RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN UTKAST TILL GEMENSAM RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN OCH RÅDET

EUROPEISKA KOMMISSIONEN Bryssel den 28.11.2014 COM(2014) 906 final RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN UTKAST TILL GEMENSAM RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN OCH RÅDET Följedokument till kommissionens meddelande om den årliga tillväxtöversikten 2015 SV SV

Utkastet till denna gemensamma sysselsättningsrapport, som föreskrivs i artikel 148 i EUFfördraget, ingår i den årliga tillväxtöversikten som inleder den europeiska planeringsterminen för 2015. Som ett viktigt underlag för den skärpta ekonomiska styrningen underbygger rapporten de viktigaste sysselsättningsrelaterade budskapen i den årliga tillväxtöversikten. Rapportens analyser grundar sig på sysselsättningsläget och den sociala situationen i EU, genomförandet av sysselsättningsriktlinjerna 1, granskningen av de nationella reformprogrammen som ledde till de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 8 juli 2014 samt på utvärderingen av hur dessa hittills har genomförts. Sysselsättningssituationen och den sociala situationen ger fortfarande anledning till oro Höstens ekonomiska prognoser från kommissionen kännetecknas av långsam tillväxt och en hög men förhållandevis stabil arbetslöshet (24,6 miljoner arbetslösa). Skillnaderna mellan länderna är fortfarande stora, särskilt i euroområdet. Även i ganska väl fungerande ekonomier håller arbetslösheten på att bli strukturell, vilket framgår av det ökande antalet långtidsarbetslösa. Reformerna måste även i fortsättningen stödja väl fungerande arbetsmarknader Flera av medlemsstaterna har genomfört reformer som följer de landsspecifika rekommendationerna. Positiva effekter av reformerna tar sig uttryck i till exempel en högre sysselsättningsgrad. Fler investeringar behövs dock för att stimulera tillväxten och för att främja en gynnsam miljö som skapar arbetstillfällen med anständiga villkor. När det gäller att bekämpa ungdomsarbetslösheten har medlemsstaterna gjort framsteg i genomförandet av ungdomsgarantier. Ytterligare insatser krävs och särskild uppmärksamhet bör ägnas offentliga arbetsförmedlingar, individanpassade aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och yrkesutbildningar. Medlemsstaterna bör se till att de företag gynnas som erbjuder lärlingsplatser, vilket underlättar övergången från utbildning till arbete. Investeringar i humankapitalet genom utbildningssatsningar ökar produktiviteten Medlemsstaterna har försökt införa åtgärder som syftar till att öka tillgången på kvalificerad arbetskraft och främja vuxenutbildning. Några länder har vidtagit åtgärder för att förbättra sin 1 Rådets beslut 2010/707/EU av den 21 oktober 2010 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (EUT L 308, 24.11.2010, s. 46). 2

grundskole-, gymnasie- och universitetsutbildning, medan andra har inriktat sig på den övergripande utbildningsstrategin. Medlemsstaterna måste fortsätta att reformera sina yrkesutbildningssystem och öka arbetstagarnas produktivitet, eftersom kompetenskraven ändras snabbt. Skatte- och förmånssystemen bör stödja nya arbetstillfällen Systemen för arbetslöshetsersättning bör knytas bättre till aktivering och stödåtgärder, och ytterligare åtgärder behövs för att förbättra integrationen av långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. Medlemsstaterna bör fortsätta, eller i vissa fall intensifiera, sina åtgärder för att minska segmenteringen på arbetsmarknaden genom att förenkla arbetsmarknadslagstiftningen. Vissa reformer av skattesystemen har påbörjats för att minska de negativa incitamenten för ett arbete och samtidigt minska skatten på arbete för att göra det möjligt för företag att (åter) anställa unga och långtidsarbetslösa. Flera av medlemsstaterna har också uppmärksammat lönebildningen och uppmuntrar att löneutvecklingen anpassas till produktiviteten och stödjer hushållens disponibla inkomster, med särskilt fokus på minimilöner. Några medlemsstater har beaktat olika handlingsplaner för att skapa nya arbetstillfällen genom (tillfälliga) anställningar och subventionering av löner eller sociala avgifter, som ska användas för nyanställningar. Systemen för socialt skydd reformeras Man har börjat reformera de sociala skyddssystemen. Pensionsåldern höjs, och skillnaderna i pensionsålder mellan män och kvinnor minskar. Många medlemsstater gör det möjligt för människor att arbeta längre och få högre pension om de går i pension senare. De sociala skyddssystemen ska aktivera dem som har tillträde till arbetsmarknaden, värna om dem som är mest utestängda från arbetsmarknaden och skydda enskilda mot risker i olika skeden i livet. Många medlemsstater ökar sina insatser för att upptäcka dem som löper högre risk att drabbas av fattigdom, särskilt barn och äldre. Översynen av utgifterna inom vården ökar också dess effektivitet för medborgarna och ger mer valuta för pengarna. 3

1. TENDENSER OCH UTMANINGAR FÖR ARBETSMARKNADEN OCH SAMHÄLLET I EU Arbetslösheten minskar sakta men ligger kvar på en hög nivå i EU-28. Under perioden 2004 2008 minskade arbetslösheten med mer än två procentenheter, men under den finansiella och ekonomiska krisen har den ökat betydligt (figur 1). Under perioden 2008 2013 (säsongsjusterat) steg arbetslösheten i EU-28 från 7,0 % till 10,8 %. Nyare uppgifter från Eurostat visar att arbetslösheten har minskat till en nivå på 10,1 % i september 2014 (11,5 % i EA-18). Detta är den lägsta nivån sedan februari 2012 och den håller sig på en stabil nivå jämfört med augusti 2014. Detta motsvarar i absoluta tal 24,6 miljoner arbetslösa och har minskat från 26,4 miljoner sedan föregående år. Om man ser på utvecklingen över tiden för olika grupper på arbetsmarknaden, framgår det att ungdomsarbetslösheten strukturellt sett ligger över genomsnittet och att den också är känsligare för förändringar i konjunkturutvecklingen. Andelen arbetslösa bland lågutbildade är också strukturellt sett högre. 2 Arbetslösheten bland äldre arbetstagare är snarare förhållandevis låg, men för äldre arbetstagare är det i allmänhet svårare att få anställning igen om de väl blivit arbetslösa. Arbetslösheten bland män och kvinnor har legat på nästan samma nivå sedan 2009. Figur 1: Arbetslöshetsutvecklingen under perioden 2004 2013 i EU-28 (årsdata) alla, ungdomar, äldre respektive lågutbildade arbetstagare och kvinnor. 25 20 15 10 5 0 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 Alla (15-74) Ungdomar (15-24) Äldre (55-64) Lågutbildade (ISCED 0-2) Kvinnor Källa: Eurostat. Arbetslösheten utvecklas fortfarande olika i EU men skillnaderna har slutat öka. Arbetslösheten i september 2014 varierade från en ytterlighet till en annan, från 5,0 % i 2 Detsamma gäller för medborgare i tredje länder och personer med funktionsnedsättning. Arbetslösheten bland medborgare i tredje länder var 21,7 % 2013 (14,3 % 2008). Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning är nästan dubbelt så hög som för personer utan funktionsnedsättning. 4

Tyskland och 5,1 % i Österrike till 24,0 % i Spanien och 26,4 % (juli) i Grekland. Under förra året minskade arbetslösheten i 21 medlemsstater, medan den förblev oförändrad i ett land och ökade i sex länder. Den största minskningen noterades i Spanien, Kroatien, Ungern och Portugal. Arbetslösheten ökade ytterligare i sex medlemsstater (Frankrike, Italien, Litauen, Luxemburg, Österrike och Finland). Långtidsarbetslösheten fortsätter att öka. Under perioden 2010 2013 (säsongsjusterat) steg långtidsarbetslösheten i EU-28 från 3,9 till 5,1 %. Utvecklingen har varit särskilt negativ i Grekland och Spanien och i något mindre omfattning i Cypern, medan stora förbättringar har noterats i de tre baltiska staterna. Under förra året ökade långtidsarbetslösheten som andel av den totala arbetslösheten ytterligare i EU 28 från 45,3 till 48,7 % (från 47,5 till 51,5 % i EA 18). Långtidsarbetslöshet drabbar män, unga och lågutbildade mer än andra grupper på arbetsmarknaden, och slår särskilt hårt mot dem som arbetar inom yrken och sektorer som håller på att försvinna. Det allmänna tillståndet i ekonomin är fortfarande en viktig faktor när det gäller att fastställa förändringar i nivåerna och flödena till och från långtidsarbetslöshet, men det finns också stora länderspecifika effekter bland några medlemsstater (såsom Finland, Nederländerna och Sverige) som gör att en hög andel kommer tillbaka i arbete i motsats till andra medlemsstater, till exempel Bulgarien, Grekland och Slovakien. I allmänhet har en av fem långtidsarbetslösa i EU aldrig arbetat, och tre av fyra är ungdomar under 35 år, vilket innebär att det finns risk för marginalisering. 3 Figur 2: Andel långtidsarbetslösa i % av den yrkesaktiva befolkningen EU-28 och medlemsstaterna 2010 och 2013. 20 15 10 5 0 AT SE FI LU DK NL DE UK MT CZ RO EE BE FR PL HU EU-28 LT SI LV EA-17 CY IT BG IE PT SK ES EL 2013 2010 Källa: Eurostat 3 För vidare analys se Key Features från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. 5

Ungdomsarbetslösheten är fortfarande mycket hög, men visar tecken på förbättring. I september 2014 uppgick ungdomsarbetslösheten i åldersgruppen 15 24 år i EU-28 till 21,6 % och hade minskat med 1,9 procentenheter sedan föregående år. Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna, och uppgifterna för juli 2014 går från 7,6 % i Tyskland och 9,1 % i Österrike till 50,7 % i Grekland och 53,7 % i Spanien. Klyftan har slutat att öka, men skillnaderna är fortfarande stora. Andelen unga människor i åldersgruppen 15 24 år som varken arbetar eller studerar är fortfarande hög, trots att nästan 70 % av ungdomarna i EU deltog i utbildning under första kvartalet 2014. I många medlemsstater är andelen unga som varken arbetar eller studerar betydligt högre än de lägsta nivåer som noterats sedan 2008 och fortfarande nära de övre gränserna. Detta gäller särskilt för vissa medlemsstater med den högsta andelen, såsom Bulgarien, Cypern, Grekland, Spanien, Kroatien, Italien och Rumänien. Andelen är förhållandevis låg och minskar i Österrike, Tyskland, Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige. Under 2013 låg nivåerna över 10 % i de allra flesta medlemsstaterna. Andelen unga människor som varken arbetar eller studerar är något högre för kvinnor än för män. Under 2013 var andelen 13,2 respektive 12,7 % (totalt 13,0 %). Att andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar ökar beror i första hand på att ungdomsarbetslösheten har ökat, men också på passivitet från ungdomarnas sida. I några medlemsstater (Bulgarien, Rumänien och Italien) överstiger andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar 10 %. Antalet ungdomar med endast grundskoleutbildning minskar successivt, och vi närmar oss målet om mindre än 10 % förtida skolavhopp 2020. Andelen ungdomar som hade endast grundskoleutbildning uppgick till 12,0 % under 2013, jämfört med 12,7 % föregående år, och det gäller män (13,6 %) i större utsträckning än kvinnor (10,2 %). Detta är dock fortfarande ett stort problem, eftersom det rör sig om ungefär 5 miljoner människor och arbetslösheten bland dem är över 40 %. I 18 medlemsstater var andelen 2013 lägre än målet om 10 % i EU 2020. I Spanien och Malta var andelen högst och uppgick till över 20 %. Vi närmar oss målet att andelen högskoleutbildade eller motsvarande ska vara minst 40 % år 2020. Under 2013 uppgick andelen högskoleutbildade till 36,9 %, vilket är 1,2 procentenheter högre än föregående år. Den högsta andelen högskoleutbildade (över 50 %) finns i Irland, Litauen och Luxemburg. I hela EU har fler kvinnor (39,9 %) än män (31,5 %) avslutat högre utbildning. 6

Figur 3: Andel ungdomar som varken arbetar eller studerar i EU-28 och medlemsstaterna under det andra kvartalet av 2014 och de högsta respektive lägsta värdena sedan 2008. 25 Andra kvartalet 2014 Befolkningen i åldersgruppen 15-24 år (%) 20 15 10 5 Lägst andel sedan 2008 Högst andel sedan 2008 0 Källa: Eurostats arbetskraftundersökning, icke säsongsjusterade uppgifter, i genomsnitt 4 kvartsparter andra kvartalet 2014, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. Sysselsättningen har klarat krisåren i de flesta av medlemsstaterna, främst på grund av att sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare i åldersgruppen 55 64 år och kvinnor har ökat. Mellan första kvartalen 2008 och 2014 ökade andelen sysselsatta i åldersgruppen 15 64 år i EU-28 från 70,7 till 72,0 %. Skillnaderna mellan länderna var emellertid stora. Sysselsättningen ökade kraftigast i Tjeckien, Ungern, Litauen, Luxemburg, Malta och Polen och minskade mest i Danmark (om än från en mycket hög nivå) och Irland. Kvinnors sysselsättningsgrad har ökat över tiden, men är fortfarande betydligt lägre än mäns: 11,7 procentenheter första kvartalet 2014 (andelen sysselsatta män var 77,9 % och andelen sysselsatta kvinnor 66,2 %). Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan könen är särskilt stora i Grekland och Italien. I andra länder som Österrike, Tyskland och Nederländerna är kvinnors sysselsättningsgrad hög och många kvinnor arbetar deltid. Sysselsättningsgraden i EU fortsätter att minska. Om det överordnade målet i Europa 2020 att nå en sysselsättningsgrad i EU på 75 % för män och kvinnor i åldersgruppen 20 64 år ska uppnås måste utvecklingen vändas. Sedan krisens början har sysselsättningen i EU-28 minskat med nästan 1,5 procentenheter, från en topp 2008 till 68,4 % under det första kvartalet 2014. Utvecklingen i medlemsstaterna har sett olika ut (figur 4). Mellan första kvartalen 2008 och 2013 minskade sysselsättningsgraden särskilt i 7

flera sydeuropeiska länder, de baltiska staterna, Bulgarien och Irland. En kraftig ökning har däremot noterats i Luxemburg och Malta och i mindre utsträckning i Tyskland. Under det senaste året har utvecklingen varit mer måttlig, och sysselsättningen har också ökat i flera länder som haft en negativ utveckling under tidigare år. Utvecklingen på arbetsmarknaden har inte varit jämnt fördelad. Sysselsättningsgraden för män i åldersgruppen 20 64 år har minskat med över tre procentenheter sedan första kvartalen 2008 och 2014 (från 77,4 till 74,0 %), medan den för kvinnor har minskat endast marginellt och till och med ökade något under föregående år (med 0,8 %). För äldre arbetstagare har ökningen varit kraftig (6,2 procentenheter sedan första kvartalet 2008, till 50,9 % i början av 2014, med betydande ökningar i Belgien, Tyskland, Frankrike, Ungern, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Polen), i synnerhet för äldre kvinnor (8,4 procentenheter). Om man ser till utbildningsnivån har sysselsättningen minskat mest bland lågutbildade och ungefär lika mycket bland medel- och högutbildade. Bland medborgare i tredje länder åldersgruppen 20 64 år minskade sysselsättningsgraden i EU-28 från 62,4 % första kvartalet 2008 till 55,4 % första kvartalet 2014. När det gäller trenderna för sysselsättningen inom olika sektorer fortsätter tjänstesektorns andel att öka, på bekostnad av sysselsättningen inom industrin och jordbruket. För närvarande är fördelningen ungefär 72,5 %, 22,5 % och 5 %. Antalet fasta anställningar har visserligen minskat under krisåren, men den tyngsta bördan för anpassningen har fått bäras av tillfälligt anställda (som inte har fått sina kontrakt förlängda). Slutligen har antalet heltidsanställningar minskat med ungefär 8,1 miljoner mellan första kvartalen 2008 och 2014. Antalet deltidsanställningar har däremot ökat stadigt under de senaste åren, med 4 miljoner sedan första kvartalet 2008. Figur 4: Sysselsättningsutvecklingen (antal anställda i åldersgruppen 20 64 år) sedan första kvartalet 2008, per medlemsstat. 25,0% 20,0% 15,0% 10,0% 5,0% 0,0% -5,0% EL ES LV PT BG IE LT SI EE HR DK FI EA-18 IT SK EU-28 CY NL CZ PL FR HU RO BE UK SE AT DE MT LU -10,0% -15,0% -20,0% -25,0% Första kvartalen 2008-2013 Första kvartalen 2013-2014 Källa: Eurostat, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. 8

Sysselsättningen kommer troligen att öka något i framtiden, främst till följd av BNPtillväxt. På medellång sikt kan man urskilja flera utvecklingstendenser som kommer att leda till ökad sysselsättning framöver, särskilt på vissa områden 4. Tekniska framsteg kommer att skapa arbetstillfällen inom IKT-sektorn (enligt prognoserna kommer det att finnas 900 000 lediga platser här 2015). Den åldrande befolkningen förväntas också innebära att efterfrågan på vårdpersonal och vårdrelaterade tjänster sannolikt ökar på medellång sikt, trots de nuvarande och framtida åtstramningarna av de offentliga vårdsutgifterna. Vidare kan övergången till en grönare ekonomi leda till att antalet gröna jobb ökar 5. Andra teknikberoende sektorer, såsom transportindustrin, kommer också att behöva anställa personal med medelhöga och höga kvalifikationer för att klara av ökningen av flyg- och passagerartransporterna och den höga andelen äldre anställda som förväntas ha lämnat transportsektorn 2020. Små och medelstora företag betraktas vanligen som motorn för ökad sysselsättning. Forskning visar att under perioden 2002 2010 skapades 85 % av de nya arbetstillfällena i EU av små och medelstora företag. Däremot minskade sysselsättningen under perioden 2010 2013 inom små och medelstora företag i EU med 0,5 %. Om man bortser från byggsektorn, som hade en av sju sysselsatta inom små och medelstora företag under 2008, innebär detta en liten ökning med 0,3 %, men detta står dock i skuggan av en ökning med 2 % inom stora företag. Hittills och i många medlemsstater förblir tillgången på krediter till den icke-finansiella sektorn svag på grund av faktorer på såväl tillgångssidan som utbudssidan inbegripet den omstrukturering av sektorn och skuldsanering som följde finanskrisen. Dessutom är bankernas utlåningsräntor i sårbara medlemsstater fortfarande höga trots den senaste tidens ECB:s åtgärder, vilket särskilt drabbar små och medelstora företag. Begränsad tillgång till finansiering kommer sannolikt också att begränsa antalet nystartade företag, vilket är oroväckande, eftersom det bland de små och medelstora företagen är de unga företagen som står för huvuddelen av nettoökningen av sysselsättningen. Bristen på dynamik i små och medelstora företags anställningsregister sedan 2010 visar de eventuella effekter på 4 5 Se kommissionens arbetsdokument: Exploiting the employment potential of ICTs, 18.4.2012, SWD (2012) 96. Kommissionens arbetsdokument om en handlingsplan för personalresurserna inom hälso- och sjukvårdssektorn i EU, 18.4.2012, SWD (2012) 93, och kommissionens arbetsdokument: Exploiting the employment potential of green growth, 18.4.2012, SWD (2012) 92. Se även kommissionens meddelande om Initiativ för grön sysselsättning: Ta vara på den gröna ekonomins jobbpotential, 2.7.2014, COM(2014) 446. 9

sysselsättningen som lämpliga lösningar på problemen inom finanssektorn får. Politik som främjar företagsetablering påverkar också sysselsättningen i hög grad. Segmenteringen på arbetsmarknaden är fortfarande betydande i flera medlemsstater. Ungdomars sysselsättning kännetecknas av ett stort antal tillfälliga anställningar och deltidsanställningar, drygt 42,4 respektive 31,9 % (av den totala sysselsättningen) under första kvartalet 2014. Som jämförelse var andelen tillfälliga anställningar och deltidsanställningar mycket lägre, omkring 13 respektive 19 %, bland den totala arbetskraften. Kvinnor är överrepresenterade bland de deltidsanställda. Under första kvartalet 2014 arbetade 32 % av kvinnorna deltid jämfört med 8,3 % av männen. I Österrike, Belgien, Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket är andelen kvinnor som arbetar deltid över 40 %. I dagens makroekonomiska läge kan, i viss mån ofrivilliga, tillfälliga anställningar och deltidsanställningar bidra till att skapa sysselsättning 6, och på medellång till lång sikt kan de vara inkörsportar till fasta anställningar och/eller heltidsanställningar (till exempel för ungdomar). Segmenteringen visar sig också i bestående löneskillnader mellan könen och en liten andel övergångar från mindre till mer trygga anställningsformer. I många medlemsstater har matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden blivit sämre. Trots att den genomsnittliga andelen lediga platser inte har förändrats nämnvärt under de senaste åren, har arbetslösheten ökat, vilket tyder på att matchningen på arbetsmarknaden har blivit sämre. Beveridgekurvan (figur 5) tyder på att den strukturella arbetslösheten har ökat sedan omkring mitten av 2011 7. Om man ser till utvecklingen i medlemsstaterna, har matchningen på arbetsmarknaden blivit sämre i de flesta av medlemsstaterna, med undantag för Tyskland. Denna allmänna negativa trend beror huvudsakligen på negativa chocker i fråga om efterfrågan på arbetskraft samt bristande överensstämmelse mellan arbetskraftens färdigheter och arbetsmarknadens behov 8, vilket tyder på att bristen på möjligheter på arbetsmarknaden under den ekonomiska krisen ger hystereseffekter som måste motverkas med investeringar i humankapital och effektivare matchning. 6 7 8 Till exempel ökade andelen ofrivilligt deltidsarbete (i procent av totalt deltidsarbete) i EU-28 från 25,3 % under 2008 till 29,6 % under 2013. En Beveridgekurva, eller UV-kurva, är den grafiska framställningen av förhållandet mellan arbetslöshet och vakansgraden (antalet lediga platser uttryckt som andel av arbetskraften). Den är nedåtgående, eftersom högre arbetslöshet normalt hänger samman med ett mindre antal lediga platser. Om den rör sig utåt över tiden, ska en viss andel lediga platser innebära högre och högre nivåer på arbetslösheten, vilket skulle betyda mindre effektiv matchning på arbetsmarknaden. Labour Market Developments in Europe, 2013, Europeiska kommissionen. 10

Figur 5: Beveridgekurva för EU-28, första kvartalen 2008 2014. 12 10 Arbetskraftsbristindikator 08Q1 8 6 11Q1 12Q1 14Q1 13Q1 4 09Q1 2 10Q1 Arbetslösa (%) 0 6,5 7,5 8,5 9,5 10,5 11,5 Källa: Eurostat, Anm.: Arbetskraftsbristsindikatorn (y-axeln) har hämtats från resultaten i EU:s företagsundersökning (andelen tillverkningsföretag som anger att produktionen begränsas av brist på arbetskraft). X-axeln avser andelen arbetslösa. Den stigande arbetslösheten under krisen, den ökande andelen långtidsarbetslösa och den sämre matchningen som blir följden, är svåra utmaningar för de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och de offentliga arbetsförmedlingarna. Arbetskraftens rörlighet är fortfarande begränsad inom EU, särskilt i förhållande till arbetsmarknadens storlek. Även om var fjärde EU-medborgare säger att de skulle kunna tänka sig att arbeta i ett annat EU-land under de kommande tio åren, bodde fram till 2013 endast 3,3 % av EU:s förvärvsarbetande befolkning i en annan medlemsstat. Skillnaderna mellan länderna är dock förhållandevis stora (figur 6). På grund av stora skillnader i arbetslöshet mellan EU:s medlemsstater har det ökande antalet personer som vill flytta delvis lett till ökad rörlighet sedan 2011, men endast i begränsad omfattning och inte så mycket som skulle behövas för att utjämna de enorma obalanserna mellan EU:s arbetsmarknader. 9 9 För ytterligare analys, se Key Features, GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. 11

Figur 6: Rörlighet per medlemsstat per antal vistelseår 2013. 16 14 12 10 8 Mer än 10 år 5-10 år Mindre än 5 år 6 4 2 0 LV LT RO CY BG LU PL EE SK HU PT IE EL NL AT HR BE CZ DK IT FI ES FR SE DE UK Källa: Key Features, GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. Anm.: Rörlighet är antalet medborgare i arbetsför ålder som bodde i en annan medlemsstat under 2013, som andel av den arbetsföra befolkningen i det land där de är medborgare. Siffrorna för Malta och Slovenien är alltför låga för att vara tillförlitliga. Siffrorna för Cypern, Danmark, Estland, Finland, Luxemburg och Sverige är inte tillförlitliga på grund av ett litet urval personer. Utbudet av kvalifikationer behöver förbättras ytterligare. Flera olika utvecklingstendenser, i synnerhet globaliseringen och den (kvalifikationskrävande) tekniska utvecklingen, har gradvis förändrat den relativa efterfrågan på olika kvalifikationsnivåer. Den relativa betydelsen av olika typer av färdigheter har också förändrats, så att både IKTrelaterade färdigheter och mjuka färdigheter, såsom färdigheter i kommunikation, också har blivit viktigare för ett stort antal yrkesgrupper. Även om den genomsnittliga utbildningsnivån har ökat över tiden, har arbetstagarnas färdigheter inte hållit jämna steg med vad som efterfrågas. En följd av dessa förändringar av den relativa efterfrågan på och utbudet av färdigheter är att högutbildade har större möjligheter till anställning än personer med medelhög eller låg utbildning. Enligt prognoserna kommer denna utveckling av arbetsmarknaden att fortsätta under de närmaste åren 10. Europas tillväxtpotential hotas av strukturella svagheter hos kompetensbasen. Enligt färska uppgifter 11 har omkring 20 % av den arbetsföra befolkningen mycket låg kompetens. I en del länder är denna andel ännu högre (Spanien och Italien). Andelen personer med mycket hög kompetens är stor endast i ett fåtal länder (Estland, Finland, Nederländerna och Sverige). De flesta av de europeiska länderna kommer inte i närheten av de mest högpresterande länderna utanför Europa (såsom Japan och Australien). Uppgifterna om offentliga utgifter visar en ökande risk för investeringsluckor i humankapital. Investeringarna i utbildning och 10 11 Till exempel Cedefops Future Skills Supply and Demand in Europe. Undersökning om vuxenbefolkningens kompetens (PIAAC), Europeiska kommissionen och OECD, oktober 2013. 12

kunskaper är inte ändamålsenliga i Europa, vilket är ett hot mot dess konkurrenskraft på medellång sikt och mot arbetskraftens anställbarhet. I 19 medlemsstater har man skurit ned sina utbildningsutgifter i absoluta tal och 14 medlemsstater har minskat den relativa andelen av BNP som investeras i utbildning. Löneutvecklingen gör det möjligt att börja återställa balansen. Innan krisen bröt ut noterade flera av medlemsstaterna betydande ökningar i deras nominella enhetsarbetskostnader, särskilt Lettland och Rumänien och i mindre utsträckning Estland, Litauen, Bulgarien och Irland (figur 7). Som svar på krisen har utvecklingen av den nominella enhetsarbetskostnaden i dessa länder varit mycket måttligare sedan 2009, med undantag för Bulgarien, och har till och med blivit negativ i Irland, Litauen och Lettland, och strax över noll i Rumänien. Också i Grekland och Spanien har de nominella enhetsarbetskostnaderna minskat efter krisen och efter höjningar under tidigare år. Tyskland följer ett annat mönster, eftersom det är den enda medlemsstat där de nominella enhetsarbetskostnaderna minskade före krisen, även om minskningen var liten, och har ökat under senare år. I Belgien, Sverige, Nederländerna, Österrike och i synnerhet Finland var utvecklingen av de nominella enhetsarbetskostnaderna måttlig. Den var kraftigare före krisen. För att motverka trender i de utsatta medlemsstaterna å ena sidan och i länderna med överskott å andra sidan har externa balanser återställts, vilket krävdes i synnerhet inom euroområdet. Det är viktigt att löneutvecklingen även i fortsättningen är förenlig med behoven av att rätta till externa obalanser och minska arbetslösheten och att den på lång sikt anpassas till produktivitetsvinsterna. Om den senaste tidens löneökningar i länder med överskott fortsätter kan den bristande totala efterfrågan öka. 12 12 Se till exempel Is Aggregate Demand Wage-Led or Profit-Led? National and Global Effects, Internationella arbetsbyrån, Conditions of Work and Employment Series No 40, Genève, 2012. 13

Figur 7: Utvecklingen av de nominella enhetsarbetskostnaderna i EU-28, genomsnittliga förändringar från år till år, 2003 2008 och 2009 2013. 18 16 14 12 10 8 6 4 2 0-2 DE BE SE NL AT FI FR CZ PL PT UK MT EL IT CY LU SK DK SI HR ES HU IE BG LT EE RO LV -4 2003-2008 2009-2013 Källa: Eurostat, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. Sänkta enhetsarbetskostnader och en återhållsam löneutveckling har endast långsamt och delvis återspeglats i lägre priser. Detta partiella genomslag kan till en del förklaras med att indirekta skatter och reglerade priser har höjts samtidigt av budgetkonsolideringsskäl. 13 Sänkta nominella arbetskostnader per enhet i ett läge med orörliga priser har lett till att arbetsinkomsternas andel av de totala inkomsterna har minskat i många medlemsstater, i synnerhet Grekland, Spanien, Irland och Portugal. De högre vinstmarginaler som blev följden har ännu inte helt åtföljts av ökade investeringar. Skattekilen är fortfarande hög i många medlemsstater. Att skattekilen är hög och i en del fall ökar, i synnerhet för låginkomsttagare och personer som inte är de huvudsakliga familjeförsörjarna, är en viktig fråga i ett stort antal medlemsstater. En illustration av detta är att skattekilen för låginkomsttagare (67 % av genomsnittslönen) minskade under perioden 2008 2010 i de flesta länderna, men att detta följdes av en ökning under de tre närmast följande åren i nästan alla medlemsstater. Under 2013 var spannet från 20 % eller mindre i Malta (2012) och Irland till över 45 % i Belgien, Tyskland, Frankrike och Ungern. Det som mest har påverkat den totala skattekilen har varit höjda inkomstskatter för fysiska personer. Dessa har höjts i 15 av 21 medlemsstater (figur 8, som avser 67 % av genomsnittslönen och ensamstående personer utan barn). Inkomstskatterna har höjts särskilt mycket i Portugal och Ungern, medan de har minskat avsevärt i Förenade kungariket och Grekland. Om man ser till inkomstskatter och sociala avgifter för de anställda sammantagna har pålagorna på de anställda ökat i 10 medlemsstater. För arbetsgivarna har motsvarande 13 Se Quarterly Report on the Euro Area, Europeiska kommissionen, volym 12, nr 3, 2013. 14

skattebördor ökat i tre länder. Överlag har arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter varit i stort sett oförändrade i de flesta av medlemsstaterna, med några få undantag. Det har skett en förhållandevis kraftig ökning i Polen och Slovakien, samtidigt som avgifterna sjönk avsevärt i Frankrike. Figur 8: Förändringar av den totala skattekilens komponenter under perioden 2011 2013 (67 % av genomsnittslönen, ensamstående personer utan barn). 5 4 3 Arbetsgivaravgifter Anställdas egenavgifter Inkomstskatt för fysiska personer Skattekil 2 1 0-1 -2-3 -4-5 UK EL FR NL DE BE CZ DK EE SI SE IT ES LU AT FI IE PL SK PT HU Källa: OECD:s databas över skatter och förmåner. Anm.: Inga tillgängliga uppgifter för länder utanför OECD (Bulgarien, Cypern, Ungern, Lettland, Litauen, Malta och Rumänien). Att bekämpa odeklarerat arbete är en utmaning för vissa medlemsstater. Odeklarerat arbete omfattar en mängd olika verksamheter, allt från odeklarerat arbete i ett formellt företag till svart arbete av egenföretagare, men inte olagliga varor eller tjänster. Odeklarerat arbete får flera negativa konsekvenser. Från makroekonomisk synpunkt minskar det skatteintäkterna (inkomst- och mervärdesskatterna) och underminerar finansieringen av de sociala trygghetssystemen. Ur ett mikroekonomiskt perspektiv tenderar odeklarerat arbete och andra otypiska anställningsformer som falskt egenföretagande att snedvrida konkurrensen mellan företagen och underlätta social dumpning, som förhindrar skapandet av reguljär sysselsättning med full social trygghet. Det leder också till ineffektivitet i produktionen, eftersom företag i den informella sektorn vanligen inte har tillgång till formella tjänster och resurser (till exempel lån) och inte växer. Det finns inte några fullt tillförlitliga och lättillgängliga uppgifter om skuggekonomins och det odeklarerade arbetets omfattning, men okontrollerade data tyder på att detta är ett problem i en del medlemsstater 14. Dessutom kan omfattningen av odeklarerat arbete bli allt större på grund av flera socioekonomiska tendenser, såsom sektoriell omfördelning och internationaliseringen av ekonomin, minskning av reguljära former av arbete samt sociala problem i vissa medlemsstater. 14 Se till exempel Eurofound (2013), Tackling Undeclared Work in 27 European Union Member States and Norway: Approaches and Measures Since 2008, Eurofound, Dublin, Hazans, M. (2011), Informal Workers Across Europe, forskningsrapport 5912, Världsbanken, Washington DC. 15

Den ekonomiska utvecklingen påverkar i allmänhet olika delar av befolkningen på olika sätt. Inkomstskillnaderna har ökat i många medlemsstater. Kvoten mellan de 20 procenten med högst respektive lägst inkomst 15 var genomsnittligt sett oförändrad i EU under perioden 2008 2013, men det finns stor spridning och en ökande divergens vad beträffar inkomstskillnaderna i medlemsstaterna (figur 9). Ojämlikheten har ökat i de flesta av de sydeuropeiska medlemsstaterna (Spanien, Grekland, Italien och Cypern), liksom i Kroatien, Estland, Danmark, Ungern och i viss mån Irland och Österrike. Trots den senaste tidens förbättringar är ojämlikheten också särskilt bekymmersam i Bulgarien, Grekland, Lettland, Rumänien, Spanien och Litauen (se även figur V i kapitel 3). Figur 9: Inkomstskillnader (S80/S20, förhållandet mellan inkomstkvintilerna) 2008 2012. 8 7 2012 (* - 2011) 2008 6 5 4 3 2 1 0 NL* DE* PT* LV RO* CZ FI SI SK SE* BE* MT LU* FR* PL UK* LT BG AT HU DK IE* CY HR* EE IT ES EL* EU -EU - 27* 28* Källa: Eurostat EU-SILC 2013. Avser inkomståret 2012. Anm.: * Uppgifter från 2011 i stället för 2012 för Belgien, Tyskland, Irland, Grekland, Frankrike, Kroatien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Sverige och Förenade kungariket. Risken för fattigdom och social utestängning ökade betydligt, liksom skillnaderna mellan medlemsstaterna. Från det att krisen började 2008 till 2012 har antalet européer som riskerar fattigdom eller social utestängning ökat med hela 8,7 miljoner (Kroatien inte medräknat), vilket är bekymmersamt. I EU-28 tillhörde 25,1 % av befolkningen denna grupp 2012 (figur 10). 15 Förhållandet mellan inkomstkvintilerna eller förhållandet S80/S20 är ett mått på ojämlikhet i inkomstfördelningen. Det beräknas som förhållandet mellan de totala inkomsterna för de 20 procent av befolkningen som har högst inkomst (den högsta kvintilen) och de totala inkomsterna för de 20 procent av befolkningen som har lägst inkomst (den lägsta kvintilen). Alla inkomster beräknas som ekvivalerade disponibla inkomster. 16

Figur 10: Risk för fattigdom eller social utestängning 2008 2012. 50 45 40 35 30 25 20 15 10 5 0 2012 (* - 2011) 2008 FI PL RO* CZ NL* SE* AT FR* DE* SK BE* UK* PT* LV LU* DK SI EE MT ES CY IT IE* LT HR* HU EL* BG EU -EU - 28* 27* Källa: Eurostat EU-SILC 2013. Avser inkomståret 2012. Anm.: * Uppgifter för 2011 i stället för 2012 för Belgien, Tyskland, Irland, Grekland, Frankrike, Kroatien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Sverige och Förenade kungariket. Skillnaderna mellan olika åldersgrupper när det gäller fattigdomen är stora. Det är den arbetsföra befolkningen som har drabbats hårdast av krisen (figur 11, även figur IV i kapitel 3), främst beroende på att antalet hushåll med arbetslöshet eller låg arbetsintensitet har ökat, liksom fattigdomen bland förvärvsarbetande. Under 2012 hade omkring 50 miljoner människor i arbetsför ålder en inkomst som understeg 60 % av den nationella medianinkomsten i EU-28. Samtidigt levde 31,8 miljoner (31,5 miljoner 2013) människor i svår fattigdom. Under 2012 ingick 10,9 % av befolkningen i åldersgruppen 18-59 år i arbetslösa hushåll. 17

Figur 11: Risk för fattigdom eller social utestängning i EU-28 sedan 2005, alla, inklusive barn, personer i arbetsför ålder och äldre. 30 25 20 15 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 Alla Barn (0-17) Personer i arbetsför ålder (18-64) Äldre (65+) Källa: Eurostat, EU-SILC. Anm.: EU-27: genomsnitt för perioden 2005 2009, EU-28: genomsnitt för perioden 2010-2012, SILC-data för 2013 ännu inte tillgängliga. Äldre människor (65+) har relativt sett drabbats mindre. För dem minskade risken för fattigdom eller social utestängning i de flesta av medlemsstaterna, men bland äldre drabbades kvinnor fortfarande i högre grad av fattigdom än män. Den relativa förbättringen avspeglar inte nödvändigtvis en förändring i den faktiska inkomstsituationen bland äldre, utan hänger framför allt samman med att pensionerna i stort sett har varit oförändrade, medan den arbetsföra befolkningens inkomster har stagnerat eller minskat. För barn har risken för fattigdom eller social utestängning ökat sedan 2008 i takt med att deras föräldrars (som oftast är i arbetsför ålder) situation har förvärrats. Detta har varit fallet i över 20 medlemsstater jämfört med 2008. För hushåll med en ensamstående förälder var risken för fattigdom och social utestängning 47,8 % i EU-28 under 2012, det vill säga mer än dubbelt så stor som för familjer med två vuxna (24,4 %). Fattigdomsrisken för hushåll med en ensamstående förälder är högre i alla medlemsstater, från 35 % i Slovenien, Finland och Danmark till 78 % i Bulgarien. Familjer med tre eller flera barn löper också betydligt högre risk för fattigdom eller social utestängning (30,9 % i EU-28) än befolkningen som helhet. Män i arbetsför ålder har drabbats mer direkt av de försämrade förhållandena på arbetsmarknaden under krisen. Kvinnor löper dock fortfarande större risk för (varaktig) fattigdom eller utestängning än män, till följd av omsorgsrelaterad bortavaro från arbetsmarknaden och frivilligt eller ofrivilligt deltidsarbete. 18

Risken för fattigdom och social utestängning bland medborgare i tredjeländer (i åldersgruppen 18 64 år) var 2012 mycket högre (48,9 %) än för inhemska medborgare (24,3 %), vilket var en ökning med över 3 procentenheter under perioden 2012 2013. Sedan slutet av 2013 har hushållens reala disponibla inkomster i genomsnitt ökat i EU, efter nästan fyra års nedgång (se även kapitel 3 om ytterligare diskussioner om utvecklingen av hushållens reala disponibla inkomster). Detta beror på en ökning av marknadsinkomsterna (ersättningar till anställda och egenföretagare samt kapitalinkomster) och i form av ökade sociala förmåner till hushållen 16. Det återstår att se om förbättringarna under 2013 kommer att fortsätta. Antalet nya arbetstillfällen är fortfarande begränsat, effekterna av skatte- och bidragssystemen svaga och de senaste uppgifterna från 2014 visar på ännu en nedgång (figur 12). Figur 12: Olika komponenters påverkan på hushållens reala disponibla inkomster. 6 EA18 Ersättningar till anställda Förändring jämfört med föregående år (%) 4 2 0-2 -4-6 -8 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 Q3 Q4 Q1 Q2 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 Ersättningar till egenföretagare Kapitalinkomster, netto Sociala förmåner, netto Sociala avgifter, netto Övriga löpande transfereringar, netto Inkomst- och förmögenhetsskatt (negativ) Hushållens reala disponibla inkomster Real BNP Källa: Eurostat sektorsräkenskaper. De fördelningsmässiga effekterna av förändringar i skatte- och bidragssystemen har varierat mycket under de senaste åren. 17 Förändringar i skatte- och bidragssystemen har påverkat hög- och låginkomsthushåll olika beroende på hur de har varit utformade. I några länder har regressiva effekter inneburit ytterligare påfrestningar för levnadsstandarden särskilt i låginkomsthushåll. Andra medlemsstater har, genom att i större utsträckning beakta de fördelningsmässiga effekterna av sina förändringar i skatte- och bidragssystemen, lyckats 16 17 För mer detaljerad information se EU Employment and Social Situation, Quarterly Review, juni 2014. Se EU Employment and Social Situation, Quarterly Review Supplement on Trends in Social Expenditure (2014), mars 2014. 19

undvika oproportionerligt stora konsekvenser för låginkomsthushållen. Dessa fördelningsmässiga skillnader uppstod oberoende av skillnaderna mellan åtgärdernas totala omfattning. Totalt sett har de sociala utgifterna minskat sedan 2011, från en toppnivå 2009. I början av krisen (fram till 2009) ökade de sociala utgifterna, främst på grund av att arbetslösheten ökade, men också i mindre utsträckning till följd av andra faktorer (huvudsakligen utgifter för pensioner samt hälso- och sjukvård). Ökningstakten avtog 2010 som en återspegling av att stimulansåtgärder upphörde i kombination med den standardmässiga utfasningen av automatiska stabilisatorer i länder som höll på att återhämta sig. Sedan 2011 har de sociala utgifterna, särskilt i fråga om utgifter för vårdförmåner och vårdtjänster, minskat, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena har försämrats (figur 13). 18 Figur 13: Kontant- och vårdförmåners bidrag till ökningen av de reala offentliga sociala utgifterna i EU (2001 2012). 6% 5% 4% 3% 2% 1% 0% -1% -2% 2001-2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012 EU-27 Kontantförmåner Vårdförmåner Källa: Nationella räkenskaper, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. Hur utgifterna för de sociala skyddssystemen har strukturerats har också påverkats av krisen. Under perioden 2007 2011 har de (faktiska) utgifterna för det sociala skyddssystemet per invånare ökat med 8 % i EU- 27 (figur 14). Det största bidraget till ökningen har varit pensionerna (höjningen av ålders- och efterlevandeförmåner stod för 44 % av den totala ökningen) samt hälsa och funktionsnedsättningar (32 %). Skillnaderna mellan medlemsstaterna är stora. De totala utgifterna för de sociala skyddssystemen per invånare ökade under perioden 2007 2011 med mindre än 5 % i fyra medlemsstater, medan de ökade med mer än 15 % i sju medlemsstater. 18 Se EU Employment and social situation, Quarterly Review, mars 2013. Analysen visar att nedjusteringen av de sociala utgifterna sedan 2011 har varit mer omfattande än under liknande recessioner de senaste tre decennierna. 20

Figur 14: Förändringen av totala sociala utgifter per invånare 2007 2011 och efter social skyddsfunktion. Anm.: Bidrag efter funktion till den totala ökningen av sociala utgifter (per invånare och vid en konstant prisnivå från 2005). Källa: ESSPROS. 50% Förändring av sociala utgifter 2007-2011 (per capita) 40% 30% 20% 10% 0% -10% HU EL SE UK IT DK AT FR PT DE EU-27 CZ LT FI LU SI BE NL MT LV ES CY EE SK PL RO BG IE Hälsa & funktionshinder Äldre & efterlevande Familj/barn Arbetslöshet Social utestängning & boende I en del medlemsstater hade människor i utsatta situationer och med låga inkomster fortfarande svårt att få tillgång till hälso- och sjukvård. Andelen personer i den lägsta inkomstkvintilen som anger att deras vårdbehov inte har tillgodosetts ökade endast måttligt under perioden 2008 2012 i EU-27 som helhet. Stora ökningar noterades i länder som Finland, Portugal och Grekland (se figur 15). Den högsta nivån vårdbehov som inte tillgodosågs under 2012 rapporterades i Lettland, Bulgarien och Rumänien. Även om den största minskningen var i Bulgarien (-11,4 procentenheter under perioden 2008 2012), var andelen personer som inte fått sina vårdbehov tillgodosedda fortfarande hög (16,9 %) under 2012. 21

Figur 15: Icke tillgodosedda vårdbehov i den lägsta inkomstkvintilen 2008 2012. 10 Förändring (procentenheter) % 25 5 20 0 15-5 10-10 5-15 SI* NL AT* ES LU* MT DK CZ UK IE* SE LT DE SK BE* FR PT EU -EU - CY FI HU HR EE PL EL IT RO BG LV 28 27 Förändring (2008-2012) 2012 (*-2011) 0 Källa: Eurostat EU-SILC 2012. Anm.: Icke tillgodosedda vårdbehov på grund av höga kostnader, långa resvägar eller väntetider. * Uppgifter för 2011 i stället för 2012 för Belgien, Irland, Luxemburg och Österrike. Inga uppgifter för 2008 finns för Kroatien och EU 28. 22

2. GENOMFÖRANDET AV SYSSELSÄTTNINGSRIKTLINJERNA: SYSSELSÄTTNINGSPOLITISKA OCH SOCIALPOLITISKA REFORMER I det här kapitlet 19 ges en översikt över de reformer och åtgärder som medlemsstaterna infört under det senaste året. Sysselsättningsriktlinjerna 20 utgör grunden för de beslut medlemsstaterna fattar om lämpliga sysselsättnings- och socialpolitiska åtgärder mot bakgrund av aktuella tendenser och med sikte på målen i Europa 2020-strategin (se kapitel 1). I den årliga tillväxtöversikten 2014 fastställdes prioriteringarna och de politiska riktlinjerna för medlemsstater som skulle lägga fram reformprogram under den europeiska planeringsterminen 2014. Dessa program har granskats, och rådet har på grundval av kommissionens förslag utfärdat landsspecifika rekommendationer. Sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd granskar i sina rapporter om bedömning av sysselsättningssituationen respektive situationen för det sociala skyddet hur väl medlemsstaterna reagerat på relevanta utmaningar och vilka framsteg de gjort. De politiska reformerna kommer att bedömas i samband med den europeiska planeringsterminen 2015. Europeiska socialfonden stöder satsningar på att nå Europa 2020-målen, t.ex. åtgärder mot arbetslöshet, särskilt bland ungdomar, åtgärder för att tillhandahålla praktik- och lärlingsplatser för omskolning och fortbildning, stöd till utbildningsåtgärder för att motverka fattigdom och social utestängning samt åtgärder som främjar administrativ kapacitetsuppbyggnad. Under programperioden 2014 2020 kommer ESF och andra europeiska struktur- och investeringsfonder att kopplas närmare till de politiska prioriteringarna i Europa 2020-strategin, vilket tillsammans med ett tydligare fokus på resultat kommer att göra dem till starka ekonomiska stöttepelare i strategin. Reformer har gjorts på alla de områden som beskrivs i de följande avsnitten. Framstegen på olika politikområden och i olika medlemsstater varierar dock. Det behövs alltså fler åtgärder, även om reformernas genomslag i många fall inte är märkbara än, utan kommer att visa sig med tiden. Reformernas värde kan vanligen inte heller bedömas isolerat, eftersom flera 19 I det här kapitlet uppdateras lägesbeskrivningen från den senaste gemensamma rapporten om sysselsättningen. Av utrymmesskäl är beskrivningen inte uttömmande och syftet är inte heller att redogöra för varje enskild reform och politisk åtgärd. Åtgärder som har aviserats men som inte behandlas i parlamentet eller som inte omfattas av förhandlingar med arbetsmarknadsparterna beaktas normalt sett inte i denna rapport. 20 Rådets beslut 2010/707/EU av den 21 oktober 2012 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik. 23

reformer kanske genomförs samtidigt. Medlemsstaterna bör därför ta hänsyn till dessa faktorer när de utformar politiska åtgärder och reformer. Nedan beskrivs i korthet könsskillnaderna på arbetsmarknaden i dag och åtgärder som kan vidtas för att öka jämställdheten. Åtgärderna beskrivs närmare i samband med de berörda sysselsättningsriktlinjerna. Jämställdhet: Arbetsmarknaden präglas fortfarande av bristande jämställdhet 21 Trots vissa framsteg är klyftorna mellan könen fortfarande stora. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor är fortfarande betydligt lägre än bland män (62,8 % respektive 74 % i början av 2014). Räknat i heltidsekvivalenter är skillnaden ännu större (18,3 procentenheter 2013). Dessutom får kvinnor 16 % lägre lön för varje arbetad timme. Sammantaget leder könsskillnaderna i fråga om sysselsättning, antalet arbetade timmar och lön till betydande skillnader mellan kvinnors och mäns totala inkomster (37 % i hela EU). Eftersom pensionen grundas på livsinkomsten är det också stor skillnad på mäns och kvinnors pensioner (i genomsnitt 39 %). I samtliga medlemsstater löper fler kvinnor än män över 55 år risk att drabbas av fattigdom eller social utestängning. Tillgången till bra omsorg till rimliga priser för barn och personer med långvarigt vårdbehov, flexibla arbetsformer och adekvata möjligheter till ledighet är fortfarande avgörande för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta och för att såväl kvinnor som män ska kunna förena arbete och familj. De flesta medlemsstater har gjort framsteg mot Barcelonamålen för barnomsorg sedan 2005, men endast nio medlemsstater kunde erbjuda omsorg för 33 % av alla barn under tre år 2012 22, och elva kunde erbjuda omsorg för 90 % av alla barn från tre års ålder tills de börjar skolan. Vissa länder har fortfarande ett skattesystem som avskräcker kvinnor från att börja förvärvsarbeta eller gå upp i arbetstid, särskilt genom förmåner som gör att det inte är lönsamt att arbeta heltid för den person som inte tjänar huvudinkomsten i hushållet. Segregering på arbetsmarknaden och stereotypa könsmönster kan hindra kvinnor och män från att ta tillvara sin potential och leder till sämre matchning mellan kompetens och arbetstillfällen. Kvinnorna är nu fler än männen i utbildningen, men de är fortfarande överrepresenterade i traditionellt kvinnliga ämnen, såsom vård och omsorg, humaniora och 21 22 En ingående analys finns i kommissionens årsrapport om framstegen när det gäller jämställdhet. De senaste uppgifterna är från våren 2014. 24

undervisning, medan områden som naturvetenskap, teknik och matematik fortfarande är mansdominerade. Det har vidtagits åtgärder för att höja förvärvsfrekvensen bland kvinnor och förbättra möjligheterna att förena arbete och familj, men åtgärdernas omfattning och nivå varierar mellan medlemsstaterna. Syftet med de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna är att (fortsätta) öka tillgången på barnomsorg, ändra reglerna för föräldraledighet eller införa flexibla arbetstidsvillkor. Initiativen för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män har däremot varit färre, liksom initiativen för att minska skattemässiga hinder för kvinnor att komma in på eller stanna kvar på arbetsmarknaden. En del medlemsstater har försökt motverka fattigdom bland barn eller anpassat förmånssystemet så att det stöder familjer och föräldrar som är låginkomsttagare. I många länder planeras en (gradvis) utjämning av kvinnors och mäns pensionsålder, men i vissa fall har man även vidtagit åtgärder för att främja äldre kvinnors deltagande på arbetsmarknaden eller ändrat reglerna för hur man tjänar ihop pensionspoäng. 2.1 Sysselsättningsriktlinje nr 7: Öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska den strukturella arbetslösheten Medlemsstaterna har fortsatt med moderniseringen av lagstiftningen om anställningsskydd för att främja den dynamiska kraften på arbetsmarknaden och motverka segmentering. Kroatien har antagit en ny arbetslag som möjliggör flexibla anställningsavtal, bl.a. för deltidsanställda, säsongsarbetare och anställda hos bemanningsföretag. Lagen innehåller även mindre strikta bestämmelser om arbetstid och förenklar uppsägningsförfarandena. Den nya lagen utgör andra delen i Kroatiens reform av landets arbetslagstiftning. Efter ett omfattande avtal mellan arbetsmarknadsparterna i Nederländerna håller man på att förenkla uppsägningsförfarandena, bl.a. genom att sätta ett tak på avgångsvederlag och koppla avgångsvederlag till anställningstid istället för ålder, samt skärpa reglerna för tillfälliga anställningar för att hindra segmentering på arbetsmarknaden och reformera systemet för arbetslöshetsförmåner. Spanien har tagit fram förenklade avtalsmallar för företagen, förtydligat förfarandena vid kollektiv uppsägning och försökt främja deltidsarbete genom incitament vad gäller avgifter och ökad flexibilitet vad gäller användning av ytterligare timmar. Italien har lättat på villkoren för företag som vill använda visstidsavtal och lärlingsavtal, och en ny, omfattande reform av anställningsskyddet och av 25