus 0 8? +? Adultus+ Infans I 1 1 39:2? a dult 1 1 52? Adultus 1 1 1 3 58 K? 3760 M? A dultus 0 A dultus 0 S umma 3 2 3 5 4 3 4 2 26 samma art. En anläggning innehåller tre individer, en kremering två individer samt fem anläggningar endast ett djur. Hund är den vanligaste arten med fem individer, följt av fågel och katt med vardera fyra, sedan följer häst, får/get och gris med tre samt till sist nöt och fisk vilka representeras av två individer vardera. Häst Häst förekommer i de tre artrikaste brandbegravningarna (A1, A3 och A52). Totalt tillvaratogs 957,4 gram ben av sammanlagt tre hästar. Samtliga individer bedömdes som vuxna. Av arten kunde i samtliga tre anläggningar identifieras ben från kraniet, nedre delarna av extremiteterna (både fram och bak) och delar av ryggen. Det som fattas är främst bröstkorgen, skulder- och bäckengördlarna samt de övre extremiteterna i bådefram och bakdelarna. Samtliga anläggningar dateras till vikingatid. Liksom hunden är hästen på detta gravfält klart knutet till de artrikaste gravarna där den i två anläggningar förekommer i kombination med åtta djur (sex arter) häst+får/ get+hund+katt+fågel+fisk varav den ena dessutom innehåller nöt och gris. En anläggning uppvisar kombinationen häst+hund+gris (A52). En av de fyra individer som kremerats med häst kunde könsbestämmas (en Man?) och av de fyra var tre Adultus och en Infans II (A3 dubbelgrav). Nötkreatur Nötkreatur förekommer i den artrikaste graven (A1) samt som ensam representant för djuren i en anläggning (A5:14). Benen utgörs av obrända tänder och i ett fall även av obrända långa rörben. Sammanlagt uppgår vikten till 10,8 gram. De två exemplaren är 61

båda vuxna. Den ena anläggningen dateras till vikingatid och den andra till folkvandringstid/vendeltid. De båda individer som kremerats med nöt kunde könsbestämmas (två Män varav en med frågetecken) och en Adultus och en Maturus. Får/get Får och/eller get förekom endast i de två djurrikaste gravarna (A1 och A3) varav den ena graven innehöll två exemplar. Sammanlagt tillvaratogs 5,2 gram ben från får/get varav i en anläggning utgjordes av obrända tänder och i den andra anläggningen bränt strålben och mellanhands-/mellanfotsben samt ett fnyk av tandemalj (A3). De två olika individerna är av olika ålder, ett vuxet och ett ungdjur. Båda anläggningar dateras till vikingatid. En av de tre individer som kremerats med får/get kunde könsbestämmas (en Man?) och av de tre var två Adultus och en Infans II (A3 dubbelgrav). Hund Hund förekommer i fyra anläggningar (A1, A3, A5:15 och A52) men totalt identifierades fem individer då det förekom två exemplar i en av anläggningarna (A3). Sammanlagt tillvaratogs 423,8 gram brända ben av hund. Fyra av de fem hundarna har alla kroppsregioner representerade men av det femte djuret kunde endast kraniet och ryggraden hittas. Samtliga djur var vuxna. Att döma av storlek och proportion på benen finns olika raser representerade i materialet. Fyra anläggningar dateras till vikingatid och en till vendel/vikingatid. Hunden är på detta gravfält klart knutet till de artrikaste gravarna där den i två anläggningar förekommer i kombination med häst+får/ get+hund+katt+fågel+fisk varav den ena dessutom innehåller nöt och gris. En anläggning uppvisar kombinationen häst+hund+gris (A52) samt en anläggning hund+fågel (A5:15). Två av de fem individer som kremerats med hund kunde könsbestämmas (en Man? och en Kvinna?) och av de fem var fyra Adultus och en Infans II (A3 dubbelgrav). Katt Arten förekommer i de två djurrikaste anläggningarna (A1 och A3) och som ensam art i två (A4 och A39:2). Totalt identifierades 10,8 gram brända ben av katt fördelade på fyra exemplar varav tre vuxna samt en ung individ (A3). I två anläggningar tillvaratogs ben från alla kroppsregioner (A1 och A4) medan i de övriga två endast delar av tass kunde identifieras. Samtliga anläggningar dateras till vikingatid. Två av de fem individer som kremerats med katt kunde könsbestämmas (en Man? och en Kvinna?) och av de fem var två Adultus, en Maturus, en adult samt en Infans II (A3 dubbelgrav). Gris Totalt identifierades 4,0 gram ben av gris fördelat på tre anläggningar (A1, A8 samt A52). Gris förekommer i den artrikaste graven (A1), i kombination häst+hund+gris (A52) samt som ensam art (A8). Samtliga anläggningar daterades till vikingatid. Endast en av de fyra människor som kremerats med gris kunde könsbestämmas (Man?) medan åldersfördelningen blev fyra Adultus och en Infans II (i A8 går inte att avgöra vilken av individerna som fått med en bit av gris på bålet). Det är inte stora mängder gris som kunnat identifieras utan det handlar om ett mellanhands-/-fotsben (båda brända) i två gravar samt en obränd halskota i den tredje graven. Fågel Fågel förekommer i fyra anläggningar (A1, A3, A5:2 samt A5:15), varav tre dateras till vikingatid och en till vendel/vikingatid. Av de fyra anläggningarna med fågel bestämdes 62

två människor till män (ett med frågetecken), en kvinna och två obestämda. Åldersbestämningen gav fyra Adultus samt en Infans II (A3 som är dubbelgrav). Sammanlagt påträffades 33,7 gram ben. I två av de artrikaste gravarna (A1 och A3) var dessa ben brända och större delen av kroppen fanns representerad. Genom att en art- och könsbestämning kunde utföras bestämdes en tamtupp i respektive anläggning. I två gravar hittades endast ett fåtal ben från fågel. Den ena anläggningen bestod av en urna där de obrända resterna av fågeln var placerade ovanpå de brända människobenen. Här var fågel den enda djurarten. I den andra graven (A5:15) kombinerades några fåtal brända långa rörben av fågel med fynd av hund. Fisk I två av de djurrikaste anläggningarna (A1 och A3) hittades sammanlagt 0,7 gram fiskben, allt från kotraden. Inga ytterligare bestämningar till art har gjorts på fiskbenen. I A1 var kotan obränd medan i A3 samtliga kotor väl brända. Båda anläggningarna daterades till vikingatid. 63

65

Bilaga 4. Anläggningsbeskrivningar gravfält RAÄ 19, Järfälla socken, Up Figurhänvisningarna i texten refererar till fyndteckningarnas bokstavsbeteckningar längre fram i publikationen. A1. STENSÄTTNING, NÄRMAST RUND, 9 x 8,5 m stor och 0,6 m hög. Brandlager med lerkärl. Kantkedja, delvis skadad. Belägenhet: x88063,10, y88922,46 Miljö: Anläggningen var belägen längst i N i gravfältets N gravgrupp, intill äldsta Enköpingsvägen. Den var beväxt med gräs och slånbärsbuskar. Talrikt med stenar, ca 0,3-0,6 m stora, syntes i ytan, särskilt i centrum av anläggningen. Dumpmassor och block låg upplagda på NÖ delen, troligen härrörande från vägförbättringsarbeten på den intill passerande äldsta Enköpingsvägen. Konstruktion: Före avtorvningen framstod anläggningen närmast som oval, ca 9,5 x 8 m stor och 0,5-0,6 m hög. Efter avtorvning och rensning framstod anläggningen som en gles enskiktad stenpackning av 0,1-0,7 m stora, främst rundade stenar. Packningen var tätare i centrum av anläggningen. Fyllningen mellan stenarna bestod av mörkbrun till grå, något sandig mylla. Anläggningen avgränsades av en kantkedja som utgjordes av 0,3-1,0 m stora rundade och kantiga stenar. Kantkedjan var skadad, främst i SV och NÖ där den delvis saknades. NV-delen av stenpackningen var störd av en ca 2x5 m stor (SV-NÖ) nedgrävning som sträckte sig ned till brandlagernivå. Störningen var fylld med småsten och recent material såsom glas, tegel, fajans, järn mm. I övrigt påträffades i fyllningen en järnnit, en järnspik, keramikskärvor, bränd lera och recenta föremål såsom ett danskt mynt från 1891, en sporre av järn, kritpipsfragment, och flaskglas. Under kantkedjan i S och Ö framkom keramikskärvor, bränd lera och en slaggbit som troligen härrör från den underliggande boplatsen. Centralt under stenpackningen framkom ett oregelbundet brandlager, ca 3,6x5,2 stort (SV-NÖ) och intill 0,2 m tjockt, bestående av sotig mörkfärgad mylla med kol och brända ben. I V och NV delen var brandlagret stört av ovannämnda nedgrävning. Här var brandlagret något omrört och tegel förekom långt ned. Mitt i brandlagret påträffades två krossade lerkärl (F3). I och runt kärlen fanns rikligt med kol samt brända ben, varav en del var stora och dåligt brända. Dessutom påträffades ett flertal små fragment av torshammarring samt fyra torshammare i direkt anslutning till kärlen, vilka kan ha legat inuti något av dem. I brandlagrets SV utkant fanns ytterligare en keramikansamling med skärvor från samma kärl (F2). I övrigt påträffades i brandlagret en spirallagd bronstråd, ett bronsbeslag (ev recent), ca 19 järnnitar, ca 18 järnspikar, en järnten, ett fragment av en blå glaspärla (?), ett fragment av bergskristall (?), fragment från en sammansatt enkelkam, ett vävtyngdsfragment, bränd lera, slagg och förslaggad lera. Stensättningen grävdes ej ner till steril botten, då det under brandlagret framkom ett kulturlager av mörkbrun mo/mylla, något grusig med kol och skörbränd sten samt fynd av bränd lera, keramik och obrända ben, vilka bedömdes härröra från den underliggande boplatsen. 66

Fynd Figurer A 1 I fyllningen: Mynt, av koppar, 1 st, danskt: 2 öre från 1891. Sporre, av järn, recent, 1 st, 81,2 g. Kritpipa, recent, 1 fragment, 1 g. Glas, recent, från flaska, 14 bitar, 41 g. F1. Nit, av järn, 1 st, 9 g. Spik, av järn, 1 st, 10 g. Keramik, 32 fragment, 86 g. Bränd lera, 13 bitar, 12 g. Under kantkedjan i söder och öster: Keramik, 59 fragment, 63 g. Bottenbitarna kommer från två olika typer av kärl. Bränd lera, 1 bit, 3 g. Slagg, 1 st, 10 g. I brandlagret: Tråd, av brons, lagd i en platt spiral, 1,1 g. Beslag, av brons, 1 st, oornerat och med två hål, 0,5 g. Från störning i brandlager, kan vara recent. F3. Torshammarring, av järn, 1 st i 38 fragment, 31,1 g. Fyra torshammarformade hängen. Ten, av järn, 1 st, 8,7 g. Eventuellt del av spik eller nit. Nitar, av järn, 4 hela och 51 fragment motsvarande ca 19 nitar, totalt 246,8 g. Spikar, av järn, 7 hela och fragment motsvarande 18 st, totalt 52,6 g. Pärla?, av glas, 1 fragment, 1 g. Kam, av ben/horn, 8 fragment av en sammansatt enkelkam av atypisk typ, 13 g. F2+F3. Lerkärl, 2 st. Det ena dekorerat med cirklar av typ AII:1b enligt Selling 1955. Det andra odekorerat med svagt s-svängd mynning och flat botten, 297 fragment, totalt 1 548 g. Vävtyngd, av bränd lera, 1 fragment, 7 g. Bränd lera, 29 bitar, 389 g. Slagg, 4 bitar, 5 g. Förslaggad lera, 1 bit, 1 g. Bergskristall eller glas?, 1 fragment, 1 g. Fig c Fig b Fig a Ben: 4984,4 g ben, huvudsakligen brända med undantag för 120,2 g obrända djurben. De senare, påträffades i gravens fyllning, härrör sannolikt från den underliggande boplatsen eller den intilliggande torplämningen. Den döde är osteologiskt bestämd som en vuxen, osäker man, 18-44 år (Adultus). Djurbenen från gravgömman representeras av häst, nöt, svin, får/get, hund, katt, hönsfågel (troligen tamtupp) och fisk. Häst, hund, katt och hönsfågel bör ha lagts som hela djur på bålet. Datering: Torshammarringen daterar anläggningen grovt till 800-900-tal (Ström 1970:37). Det dekorerade lerkärlet ger möjlighet till en snävare tidsbestämning. En- 67

ligt Selling dateras AII:1b kärl till perioden ca 875-950 (Selling 1955:226). Med hänsyn till att det finns 900-talsgravar även på gravfältet vid Dragonbacken bör denna grav dateras till slutet av denna period, d v s kring mitten av 900-talet. A2. STENSÄTTNING, SKADAD, oregelbundet rundad, ca 6,5 m i diameter och 0,3 m hög, Kantkedja. Skelettgrav? Belägenhet: x88062,0, y88931,0. Miljö: Anläggningen var belägen längst i Ö i gravfältets N gravgrupp, intill äldsta Enköpingsvägen. Den framstod som en oregelbunden, övertorvad stensättning, ca 5x4 m stor och intill 0,3 m hög, som begränsades av stenblock i NV, ca 0,7-0,8 m stora. Ett större stenblock, ca 1,1 m stort, var synligt i SÖ kanten av anläggningen. Konstruktion: Efter avtorvning och rensning visade sig anläggningen vara en kraftigt skadad stensättning med kantkedja, vilken troligen varit rund från början. Av stensättningen återstod en central oval stenpackning (A2:1), ca 2,6x3,9 m stor (N-S) och 0,3-0,4 m hög. N om denna sträckte sig en rest av en kraftig, rundad kantkedja (A2:2) som saknades i S och Ö. Den centrala stenpackningen var närmast oval och hade ett större block av röd granit, 1,1x1,3 m stort och 0,8 m högt, i N kanten. Under grästorven täcktes stenpackningen och området fram till kantkedjan av ett ca 0,2-0,3 m tjockt myllager. Själva packningen var uppbyggd av ett blandat stenmaterial av ca 0,1-0,7 m stora rundade, skarpkantade och skärviga stenar. De större stenarna låg framförallt i kanterna av stenpackningen och utgjorde eventuellt en kantkedja. Fyllningen mellan stenarna utgjordes av sotig mylla med inslag av skärviga och skörbrända stenar, 0,05-0,1 m stora och enstaka förhistoriska keramikskärvor av boplatskaraktär som var spridda över hela packningen, och i en mindre koncentration på SV delen. Bränd lera påträffades i SÖ kanten och obrända djurben både i NV och SÖ kanten av packningen. Intill blocket i N kanten framkom en härdliknande anläggning. I stenpackningens fyllning påträffades en remhållare i brons, ett järnbeslag och en eller två järnknivar. Däremot framkom inget brandlager eller några andra spår efter begravning, t ex i form av nedgrävning för ett skelett. Eftersom inga brända ben påträffades utgörs anläggningen eventuellt av resterna av en förstörd skelettgrav där den döde lagts direkt på markytan och täckts av en stenpackning på samma sätt som sannolikt skett i de närliggande anläggningarna A4 och A8. Den centrala stenpackningen var uppbyggd av avfall från den äldre boplatsen i form av skärvig och skärbränd sten samt keramik som tycks kastats upp mot det stora blocket i N kanten Kantkedjan utgjordes av jämnstora stenblock, ca 0,8-0,9 m stora, huvudsakliga lagda på längden i kedjans riktning. De var huvudsakligen rundade. Resten av kantkedjan och den centrala stenpackningen antyder tillsammans att anläggningen ursprungligen kan ha varit en rund stensättning med en diameter på drygt 12 m. Möjligen har sten tagits från anläggningen för påbyggnad av den intilliggande äldsta Enköpingsvägen. 68

Under anläggningen framkom ljusbrun orörd morän. Fynd Figurer A 2 Mynt, av koppar, 1 st, 1/12 Skilling från 1808, Gustav IV Adolf. Funnen S om centrala stenpackningen. Remhållare, av brons, 1 st, 5 g. Funnen i centrala stenpackningen. Fig a Beslag, av järn, 1 st, 3 g. Recent? Kniv, av järn, 1 st, 12 g. Funnen i Ö delen av centrala stenpackningen. Kniv (?), av järn, 1 st, 2 g. Funnen i centrala stenpackningen. Keramikfragment, 38 st, 201 g. Härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. Slagg, 1 bit, 2 g. Bränd lera, 2 bitar, 8 g. Ben: 52,4 g ben, huvudsakligen obrända med undantag för 4 g brända ben. Benen kommer uteslutande från djur; häst och får/get. Datering: Anläggningen är osäker som grav och kan inte dateras på grundval av föremålen. Flera av de senare är sekundära. A3. HÖG, 11-11,5 m i diameter och ca 0,75 m hög. Brandlager med lerkärl Belägenhet: x88049,61, y88921,9. Miljö: Anläggningen var belägen centralt i gravfältets N gravgrupp, strax NÖ om A5 på plan mark. Den var beväxt med gräs och spridda slånbärsbuskar. Konstruktion: Före undersökningen framstod högen som en välbevarad rund, anläggning, ca 11,5 m i diameter och 1 m hög. Talrika stenar, 0,3-0,5 m stora, var synliga i ytan på SÖ delen. Ett sekundärt block var upplagt på SSÖ kanten, ca 0,9 m stort. Efter avtorvning framstod anläggningen som en rund hög, ca 11-11,5 m (N-S) i diam och ca 0,75 m hög (11,5 m i N-S och 11 m i Ö-V). Anläggningen var uppbyggd av en i huvudsak gles stenpackning av främst 0,2-0,5 m stora stenar, till formen både rundade och kantiga, och en 0,05-0,1 m tjock täckande fyllning av torv och torvblandad mylla. Mellan stenarna utgjordes fyllningen av mjuk, sandblandad mylla. Stenpackningen var tämligen gles i N till Ö delen av anläggningen, tätare i S. Småstenspackning av 0,05-0,15 m stora stenar, ställvis synlig i Ö, N och V, främst i utkanterna. I fyllningen i stenpackningens V del var ett mörkare område synligt, bestående av mörkbrun/gråsvart mylla med inslag av enstaka kol och brända ben samt småsten och grus i ytan. Anläggningen begränsades av en gles kantkedja av 0,3-1 m stora stenar och block, de senare främst i Ö. I SÖ låg ca 0,9 m stort ett block intill gravens kant. I S delen av högen fanns en recent störning bestående av en nedgrävning ner till stenpackningen. Nedgrävningen var fylld av rödgods, tegel och annat recent material. I övrigt fanns två stycken gjutna betongfundament till ett sentida staket i graven, vilka dock inte skadat gravgömman. I gravens fyllning påträffades enstaka brända ben. Centralt i anläggningen fanns en, ca 2,5x3 m stor och 0,5 m hög, tät stenpackning av rundade och skarpkantade stenar, 0,3-0,45 m stora. Under och kring stenpackningen 69

framkom ett oregelbundet brandlager, ca 4x4,5 m stort och intill 0,25 m tjockt, av sotig mo med ett rikligt inslag av kol och brända ben. Mitt i brandlagret framkom ett keramikkärl (F9) som stod på den underliggande berghällen, omgärdat av mindre stenar, ca 0,2 m stora. Kärlet var nästan intakt, trots att det täcktes av den centrala stenpackningens S del. Fyra centimeter under lerkärlets mynning framkom dåligt brända ben. Lerkärlet var väl fylld med ben ända ner till botten. Inga övriga fynd gjordes i lerkärlet. Graven var till större delen anlagd direkt på en berghäll och i övrigt på morän. Bålbränning tycks ha skett direkt på berghällen och omkringliggande mark. Berghällen tycktes vara eldpåverkad. Fynd Figurer A 3 Vid rensning: Mynt, av koppar, 1 öre 1864, Karl XV. Kakel?, 1 bit, 23 g. Tegel, 1 bit, 9 g. Keramik, 1 fragment, 7 g. Strax utanför kantkedjan: Nit, av järn, 1 st, 7 g, i SV. Järnfragment, 1 st, 7 g, i N. I fyllningen: Beslag, av bronsbleck, med nithål, 1 st, recent?, 5 g. Kniv, av järn, 1 st, recent fällkniv, 42 g. Hästskosöm, 1 st, recent, 3 g. Nit, av järn, 1 st, 7 g. Spikar, av järn, 4 st, 45 g. Ten, av järn, 1 st, 5 g. Obestämbart järnföremål, 1 st, 23 g. Järnfragment, 1 st, 3 g. Keramik, 10 fragment, 53 g. Bränd lera, 5 bit, 3 g. I central tät stenpackning: Kam, av ben/horn, 8 fragment av en sammansatt enkelkam av typ B1:3 enligt Ambrosiani 1981, 8 g. Keramik, 2 fragment, 6 g. I brandlagret: Armring, av brons, slät utan dekor, 1 fragment, 2 g. Ten, av brons, vriden, troligen del av armbandet ovan, 1 fragment, 1 g. Beslag, av järn, till skrin?, 1 st, 18 g. F8. Kniv, av järn, 1 st, 9 g. Nitar, av järn, 43 fragment motsvarande ca 16 nitar, totalt 151 g. Spikar, av järn, 25 fragment motsvarande 25 spikar, totalt 60 g. Spik av järn, 1 st, 9 g. Ten, av järn, 1 st, ev del av spik, 9 g. Fig b Fig c Fig d Fig e 70

Järnfragment, ca 64 st, 127 g. F9. Lerkärl, 1921 g. Fig a Keramik, 15 fragment, 42 g. Malsten, del av underliggare, av sandsten, 2053 g. Flintavslag, 2 st, 2 g, eventuellt från underliggande boplats. Bränd lera, 7 bitar, 8 g. Obestämbart material, 8 bitar, 45 g. Under brandlager i kulturlager: Keramik, 15 fragment, 68 g. Ben: 7594,9 g varav huvudparten brända med undantag för 49,3 g obrända djurben. De senare, vilka påträffades i gravens fyllning, härrör sannolikt från den underliggande boplatsen eller från den intilliggande torplämningen.. Två människor kunde identifieras på osteologisk grund; en vuxen 18-44 år (Adultus) och ett barn 5-14 år (Infans II), båda av obestämt kön. Förekomsten av en bronsarmring kan tolkas som att en av de döda är en kvinna (Petré 1993). Brända djurben från gravgömman representeras av häst, får/get, hund, katt, fågel varav minst en hönsfågel (troligen tamtupp) och fisk. Troligen hela kroppar från häst, hund och katt. Datering: Kammen som är av typen B1:3 daterar graven till 900-tal (Ambrosiani 1981:23-32). A4. STENSÄTTNING, NÄRMAST REKTANGULÄR, 7,8x6,2 m stor och 0,45 m hög. Skelettbegravning och brandlager. Kantkedja. Belägenhet: x88045,76, y88932,6. Miljö: Anläggningen låg i en svag SÖ sluttning i SÖ delen av gravfältets N gravgrupp. Den var välbevarad och endast gräsbevuxen. Före avtorvningen uppfattades anläggningen som en rektangulär stensättning, ca 7x6 m stor (SÖ-NV) och intill 0,45 m hög. Enstaka stenar, ca 0,35-0,5 m stora,var synliga i ytan. Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framträdde en till stor del ofylld, närmast rektangulär stensättning, 7,8x6,2 m stor (ÖSÖ-VNV; 23-223 gon) och 0,45 m hög. Anläggningen avgränsades av en tydlig kantkedja bestående av mestadels rundade stenar, 0,4-0,7 m stora. I V delen fanns en enskiktad stenpackning av större rundade och kantiga stenar, 0,1-0,5 m stora, men även en del skärviga och skörbrända stenar, 0,05-0,15 m stora. I NÖ delen förekom en glesare enskiktad packning av stenar, 0,1-0,3 m stora. SÖ delen av anläggningen var i princip stenfri. Fyllningen bestod av gråbrun mo förutom i den stenfria delen, där den utgjordes av svart sotig mo samt med inslag av mer skärvig sten än i övriga delar. Förhistorisk keramik förekom i hela anläggningen. Recenta föremål i form av tegel, mynt, kritpipa och metallskrot påträffades centralt i anläggningen och i dess NV och SÖ delar. Centralt under stensättningen framkom en underliggande enskiktad, oregelbundet oval stenpackning (A4:1), ca 1,5x3,5 m stor (ÖSÖ-VNV; 24-224 gon) och intill 0,2 m tjock, bestående av huvudsakligen rundad sten, ca 0,18-0,28 m stor. Fyllningen mellan stenarna utgjordes av myllig mo. Under stenpackningens framkom ett ca 0,05 m tjockt kulturlager och under Ö delen en härdrest. Vid metalldetektering av ytan under stenpackningen framkom en pincett (F1) under dess Ö ände. Packningens form, orientering och centrala 71

läge i stensättningen samt fyndet av pincetten tyder på att stenpackningen har täckt en jordad människa som helt har förmultnat. Under den övre stensättningens SÖ hörn framkom även ett ovalt brandlager (A4:2), ca 0,4x0,5 m stort och intill 0,1 m djup, med brända ben och föremål i form av sju glaspärlor, keramikfragment, ett flinavslag samt ett fragment av en vävtyngd. Under brandlagret påträffades en tand från ett nötkreatur. Hela anläggningen låg på ett tunt kulturlager, ca 0,05 m tjockt, som i sin tur vilade på morän. Fynd Figurer A 4 I stensättningens fyllning: Miniatyrskära, del av, spets med antydan till hål i motstående ände, 2 g. Fig a Mynt, av koppar, 3 st, 1/6 skilling, 1832, 1836 respektive 1838, Carl XIV Johan. Beslag, av järn, 1 st, 5 g, recent. Klocklod, av järn, 1 st, 578 g, recent. Ten, av järn, 2 st, 7 g. Hästskosöm, av järn, 1 st, 6 g, recent. Nit, av järn, 1 st halv, 2 g. Keramik, yngre rödgods, 13 fragment, 67 g. Kritpipa, 1 st, 2 g Tegel, 3 bitar, 58 g. Keramik, 9 fragment, av allmän odekorerad förhistorisk typ, 49 g. Troligen från underliggande boplats. Keramik, 2 fragment av yngre rödgods, 6 g. Vävtyngd, av keramik, 1 fragment, 4 g. Troligen från underliggande boplats. Lerklining, 1 bit, 4 g. Troligen från underliggande boplats. Bränd lera, 1 bit, 5 g. Under undre stenpackning (A4:1): F1. Pincett, med polyedriskt huvud av brons och skänklar av järn, 1 st, defekt, 6 g. Fig b I brandlager (A4:2): Pärlor, av glas, 7 st, varav 1 ringformig vit och opak, 2 gula och opaka, rund respektive tunnformig, 1 grön, translucent och rund samt 2 ringformiga av obestämbar färg, 7 g. Keramikfragment, 40 st, 87 g. Vävtyngd, av bränd lera, 1 fragment, 8 g. Avslag, av flinta, 1 st, 1 g. Ben: 295,2 g ben, huvudsakligen brända, med undantag för 55,1 g obrända djurben från gravanläggningens fyllning som sannolikt härrör från den underliggande boplatsen. De brända benen, som framkom i brandlagret, härrör från en vuxen 35-64 år gammal (Maturus), osäker kvinna samt katt. Könsbedömningen till kvinna bekräftas av pärluppsättningen (Petré 1993). Fyndet av en pincett under den undre stenpackningen kan tolkas som spår efter en helt förmultnad jordbegravning av en kvinna. Pincetten ingår i den kvinnliga föremålsutrustningen under vikingatiden (Petré 1993). 72

Datering: Förutsatt att undre stenpackningen är en skelettgrav daterar detta gravskick i kombination med pincetten (liknande typer förekommer på Birka, se Arbman 1940:Tafeln 170-171, och Waller 1984:183-190) gravanläggningen till sen vikingatid. Brandgraven saknar daterande föremål och kan därför inte dateras närmare än till yngre järnålder. Om den är samtida med stenpackningen kunde inte fastställas stratigrafiskt. A5. HÖGLIKNANDE STENSÄTTNING, RUND, 18x17,6 m i diameter och 1,4 m hög, två urnegravar, två brandlager och tre skelettbegravningar. Belägenhet: x88032,5, y88904,24. Miljö: Vid delundersökningen av gravfältet 1982 planerades A5 att undersökas och tas bort, varför anläggningen avtorvades (Sander 1996:16). Senare visade det sig att A5 kunde kvarligga och torvlagret återställdes. Inför undersökningen 1997 täcktes anläggningen av gräs och var bevuxen med slånbärsbuskar och lövsly på dess SÖ del. Den framstod före avtorvningen som en välbevarad hög, ca 18 m i diameter och 1,4 m hög. Anläggningen hade ett dominerande läge i den N gravgruppen genom sin storlek och placering överst i den sydöstsluttning som gravarna låg i. Staketet som avskiljde flygfältet från gamla Enköpingsvägen hade efter vägbreddningen 1982 dragits över anläggningens V fot. En äldre skada utgjordes av ett schakt för en källare som grävts in ca 4 m i A5 från V. Källaren finns utritad på gravfältskartan från 1932. Konstruktion: Anläggningen maskinavtorvades varvid ett ca 0,1 m tjockt skikt torv med mylla togs bort. Därefter vidtog handrensning ned till vad som uppfattades som en ostörd nivå ca 0,35 m under grästorven. Det övre skiktet motsvarar troligen det lager som UV tog bort och sedan återställde vid undersökningen 1982. I detta lager påträffades en del recenta föremål såsom buteljglas, taggtråd, tegelsten mm. Lagret utgjordes av relativt fet brun mylla med inslag av enstaka stenar huvudsakligen 0,05-0,1 m stora, varav en del skärviga och skörbrända. Det underliggande lagret var mörkbrunt. Lagret visade sig vid metalldetektering inte vara ostört, utan ställvis i anläggningens yttre delar påverkat ända ner till botten. De recenta fynd som påträffades i fyllningens botten, t ex en patronhylsa i NÖ delen, kan dock ha transporterats ned via sorkgångar eftersom sådana påträffades i fyllningen. Dessa fynd var dock enstaka. Den framrensade anläggningen framstod som en närmast rund stensättning, 17,6x18 m i diameter och 1,4 m hög, med en klar begränsning, utom i V där den skadats av den ingrävda källaren. Den senare bestod av ett ca 1,7x4 m stort schakt med kallmurade väggar. Inga fynd påträffades i källarschaktets jordfyllning. Stenpackningen var gles och ställvis helt frånvarande i anläggningens centrala delar medan den var tätare i de yttre delarna. Stenmaterialet bestod främst av större, skarpkantade och rundade stenar, ca 0,5-0,8 m stora. Mitt på denna stenpackning, något förskjuten åt SV, låg en skadad tresidig stensättning (A5:2) som var uppbyggd av ett finare stenmaterial. Vidare framkom i anläggningens Ö kant en koncentration av brända ben, möjligen en sekundär begravning (A5:3). Koncentrationen hade en diameter på ca 1 m och begränsades av 5 större stenar, ca 0,3-0,5 m stora. Ca 1 meter N om benkoncetrationen framkom en stenpackning (A5:4) som dock visade sig endast innehålla en bit bränd lera och ett par keramikfragment. 73

Vid den runda stensättningens SV kant fanns vad som först uppfattades som en utbyggnad i form av en s k sydvästport (A5:1), vilken senare dock kunde avfärdas som naturbildning och påförda schaktmassor från den gamla Enköpingsvägen. Under den tresidiga stensättningen (A5:2) framkom ett skärvstenslager som vid framrensning visade sig omfattade hela den centrala delen av den stora runda stensättningen. Detta lagret tycktes täcka en central anläggning i den runda stensättningen, vilket kunde fastställas i samband med att stensättningens yttre del schaktades bort. Denna centralpackning, som frilades vid maskinschaktningen, var närmast oval, dock något oregelbundet, ca 9,5x10,5 m stor och ca 1 m hög. Utanför centralpackningen utgjordes den stora runda stensättningen av en jordblandad relativt tät stenfyllning i ett skikt bestående av 0,25-0,9 m stora stenar, dock huvudsakligen av större jämnstora block, 0,5-0,7 m stora i mörkbrun mylla. Stenarna var vanligen rundade och enstaka skarpkantade. Centralpackningen (även kallat kärnröset) begränsades till större delen en kantkedja som dock saknades i SV. Kantkedjan bestod både av stenblock, ca 1-2,5 m stora, och större stenar, ca 0,4-0,7 m stora. Blocken och stenarna var både rundade och skarpkantade. Från Ö sidan av kantkedjan tycktes packningen utbyggd och begränsad i NO och SV av en grov kantkedja av 0,7-1,1 m stora block. Inom kantkedjorna och ca 0,5 m utanför desamma sträckte sig en stenpackning som till större delen täcktes av ett skärvstenslager, ca 0,1-0,2 m tjockt bestående av skärvig och skörbränd sten, ca 0,05-0,2 m stora, fläckvis sotig mylla med enstaka keramikskärvor, enstaka förekomster av bränd lera och obrända ben (det senare särskilt i N kvadranten). I den uppfattade utbyggnaden i Ö var myllan i skärvstenslagret genomgående sotigt. Här påträffades också fragment av en eldbock och två löpare (F12 och 13). Intill en av kantkedjeblocken i utbyggnaden (i fyllningen på utsidan) påträffades en järnskära (F10). I centralpackningens yta framkom nio fördjupningar (A5:5-13) varav tre framstod som stolphål (A5:7-9). Stolphålen var runda med en diameter på 0,16-0,2 m och ett djup på 0,14-0,26 m. De övriga var ovala till formen. Av dessa var tre mindre, ca 0,15-0,2 x 0,2-0,35 m stora och 0,15 m djupa, och tre större fördjupningar 0,6x0,9-1,3 m stora och ca 0,16 m djupa. Den största (A5:5) är belägen centralt i centralpackningen och var nära rektangulär till formen med en orientering NV-SO. Den var kistliknande med stående mindre hällar i S och i övrigt begränsad av rundade stenar. En rundad sten 0,35 m stor låg mitt i anläggningen. Alla utom en (A5:9) av fördjupningarna i centralpackningen låg helt eller delvis under den tresidiga stensättningen A5:2, vilket innebär att dessa är äldre än stensättningen. Under skärvstenslagret framkom en tät flerskiktad stenpackning av blandat stenmaterial, vilket utgjordes av 0,2-0,6 m stora huvudsakligen rundade, men även skarpkantade stenar. Fyllningen mellan stenarna bestod av brun till mörkbrun sandig moig mylla (i utbyggnaden genomgående sotig) med inslag av enstaka kolbitar, keramikfragment och obrända djurben. Under stenpackningen framkom i N kvadranten obrända ben och enstaka större bitar av bränd lera och lerklining. Vid borttagande av stenpackningen framkom tre sekundärgravar, varav en benkoncentration (A5:15), ytligt nära centrum, och ett brandlager (A5:14) samt under detta, delar av två människor i utbyggnaden, intill den inre kantkedjan (5:16). 74

I V delen av stenpackningen framkom obrända ben i form av rörben och delar av två djurkranier inom en ca 1,7x0,5 m stor yta (F16-20). Rörbenen påträffades under stenpackningen, medan kranierna (F19) låg mellan stenarna. Av de senare låg en del av en nötkäke överst och under denna kraniet av ett ungt får. Intill ett av rörbenen (F16) påträffades delar av en järnring (F15). Centralt i stenpackningen framkom ett benlager (A5:18), 0,9x1,0 m stort och 0,22 m tjockt, mellan stenarna. Inga föremål påträffades i anslutning till gravgömman. Botten på benlagret utgjordes av en mörkfärgning mot det underliggande kulturlagret. Mörkfärgningen var närmast rund och ca 1,8x2,0 m stor och intill 0,14 m tjock, fläckvis sotig och utgjordes av lösare och mjukare moig mylla. I anslutning till denna mörkfärgning i NV framkom ytterligare en mörkfärgning (A5:19), under den centrala stenpackningen, som var oregelbunden och ca 1,85-0,9x2,5 m stor. I denna påträffades rester av trä (F21). När all sten avlägsnas i den centrala stenpackningen framstod den tidigare delvis skönjbara kantkedjan som en närmast oval stenkrets, 6x6,7 m stor (N-S), dock öppen i SV, med en halvrund stenkrets (tidigare uppfattad som en utbyggnad), 3x3,5 m stor i anslutning till den Ö sidan. Stenarna i den större stenkretsen var huvudsakligen 0,4-1 m stora och främst rundade, men även skarpkantade. I V delen av kretsen ingick ett markfast block, 1,2x2,5 m stort, som avvek kraftigt mot de övriga stenarna genom sin storlek. Den halvrunda stenkretsen bestod också av både rundade och skarpkantade stenar och block, ca 0,4-1,2 m stora. Stenkretsarna, liksom större delen av hela gravanläggningen i övrigt vilade på ett kulturlager, ca 0,1 m tjockt, bestående av något sotig, mörkbrun mo med inslag av enstaka skörbrända stenar. I Ö låg gravanläggningen direkt på en berghäll. Fynd Figurer A 5 I sten- och jordfyllningen kring centralpackningen: F1. Pilspets, av järn, 1 st, 5 g. Fig a F2. Kniv, av järn, del av knivblad, 1 st, 4 g. F2. Ring, brons, av rund ten (18 mm i D), 1 st, 2 g. F5. Spik, av järn, handsmidd, 1 st 16 g. F6. Ten, av järn, 1 st, 4 g. F7. Järnfragment, 1 st, 4 g. F8. Spikar, av järn, 5 st, varav 4 hela och 1 del av, 13 g. F10. Skära, av järn, 1 st, 29 g. Fig d Mynt, av koppar, 3 st, 1/4 Skilling 1821 Carl XIV Johan, 1/3 Skilling Banco 1851?, Oscar I respektive 1/2 öre 1856-58. Oscar I. Rensningsfynd. Nit, av järn, 1 st, 18 g. Funnet i profilbank i V Hästskosöm, av järn, 1 st 5 g. Spikar, av järn 2 st, 21 g. Keramikfragment, 53 st, 166 g. Förhistorisk keramik utan dekor, oftast mörkgrå kärna, rödbrun utsida och mörkgrå insida. Ingen klart rabbig keramik. Järnslagg, 2 bitar, 273 g. Rensningsfynd från N delen. 75

Lerklining, 2 bitar, 16 g. Rensningsfynd från Ö delen. Bränd lera, med grov kvartsmagring, 27 bitar, 151 g. Funnet intill stort block i centralpackningens utkant, vid den tresidiga stensättningens S spets. Bränd lera, 20 bitar, 86 g. Fot till trefotsgryta, 8 g. I skärvstenslagret över centralpackningen: F11. Eldbock, av bränd lera, i 25 fragment, 109 g. Fig e F11. Järnfragment, 1 st, 3 g. F12. Löpare, 1 st, 1427 g. Funnen i S delen. F13. Löpare, 1 st, 419 g. Funnen i Ö delen. Järnfragment, 1 st, del av järntråd, 3 g. Keramikfragment, 6 st, 30 g. Förhistorisk keramik utan dekor. Ett fragment kantbit med genomgående hål, ev del av silkärl. Ingen rabbig keramik. Lerklining, 4 bitar, 25 g. Funna i V respektive Ö delen. Bränd lera, med kvartsmagring, 7 bitar, 40 g. Bränd lera, 33 bitar, 72 g. I centralpackningen: Glas, 1 bit, 7 g. Deformerad av värme, troligen recent. Funnen i utkanten av centralpackningen i Ö. Keramikfragment, 43 st, 101 g. Förhistorisk keramik utan dekor. Ingen rabbig keramik. Lerklining, 2 bitar, 7 g. Funna i S delen. Bränd lera, 15 bitar, 17 g. Under centralpackningen: F15. Ring, av järn, del av, 2 g. Funnen under V delen av centralpackningen. Keramikfragment, 7 st, 24 g. Förhistorisk keramik utan dekor. Ingen rabbig keramik. Lerklining, 2 bitar, 40 g. Funnen under N delen. Bränd lera, 1 bit, 7 g. I underliggande kulturlager: Löpare, 1 st, 532 g. Funnen under V delen av centralpackningen, intill det markfasta blocket. Keramikfragment, 4 st, 27 g. Förhistorisk keramik utan dekor. Ingen rabbig keramik. A5:2. STENSÄTTNING, TRESIDIG, 5,75x5,1 m stor och 0,15-0,25 m hög. Kantkedja. Belägenhet: x88032,18, y88903,40, z26,05. Stenpackningen var oregelbunden 5,9x 5,2 m stor (SV-NO) och tolkades som en skadad tresidig stensättning med kantkedja. Endast två spetsar av dess tre hörn återstod, den N och den V. Anläggningens höjd efter framrensning var ca 0,15-0,25 m. Kant- 76

kedjan, som bestod av 0,4-0,7 m stora rundade och skarpkantade stenar, var bäst bevarad i S sidan, men delar av de Ö och V sidorna kvarstod också. Stenpackningen innanför kantkedjan var enskiktad och utgjordes av 0,15-0,6 m stora stenar, dock huvudsakligen 0,25-0,35 m stora. Fyllningen mellan stenarna bestod av mörkbrun mylla. Några enstaka stenar i packningen var skörbrända eller klyvda (oklart om detta skett naturligt eller medvetet). De senare har lagts med den rundade ytan uppåt och den flata spräckta ytan nedåt mot marken. Under den norra spetsen av stensättningen påträffades ett komplett lerkärl (F9) stående i en grop som täckts med en klyvd sten som var 0,6x0,35 m stor och 0,2 m tjock. En keramikkoncentration (F3) framkom också under stenpackningens V del. I lerkärlet (F9) påträffades under sandig mylla, från kärlets halva höjd, brända ben och finare obrända ben. Benen låg tätt packade ned till kärlets botten. Mindre koncentrationer av kol och sot kom mot botten av benkoncentrationen. Benen var huvudsakligen sotfria, men enstaka dåligt brända ben hade vidhäftade fläckar av sot och kol. En pilnock av ben eller horn påträffades bland benen strax ovan kärlets botten. Fynd Figurer A 5:2 F3. Keramikfragment, 15 st, utan dekor, 59 g och 1 bit bränd lera, 1 g. Funnet i myllagret under stenpackningen. F4. Nitbricka, av järn, 1 st, 7 g. Funnen i myllagret under stenpackningen. F9. Pilnock, av ben/horn, 1 st, 6 g. Funnen i gravurnan. Fig f F9. Lerkärl, 1 st, 1310 g. Gravurna med brända ben, funnen under den tresidiga stensättningens N spets. F9. Kopparbleck. 1 st, 1 g. Söndersmulades och kunde ej tillvaratas. Funnet utanför gravurnan i nedgrävningen. Slagg, 3 bitar, 20 g. Funnet i myllagret under stenpackningen. Keramikfragment, 5 st, utan dekor, 7 g. Funna i myllagret under stenpackningen. Lerklining, 1 bit, 2 g. Funnet i myllagret under stenpackningen. Ben: 305,4 g ben, varav brända ben osteologiskt bedömda som en vuxen man, 18-44 år (Adultus). Obrända ben från fågel. Datering: Pilnocken ger möjlighet till datering. Mycket närliggande typer av pilnocken, dock av brons, har påträffats i den exklusiva båtkammargraven i en storhög vid Hedeby som dateras till första hälften av 800-talet (Wamers 1994:27-29). A5:3. BENLAGER, 2x2,8 m stort och 0,05-0,1 m djupt. Belägenhet: x88033,65, y88909,10, z25,47 Ingen färgning kunde ses då jordmaterialet i anläggningen ej avvek från omkringliggande ytor. Brända ben förekom sporadiskt från ytan och ca 0,05-0,1 m ner i anläggningen. Mängden brända ben avtog dock mot lagrets yttre begränsning. 77

En cigarettfimp hittades 0,05 m ner i anläggningen vilket torde indikera att brända benen och de andra fynden hamnat sekundärt på A5. Sannolikt har detta skett vid undersökningen 1982 då A5 avtorvades för att senare under undersökningen återställas. Vid återläggningen av torv och jordmassor kan brända ben och fynd från den intilliggande och skadade brandgraven A52 hamnat på A5. Tolkningen kan dock varken beläggas eller avfärdas av den osteologiska analysen. Att det inte är fråga om en självständig grav förefaller däremot högst sannolikt. Fynd Figurer A 5:3 Ring, av tunt bronsband lagt omlott (11 mm i D), 1 st, 2 g. Fig c Spik, av järn, 1 st, 5 g. Kula, av bly (3 mm i D), 1 st, 1 g. Blyhagel? Pärla, av glas, 1 st, grönblå, translucent melonpärla, 2 g. Fig b Keramikfragment, 28 st, utan dekor, 49 g. Bränd lera, 22 bitar, 9 g. Förslaggat material, 1 bit, 2g. Ben: 49,5 g brända ben. Den döda kan osteologiskt bestämmas som en vuxen, osäker kvinna, 18-44 år (Adultus). Djurben från nöt, hund och fågel. Datering: Förutsatt att benlagret härrör från A52 är dessa från 900-tal. A5:4. ANSAMLING AV SKÄRVIG STEN, RUND, 1,3x 1,4 m stor. Belägenhet: x 88036,13, y88910,00, z25,32. Anläggningen framkom vid rensning av A5, som en ansamling skärvig sten. Inga fynd gjordes i ytan. Den skärviga stenen låg i två skikt med en fyllningen av svart, sotig mo med inslag av bränd lera. Det är för övrigt samma typ av fyllning som i resten av A5. Mot botten av anläggningen kom ett mer sotigt skikt med lite skörbränd och skärvig sten. Detta skikt tolkades som ett kulturlager. A5:4 är ihopslängd av människohand med huruvida detta är gjort i historisk eller förhistorisk tid går ej att fastställa. Fynd Bränd lera, 1 bit 3 g. A5:14. BRANDLAGER, OVALT, 1,1x1,4 m i diameter och 0,1 m tjockt. Belägenhet: x88031,09, y88905,64, z25,43. Brandlagret kunde skönjas efter att skärvstenslagret avlägsnats. Dess totala utsträckning kunde dock ses först efter att ett skikt med 0,2-0,4 m stora, rundade stenar lyfts bort. Brandlagret framstod som en svart, sotig färgning som innehöll rikligt med brända ben, främst i den SV delen, men sparsamt med kol. Under brandlagret i N framkom ett obränt rörben som skulle kunna tillhöra A5:16. Fynd Keramikfragment, 3 st, utan dekor, 8 g. 78

Ben: 1102 g ben, huvudsakligen brända. Den döda kan osteologiskt bestämmas till en vuxen man, 35-63 (Maturus). Obrända djurben från nöt. Datering: En 14 C-analys av träkol från brandlagret daterar graven till tidsintervallet 390-650 AD (kal, 95,4% sannolikhet). A5:15. BENKONCENTRATION, 0,25x0,2 m stor. Belägenhet: x88030,9, y88904,04, z25,56. Anläggningen kunde ses som en koncentration av brända ben och kol inom ett 0,2x0,25m stort område. Inom benkoncentrationen var myllan gråbrun med någon sotfläck, annars ingen större skillnad i färg i förhållande till omgivande fyllning. Anläggningen omgavs i NÖ av 2 kantställda stenar (skarpkantade), 0,4 och 0,25 m stora, varav en var en underliggare. Strax intill de brända benen framkom ett skifferbryne (F14) och strax utanför den Ö kantstenen påträffades en kniv av järn med trärester. Fynd F14. Bryne, av skiffer, 1 st, 13 g. Kniv, av järn, med trärester, Keramikfragment, 3 st, utan dekor, 7 g. Lerklining, 1 bit, 8 g. Ben: 171,7 g brända ben. Den döde kunde osteologiskt bestämmas till en vuxen osäker kvinna, 18-44 år (Adultus). Fynden ger ingen ledning för könsbedömning. Djurben från hund och fågel. Datering: En 14 C-analys av träkol från brandlagret daterar graven till tidsintervallet 680-1020 AD (kal, 95,4% sannolikhet). A5:16. SKELETTRESTER, inom en ca 1,5x1,5 m stor yta. Belägenhet: x88031,70, y88905,93, z25,53. Delar av skelett från två människor framkom i utbyggnaden i Ö, omedelbart intill den inre kantkedjan. Benen var belägna på en undre jämn stenpackning med rundade och kantiga stenar, 0,2-0,4 m stora. Under denna stenpackning framkom ett kulturlager tillhörigt den underliggande boplatsen. Ovanpå skeletten fanns en oregelbunden stenpackning, av 0,2-0,6 m stora stenar, blandat med mylla. Skelettdelarna låg ej i anatomisk ordning. Vissa ben framkom under den undre stenpackningen och kan därför tillhöra boplatsen. Omedelbart ovanpå anläggningen fanns ett brandlager (A 5:14) vilket låg i direktkontakt med ett rörben (underarm). Bevaringsförhållanden synes vara likvärdig i hela utbyggnaden varför fler skelettrester torde varit bevarade om det rört sig om en vanlig begravning med komplett skelett. Ben: 177,4 g obrända och 2,4 g brända ben. De obrända skelettresterna kan osteologiskt bestämmas till både människo- och djurben. Människobenen härrör från två 79

individer, en vuxen 18-79+ år (adult) och ett barn 5-14 år (Infans II). Djurbenen kommer från häst/nöt och får/get. De brända benen som kan bestämmas är från människa och härrör sannolikt från den intilliggande brandlagret A5:14. Datering: En 14 C-analys av de humana skelettresterna daterar dessa till tidsintervallet 70-420 AD (kal, 95,4% sannolikhet). A5:17. SKELETTBEGRAVNING, 1,9x0,53 m stor och 0,4 m djup nedgrävning. Belägenhet: x88028,68, y88900,99, z25,36 Efter att centralpackningens skärvstensskikt avlägsnats blev det tydligt att packningen fortsatte ut i S som en rektangel. Denna packning bestod av 0,2-0,4 m stora kantiga och rundade stenar och saknade till större delen ett täckande skärvstensskikt. S-SÖ om den rektangulära stenpackningen fanns en stenfri yta (A5:6), vilken troligen uppstått genom att ett block i den ovala stenkretsen avlägsnats. Under stenpackningen framkom en rektangulär nedgrävning synlig som en mörkfärgning i markytan, 1,9x0,53 m stor. Fyllningen i den 0,4 m djupa nedgrävningen bestod av svart sotig mo och mjäla, med rikligt inslag av skärvig och skörbränd sten. Den mörka fyllningen i nedgrävningen kommer troligen från det uppgrävda kulturlagret till den underliggande boplatsen. I botten av nedgrävningen, vilken var orienterad i närmast Ö-V (11-211 gon) låg ett tämligen välbevarat skelett utsträckt på rygg med armarna efter sidorna och med huvudet i V. Fynd Keramikfragment, 2 st, 2 g. I nedgrävningens fyllning över skelettet. Ben: Obrända ben som osteologiskt kan bestämmas till en vuxen kvinna, 18 44 år (Adultus). Datering: En 14 C-analys av delar från skelett daterar den döda till tidsintervallet 380 BC 10 AD (kal, 95,4% sannolikhet). A5:18. BENLAGER, ca 0,9x1,0 m stort och 0,22 m tjockt. Belägenhet: x88031,62, y88903,71, z25,43. Mitt i centralpackningen, dock decentralt i den ovala stenkretsen (belägen intill den V kanten), framkom mellan stenarna en benkoncentration i fläckvis svartbrun sotig moig mylla som föreföll mjukare och lösare än omgivande fyllning. Det lösare och fläckvis mörkare lagret sträckte sig utanför benkoncentrationen. Lagret var ca 1,75x1,5 m stort och följde höjdledes i stort sett benkoncentrationen. Benkoncentrationen var ca 0,9x1 m stor och 0,22 m tjock. De brända benen som var sotfria, låg spridda i fyllningen mellan stenarna i stenpackningen. Spridda obrända ben efter människa och djur påträffades kring, intill samt i mindre omfattning i bengömman, främst i Ö (tänder efter människa) och V (skallen efter människa och rörben efter djur, samt skalle efter får). I den centrala benkoncentrationen (S kvadranten) påträffades obrända ben blandat med de brända, dock i mindre omfattning ( ett frag i Ö kvadranten). I övrigt påträffades enstaka keramikfragment och enstaka kolbitar, varav det togs ett samlat prov mitt i anläggningen av bra kvalitet. Vid botten av benkoncentrationen övergick 80

det benförande lagret i ett benlöst lager av samma karaktär som den omgivande mörkfärgningen. Detta var ca 0,05 m tjockt. Under detta vidtog orörd markyta bestående av moig morän. Fynd Järnslagg?, 1 bit, 2 g. Keramikfragment, 29 st, utan dekor, 37 g. Bränd lera, 1 bit, 2 g. Ben: 705 g ben, huvudsakligen brända, med undantag för 16,5 g obrända ben. Den döde kan bestämmas till en vuxen, osäker man 18-44 år (Adultus). Brända djurben från hund och får/get. Datering: En 14 C-analys av kol från benlagret daterar graven till tidsintervallet 810 380 BC (kal, 95,4% sannolikhet). A5:19. MÖRKFÄRGNING, 0,9-1,85 m stor. Belägenhet: x88032,82, y88901,88, z25,32. Anläggningen framträdde i plan som en mörkfärgning i fyllningen i centralpackningen, strax ovan kulturlagernivå. Mörkfärgningen bestod av brunsvart lös mylla med enstaka kolbitar, främst i S delen. Anläggningen var ganska väl avgränsad från omgivande fyllning som utgjordes av ljusare brun samt mer lerig mo. Den låg direkt på kulturlagret och ingen nedgrävning syntes. Rester av liggande trä hittades, ca 0,25-0,1 stort och 0,02-0,04 m tjockt (F21), med svagt synlig ådring, dock mycket skört och mjukt. Huruvida det är en planka eller ihoptryckt stock gick ej att avgöra. Det mesta av trät pulvriserades och gick ej att ta till vara. Fynd F21. Trärester, ej möjliga att tillvarata. Bränd lera, 1 bit, 2 g. A6. HÖG?, ca 5 m i diameter och ca 0,2 m hög, enligt gravfältkartan från 1932. Kunde ej påvisas vid förundersökningen 1994 och inga spår efter anläggningen kunde iakttas vid slutundersökningen. A7. REST STEN?, 0,9 m lång, 0,35 m bred och intill 0,2 m tjock enligt gravfältskartan från 1932. Kunde ej återpåvisas vid förundersökningen 1994 och inga spår efter anläggningen kunde iakttas vid slutundersökningen. A8. HÖG, OVAL, 4,3x3,6 m stor och ca 0,4 m hög. Skelettbegravning. Belägenhet: x88032,58, y88916,32 Miljö: Högen var belägen i norra gravgruppen, direkt Ö om A5, i en svag SÖ sluttning. Den välbevarade anläggningen var bevuxen med slånbärsbuskar och framstod före undersökningen som en rund, tydligt välvd hög, ca 5 m i diameter och 0,35 m hög. I ytan fanns enstaka synliga stenar. 81

Konstruktion: Högen var ca 4,3x3,6 m stor (NV-SÖ, 158-358 gon) och ca 0,4 m hög. I sydöstra delen av anläggningen framkom vid avtorvningen en grop, ca 0,15x 0,2 m i diameter och ca 0,05 m djup med obrända ben. Högen var uppbyggd av en gles stenpackning av kantiga och rundade stenar, ca 0,2 0,5 m stora. Fyllningen mellan stenarna bestod av sotfärgad, myllig mo. Spritt i fyllningen fanns även småstenar ca 0,05-0,1 m stora. I anläggningens NV och SV del var stenpackningen mycket tät och lagd i två skikt. I övriga delar var packningen glesare. I fyllningen påträffades spridda brända och obrända ben, keramik (troligen från den underliggande boplatsen), enstaka kolbitar och i dess Ö kant (ca 0,3 m från högens fot) en miniatyrlie (F1). I en mycket diffus mörkfärgning (A8:1), ca 0,6 m i diameter, belägen under stenpackningen i V delen påträffades skärvig sten, ett kamfragment, keramik och spridda brända ben (obestämda). I anläggningens yttre SV del framkom en keramikkoncentration. (se plan). Rester efter ett obränt skelett (A8:2) framkom under stenpackningen i centrala delen av anläggningen, på marknivån utan någon nedgrävning. Skelettresterna bestod av delar av kranium, lårben och skenben. Med ledning av benens position kan konstateras att den döde har legat på sidan med uppdragna ben och huvudet i NÖ (orienterad i SV-NÖ; 172-372 gon). Mellan kraniet och lårben framkom fragment av två knivar (F3, F6). Den ena kniven (F3) hade eggen mot NÖ och spetsen mot SV. I läge för den dödes fötter påträffades fyra broddar (F7-10), vilka troligen har suttit på den dödes skor vid gravläggningen. Strax S om kraniet kom en koncentration av keramik, brända ben (troligen hund), kamfragment (F12). Intill lårbenets NV del kom en färgskiftning som kan ha utgjorts av en skinnpung (F13). Detta togs upp som jordprov. Vid fotänden, ca 0,3 m söder om broddarna, gjordes fynd av ett obränt ben (F11). Under stenpackningen i V delen framkom en koncentration med sot, keramik, brända ben och obrända hästtänder (A8:3). I anläggningens yttre NV del, under stenpackningen, påträffades en tydlig grop (A8:4) med kol, sot och brända ben, ca 0,6 m i diameter och 0,2 m djup. Strax under gropen påträffades obränt ben (F5). I anläggningens centrala SV del en tydlig kolkoncentration, ca 0,3 m i diameter, varur kolprov 1 togs (under stenpackningen). Ben framkom även dels obrända i anläggningens yttre V del (F14), dels brända i dess SÖ del i närheten av ytterligare en brodd (F2). De senare kunde osteologiskt bestämmas till skalltak från en vuxen människa. Fynd Figurer A 8 I fyllningen: F1. Amulett, i form av miniatyrlie, av järn, 1 st, 7 g. Fig e Pärla, av glas, 1 st, vit opak tunnformig med rödbruna slingor, 2 g. Funnen i N delen. Keramik, 69 fragment, 195 g. Härrör troligen främst från underliggande boplats. Harts, 1 droppformad bit, eventuellt naturlig, 1 g. Bränd lera, 26 bitar, 18 g. Härrör troligen främst från underliggande boplats. Slagg, obestämt, 1 bit, 1 g. Textilfragment, 1 tvinnad snodd av vitt och rött garn, troligen recent, 1 g. 82

I mörkfärgning A8:1: Kam, av ben/horn, 1 fragment av stödskena till sammansatt enkelkam (troligen typ S6L1C4 enligt Petré 1984), 2 g. Keramik, 1 fragment, 1 g. Bränd lera, 1 bit, 3 g. Fig c Vid skelett A8:2: F3. Kniv, av järn, 1 st, 22 g. Trä bevarat på tången. F6. Kniv, av järn, 1 st, 13 g. Trä bevarat på tången. F7-10 Broddar, av järn, för sko, 4 st, 8-10 g st. Fig d F12. Kam av ben/horn, 24 fragment av en sammansatt enkel kam (troligen typ S6L2C3 enligt Petré 1984 eller A2:1 enligt Carlsson 1998), 8 g. Fig a F12. Lerkärl, 1 st, i 50 fragment, 150 g. Mindre del av kärlet. F13. Läderfragment, eventuellt från läderpung, upptaget som preparat. Keramik, 3 fragment, 2 g. Bränd lera, 2 bitar, 4 g. I kol- och sotkoncentration A8:3: Keramik, 57 fragment, 183 g. Troligen från samma kärl, vilket inte är komplett. Övriga fynd under stenpackningen: F2. Brodd, av järn, för häst, 1 st, 13 g. Fig b F4. Järnfragment, 10 st, 3 g. Keramik, 10 fragment, 44 g. Koncentration av keramik i SV delen. Troligen från samma kärl, dock endast en mindre del av detta. Ben: 217,1 g ben varav huvuddelen obrända och 39,2 g brända. Den obrända döda är osteologiskt bestämd till en vuxen kvinna, 35-45 år (Adultus). Spritt i gravanläggningens fyllning och i A8:3 förekom mindre mängder av brända ben från ytterligare två människor, en vuxen 18-44 år (Adultus) och ett barn 0-7 år (Infans I). Djurben, huvudsakligen obrända och i ett fall bränt (svin), fanns också spridda i fyllningen. De obrända djurbenen är bestämda till häst och nöt. Oklart om djurbenen i fyllningen deponerats i samband med begravningarna eller om de härrör från den underliggande boplatsen. Datering: En 14 C-analys av delar från kvinnans skelett daterar den döda till tidsintervallet 770 1030 AD (kal, 95,4% sannolikhet). Av föremålen kan kammarna ge en närmare dateringen. Den ena kammen (endast ett fragment) som härrör från mörkfärgningen A8:1 är från perioden 700-tal till tidigt 800-tal (Petré 1984:135, Carlsson 1998:), medan den andra som påträffades vid resterna av ett lerkärl (F12) tillsammans med obestämda brända människoben kan dateras till perioden 850-950 (Carlsson 1998). Eftersom kammarna är brända förefaller det sannolikast att koppla dessa till de brända människobenen i graven, vilket eventuellt kan tolkas som att skelettgraven överlagrat och förstört två äldre gravar från vendeltid respektive vikingatid. Skelettgraven bör med hänsyn till detta inte vara äldre än 900-tal. 83

A9. HÖG?, ca 5 m i diameter och ca 0,2 m hög, enligt gravfältkartan från 1932. Kunde ej påvisas vid förundersökningen 1994 och inga spår efter anläggningen kunde iakttas vid slutundersökningen. A10.STENSÄTTNING?, rund, ca 3 m i diameter och ca 0,25 m hög, enligt gravfältkartan från 1932. Kunde ej återpåvisas vid förundersökningen 1994 och inga spår efter anläggningen kunde iakttas vid slutundersökningen. A 11. STENSAMLING, 3 m i diameter och 0,25 m hög. Belägenhet: x88005,00, y88918,43. Markerad och beskriven som osäker stensättning, rund, ca 3 m i diameter och 0,2 m hög på gravfältskartan från 1932. Vid slutundersökningen visade det sig vara en gravliknande stenansamling intill ett större block. Inget framkom som indikerade att det skulle vara fråga om en grav eller någon annan form av anläggning. Enstaka keramikbitar (5 fragment) och en bit bränd lera bedömdes komma från den underliggande boplatsen. A 12. STENSÄTTNING, OVAL, 3,6x1,2 m stor och 0,3 m hög. Kantkedja. Skelettbegravning. Belägenhet: x88001,77, y88926,57. Miljö: Stensättningen var centralt belägen på gravfältet, strax NV om A13, i en svag sluttning. Den framstod före undersökningen som en rund välbevarad stensättning, ca 4 m i diameter och 0,25 m. Anläggningen var övertorvad och beväxt med en björk. Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framkom en oval stensättning (NÖ-SV; 160-360 gon), ca 1,2x3,6 stor och 0,3 m hög. Vid rensning framkom ett hästben. Stensättningen utgjordes av en grov kantkedja av rundade och kantiga stenar, ca 0,2-0,7 m stora, vanligen ca 0,4-0,5 m stora. Inom kantkedjan fanns en gles stenpackning 0,1-0,4 m stora, huvudsakligen rundade stenar i en fyllning av myllig mo. I stenpackningen påträffades en knacksten. Under stensättningen och huvudsakligen inom kantkedjan framkom en ca 0,5-0,7 m x 2,2 m stor och 0,6-0,65 m djup (från boplatslagrets övre nivå) nedgrävning, orienterad i NÖ-SV (160-360 gon). Nedgrävningens SV ände begränsades av ett stenblock, 0,5 m bred, 0,5 m hög och 0,25 m tjock, som bildade en gavel. Fyllningen i nedgrävningen hade i stort samma karaktär som inom kantkedjan ovan. I botten av nedgrävningen var jorden dock starkt bemängd med organiskt material och kändes fet. Här framkom obrända ben i form av två rörben, tänder och skalldelar efter en människa. Placeringen av tänderna tyder på att individens huvud skiljts från kroppen och placerats nedanför fötterna i Ö. Vidare framkom en kniv med trärester. Eggen låg mot norr och spetsen mot söder. Under anläggningen framkom den underliggande boplatsens kulturlager, utom under nedgrävningen där steril morän vidtog. Fynd F1. Kniv, av järn, 1 st, 8 g. Lite trärester bevarat. Funnen i skelettnedgrävningen. 84

Knacksten, av granit, 1 st, 937 g. Funnen i stenpackningen. Hartsfragment, 26 st, 4,5 g. Ben: Huvuddelen obrända och 0,3 g brända. De senare, vilka är obestämda och påträffades i gravens fyllning, härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. Det obrända skelettet är osteologiskt bestämt till en vuxen människa, 18-44 år (Adultus). Datering: Gravskicket daterar graven till sen vikingatid. A 13. STENSÄTTNING, RUNDAD, 6,5x5,8 m i diameter, 0,4 m hög. Kantkedja. Skelettbegravning. Belägenhet: x87997,49, y88934,46. Miljö: Stensättningen var plant belägen mitt på gravfältet och dominerade den mellersta gravgruppen genom sin storlek, delvis kraftiga kantkedja och i övrigt välbevarade konstruktion. Den var beväxt med slånbärsbuskar, och saknade delvis grästorv. Före avtorvning och rensning framstod anläggningen som en närmast rektangulär, övertorvad stensättning, ca 5x6 m stor och ca 0,3 m hög. Konstruktion: Efter avtorvning och rensning visade sig stensättningen vara rundad, lätt oval till formen (N-S). Kantkedjan bestod i huvudsak av oregelbundet lagda stenar, ställvis i två rader, vilka vanligen var 0,5-0,7 m stora. I V utgjordes dock kantkedjan av fyra stora block, ca 1 m stora. Inom kantkedjan fanns i N halvan av stensättningen en rektangulär stenpackning (A13:1), ca 1,6x3,2 m stor (närmast Ö- V), bestående av rundade, 0,2-0,45 m, stora stenar. Stenpackningen var tät i Ö delen, något gles i V delen. Fyllningen mellan stenarna bestod av myllig mo. Främst i och i anslutning till kantkedjan, men även i fyllningen i S delen av anläggningen, påträffades ett drygt 10-tal metallföremål som till huvuddelen framstår som förhistoriska och medvetet deponerade i stensättningen. Det senare gäller i första hand föremålen vid kantkedjan som utgjordes av en eldstålformad amulettring, ett kulformigt viktlod, spetsen av en skära eller kniv, ett par spetsiga järntenar, eventuellt en syl och ett par järnsöljor. Under den rektangulära stenpackningen framkom en rektangulär skelettnedgrävning (A13:1) som var ca 0,5-0,55x2,1 m stor och 0,5 m djup. Nedgrävningen var belägen i ÖNÖ-VSV riktning (180-380 gon) och var grävd genom en härd (A13:3) som tillhör den underliggande boplatsen. Härden, belägen vid nedgrävningens S sida, var ca 0,45x0,5 m stor och 0,05 m djup och innehöll enstaka skärvig sten och myllig, sotig mo samt ett par keramikskärvor. I S, innanför kantkedjan, låg ytterligare en härd (A13:2), 0,8x0,6 m stor och 0,4 m djup. Denna härd är dock samtida med graven då den var uppbyggd mot kantkedjan. I nedgrävningen låg ett tämligen välbevarat skelett utsträckt på rygg med huvudet i ÖNÖ och ansiktet vridet mot SÖ. Av armarna var den högra lagd i vinkel över bröstkorgen, medan den andra var utsträckt efter sidan. I fyllningen i NÖ delen av stensättningen, ovan nedgrävningen, och vid nedgrävningens kanter påträffades sammanlagt elva spikar av järn (F10-15, F17) som genom sina lägen visar att den döde legat i en träkista som bör ha varit ca 2 x0,35m stor. I botten på nedgrävningen, vid vänstra armbågen eller högra handen, framkom ett mynt (F20). Vid vänstra axeln påträffades en järnkniv (F16) som låg med eggen vänd mot den dödes ansikte och spetsen mot gravens fotände. Fyllningen mellan stenarna i anläggningen utgjordes av myllig mo med stänk av kol och bränd lera. Stänk av kol och bränd lera förekom också i skelettnedgrävningens fyllning. 85

Fynd Figurer A 13 I fyllningen: F1. Rund spetsig ten med upprullad ände, av järn, 1 st, 51 g. Funnen i ytan intill insidan av kantkedjan i S. Fig a F2. Ten, spetsig, av järn, 1 st, 2 g. Funnen intill utsidan av kantkedjan i S. F3. Sölja, av järn, 1 st, 3 g.. Tornen till större delen borta. Funnen intill utsidan av kantkedjan i S. Fig c F4. Amulett, eldstålsformad (46 mm i D), av järn, 1 st, 8 g. Funnen intill utsidan av kantkedjan i V. Fig d F5. Järnfragment, 11 g. Funnen intill utsidan av kantkedjan i V. F6. Ten, spetsig, av järn, 1 st, 1 g. Funnen intill utsidan av kantkedjan. F7. Viktlod, av bly, kulformigt, 1 st, 7,2 g. Funnen i kantkedjan i SÖ. F8. Hasp eller nyckel?, av järn, 1 st, 26 g. Funnen i NÖ-delen av anläggningen. Fig b F9. Sölja, av järn, 1 st, 11 g. Tornen saknas. Funnen intill insidan av kantkedjan i V. Fig e F21. Ten, av järn, 1 st, 4 g Lätt böjd och spetsig i båda ändar; eventuellt en syl. Funnen i S-delen av anläggningen. F22. Spets av skära eller kniv, av järn, 1 st, 2 g. Funnen i kantkedjan i NÖ. Keramik, 10 fragment, 90 g. Sannolikt från underliggande boplats. Bryne, av sandsten, 1 fragment, 15 g. Sannolikt från underliggande boplats. I skelettnedgrävningen: F10-15, F17. Kistspikar, 10 st, 10-19 g st, tot vikt 84 g. F10 motsvarar 2 spikar, övriga 1 spik. F14 kunde ej tillvaratas eftersom endast färgning återstod. F16. Kniv, av järn, 1 st, 35 g. Trä finns bevarat på tången. F18. Träfragment, 1 st, 1 g. F20. Mynt, av silver, 1 st, 1 g. Bestämd av Kennet Jonsson, KMK, till en s k Kölnefterprägling från Tyska riket, ca 1025-50. Spikar, av järn, 3 st, 30 g. Ej lägesbestämda. Keramik, 13 fragment, 108 g. Funnet i stenpackningen ovan skelettgraven. Sannolikt från den underliggande boplatsen. Bränd lera, 1 bit 2 g. Funnet i stenpackningen ovan skelettgraven. Sannolikt från den underliggande boplatsen. Ben: Huvuddelen obrända och 2,3 g brända. De senare och en mindre mängd obrända ben, vilka är obestämda och påträffades i gravens fyllning, härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. Det obrända skelettet är osteologiskt bestämt till en vuxen man, 18-44 år (Adultus). 86

Datering: Myntet ger graven en tpq-datering till 1025. Det är dock mycket slitet och datering till senare hälften av 1000-talet förefaller sannolik. A 14. STENSÄTTNING, REKTANGULÄR, 6,4x4,4 m stor (NÖ-SV), ca 0,5 m hög: Kantkedja. Skelettbegravning. Belägenhet: x87982,13, y88956,94. Miljö: Anläggningen var plant belägen belägen i Ö utkanten av gravfältet och framstod före undersökningen som en husgrundsliknande, osäker stensättning, ca 6x4 m stor och ca 0,2 m hög. Tre av anläggningens sidor (som vetter åt NÖ, NV och SV) bestod av stenar i rad, ca 0,2-0,6 m stora vilket gav intrycket av en husgrund. I NÖ delen fanns en ansamling småsten, vilka också omgavs av lite större jordfasta stenar, och intill dessa i öster fanns lite tegel koncentrerat till en mindre yta. Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framkom en rektangulär stensättning, 6,4x4,4 m stor (NÖ-SV; 123-323 gon), ca 0,5 m hög, med kantkedja och fyllning av gråbrun sandig mylla och sten. Kantkedjan var uppbyggd av 0,6-0,85 m stora, ofta flata, stenar ställda på högkant. SÖ långsidan var i det närmaste helt förstörd. S delen av stensättningen var urgrävd och kantkedjan samt fyllningen av sten utkastad och uppkastad mot och utanför SÖ hörnet av anläggningen (först tolkad som separat stensättning A14:2). Skadan bör ha skett efter år 1832 då 4 mynt präglade 1805-1832 påträffades under stenarna utanför kantkedjans SÖ hörn. I stensättningens N del fanns en skärvstenspackning (A14:1) ca 2,9x2,5 m stor (NÖ-SV) och ca 0,2 m hög, uppbyggd av huvudsakligen 0,07-0,15 m stora stenar. Packningen som var ca 0,1-0,2 m tjock överlagrade en stenpackning (A14:3) som sannolikt utgör rester efter en i hela A14 utlagd fyllning. Packningen bestod av 0,2-0,8 m, huvudsakligen 0,25-0,4 m stora och mestadels rundade stenar. Fyllningen mellan packningens stenar liksom i skärvstenspackningen och A14 i övrigt utgjordes av mörkbrun, något fet mylla innehållande enstaka brända ben, obrända djurtänder, keramikfragment och rikligt med bränd lera. I fyllningens yta och något ned i denna påträffades enstaka sentida föremål (1700-1800-tal) som tegelfragment, yngre rödgods, buteljglas och järnfragment. I anslutning till kantkedjan i SV och NV samt i fyllningen i SÖ delen av stensättningen påträffades fyra eldstålsformade amulettringar (F1, 5-6, 17), varav en var försedd med ett skäraliknande hänge (F5). Under fyllningens mylla och stenpackningar framkom en nedgrävd stenkista (A14:4) något förskjuten mot NNÖ inom stensättningen. Nedgrävningen var ca 2,5x0,9 m stor (NNÖ-SSV; 142-342 gon) och ca 0,35 m djup. I nedgrävningen påträffades ett förhållandevis välbevarat skelett liggandes på rygg med kraniet i SSV. Intill och mitt för insidan av vänster överarm påträffades ett halvt silvermynt (F15) och strax nedanför detta en järnkniv (F16) placerad med spetsen mot SV. Ovanför skallen, vid vänster överarm och i nivå med knäna och nedåt påträffades ett antal spikar av järn (F7, 9-14, 18-19) som visar att den döde gravlagts i en träkista sannolikt gjord av brädor. Utifrån spikarnas och skelettets läge kan kistans storlek uppskattas till ca 1,9x0,4 m stor och ca 0,3 m hög. När kistan har placerats i nedgrävningen har utrymmet mellan denna och gropkanterna fyllts med huvudsakligen kantiga 0,12-0,24 m stora stenar. På kistans lock har tre större flata stenar lagts - en i var ände och en mitt på. Lockstenarna som vid utgrävningen påträffades i motsvarande lägen över skelettet var 0,6x0,52-0,57x0,35 m stora. 87

Anläggning 14 var anlagd på ett ca 0,03-0,05 m tjockt kulturlager bestående av något grusig mörksvart mylla innehållande rikligt med bränd lera, enstaka keramikfragment och obrända djurtänder. I kulturlagernivån i A14:s SSV hälft och delvis under kantkedjorna i SV och NV påträffades 16 anläggningar av boplatskaraktär (A14:5-24). Anläggningarna utgjordes av en grop A14:6, fem härdar A14:5, 8-11, åtta stolphål A14:7; 12-16, 23 och 25, ett störhål A14:20, en mörkfärgningar A14:23-24. Fynd Figurer A 14 I fyllningen: F1. Amulett, eldstålsformad (70 mm i D), av järn, 1 st (defekt), 11 g. Funnen i fyllningen mellan stenarna, intill insidan av kantkedjan i SV. Fig a F2. Nit, av järn, 1 st, 4 g. F3. Spik, av järn, 1 st, 2 g. Eventuellt en syl. F4. Bearbetad sten, 326 g. Två avspaltningar finns på ena kortsidan samt krosspår på båda långsidor. F5. Amulett, eldstålsformad (51 mm i D), av järn, 1 st, med hänge i form av en skära, 21 g. Funnen i fyllningen på S-delen av stensättningen, ovan stenpackning. F6. Amulett, eldstålsformad (57 mm i D), av järn, 1 st, 11 g. Funnen ca 0,25 m utanför kantkedjan i NV, ca 0,15 m under markytan. Fig c F8. Spik, av järn, 1 st, 2 g. F17. Amulett, eldstålsformad (46 mm i D), av järn, 1 st i 2 delar (defekt), 4 g. Funnen i S hörnet av kantkedjan, under stenpackning. Fig b Mynt, av koppar, 4 st, 1 st 1/6 Skilling 1831, Carl XIV Johan; 1 st 1/12 Skilling 1825, Carl XIV Johan; 1 st 1/6 Skilling 1830, Carl XIV Johan och 1 st 1/12 Skilling 1805, Gustav IV Adolf. Kniv, av järn, 1 st, 34 g. Recent. Spik, av järn, 1 st, 27 g. Recent. Hästsko, av järn, 1 st. Recent. Nitbricka, av järn, 1 st, 5 g. Funnen under stenpackning i S-hörnet av kantkedjan. Fajansfragment, 1 st. 1700-tal Keramikfragment, 1 st, yngre rödgods. Keramikfragment, 2 st, 7 g. Sannolikt från underliggande boplats. Bränd lera, 8 bitar, 12 g. Sannolikt från underliggande boplats. I skelettnedgrävningen: F7 Ring (19 mm i D), av järn, 1 st, 2 g. F9, F11-14, F18-19. Kistspikar, av järn, 7 st, 2-15 g st, tot 46 g. Varje F nr motsvarar en spik. 2 spikar med bevarat trä. Träfragment, 1 st, 1 g. F15. Mynt, av silver, 1 st,7 g, bestämd av Kenneth Jonsson, KMK, till Otto-Adelheid-Pennig?, Tyska riket (Goslar), 991-1040. Hz? F16. Kniv, av järn, 1 st, 23 g. Trä finns bevarat på tången. Keramikfragment, 1 st, 5 g. Sannolikt från underliggande boplats. 88

Lerklining, 3 bitar, 15 g. Sannolikt från underliggande boplats. Bränd lera, 5 bitar, 5 g. I underliggande kulturlager: Keramik, 11 fragment, 40 g. Lerklining, 6 bitar, 16 g. Bränd lera, 9 bitar, 21 g. Ben: Huvuddelen obrända och 0,2 g brända. De senare och obrända djurben, vilka påträffades i gravens fyllning, härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. Djurbenen härrör främst från nöt, häst och svin. Det obrända skelettet är osteologiskt bestämt till en vuxen man, 35-64 år (Maturus). Datering: Myntet ger en tpq-datering till 991, vilket sannolikt placerar graven i 1000- tal. A15. REST AV TROLIGEN RUNDAD STENSÄTTNING, ca 4,5 m i diameter, ca 0,6 m hög, med en närmast rektangulär grop. Saknar gravgömma. Undersökt och borttagen 1982. A 16. STENSÄTTNING, NÄRMAST REKTANGULÄR, 5,9x4 m stor (Ö-V) och 0,2 m hög. Kantkedja, störd. Skelettbegravning Belägenhet: x87987,63, y88920,58. Miljö: Anläggningen var belägen i en svag SÖ sluttning, centralt i den mellersta gravgruppen på gravfältet. Staketet som inhägnade flygfältet löpte rakt över stensättningen. Anläggningen var bevuxen med lövsly och framstod före undersökningen som närmast rektangulär, ca 6x4 m stor och 0,2 m hög Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framkom en närmast rundad stensättning med oklar begränsning i N och S. Troligen har anläggningen ursprungligen varit rektangulär, vilket antyds av att de bevarade delarna av kantkedjan i Ö och V förefaller raka. De kvarstående kantstenarna var huvudsakligen rundade och 0,4-0,9 m stora. Anläggningen utgjordes av en lätt välvd stenpackning. Den var tätast i NV delen där den bestod av 0,15-0,5 m stora rundade och kantiga stenar. Den V delen av stensättningen var högre än anläggningen i övrigt vilken hade en glesare packning, med samma typ av stenmaterial, men ett större inslag av småsten, 0,05 m stora. Fyllningen mellan stenarna bestod av mo med inslag av lera. I stenpackningen i anläggningens V och SV del hittades enstaka brända ben. Anläggningen var tydligt störd i ytan, vilket främst framgår av att kantkedjan endast återstår i delar. Störningen har troligen skett i samband med att staketet dragits över stensättningen och eventuellt även i samband nedläggningen av en fjärrvärmetrumma, några m V om A16. I S delen av anläggningen framkom en gles stenpackning (A16:3) med sot och kol. Omedelbart N om A16:3, vilket bör motsvara läget för var kantkedjan tidigare låg i denna del av stensättningen, hittades delar av en ringbrynja (F5) och en amulett (F13). Ytterligare två amuletter påträffades i N kanten (F8), respektive S delen av anlägg- 89

ningen. I stensättningens fyllning framkom vidare en bandkniv (F2), ett sandstensbryne (F4), ett järnbleck (F15), en järnspik (F16), en slipsten, en knacksten och rikligt keramik (troligen från den undeliggande boplatsen). I SV delen av anläggningen framkom en lägre liggande stenpackning, 2,4x0,9 m stor, av rundade stenar 0,15-0,25 m stora. Ett större block i östra delen av packningen var belägen i steril mark. Under denna packning framkom en oval nedgrävning ca 2,2x0,6-0,7 m stor och 0,4 m djup. Nedgrävningen var något bredare i V och var orienterad i Ö-V riktning (3-203 gon). Fyllningen i nedgrävningen bestod av myllig kulturpåverkad mo med inslag av rundade mindre stenar, ca 0,1 m stora. I botten av nedgrävningen påträffades ett skelett med huvudet i väster. Runt om nedgrävningen fanns spikar (F18-42). Många spikars läge kunde identifieras som lock och bottenspikar till en träkista. Direkt öster om skelettnedgrävningen fanns en koncentration av skärvsten (A16:6), 1,4x1,2 m stor, 0,2 m hög, vilken delvis överlagrade kistpackningen och delvis var belägen på ett annat skärvstensskikt. Dock kunde ett brunt myllskikt ses mellan koncentrationen och skärvstensskiktet vilket talar för att A16:6 uppkommit vid grävningen av kistgropen. Under anläggningens stenpackning och fyllning framkom ett ca 0,15-0,25 m tjockt skärvstensskikt. Kistnedgrävningen hade grävts rakt igenom detta skikt. Stenpackningen ovan kistnedgrävningen var också delvis nedgrävd i samma lager. I Ö delen av anläggningen framkom ett större markfast block ca 1,6x1,7 m stort. Runt detta block fanns flera keramikkoncentrationer, 9,11-12). Några keramikkoncentrationer hittades även under den täta packningen i skärvstensskiktet. Keramikkoncentration F11 var avskuret av skelettnedgrävningen. Under anläggning 16 framkom sju boplatsanläggningar, varav två härdar (A 16:1-2) och fem stolphål (A16:3-5, 7-8). Skärvstensskiktet och keramikkoncentrationerna har tolkats tillhöriga den underliggande boplatsen (anläggningar och fynd redovisas under boplatsen). Lerklining, 1 bit, 3 g. Fynd Figurer A 16 I fyllningen: F2. Brodd, av järn, för häst, 1 st, 7 g. Funnen centralt i norra delen av anläggningen. F4. Bryne, av sandsten, 1 st i 2 delar, 137 g. Funnen i V delen av anläggningen. Fig b F5. Ringbrynja, av järn, del av bestående av ett 20-tal ringar, 6 g. Funnet omedelbart utanför anläggningen i S, nära F13, ca 0,1 m under markytan. Fig c F8. Amulett, eldstålsformad (119 mm i D), av järn, 1 st, 37 g. Funnen i norra kanten av anläggningen, ca 0,25-0,3 m under myllan. Fig a F13. Amulett, eldstålsformad (80 mm i D), av järn, 1 st, 27 g. Funnen vid F5, ca 0,2 m under markytan. Fig d F14. Kniv, av järn, 1 st, 17 g. Funnen intill insidan av kantstenarna i NÖ. F15. Bleck, av järn, 1 st, 12 g. F16. Spik, av järn, 1 st, 7 g. Amulett (?), av järn, dubbelvikt spetsig järnten formad som en skära med ögla för upphängning, 1 st, 40 g. Funnen 90

i S delen av anläggningen, dock oklart läge. Slipsten, av sandsten, 1 st, 40 g. Knacksten, 1 st, 1500 g. Keramikfragment, 117 st, 635 g. Sannolikt från den underliggande boplatsen. Bränd lera, 2 bitar, 4 g. I kistnedgrävningen: F18-42. Kistspikar, 27 st, 2-18 g st, tot 129,1 g. Varje fyndnr motsvarar en spik, utom F20 och F29 som vardera motsvarar 2 spikar. Ej lägesbestämda fynd: Spikar, 2 st, 17 g. Funna i dumphög från undersökning av A16 Järnfragment, 1 st, 1 g. Funnet i dumphög från undersökning av A16. Ben: Obrända ben, vilka osteologiskt bestämts till en vuxen osäker kvinna, 18-44 år (Adultus). Datering: Ben från skelettet har 14 C-daterats till perioden 960-1250 (kal, 94,2% sannolikhet). A17-A37. Outnyttjade anläggningsnummer. A38. STENSÄTTNING, RUND, 6 m i diameter och 0,2 m hög. Kantkedja. Skelettbegravning. Belägenhet: x87954,51, y88949,59. Miljö: Anläggningen var belägen på ett höjdparti på den södra delen av gravfältet, sluttande mot SSÖ. Framstod före undersökningen som en hög, ca 10 m i diameter och 0,7-0,8 m hög. Anläggningen var bevuxen med lövsly. Konstruktion: Vid avtorvningen visade det sig att högen bestod av två flacka stensättningar, A38 och A58 (se vidare separat beskrivning), belägna på en naturlig kulle. Den förra anläggningen framstod efter rensning som en rund stensättning, ca 6 m i diameter och 0,2 m hög, avgränsad av en kantkedja som i N var dubbel och i övrigt gles och enkel utom i ÖSÖ där den saknades, troligen p g a en störning. Stenarna i kantkedjan var ca 0,5-0,6 m stora. Anläggningen var flack utan synlig inre stenpackning. I den NÖ delen framkom en mörkfärgning, ca 3,5x1 m i diameter och 0,05 m tjockt, som löpte längs kantkedjan. I denna framkom en bit slagg samt ett mindre järnföremål. I den centrala delen av anläggningen påträffades en oval stenpackning av ca 0,1-0,5 m stora stenar. Vartefter stenpackningen avlägsnades framträdde en mörkfärgning som tolkades som en nedgrävning, ca 2,55x 1,3 m stor och 0,8 m djup. Nedgrävningen, vilken var orienterad i Ö-V (18-218 gon) låg omgiven av stenrik morän, med flera stenar i storleken 0,3 m i diameter. Övre delen av nedgrävningen var fylld av samma material, vilket gjorde det delvis svårt att avgränsa den i detta skede av utgrävningen. Detta förhållande gällde dock inte längre ned i 91

nedgrävningen där det kom en fet mörkfärgad mo/mylla samt stenskodda kanter. I botten av anläggningen framkom ett relativt välbevarat skelett, med huvudet i V och fötterna i Ö. Ungefär 0,1-0,15 m ovanför skelettet påträffades en amulettring (F9) och i anslutning till denna rester efter skinn/läder. Större partier skinn/läder hittades både på och under skelettet. Runt om skelettet påträffades ca 20 kistspikar, de flesta med bevarade trärester. I gravens Ö del, i linje med många kistspikar, påträffades ett fragmenterat bleck av bly (F10). I stenpackningens Ö del påträffades en amulettring samt en hästbrodd (F6-7). Dessa fynd låg dock utanför nedgrävningskanten. Under tre av kantstenarna, i N och V, påträffades rester av skinn/läder (F11-12). Den västra delen av nedgrävningen (som individens huvud var beläget i) begränsades av ett större stenblock, ca 0,5 m i diameter. Amulettringar hittades vid rensning samt vid slutskedet av grävningen, då med hjälp av metalldetektor. Den gravlagde har troligen lagts ned i en träkista. Ovanpå fällen (ovan nämnda skinn/läder) eller möjligen på kistlocket har en amulettring fått följa den döde. Fynd Figurer A 38 I fyllningen: F2. Järnfragment, 2 st, avlångt lätt skålat band, 15 g. Funnen i S delen. F3. Flinta, bränd, 1 bit utan knackspår, 25 g. Funnen intill utsidan av kantkedjan i SV. F4. Nit, av järn, 1 st, 3 g. Funnen intill utsidan av kantkedjan i V. F5. Amulett, ringformad och rund (39 mm i D), av järn, 1 st, 8 g. Funnen intill utsidan av kantkedjan i V, vid F4. Fig b F6. Brodd, av järn, för häst, 1 st, 13 g. Funnen i S delen av anläggningen. F7. Amulett, ringformad och platt (35 mm i D), av järn, 1 st, 7 g. Funnen i S delen av anläggningen. F14. Amulett, ringformad (55 mm i D), av järn, 1 st, 16 g. Funnen i S delen av anläggningen. Fig a F18. Ten, av järn, 1 st, 3 g. Funnen i N delen av anläggningen. F11. Läder/skinn, fragment, 2 g. Funnet under kantkedjesten i NV. F12. Läder/skinn, fragment, 55 g. Funnet under kantkedjesten i SV. F13. Järnfragment, 1 st, 1 g. Eventuellt spetsen av en spik. Funnen i S delen av anläggningen. F16. Järnfragment, 1 st, 2 g. Böjd spetsig ten, eventuellt spets av spik. Funnen i Ö delen av anläggningen. F17. Amulett, eldstålsformad (46 mm i D), av järn, 1 fragment, 5 g. I NÖ delen av anläggningen. Fig d Länk, av järn, formad som en åtta, 1 st, 7 g. Funnen i SV delen av anläggningen. Fig c Nitbricka, av järn, 1 st, 7 g. Funnen i SÖ delen av anläggningen. Järnfragment, 3 st, 12 g. Keramikfragment, 6 st, 14 g. Sannolikt från den underliggande boplatsen. Lerklining, 1 bit, 2 g. 92

I kistnedgrävningen: F8:1-7. Läder/skinn, 796 g. F9. Amulett, eldstålsformad (48 mm i D), av järn, 1 st, 9 g. Funnen 0,1-0,15 m ovan skelettet. Kistspikar, av järn, 16 st, 92 g. Mycket trä finns bevarat på spikarna. Antalet spikar är uppskattat. Ben: Obrända ben, vilka osteologiskt bestämts till en vuxen, osäker kvinna, 18-44 år (Adultus). Datering: Fynd och gravskick daterar graven till sen vikingatid. A39:2. STENSÄTTNING, SKADAD, 2,3x1,6 m stor och flat. Kantkedja. Urnebrandgrop. Belägenhet: x87963,33, y88946,73. Miljö: Anläggningen syntes inte före undersökningen och uppfattades inte som en separat anläggning förrän under ett framskridet stadium av utgrävningen. Före avtorvningen framstod den som en rund, övertorvad stensättning, ca 5 m i diameter och 0,2-0,3 m hög, med enstaka synliga stenar i ytan och med en delvis synlig kantkedja. Efter avtorvningen visade den sig vara en oregelbunden stenpackning, ca 5x6,8 m stor, med antydan till en kantkedja i N delen. Under loppet av undersökningen visade sig denna packning tillhöra den underliggande boplatsen. I V hörnet påträffades en brandgrop till vilken det senare en delvis bevarad kantkedja kunde knytas (A39:2). I stenpackningens Ö del framkom en skelettbegravning inom en likaledes delvis bevarad kantkedja (A39:3-4). Stenpackningen med de båda begravningarna var plant belägen i N kanten av den S gravgruppen på gravfältet. Växligheten på platsen utgjordes av lövsly. Konstruktion: Anläggningen utgjordes av en skadad, flat stensättning med kantkedja. Endast Ö halvan av kantkedjan fanns i behåll. Den bestod av 0,3-0,6 m stora stenar och ett större block, ca 0,7x1,1 m stort, i NÖ. Formen på återstoden av kantkedjan antyder att den ursprungliga stensättningen kan ha varit rektangulär (NV- SÖ). Fyllningen utgjordes av tämligen ljust brun, torr mylla. Inom kantkedjeresten i V framkom en urnebrandgrop som var närmast kvadratisk till formen och ca 0,7 m i diameter samt 0,2 m djup. Gropen var fylld med sot och kol. I Ö delen av gropen påträffades en koncentration med keramik (F3) som var ca 0,3 m i diameter, vilken även innehöll enstaka brända ben, ett järnföremål (F1) och en glaspärla (F2). Keramiken härrör från en del av ett kärl som kan ha fungerat som benbehållare, I N kanten av gropen framkom även en järnspik (F9). Anläggningen vilade på jordfasta block och orörd sandig lera. Ca 0,2 m utanför kantkedjan i SÖ påträffades en liten enkel amulettring i järn (F11). Fynd F1. Järnfragment, 1 st, 4 g. F2. Pärla, av glas, 1 st, gul, rund med hål efter ögon, 1 g. F3. Lerkärl, i 33 fragment, 474 g. Ej komplett; mindre än halva kärlet återstår. Kraftiga förkolnade matskorpor 93

på insidan av bottenbitarna. F9. Spik, av järn, 1 st, 3 g. F11. Amulett, ringformad (26 mm i D), av järn, 1 st, 2 g. Ben: 7,3 g brända ben. Den döde kan osteologiskt bestämmas till en vuxen människa, 18-79+ år (adult). Djurben från katt. Datering: Kol från gravgömman har 14 C-analyserats och daterats till perioden 770-1040 (kal, 95,4% sannolikhet). A39:3-4. STENSÄTTNING, RUND, SKADAD, ca 3 m i diameter och flat. Kantkedja. Skelettgrav. Belägenhet: x7964,75, y88950,56. Miljö: Anläggningen syntes inte före undersökningen och uppfattades inte som en separat anläggning förrän under ett framskridet stadium av utgrävningen. Före avtorvningen framstod den som en rund, övertorvad stensättning, ca 5 m i diameter och 0,2-0,3 m hög, med enstaka synliga stenar i ytan och med en delvis synlig kantkedja. Efter avtorvningen visade den sig vara en oregelbunden stenpackning, ca 5x6,8 m stor, med antydan till en kantkedja i N delen. Under loppet av undersökningen visade sig denna packning tillhöra den underliggande boplatsen. I V hörnet påträffades en brandgrop till vilken det senare en delvis bevarad kantkedja kunde knytas (A39:2). I stenpackningens Ö del framkom en skelettbegravning inom en likaledes delvis bevarad kantkedja (A39:3-4). Stenpackningen med de båda begravningarna var plant belägen i N kanten av den S gravgruppen på gravfältet. Växligheten på platsen utgjordes av lövsly. Konstruktion: Anläggningen utgjordes av en skadad, flat och troligen ursprungligen rund stensättning, ca 3 m i diameter, med kantkedja. Endast V halvan av kantkedjan fanns i behåll. Den bestod av 0,3-0,6 m stora stenar lagda på längden i kedjans riktning. Formen på återstoden av kantkedjan antyder att den ursprungliga stensättningen har varit rund. Fyllningen utgjordes av tämligen ljust brun torr mylla. I denna påträffades två järnspikar (F3 och F4). Centralt i stensättningen framkom en rektangulär, enskiktad stenpackning, ca 0,5x1 m stor (NÖ-SV), bestående av 0,05-0,2 m stora stenar. Intill och parallellt med denna påträffades en kistnedgrävning (A39:3), ca 0,5x1,25 m stor och 0,15-0,22 m djup, som var orienterad i NÖ-SV (169-369 gon). Runt kanterna av nedgrävningen framkom en rad med små stenar, ca 0,05-0,15 stora, vilka legat som en ram kring kistan. Många av stenarna var skärviga och skörbrända. Fyllningen bestod av ett grått fett lager med inslag av grus, sot och kol. I V delen av nedgrävningen framkom ett skikt med ca 0,05 m stora skörbrända stenar. Kistnedgrävningen var grävd genom den underliggande boplatsen, vilket medfört att både fyllningen i graven och en del av stenramen sannolikt hämtats från det omkringliggande kulturlagret. Kistan kunde påvisas i form av sammanlagt tolv spikar (F13, 15, 17, 18-20, 22, 23, 25-28) som låg i läge, huvudsakligen innanför stenramen. Utifrån spikarnas läge kan kistans storlek beräknas till ca 0,3x1,1 m. Förutom tänder, som framkom ett par centimeter ovan nedgrävningens botten, fanns inga rester av skelettet bevarat. Tändernas läge visar dock att huvudet varit placerat i SV. I övrigt påträffades ett litet intakt lerkärl (F16) stående i fotänden av nedgrävningen och två fragment av ett silvermynt (F21) mitt i densamma. 94

Ungefär 0,6 meter N om kistnedgrävningen och innanför stensättningens kantkedja påträffades i fyllningen en ansamling av djurben (A39:4). De utgjordes av obrända hästben från en ung individ, endast kranium och extremiteter, vilka låg koncentrerade inom en ca 0,5x0,6 m stor yta. Genom 14 C-datering kunde benen dateras till äldre vendeltid (540-660 AD, kal. 95 % sannolikhet) och bendepositionen är sålunda överlagrad av graven som kan myntdateras till tidigast 1038. Några decimeter utanför kantkedjan i N och SÖ (i det senare fallet där kantkedjan tidigare bör ha legat) påträffades en eldstålsformad amulettring (F1) och en järnspik (F5) respektive en amulett i form av en miniatyrlie av järn (F2). Anläggningen låg på kulturlagret till den underliggande boplatsen. Under kulturlagret framkom orörd morän. Fynd Figurer A 39:3-4 Strax utanför kantkedjan: F1. Amulett, eldstålsformad (70 mm i D), av järn, 1 st, 44 g. Funnen i N, ca 0,3 m utanför kantkedjan. Fig a F2. Amulett, i form av miniatyrlie, av järn, 1 st, 4 g. Funnen i SÖ, i området för var den förstörda kantkedjan i S låg. Fig b F5. Spik, av järn, 1 st, 9 g. Funnen strax utanför kantkedjan i N. F30. Amulett, ringformad (38 mm i D), av järn, 1 st, 6 g. Funnen utanför kantkedjan i NV, mitt emellan A39:2 och A39:3-4. Fig c I fyllningen: F3-4. Spikar, 2 st, 5 g. I kistnedgrävningen: F21. Mynt, av silver, 5 fragment av 1 mynt bestämt av Kenneth Jonsson (4 dec 1998) till Tyska riket, Dokkum, Greve Bruno III, 1038-1057. Dbg 499, 0,47 g. F13, 15, 17-20, 22-23, 25-28. Kistspikar, 12 st, 3-13 g st, totalt 100 g. F14. Bleck, av järn, 2 fragment, 6 g. Låg i linje med spikarna utefter SÖ sidan och har eventuellt suttit som ett beslag på kistan. F16. Lerkärl, 1 st, nära intakt, 504 g. Stod placerad vid fotänden i kistnedgrävningen. Fig d Ej lägesbestämda fynd: Amulett, ringformad (41 mm i D), av järn, 1 st, 5 g. Funna i dumphög från undersökning av A39. Brodd, av järn, för häst, 1 st, 9 g. Rensfynd utanför A39. Ben: Av den döde återstod endast extremt sköra tandanlag vilka osteologiskt kunde bestämmas tillhörigt ett litet barn, 0-7 år (Infans I). Koncentration av obrända hästben, kranium och extremiteter, 0,6 meter N om kistnedgrävningen för den döde. Datering: Myntet ger en tpq-datering av graven till 1038. 95

A40. Avfärdad anläggning. A41. STENSÄTTNING RUND, 4-4,5 m i diameter och 0,2 m hög. Kantkedja. Skelettgrav. Belägenhet: x87960, y88952,4. Miljö: Anläggningen var belägen i Ö utkanten av den S gravgruppen på gravfältet. Den framträdde före undersökningen som en osäker, rund och övertorvad stensättning, 3,5 m i diameter och 0,2-0,3 m hög, med enstaka synliga stenar i ytan, ca 0,1-0,2 m stora. Anläggningen låg i Ö sluttningen av en liten kulle som var beväxt med lövsly. Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framkom en rund stensättning, 4-4,5 m i diameter och 0,2 m hög, med en något otydlig kantkedja. Anläggningen utgjordes av en tät stenpackning i upp till tre skikt med en fyllning av mylla. Det övre skiktet utgjordes av 0,1-0,3 m stora stenar och under detta kom en grövre packning av 0,5-0,8 m stora stenar. Centralt i stenpackningen, något förskjutet åt V, framkom en rektangulär stenkista, 0,8x2,2 m stor, bestående av kantställda flata stenar och liggande rundade stenar, 0,4-0,8 m stora. Kistan var orienteriad i nära Ö-V riktning (161-361 gon). Kring denna framkom en oval, inre kantkedja, ca 3-3,5 m i diameter, som anslöt till kistans Ö gavel och stensättningens yttre kantkedja i V. Den inre kantkedjan N och S om stenkistan utgjordes av rundade och kantiga stenar, ca 0,3-0,6 m stora. I anläggningens S halva framkom mellan stenarna under det övre stenskikten något som såg ut att vara läder eller skinn (F2-4). I den SV delen påträffades ett bryne (F1). Stenkistan visade sig innefatta en nedgrävning, ca 2,35x0,9 m stor och 0,2 m djup, med fragment av skelett. En del av lårben framkom i mitten av anläggningen. Övriga benrester hittades både i Ö och V delen av nedgrävningen., men kunde ej identifieras. Av lårbenets läge kan man anta att kroppen legat med huvudet i V. Runt benresterna i nedgrävningen påträffades ett 10-tal kistspikar (F11). I den V delen (intill kraniet?) hittades en kniv (F5). I botten av nedgrävningen påträffades vid metalldetektering en polyedernål av järn (F10), vilken med hänsyn till läget och föremålstypens generella datering, eventuellt kan tillhöra den underliggande boplatsen. Bland kantstenarna i V delen av den yttre kantkedjan påträffades en eldstålsformad amulettring (F6) och eventuellt en dräktnål (F7) samt utför densamma vid samma plats framkom ytterligare två amulettringar, en ringformad (F8) och en eldstålsformad med ett yxliknande hänge (F9). Fynd Figurer A 41 Mellan stenarna i stenpackningen: Läderfragment, 43 bitar, 28 g. I kistnedgrävningen: F1. Bryne, av skiffer, 1 st. 3 g. 96

F5. Kniv, av järn, 1 st, 16 g. F10. Dräktnål, av järn, 1 st, av typ polyedernål (?), 1 st, 2 g. Funnen i botten av kistnedgrävningen. Tillhör sannolikt den underliggande boplatsen. F11. Kistspik, 1 st, 21 g. Kistspikar, av järn, 10 st, 128 g. Fig c I och intill kantkedjan: F6. Amulett, eldstålsformad (41 mm i D) och torderad, av järn, 1 st defekt, 6 g. Funnen i yttre kantkedjan i V. Fig b F7. Dräktnål (?), av järn, 1 st, eventuellt en spik med böjt huvud, 2 g. Funnen strax utanför kantkedjan i N. F8. Amulett, ringformad (57 mm i D), av järn, 1 st, 21 g. Funnet 0,4 m utanför yttre kantkedjan i V, mittemellan A41 och A38. F9. Amulett, eldstålsformad med spadliknande hänge, av järn, 1 st, 49 g. Funnet 0,4 m utanför yttre kantkedjan i V. Fig a Ben: Obrända ben, vilka osteologiskt bestämts till en vuxen människa, 18-79+ år (adult). Tand från nöt. Datering: Gravskicket daterar graven till sen vikingatid. A 42. STENSÄTTNING, oval, ca 7x6 m stor och flat. Kantkedja. Skelettbegravning Belägenhet: x87941,3, y88955,69. Miljö: Stensättningen var belägen i en svag östsluttning längst i S i S gravgruppen på gravfältet. Före undersökningen syntes anläggningen som en oval stensättning med kantkedja, ca 5x6 m stor (SV-NO) och 0,3 m hög. Den var övertorvad med enstaka stenar synliga i ytan, 0,3-0,5 m stora. I Ö syntes kantkedjan med 0,3-0,5 m stora stenar. Anläggningen var bevuxen med aspsly. Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framträdde anläggningen som en oval, ofylld stensättning, ca 7x6 m stor och flat, med en kantkedja som delvis saknades i Ö och SV. Vid rensning påträffades enstaka keramikskärvor strax utanför anläggningen i norr och väst. I anläggningen påträffades ett obränt ben. Kantkedjan var uppbyggd omväxlande av en rad kantstenar och flera på rad, oregelbundet lagda stenar. Stenarna var både rundade och kantiga samt ca 0,3-0,9 m stora. I Ö kanten av stensättningen låg två större stenblock, ca 1,2-1,4 m stora. Fyllningen inom kantkedjan utgjordes av mörk mylla, ca 0,1-0,3 m tjock. I fyllningen påträffades en hästbrodd (F1), en nit (F2), en del av en amulettring (F3), en spik (F4), en miniatyrskära (F5) och ett järnföremål (F6). I norra kvadranten fanns en sotfläck (A 42:1), högt upp i fyllningen. Den var ca 0,5 m i diameter, något oformlig och ca 0,1 m djup. Den bestod av sot med enstaka kolbitar. Anläggningen visade sig senare ligga rakt ovanpå A 42:2 (se nedan). En keramikskärva påträffades i anläggningen. När fyllningen grävts bort framträdde en nedgrävning (A 42:2) i den västra kvadranten. Den var 2,6x0,5-0,7 m stor, orienterad i Ö-V riktning (194-394 gon) och innehöll ett skelett efter en vuxen människa. Nedgrävningens största djup var ca 0,8 m. Runt 97

nedgrävningens V, S och Ö sida fanns en klack på ca 0,2 m djup, klacken var ca 0,4 m bred i västra delen, 0,1 m bred i södra delen och ca 0,3 m bred i östra delen. I och med klacken så fick graven ett innermått på ca 1,9x0,5 m. Fyllningen bestod av mörkgrå fet mylla med skikt och fläckar av gul lera. Den västligaste delen av graven var nedgrävd i steril lera medan resten var nedgrävd genom ett omgivande kulturlagret (se nedan). I den östligaste delen fanns några stenar, ca 0,1-0,3 m stora, i anslutning till nedgrävningen. Den begravda individen låg på rygg med huvudet i väster och ansiktet vänt åt söder. Personen har varit begravd i en spikad kista som varit något mindre än den inre nedgrävningskanten. Spikar återfanns i två nivåer. Totalt tillvaratogs 12 kistspikar (F7-8, 11-20). Förutom spikarna tillvaratogs 2 fragment av läder (F9 och F10) i huvudänden. Under fyllningen framträdde ett kulturlager som sträckte sig över i stort sett hela ytan, det var endast i V i anslutning till nedgrävningen A42:2 som det fanns steril lera. Kulturlagret innehöll enstaka keramikskärvor och fläckvis koncentrationer med bränd lera, med i stort sett lämnades kulturlagret oundersökt till följande säsongens utgrävning av den underliggande boplatsen. Vidare framkom det i den NV delen av graven ett lerlager som antogs ha utgjort ett lergolv i ett hus (A 1040). Detta sträckte sig också in under A 72. I anslutning till A 1040 framkom en stenpackning, ca 1x1,5 m stor bestående av skärvig sten, 0,05-0,1 m stora och större rundade stenar, 0,3-0,6 m stora. Den N och V kvadranten var ostörda medan Ö och S var delvis störda, bl a framkom fönsterglas och buteljglas i den Ö kvadranten. Några stenar var rubbade och fyllningen var omrörd. Fynd Figurer A 42 Strax utanför A42: Keramik, 4 fragment, 20 g. Troligen från den underliggande boplatsen. Avslag, av flinta, 1 st, 7 g. Funnen V om anläggningen. Troligen från den underliggande boplatsen. I fyllningen: F1. Brodd, av järn, för häst, 1 st, 6 g. Ytligt i fyllningen. F2. Nit, av järn, 1 st, 25 g. Ytligt i fyllningen F3. Järnfragment, 1 st, 2 g. Ytligt i fyllningen. F4. Spik, av järn, 1 st, 6 g. Ytligt i fyllningen F5. Amulett, i form av miniatyrskära formad som hänge, av järn, 1 st, 5 g. Ytligt i fyllningen i Ö delen av anläggningen. F5. Järnfragment, krokliknande, 1 st, 2 g. Funnet ytligt i fyllningen F6. Järnfragment, 2 st, 5 g. Avlång platt ten som är bredare i ena änden. Länk, av järn, 1 st, 34 g. Funnen i sotfläck mellan stenarna i yttre kantkedjan i NÖ. Länken har en ögla i vardera ände vilka är tvärställda varandra. I en ögla finns en mindre järnring. Spik, av järn, 1 st, 10 g. Funnen i A42:1, mot botten. Keramik, 21 fragment, 118 g. Troligen huvudsakligen från Fig b Fig a 98

den underliggande boplatsen. Lerklining, 7 bitar 43 g. Troligen från den underliggande boplatsen. Bränd lera, 29 bitar, 66 g. I kistnedgrävningen: F9-10. Läderfragment, 10 st, 23 g. Mycket lera sitter på fragmenten Obestämt organiskt material, funnet intill och i direkt kontakt med kraniet. Kan t ex vara hår/skägg eller päls. F7-8, F11-20. Kistspikar, av järn, 12 st, 2-26 g st, totalt 184 g. Några med bevarat trä. Järnfragment, 1 st, 1 g. Funnet i nedgrävningens fyllning F21. Järnfragment, 1 st, 2 g. Ben: Huvudsakligen obrända och 0,9 g brända ben. Den döde är osteologiskt bestämd till en vuxen, osäker man 18-44 år (Adultus). Obrända djurben från nöt förekom i fyllningen. Djurbenen härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. Datering: Gravskicket daterar graven till sen vikingatid. A43. Avfärdad anläggning. A45-A48, A51. Anläggningar tillhöriga den överlagrade boplatsen RAÄ 19. A49-50. Avfärdade anläggningar. A52. BRANDLAGER/BENLAGER, 4,25x3,6 m stort brandlager/benlager, 0,1 m tjockt. Rester av förstörd gravanläggning. Belägenhet: x88040,89, y88917,34. Miljö: Den förstörda graven var belägen mellan den stora stensättningen A5 och högen A3 i N gravgruppen på gravfältet. Brandlagret/benlagret påträffades vid rutgrävning av kulturlagret på den underliggande boplatsen. Konstruktion: Då anläggningen ej gick att avgränsa drogs en 7,5 m lång profil över området. Benlagret, som hade karaktären av ett urlakat brandlager, var närmast kvadratiskt till formen och ca 3,5x3,7 m stort (N-S). Öster om anläggningen fanns en avlång stenpackning som dock inte kunde knytas till A52. I benlagret framkom en koncentration av brända ben inom ett ca 2,5x3,6 m stort område. Brandlagret/benlagret bestod i övrigt av mylla och skörbränd samt skärvig sten. Lagret var svårt att avgränsa då endast förekomsten av brända ben skilde den från omgivande markytan. Anläggningen tolkas som ett urlakat brandlager med förstörd gravöverbyggnad. Föremålen påträffades spridda i brandlagret, nitarna dock med en klar koncentration till de Ö och V delarna. 99

Fynd Figurer A 52 I brandlager: F1, 7-8, 10-13, 18. Kam, av ben/horn, 14 fragment av 2 sammansatta enkelkammar av typ A respektive B1:2 enligt Ambrosiani 1981, 11 g. Fig a F2. Pärla, av glas, 1 st (halv), röd, tunnformig och opak, 1 g. F3. Brodd, för häst, av järn, 1 st, 11 g. F4 och 6. Broddar, för skor, av järn, 2 st, 5 respektive 8 g. F14. Nålhus, av brons, 2 fragment av 1 st, 2 g. Fig b F15. Beslag, av järn, 5 fragment av 2 st, 1 g. F16. Eldslagningsflinta (?), 1 st, 10 g. F17. Flintavslag, 1 st, 2 g. Nål, av järn, 2 fragment, 1 st, 1 g. Beslag, av järn, 1 st, rektangulärt med två hål, varav ett med fastsittande järnnit, 3 g. Hästskosömmar, av järn, 2 st, 9 g. Märlor (ögleformade), av järn, 10 st, 27 g. Funna tillsammans med många av nitarna. Fig c Nitar, av järn, 60 st, 551 g. Spikar, av järn, 60 st, 392 g. Ten (klammerliknande), av järn, 1 st, 1 g. Bleck, av järn, 2 st, 4 g. Järnfragment (eventuellt spetsen av en spik), 1 st, 2 g. Pärla, av glas, 1 st (halv), blå, ringfomad och translucent, 1 g. Keramikfragment, 103 st, 353 g. Lerklining, 3 bitar, 8 g. Bränd lera, 12 bitar, 15 g. Hartsfragment, 5 bitar, 3 g. Ben: 3146,9 g brända ben. Den döde är osteologiskt bestämd till en vuxen människa, 18-44 år (Adultus). Djurben från häst, svin och hund. Datering: Graven kan med ledning av kammen av B1:2-typ dateras till 900-tal (Ambrosiani 1981:23-32). A53-A57. Anläggningar på den överlagrade boplatsen RAÄ 19. Se vidare rapporten för boplatsen, Stockholms läns museums rapport nr 2002:xx. A58. STENSÄTTNING, REKTANGULÄR, 5,2x4,4 m stor och flat. Kantkedja. Brandlager med lerkärl som benbehållare. Belägenhet: x87956,58, y88944,33. Miljö: Anläggningen var belägen på en naturlig kulle i S gravgruppen på gravfältet. Den var beväxt med lönnsly och framstod vid förundersökningen 1994 som en del av en större hög (A38). 100

Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framstod anläggningen som en närmast rektangulär (NV-SÖ) och flat stensättning, utan stenfyllning, begränsad av en yttre kantkedja. Anläggningen var ca 4,4x5,2 m stor och stenarna i kantkedjan utgjordes av 0,2-0,8 m stora stenar, vanligen 0,3-0,4 m stora. Hörnen på anläggningen framstod som rundade. Ett brandlager, 1,2x0,8 m stort och 0,05-0,1 m tjockt, framkom direkt under grästorven centralt i anläggningen. I V delen av brandlagret låg en flat sten, ca 0,45x0,3 m stor och 0,04-0,05 m tjock., som visade sig vara en locksten. Under stenen påträffades en söndertrasad urna (F10). Mynningen kunde rensas fram i läge och visade sig vara 0,2 m i diameter. Krukan innehöll sotiga brända ben. Kärlet sluttade svagt mot NO (liksom graven). Inga fynd förutom de brända benen gjordes i kärlet. Brandlagret i övrigt innehöll spridda brända ben från den krossade urnan samt ett par broddar (varav en osäker), 30 järnnitar, 16 järnspikar och järnfragment. Efter det att urnan och brandlagret grävts bort avlägsnades den övriga jordfyllningen inom anläggningen. Fyllningen utgjordes av mylla och mo och var ca 0,1-0,2 m tjock. Mer eller mindre spritt i denna jordfyllning, men även mellan kantkedjestenarna, framkom ytligt en stor mängd amulettringar, ca 40 st, särskilt i den SV hälften av anläggningen (F3.4-7-8, 11-24, 26-39). 6 av amulettringarna (F37) var deponerade tillsammans under en mindre flat sten som var inkilad mellan två större stenar i Ö delen av kantkedjan. En amulettring (F38) framkom under en av kantstenarna i S. I N delen av anläggningen framkom en härdgrop (A 58:1), som var ca 2x2 m stor och 0,4 m djup). I denna påträffades 1 keramikfragment. Anläggningen vilade på morän. Fynd Figurer A 58 I fyllningen: F1. Sölja, av brons, 1 st, sentida /1700-tal), 4 g. F3. Amulett, ringformad, 1 st (56 mm i D, av järn, 20 g. Fig a F4. Amuletter, ringformade 3 st (39, 56 och 58 mm i D), av järn, 8, 15 respektive 20 g. F4 och F5. Nitar, av järn, 2 st, 9 g. F6. Keramikfragment, 1 st, 2 g. Eventuellt från benbehållaren. F7. Ten, av järn, 1 st, 2 g. F8. Amulett, ringformad, 1 st (29 mm i D), av järn, 2 g. F9. Amulett, ringformad, 1 st (40 mm i D), av järn, 6 g. F11. Amulett, eldstålsformad, 1 st, (56 mm i D), av järn, 15 g. Fig c F12. Amulett, ringformad, 1 st (50 mm i D), av järn, 10 g. Fig e F13. Amulett, ringformad, 1 st i 2 delar (ca 40 mm i D), av järn, 6 g. F14. Amulett, ringformad, 1 st (35 mm i D), av järn, 9 g. F15. Amulett, ringformad, 1 st (45 mm i D), av järn, 16 g. F16. Amulett, ringformad, 1 st i 2 delar (ca 30 mm i D), av järn, 3 g. F17. Amulett, ringformad, 1 st (30 mm i D), av järn, 4 g. F18. Amulett, ringformad, 1 st (53 mm i D), av järn, 6 g. F19. Amulett, ringformad, 1 st (46 mm i D), av järn, 10 g. F20. Amulett, ringformad, 1 st (40 mm i D), av järn, 12 g. F21. Amulett, ringformad, 1 st (30 mm im D), av järn, 5 g. F22. Amulett, ringformad, 1 st (ca 40 mm i D), av järn, 13 g. F23. Amulett, ringformad, 1 st (34 mm i D), av järn, 6 mm. F24. Amulett, ringformad, 1 st (45 mm i D), av järn, 3 g. 101

F24. Järnfragment, 1 st, 1 g. F25. Amulett, ringformad, 1 st (41 mm i D), av järn, 7 g. F26. Amulett, ringformad, 1 st i 3 delar (36 mm i D), av järn, 5 g. F27. Amulett, ringformad, 1 st (40 mm i D), av järn, 9 g. F28. Amulett, eldstålsformad, 1 st (60 mm i D), av järn, 14 g. Fig d F29. Amulett, ringformad, 1 st i 2 delar (28 mm i D), av järn, 2 g. F30. Amulett, ringformad, 1 st (29 mm i D), av järn, 5 g. Fig i F31. Amulett, ringformad, 1 st (75 mm i D), av järn, 46 g. Fig b F32. Amulett, ringformad, 1 st i 2 delar (34 mm i D), av järn, 2 g. F33. Amulett, ringformad, 1 st (38 mm i D), av järn, 9 g. F34. Amulett, ringformad, 1 st i 2 delar (29 mm i D), av järn, 2 g. F35. Amulett, ringformad, 1 st (ca 40 mm i D), av järn, 7 g. F36. Amulett, ringformad, 1 st (35 mm i D), av järn, 6 g. F37. Amuletter, ringformade, 6 st (29-45 mm i D), 1 med mindre ring (17 mm i D) som hänge, alla av järn, 5-15 g st. Fig f, g, h F38. Amulett, ringformad, 1 st i 2 delar (ca 35 mm i D), av järn, 4 g. F39. Amulett, ringformad, 1 st (21 mm i D), av järn, 2 g. Fig k Amulett (?), ringformad, 1 st, 5 g. Nitar, av järn 2 st, 7 g. Spikar, av järn, 1 st, 2 g. Järnfragment, 8 st, 17 g. Organiskt material, obestämt, 1 g. I brandlagret: Brodd, för häst, av järn, 1 st, 8 g. Brodd (?), för sko, av järn 1 st i 2 delar, 4 g. Nitar, av järn 30 st, 157 g. Spikar, av järn, 16 st, 51 g. Järnfragment, 3 st, 7 g. Lerkärl, i stor mängd små fragment, 613 g. Benbehållare i brandlagret, under locksten. Ben: 487,8 g brända ben. Den döda är bestämd till en vuxen, osäker kvinna 18-44 år(adultus). Inga djurben. Datering: Kol från gravgömman har 14 C-daterats till perioden 690-1040 AD (kal, 95,4% sannolikhet). A59-A71. Anläggningar på den överlagrade boplatsen RAÄ 19. Se vidare rapporten för boplatsen, Stockholms läns museums rapport nr 2002:xx. A72. STENSÄTTNING, RUND, 3,5x3 m stor och flat. Kantkedja. Skelettbegravning Belägenhet: x87942,94, y88951,85. Miljö: Anläggningen låg längst i S i S gravgruppen på gravfältet och upptäcktes i samband med avtorvningen av A42. Den anslöt direkt till den senare anläggningens kantkedja i Ö och hade en björkstubbe i Ö delen. 102

Konstruktion: Efter avtorvning och rensning framkom en rund stensättning, 3x3,5 m stor och flat. Den var uppbyggd av 0,3-0,5 m stora rundade stenar med ett 1,25x0,7 m stort block i väster och hade en tydlig kantkedja av 0,4-0,5 m stora rundade, med flat botten, oftast röda stenar i S och V. Fyllningen bestod av brun mylla och rundade stenar ca 0,15-0,2 m stora. I fyllningen påträffades endast 2 keramikfragment samt 4-5 bitar bränd lera. Keramiken härrör sannolikt från boplatsen. I S, SSÖ och NNÖ, kantkedjan fanns stenansamlingar (A72:1-3), vilka avfärdades som anläggningar. Ca 0,7 m utanför kantkedjan i SSÖ en sköldnit med svagt välvd skalle (F1). Sköldniten är av vendeltida typ (se Nerman 1969, period VII:1-3 och 5). Anläggning 72 är, med stor sannolikhet, anlagd efter A42. Fyllningen låg tydligt upplagd mot och över A42:s kantkedja, möjligen tillhör också eventuellt mindre stenar som låg ovanpå A42:s kantkedja A72. Centralt i A72, SV och intill det stora blocket i N påträffades en skelett nedgrävning (A72:4), 1,05x0,75 m stor och 0,45 m djup, orienterad i NÖ-SV riktning (167-367 gon). Bottenbredden var ca 0,3 m. Fyllningen kunde delas in i tre nivåer. Från toppen: övre nivån som var ca 0,2 m tjock bestod av mörk, något fyllig lera samt rundade stenar, 0,15-0,35 m stora, mellannivån som bestod av ett ljust lerlager, med kolstänk, ca 0,02-0,05 m tjockt och bottennivån som bestod av mörkgrå fet något myllig och kulturpåverkad lera. Under bottennivån fanns ytterligare ett lerlager av samma karaktär som mellannivån som var ca 0,02-0,03 m tjockt. Botten utgjordes av något sandig och grusig lera. Inga spår av skelett eller några fynd gjordes i nedgrävningen med undantag för bränd lera och keramikfragment av boplatskaraktär i bottennivån. Anläggningen vilade på lera. Fynd Figurer A 72 F1. Sköldnit, av järn, 1 st (nära Nerman 1969, Taf 143, fig 1243b), 8 g. Funnen ca 0,7 m utanför kantkedjan i SSÖ. Keramikfragment, 2 st, 16 g. Funnet i fyllningen. Härrör sannolikt från den underliggande boplatsen. F2. Järnfragment, 1 st, 29 g. Funnet i fyllningen. Keramikfragment, 2 st, 3 g. Funna i skelettnedgrävningen. Bränd lera, 3 bitar, 2 g. Funna i skelettnedgrävningen. Fig a Ben: Inga bevarade ben. Datering: Gravskicket daterar graven till sen vikingatid. Den vendeltida sköldniten kan inte knytas till graven eftersom den är påträffad utanför kantkedjan. A73. DEPOSITIONSPLATS, 1,6x1,5 m stort och 1,3 m högt block. Belägenhet: x87959,12, y88947,72. Stort stenblock med amulettring och flinta intill. Anläggningen grävdes ner till steril nivå Anläggningen är ej ritad men fynden är inmätta. Stenblocket låg mellan A38, 58 och A41 Fynd 103

F2. Eldslagningsflinta, eldpåverkad, 19 g. Amulett, ringformad, 1 st (35 mm i D), av järn, 3 g. Blykula, troligen gevärs- eller pistolkula, 10 g. Keramikfragment, av odekorerad förhistorisk typ, 3 st, 19 g. A74. Avfärdade anläggning. A75-A82. Anläggningar på den överlagrade boplatsen RAÄ 19. Se vidare rapporten för boplatsen. A83. FLATMARKSGRAV, med närmast rektangulär stenpackning, 1,2x2,6 m stor. Skelettgrav. Belägenhet: x88917,26, y87993,08 Miljö: Graven var plant belägen i N delen av den mellersta gravgruppen på gravfältet och upptäcktes i samband med maskinavbaningen av boplatsen 1998. Konstruktion: De större stenarna i yta på gravens stenpackning blev något rubbade vid avbaningen, men låg kvar i ungefärligt ursprungligt läge. Graven utgjordes av en närmast rektangulär packning som bestod av ett blandat stenmaterial av 0,1-0,35 m stora, främst kantiga stenar. Fyllningen mellan stenarna utgjordes av mörkbrun lerig mylla. Hela nedgrävningen var fylld med sten och mylla. Nedgrävningen var 0,9x2,65 m stor och 0,34-0,44 m djup och orienterad i nära Ö-V riktning (66-266 gon). I nedgrävningen påträffades sammanlagt 13 järnspikar i läge som markerade en helt förmultnad kistas läge. Kistan bör ha varit ca 1,8 m lång och 0,3-0,4 m bred. Invid kistans NÖ hörn påträffades ett fragment av en djurtand. I kistans V ände framkom smulor av vad som uppfattades som obränt ben med rester av tandemalj (F14). Troligen är detta spåren efter den dödes kranium. I övrigt av fynd framkom ett par lerkliningsbitar och en bit slagg eller förslaggad lera i stenpackningens fyllning. Under anläggningen framkom orörd morän. Fynd F1-13. Kistspikar, 13 st, 2,1-18,5 g st, totalt 176 g. Funna i kistnedgrävningen. Bränd lera, 2 bitar, 4 g. Funnet i stenpackningen. Sintrad lera, 1 bit, 5 g. Funnet i stenpackningen. Ben: Inget bevarat skelett, dock rester efter tandemalj i nedgrävningens V ände som kan komma från kraniet. Även tandemalj från nöt(?). Datering: Gravskicket daterar graven till sen vikingatid. A84. FLATMARKSGRAV. Skelettgrav. Belägenhet: x87967,55, y88944,54 104

Miljö: Graven var plant belägen i N kanten av den södra gravgruppen på gravfältet och påträffades vid avbaningen av boplatsytan 1998. Konstruktion: Anläggningen framträdde efter rensning som en 1,1x2,2 m stor, närmast rektangulär, mörkfärgning omgiven av lera/mo. Under loppet av undersökningen framgick det att den Ö hälften utgjordes av en störning i form av en oregelbunden grop, ca 1,05x1,4 m stor och 0,31 m djup. Gropens fyllning bestod av lös mörk, lerig mylla av kulturlagerkaraktär med enstaka kolbitar och enstaka skärviga stenar, ca 0,05-0,1 m stora samt med stänk av bränd lera. Mossa och växtrester påträffades flera decimeter ned i fyllningen, vilket tyder på en mycket sentida störning, eventuellt gropen efter en uppdragen stubbe. Troligen har den uppstått vid avtorvningen av södra gravgruppen 1997. Det var svårt att avgöra var gränsen för nedgrävningen gick, dels p g a störningen i Ö delen, dels genom att fyllningen i centrum och i övre lagret mot kanterna utgjordes till stor del av samma mo/lera som omgav nedgrävningen. Denna fyllning av mo/lera var mer eller mindre blandad med kulturlager, d v s lerig mörk mylla med inslag av sot, enstaka mindre kolbitar och stänk av bränd lera. Under mo/lera-lagret, utefter södra långsidans kanter, fanns ett mörkt homogent lager av fet mylla med stänk av bränd lera. I detta lager framkom utefter södra sidan av nedgrävningen ett stråk av kol. I S delen av nedgrävningen framkom under störningen en gles stenpackning, ca 0,65x0,7 m stor, bestående av kantiga, 0,1-0,2 m stora stenar. I NV hörnet av nedgrävningen påträffades en mindre packning, 0,5x0,9 m stor, bestående av huvudsakligen 0,1-0,15 m stora, kantiga stenar samt några enstaka större, 0,2-0,25 m stora. Fyllningen i denna packning hade samma karaktär som den mörka myllan utefter södra kanten av nedgrävningen. I övrigt förekom i nedgrävningen enstaka främst, kantiga stenar, 0,05-0,1 m stora, spridda i fyllningen, d v s det fanns ingen sammanhängande stenpackning i nedgrävningen. Stenpackningen i S delen av nedgrävningen har troligen kommit från härden strax SÖ om A84. Stenen har samma karaktär som i härden. Stenpackningen i V delen tillhör det intilliggande stolphålet A3512 som rasat ut åt S i gravschaktet. Gravschaktet har sålunda ingen anlagd stenpackning, utan har helt enkelt fyllts dels med de massor som uppkommit vid grävning av schaktet, dels från ytorna runt om, t ex sten från härden i S. Gravschaktets ursprungliga storlek var svår att bedöma eftersom den var störd, sannolikt av en stubbe. Sidorna tycks ha rivits upp i N och Ö. Botten av schaktet kan dock fastställas till ca 0,8x1,55 m stort och överkanten av gravschaktet sannolikt till ca 1,0x1,6 m stort. Djupet på schaktet var 0,45 m och längdriktningen Ö-V (111-311 gon). Några få bränd ben påträffades spridda i nedre delen av gravschaktet, främst i V delen, men även Ö delen. Ett gravklot låg centralt i ytan av nedgrävningen. Det var ovalt och ca 0,2x0,24 m stort och ställt på högkant. Stenen föreföll delvis formad rund genom prickhuggning. Fynd påträffades i form av en eventuell nitbricka av järn (F1), ett keramikfragment och en djurtand (F2) intill den skadade schaktkanten i N. Fynden i själva gravschaktet framkom främst i SV delen där de bestod av en järnkniv, ett bryne (F12), en järnnyckel? (F11), tre vävtyngdsfragment (F3-4, F9) samt en böjd järnten (F8). På botten av gravschaktet intill N schaktväggen påträffades ett krossat lerkärl (F6) i läge med bottenbitar som visar att det ursprungligen stått på platsen och senare krossats. 105

Under gravschaktet kom morän. Fynd Intill skadad schaktkant i N: F1. Nitbricka (?), av järn, 1 st, 3 g. F2. Djurtand. F5. Keramikfragment, 1 st, 4 g. I gravschaktet: F3-4, F9. Vävtyngd, av bränd lera, i 3 delar, ej komplett, 164 g. F6. Lerkärl, i 72 fragment, 322 g. F7. Keramikfragment, 1 st, 3 g. Troligen från F6. F8. Ten, av järn, böjd i rät vinkel, 1 st, 22 g. F10. Kniv, av järn, endast spetsen, 1 st, 11 g. F11. Nyckel (?), av järn, 1 st, 71 g. F12 Bryne, av skiffer, 1 st, 34 g. Keramikfragment, 2 st, 3 g. Funna i botten av Ö delen av gravschaktet. Ben: Inga bevarade ben. Datering: Gravskicket daterar graven till sen vikingatid. A3760. BRANDGROP, 0,35 m i diameter och 0,13 m djup. Belägenhet: x8024,30, y88960,66 Miljö: Anläggningen framkom vid avtorvning inför undersökningen av boplatsen på RAÄ 19 under 1998. Graven låg ensam i östra utkanten av boplatsområdet strax intill ett stolphål. Bengropen syntes som en mörkfärgad fläck i markytan före undersökningen. Konstruktion: Brandgropen var rund, ca 0,35 m i diameter och 0,13 m djup. Den omgivande marken utgjordes av lera. Fyllningen i gropen var gråbrun till svart och utgjordes av mo blandat med brända ben, sot och kol. Inga föremål påträffades. Ben: 611,5 g brända ben. Benen härrör främst från en vuxen (Adultus) människa, 18-44 år. Två fragment av obestämbar djurart. Datering: Kol från brandgropen har 14 C-analyserats och daterats till 1400-920 BC (kal., 95 % sannolikhet). 106

Referenser Arbman, Holger 1940. Birka I. Die Gräber. Tafeln. Uppsala Carlsson, Michél. 1998. Tudelade kammar från vikingatid Tecken på rituellt handlande. D- i arkeologi vid Arkeologiska institutionen Stockholms universitet VT 1998. Opublicerad seminarieuppsats Nerman, Birger. 1969. Die Vendelzeit Gotlands. II. Tafeln. KVHAA. Stockholm Petré, Bo. 1993. Male and Female Finds and Symbols in Germanic Iron Age Graves. Current Swedish Archaeology. Vol 1. The Swedish Archaeological Society. Stockholm Sander, Birgitta. 1996. Kalvshälla. Delundersökning av gravfält och boplats. Arkeologisk undersökning. Uppland, Järfälla socken, RAÄ 19. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. UV Stockholm, Rapport 1996:62. Stockholm Selling, Dagmar.1955. Wikingerzeitliche und Frühmittelalterliche Keramik in Schweden. Diss. Stockholm Waller, Jutta. 1984. Nadeln/Pfrieme und Pinzetten. Birka II:1. Systematische Analysen der Gräberfunde. Ed. Greta Arwidsson. KVHAA. Stockholm 107

x x x x x x x Bilaga 5. Planer och profiler Skala 1:50 där inte annat anges (skalan visas då med en 1-meterslinje). A1 N Recent störning x x x x x x x x x x Stenpackning x x x x x x x x F3 x x Störd del av brandlager x F2 x x x x x x x x x x x x x x A1 profil från NV X 88066,40 Y 88925,83 Z 24,80 4 1 2 3 1 5 1 X 88059,60 Y 88920,64 Z 24,80 108 1. Brungrå/grå sandig mylla med inslag av humus 2. Brandlager med fet gråsvart/brunsvart sotig mylla med enstaka kol 3. Störd del av brandlager med enstaka tegelfragment. 4. Påförda massor med recent material 5. Kulturlager (boplats)

ll ll ll ll ll ll A3 N Stenpackning x x x x x x x x F8 x x x F9 x x x x x x x x x x Stenpackning 1 m A3 profil från NÖ Kärnröse ll ll ll ll ll ll ll ll ll ll ll ll ll ll ll

A4 Plan efter framrensning N x x x x 1 m A4 från NÖ X 88042,65 Y 88937,44 Z 21,90 X 88044,73 Y 88928,11 Z 23,74 1 2 3 A4 från ÖSÖ X 88040,48 Y 88932,39 Z 23,39 2 1 3 X 88048,36 Y 88933,69 Z 23,17 1. Grå-brun mo 2. Kulturlager 3. Morän 1 m 111

N A4:1 Plan av gravnivå 1 m x x A4:2 x x A4:1 från S X 88043,81 Y 88934.05 Z 23,14 1 2 3 4 X 88045,58 Y 88930,14 Z 23,50 1 m 1. Mylla/mo 2. Kulturlager 3. Härdrest 4. Morän 112

A5 Plan efter framrensning N Källargrund 1 m 113

A5 profil från NV 6 4 7 2 1 2 2 2 3 5 5 8 5 6 8 8 5 9 5 1. Brun mylla. 2. Mörkbrun, något sotig mylla med inslag av skärvig och skörbränd sten. 3. Mörkbrun, sotig mo med inslag av skärvig och skörbränd sten. Eventuellt boplatslager. 4. Brun mylla ovan central stenpackning samt mellan och under stenpackning tillhörande A5:2. 5. Mörkbrun, något sotig mo med skärvig och skörbränd sten. Kulturlager tillhörande underliggande boplats. 6. Sotig mörkbrun mo. 7. Skärvstenspackning med fyllning av mörkbrun mylla. 8. Svart/brun, moig och sotig mylla. 9. Moig morän 1 1 m X 88043,19 Y 88910,92 Z 25,31 114 X 88020,85 Y 88896,52 Z 24,56

A5. Överlagrande gravar och anläggningar N Locksten A5:4 F9 A5:3 A5:2 1 m Begränsning för skärvstenspackning 115

A5. Plan av stenkretsar och gravanläggningar i den centrala skärvstenspackningen N A5:18 A5:14 A5:15 1 m 116

A5. Detaljplan av stenkretsarna i den centrala skärvstenspackningen med gravar och lägesbestämda fynd och ben A5:14 F20 F19 F27 A5:18 F26 F25 F14 F29 F28 F24 A5:15 F15 F13 F11 A5:14 A5:16 1 m F12 N 117

A8 N A8:1 Nedgrävningskant A8:4 A8:2 A8:3 Anläggningens utbredning A8 från VNV X 88034,77 Y 88918,43 Z 24,54 X 88031,19 Y 88914,66 Z 24,84 1 2 F3 B 1. Grå-brun grusig mo 2. Morän A8. Skelett och fynd N A8:1 x x x K K F2 ll ll ll A8:4 ll ll F5 ll ll ll ll ll F11 K F7 F8 F9 F10 x x B x K x F4 x A8:3 ll ll ll ll ll A8:2 ll ll F13 F6 F3 F12 F1 K K Anläggningens utbredning 118

A12 N A12 från S X 88000,28 Y 88925,08 Z 22,51 X 88002,77 88928,91 Z 22,44 2 1 1. Myllig mo. I nivå med skelettet fet och bemängd med organiskt material. 2. Morän A12. Skelett och fynd N F1 Nedgrävningskant 1 m Ben 119

A13 N A13, profil fr S X 87997,82 Y 88930,89 Z 22,26 X 87998,16 Y 88937,19 Z 22,04 3 2 1 1. Myllig mo 2. Mo med stänk av kol och bränd lera 3. Morän Ben 120

A13. Plan av kistpackning N N A13. Skelett och fynd F1 F10 F19 F13 F18 F16 F14 F15 F12 F20 F17 121

A14 Nedgrävning N A14 från NV X 87985,96 Y 88958,36 Z 21,73 1 2 B 3 X 87978,10 Y 88955,01 Z 21,41 5 4 1. Mörkbrun till gråsvart fet mylla 2. A14:1, skärvstenspackning 3. Samma som 1, dock något mer inslag av grus 4. A14:5 5. Morän 122

N A14. Skelett och fynd F10 F12 F11 F14 F9 F19 F18 F16 F15 F5 F13 A14, skelettnedgrävning, från NV X 87985,19 Y 88958,99 Z 21,37 4 5 2 Lårben Käke Underarm Bäcken Kranium 1. Mörkgrå, fet mylla 2. Sotbemängd grusig mylla med enstaka inslag av kol 3. A14:25 4. Kulturlager 5. Morän 1 3 X 87981,17 Y 88956,58 Z 21,31 123

A16 N A16 från VSV X 87990,43 Y 88918,81 Z 22,89 2 1 2 F13 X 87985,50 Y 88920,50 Z 22,90 3 1. Myllig gråbrun mo 2. Svartbrun mo/mjäla med riklig förekomst av skärvig och skörbränd sten samt inslag av sot 3. Ljusgul mo med inslag av sand 124

A16. Plan av skelettgrav F8 N B4 B3 B5 F15 B1 B2 F38 F41 F20 F42 F27 F39 F28 F21 F31 F30 B8 F29 F24 F36 F35 F32 F34 F23 F33 F26 F37 F18 F19 F40 F22 1 m F5 F13 125

A38 N F1 F5 F4 F3 F2 A38, profil från N X 87952,69 Y 88952,90 Z 21,09 1 X 87955,46 Y 88946,62 Z 22,43 2 3 1 1. Mo 2. Fet, mörkfärgad mo/mylla 3. Morän 126

F11 A38. Skelett och fynd N F8:5 F8:3 F8:2 F9 F8:4 F8:7 F8:1 F8:6 F10 F6 F7 = Skelett = Skinn/läder = Spik F12 1 m 127

A39 N A39 från SÖ X 87961,27 Y 88948,21 Z 21,70 X 87967,60 Y 88951,41 Z 21,44 1 2 1. Mörkbrun mylla 2. Skärvsten med sotig, fet mylla 3. Mo/Morän 3 128

A39:1 N F1 A39:4 F30 A39:3 F9 F3 A39:2 F11 F29 129

N A39:3, kistnedgrävning och fynd F28 F27 F26 F18 F25 Tänder F23 F14 F24 F16 F13 F20 F21 F15 F17 F22 = Spik A39:3 från SÖ X 87964,27 Y 88950,00 Z 21,51 X 87964,87 Y 88951,26 Z 21,41 1 2 F16 3 4 1. Svart sotlager 2. Brungrå fet mylla med inslag av grus. I botten rester av kistan i form av ett mörkbrunt fetare lager, ca 0,02 m tjockt. 3. Kulturlager 4. Morän 130

N A41 A41 profil från SSÖ X 87959,21 Y 88950,32 Z 21,72 X 87961,10 Y 88955,02 Z 21,92 1 1. Mylla/mo 2. Morän 2 131

F6 F1 F5 F2 F3 A41, skelett och fynd F4 1 m Ben Spik N 132

A42 N L L L L L L L L L L L A42:1 A42:2 L Lera Stenpackning A42 profil från V X 87945,45 Y 88954,20 Z 21,53 Lergolv 1 X 87937,28 Y 88957,05 Z 20,70 Skärvstenspackning 1. Mylla 2. Kulturlager 3. A42:1 4. A42:2, mörkgrå fet mylla med inslag av lera 5. A42:2, mörkbrun/svart fet mylla (kista/skelett) Ben 3 5 4 2 1 1 133

A42, skelett och fynd N F10 F12 F11 F19 F9 F20 F17 F18 F15 F16 F13 F14 Nedgrävning Kistans utbredning Ben Läder/skinn 1 m A42:1 från N X 87941,56 Y 88954,18 Z 20,14 14 C-prov X 87941,62 Y 88959,00 Z 20,38 1 2 1 3 4 1 5 Kranium 1. Sot med inslag av kol 2. Mörkbrun mylla 3. Ljusbrun lera 4. Ljusgul lera 5. Opåverkad lera 134

A52 N F4 F3 F15 F14 F6 F7 F17 F1 S F2 F11 F10 F8 F12 F13 F16 F19 F18 F5 Begränsning för benlager Begränsning för brandlager Ytor med riklig förekomst av nitar X 88042,27 Y 88917,45 Z 24,31 A52 från N 1 2 3 X 88036,65 Y 88912,51 Z 24,77 1. Grässvål 2. Fet mylla 3. Kulturlager 135

N A58 F15 F16 F39 F4 F10 F23 F24 F29 F8 F19 F28 F31 F33 F20 F35 F32 F25 F34 F22 F21 F9 F26 F18 F36 F27 F17 F12 F13 F14 F38 F37 F11 Brandlager Locksten Kruka A58 från NV X 87959,36 Y 88945,00 Z 22,13 1 2 3 X 87955,45 Y 88943,85 Z 22,52 1. Mörkbrun mylla 2. Brandlager 3. Morän 136

A72 N F2 (A42) F1 Kantkedja Staketstolpe A72 från S A72 A42 A72:4 X 88948,67 Y 87942,84 Z 21,08 1 3 2 s 5 4 3 2 X 87942,48 88953,93 Z 21,08 1. Brun mylla 2. Ljus lera med brandrester, golv till hus 3. Mörkt, grusigt kulturlager 4. Opåverkad beige lera 5. Mörkgrå, myllig lera med stänk av kol 137

A72:4 N Nedgrävning A72:4 från SÖ 4 5 6 7 1 2 3 2 6 1. Mörk, myllig lera 2. Ljus lera med kolstänk 3. Mörkgrå, myllig lera med kolstänk 4. Ljus lera, kulturlager, golv till hus 5. Mörkt grusigt kulturlager 6. Opåverkad beige lera 7. Opåverkad lera med inslag av grus och sand 138

N A83 Morän Lera/mo Morän Lera/mo A83 från S X 87992,55 Y 88915,63 Z 22,62 1 X 88918,65 Y 87993,55 Z 22,56 1. Mörkbrun lerig mylla 2. Morän 2 N A83, kistnedgrävning F6 F10 B F11 F13 F12 F7 F8 F9 F14 F2 F4 F5 F1 F3 1 m 139

A84 N A3512 Nedgrävningskant Nedgrävningskant (osäker begränsning) Recent störning A84 profil från SSV X 87968,05 Y 88943,00 Z 21,39 5 1 2 3 X 87967,45 Y 88945,97 Z 21,07 F6 4 1. Recent störning med mörk mylla. Inslag av kol, bränd lera samt enstaka skärvig sten. 2. Lerig mo med inslag av sot, kol samt bränd lera. 3. Mörk, fet mylla med enstaka kol, bränd lera och brända ben 4. Opåverkad morän. 5. Lerig mo. 140

A84 N F8 F9 F3 F4 F10/11 F6 F2 F7 F5 F1 Keramikkoncentration Gravklot F12 1 m 141

Bilaga 6. Fyndteckningar Skala 1:1 om inget annat anges. Teckningar: Göran Werthwein, om inget annat anges. A1 A 1 Fig a, skala 3:4 142

A 1 Fig c Skala 2:1 A 1 Fig b A 2 A 2 Fig a A3 A 3 Fig a, skala 3:4 143

A 3 Fig b A 3 Fig d A 3 Fig c A 3 Fig e A 4 A 4 Fig a A 4 Fig b A 5 A 5:3 Fig b A 5 Fig a A 5:3 Fig c 144

A 5 Fig d A 5:3 Fig e A 5:2 Fig f Teckning: Mats Vänehem 145

A 8 A 8 Fig b A 8 Fig a A 8 Fig c A 8 Fig d A 8 Fig e A 13 A 13 Fig a A 13 Fig b 146

A 13 Fig e A 13 Fig d A 13 Fig f A 14 A 14 Fig b A 14 Fig c A 14 Fig a 147

A 16 A 16 Fig a A 16 Fig c A 16 Fig b A 16 Fig d 148

A 38 A 38 Fig a A 38 Fig b A 38 Fig d A 38 Fig c A 39:3-4 A 39:3-4 Fig a A 39:3-4 Fig b A 39:3-4 Fig c A 39:3-4 Fig d Skala 1:2 149

A 41 A 41 Fig a A 41 Fig b A 41 Fig c A 42 A 42 Fig a A 42 Fig b 150

A 52 A 52 Fig b A 52 Fig a A 52 Fig c A 58 A 58 Fig a A 58 Fig b A 58 Fig c 151

A 58 Fig d A 58 Fig e A 58 Fig f A 58 Fig g A 58 Fig h A 58 Fig i A 58 Fig j A 58 Fig k A 72 A 72 Fig a 152

Figurförteckning Fig 1. Blå kartan med läget för Kalvshälla markerat... VI Fig 2. Karta över fornlämningskomplexet vid Dragonbacken.... 2 Fig 3. Gravfältet vid Kalvshälla bytomt från norr inför slutundersökningen 1997.... 3 Fig 4. Gravfältskarta över gravfälten vid Kalvshälla, upprättad 1928... 5 Fig 5. Gravfältskarta över gravfälten vid Kalvshälla, upprättad 1932... 6 Fig 6. Schaktplan över den 1982 undersökta gravfältsdelen... 7 Fig 7. Lodfoto av gravfältet efter avtorvning och rensning... 9 Fig 8. Schaktplan över gravfältet med samtliga gravanläggningar... 12 Fig 9. De 14 C-daterade vikingatida gravarna på gravfältet RAÄ 19... 15 Fig 10. Högen A3 från söder efter rensning.... 16 Fig 11. Stensättningen A4 från öster efter rensning.... 16 Fig 12. Den monumentala stensättningen A5 från sydöst efter rensning.... 16 Fig 13. Stensättningen A16 från sydväst efter rensning, med A13 i bakgrunden.... 17 Fig 14. Kistpackningen till flatmarksgraven A83 från sydväst.... 17 Fig 15. Stensättningen A38 från sydöst efter rensning... 17 Fig 16. Stensättningen A42 från sydöst efter rensning... 19 Fig 17. Stensättningen A13 från söder med frilagt skelett.... 19 Fig 18. Skelettet i stensättningen A38 frilagt.... 21 Fig 19. Barngraven A39:3. Kistnedgrävningen med lerkärl in situ.... 21 Fig 20. Miniatyrlien i A8 och minityrskäran i A4.... 27 Fig 21. Pilnocken i A5:2... 28 Fig 22. Pincetten i A4... 28 Fig 23. Det dekorerade lerkärlet i A1... 28 Fig 24. Eldstålsformad ring (F13) och fragment av en ringbrynja från A16... 30 Fig 25. Den vendeltida sköldniten (F1) i kanten till A72... 32 Fig 26. Exempel på eldstålsformade amulettringar... 35 Fig 27. Exempel på enkla ringar... 35 Fig 28. Treudden, A5:2, på stensättningens södra del e... 38 Fig 29. Plan av A5 efter avtorvning och rensning samt profil NÖ-SV... 39 Fig 30. Lodfoto av den centrala stenpackningen i A5 med skärvstenslager... 40 Fig 31. Eldbock från skärvstenslagret på den centrala stenpackningen i A5... 40 Fig 32.Järnskära från A5... 40 Fig 33. Kvinnoskelett från förromersk järnålder... 41 Fig 34. Stenkretsen i den centrala stenpackningen i A5 frilagd, från sydös... 42 Fig 35. Relationen mellan hus 12 och A5... 42 Fig 36. Plan över skärvstenshögen A618 på bronsålderslokalen vid Ringeby i Östergötland... 43 Fig 37. 4 C-dateringarna av de fem tillfällen när människor begravts eller grävts ned i A5 har en märkligt jämn fördelning över tiden.... 44 Fig 38. Den inre uppbyggnaden av A5.... 45 153