Den sökande människan

Transkript

1 MAJDAGARNA 2005 Interna nordiska studiedagar för läkepedagogik och socialterapi Den sökande människan 4-8 maj 2005, Kulturhuset, Ytterjärna. Nordiska förbundet för Läkepedagogik och socialterapi.

2 Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 2 Bakgrund till dokumentationen... 3 Morgonupptakter... 4 Välkomsthälsning och inledning till mötet... 5 Till de dödas minne... 8 Den forskande människan... 9 Mänsklighetens representant Den terapeutiska vägen Utjämningens mysterium Samtalsgrupper Anteckningar Samtalsgrupp, Fritidspedagog Samtalsgrupp 21, Hantverk Samtalsgrupp Samtalsgrupp, Eurytmi Dokumentation samtalsgrupp 1, Vårdare läkepedagogik Dokumentation Samtalegruppe 2, Vårdare/läkepedagoger Sammandrag av arbete i samtalsgrupp 4, Läkepedagogiska vårdare. 47 Samtalsgrupp 5, Vårdare Socialterapi Dokumentation samtalsgrupp Anteckningar från samtalsgrupp 11, Lärare Referat af samtalsgruppe 25, Kunstterapeuter Samtalsgrupp 27, Ekonomi/kök Arbetsgrupper Det osjälviska jaget Oro, rädsla och ångest Vad är antroposofi egentligen? Utveckling av läkepedagogisk verksamhet Behövs mer forskning inom läkepedagogiken? Storytelling som läkekonst Talgestaltning som hjälp i arbetet Dansa! Dansa! Dansa! Ursprunglig lek Bothergymnastik Eurytmi Körsång med Malte Winje Släpp din inre konstmär på grönbete Grafik Nyfiken på att tova i ull? Växtfärgsmålning Färgens möjligheter! Att väva bild som man målar Smide Ridterapi Husapotek AKK Alternativ Kompletterande Kommunikation Fottvagningen... Error! Bookmark not defined. 2

3 Bakgrund till dokumentationen Majdagarna vänder sig i första hand till dem som är närvarande under själva konferensen, i det gemensamma arbetet som sker på platsen. Därmed inte sagt att bandinspelning eller manuell nedskrivning av föredragen skulle vara helt utan intresse, för framtiden. Tvärtom upplevde jag att det fanns ett stort intresse för dokumentet från Varje morgonföredrag spelas in och blir ett stort stöd för den som ska nedskriva föredragen till detta dokument. Det är nu femte gången son detta sker under majdagarna och jag har en förhoppning att det skall vara ett dokument som är en så allsidig tillbakablick som möjligt. Karen Nesheims föreläsning har utgått pga egen begäran. Pian Hansson, Maud Probst och jag själv har med tekniskt bistånd av Rijkart Theissen arbetat med nedteckningar och/eller utskrifter av de olika föredragen. Brita Blomberg har samlat material runt arbetsgrupperna och Göran Nilo har samlat material runt samtalsgrupperna. Jag vill personligen tacka för det fantastiska framförandet av Parsifal under torsdagsmorgonen. Med varm hand lämnar vi över dokumentet, Majdagarna 2005, till Nordiska förbundet. Trosa i oktober Gunilla Hjelm Ekgårdens gymnasieskola. 3

4 Morgonupptakter Fredag (Bach) Lördag (Bach) Söndag Musik (Bach, preludium i G-dur) Weltentsprossenes Wesen (Steiner) Den odödlige (Mörne) Choralvorspiel, Andante, Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ Portias tal ur Köpmannen i Venedig (Shakespeare) Allt är nytt under solen (Blomberg) Chaconne D-moll (Händel) Vår (Steiner) Choralvorspiel, Andante, Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ Weltentsprossenes Wesen (Steiner) Musik (Bach, preludium i G-dur) Chaconne D-moll (Händel) Den odödlige (Mörne) Musik (Bach, preludium i G-dur) Grundstenen (tal) 4

5 Onsdag 4 maj Välkomsthälsning och inledning till mötet Av Jon Geelmuyden Jag tror att det är 38:de gången som vi träffas i en obruten följd, vilket är ganska imponerande. De senaste åren har vi arbetat med ett och det samma temat och när vi planerade mötet i år tänkte vi att vi skulle hålla oss till samma ström. År 2000 hade vi besök av Michaela Glöckler och hon höll ett föredrag där temat var att förena det andliga i människan med det andliga i kosmos. Och det uppfattade Michaela så att hon började tala om vad som händer när människoväsendet förenar sig med kosmos, det vill säga efter döden. Det var bara för oss att ta emot och lyssna till underbara föredrag, sedan var vi tvungna att få ner människan från kosmos så 2001 var temat människojagets väg från himlen till jorden. Inkarnationen var då temat var vi tvungna att gå ett steg till. Då handlade temat om livet på jorden, i ljuset av karma och reinkarnation var temat livet som skolningsväg och förvandling av karma. Det är inte många år sedan detta var, så många av er minns kanske detta. Förra året var temat det levande tänkandet - hjärtats tänkande, vilket var ett slags upprepning av samma tema som året innan, förvandlingen av det givna. Och nu vill vi fortsätta igen och under förberedelserna i november 2004 så kom hela tiden en tankeström in och det var Parsifalfiguren. Han trängde sig på och envisades med att vara kvar. Så till slut utgick vi från Parsifal och sa till varandra att vi måste finna ett tema som stämmer med Parsifalmotivet. Det var inte så svårt för vi var hela tiden inne på det här med Jaget, människans jag, så temat blev den sökande människan. Som en följd av detta kom denna lysande idé, någonstans ifrån, att man skulle presentera Parsifal från scenen, det skulle talas Parsifaltexter. Detta kommer att ske under morgondagen och det behövs lite förklaringar kring detta. I Parsifallegenden får man vara med om konkreta händelser, det är påtagligt, det är fysiskt, de slåss så blodet flyter och armar och ben flyger all sin kos. De älskar med en intensitet som inte kan tänkas bort, det är väldigt påtagligt och konkret i formuleringarna och samtidigt handlar det om fullständigt metafysiska fenomen. Fenomen som har att göra med helt andra saker än dem man möter när man är konkret i livet. Då är det så att jag har den tanken att det går att göra Parsifallegenden till en historia om en enskild människas skolningsväg. Inte Parsifals utan vilken människas skolningsväg som helst. Det är ganska intressant att i slutet av boken när allting kommer samman och så att säga når sin kulmen, då upptäcker man att alla är släkt med varandra. De är farbröder och mostrar och vad vet jag! De är alla förbundna med varandra och de är en enda stor familj, alltihop! Då blir man ganska ställd, efter att ha varit igenom en riktigt fysisk händelse. 5

6 Men de som inte känner Parsifal kanske behöver höra lite om berättelsen: Den är skriven under talet av Wolfram von Eschenbach som var trubadur, han hänvisar till äldre källor men det är tveksamt om det stämmer vad gäller själva diktningen, däremot var det absolut äldre rötter till själva bilden, till historien. Historien om själva sökandet efter Gral, men det handlar om en riddare som far i österland och där möter och segrar i en strid om ett stort rike, och han får gifta sig och bli den mäktigaste fursten i österlandet. Han får en son i detta land. Gamuret heter han och han far senare hem till Europa igen och träffar en annan kvinna och de får en son tillsammans, och det är Parsifal. Gamuret far ut i strid igen och stupar och Hertzeloide, Parsifals mor bestämmer sig för att Parsifal aldrig skall bli en riddare och hon gör allt för att förhindra detta, hon flyttar ut i skogen och han får inte veta något om ridderskapet. Det går nu inte att förhindra detta utan Parsifal möter några riddare i skogen och tror att det är Gudar vilket gör att han blir tänd på ridderskapet. Han rider genast iväg till Kung Arthurs hov som han hört talas om, och modern dör av sorg. Så börjar en historia som leder till att han blir Den Röde Riddaren, han erövrar en sådan möjlighet. Han träffar en kvinna, Kondviramours och gifter sig med henne. Bara det är en underbar historia som är mycket allvarlig. Sedan söker han efter Gral och han kommer dit som ung och möter Gralsborgen i sorg ty kungen i Gralsborgen är sårad, han har felat och han tar straffet för detta genom att lida, och det som behövs är att Parsifal ställer denna fråga: Vad felas dig? Men det gör han inte ty en riddare, Gournemans, har tidigare sagt att man inte ska ställa för många nyfikna frågor. Tig, observera och lär dig. Han tiger och med skymf blir han jagad från borgen. Så börjar en lång väg, i fem år irrar han omkring i världen och upplever många äventyr. Historien delar sig och plötsligt är det en annan riddare, Gawan, som gör äventyr. Plötsligt är Parsifal tillbaka i historien och han möter sin halvbror, Feirefits, som kommit från österlandet, och i och med detta har han äntligen hittat sin jämbördiga som han inte besegrar. Då kallas han återigen till Gralsborgen och ställer då frågan och blir själv Gralshärskaren. Det är många detaljer i historien, det är en tjock bok. Och vad är det det egentligen handlar om, vad är det egentligen? Det handlar om vägen som en människa gör i sin egen utveckling. Det har att göra med sig själv. Att ta tag i sig själv och se vem man själv är. Vem man tänkte sig vara när man inkarnerade på jorden, och detta att man söker sig själv med utgångspunkt från målet är detta märkvärdiga motiv. Det är ju så när vi föds på jorden och söker vårt liv, då är det jag själv som är ute och söker, jag söker mitt jag, jag söker mig. När jag går ut i världen så är utgångspunkten dit jag skall, och i processen att söka detta Jag hittar jag alla möjliga hinder, alla möjliga utmaningar, frestelser i mig själv, och utifrån kommande, och allt måste jag besegra. Det måste besegras på min strävans väg. Och det är motivet för att vi här nu tar utgångspunkt i Parsifal när vi 6

7 talar om den sökande människan. Den sökande människan är ju var och en av oss utan undantag, skulle jag vilja säga. Vi talar om den sökande människan i ljuset av karma och reinkarnation. Vi talar också om de människor som vi har ansvar för som läkepedagoger och socialterpeuter, de människor som behöver stöd under sitt sökande efter sitt jag, efter sig själva och sin egen biografi. Vi har att göra med människors öden, människors förutsättningar som är givna utifrån det förflutna som man möter på vägen, som man ska ta ställning till, som man ska förbinda sig med, som man ska besegra. Allt det där som behöver kraft och fördjupning och när det gäller våra vårdtagare också behöver vårt stöd. Detta är fråga om karma, men det karmiska är inte bara att det är givet, utan det karmiska innehåller ju också det speciella, som Steiner nämnde, detta att vi har friheten att handskas med den som vi vill. Vi har en fri vilja, en kärna eller ett frö till en fri vilja, men vi måste söka denna fria vilja, vi måste börja med att ta spjärn, ta utgångspunkt i den fria viljans möjlighet, som tonåringar testar vi detta, på gott och ont. Så småningom är vi på väg och kanske den ena och den andra hittar någonting av gralskaraktär, innan vi måste lämna det hela och börja på nytt. Våra vårdtagare är inte bara i behov av vårt stöd när det gäller detta, utan de är våra läromästare, våra sporrar, det är de som leder oss på denna väg och ser till att vi håller oss innanför ramarna. Det tror jag är en ytterligare tanke att förutom det egna sökandet, är vi en ställföreträdande sökande, beledsagande sökande, som hjälper dessa våra medmänniskor, som hjälper oss på vår väg. Det var de tankar som jag ville dela med mig av till er och jag hoppas att vi på denna väg som Majdagarna innebär har lycka på färden och lyckas med övervinnelserna. Kvällens avslutning: KALIFENS STORK En komisk saga framförd av elever från Saltå G.H. 7

8 Torsdag 5 maj Till de dödas minne Det sökande jaget Motiv ur Parsifal Konstnärligt gestaltande av Ingelise Oerlich och Helene Blomqvist 8

9 Fredag 6 maj Den forskande människan Jackie Swartz Grunddragen i forskning Jag vill börja med att citera en av vår tids största forskare inom barnpsykiatrin Daniel Stern, som i boken En mor blir till säger : Egentligen kan vi inte veta hur barnet upplever sin värld. Men vad vi tror att vi vet formar våra föreställningar om vad ett barn är. Hur vi tror att barnet är bestämmer också hur vi bemöter och tar hand om det. Ja, vi vet inte hur ett barn upplever sin värld, men vi gör oss föreställningar om hur barnet upplever sin värld och det blir avgörande för hur vi bemöter och ordnar för det. Här har vi utgångspunkten för all forskning - vi gör oss föreställningar om det vi vill veta något om. Forskningen börjar med ett systematiskt insamlande av iakttagelser med hjälp av bestämda instrument och metoder varefter allt material bearbetas, analyseras och presenteras i ett slutresultat. Detta kan generera nya föreställningar, teorier eller hypoteser. Det här är i stort sett grunddragen i all typ av forskning. Även om det finns likheter i grunddragen kan forskningsområdena var desto mer olika och därmed också forskarens roll och som en följd av detta resultaten. Genom egna erfarenheter på två olika områden skall jag försöka ge exempel på vad jag menar. Akademisk forskning - allergi Låt oss börja med erfarenheter från akademisk forskning. Många av er känner till att jag sedan snart 10 år deltar i forskning kring barnallergi. Den första studien jag deltog i gällde undersökning av drygt 700 barn i Järna. Hälften gick i Waldorfskolor och hälften i kommunala skolor och resultatet visade att barn från skolor med waldorfpedagogik hade betydligt mindre allergier jämfört med sina jämnåriga från andra skolor. Förhistorien till undersökningen var att jag själv många år innan hade gjort iakttagelser i olika Waldorfskolor att det tycktes vara mindre allergier där än förväntat bland skolbarn i Sverige. Nästan vartannat barn hade allergi eller visade någon slags överkänslighetsreaktion. Medan jag gick och funderade på hur fantastiskt det skulle vara att få undersöka det här på ett mer vetenskapligt sätt blev jag uppringd av Johan Alm barnläkare på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm. Han hade hört om mitt intresse och mina tankar kring Waldorfbarn och allergi och genom honom blev jag senare inbjuden att träffa en grupp forskare på Karolinska institutet (KI) som han redan arbetade tillsammans med. Det var en professor i immunologi, en i epidemiologi och förutom Johan ännu en barnallergiläkare. Den första frågan som ställdes till mig när jag träffade forskarna på KI var Vad är det för skillnad mellan era barn i Järna som lever antroposofiskt och andra barn där? Den frågan kom lite överraskande för mig, jag hann knappt sätta mig ned innan den ställdes. Ja, vad är det för skillnad? Det skulle vara intressant att höra vad ni i publiken skulle säga, men det hinner 9

10 vi inte med nu. Jag satt där och tänkte, men ni vet hur tankarna far fram och tillbaka när man blir lite osäker. Strax innan svetten bröt fram ordentligt dök plötsligt en bild upp, ett barn fullt påklätt med ullunderkläder från topp till tå med en lite mössa överst. Jag ser ett barn med ullkläder från topp till tå blev svaret. Ni skulle ha sett forskarna när de tittade på varandra. Först blev kinderna bleka sedan röda, dom blev tydligen väldigt överraskade av svaret. Hur menar du? När den frågan kom kände jag mig plötsligt lite säkrare för då dök genast tanken upp om hur värmen i människan gör det möjligt för jaget att påverka alla processer i kroppen och att det framför allt är värmen barnet behöver för att kunna växa till på ett sunt sätt. Ja nu började jag bli allt säkrare medan dom andra tycktes bli allt osäkrare. Vi hade uppenbarligen olika uppfattningar om värmens betydelse för barnets normala utveckling, eller åtminstone tänkt olika mycket på den saken. Troligtvis hade vi olika sätt att förstå barnets grundläggande natur överhuvudtaget. När jag säger det här ser jag åter Daniel Sterns ord framför mig. Egentligen kan vi inte veta hur barnet upplever sin värld. Men vad vi tror att vi vet formar våra föreställningar om vad ett barn är. Hur vi tror att barnet är bestämmer också hur vi bemöter och tar hand om det. (Daniel Stern) Angående ullen kom sedan en fråga om den inte kliade förfärligt. Dom såg ett litet barn framför sig med tovade ullkläder på bara kroppen. När vi gången därpå träffades tog jag med mig lite kläder från Robygge och en i gruppen köpte direkt en undertröja till sitt barnbarn det känns ju inte alls som ull, så lent och mjukt! Så började det hela och det var en stor glädje att få vara med i den första studien som alltså visade att barn uppväxta i familjer med antroposofisk livsstil bara hade hälften så stor risk att få allergier jämfört med barn uppväxta med normal livsstil. Resultatet var sensationellt och publicerades därför i en av världens mest ansedda medicinska tidskrifter The Lancet. Resultatet blev snart känt i stora delar av den medicinska världen och begreppet antroposofi fick en spridning som aldrig förr. Livsstilen skyddar mot allergi men vad? Det som visade sig vara den stora skillnaden mellan barngrupperna och orsaken till olikheter i allergifrekvens var att barnen med antroposofisk livsstil åt mer biodynamisk/ekologisk mat, mjölksyrade grönsaker, vaccinerades mindre, förbrukade mindre antibiotika och febernedsättande medel och gick i skola där man undervisade med waldorfpedagogik. Ungefär samtidigt med det här resultatet publicerades en studie från Centraleuropa, där det visade sig att barn från jordbrukarhem med djurbesättning också hade mindre allergier, ungefär som Waldorfbarnen - men av helt andra orsaker. Det som framför allt tycktes skydda dessa barn från allergi var att dom drack och åt av gårdens egna opastöriserade mjölkprodukter och föräldrarna och barnen hade kontakt med gårdens djur. De här två studierna blev anledningen till att vi för 5 år sedan började en ny studie inom ramen för EU med arbetsnamnet PARSIFAL. Prevention of Allergy Riskfaktors for Sensitation In children of Farmers and with 10

11 Antroposophic Lifestyle. Undersökningen kom att omfatta ca barn mellan 5 och 13 år från Sverige, Tyskland, Holland, Schweiz och Österrike. Som alltid när det gäller den här typen av forskning måste resultaten bekräftas genom ytterliggare forskning för att i bästa fall resultera i allmänna rekommendationer för hur man skyddar barn från allergi. Det som bland annat är intressant här är att båda barngrupperna har betydligt lägre allergi än förväntat men av olika orsaker. Det betyder att man kan tänka sig att det finns bakomliggande faktorer i livsstilen som man ännu inte har kommit åt eller rättare sagt ännu inte har undersökt. På bilden ser vi dom områden som man hittills har undersökt för att försöka förstå vad som kan utlösa allergi. Frågetecknet får symbolisera allt som återstår att studera. infektioner utomhus miljö vaccinationer tarm flora inomhus miljö kost antibiotika stress? allergi graviditet Orsaken till allergi I en nyligen utgiven broschyr om allergi skriver man om orsaken att Allergi är en överkänslighetsreaktion på grund av att kroppens immunförsvar felaktigt reagerar på ofarliga ämnen. Konsekvenserna av en sådan beskrivning blir naturligtvis att man söker efter orsakerna till allergi i immunsystemet eller hur? Immunsystemet är en biologisk vävnad, något som är klart definierat, men ändå väldigt svårt att förstå på grund av att det är så komplicerat uppbyggt. Man söker en förklaring inom ett område som går att iaktta och fånga med hjälp av mätinstrument med tillhörande analysmetod. Men vad är orsak och verkan när man idag vet att allergi, förutom det bilogiska arvet också har med mångfalden i en livsstil att göra. Åt vilket håll man söker svaret beror åter igen på vilken bild av människan man har, vad vi tror att vi vet om människan. Är människan identisk med sina biologiska processer eller finns det ett jag som kan utveckla integritet och frihet i samverkan med kroppen och alla biologiska funktioner? Om jaget vore identiskt med kroppen och biologin skulle den inre utvecklingen avta i takt med kroppens krafter, men verkligheten visar att det inre livet kan mogna och utvecklas långt upp i åren tills man på ålderns höst blir vis. Utifrån den iakttagelsen kan man tänka sig att jaget skapar kroppen och bestämmer över hur de biologiska vävnaderna med de fysiologiska processerna utvecklas. 11

12 Naturvetenskapens väg Eftersom allergiforskningen har sin utgångspunkt i ett naturvetenskapligt tänkesätt orienterar man sökandet efter svaren mer mot den biologiska materiella delen av människan. Man reducerar här forskningen till ett område som är iakttagbart för blotta ögat och menar att ju mindre delar av materien man kan se desto större är möjligheten att förstå orsaken till en sjukdom. Trots samma strikta vetenskapliga sätt att undersöka kommer forskarna inte sällan till olika resultat och först efter mycket trial and error kanske man blir överens om vad som för tillfället skall anses vara en sanning. Som exempel vet vi hur experterna för inte så länge sedan gav rådet till blivande föräldrar att inte skaffa några husdjur för att bara något år därefter ge precis det motsatta rådet, under förutsättning att ingen av föräldrarna var allergisk. Det här var exempel på ett sätt att forska som utgår från en reduktionistisk vetenskap som har valt att begränsa sin forskning till områden av tillvaron som kan iakttas av våra vanliga sinnen. Men hur är det med det område som naturvetenskapen har reducerat bort. Indirekt säger man ju här att det finns ett område, men omöjligt att undersöka med våra vanliga sinnen och instrument hur fina dom än är och därför omöjligt att få säker kunskap om. Men går det med hjälp av andra sinnen och instrument att få kunskap på detta osynliga område, med samma säkerhet och klarhet som på det för våra vanliga sinnen iakttagbara området? När man kommer in på den frågan finns det anledning att vända sig till Rudolf Steiner och hans banbrytande forskningar just på det osynliga översinnliga området av tillvaron. Med erfarenheter från Steiners olika resultat kan frågan besvaras med ett tveklöst ja. Det går att forska på det osynliga området och då visar det sig att det osynliga och det synliga är två sidor av en gemensam tillvaro som visar sig på olika sätt med och utan fast materia. Hur då? Låt oss som exempel höra vad Rudolf Steiner utifrån sin forskning har att säga om immunsystemet som vi har mycket kunskap om från den akademiska forskningen men mycket lite från den här typen av forskning. Antroposofins väg I Människans och mäsklighetens andliga ledning säger Rudolf Steiner följande om immunsystemet ; Vad människan kan frambringa av ideal av konstnärligt skapande men också vad hon frambringar av naturliga läkekrafter (immunsystemet, egen understrykning) i den egna kroppen vilka ständigt utjämnar de skador livet åstadkommer, detta kommer inte från det vanliga förståndet utan från de djupare krafter som under de första levnadsåren arbetar på vår orientering i rummet, på utbildandet av struphuvudet och hjärnan. Det finns krafter som får oss att resa på oss, att kunna tala genom att utveckla talorganet och sedan att kunna tänka när hjärnan har utvecklats. Ty det är samma krafter som även senare finns inom människan när vi ådragit oss kroppsliga skador och därvid ofta säger att yttre medel inget kan uträtta utan vår organism måste själv utveckla sina egna läkedomskrafter. Då har vi för ögonen en visdomsfylld makt som bor inom människan själv. Från samma källa kommer även dom bästa krafter som ger oss kunskap om den andliga världen dvs. ett sant klarseende. 12

13 Alltså våra läkekrafter och vissa kunskapskrafter kommer från samma källa och från den källan kommer också de krafter som gör att vi lär oss stå, gå, tala och tänka. Med dessa krafter kan man kunskapa i den icke- materiella världen och samma krafter från den ursprungliga källan, verkar också i immunsystemet, finns i läkekrafterna. Med det här resultatet av en forskning blir det naturligt att söka svaret på orsaken till allergi primärt på det andligt- själsligt området i människan och sekundärt, som en verkan iaktta vad som händer på det biologiska området immunsystemet. Känslans betydelse vid forskning Enligt Rudolf Steiner går det alltså att kunskapa i den icke- materiella tillvaron. Är det så, kan vi göra en första liten ansats till egna erfarenheter så att det inte måste bli en blind tro utan början till en visshet grundad på egna försök? Låt oss göra ett experiment som dock förutsätter att vi själva blir forskningsområdet och forskaren samtidigt. Här kräver forskningen förutom en god logisk tankeförmåga också medverkan av känslan. Betydelsen av känslan för att nå kunskap finns klart belagt i den moderna hjärnforskningen där man har sett att all slags tänkande alltid ackompanjeras av omedvetna känslor, olika känsloprocesser och att medveten eller omedveten feedback till tanken alltid behövs om man skall ha realistiska tankar. Trots att själva centrum för tänkandet är helt intakt går det inte att komma fram till ett riktigt omdöme om förbindelsen från känslocentret är avbrutet. Alltså känslan är en oerhört stark kraft i kunskapsprocessen och ju mer medvetet man använder den desto bättre möjligheter har man att fånga helheten i det som skall undersökas. Den moderna hjärnforskningen bekräftar mycket av det som Rudolf Steiner talat om när det gäller att få kunskap i allmänhet och den översinnliga världen i synnerhet samverkan mellan tanke och känsla. Från inre verktyg till inre instrument Åter till experimentet. Våra verktyg som vi kan använda oss av för att utveckla instrument att iaktta med i den osynliga tillvaron är tanken och känslan som genomsyras starkare eller svagare av viljan. Det är verktyg som varje människa har och som man också använder sig av inom den vanliga vetenskapen. Skillnaden nu är att dessa verktyg används på ett annat område, min egen inre värld och därför också kan ge andra kunskaper. Vi skall nu bara göra en första erfarenhet av om det över huvud taget är möjligt att med hjälp av dessa inre verktyg, kunna iaktta det osynliga och inte mer än så. Övar man tillräckligt intensivt är det enligt Rudolf Steiner möjligt att med hjälp av dessa verktyg utveckla själsliga och andliga instrument som gör den översinnliga tillvaron mer och mer synlig. Under majdagarna gjordes ett försök att iaktta det osynliga med hjälp av en vanlig vit krita medan föredraget i redigerad form använder sig av handen som motiv. Forskning i det osynliga - för var och en Alltså kan vi över huvudtaget uppfatta ett tillstånd utan våra vanliga sinnen? Låt oss försöka! Var och en blir nu en forskare och forskningsfältet 13

14 blir vi själva och den del av oss som inga tekniska instrument hur fina dom än är kan upptäcka. Verktygen som vi kan använda finns inom oss själva och de är samma som i den vanliga forskningen våra tankar och känslor som genomsyras av viljekrafter. Skillnaden nu är att vi inte har ytterliggare ett instrument mellan forskaren och det som skall undersökas. Genom vår förmåga att tänka och uppleva kan vi undersöka våra egna tankar och känslor som uppkommer under tiden som vi forskar. Förts genom att lära känna den inre aktiviteten hos forskaren kan man också närma sig vetenskapens innersta natur Vad händer egentligen i forskaren själv som leder honom fram till ett visst resultat? Vi börjar med att i lugn och ro med öppna ögon så noggrant som möjligt iaktta insidan av vår vänstra hand, fingrarna med handflatan. Därefter blundar vi och ser handen för vår inre syn. Vi försöker att se den lika klart som vi ser handen med öppna ögon. Sedan bestämmer vi oss för att i den inre bilden av handen böja och sträcka på fingrarna, vända handen så att utsidan med knogarna syns för att sedan återgå till insidan som vi såg den från början. Därefter öppnar vi ögonen och kan då konstatera följande: 1. Vi har börjat med att helt fritt välja en tanke att se på vänster hand. I tänkandet finns möjlighet att vara fri och suverän 2. Vi kan själva bestämma hur den ena tanken skall fogas till den andra, hur fingrar och hand steg för steg skall röras. Vi kan följa och kontrollera vår tankeprocess och därmed se hur en kunskap blir till. Vi kan få ett växande förtroende för vårt tänkande. 3. Bilden av den inre icke-fysiska handen är lika synlig som bilden av den fysiska handen. Vi kan alltså se och uppfatta något utan våra vanliga sinnesorgan - och det kan vi bara övertyga oss själva om. Det går inte att bevisa för någon annan och trots det kan vi vara helt säkra på att det är sant. 4. Vår tanke visar sig i en bild, alltså kan vi se våra tankar. 5. Vi kan lägga märke till att den inre bilden blir skarpare och tydligare ju mer vi försöker uppleva handen samtidigt som vi ser på den. Vi kan nu förstå att känslan är en viktig egenskap när vi vill få kunskap om något. Både när det gäller kunskap om oss själva och allt annat i tillvaron. Till varje bild finns redan ett visst mått av känsla med och nu kan vi själva stegra upplevelsen och göra erfarenhet av hur känslan kan befrukta tanken. Den moderna hjärnforskningen talar här om den emotionella hjärnan. På den inre kunskapsvägen används känslor och upplevelser mer medvetet och ändamålsenligt än inom naturvetenskapen. Några reflexioner som tillkommer: När vi nu kan övertyga oss om att det är möjligt att se något ickefysiskt lika klart som det fysiska, en inre bild av handen utan synvilla, kan det då vara så att allt som ögat vanligtvis inte ser, allt det som tekniska instrument inte kan fånga ändå är fyllt av något slags liv? Och om det är så hur bär vi oss då åt för att se den delen av tillvaron så att den kan undersökas med samma säkerhet som i den 14

15 synliga delen av tillvaron lika säkert som vi själva har kunnat undersöka vår hand? Vi har med vår tanke skapat en bild en tankebild. Kan det vara så att allt vi med öppna ögon ser av bilder är skapade av tankar - bildtankar. Om vi lever oss in i en bild tillräckligt starkt och med full empati kan det då vara möjligt att direkt motta och uppleva dom tankar och idéer som har skapat och därför tillhör denna bild? Är det vad som händer när vi t ex i ett intensivt samtal plötsligt vet vad vi skall säga utan att vi egentligen har tänkt efter. Våra ord var precis vad den andra människan behövde höra. Äntligen någon som ser mig och förstår vad jag vill. Det tycks finnas två sorters tankar; dom som kan skapa, vara kreativa, beliva och besjäla = levande tankar och dom som kan konstatera allt som har skapats = abstrakta tankar. Forskning och läkepedagogik Vi har med vår tanke skapat en bild en tankebild. Kan det vara så att allt vi med öppna ögon ser av bilder är skapade av tankar bildtankar. Är det inte detta som är förutsättningen för att förstå alla fenomen vi möter och inte minst inom det läkepedagogiska området. Jag har förstått att hela Läkepedagogiska kursen (LPK) just handlar om detta område och hur all kunskap Rudolf Steiner ger oss här skall syfta till att läkepedagogen med sina verktyg skall utveckla inre egenskaper så att han successivt når målet att inför varje barn få det rätta infallet. Här står bland annat För uppfostraren, läkepedagogen är varje barn ett nytt problem, en ny gåta, men det är barnets eget väsen som leder honom fram till hur han i det enskilda fallet måste handla. På ett annat ställe läser vi följande: Om man utvecklar sinnen för former, för åskådliga ting, då lever man sig så småningom in i en själsstämning som är sådan att man i en bestämd situation kan få det rätta infallet och ni kommer att uppleva att om ni lever er in i ett åskådligt åskådande av världen, inte ett tänkande åskådande, då kommer ni att uppleva att om ni har ett sådant barn som är svavelrikt, livlig i sitt inre, på ytan apatiskt, så kommer ni genom att betrakta barnets konfiguration att få den rätta idén. Iakttagelsen och upplevelsen av barnet skall ge oss den rätta kunskapen om hur det skall bemötas. Daniel Stern igen: Egentligen kan vi inte veta hur barnet upplever sin värld. Men vad vi tror att vi vet formar våra föreställningar om vad ett barn är. Hur vi tror att barnet är bestämmer också hur vi bemöter och tar hand om det. Genom att lära känna barnet ur fenomenen kan det bli möjligt att tron om barnet successivt förvandlas till visshet om barnets natur och innersta väsen. Men förutom iakttagelse krävs också något annat. Ännu ett citat ur LPK Man kan inför ett sådant här svavelrikt barn få det rätta infallet och det får man om man har det rätta sinnelaget. Det rätta sinnelaget, den rätta hållningen; vad menas med det? Här kommer vi in på parsivalmotivet medlidandet som en egenskap att få kunskap 15

16 med. Om uppfostraren kan utveckla ett starkt medlidande med detta så starkt upplevda (hos barnet), då utbildar man en förståelse för barnets situation, och man kommer så småningom att nå därhän att man utplånar varje spår av sympati eller antipati för barnets avvikelse Först när man har kommit så långt att barnets avvikelse blir en objektiv bild för en inte känner något annat för den än medlidand då kommer han (uppfostraren) att ombesörja allt övrigt mer eller mindre riktigt. Man upplever barnet, man blir ett med barnet utan att det finns några som helst sympatier eller antipatier i förhållande till barnet. Med den hållningen, det sinnelaget i ett ständigt övande kan det bli möjligt att ta emot barnets tankar och känslor, möta idén med barnets liv och därmed bemöta barnet på bästa sätt. Vi förstår nu att vi i arbete med barnen kommer att lyckas bättre ju mer vi arbetar på att utveckla våra inre sinnesorgan, förfinar våra inre instrument. Här gäller fortfarande det gamla uttrycket människan är alla tings mått. Vi förstår nu också att barnen vi möter är våra stora uppfostrare och vägledare i livet som ger oss en alldeles speciell möjlighet att växa som människa. Sammanfattning Rudolf Steiners barnbrytande forskning inom det osynliga området av tillvaron kan ge oss kunskap som gör att vi bättre förstår och därmed bättre kan hjälpa våra barn. All forskning på detta område börjar i den synliga tillvaron, som exemplet med handen, och söker sedan vägar in i den osynliga tillvaron. Resultaten av denna forskning visar hur människan och tillvaron i alla delar är en väv av synligt och för det vanliga ögat osynligt liv, hur allt samverkar till en helhet. Vägen in i den osynliga tillvaron, sättet hur man skapar instrument och skärper den inre iakttagaren, metoden att utveckla inre sinnesorgan, har Rudolf Steiner noggrant beskrivit i olika föredrag och böcker. Den antroposofiska kunskapsvägen är således tillgänglig för var och en på samma sätt som den naturvetenskapliga kunskapsvägen och resultaten från båda vägarna behövs för att riktigt förstå det komplicerade och svåra och samtidigt underbara hos varje människa vi möter. Jackie Swartz Barn- och ungdomspsykiater. 16

17 Mänsklighetens representant Jon Geelmuyden Åttonde maj 1912 var R. Steiner i Köln. Han skulle hålla det andra av två föredrag. Han var väldigt upptagen av något som hade påbörjats. När han var 49 år gammal inträffade så att säga en tröskelövergång i hans liv där han alltså egentligen avslutade det han hade hållit på med innan. Han hade arbetat väldigt tankemässigt. Han hade hållit föredrag om sin forskning, sina studier, sina iakttagelser av den andliga världen och varit ganska teoretisk får man säga. Nu började en period där han ville förmedla dessa kunskaper mycket, mycket mera ur det konstnärliga. Han höll då 1912 i maj på att bearbeta det tredje av sina fyra Mysteriedramer. Då hade redan tankarna kommit att man egentligen måste bygga ett hus för dessa Mysteriedramer. Man tänkte att man skulle bygga detta hus i Munchen. Tack och lov så blev det inte där. Den staden blev ju upptagen av annat. Så man fick, som ni alla vet, bygga huset i Dornach, Basel istället. R. Steiner arbetade alltså med detta hus och hade ganska, verkade det som, tydliga tankar om hur detta hus skulle se ut, både ut-och invändigt. Men R. Steiner höll på med någonting annat parallellt med det här. Någonting som upptog honom väldigt starkt. Det hade också varit det som gjorde att han hade brutit med det Teosofiska sällskapet och hade grundat sitt eget Antroposofiska sällskap, och det var upplevelsen av Kristusväsendet och Kristusimpulsen i Världen. R. Steiner hade börjat en serie föredrag där han arbetade med evangelierna redan tidigare. Han gick igenom alla evangelierna och Apokalypsen flera gånger om under denna period och han arbetade intensivt med tankar om och försökte forska och skildra Kristusväsendet och dess natur. Det var det han skulle tala om den 8 maj i Köln och under detta föredrag som bl.a. handlar om Kristi höljen så säger han att man måste börja arbeta på ett sätt att uttrycka dessa tankar, dessa insikter konstnärligt i någon form. Så där menar Åke Fant och Arne Klingborg och John Wilks som tillsammans tillverkade denna bok, där det mesta som går att veta om denna skulptur står. Han antyder redan där att det finns en vilja att skapa någon form av konstnärligt, någon bild av detta Kristusväsen. Och då börjar bygget sätta igång och 1913 har man lagt grundstenen för detta och börjat bygga på hösten kommer det en människa till R. Steiner, en engelsk kvinna som heter Edith Marion och hon är skulptris. Hon arbetar med former, med modellering, med skulptur och ett intensivt samarbete börjar. Hon arbetar först då med själva huset och alla formerna där. Men 1914 på hösten så tillverkar hon en liten modell, en liten söt modell som går att se i Goetheanum idag. Men denna modell är tydligen gjord efter anvisningar av R. Steiner där han säger; Vi måste gestalta en mänsklighetsrepresentant, en Kristusfigur mellan motståndsmakterna, mellan detta som är polariteterna, de yttersta polariteterna. Nämligen det som hotar att upplösa människans tillvaro och det som hotar att kristallisera, förhärda och förfästiga det hela. Detta gjorde hon och Steiner reagerade omedelbart med att göra en likadan fast väldigt annorlunda, där han drar ihop det hela och stramar till det, därför 17

18 att, som han uttrycker det då vid något tillfälle, Kristusfiguren i mitten får absolut inte uppvisa någon form av aggressivitet. Det får inte se ut så att denna figur i mitten leder till, förmår, Lucifer där uppe att störta och Ariman där nere att gro fast i sin håla. Det får inte utgå ifrån denna figur i mitten utan mittfiguren måste utstråla en sådan godhet att dessa två figurer själva åstadkommer sin undergång. Nu arbetade de vidare, det kom ytterligare en modell i januari 1915 som sedan R. Steiner totalt vänder upp och ned på i det att han från denna trehet där man i mitten har en stående figur med visserligen denna gest men med den störtande Lucifers figur till vänster och den störtande figuren Ariman där nere, så dyker det upp två ytterligare figurer och man ser de här på bilden, väldigt tydligt. Det är alltså den mittfiguren här, Ariman här nere och Lucifer här uppe (pekar på bilden), den störtande Lucifer. Och ser man närmare på honom så ser man ett mycket hålögt, tomt ansikte, uttryckslöst ansikte där nere. Men så dyker alltså Ariman och Lucifer fram som väldigt mäktiga krafter som vill någonting i världen. Det är klart att Steiners skildringar av Ariman och Lucifer ju är väldigt kraftfulla i det första Mysteriedramat där han låter dem berätta vad de åstadkommer i världen. Lucifer är ljusbäraren, han är den som bär världsplanen, själva andevisheten är Lucifer. Ariman skapar all världens skönhetsglans står det i det första Mystriedramat och det finns här gestaltat i dessa två figurer. Men de är hotfulla och när de går för långt så blir det en katastrof, så därför måste de hållas i schack inom gränserna och det är centralfigurens uppgift att göra, men inte genom aggressivitet, inte genom kraft och brutalitet utan genom en oändlig godhet, säger han. Jag tycker nog att denna figur utstrålar en väldig kraft också men det är inte en riktad kraft utan en strålande kraft. Nu hände ju det märkvärdiga att detta hus brann ner 1922/23, på nyårsnatten, men denna figur som skulle ha stått mitt bakpå scenen, i blickfånget för alla som fanns i salen, den figuren fanns inte där, den var inte färdig. Den är fortfarande inte färdig. Man ser här detaljer som är oavslutade. Men nu denna skulptur, denna träskulptur som är 9,5 meter hög, huggen i alme, som lyser som man kan se på bilden, fast i verkligheten ännu mer, den fanns utanför Goetheanumbyggnaden och brann alltså inte upp tillsammans med allt det andra utan släpades ut från sin ateljé där den höll på att byggas och låg nersmutsad ute på gräsmattan medan soten och askan regnade ner över den och människorna var upptagna av annat. Men denna tragiska bild, den kan man ju vara tacksam för efteråt för detta är det som är kvar av det första Goetheanum och samtidigt så är det själva det första Mysteriedramats hela innehåll uttryckt i en enda bild. Jag har en liten bild med här som ger ett litet intryck av storleken på den, där vi ser R.Steiner arbeta på mittfiguren, centralfiguren. Det ger ett litet intryck av hur stort det hela är. Ett bättre intryck än när man står inför denna staty som har ett rum uppe på tredje våningen i det nya Goetheanum. Alltså en bild som egentligen, skulle man kunna avsluta med, uttrycker hela antroposofins budskap i en enda bild. (MP) 18

19 Lördag 7 maj Morgonupptakt Musik (Bach, preludium i G-Dur) Weltentsprossenes Wesen (Steiner) Den odödlige (Mörne) Choralvorspiel, Andante Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ (Bach) Portias tal ur Köpmannen i Venedig (Shakespeare) Allt är nytt under solen (Blomberg) Den terapeutiska vägen Göran Nilo Kära kollegor, jag ska reflektera över den terapeutiska vägen, och jag ska göra det i ljuset av huvudtemat Den sökande människan. Läkepedagogiska kursen, som Steiner lade som grund för den impulsen vi kallar för den läkepedagogiska och socialterapeutiska rörelsen, lade just en grund i och med de 12 föredragen som finns samlade i Läkepedagogiska kursen. Det är i mitt perspektiv - jag har levt med kursen i 35 år - ett mycket omfattande terapierbjudande, ett avancerat terapierbjudande, men det är givet i en sån form att man måste arbeta sig fram till vad som står där egentligen, vad det egentligen handlar om. Första bekantskapen med läkepedagogiska kursen tror jag har varit för många, även för mig själv, ett mysterium och svåråtkomligt, men efterhand som man har trängt in i textmassan, har saker och ting fått strukturer, vissa teman har blivit alltmer tydliga. Då ser man att i kursen skildras delvis hur man kan bli en terapeut och arbeta i läkepedagogiken, det finns en uppsjö av erbjudanden, frön, anlag så att säga, som man kan ta fatt i och om man gör det, kommer man att utveckla alltmer terapeutiska egenskaper som människa. Det andra temat i kursen är en diagnosmetodik, hur ska man göra så att man förstår vad barnet, den unga människan behöver? Vad vore det insiktsfulla att göra nu? En diagnosmetodik där utgångspunkten är de fyra väsensleden. Människan betraktas som ett fyrdelat väsen. Det antroposofiska perspektivet erbjuder olika sådana betraktelsesätt för hur man kan betrakta människan. Det finns också ett tredelat perspektiv som Steiner lade som grund för waldorfpedagogiken. Det finns ett sjudelat perspektiv, det finns olika perspektiv, men det specifika perspektivet för läkepedagogiska området är just det fyrdelade. 19

20 Jag tar mig friheten att beskriva hur min egen väg har sett ut. Jag ser inget bättre sätt att skildra den här terapeutiska vägen på. Det är inte en terapi jag ska beskriva utan det är en väg som vi kallar en terapeutisk väg och då får jag lov att beskriva hur jag själv har gjort och vad jag själv har stött på under denna väg. När jag besinnade mig över detta så märker jag att jag hamnar i en omfattande frågeställning. Som ung människa i tidig vuxen ålder träffade jag några människor, där våra relationer utvecklades till att bli komplicerade och svårbegripliga för mig själv, ja till och med plågsamma. Ungefär samtidigt dog min far, jag var 23 år då. Det blev en mycket svårsmält sak, konfrontationen med döden och relationerna som egentligen inte var möjliga att hantera. Ganska markanta, existentiella frågor om vad människan är och vad människans villkor är. Hur ska man förstå det här? För utan att förstå känns vissa erfarenheter man gör i livet nästan outhärdliga. Just då studerade jag på universitetet på Handelshögskolan, skulle bli civilekonom. Jag var mitt uppe i det första studieåret och de här frågorna som nu gjorde sig väldigt påminda, gjorde att jag kände att jag kan inte fortsätta med det här, jag måste få ett svar på den här frågan om människan och människans väsen och villkor. Det är inte möjligt att fortsätta, det känns inte meningsfullt. Så jag omorienterade mig, fokuserade på teman inom universitetsvärlden som uttalade sig om människan och hennes villkor, lagbundenheter som finns för människan. Sociologi, psykologi och pedagogik blev det och de studierna fullföljde jag så småningom. Resultatet av dessa studier blev för min del att jag fick många olika förslag och svar på vad en människa är, vilka villkor som människan står inne i. Men svaren gav ingen upplevelse, tankarna och begreppen som jag tillägnade mig blev inte upplevbara. De var väldigt mångskiftande, och motstridiga förslag på hur man skulle tolka verkligheten och de gav mer förvirring än innan jag hade börjat dessa studier. Sedan förde denna väg mig till ett läkepedagogiskt institut här i Järna, Solbergahemmet. Där damp jag ner i en mångfald av meningsskapande svar på frågan om vad en människa är. Svar som bara strömmade emot mig, ett myller av handlingsförslag, allt vad man kunde göra med människor som var i behov av hjälp, behov av terapi o.s.v. Det som infann sig allra först och som blev det avgörande var inte tankar och begrepp, det var en känsla. Det var en känsla som infann sig redan efter några dagar. Jag är fortfarande förundrad över den känslan, den infann sig och den sa: Du har hittat det du söker. Det var en otrolig inre visshet. Här är det, det är här du ska vara. Det blev också så att jag fortsatte och har sedan fortsatt på denna väg. Jag hade börjat vandra på den läkepedagogiska terapeutiska vägen. Från 1970 till slutet av 1900-talet har mitt liv bestått av ständiga pågående studier om människan. Jag förstod ganska snart att det fanns inga enkla svar. 20

21 Det räckte inte att läsa en bok, studera eller höra ett fördrag och sedan tro att man visst hur det var. Kunskapen som finns på den här terapeutiska vägen är också en väg i sig. Det är begrepp, tankar och upplevelser av begrepp och tankar som bit för bit djupnar, och bit för bit uppenbarar sitt innehåll. Det låter nästan mystiskt när jag säger det, jag hör det själv, men det är väl så att det finns ett mystiskt element i det hela och för mig har det blivit en stor och stark upplevelse detta att en tanke kan uppenbara ständigt nya skikt. Jag vet att det finns många som har upplevt fenomenet att när man tar en bok av Steiner och läser den, har vissa upplevelser, tycker sig känna till innehållet i boken, och efter några år upptäcker helt nya saker som man fullständigt gick förbi förra gången man läste den. Det är som om en ny text uppenbarar sig inom den gamla. Från 1980 och framåt har jag varit i tät kontakt med andra yrkesutövare inom området, läkare, lärare och läkepedagoger. De här studierna har alltid handlat om att man tillsammans försöker fördjupa insikterna, komma närmare det som finns bakom, en längtan efter att hitta den där stora sanningen, få upplevelsen att nu är jag i hamn, nu vet jag det här, nu kan jag det här. Den enda sanningen. Det har varit min upplevelse under dessa studier. När jag nu reflekterar över detta, kan jag se och inse att så har jag agerat, så har jag handlat, så har jag tänkt och känt fram till 2000-skiftet. Det fanns bara en sanning, och jag kände det som att jag verkligen var på spåret efter denna enda sanning, jag hade hittat en uppslagskälla som skulle leda fram till den enda sanningen, och jag var beredd att kämpa mot vem som helst om att detta var den enda sanningen. Så ledde mig studierna till insikter om människans väsensled och nästa nödvändiga steg, att hitta varseblivningar av dessa väsensled, och eftersom jag inte på något sätt äger en klarseende förmåga, så blir det frågan om yttringar kring dessa väsensled, som man kan lära sig att känna igen, se hur de yttrar sig och sortera alla de intryck som en människa gör i förhållande till de andra. En ström av varseblivningar som man kan lära sig att sortera, förstå vart de hör och vilket skikt av människan som det ena eller det andra tillhör. Resultatet av alla ansträngningar, som under många år var daglig ansträngning, och som kändes ytterst meningsfulla, har blivit allt större insikter i, om vad en människa är, vilka villkor, vilka utvecklingslagbundenheter man kan läsa av. Ur dessa ansträngningar, framför allt genom varseblivningsansträngningarna, att bli en god iakttagare, att se vad som finns att se, att höra vad som finns att höra, att veta vart man skall rikta blicken om man är på spaning efter vissa fenomen, att bli en god iakttagare, leder till terapeutiska infall. Dessa kommer på vägen, och för min del har det blivit en övertygelse, att de 21

22 bara kommer om jag gör de här ansträngningarna, och verkligen möter ett barn, upplever vad som finns i barnet, verkligen fördjupar mig i barnet och ställer frågan: Hur förhåller sig barnets skikt till varandra, var finns det blockeringar, vart har det slutat strömma, vad skulle man kunna göra för erbjudande så att barnet bättre ska hitta till rätta i sina höljen. Terapeutiska infall. Det som står i läkepedagogiska kursen att en sund diagnostik för till en sund terapi, är alltså avhängigt av hur diagnosen gestaltar sig, hur man arbetar med det diagnostiska elementet. Hur man formar det så att det får en gestalt, så att det som av sig självt bara kan glida in så att man förstår hur man ska förhålla sig, ligger i det här erbjudandet. Livet har för mig bekräftat att det ligger enormt mycket i läkepedagogiska kursen. Det är ett erbjudande till hur man kan bli terapeut, få instrument i sina händer, hur man ska kunskapa och förstå vilket läge, viken situation, en människa står inne i och hitta strategier som man kan erbjuda för att förlösa åtminstone delar av den här människans existens. Upplevelsen av att man är sanningen på spåren, den stora sanningen, är en upplevelse av en viss ofrihet, och även tvivel började infinna sig. Kan det vara på det här sättet? Är det enda sanningen? Kanske finns det andra sätt att tolka det hela på också? Ju längre den här känslan började breda ut sig, ju ofriare kunde man känna sig när man uttalade de här absoluta sakerna, som jag verkligen har gjort i många sammanhang. Omkring 2000-skiftet inträffade två olika teman som slog an i mig. Det ena var att jag mötte människor, som stod mig nära, som sa att det måste väl ändå finnas olika sanningar i världen, det finns väl inte bara en sanning. Det trängde på och det kändes väldigt obehagligt och väldigt omstörtande och jag värjde mig med näbbar och klor till en början, för jag, vi tillsammans, har ju hittat vägen! En nyckelupplevelse blev när jag deltog i en stor konferens, år 2000, en s k Mikaelikonferens, där styrelsen i Antroposofiska Sällskapet anordnade en världskonferens och samlat och inbjudit företrädare för alla jordens länder för att genomföra ett rådslag. Hur ska vi förhålla oss? Hur ska vi göra med vår antroposofi i framtiden? Ett rådslag, ett slags visionsmöte skulle man kunna kalla det för. Där fanns ett inlägg, bland en mängd kloka föredrag, framställningar, rapporter och plötsligt ändrades hela livet i ett slag och jag fick där en sådan omstörtande upplevelse. Där stod Arthur Zajone, fysikprofessor från Amerika, som har haft en del kurser och seminarier i Järna under senare år. Han sa följande: Under hela 1900-talet har vi antroposofer kämpat för den enda sanningen och vi har slagits om den, och vi har slagits inbördes om den här enda sanningen. Vi har nästan blivit dödsfiender och vi har haft olika 22