Till nytta och nöje. Kanelros Rosa majalis, Ammarnäs. Foto: Reginald Schultz. Smörboll Trollius europaeus. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum

Transkript

1 Till nytta och nöje TRÄDGÅRDEN - ETT KULTURHIS- TORISKT ARV ATT BEVARA Varje trädgård har en historia att berätta som bör beaktas när man arbetar med den. Många lägger ner stor möda på att bevara gårdens byggnader men lika viktig för gårdsmiljön är också trädgården och de kulturväxter som finns i den. En trädgård formas olika av klimat, jordmån och möjligheten att få tag på växter vilket innebär att de regionala skillnaderna har varit stora. Närheten till gods och större trädgårdar eller parker, belägenhet i stad eller på landsbygd, vid kust eller i inland, i skogs- eller slättbygd är också sådant som har påverkat trädgårdens utseende och innehåll. Typiskt för alla gamla trädgårdar är dock samspelet mellan det nyttiga och det sköna och det som gav den gamla trädgården dess speciella charm var att man planterade de blommor man kände för och blandade och planterade som det föll sig. Liksom gårdens byggnader är även detta värt att bevara, eller återskapa, och bidrar till miljöns helhet och harmoni. Fördelarna med de gamla sorterna är många; de är tåliga och härdiga, ställer inte så höga krav och är lätta att föröka. Genom att ta tillvara på trädgårdens kulturväxter, odla traditionella arter och undvika moderna förädlade varianter kan man rädda både den biologiska mångfalden och vår historia på samma gång. Sköt om din trädgård med utgångspunkt från den tidsepok den präglas av och på så vis kan du bevara tidstypiska stildrag. Kanelros Rosa majalis, Ammarnäs. Foto: Reginald Schultz Smörboll Trollius europaeus. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum Kungsljus Verbascum thapsus. Foto: Reginald Schultz 1

2 2 HISTORIK Det brukar sägas att det svenska trädgårdsbruket grundades av munkar och nunnor. Genom förbindelser med andra kloster i Europa fick de tag på fröer och plantor som inte fanns i Sverige. Överskottet spreds utanför klostren tillsammans med skötselråd. Efter reformationen när många kloster lades ned fick kungen och adeln den ledande rollen som kunskapsspridare inom trädgårdsbruket. På de norrländska gårdarna fanns oftast inte mycket till trädgård före sekelskiftet Det var långt mellan gårdarna vilket gjorde det svårare att få tag på växter och i de skogrika trakterna var odlingsjorden ofta sämre. Detta var tydligare ju längre norrut man kom. Inställningen till trädgårdsodlingen hade också stor betydelse för dess genombrott i Norrland. Dåtidens trädgårdsexperter menade att norrlänningarna var rädda för nymodigheter men svårigheten att få tag på klimatanpassade växter bidrog säkert också. Det var först efter svagåren i slutet av 1800-talet och det laga skiftet då många gårdar flyttades ut från byns kärna som man började anlägga riktiga trädgårdar i Norrland. Då det inte var ovanligt att laga skiftet skedde sent innebar det att trädgårdskulturen slog igenom senare i norr än söderut. Skillnaden mellan trädgårdskulturens genombrott i kust, inland och fjällvärlden har också varit stor i Västerbotten, kanske framförallt på grund av de vitt skilda odlingsförhållandena. Prydnadsträdgårdar fanns innan trädgårdsodlingens genombrott i Norrland omkring 1920 i stort sett bara hos högre ståndspersoner som adel och präster. Eftersom de utgjorde en väldigt liten del av befolkningen var det totala antalet prydnadsträdgårdar inte stort.

3 Gran 1732 Den äldsta dokumenterade trädgården i Västerbotten är antagligen gården Gran utanför Umeå. I maj 1732 gav sig Carl von Linné ut på sin Lappländska resa. På vägen norrut passerade han Umeå där han tillbringade natten hos landshövding baron Jacob Grundel på Gran. Linné imponerades där av Grundels trädgård. På lantmäterikartan från 1735 kan man se att det på gården fanns en inhägnad kryddgård i anslutning till bostadshuset och en kålgård en bit bort från gårdsgruppen. Gran på lantmäterikarta från Avritning: Pernilla Lindström Linné berättar i sin dagbok att Grundel odlade målla, sallat, "riddarkål" (förmodligen grönkål), skörbjuggsört, krasse, pepparrot, portlak, fläder, gurka, piplök, gräslök, spenat, vinbär, tobak, potatis, äpple, päron, rättika, bondbönor och ärtor. Av prydnadsväxter fanns rosor, sommargyllen, olvon, syren, akleja och borstnejlika. Linné noterade också att potatisen ej blev större än vallmo, att vitkål inte gärna mognade så långt norrut, att rosor, äpple, päron och körsbär odlades trots att bären sällan mognade liksom att tobaken med största möda lät sig drivas till frö. Han konstaterade även att rädisor, senap, rättika och 3

4 Trädgårdsanläggning vid prästgården i Gargnäs, Sorsele. Bakom bostadshuset finns en renässansinspirerad prydnadsträdgård och intill uthuset finns köksträdgården. Ritning: Västerbottens museum skallösa ärtor var särskilt väl lämpade för det norrländska klimatet. Redan 1735 fanns en trädgårdsmästare anställd på Gran av landshövding Gabriel Gabrielsson Gyllengrip. Prästgården I Norrland där ingen adel fanns var det prästerna som fick rollen som kunskapsspridare inom trädgårdsbruket, en roll som de kom att ha under mycket lång tid. En präst som aktivt försökte sprida kunskap om trädgårdsodling i Västerbotten var kyrkoherden Pehr Högström grundade han nybygget Äppelböle strax väster om Skellefteå. Avsikten med nybygget var att inrätta nyttiga planteringar av träd som inte fanns tidigare i länet och i detta klimat, därav fick gården också sitt namn. På gården sägs det att Högström planterade Västerbottens första äppelträd. Då Linné redan tjugo år tidigare dokumenterat äppelträd på Gran, Umeå, måste detta ses som en felaktig uppgift. Att det eller de äppelträd som växte på Gran skulle vara Västerbottens första är dock inte omöjligt. Vi vet om Högström att han förutom äpple odlade både plommon och päron liksom att han planterade oxel och hassel och gjorde försök med silkesmask. Den stränga vintern 1763 frös dock 4

5 det mesta bort. Högströms kamp att få trädgårdsodlingen att slå igenom hos de västerbottniska bönderna fick inte heller någon större framgång talets statliga propaganda Vid 1800-talets mitt hade Sverige ett växande försörjningsproblem orsakat av den kraftiga befolkningsökningen. Bland vanligt folk odlade man bara samma sorters rot- och grönsaker som man gjort i århundraden samtidigt som odling av annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Statsmakterna ville öka landets självförsörjning av grönsaker, frukt och bär för att rädda landets nationalekonomi och man började därför sprida kunskap om odling till allmogen genom odlingspropaganda. Fram till 1850-talet hade kunskap om trädgårdsodling främst förmedlats till vanligt folk av prästerna. Under 1800-talet tog myndigheterna över den rollen och lade ner stor energi, t ex på att sprida trädgårdsböcker för allmogen som genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Myndigheternas insatser bidrog till att trädgårdsodlingen ökade markant under 1800-talets andra hälft, men det var framförallt i de södra delarna av landet. Den statliga propagandan var till en början inte lika framgångsrik i Norrland, bl a eftersom de odlingsråd och grönsaker som spreds inte vara anpassade till det norrländska klimatet. Möjligheterna för staten till påverkan var dessutom mindre eftersom det kunde vara långt mellan byarna. Även inställningen till trädgårdsodling spelade en stor roll för dess genombrott i Norrland. Skogen, ansåg man, skulle hållas borta från huset, och grönsaker var kreatursfoder och uppskattades inte. Det lilla behov av grönsaker som fanns tillgodosågs från landets södra delar. Mellan nådde propagandan sin höjdpunkt och synen på trädgårdsodling kom att 5

6 förändras totalt. Potatisen kom under den tiden att överta rovans roll som basföda och rotsaker började uppta stor del av kökslanden. Det började även dyka upp s k herrskapsgrönsaker som sallat, pumpor och rädisor, i allmogens köksträdgårdar. Trädgårdsodlingen kom så småningom att bli till en verklig folkrörelse, och efter missväxten 1898 började intresset för trädgårdsodling även att öka i Norrland där det då kom att uppstå trädgårdar i gynnsammare trakter. Före 1910 kunde man sällan se mer än ett blomrikt rabarberstånd på de norrländska gårdarna men mellan förändrades de norrländska byarnas utseende avsevärt genom uppkomsten av alltfler trädgårdar. Hushållningssällskapen I norrland hade hushållningssällskapens skrifter och information stor betydelse för trädgårdskulturens genombrott liksom trädgårdsföreningar som delade ut träd, buskar och plantor till allmogen. Hushållningssällskapen bildades under överinseende av Kungliga Svenska Lantbruksakademien vars uppgift var att främja trädgårdsodlingen i landet. Akademien importerade bl a frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. Västerbottens läns hushållningssällskap grundades 1814 och ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut bärbuskar och fruktträd samt spred skrifter och information om trädgårdsodling anställde sällskapet sin förste länsträdgårdsmästare som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplanteringar och trädgårdsanläggningar. Fram till sekelskiftet 1900 nyttjades hans tjänster främst av ståndspersoner medan allmogen stod frågande inför trädgårdsodlingens verkliga nytta. Framförallt kring blomsterodling fanns det många fördomar att övervinna eftersom det tedde sig som flärd och lyx. 6

7 Länsträdgårdsmästare Emil Söderling undervisar i trädgårdsodling i Boviken, Skellefteå, Foto: Anette Boström, Skellefteå museum Under 1900-talets första decennier blev trädgårdsskötseln i ännu högre grad föremål för de norrländska hushållningssällskapens uppmärksamhet och allmogen började alltmer dela intresset för trädgårdsodling. Länsträdgårdsmästarna fick besöka många byar där plantering aldrig tidigare förekommit och genom dem spreds trädgårdslitteratur vilket bidrog till att väcka intresset. Senare började man uppmuntra fruktodling alltmer genom utdelning av träd till jordbrukare på platser där länsträdgårdsmästarna ansåg så lämpligt och detta blev mycket uppskattat. Sällskapen hjälpte även till att bilda fruktodlarföreningar. Man delade dessutom ut prydnadsbuskar. Intresset för sällskapens kurser var livligt och trädgårdsbiträden kom även att anställas i inlandet som biträdde hemmansägare med utförande av planteringar var Gustaf Rosén landshövding i Västerbotten. Rosén som var mycket trädgårdsintresserad kom att påverka trädgårdskulturen i Västerbotten, dels genom att propagera för den men också genom direkta åtgärder såsom bildandet av trädgårdssällskap i alla länets kommuner. Sällskapen delade ut fröer, bärbuskar och fruktträd för att väcka intresse för odling. Detta kom kanske främst att påverka inlandet där trädgårdskulturen under fortfarande inte var särskilt spridd. 7

8 Skolträdgården i Buresjön, Sorsele, Foto: E. Hole, Västerbottens museum Skolundervisning i odlingskunskap 1842 beslutade riksdagen att införa allmän och obligatorisk folkskola i hela landet. I samband med detta stiftades även en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. I första folkskolestadgan stod att det vid varje skola borde finnas en bit mark där läraren kunde bedriva undervisning i trädgårdsskötsel och odla lite för egen del. Flera skolor anlade efter detta trädgårdar för undervisningen, år 1890 hade 65% av landets skolor någon form av trädgård. Skolträdgårdarna var inte bara ett sätt att sprida kunskap om odling och få folket att äta mer frukt och grönt, att göra alla barn till trädgårdsodlare var också det mest effektiva sätt man kunde komma på att främja deras utveckling och göra dem till ordningsamma, skönhetsälskande och ekonomiskt medvetna människor. Till skolträdgårdarna lämnade hushållningssällskapen fröer, träd, buskar och plantor. De undervisade även lärarna och lärarinnorna i trädgårdsskötsel och dessa kom att bli trädgårdsbrukets nya missionärer. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar som premie. I Skråmträsk delades t ex trädgårdsredskap och svarta vinbärsbuskar ut som pris i skolans odlartävling. 8

9 Läroplanen 1919 innehöll detaljerade instruktioner för undervisningen i skolträdgården och 1920 publicerades en samling typritningar som beskrev hur miljön kring en skola borde utformas, med bland annat köks- och blomsterträdgård, frukt- och bärodling, plantskola, skolpark och lekplats. Lärarens tjänsteträdgård blev då helt skild från skolbarnens trädgård. Från 1920 började undervisningen i trädgårdsskötsel på folkskolorna att minska trots att vikten av praktiskt lärande betonades, där skolträdgården kunde tjäna som utgångspunkt för undervisning i praktiskt taget alla ämnen. Statens järnvägar En annan viktig kunskapsspridare var Statens Järnvägar som genom att föregå med gott exempel ville upplysa allmänheten om hur man kunde smycka sin närmiljö, introducera fruktträd och köksodlingsväxter samt lära ut ordning och reda. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och var under 1900-talets första årtionden en av de internationellt mest kända företrädarna för svensk trädgårdskonst. Parken vid stationshuset i Skellefteå, Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå museum Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdi- 9

10 Blommande rabatt vid Lövlidens station, Vilhelmina. Foto: Västerbottens museum rektör, Olof Eneroth. I järnvägsparkerna planterades träd med annorlunda bladverk och växtsätt och i rabatterna sattes främst ettåriga växter. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ försöksodlingar och växtzonforskning, bl a vid en växtdepå i Boden. Till en början odlades där endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man testa mer exotiska växter som efter att de funnits lämpliga användes vid järnvägens planteringar. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för plantering i olika delar av landet utformades och detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga upprättades. Vid SJ:s stationer och i deras järnvägsparker visades nya trädgårdsmoden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Även detaljerade instruktioner för hur de anställdas hemträdgårdar skulle planteras och skötas togs fram då SJ uppmuntrade sin personal att odla både nyttoväxter och prydnadsväxter genom utdelning av plantor, bärbuskar, fruktträd, blomsterfrön och perenner. T o m 1940 hade man även försäljning av överblivna plantor. Tillgång till växtmaterial Före sekelskiftet 1900 var plantskolor och handels- 10

11 trädgårdar fortfarande ovanliga i norrland och det kunde vara svårt att få tag på fröer och plantor. Järnvägen och ångbåtarna hade visserligen gjort det lättare att skicka efter växtmaterial och att köpa fröer via katalog var inte särskilt dyrt. Bland småbrukare var det dock antagligen ovanligt att köpa eller beställa plantor och fröer. Att de ändå hade fruktträd och bärbuskar i sina trädgårdar var till stor del tack vare olika utdelningskampanjer. Vanligast var att småplantor och skott gavs bort eller byttes från person till person. På så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som blev mest spridda var de som var mest lättskötta, friska och frodiga. Man kunde även samla frön själv eller gräva upp plantor i skog och mark, s k norrlandsexoter. Växter som var vanliga att flytta in i trädgården på det viset var t ex renfana, midsommarblomster, ljung, blåklocka och prästkrage bildades Norrbottens läns trädgårdsförening som drev en fröfirma som sålde klimatanpassade sorter, via katalog och från en försöksträdgård i Luleå. Föreningens verksamhet bidrog säkert till trädgårdsodlingens ökade popularitet i Norrland där det tog tid innan det gick få tag i klimatanpassade fröer och växter. I försöksträdgården prövade man ut härdiga sorter och kunde där utvisa att trädgårdsodling var vida mer möjligt på dessa breddgrader än vad som tidigare antagits. När trädgårdsodling blev allt vanligare hos bönderna ökade efterfrågan på fröer och plantor samtidigt som sortimentet förändrades. Förekomsten av handelsträdgårdar och plantskolor blev också vanligare vilket gjorde att nya växter spreds allt snabbare. Antalet arter och sorter på marknaden har aldrig varit större än vid förra sekelskiftet och det var viktigt för försäljarna att kunna erbjuda ett brett urval vilket tydligt syns i gamla priskuranter och frökataloger. Frökatalog från Norrbottens läns trädgårdsförening Källa: Folkrörelsearkivet, Norrbottens minne Morotsfrö Nanteser från Weibulls. Foto: Västerbottens museum 11

12 Rabattrundel framför Åbacka herrgård, Strömsholm Bureå. Foto: Skellefteå museum. RESTAURERA OCH ÅTERSKAPA En gammal trädgård innehåller helt naturligt många årsringar. Planerar man att restaurera eller återskapa en trädgård kan man genom att skaffa sig kunskap om trädgårdens historia lätttare ta ställning till de frågetecken som kommer att uppstå under arbetets gång. Hur ska trädgården användas? Hur mycket tid får den ta? Restaurera Har man en gammal trädgård som stått övergiven i många år bör man börja med att dokumentera de äldre spår som finns och om möjligt ta tillvara och utveckla dessa. Detta kan innebära att den slutgiltiga trädgården blir en blandning av olika tidsperioder. Se dock inte detta som något negativt! Trädgården är en levande organism och dess årsringar måste få leva sida vid sida. I en välvårdad trädgård kan det finnas hundratals sorters växter varav många inte går att köpa idag. En vanskött trädgård kan fortfarande innehålla många gömda gamla växter och spår som kan berätta om hur den en gång sett ut om man tar sig tid att studera den. Träd och buskar är det som oftast återstår när skötseln av rabatter och gångar blivit för betungande. Rabatter kan behöva följas och kartläggas under 12

13 en hel växtsäsong för att man ska kunna ta reda på vad som finns i dem. Många växter förflyttar sig också från sina ursprungliga platser i trädgården när den överges. Vanliga överlevare är lökväxter, akleja, trädgårdsnattviol, daglilja, ormbunke och brandlilja liksom bärbuskar. Finns det äldre växter, se till att vårda dem så att de får leva vidare! Växter som förflyttat sig kan vara svåra att flytta Rester av rabattrundel vid Åbacka herrgård, Strömsholm Bureå. Foto: Annika Hallinder, Skellefteå museum. tillbaka. De kan också ha spridit sig över hela trädgården. I de flesta fall blir omplantering och nyanläggning av rabatter nödvändigt. Från vissa växter kan man ta frön och på så vis återplantera dem i rabatterna, från andra kan man ta sticklingar. Kan man skönja en tidigare planlösning bör man om möjligt fortsätta i samma stil och därigenom bibehålla helheten. Att gamla stora köksland ersätts med gräsmatta får man acceptera eftersom så stora odlingar kräver alltför mycket tid till skötsel idag. Man bör dock tänka på att gamla trädgårdar aldrig hade den typ av perfekta gräsmattor vi har idag. Gräsplaner slogs med lie någon gång per sommar. Återskapa Om alla spår efter en äldre trädgård är borta kan man återskapa en traditionell trädgård. En sådan gång är det lämpligt att välja att anlägga en träd- 13

14 gård som representerar en enda tidsperiod. Innan man påbörjar det praktiska arbetetet måste man därför bestämma vilken tid trädgården ska representera då trädgårdsmodet har förändrats med tiden och påverkat trädgårdens form och innehåll liksom anvädning. Målet bör vara en tydlig historisk utgångspunkt med karaktärsväxter från tiden. Man bör också fundera över var trädgården är belägen - på landet eller i staden, på en bondgård eller i en högreståndsdmiljö, eftersom även det är avgörande för trädgårdens historiska utseende. Detta får sedan väga mot våra moderna önskningar och användning och leda till en kompromiss. Exempel på trädgårdsmiljöer På följande sidor kan du läsa mer om exempel på olika typer av trädgårdsmiljöer; den gamla kryddgården från 1800-talet, högreståndsträdgården vid sekelskiftet 1900, lantträdgården på 1920-talet och egnahemsträdgården på 1930-talet. Trädgårdsbeskrivningarna är generella och baseras på inventeringar av äldre miljöer samt studier av gamla fotografier, litteratur och arkivmaterial såsom ritningar och frökataloger. Exemplen representerar de ideal och den situation som rådde på den västerbottniska landsbygden vid de olika tiderna men informationen går också applicera på trädgårdar i stadsmiljö från samma tidsperioder. Exemplen är tänkta som vägledning, för dig som vill återskapa en traditionell trädgård där sådan helt saknas men också för dig som vill restaurera och bygga vidare på rester eller spår efter en äldre trädgård. I exemplen ges råd och anvisningar för hur och var du kan anlägga olika rabatter och köksland och vad som växte i dessa. Det praktiska arbetet Innan man sätter igång med det praktiska arbetet 14

15 är det bra om man upprättar en skiss över trädgården. På skissen markerar man vad man återfunnit, t ex rabatter, gångar, odlingsland, bersåer m m. Är trädgården övervuxen måste man ägna de första åren åt intensiv rensning men det brukar ge god effekt efter 2-3 år. Tyvärr finns inga genvägar. Börja med att ta av frö- och blomställningar och för genast bort det avslagna. Försök sedan få upp hela rötter för att hindra vidare spridning. Helt igenväxta rabatter måste läggas om efter att kvarvarande växter grävts upp och räddats undan. Uppvuxna träd bör inte fällas utan eftertanke. Träden har stor betydelse för trädgårdens rumsbildning och det tar lång tid för nya att växa upp. Har man gamla fruktträd kan det finnas sorter som är mycket gamla och kanske unika. De kan se ut att vara i dåligt skick men fruktträd har ofta en stark livskraft och kan genom en riktig beskärning på nytt ge frukt. Självsådda träd bör dock hållas efter. När man kompletterar med nya växter bör man tänka på att välja arter som funnits i trakten traditionellt och undvika nya förädlade sorter. Det bästa sättet är att be om frön och plantor från andra gamla trädgårdar i närheten. En gammal trädgård där rönnspirea tagit över helt. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum 15

16 Liten inhägnad kryddgård vid gaveln på bostadshuset hos bonden Ivar Vikström i Avan, Byske. Foto: Herman Fahlgren, Västerbottens museum 1800-TALETS KRYDDGÅRD Vid 1800-talets slut hade de norrländska böndernas odling fortfarande många medeltida drag. Gårdarna låg tätt i de oskiftade byarna och den typiska lantgården hade byggnaderna grupperade kring en inhägnad gårdsplan använd som arbetsyta där inte mycket plats fanns över till trädgårdsodling. Kanske fanns det en liten inhägnad kryddgård vid husgaveln där man odlade kål, rovor, rot- och grönsaker, lök, ärtor, bönor samt en del örter. Odling av potatis, tobak och humle hade också börjat spridas. Kopplingen mellan odling och matkultur var stark eftersom självhushållningen dominerade - det man ville äta måste man också odla. Det var inte ovanligt att man odlade kryddväxter men man såg dem snarare som medicin än kryddor. Som smaksättning i maten användes oftast inget mer än lagringsmetoden - torkning, saltning, rökning eller syrning. Mat åts nästan aldrig färsk. Gränsen mellan vad som var grönsaker och medicinalväxter var också flytande och många växter användes både som mat och medicin. Vissa växter planterades även för sina ockulta egenskaper, t ex libbsticka, vänderot, malört, mejram, kummin, dill och timjan som odlades för att fördriva onda andar, häxor, troll och ohyra. Ett 16

17 annat exempel är det starkt magiskt laddade vårdträdet som ansågs bära gårdens lycka. Man trodde att vårdträdet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg. Det ansågs också föra olycka med sig att bryta grenar från trädet. Rönnen, som var Tors träd, var särskilt populärt som vårdträd och planterades för att åskan inte skulle slå ner på gården. I bistra tider kunde dess frukter dessutom utgöra ett nödvändigt tillskott till hushållet. Prydnadsväxter förekom sparsamt och skulle helst vara till nytta, som t ex nyponrosor eller starkt doftande blommor som lockade till sig bin. Rabarbern med sitt blomrika blomsterstånd fick ofta en framskjuten plats, t ex vid husknuten. Inhägnad kryddgård vid gaveln av en Västerbottensgård i Bissjön, Lövånger, ca Foto: Peder Lindmark, Skellefteå museum Ett exempel från Bissjön, Lövånger Peder Lindmark var en fotograf som levde och verkade i Lövånger socken i början av 1900-talet. Ett flertal av hans bilder är tagna på släktgården i Bissjön. Bilderna visar upp en tidstypisk bondgård där bostadshuset är en Västerbottensgård som ligger i vinkel med den mindre bagarstugan. Mot husets ena gavel fanns en kryddgård inhägnad av ett enkelt spjälstaket med en grind mot gårdsplanen. I kryddgården fanns förutom nyttoväxter som rabarber, bärbuskar och rönn även 17

18 syrener till prydnad. Detta är intressant eftersom det visar att kryddgårdens funktion har börjat luckras upp och prydnadsväxter smyga sig in i den tidigare helt nyttobetonade miljön. Kanske hade familjen börjat få råd att köpa de grönsaker de ville äta istället för att odla dem själva och kryddgården hade då fått en delvis ny funktion. Sockerärt och bondböna. Foto: Reginald Schultz Morötter och kålrabbi. Foto: Reginald Schultz Att anlägga en kryddgård Kryddgården bör placeras i ett traditionellt läge, vid husgaveln eller t ex i närheten av befintliga bärbuskar. Börja med att avgränsa ett område, anpassat efter hur mycket som avses odlas. Området inhägnas med ett traditionellt spjälstaket i trä. Matjordsdjupet ska vara 50 cm eller mer. Ju tjockare matjord desto varmare jord och bättre odlingsmöjligheter. För att få lagret tjockare kan man efterhand blanda i kompostjord eller tillföra matjord. Kryddgården delas in i rektangulära kvarter med trampade jordgångar mellan. Kvarterens storlek anpassas efter odlingen. För kryddgården bör skiftesbruk användas då olika växter utnyttjar jorden olika. Genom att skifta sorterna får man friskare plantor och jorden utarmas inte. Landen delas in i tre skiften där endast ett skifte gödslas varje år på hösten medan de andra tillförs kompostjord vår eller höst. På det nygödslade skiftet odlas bladväxter som kål, spenat, sallat, lök och purjolök. På det skifte som gödslats ett år tidigare odlas rotfrukter som rödbetor, morötter, palsternacka och potatis. På det skifte som gödslats två år tidigare odlas frön som ärtor och bönor. Skiftena byter plats varje år. Kryddväxter kan odlas i ett eget land eller ingå i skiftesbruket, då främst ettåriga kryddor vilka odlas på skifte 2. Tvååriga kryddor odlas i två land med nysådda plantor i det ena och fjolårsplantor som ger skörd i det andra landet. 18

19 Förslag till kryddgård Skifte 1 Bladväxter Skifte 2 Rotfrukter Skifte 3 Frön Kryddland Vitkål Rödbeta Bondbönor Tobak Spenat Morot Sockerärtor Humle Huvud- och bindsallat Palsternacka Spritärtor Vänderot Purjolök och gräslök Potatis Libbsticka Majrova Malört Mejram Kummin Dill Timjan 19

20 Skogsinspektör Olof Wejdmarks hustru Selmas trädgård vid Elfsbacka i Granö, Vindeln Foto: Olof Wejdmark Johansson, Västerbottens museum SEKELSKIFTETS BORGARTRÄD- GÅRD Vid slutet av 1800-talet var en välskött trädgård ett slags statussymbol. Borgarträdgårdarna gick i den så kallade tyska stilen och efterliknade 1800-talets stadsparker med öppna gräsplaner kantade av vindlande grusgångar, dekorerade med rabatter, statyer, urnor och exotiska växter. På den västerbottniska landsbygden bodde flera familjer som inte tillhörde bondeståndet men inte heller riktigt var borgare. Det kunde handla om skogsinspektörer, faktorer vid sågverk, grosshandlare eller andra personer med ett yrke som gav dem status och möjlighet att anställa tjänstefolk som bl a kunde sköta en trädgård åt dem. Dessa familjer anlade herrgårdsliknande villor i byarna på landsbygden, placerade i parkliknande trädgårdsmiljöer i samma stil som städernas borgarträdgårdar. Denna typ av statusträdgård hade en stramare indelning än böndernas och var framförallt ett rum för nöje och umgänge. Trädgården var familjens finrum ute och skulle beskådas från promenader på gångarna. Att promenera var en av få möjligheter att få motion inte 20

21 minst för damerna. Grusgångarna kunde kantas av vitmålade stenar eller stora vita snäckor och upplevelser skapades i form av vackra vyer och lusthus. Medvetet planerade buskage av syren, spirea, ros, doftschersmin och snöbär användes för att skapa rum. Buskar och träd planterades i grupper för att ge en omväxling mellan öppet och slutet. Alléer förekom i både enkla, dubbla och flerdubbla led och gården kunde omslutas av en trädskärm, vilket skyddade mot vinden och bidrog till rumskänslan. Solitära träd och buskar med speciellt utseende, t ex flik- eller brokbladiga träd som tysklönn, planterades i gräsmattan. Prydnadsträd som tall, björk eller rönn var också populära. Sittplatser, gärna i form av bersåer, där man kunde sitta och läsa, konversera, dricka kaffe eller bjuda på punsch och godsaker var viktiga. Bersån var formad som en cirkel med öppning eller som en fyrkant med tre täckta sidor. Öppningen var aldrig vänd mot söder och solen. Bersån klipptes på en sådan höjd att man då man satt ner befann sig helt inom det gröna rummet. Då man stod upp kunde man precis se ut över bersån. Arne Forsberg framför en tysklönn i föräldrarnas trädgård i Burträsk, Foto: Maria Forsberg, Skellefteå museum Kaffepaus i rönnbersån, Granö, Vindeln Foto: Olof Wejdmark Johansson, Västerbottens museum Även för de högre stånden var nyttoodling nödvändigt för att kunna äta och bjuda ståndsmässigt. 21

22 Fruktträd kunde placeras på gräsmattorna om de ansågs ha tillräckligt skönhetsvärde, men annars lades nyttoodlingen lite i skymundan. I drivbänkar drev man under våren upp tidiga grönsaker och kålväxter, förutom utplanteringsväxter. Drivbänkarna användes ofta för flera skördar. Den första skörden kunde innehålla grönsaker som rädisor, sallat, spenat, kål, purjolök och dill medan gurka och melon ofta odlades som andra skörd. Apotekarhustru Sigrid Bernstam vid drivbänken, apotekargården, Burträsk Foto: Maria Forsberg, Skellefteå museum Köksträdgård vid Åströmska gården, Vindeln. Foto: Västerbottens museum Stenparti Under 1800-talets senare hälft började stenpartiet komma på modet i den svenska borgarträdgårdarna. Tanken var ursprungligen att efterlikna konstgjorda fjällpartier och som växtmaterial användes då främst alp- och fjällväxter. Ändamålet var också att ha en plats för växter som inte skulle trivas eller komma till sin rätt i en vanlig rabbat. I mindre trädgårdar blev stenpartiet ofta bara en liten jordkulle på plan mark, dekorerad med stenar. Stenarna i partiet skulle vara naturligt runda eller skiktade. Sprängsten användes inte. Stenarna placerades oregelbundet för att efterlikna naturen. Jord och perenner med vildkaraktär tillfördes i naturliga sprickor. Som kuliss till stenpartiet användes ofta barrträd. Växter som gärna planterades i stenpartiet och rekommenderades för Norrland var t ex alpaster, fagertrav, fjädernejlika, fjällglim, fjälltrav, karpaterklocka, taklök, vit fetknopp, 22

23 gullbräcka, penningblad, hasselört, myskmadra, skuggbräcka, fjällsippa, guldazalea, tibast och tok. Tre kvinnor poserande i stenparti i läkarträdgården, Burträsk, Foto: Maria Forsberg, Skellefteå museum Rabattrundeln Praktfulla runda eller ovala, något välvda och tydligt avgränsade blomsterrabatter låg utlagda som mönstrade mattor, utskurna direkt i gräsplanerna eller i en grusplan. Ytan där rabatten låg var plan och överskådlig för att framhäva planteringen. Rabattrundel hos riksdagsman och folkskollärare Werner Bäckström, Bjurholm, Foto: Stellan Rosén, Västerbottens museum Speciellt populära i slutet av 1800-talet blev de s k tapetgrupperna. Mönstret kunde vara t ex monogram och kunde bytas ut flera gånger per säsong. I mitten fanns gärna ett blickfång, en s k paradör, t ex en exotisk växt, uppstammad ros, staty, urna eller spegelkula på en pelare, en springbrunn eller på 1900-talet en flaggstång. Exotiska växter som palmer förvarades inomhus på vintern och ställdes ut i trädgården på sommaren tillsammans med pelargoner och andra krukväxter. 23

24 Två kvinnor vid en rabattrundel med en exotisk växt i en urna som paradör. Läkargården, Burträsk Foto: Maria Forsberg, Skellefteå museum Rundeln var en skrytrabatt som skulle imponera på besökare. I den odlades en del perenner och rosor, men framförallt nya exotiska utplanteringsväxter som pelargon, fuchsia, lobelia, verbena och dahlia samt suckulenta bladväxter i intrikata mönster. Fördelen med bladväxterna var att de höll sig bättre än utplanteringsväxterna. Vill man anlägga en ny blomsterrundel bör man placera den i ett traditionellt läge, t ex på gårdsplanen vid husets entré eller som en inlagd rabatt i gräsmattan. Lägre växter planteras i rabattens framkant och högre längre in. Rundeln kan innehålla perenner, ett- och tvååringar och krukväxter. Det kan vara en blandad rabatt som blommar från vår till höst, en rabatt med enbart utplanteringsväxter, en perennrabatt eller en rabatt som enbart består av en art men i flera sorter. Rabatter med utplanteringsväxter kunde byta karaktär under säsongen. Man kunde ha en vår-, en sommar- och en höstuppsättning. Vårlökar kunde planteras som kantväxter men då i kombination med en senare blommande växt som kunde ta över när lökarna blommat ut och vissnat ner. Blommorna bör gå i klara färger, gärna med kontrastverkan som gult-blått. Tänk även på att rabatten ska blomma under hela säsongen så att man 24

25 Förslag till rabattrundel med utplanteringsväxter i blandade färger och paradör (1) Växtlista: Art Blomn.tid Färg Höjd (cm) ca 2. Romersk riddarporre Juni-aug Rosa 100 (Consolida ajacis) 3. Praktmalva Juli-sept Rosa 100 (Malope grandiflora) 4. Sömntuta Juli-sept Gul (Escholtzia californica) 5. Praktvädd Juli-sept Mörkröd 80 (Scabiosa atropurpurea) 6. Lejongap, låg Juli-sept Vit (Antirrhinum majus) 7. Pärlhyacint Maj-juni Blå 20 (Muscari botryiodes) Om man vill ha en rabattrundel i enhetlig färg kan växterna bytas ut enligt följande för en blålila-rosa ton: 2. Doftlupin Lupinus mutabilis, 3. Pionvallmo Papaver paeoniflorum, 4. Blåmåra Asperula orientalis, 5. Klotamarant Gomphrena globosa, 6. Fjärilsclarkia Clarkia concinna och 7. Praktportlak Portulaca grandiflora, eller mot följande växter för en röd-gul-orange ton: 2. Eldblomma Alonsoa warscewiczii, 3. Rödklint Centaurea atropurpurea, 4. Ringblomma Calendula officinalis, 5. Stor tagetes Tagetes erecta, 6. Sömntuta Escholtzia californica och 7. Husarknappar Sanvitalia procumbens 25

26 Grusgångar och ett flertal rabattrundlar, kantade med vita snäckor, Elfsvik Lycksele. Foto: Västerbottens museum Växter sålda i Västerbotten vid sekelskiftet 1900: Sommaradonis A. aestivalis Stockros Alcea rosea Blåmåra Asperula orientalis Toffelblomma Calceolaria x herbeohybrida Ringblomma Calendula officinalis Nejlikglim Eudianthe coelirosa Roseniberis Iberis umbellata Blomman för dagen Ipomoea bicolor Lövkoja Mathiola incana Underblomma Mirabilis jalapa Kärleksblomster Nemophila maculata Jungfrun i det gröna Nigella damascena Klippnejlika Petrorhagia saxifraga Luktreseda Reseda odorata Silversalvia Salvia argentea Praktvädd Scabiosa atropurprea Mariatistel Silybum marianum Indiankrasse Tropaeolum majus Jättemajs Zea caragua Akleja Aquilegia vulgaris Borstnejlika Dianthus barbatus Fingerborgsblomma Digitalis purpurea Femfingerört Potentilla argentea Lammöron Stachys byzantina Hornviol Viola cornuta väljer blommor som avlöser varandra i blomning. Ett exempel från läkargården, Burträsk I Burträsk bodde makarna Maria och Konrad Forsberg. Konrad var läkare och paret hyrde en gård i Burträsk av handelsmannen Zackarias Burlin som råkat på obestånd. "Maja" var intresserad av fotografering och många är de bilder hon tagit i parets trädgård som liksom bostadshuset var från 1800-talets senare hälft och följde den tidens modeströmningar. På husets baksida, i en södersluttning, fanns vindlande grusgångar, en syrenberså, rabatter längs med husgrunden, ett stenparti, mindre prydnadsträd med intressanta bladverk och en rabattrundel med suckulenta bladväxter och en urna med en exotisk växt på en pelare som paradör. Trädgården omgavs på tre sidor av högvuxna lövoch barrträd och på en sida av en tätvuxen häck som skapade ett skyddat rum, fritt från insikt. 26

27 Plan över hur läkargården i Burträsk kan ha sett ut, återskapad utifrån äldre fotografier med tidstypiska inslag. 27

28 1920-TALETS LANTTRÄDGÅRD Lantträdgårdarna som anlades i början av 1900-talet präglades av en ökad tillgång på växter och en växande kunskap om odling. Det fanns gott om trädgårdsböcker och -tidskrifter. Trädgården kunde t o m planeras och anläggas professionellt av hushållningssällskapets länsträdgårdsmästare. Vid de norrländska lantgårdarna var trädgården ändå förhållandevis enkel i sin utformning. Vasatidens symmetriska renässansträdgård var förebild för trädgårdens form medan dess uppdelning i köksträdgård och prydnadsträdgård följde den medeltida klosterstilen som levde kvar i oförändrad form mycket länge hos allmogen tack vare dess praktiska synpunkt. I regel var trädgården inhägnad med häck eller staket för att stänga djuren ute. Trädgården användes främst till odling av rotfrukter, kål och en del grönsaker i en köksdel som var större tilltagen än prydnadsträdgården eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Men man hade också estetiska utgångspunkter som symmetri och indelning med kvarter och gångar. Det var även vanligt att plantera alléträd, t ex vid en speciell händelse som ett barns födelse. Köksavdelningen Köksodlingen var vanligtvis enkel med en strängt symmetrisk form och ganska få inslag. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol. Drivbänkar användes för att locka fram snabbare växtlighet och värmdes upp med hästgödsel. I bänkarna odlades t ex gurka och "kärleksäpplen" (tomater). Köksträdgårdens plan var kvadratisk eller rektangulär och delades in i kvarter som i sin tur delades upp i avlånga odlingssängar med trampade jord- eller sandgångar mellan sig. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, 28

29 Förslag till en västerbottnisk lantträdgård av länsträdgårdsmästare Emil Söderling Bearbetad av Anders Glassel, WSP, Trädgården har en liten prydnadsdel framför bostadshuset i anslutning till gårdens entré med häggberså, klätterväxter och prydnadsbuskar. I utkanten av trädgården ligger köksodlingarna som upptar dubbelt så mycket plats som prydnadsdelen. 29

30 Skörd i köksträdgården hos änkefru Augusta Lindfors, Vindeln. Foto: Västerbottens museum ärtor, kryddväxter som isop eller blommor. I kvarteren odlades grönsaker, örter och kryddor. Grönsakssortimentet var som störst i Sverige vid 1800-talets mitt. Frukt och grönsaker som ansågs vara rikemansmat odlades dock inte av allmogen. Några växter som odlades vid nästan varje hem omkring 1900 var bondbönor, blomkål, vitkål, kålrot, morot, palsternacka, majrova, kålrabbi, rödbeta, spenat, mangold, lök, dill, palsternacka, persilja, potatis, sockerärtor, märgärtor och spritärtor. Många odlade dessutom tobak och humle. En avdelning för bärbuskar och rabarber var vanligt. Vinbärs- och krusbärsbuskar hade de flesta och även hallon och nyponrosor var vanligt. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha jordgubbar, hallon och smultron. Hallon planterades ofta en bit bort från det övriga kökslandet p g a sina rotskott. Sura bär som röda vinbär började odlas mer allmänt vid slutet av 1800-talet när inhemskt socker började produceras och därmed blev billigare. Före det förekom främst söta krusbär, s k stickelbär, för att göra sylt och saft. Intresset för att odla fruktträd var länge svagt eftersom det tog så många år innan de bar frukt, och i norra Norrland fanns vid 1900-talets början fortfarande ett begränsat antal äppelsorter att välja bland. För norra Sverige rekommenderades därför 30

31 att fruktodling fick stå tillbaka för bärbuskar och köksväxter. För att uppnå den lummighet som fruktträden i annat fall skulle ha gett trädgården rekommenderade man att oömma prydnadsträd och buskar istället planterades. Familjen Lindqvist vid sitt nyplanterade fruktträd i Boviken, Skellefteå Foto: Anette Boström, Skellefteå museum Äppelträd av härdiga sorter kunde dock med fördel planteras på platser med passande jordmån och skyddade för storm. Hade man flera fruktträd placerades de i en egen avdelning så att de inte stal ljus och näring från köksväxterna. Träden kunde också planteras på en plats där jorden hölls öppen i sin helhet eller användes för odling av t ex jordgubbar, potatis, grönsaker eller grönfoder. Ibland sattes fruktträd även mellan bärbuskarna. I början av 1900-talet började fruktträden även planteras i gräsmattan. Runt varje träd hölls jorden då öppen, ungefär så vitt som kronan. Vid plantering av äppelträd rekommenderades att man planterade några enstaka sorter av vinterfrukt för att vinna jämnare skördar. Plantering i norra Sverige skulle helst ske på våren så snart jorden var lämplig att bearbeta och inte senare än när knopparna börjat öppna sig. Höstplantering kunde ske september-oktober. Några körsbärssorter kunde också odlas i Norrland. Surkörsbären var i allmänhet lika härdiga 31

32 Flicka vid spaljerat fruktträd, Agnäs, Bjurholm. Foto: Birger Lundberg, Västerbottens museum Rabatt med prydnadsblommor hos August Nilsson, Överklinten Foto: Sigvard Lindquist, Västerbottens museum som äppelträden, särskilt de vanliga bruna. Om spaljering skedde mot en södervägg kunde man även odla päron och plommon som normalt inte var härdiga i Norrland. Beskärning av fruktträd rekommenderades endast i undantagsfall i Norrland då träden hade svårt att läka där. Med tiden blev odlingarna allt mer varierade och tidigare rikemansmat som sallad och rädisor blev vanligare. Allt mer frukt och bär odlades också, både för egen användning och som ett sätt att få extra inkomst. Vill man återskapa ett köksland är det bra att lokalisera var ett sådant tidigare legat. Där kan nämligen finnas fin matjord som är ett resultat av flera års vård. Matjordsdjupet är normalt annars inget problem i gamla trädgårdar. Gamla sorters köksväxter kan köpas t ex från Runåbergs fröer och Impecta fröhandel. Prydnadsavdelningen Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare. Prydnadsträdgården anlades i anslutning till bostaden och skulle vara enkel. Den präglades av det sena 1800-talet men växterna var inhemska och anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. I Norrland rekommenderades Sibirisk ärtbuske som häckväxt liksom oxel för stormigt klimat och gran i kalla lägen. Även lövträd kunde användas till häckar. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. I Norrland var förutom syrenbersån även bersåer av karagan, rönn, hägg och rosor vanligt. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis efter- 32

33 Sortförslag till hallon- och jordgubbsland Hallon Hornet, Inflyttade skogshallon Jordgubbar Abundance, Carolina superba Sortförslag till köksträdgård Morötter Nantes, St. Valery Kålrot Gul svensk Rödbetor Egyptisk plattrund Rädisor Non plus ultra, Köpenhamns torg Sockerärtor Engelska sabelärtor, Frühe Heinrich Bondbönor Hangdown Spenat Viroflay Rödlök Portugisisk jätte-/madeira Purjolök Sommar-, Vinter- Rotselleri Erfurter Kålrabbi Wiener blå Portlak Gul, Grön Rättika Svarta runda Mangold Lukullus Palsternacka Student Sortförslag till kålland Blomkål Snowball, Erfurter Vitkål Ditmarsker, Säfstaholms Bladkål Låg grön finkrusig, Blå jättebladkål Sortförslag till potatisland Rosafolia, Harbinger Sortförslag till fleråriga köksväxter Rabarber Viktoria, Prince Albert Kronärtskocka Fransk stor violett Sortförslag till äppelträd Hyslob, Säfstaholm, Stor klar astrakan, Charlamovsky Sortförslag till vinbärsbuskar Röda Fays prolific, Körsbärsvinbär Svarta Black bangup, Ogden Vita Holländska vita Sortförslag till krusbärsbuskar Gröna Svenska ludna, Svenska släta Gula Golden drop, Tidiga gula Röda May duke, Svenska syltkrusbär 33

34 Enkel rabattrundel vid Aron Häggbloms gård, Bureå Foto: Maja Åström, Skellefteå museum som de inte passade klimatet. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen. Grusgångar anlades bara där de absolut behövdes eftersom de vara dyra att anlägga och underhålla. Köpta trädgårdsmöbler var länge något exklusivt men började bli vanligt i början av 1900-talet. Prydnadsväxter odlade i Västerbotten: Äkta stormhatt Aconitum napellus Akleja Aquilegia vulgaris Toppklocka Campanula glomerata Borstnejlika Dianthus barbatus Löjtnantshjärta Lamprocapnos spectabilis Brandlilja Lilium bulbiferum Krollilja Lilium martagon Kanelros Rosa majalis Humle Humulus lupus Rönnspirea Sorbaria sorbifolia Björkspirea Spiraea betulifolia Syren Syringa vulgaris Mullbänken Mullbänken var en tidig och enkel form av rabatt vid husväggen där prydnadsväxter kunde odlas. Jord skottades upp utmed husets fot som skydd mot golvdrag och där sattes blommor. Rabattrundlar av den typ som fanns hos de högre stånden kunde även förekomma i enklare varianter. Vanliga växter i mullbänken var t ex liljor, pion, riddarsporre, lupin, gullris, malva, stormhatt, rudbeckia och akleja. Ofta fanns också några anspråkslösa rosor och kryddväxter som till exempel lavendel, åbrodd och salvia. Mullbänken växte ofta fram efter hand som man fick tag på plantor som sattes efter ägarens förmåga, tycke och smak. Det fanns inga regler som sade att höga växter skulle vara längst bak eller låga längst fram. Inte heller tog man hänsyn till när blomningstid eller färg. 34

35 Mullbänk i Arvid Johanssons trädgård på Grubbe, Umeå. Foto: Västerbottens museum Rekommenderade prydnadsväxter: När man återskapar en mullbänk bör man tänka på att bara plantera perenner som klarar sig utan vattning så att man inte vattnar huset också när man vattnar blommorna! Tanken är att blommorna ska suga fukt under huset och de blir på så vis även en naturlig form av dränering. Rabatten kan kantas av natur- eller tegelstenar eller bara av en kantväxt. Var beredd på att vissa växter kan bre ut sig ordentligt och behöva hållas efter så att de inte slår ut de andra blommorna i rabatten. Ett exempel från Bygdeträsk Hemmansägaren Karl Norlin, Bygdeträsk, utvandrade i sin ungdom till Amerika och bodde där i ett tiotal år. När han återvänt till byn i slutet av 1920-talet lät han tillsammans med hushållningssällskapets länsträdgårdsmästare anlägga en trädgård som skulle påminna honom om Kalifornien. Trädgården omgärdades av karagan- och rönnhäckar och i den fanns tretton äppelträd, två körsbärsträd, femton vinbärsbuskar, fem krusbärsbuskar, två lönnar, ett paradisäppleträd, tolv prydnadsbuskar, några syrener samt en syrenberså. Diverse köksväxter odlades men framförallt vitkål. I trädgården anlades även en springvattenledning. Strandlysing Lysimachia vulgaris Höstrudbeckia R. laciniata Kaprifol Lonicera caprifolium Häggmispel Amelanchier spicata Korallkornell Cornus alba sibirica Hassel Corylus avellana Skafthagtorn Crataegus coccinea Benved Euonymus europaeus Brakved Frangula alnus Alpgullregn Laburnum alpinum Blåtry Lonicera coerulea Rosentry Lonicera tatarica Skogstry Lonicera xylosteum Doftschersmin Philadelphus coronarius Smällspirea Physocarpus opulifolius Tok Potentilla fruticosa Getapel Rhamnus catarica Måbär Ribes alpinum Gullrips Ribes aureum Stenros Rosa canina Centifolieros Rosa centifolia Daggros Rosa glauca Fläder Sambucus nigra Druvfläder Sambucus racemosa Snöbär Symphoricarpos albus Parksyren Syringa x chinensis Ungersk syren S. josicaea Parkolvon Viburnum lantana Olvon Viburnum opulus 35

36 36 Förslag till perennplantering i mullbänk vid husvägg Växtlista: Art Blomfärg Höjd (cm) ca 1. Äkta stormhatt (Acontium napellus) Mörkblå Åbrodd (Artemisia abrotanum) Blommar sällan Blågull (Plemonium caeruleum) Blå Stor riddarsporre (Delph. elatum) Blå Libbsticka (Levisticum officinale) Gulgrön Luktpion (Paeonia lactiflora) Rosa Akleja (Aquilegia vulgaris) Blå Brandlilja (Lilium bulbiferum) Rödgul Krollilja (Lilium martagon) Rödvioletta Löjtnantshjärta (Lampr. spectabilis) Rosa Kanelros (Rosa majalis) Rosa Toppklocka (Campanula glomerata) Blåviolett Borstnejlika (Dianthus barbatus) Röd Praktlysing (Lysimachia punctata) Gul Gemsrot (Doronicum orientale) Gul 30-70

37 1930-TALETS EGNAHEMSTRÄD- GÅRD Med det industriella genombrottet började små egnahem byggas i städernas utkanter och på landsbygden. I inlandet byggdes även många s k arbetarsmåbruk som ett resultat av statligt stöd till kolonisation. Staten gynnade byggandet genom förmånliga lån, i Västerbotten förmedlade av hushållningssällskapet som även tillhandahöll ritningar till bostadshus, uthus och trädgårdar. Lånen var främst riktade till arbetare, småbönder och mindre bemedlade. Man ville att de skulle få bättre levnadsförhållanden genom att äga sitt hus men man ville också behålla landsbygdens befolkning och stoppa utvandringen av arbetskraft. En annan orsak var att staten ville gynna uppodlingen av åkermark och därför var småbönder och lantarbetare en viktig målgrupp. Ett annat mål med egnahemmen var att göra landet självförsörjande och egnahemsträdgården skulle därför i första hand användas till odling. Odlandet framställdes som nyttigt för såväl kropp som själ men sågs framförallt som ett viktigt tillskott till hushållets ekonomi och trädgården dominerades därför av rotfrukter, bärbuskar och grönsaker. Under 1900-talets första hälft utgavs en mängd mönsterböcker med typritningar för egnahem och i dessa böcker fanns ofta även förslag på hur en egnahemsträdgård kunde anläggas. En enkel, nyttig och praktisk trädgård, ca 1/4-1/2 hektar stor, rekommenderades för ett mindre hemman. Genom att en del av böckerna fick stor spridning kom flertalet egnahem att få likartad utformning. Idealet var den lilla röda stugan med vita knutar, en rabattkantad gång upp till huvudentrén, blommor runt huset och klätterväxter på verandan. 37