Kamera&Bild Nr 8. hon dokumenterar. 86 Reportage, Fotograf i Indien

Transkript

1 hon dokumenterar 86 Reportage, Fotograf i Indien

2 Slummen Som många andra kom Anuja Gupta till Bombay för att förverkliga en dröm. Men skillnaden mot de cirka tusen personer som dagligen flyttar till den indiska mångmiljonstaden är att Anujas dröm vare sig handlar om att bli rik eller berömd hon vill bli dokumentärfotograf. Det i ett land där fotografyrket har låg status och där kvinnorna i yrket är få. text foto Nathan Grossman Anuja Gupta Stanken av Sopor ligger tung i morgonluften i utkanten av Dharavi, mer känd som»slumdogslummen«. Ett område med nästan en miljon invånare fast till ytan inte större än stadsdelen Norrmalm i Stockholm. Längs vägen sitter folk på huk och gör sina morgonbestyr. Toalett och rinnande vatten finns inte i plåtskjulen. Soporna bränns och luften i Dharavi är nästan alltid beslöjad av rök. Vid en sophög nära elden står Anuja Gupta, 25 år, med båda fötterna djupt ner i bråte. Hon rör sig smidigt upp för sophögarna när hon får syn på mig. Håll koll på var du sätter fötterna nu! Det kan bli svårt att tvätta bort skiten annars, säger hon vant. Sedan sju månader tillbaka har hon fotograferat i Dharavi varje morgon och kväll. Om det är någon som vet hur svårt det är att få bort smuts från skorna så är det Anuja. Det är lite svårt att ha koll på var man sätter fötterna när man tittar genom sökaren, säger hon med ett leende. F ö r e t t o c h ett halvt år sedan landade hon i en av världens största, och kanske galnaste, städer. Som många andra kom Anuja till Bombay för att förverkliga sin dröm. Skillnaden mot de cirka tusen personer som varje dag flyttar in till Bombay var att Anujas dröm varken involverade viljan att bli rik eller känd, hon ville bli dokumentärfotograf. En färsk ingenjörsexamen i bioteknik lämnades kvar i Delhi för nu var fokus på något annat och labbrocken utbytt mot en enkel systemkamera. Tryggheten i medelklassfamiljen i Delhi utbytt mot ett tufft liv som frilansfotograf i en bransch med få kvinnor. Det krävs oerhört mycket passion och övertygelse för att klara sig i denna miljö och det är en egenskap som Anuja Gupta har i överflöd. Intresset för fotografi fanns redan tidigt men det var tämligen givet att hon skulle utbilda sig och få ett»ordentligt«yrke. Men hon kände, ju längre studierna pågick, att hon hamnat fel. Mina kamrater ägnade helgerna åt bioteknikprojekt, jag fotograferade på min lediga tid. Att sitta på ett labb och räkna organismer i hela mitt liv var otänkbart, säger Anuja. När hon berättade för sina föräldrar att hon skulle åka till Bombay för att testa på fotografyrket lät inte reaktionen vänta på sig. Mina föräldrar har alltid varit öppna, men att jag bara några dagar efter min examen sa att jag ville satsa på ett annat yrke gjorde dem minst sagt irriterade, säger Anuja och ler lite. > Reportage, Fotograf i Indien 87

3 bara en till två procent av alla fotografer i Bombay är kvinnor. DET ska vara en stor tuff kille som kan tackla sig fram. Anuja Gupta Man förstår att hennes beslut skapade rabalder. Fotografyrket har låg status i Indien och är inget som lockar en högutbildad indier. Att vara kvinnlig tidingsfotograf i Indien är inte heller någon dans på rosor. Anuja tror att bara en till två procent av alla fotografer i Bombay är kvinnor. Precis som i Sverige för trettio år sedan är inställningen att pressfotografen ska vara en stor tuff kille som kan tackla sig fram i folkhopar och på presskonferenser. Och visst är det fysiskt jobb. På de större pressträffarna kan det vara närmare 30 stillbildsfotografer och nästan lika många videofotografer. Alla med rejält vassa armbågar. Anuja som är rätt liten till växten får använda mer list än styrka för att komma hem med några bra bilder. Som tjej är det också svårt att röra sig i vissa områden inte minst kvällar och nätter. Många män här är så oerhört påträngande. Det är en gigantisk nackdel då jag som fotograf måste kunna röra mig fritt dygnet runt överallt. Jag kan inte säga till en redaktör att jag inte vill plåta på nätterna för att jag kan bli attackerad. Då får man inga jobb, påpekar Anuja. Ett annat problem är de grupperingar som finns i presskåren. Många jobbar som frilansare och säljer enstaka bilder. Det är alltid ett race om att ta sig snabbast till olika händelser. Inte helt lätt i en stad med kronisk trafikinfarkt och underdimensionerad kollektivtrafik. Killarna hjälper varandra genom att tipsa sina kompisar om de ser något. Det gör att de ofta får de bästa nyhets- och kändisbilderna. De kvinnliga fotograferna söker sig i stället till mode och feature där det inte spelar någon roll vem som är snabbast och starkast utan där det i stället gäller att vara väldigt säker på det stilistiska. Du ska veta att nästan inga av fotograferna här i Bombay har någon utbildning i fotografi. Precis som jag har man köpt en kamera och lärt sig själv. Det gör att få behärskar olika tekniker, komposition och ljussättning. Själv lärde hon sig grunderna som assistent åt en studiofotograf. Nu har Anuja arbetat som pressfotograf i ungefär två år. De flesta uppdragen får hon av Bombay Times, en tidning som kommer med Times of India och som fokuserar på Bollywood. När Anuja jobbar som mest har hon tre uppdrag per dag. Oftast får jag åka ut till en presskonferens eller en fest och plåta kändisar. Bollywood är enormt och folks intresse är omättligt. Det är helt enkelt där pengarna finns, men det blir inte särskilt intressanta bilder. Betalningen är inte heller den bästa. Frilansuppdragen ger ungefär 150 rupies (23 kr) per publicerad bild. Ibland åker man ut på en fest och plåtar och har tio bilder med i tidningen, då är det helt ok. Men det händer också att jag plåtar en hel natt och sen publiceras bara en bild på den största stjärnan. Med den timlönen tjänar jag lika mycket som de jag fotograferar i slummen. Men det var som sagt inte för att fotografera skor eller kändisar > 88 Reportage, Fotograf i Indien

4

5 som Anuja sökte sig till Bombay. Hennes passion är dokumentärfotografin och det är därför hon dag efter dag går runt i Dharavi. Det här är ett område som inte lämnar någon oberörd men de flesta besöker inte Dharavi mer än en gång det brukar räcka. Det är ju inte precis en stadsdel dit man åker en söndag för att njuta av atmosfären. Hennes intresse för slummen delas av andra tidningsmänniskor i Bombay och ett dokumentärprojekt pågår som engagerar ytterligare fem fotografer, tre journalister, en konstnär och två grafiker. Planen är att fortsätta fotografera, skriva och rita tills Dharavi inte längre finns. Marken är oerhört värdefull och det är bara en tidsfråga innan slummen är borta och ersatt med höghus för medelklassen. Dokumentärgruppen planerar att då sammanställa en encyklopedi om området. Vi rör oss djupare in i Dharavi för att träffa en kvinna som Anuja har följt i flera månader och som precis har fött ett barn. Med vana steg tar sig Anuja fram längs de smala gränderna. Det som för många ser ut som ett spindelnät av små gator är Anujas andra hem. Det var till och med nära att Anuja flyttade in i slummen när hon inte kom överens med släktingen hon bor hos. Några barn känner igen Anuja och springer fram för att hälsa. De klänger och ropar att de vill bli fotograferade. Anuja schasar bort barnen och går upp i ett av de små skjulen där kvinnan med det nyfödda barnet bor. Efter att ha hälsat sätter hon sig på knä bredvid mamman och barnet. Hon tar upp barnet och vaggar det i famnen. Kameran lägger hon på marken och jag börjar förstå hur Anuja jobbar. Kontakt först. Bild sedan. I nästan en timme sitter vi hopträngda och Anuja pratar konstant med mamman. Efteråt frågar jag vad det var hon frågade. Anuja förklarar att hon försöker att förstå situationen som dessa människor lever i. Jag brukar fråga vad de åt till middag, vad de jobbar med och annat småprat. Jag vill vara mer än bara fotografen. Jag vill bli en liten del av deras liv för de jag fotograferar är ju en så stor del av mitt. Och jag försöker hela tiden komma nära folk för att se saker och ting som de är och inte bara hur de ser ut. Det är rätt många så kallade dokumentära bilder som tas bara för att det blir en bra bild inte för att de ger någon sann bild av verkligheten. Det är därför som Anuja senare på kvällen ska tillbaka till Dharavi, och nästa morgon och kväll. Anuja Gupta Född Bor Bombay i Indien. Gör Frilansfotograf sen två år tillbaka. Utrustning Nikon D90 samt objektiven /3,5-5,6 VR och 35mm/1,8. Utbildning Ingenjörsexamen i bioteknik. Ingen fotoutbildning. Inspiration James Nachtwey, Nan Goldin kollegan Sudharak Olwe. Foto: Nathan grossman 90 Reportage, Fotograf i Indien