Göran Eriksson räddar skabbrävar Under åren på Saxnäsgården kom jag i kontakt med Göran Eriksson, en f.d. polis från Hälsingland som var länsstyrelsens i Västerbottens tillsyningsman för Vilhelmina södra sameby. Han förbarmade sig över fjällrävar som drabbats av rävskabb och blivit mer eller mindre blinda. Han lyckades fånga många av dem utanför Stekenjokksgruvan där dit de lockades av matrester från gruvans kök. I Saxnäsgårdens stall gav han dem antibiotika under överinseende av Veterinärhögskolan i Uppsala och tills de repat sig och fått synen tillbaka och kunde släppas ut i det fria igen. Jag hade en berättelse publicerad i Östgöta Correspondenten om hans verksamhet och berättade i den hur han tagit en av rävarna som inte ville tillfriskna i baksätet i sin bil och kört den till Uppsala för veterinärbehandling. Han berättade för mig att han sedan inte lyckats helt få bort lukten av rävpiss i bilen. Tjalingen Mina möten med fjällrävarna vid Tjalingenjokken berättar jag om i min skildring av Familjerna Blind under rubriken Fjällräv vid Tjalingen missad rendrivning. Jetnamdalen Samerna hade berättat för mig om den vackra Jetnamdalen som sträckte sig någon mil in i Norge. Längst in i dalen skulle det också finnas en fjällrävslya och den var målet för mig då jag efter att ha övernattat i den nu raserade Jetnambaracken och klätt på mig torrt på fötterna sedan jag vadat över den djupa jokken nedanför baracken. Nu öppnade sig fantastiskt vackra vyer över dalen när jag vandrade in i dalgången uppe på den norra höga fjällåsen. Och färden slukade naturligtvis massor med film. När jag rastade för en fika efter några timmars vandring kunde jag se fjällrävslyan lysande ilsket grön längst in i dalgången. Och plötsligt dök en levande varelse upp i kikarens synfält det var dock ingen fjällräv utan en vandrare som kom gående runt lyan. Han fortsatte att vandra nere vid vattnet i dalgången och 2012 Bengt Eklöv Sida 1 av 5
när han var alldeles nedanför mig gav jag upp en busvissling. Jag såg hur han reagerade men fortsatte att gå tills han efter en ytterligare visselsignal fick syn på mig högt där uppe på åsen. Han ändrade omedelbart riktning och kom upp till mig. Jag erbjöd honom kaffe och berättade att jag fått syn på honom vid fjällrävslyan. Han hade inte förstått att han suttit och fikat alldeles intill en fjällrävslya. Något kaffe ville han inte ha men däremot prata med mig. Han hade vandrat i två veckor, ensam sedan hans följeslagar inte kunnat följa med på grund av en hastigt påkommen sjukdom. Med sin skogs- och fjällvana tog han risken att ge sig iväg ensam men höll med om att det var dumdristigt. Han berättade att han gått över nu i augusti fortfarande isbelagda sjöar. Han längtade verkligen efter någon att prata med men vi förstod varandra dåligt språket var en blandning av svenska, norska och engelska. När han pratat av sig fortsatte han sin vandring ut mot Stekenjokkvägen för att fortsätta den till hotell Stekenjokk och efterlängtad dusch. Någon fjällräv såg jag aldrig till utan vände om efter att ha övernattat under bar himmel i min sovsäck. Och gjorde av med ännu mera film innan jag också var tillbaka vid mitt högkvarter Stikkenbaracken. Sedan jag ringt P A Blind och meddelat att jag var välbehållen tillbaka tände jag upp i kaminen och lagade till min en portion frystorkad mat. Det dröjde sedan inte länge förrän jag somnade på renfällarna Dagen därpå fotograferade jag fjällrävarna vid Tjalingen och väntade sedan förgäves på att helikoptern med P A ombord skulle driva fram renar till slakthagen. Ett motorhaveri gjorde att han i stället hamnade på toppen av Sipmege se vidare Fjällräv vid Tjalingen missad rendrivning. Saksinvattnet Vid kaffeelden berättade Thomas Blind för mig att han dagen innan sett 6 rävungar leka i solen på en lya strax väster om sjön Saksinvattnet cirka en halvmil in i Norge. Då bodde jag på hotell Stekenjokk i samband med att jag hade bilder på en utställning där. Den fotointresserade hotellchefen Stefan och jag fann varandra tidigt. Han motionerade flitigt med familjens stora schnauzerhund ute i fjällterängen. Samerna hade uppfattningen att det 2012 Bengt Eklöv Sida 2 av 5
egentligen var hans fru som skötte ruljansen på hotellet medan Stefan som var utbildad kock stod för restaurangrörelsen men tillbringade mesta tiden ute till fjälls. Stefan blev eld och lågor när jag berättade att jag skulle bege mig till Saksinvattnet och fotografera fjällrävar. Jag välkomnade hans intresse av att följa med då ingen av samerna jag då kände kunde ta sig tid och följa med. Under en vandring tillsammans med Anders Kuhmunen tog han mig till en kåta där en same Fjällström med gott ölsinne brukade tillbringa någon vecka i taget med så mycket öl han orkat släpa dit i sin ryggsäck. Han var hemma och bjöd på svart kaffe. Han hade dock bara en enda mycket väl använd och odiskad kaffekopp men det starka kaffet tog väl död på bakterierna jag fick i alla fall inga men av att ha druckit ur koppen. Till saken hör också, att Fjällström en gång i månaden ungefär brukade ta sig en rejäl fylla i hotell Stekenjokks restaurang. Och naturligtvis råkade den dagen den här månaden sammanföll med den dag då Stefan och jag på kvällen skulle ge oss iväg mot Saksinvattnet. Stefans hustru släppte dock inte iväg oss förrän Stefan stängt restaurangen sedan han lyckats få ut Fjällström därifrån. Klockan hade hunnit bli nästan elva på kvällen innan vi så äntligen kom iväg. Vi kunde köra med bilen på vallen utmed dammen vid Stekenjokkgruvan. Vi hade sedan inte hunnit gå så långt från bilden förrän det började regna men väl medvetna om att vädret växlar snabbt i fjällvärlden hade vi ingen tanke på att återvända utan vi kämpade på väster ut mot Saksinvattnet. Stefan hade försäkrat att hans schnauzer nästan aldrig skällde. Nu gjorde den dock inget annat än skällde på min stackars mycket mindre Trollet. När vi rastade första gången band vi hundarna vid våra ryggsäckar vilket inte hindrade dem att ryka ihop. Schnauzern gjorde sedan inget annat än skällde på Trollet som då naturligtvis inte skulle vara sämre. Det var alltså verkligen bäddat för problem att närma sig en fjällrävslya utan att på långt håll bli observerade. Och naturligtvis skulle de ge sig på samma ilsket fräsande fjällämmel trots att de nästan alla gånger hade flera att välja på. Vi kom överens om att jag morgonen därpå skulle ge mig iväg ensam mot lyan 2012 Bengt Eklöv Sida 3 av 5
från vår tältplats. Stefan skulle fortsätta först tre timmar senare med riktning mot lyan. Sedan vi passerat gränsen mot Norge var vi efter några kilometer framme vid Saksinvattnet och reste våra tält i ett ymnigt snöfall inte ovanligt här trots att det var några dagar in i augusti månad. Under natten hörde vi fjällrävar som skällde ut oss innan Trollet och jag lämnade tältet och började ta oss fram bland klippblocken utmed Saksinvattnets södra strand. Det var jobbigt och vi rastade och åt frukost när vi hade avverkat ungefär halva sträckan utmed sjön. När vi lämnat sjön bakom oss reagerade Trollet på något långt framför oss och plötsligt fick jag se en fjällräv med som jag gissade en ripa i munnen. Vi hade västanvinden mot oss och räven visade i varje fall inte att den hade observerat oss. Jag trodde Trollet skulle ge skall men han höll tyst. Jag koncentrerade mig på att försöka hitta ett landmärke för att sedan låta Trollet spåra räven, som jag förutsatte var på väg hem till sin lya. Och det lyckades Trollet kunde följa rävens spår och efter en stund fick jag se ilsket grön kulle framför snödrivan på fjällsluttningen som Thomas tipsat mig om. Den yppiga grönskan som starkt kontrasterade mot det omgivande gråaktiga landskapet avslöjade rävlyan på långt håll. Rävarnas avföring under många år var orsaken till den frodiga gräsväxten. Nu band jag Trollet vid min ryggsäck och han tycktes inte ha något emot att få vila sig en stund. Själv avancerade jag mot kullen och slog mig ned ett femtiotal meter från lyan och tog mig en fika. Jag behövde inte vänta länge förrän en fjällräv dök upp ur ett av hålen och satte sig att stirra på mig. Jag fick ett antal fina bilder på den ensamma räven. Några ungar som Thomas hade sett leka på lyan såg jag inte till kanske släppte den vuxna räven inte upp dem med mig på så nära håll. Jag gick tillbaka till Trollet och vi gick österut på betryggande avstånd från lyan utan att några ungar syntes till. Vi slog oss ned inom synhåll från lyan och inväntade Stefan med sin schnauzer som avslöjat dem för länge sedan med sina skall. Han hade skurit sönder en av stövlarna på klipporna vid sjön. Han fick nu också se fjällräven på lyan innan vi började vandringen mot tälten. Väl framme där släppte vi hundarna och det dröjde inte länge förrän Trollet gav upp med schnauzern stående över sig. Vi skulle naturligtvis låtit dem göra upp tidigare. Vi hade 2012 Bengt Eklöv Sida 4 av 5
nu inga problem alls med dem och de sprang omkring oss hela vägen till bilen utan att råka i luven på varandra en enda gång. 2012 Bengt Eklöv Sida 5 av 5