3. Del 2: Förvaltning (Åtgärdsprogram)

Transkript

1 3. Del 2: Förvaltning (Åtgärdsprogram) 3.1. Vision för området Visionen för BSPA Höga Kusten lyder: Höga Kusten -Friskt hav med levande skärgård Visionen har beslutats av styrgruppen för BSPA Höga Kusten. Ett friskt hav är starkt förknippat med livskraftiga bestånd av växter och djur samt välmående ekosystem i balans. En levande skärgård innebär en levande miljö för oss människor med boende, turism, infrastruktur m.m Naturvärden i området Höga Kusten har stora naturvärden, såväl över som under ytan. Den stora landhöjningen i området bidrar till en mångfald av biotoper och arter. Här finns havsvikar som håller på att grundas upp och snöras av från det utanförliggande havet, nybildade sjöar av forna havsvikar och nya vikar som bildas allteftersom. Till dessa olika stadier finns en rad olika arter kopplade. Östersjön har gått igenom dramatiska förändringar efter den senaste nedisningen med övergångar från marina system till sötvatten och brackvatten. Under de senaste 7000 åren har dock ekosystemen varit mer stabila. De inrättade systemen är sammansatta av en mycket speciell och vetenskapligt intressant blandning av marina-, sötvatten-, och brackvattenarter. Flera av Östersjöns arter är marina relikter från tidigare perioder när havet varit förenat med Atlanten. En del av dessa relikter finns även i sjöar som på grund av landhöjningen isolerats från havet. Landhöjningens effekter avspeglas således även i det marina livet och sjösystemen i Höga Kusten. Den speciella topografin innebär att det inom ett avgränsat område finns flera olika naturtyper, allt från grunda havsvikar till öppna fjärdar och stora vattendjup. Vattnet är dessutom förhållandevis rent. Den förening av naturgeografiska drag som kännetecknar Östersjön och Höga Kusten innebär globalt sett unika förutsättningar för det marina livet. Det är viktigt att poängtera att det många gånger finns en stark koppling mellan olika naturtyper. Det finns fiskar som är beroende av såväl sötvatten som hav, t.ex. havsöring och flodnejonöga. Det finns även en stark koppling mellan havet och stranden, dvs. områden med höga naturvärden på stranden har också många gånger höga naturvärden i havet, och tvärtom. Dessa miljöer bör således ses som en enhet, vilka styr och påverkar varandra i hög grad. Många olika fåglar lever i området, såväl kustnära som ute på de yttre skären. 126

2 I aktionsplanen för Östersjön som samtliga länder kring Östersjön skrivit under är följande mål satta för biodiversiteten i Östersjön: Naturliga marina samt kustlandskap Välmående och balanserade växt- och djursamhällen Livskraftiga (viable hur översätta?) populationer av arter Samtliga mål skall vara uppnådda till år För att lyckas med detta är det viktigt att samtliga länder bidrar. Nedan följer en prensetation av läget för olika naturvärden i BSPA Höga Kusten. För att underlätta beskrivningen så har vi delat in naturvärdena enligt nedan. Definitionen har gjorts tillsammans med temagrupp naturvård samt i samråd med expertis i området. De naturvärden som har definierats inom området är: Djupa marina ekosystem (>6m) Grunda marina ekosystem ( 6m) Stränder Fåglar med havsanknytning Sötvattensekosystem Terrestra ekosystem (innanför stranden) Terrestra ekosystem beskrivs endast översiktligt och tas ej upp under indikatorer, mål och åtgärder. Detta eftersom fokus för denna plan är havet samt det som påverkar havet Djupa ekosystem (>6m) Av områdets totala havsyta är hela 94 % djupare än 6m. Avgränsningen för djupa ekosystem har vi här satt till djupare än 6 m, vilket omfattar såväl den djupa botten som den fria vattenmassan ovanför. Djupa ekosystemens flora Hur djupt växter i havet kan förekomma avgörs av hur ljusförhållandena i vattnet är, detta eftersom växterna är beroende av ljus för sin fotosyntes. Om vattnet är grumligt så kan mindre solljus tränga ner genom vattnet och växterna tvingas växa närmare ytan. Ett klart vatten där solljuset kan nå ner långt får också en stor djuputbredning av alger. Algerna i sin tur lockar till sig allehanda djur. När stora långlivade algarter som tång ersätts av kortlivade, fintrådiga alger eller när växtdjupet kryper närmare ytan, kan man anta att vattenkvaliteten i området har försämrats. Detta är allvarligt om det uppstår eftersom dessa miljöer har stort ekologiskt värde som uppväxtplats och skafferi för många djurarter, t.ex. fiskar. I Höga Kusten är vattnet förhållandevis klart, speciellt i de yttre delarna. Här växer alger ner till stora djup. I de yttre delarna förekommer t ex blåstång ner till över 14 meters djup, vilket i jämförelse med övriga Östersjön, är mycket djupt. Detta indikerar mycket goda vattenförhållanden. 127

3 Fig. 54. Olika arter av rödalger är vanliga på de djupare bottnarna. (Foto: Henrik Bjerneld) Ju närmare kusten man kommer desto mer partiklar innehåller vattnet. Detta kommer från avrinning från land och styrs delvis av markanvändning. Ett så stort vattendrag som Ångermanälven för med sig enorma mängder material från långt in i landet ut i havet. Djupa ekosystemens fauna På bottnarna som utgörs av mjukt substrat, så som sand, lera, gyttja och dy hittar man de grävande bottendjuren, vilka är mycket viktiga för syresättningen av bottnen. Fig. 55. Skorv är ett relativt vanligt förekommande djur på havsbottnarna i BSPAområdet. Det är ett rovdjur som bland annat äter vitmärlor och östersjömusslor. Skorven kan dessutom vara kanibal och äta individer av sin egen art. (Foto: Hans Kautsky) 128

4 På hårda bottnar lever många djur i miljöerna kring blåstång och andra fleråriga alger så som t ex gaffeltång. Algerna har många gånger en påväxt av mossdjuret tångbark (se bild nedan). I dessa miljöer lever även mycket fisk. Fig. 56. Undervattensmiljön kan bjuda på en färgsprakande upplevelse. Här ses mossdjuret tångbark växandes på en sten på ca 8m djup. Detta lilla djur lever i kollonier, vilket bygger upp det nätlika utseendet där varje ruta är ett djur. På bilden syns även betandes snäckor av arten schackmönstrade snäcka. Stenen är vackert röd av algen stenhinna (Hildenbrandia rubra). (Foto: Henrik Bjerneld) Bottenfaunan i BSPA-området är relativt artfattig, men däremot kan ett stort antal individer av varje art förekomma. Bottenfaunan utögrs främst av Östersjömussla (Macoma baltica), vitmärla (Monoporeia affinis) och ishavsgråsugga (Saduria entomon). Under 2000-talet har förekomsten av den amerikanska havsborstmasken Marenzelleria spp. ökat kraftigt och de senaste åren har den helt dominerat på de flesta stationerna. Detta är ingen naturligt förekommande art för området (se även under kapitel om Främmande arter & gener). Kring år 2000 minskade förekomsten av vitmärla i området radikalt. Orsaken till den kraftiga nedgången är fortfarande oklar och återhämtningen bedöms ta lång tid. På de djupa bottnarna lever även mycket fisk, t ex skrubbskädda och strömming är vanliga och beroende av en god vattenkvalitet. 129

5 3.2.2 Grunda ekosystem (<6m) Av områdets totala havsyta är endast 6 % grundare än 6m. Vi har således väldigt lite grunda marina miljöer i Höga Kusten. Inom Höga Kusten är det istället vanligt med stora vattendjup nära land. Grunda ekosystem, och speciellt de grunda vågskyddade vikarna fyller en mycket hög ekologisk funktion i havet. Skyddade vikar hör till Östersjöns allra mest produktiva områden. Det faktum att vi i Höga Kusten har så väldigt lite grunda marina miljöer gör att de få som finns fyller en mycket viktig biologisk funktion för hela området. Det gör att vi bör vara extra måna om de få grunda skyddade vikar som finns i området. Fig. 57. Kartan ovan visar förekomst av grunda vikar och sund i BSPA-området. (Källa: SAKU, år 2009) En stor mängd växter och djur är knutna till de grunda vågskyddade vikarna. Vikarna är normalt näringsrika, vilket bidrar till en rik undervattensvegetation, något som i sin tur gynnar många arter som finner livsrum här. De grunda skyddade vikarna har ofta ett begränsat vattenutbyte med det utanförliggande havet och värms därför snabbt upp på våren. Det varma vattnet tillsammans med den rika undervattensvegetationen gör vikarna till optimala 130

6 barnkammare för fisk. Många fiskar söker sig hit för att leka och ynglen växer sedan upp i den lugna skyddade viken. Vikarna är även viktiga för många fåglar på jakt efter föda. Skulle det vara så att ett sötvatten mynnar i den grunda viken så är vikens ekologiska betydelse ännu högre. Många arter är beroende av att kunna röra sig mellan hav och sötvatten för sin lek och uppväxt. De grunda skyddade vikarna fyller således en stor ekologisk funktion i havet, men samtidigt utgör de en av de allra känsliga miljöerna i havet, så även inom Höga Kusten. Anledningen till att de grunda skyddade vikarna är så pass ekologiskt värdefulla, men samtidigt så pass känsliga, är det begränsade vattenutbytet med det utanförliggande havet. Utsläpp som görs inne i viken blir kvar länge. För grunda havsvikar som har ett begränsat vattenutbyte med det utanförliggande havet, så som t.ex. trösklade havsvikar, sker troligen den största påverkan via tillrinningsområdet. Förändrad markanvändning i sådana vikars närmiljöer kan få stora konsekvenser för den akvatiska miljön genom bl.a. ökad tillrinning av humusämnen. Även ett stort tillskott av näringsämnen till dessa vikar kan få ödesdigra effekter på områdets biologi. En speciell typ av grund skyddad vik är så kallade laguner. För att klassas som lagun ska viken ha en smal mynning som är trösklad (ha en grundare klack). Laguner förlorar så småningom kontakten med havet i och med den pågående landhöjningen. Lagunerna blir till sötvatten och istället bildas nya grunda vikar och laguner utanför den gamla lagunen. Med detta följer även en intressant utveckling av olika livsmiljöer samt de växter och djur som är knutna till dessa miljöer. På detta sätt har vi i Höga Kusten en väldigt stark koppling mellan landhöjning och biologiska värden. Laguner har ofta väldigt höga biologiska värden då de får en rik flora, utgör lek- och uppväxtområden för fisk samt födosökslokaler för fågel. I Höga Kusten finns väldigt få laguner, se fig 58 nedan. 131

7 Fig. 58. Kartan ovan visar förekomst av laguner inom BSPA-området. (Källa: SAKU, år 2009) Definition av lagun (1150): Helt eller delvis nyligen avsnörda havsvikar, skilda från havet genom sandbankar, hällar eller liknande. Lagunerna kan ha varierande salthalt och vattenvolym, beroende på avdunstning samt tillfälliga översvämmningar av havsvatten. Till laguner räknas i Östersjön flador och småvatten i låglänta områden som p.g.a. landhöjningen helt eller delvis avsnörts från havet. Vid betade förhållanden dominerar bl.a lånkeväxter och kransalger. Särskilt värdefull är förekomst av höstlånke. I övrigt kan bl a stora vassbälten förekomma. Karaktärsarter: Lånkeväxter, kransalger, bandtång (ålgräs) (finns ej i BSPAområdet), borstnate, vitstjälksmöja, hårnating, korsandmat, havsnajas, vass, nateväxter, vattenaloe (finns ej i BSPA-området) och kaveldunsväxter. Källa: Art- och naturtypsvisa vägledningar, Naturvårdsverket

8 Fig 59. Flygfoto över Baggviken på östra sidan av Mjältön. Baggviken är en lagun med en smal öppning mot havet. Strax innanför Baggviken ligger en före detta havsvik som nu snörts av och förlorat kontakten med havet och övergått till att vara en sötvattenssjö. Laguner har ofta väldigt höga biologiska värden då de får en rik flora, utgör lek- och uppväxtområden för fisk samt födosökslokaler för fågel. (Foto: Lars Edman) Grunda ekosystemens flora: De grunda ekosystemen har ofta en rik flora. På grunda bottnar med sand/finsediment finns vattenväxter som indikerar höga naturvärden exempelvis sommarlånke, vekt braxengräs, hornsärv, hårmöja, fyrling, sylört, ävjebrodd, tretalig- och korsslamkrypa, pilblad/trubbpilbladshybrid och svalting samt alger som havsrufse och borststräfse om den inte uppträder i massförekomst. ÅGP-arterna, band-, udd- och styvnate, eventuellt rödlistad slidnate, samt späd- och gropnate är arter som visar på höga naturvärden, men kunskapen om deras existens och utbredning i området är delvis mycket bristfällig. En viktig miljö för många fiskar och fåglar är kransalgsängar. Kransalgsängar är mycket produktiva och ger en skyddad miljö för många fiskyngel, något som i sin tur gör att många fåglar lockas till dessa miljöer. Kransalgsängar förekommer främst i grunda och skyddade miljöer med litet vattenutbyte, något som gör dessa miljöer känsliga för mänsklig påverkan då återhämtningen ofta är långsam. Generellt brukar man säga att kransalger kräver god vattenkvalitet och påverkas därmed negativt av övergödning och igenväxning (Naturvårdsverket 2009). Kransalgerna klarar sig inte bra i konkurrensen med andra arter. Deras miljö är ofta av intresse för exploatering, muddring och båttrafik. 133

9 Även kärlväxtängar står för en stor del av produktionen i den grunda kustmiljön. Kärlväxtängar är en viktig biotop i Bottenhavet och Bottenviken eftersom dessa områden saknar ålgräs, vilket annars bildar undervattensängar i övriga områden runt Sveriges kust. Växtligheten förändrar hur vattnet rör sig i området samt binder sedimentet och motverkar erosion. Vegetationen lockar till sig många arter av fiskar, fåglar och ryggradslösa djur för skydd mot predatorer, lek, födosök och som boplats. En annan mycket viktig biotop är tångbälten, vilka här hos oss utgörs av blåstång (Fucus vesiculosus) samt smaltång (Fucus radicans). Karaktäristiskt för tångbälten är att de skapar en tydlig tredimensionell struktur, ungefär som ett bostadshus. Den ger goda möjligheter att söka föda, men även att söka skydd från predatorer. Tångbälten finns i relativt skyddade till relativt exponerade miljöer med hårdbotten (stenar, berg och likanande). I Höga Kusten förekommer blåstång/smaltång från ytan ner till drygt 14 meters djup. Fig. 60. Ett böljande landskap av vacker blåstång gungar sakta i takt med vågorna. Blåstången fyller en viktig ekologisk funktion i havet. Många andra arter är beroende av blåstången för sin egen överlevnad. T ex många kommersiellt viktiga fiskar använder blåstången som sin barnkammare och söker sin föda här. 134

10 Grunda ekosystemens fauna: Faunan i de grunda områdena i BSPA-området är relativt dåligt känd. Den kunskap vi har idag kommer främst från dykinventeringar, vid vilka fastsittande växter och djur inventeras. Vid dessa inventeringar är blåmussla (Mytilus edulis) det vanligast förekommande djuret på hårdbottnar. Även kräftdjuret havstulpan förekommer med sina tydliga vita kalkskal. Svampdjuret tångbark (Electra) kan ses som ett nät på t ex blåstång och andra ytor. Av de nässeldjur (hydrozoer) som förekommer är brackvattenshydroiden Cordylophora den vanligaste, vilken är en sentida invandrare. Denna kan ses fästad på alger, stenar eller andra fasta ytor. På mjukare bottnar är östersjömusslan (Macoma baltica) vanligt förekommande. Ett flertal sötvattensnäckor förekommer också (t ex Theodoxus, gamla Lymnaea -numera Radix). Flest individer av dessa finns i närheten av sötvattensutflöden. Kräftdjuret skorv (Sadurea) är iögonfallande och vanlig, liksom märlkräftor och pungräkor. Sötvattensvampen Ephydatia är att särskilt omnämna då den kan förekomma frekvent. Den är vattenfiltrerare och har ibland motsvarande roll som blåmusslan i egentliga Östersjön. Ett intressant faktum är att den oftast lever i symbios med alger och blir grönaktig (ursprungligen blekt gulaktig) och är då förmodligen helt självförsörjande, ett litet ekosystem för sig. Ephydatia är vanligare i Bottenhavet än i egentliga Östersjön. Bland de fiskar som förekommer finns ett flertal som ofta är förbisedda, t ex kantnålar, smörbultar etc. Fig. 61. Kusttobis (Ammodytes tobianus) simmar gärna i stora stim längs kusten och söker föda i blåstången. Den lever på finsandiga och rena bottnar och gräver snabbt ner sig om den känner sig hotad. (Foto: Henrik Bjerneld) 135

11 Viktiga reproduktionsområden för fisk: Kunskapen om fisk i BSPA-området är tyvärr ej fullständig. Det finns i dagsläget ytterst få inventeringar av fisk i området, vilket gäller såväl vuxen fisk som inventeringar av yngel. Flera arter nyttjar olika områden för sitt vuxna liv som för lek- och uppväxtområden. Det är därför av stor vikt att kartlägga olika områdens betydelse för fiskars olika livsstadier. Den kunskap vi har om områdets betydelse för fisk i dag bygger dels på intervjustudier utförda av fiskeriverket, dels på GIS-analyser samt resultat från temagrupperna. Utöver detta gjordes under 2010 den första inventeringen av sikyngel i området. Detta för att kartlägga viktiga områden för sik. Det finns planer på att under 2011 fortsätta denna studie samt att även bygga på med inventering av yngel av abborre och gädda. Nedan följer en presentation av befintlig kunskap gällande fisk i havet i BSPA-området. Se även under beskrivning av sötvatten för arter som rör sig mellan hav och sötvatten. Exempel på sådana arter är lax och havsöring med lekområden i rinnande vattendrag. Fig. 62. Kartan ovan visar resultat av en intervjustudie där fiskars lekområden efterfrågades. Intervjustudie utförd av Fiskeriverket. 136

12 Sik Sik (Coregonus sp.) är en laxfisk som leker längs med hela östersjökusten. Leken sker mellan oktober till november på sand-, grus- och stenbotten. Uppväxtområdet utgörs främst av grunda sandbottnar. Det finns bestånd som leker kustnära och bestånd som vandrar upp i åar och älvar för att leka, vilket troligtvis styrs av de förutsättningar som finns längs med kusten. Sik i Sverige brukar delas upp i 6 arter plus 2 arter siklöjor. De är mycket lika varandra till utseende och skiljs åt av antalet gälräfständer. Som ung äter siken djurplankton. De former som har mindre antal gälräfständer övergår till att äta bottenlevande djur vid vuxen ålder, t ex dagsländelarver, vattenloppor, snäckor och musslor. De sikvarianter som har fler gälräfständer äter i huvudsak plankton under hela sin livstid. Viktiga lokaler för sikens lek är rena sandbottnar utan vegetation. Det betyder att viktiga områden för sik sammanfaller ej med områden med höga naturvärden utifrån växtlighet. Stränderna där sik leker ska inte ha mycket sedimentation. Siken är på så sätt känslig för övergödning och igenväxning. Den påverkas även negativt av muddring, vilket orsakar grumling och ökad sedimentation. En inventering av sikyngel har gjorts i Höga Kusten (2010). De lokaler där flest yngel påträffades var långgrunda och inte helt exponerade för havet, vilket även gör dessa lokaler mer känsliga för övergödning och igenväxning (Fig. 64). Fig. 63. Sik är Ångermanlands landskapsfisk. (Teckning: Lars-Ola Norén) 137

13 Fig. 64. Kartan ovan visar lokaler områden som inventerades på sikyngel under Siffran vid de inventerade lokalerna i kartan, anger antalet fångade sikyngel vid inventeringen år Siklöja Siklöja (Coregonus albula) leker endast från Västernorrland och norrut. Det råder en viss osäkerhet kring lekhabitat eftersom arten fångas innan den leker på grund av rommens högre kvalitet. Troligtvis leker den på sand, grus och hård lera på 0-5 meters djup, men den kan även leka i djupare miljöer. I BSPA-området sker leken endast i södra delen av området, främst i Norafjärden (se Fig. 62). Abborre och gädda Gädda (Esox lucius) och abborre (Perca fluviatilis) förekommer längs med kusten från Bottniska viken till och med Östersjön. De har minskat kraftigt i förekomst de senaste åren, främst i Östersjön. Minskningen beror dels på ett högt fisketryck från fritidsfiskare och dels på habitatförsämringar med dålig yngelöverlevnad som följd (Karås 1999). Gädda och abborre leker i områden med vegetation för att undvika att rommen hamnar i syrefattigt vatten i anslutning till bottensediment. Gäddan leker mars-maj och abborren apriljuni (Fiskeriverket 2010). Eftersom dessa arter är varmvattenarter är de beroende av grunda, 138

14 skyddade områden som värms upp snabbt på våren. Arterna stannar i samma områden också under uppväxtperioden, vilket gör att dessa områden bedöms som lika sårbara året runt. Mynningar av vattendrag är viktiga som rekryteringsområden, men även grunda skyddade vikar. Fig. 65. Kartan ovan visar potentionella lekområden för sik, abborre och gädda. (Källa: GIS-analyser utförda av Länsstyrelsen i Västerbotten samt AquaBiota) Fig. 66. De grunda skyddade vikarna utgör lek- och uppväxtområden för t ex abborre och gädda. (Foto: Nigel Tooke) 139

15 3.2.3 Stränder Strandens flora: Strandvegetationen varierar mycket mellan de karga, branta klippavsnitten och de rikare, grunda vikarna däremellan. På grund av den branta kusten är strandbältena ofta mycket smala och starkt påverkade av sötvattensutflöden. Detta och bristen på strandängar gör att vissa arter förekommer sparsamt inom området, dessutom är området ett växtgeografiskt gränsland, där många arter har sin nordgräns och tvärtom. De artrikaste och ovanligaste biotoperna är: Havsstrandängar Sumpskogar (inklusive klibbalskogar) Vattendragsmynningar (vattendrag som är vattenförande året om) Grunda bottnar De rikaste skogarna utgörs ofta av skogsraviner, äldre granskogar och små lövsumpskogar. I samband med kustinventeringarna (strandinventering av främst växter) har cirka 500 kärlväxtarter noterats i BSPA-området, en del underarter samt varieteter, samt ett tiotal makroalger. De inventeringar som är medräknade utfördes under fältsäsongerna 2002, 2003, 2005, 2006, 2007, 2008 och (Se olika kustinveteringar utförda på uppdrag av länsstyrelsen och Kramfors kommun). Kartläggningen har omfattat strandskyddat område, maximalt 200 m upp på land, samt i vattnet ut till cirka 1 m djup. Förutom det har Höga Kusten leden inventerats åren 2006 och 2007 (Samordnat kommunalt naturvårdsprojekt Örnsköldsvik och Kramfors.) Drygt 200 arter av kärlväxter har kallats för speciella, vilket innebär att de är lokalangivna i Jan Mascher s Ångermanlands flora. De speciella arterna är i regel ovanliga, men det kan också röra sig om arter där det råder brist på kunskap, arter som minskar eller ökar betydligt, arter som ändrar utbredningsområde, arter som genetiskt håller på att glida isär till nya arter, eller tvärtom, eller annat skäl till att det är viktigt att känna till artens utbredning och existens. 41 kärlväxtarter som tidigare bara var kända på ett mindre antal lokaler, har observerats på en eller flera lokaler under kustinventeringarna i området. Dessa arter är: vejde, baltisk marviol, sibirisk lärk, hassel, strandpilört, strand-, spjut- och brådmålla, svalört, hjulmöja, hornsärv, nejlikrot, trollsmultron, småsileshår, strandlysing, lind, jättebalsamin, amerikansk dunört, axslinga, videkornell, strandloka, strandkvanne, uppländsk vallört, klolånke, strandgroblad, hässleklocka, grönskära, strandgråbo, klappermolke, parksallat, vattenpest, späd-, bäck- och slidnate, skaftsärv, krollilja, veke- och grodtåg, nickskära, strandmyskgräs och dvärgsäv. Kärlväxtarter som bedöms ha minskat i området är exempelvis låsbräkenarter, samt fält- och ängsgentiana på grund av att hävden minskar och att de betade strandängarna blir allt färre. Däremot har exempelvis följande kärlväxtarter troligen ökat i området de senaste årtiondena: vresros, jättebalsamin, amerikansk dunört, jordreva, besksöta, parksallat, vattenpest, svärdslilja, strandråg och vass. Två av skälen till ökningen är den ökande kvävebelastningen i landskapet och den globala uppvärmningen som gör att gränser för växtzoner flyttas. Arter med sin huvudsakliga nordgräns här är exempelvis ryltåg, strandmyskgräs, dvärgsäv, stubbtåg, pilblad, strandloka och gökblomster. Nordliga eller västliga växter som går ner i området är exempelvis slidnate, grönbräken, hårmöja, björnbrodd, fjällkåpa, fjällnejlika, klynnetåg, tagg- och kambräken. Den enda endemiska arten (dvs. en art/underart/varietet etc., 140

16 som är begränsad till något visst definierat område t ex Europa eller Bottniska viken) är strandtrav, som finns i en vanlig kal form och en ovanligare hårig form. Några arter har utbredningslucka, eller är ovanliga inom området, till exempel gulkämpar, strandaster, havtorn, strandkvanne, havssälting, sandvide och ormtunga. Sammanfattning flora Följande förhållanden utgör den viktigaste bakgrunden till BSPA-regionens status som ett område med enastående mångfald i miljöer och flora på stranden. 1. Bergigt kustlandskap med en för Östersjön och Bottenhavets kuster unik topografi. 2. Näringsfattigt urberg och rik vulkanisk berggrund, huvudsakligen diabaser. 3. Den i höjdled ansenligaste landhöjningszonen i världen. 4. Unik mosaik av varierande miljötyper i en endast 8-18 km bred kustzon. 5. Branta landhöjningsstränder vid brackvattenhav utan inverkan av tidvatten. 6. Landhöjningsberoende vegetationszonering på rika sediment och skalgrus. 7. Milt klimat (Golfströmmen) med lång vegetationsperiod. Lokalt oceaniskt klimat med hög luftfuktighet, unikt förhållande kring Östersjön och Bottenhavet Strandbiotoper: Med strandbiotoper avses i detta sammanhang de olika biotoper som kan förekomma inom strandskyddat område i regel i direkt anslutning till havet, men i vissa fall en bit in på land exempelvis skogsbiotoper. Beskrivning nedan avser främst kärlväxternas anpassning och utbredning. Klippstränder Den öppna exponerade kusten domineras av klippstränder och är mycket artfattig på kärlväxter. I de brantaste partierna och på de blanka hällorna får få växter fäste, men några bland de arter som klarar det är vanligt saltgräs och en del andra kan leva här med fäste i klippspringorna exempelvis flockfibbla, fackelblomster, gul fetknopp, kärleksört, fårsvingel, fjällnejlika och krypnarv. Ormbunkar som hällebräken, svartbräken och gaffelbräken kan också växa i skyddade skrevor och springor. Block-, sten- och grusstränder Dessa typer av stränder bildar oftast en mosaik där de olika materialen avlöser och går in i varandra på ett oregelbundet sätt. I vikar är det oftast en gradient med det finare materialet längst in. På blockmarker är vegetationen fattig, men ökar då inslaget av sten och grus ökar och kan bli mer riklig där det finns finare sediment uppblandat. Här kan man hitta arter som krypven, strandärt, strandråg, gultåtel eller hybrid gultåtel/ tuvtåtel, rödsvingel, östersjötåg, rörflen, strätta, strand- och flädervänderot, strandkrypa, gåsört, vattenmåra, slåtterblomma, pors, åkermolke, ormtunga, klapperögontröst, strandloka och kråkvicker. I albården finner man exempelvis frossört, åkerfräken, kärrviol, älgört och åkerbär. Sandstränder/dyner Sandstränder förekommer i skyddade vikar och består ofta av mycket finkornig sand. Här finns få växter, men några lyckas etablera sig, speciellt om det finns tångvallar. Karaktärsväxter är strandärt, saltarv, strandråg, strandglim, vresros, gåsört, backtimjan och ibland även brunskära, vanlig pilört och strandpilört 141

17 Finsedimentstränder Längst in i skyddade vikar förekommer ofta finsediment. Många av dessa är nästan helt igenvuxna med vass och vassen konkurrerar ut de flesta andra växter, däremot kan den vara till nytta för en del fågelarter. Där vassen inte fått fotfäste finns ganska rik flora av exempelvis blåsäv, nål- och dvärgsäv, norrlands-, vass- och flaskstarr, kråkklöver, älgört, salttåg, källört, madrör, knapp- och agnsäv, topplösa, ängsull, toppdån, grönskära, vattenmåra, strandmyskgräs, åkerbär, fläder- och strandvänderot och hönsbär. Klapperfält I sänkor och svaga sluttningar ligger ofta klapperfält, där stenarna har nötts mer eller mindre runda mot varandra av havets bränningar i tidigare skeden av landhöjningen. Den finkornigare moränen har samtidigt spolats bort och kvar blir en mycket artfattig miljö. På begränsade områden, där en del humus och förna ansamlats kan ett fåtal arter slå rot exempelvis gran, nordkråkbär, mjölon, kruståtel och ängskovall. Branter och sydväxtberg Många av områdets berg har större eller mindre partier avsatta i lodräta branter, där olika lokala skillnader beträffande berggrund, vattentillgång, insolation (instrålning) etc. möjliggör en växlande och ofta rik flora, exempelvis tjärblomster, backtimjan, stinknäva, liljekonvalj, smultron, olvon, getrams, bergsslok, vispstarr och ormbunkarna stenbräken, stensöta, gaffelbräken och svartbräken. Hällmarkstallskog Största delen av området utgörs av skogbevuxna hällmarker och domineras av tall, som på vissa områden är vindpinade martallar. En del granar kan förekomma, ofta med en mattliknande grentillväxt vid basen. Området är till stor del torrt och övrig vegetation består av ren- och bägarlavar, mjölon, lingon, ljung, ekorrbär, ängskovall, skogsstjärna, kruståtel etc. Blandskog Barrskog och lövskog, med björk, oftast vårtbjörk, gråal, rönn, sälg, asp. Vegetationen är ofta frisk och ekbräken- risartad, med arter som, hus-, vägg- och kvastmossa, lingon, blåbär, gullris, skogsstjärna, skogs- och ängskovall, ekorrbär, harsyra, norrlands- och skogsviol, skogsfräken, vårfryle, linnea och björkpyrola. Granskog Ett mindre antal skogar i området domineras av gran. Lövträd som vårtbjörk, rönn, gråal, sälg förekommer, liksom tall. Vattentillgången är ofta god och blåbärsris, husmossa och örter är vanligast förekommande. Vegetationen är ofta frodig med arter som, midsommarblomster, borsttistel, älgört, bergsslok, hässlebrodd samt ormbunkar som hult-, ek-, skogs-, nord- och majbräken. På några ställen finns mycket rika granskogar, speciellt på basisk berggrund eller där det finns skalgrusbankar. Här kan finnas arter som blåsippa, trolldruva, tibast, skogstry, skogsnattviol, skuggviol, myskmadra, ormbär, liljekonvalj och ormbunkar som träjon och strutbräken. Myrar Myrarna når ofta inte ut till stranden, men förekommer ibland och är då mest att betrakta som kärr. Det är oftast fattigkärr (näringsfattiga kärr), men några medelrikkärr har påträffats där det finns basisk berggrund eller i anslutning till skalgrus. Vegetationen består av tuv- och ullsäv, ängsull, blåtåtel, rundsileshår, nål-, tagg-, norrlands-, flask-, hund- och trådstarr, blåtåtel, dybläddra, pors och jungfru-marie nycklar. 142

18 Lite ovanligare arter är, storsileshår, vit-, och knagglestarr, vitag, gräs- och kärrull, skogsnycklar och myggblomster. Torrängar Torrängar uppträder på soliga sluttningar på sand eller grus. Jordtäcket är tunt och ofta ser man berg i dagen på flera ställen. De är vanligtvis små och fragmenterade och i regel är det den övre delen av sluttningen som har egentlig torrängsvegetation. De är starkt kulturgynnade och växer igen om de får stå ohävdade. Karaktärsarter är exempelvis bockrot, slåtterfibbla, röllika, blåklocka, fem- och vårfingerört, tjärblomster, vispstarr, sanddraba, skogsklöver och backnejlika. Havsstrandängar Beroende av områdets topografi är strandängar vid havet sällsynta, men på några ställen är stranden så pass långgrund att små strandängar kunnat utbildas. De är lågvuxna och hyser arter som madrör, gåsört, agn- och knappsäv, ävjebrodd, tiggarranunkel, bitterpilört och ävjepilört på starkt utsötade stränder. Det är ovanligt med hävd, men på några ställen förekommer strandbete, med mestadels nötkreatur och ibland hästar. Sumpskogar inklusive klibbalskogar Dessa oftast små områden har höga naturvärden därför att de är oexploaterade med olikåldriga träd, ofta även död ved och hyser ett speciellt växt- och djurliv. Floran kan bestå av arter som till exempel ormbunkarna maj-, nord-, skogs-, ek- och hultbräken, gren- och brunrör, dvärghäxört, borsttistel, kärrfibbla, skogs- och jungfru marie nycklar, skogs- och kärrfräken, älgört, humleblomster, ögon- och klotpyrola, ormbär, blodrot, hägg, moss- och kärrviol. Raviner, vattendragsmynningar och estuarier Längs bäckar och en del åar, beroende på topografin så har raviner bildats på vissa ställen som kan vara mycket artrika. Exempel på arter är trolldruva, blå- och vitsippa, maj-, nord-, skogsoch strutbräken, grenrör, borsttistel, kärrfibbla, tibast, älgört, midsommarblomster, revsmörblomma, humleblomster, knärot, skogsfibbla, skogssallat, hässlebrodd, harsyra, ormbär, lund- och kärrgröe, blodrot, måbär, skogsstjärna, blåbär, moss-, kärr-, norrlands-, under- och skogsviol. Vid vattendragsmynningar har estuarier utvecklats ibland, som kan hysa både brackvattenarter och sötvattenarter som till exempel blåsäv, vass, sjöfräken, ål-, gädd-, rost- och gräsnate, gul- och nordnäckros, vatten- och dvärgbläddra, hårslinga, agn- och knappsäv. Med estuarier menas mynningsområden, med bräckt vatten. Sött vatten från vattendraget blandas med det saltare havsvattnet. Minskad strömhastighet bidrar till en ansamling av finare sediment som ofta formas till ett delta. Grunda vikar och bottnar Denna biotop är mycket artrik speciellt de grunda vikarna som ligger i ett skyddat läge för våg och vindexponering. De värms snabbt upp under soliga dagar. Längst in i vikarna finns ofta finsediment och sand vilket är en förutsättning för en rik flora. Ofta mynnar också en bäck i den grunda viken, vilket även det gynnar vegetationen. Landstrandväxterna är till exempel strandranunkel, topplösa, frossört, kabbleka, grå-, hund-, flask-, norrlands- och vasstarr, gråoch klibbal, strätta, vårtbjörk, gren- och madrör, kråkklöver, mjölkört, älgört, vattenmåra, strandärt, höstfibbla, baldersbrå, rödblära, vattenklöver, slåtterblomma, kärrspira, kärrsilja, sprängört, hästskräppa, svartvide, jolster, flädervänderot, kråkvicker, norrlands- och kärrviol. Grunda vikar och bottnar är även mycket viktiga biotoper för fiskar och fåglar. Här är näringsomsättningen stor, vilket ger goda möjligheter till födosök för både fåglar och fiskar. 143

19 Avsnörda havsvikar Avsnörda havsvikar är ett relativt begrepp, beroende på vilket tidsperspektiv man lägger in. Alla sjöar i området har avsnörts från havet sen den senaste istiden. De undersökta objekten har i stort sett samma karaktärsarter som insjöar, till exempel vass, blå- och nålsäv, strandranunkel, revsmörblomma, topplösa, norrlands-, flask- och vasstarr, gråal, strätta, vårtbjörk, gren- och madrör, kråkklöver, hönsbär, tuvtåtel, mjölkört, sjöfräken, älgört, vattenmåra, höstfibbla, rödblära, vattenklöver, gul- och nordnäckros, blåtåtel, pors, slåtterblomma, kärrspira, kärrsilja, sprängört, gåsört, åkerbär, hallon, hästskräppa, svart- och grönvide, jolster, flädervänderot, kråkvicker och kärrviol. Tjärnar, hällkar, gölar etc. I en del mindre vattensamlingar finns en artfattig vegetation. Exempel på växter är ängsull, liten ärt-, hund- och gråstarr, vass, sjöfräken, gul- och nordnäckros, gäddnate, kråkklöver, blåtåtel, dybläddra, ullsäv och kabbleka. Annan påverkad mark Dikeskanter, vägrenar, vändplaner, badplatser etc. i direkt anknytning till utvalda biotoper har en del intressant flora, exempelvis gatkamomill, röd- och vitklöver, vit sötväppling, luddhavre, rev-, maj- och vanlig smörblomma, brunört, tätört, trampört, kvickrot och timotej. Strandens fauna: Kunskapen om strandens fauna är bristfällig och skulle behöva kompletteras med inventeringar. Fågellivet är dock välkänt tack vare Ångermanlands ornitologiska förening och redovisas i annan del av planen. Bäver och mink finns allt vanligare vid Höga kustens stränder och gråsäl syns tämligen ofta, ibland kan även vikaresäl förekomma. Insektsfaunan visar liksom floran på många utposter från skilda håll. På de artrikt blommande torrängarna vid kusten finns nordliga utposter av sydliga fjärilar som guldljusmott, gördelljusmott och ljusgrå lövmätare. En rödlistad skalbagge, lundbroklöparen, är känd nordligast på Rävsön i Nordingrå. Barrpraktbaggen kan finnas på tallhällmarker i höglänt terräng nära havet. T.ex strandängar är mycket viktiga miljöer för ett stort antal organismgrupper bland annat, groddjur, insekter och fågelarter. De används som rastlokaler av flyttande fåglar på väg både till och från sommarvisten, men också som häcknings- och födosökslokaler. Strandängar är mycket känsliga för föroreningar då de med svårighet återhämtar sig. Fåglar beskrivs mer under rubriken Fåglar med havsanknytning. Strandskalbaggar I kustinventeringen (strandinventering) har även inventering av strandskalbaggar (Coleoptera) ingått. Under tre år har 43 lokaler i länet inventerats på strandskalbaggar. Inventeringen omfattar i stort sett alla opåverkade sandstränder längs hela länets kust och ett antal mer eller mindre påverkade stränder. Av dessa lokaler är 33 sandstränder, som är det mest lämpliga materialet att gräva ner fällor på. I övrigt handlar det om grus-, strandängs- eller skogslokaler. Totalt har 232 arter hittats i länet. 8 arter finns på 10 lokaler eller fler och kan sägas var de vanligast förekommande. Lagria hirta är länets vanligaste art av strandskalbagge enligt inventeringen och har återfunnits på 25 lokaler, följt av Dolichosoma lineare (22 lokaler) och 144

20 Bruchus loti (17 lokaler). Att säga något om spridningen över länet för olika arter är svårt när arterna inte förekommer frekvent på fler lokaler. Tittar man på de vanligaste skalbaggarna så förekommer arterna spritt över hela länet förutom Phalacrus carisis som i huvudsak förekommer i midälvakusten med 9 av 12 förekomster, samt Negastrius pulchellus som helt saknas i höga kusten området Fåglar med havsanknytning De viktigaste och mest skyddsvärda fågelöarna i området är dels de redan fågelskyddade öarna: Väste- och Mellanskär, Värnsingsklubbarna, Flasan, Gråbuten, Ratan, Gnäggen, Skorpan och Gåsen, Långskärsklubb och Grönviksflasen. Öar som inte har skyddstatus men kanske borde ha det är: Kvarngrönnan, Vågöholmen, Ronögrundet, Otterkäret, Öster- och Västervärnsingarna och Ronögrundet. Fågellivet längs Västernorrlandskusten har dokumenterats dels genom tre övergripande kustfågelinventeringar 1973, 1987 och Dessutom har riktade inventeringar gjorts vad gäller förekomsten av storskarv samt alkor har under 2000 talet (för alkorna är det främst på Gnäggen). Trenderna under perioden är generellt att samtliga fiskätande sjöfåglar har ökat samt att även att stora vegetationsätande arter som t.ex. knölsvan, kanadagås och grågås har ökat. Täthet och individantal Högsta artantalet av sjöfåglar hittar man vid Grundsundakusten med i snitt 9,4 arter per ö och näst bäst är den yttre brantkusten med 8,9 arter per ö. Högsta individantalet sjöfåglar finns i yttre brankusten med 125,5 ex per ö. Gäss och änder Speciellt tydliga uppåtgående trender visar arterna kanadagås från 1 par 1973 till 246 par 1999 och knölsvan från 2 par till 49 par. Även grågåsen har ökat liksom att en ny art, vitkindad gås har börjat häcka här och torde ha ett bestånd på kanske par nu från Grundsunda ner till Gaviksfjärden. Ökning av dessa arter kan bero på en ökad eutrofiering med mer föda, vegetation, för dessa arter. Sjöfåglar och vitfåglar Arter med stark populationsökning är ejder från 233 till 1690 par, fiskmås 1070 till 2186, fisk/silvertärna 530 till 1463 par och storskarv från 0 till 615 par. Under 2000 talet har storskarven ökat till 1113 par 2008 men det har även varit en minskning av beståndet vid räkningar 2005 och Arten har också bekämpats (äggprickats och skjutits) både lagligt men framförallt olagligt. Skräntärna och kustlabb har ökat under perioden där skräntärna är en art som det finns utformat ett åtgärdsprogram för eftersom skräntärnan är en av våra mest hotade arter i landet. Arter med vikande population är bl.a. skrattmås som ökade från 800 till 2443 par mellan men sedan minskade kraftig till 617 par 1999 samt silltrut från 500 till 384 par. Silltruten har idag sitt starkaste fäste i Grundsundakusten. Alkor Alla tre arterna (tordmule, tobisgrissla och sillgrissla) har haft tydliga uppgångar populationsmässigt. Tordmule har ökat från 75 till 1000 par åren 1973 till 1999 och fortsatt att öka sedan dess. Bara på Gnäggen visade inventeringen 2008 på 1050 par. Tordmulen har börjat häcka på fler öar under den senaste 35 årsperioden. För tobisgrissla är ökningen från 145

21 160 par 1973 till 584 par 1999 och för sillgrisslan märks den procentuellt sett största ökningen från 2 par 1973 till 17 par Nu beräknas beståndet på Gnäggen vara ca 200 par. Sillgrisslan verkar gynnas av storskarvens ökning eftersom de väljer att häcka mitt i skarvkolonin på Gnäggen. Sillgrissla är för övrigt en art som det pågår ett monitoringprogram vad avser miljögifter på i Östersjön. Alkornas ökning beror säkert på ökningen av skarpsill och andra till storleken mindre fiskarter i Östersjön. Vadare Av vadarna så har mindre strandpipare och strandskata ökat något medan roskarl och rödbena sedan 1987 visar en vikande population fram till Rovfåglar och ugglor Under perioden 1973 till idag (2010) har berguv kommit tillbaka i skärgården genom bl.a. utplantering av berguvar genom projekt Berguv Nord. Havsörnen har etablerats sig som häckfågel i Höga Kusten sedan 2004 och fem kända revir med bon finns men det kan finnas det dubbla. Fortfarande saknas dock pilgrimsfalken i Höga Kustens brantberg men den torde etablera sig kanske redan men ett eller flera par inom den närmaste femårsperioden Sötvattensekosystem Skyddsvärda sötvattensmiljöer, sjöar och vattendrag definieras som: 1. Naturliga miljöer. Sjöar och vattendrag lite påverkade av människan är alltid värdefulla. 2. Hotade arter. Sverige har ett ansvar att bevara den biologiska mångfalden, så hotade arter kommer alltid att vara viktiga i bevarandearbetet. Exempel på hotade arter som förekommer i BSPA-området och som finns i sötvatten är: utter, flodkräfta, flodnejonöga, större vattensalamander och flodpärlmussla. Fungerande flodpärlmusselbestånd är även en indikator på naturliga miljöer. 3. Biologisk funktion. Områden som är viktiga för olika typer av arter, vilket kan vara såväl vanliga som ovanliga arter. Exempel på viktiga områden är lekområden, fisklösa sjöar, vandringsvägar och rastplatser. Även lekområden för vanliga arter så som abborre är enormt viktiga. Områden som uppfyller flera av dessa kriterier är extra värdefulla. Dessa kriterier gäller inte bara i BSPA området utan är generella. Sötvattnets fauna: Ett bra exempel på en art som indikerar skyddsvärda sötvattenmiljöer är flodpärlmusslan (Margaritifera margaritifera). Flodpärlmussla (Margaritifera margaritifera) Sötvattenmusslor minskar över hela världen och familjen flodpärlmusslor är generellt hotade inom hela sitt utbredningsområde. I mellaneuropa har populationerna av flodpärlmusslor minskat med 95 %, och listas av internationella naturvårdsunionen (IUCN) som starkt hotad (endangered) globalt. Artens tillbakagång i Sverige har medfört att den även i den svenska rödlistan är upptagen som starkt hotad. En genomgång av artens förekomst i Sverige visar att den finns i mer 550 vattendrag, från Norrbotten till Skåne. Saknas gör den bara på Gotland, Öland, i fjällkedjan, centrala Götaland och nordöstra Svealand. Skandinaviska halvön utgör idag artens starkaste fäste i Europa. Västernorrland har flest vattendrag i Sverige med 146

22 förekomst av musslan, vilket innebär att vi har ett internationellt ansvar för artens fortlevnad. Genomgången visade även att rekryteringen av nya musslor endast fungerar i ca 50 % av landets vattendrag och att situationen för arten försämrats de senaste tio åren. Orsaken till varför flodpärlmusslan är så hotad hänger samman med dess livscykel. I början av sommaren sprutar hanmusslan ut spermier i vattnet vilka förs nedströms av vattenströmmen och når via honmusslans inströmningsöppning ägganlagen i honans gäle som då kan befruktas. I slutet på sommaren efter 4-6 veckor har de utvecklats till glochidielarver. Honan sprutar ut larverna vilka i sin tur måste hamna på antingen en lax- eller öringgäle för att livscykeln skall kunna fortgå. I början av nästa sommar, efter ca 10 månader, har larven ombildats till en färdig mussla och dess frilevande stadium på botten av ett rinnande vatten kan börja. Efter ca år blir musslan könsmogen och deltar sedan i reproduktionen tills den dör. Den äldsta musslan som åldersbestämts i Sverige var hela 280 år! Framförallt de första 5-8 levnadsåren, då musslan ligger nedgrävd i bottensubstratet, är kritiska men även vattenkvalitet och tillgången på fungerande värdfisk är viktiga faktorer för att flodpärlmusslan skall finnas i livskraftiga populationer. Flodpärlmusslans livscykel medför att den är mycket känslig för störningar, och att dess hotbild kan sägas vara komplex. Därför anses den vara en mycket god indikator på naturliga förhållanden. Om livscykeln fungerar så innebär det att många andra arter kan finnas och kan därför även anses vara en paraplyart i vattenlandskapet. Flodpärlmusslan äter organiskt material som den filtrerar ur det rinnande vattnet, och gör därigenom vattnet klarare. Dess förekomst på vattendragets botten ökar dess yta och ökar därmed produktionen av bottendjur. Det är två exempel som visar att arten även kan sägas vara en nyckelart i vattendragen. I naturvårdssammanhang har den en självklar roll som flaggskeppsart trots att det är ett ryggradslöst djur som lever under vattenytan. Länet är koordinator för Sveriges åtgärdsprogram för flodpärlmusslan. Fisk i sötvatten I sötvattenområdena inom BSPA finns bland annat abborre, gädda, mört, löja, braxen, öring, lax (under sina första levnadsår samt senare under sin lekvandring) harr, lake, simpa, gös, gers, röding, id, ål, stäm, nejonöga och flodkräfta. Det finns flera arter av fisk rör sig mellan hav och sötvatten. Exempel på sådana arter är lax och havsöring. Vattensalamander Vattensalamandern är ett av våra mest anonyma groddjur. Bland gemene man är det få som har sett den. Den lever ett undanskymt liv under stenar och murkna trädstammar i fuktig och lövrikmiljö. I Sverige har vi två arter av vattensalamander, större och mindre vattensalamander. Salamandrar tillhör gruppen svansgroddjuren (familj Salmandridae). Större vattensalamander finns utpekad inom EU:s nätverk Natura Utbredningen sträcker sig längs kusten från södra Sverige upp till Västernorrlands län. Trots namnet är den ett landdjur och i vattnet går den ner för att fortplanta sig. Varsamt lägger den större vattensalamanderhonan varje ägg i skydd av ett blad som viks runt ägget. Upp till 300 ägg kan läggas av en hona, men p.g.a. ett kromosomfel hos arten så utvecklas inte mer än 50% av äggen. Den större vattensalamandern blir upp till 18 cm lång och har ganska stora krav vid val av lekplats. Det är endast i fisktomma sjöar som den väljer att reproducera sig i, med undantag för ruda, som inte tycks utgöra något större hot. Vattenförekomsten måste även vara permanent, så att den inte torrläggs delar av året. Vattnet får inte vara försurat (ph<5,0) och biotoper med höga kvävehalter väljs också bort av den större vattensalamandern. Vattnet bör 147

23 ha god vattenkvalitet och vara omgiven av fuktig, lövdominerad skog, gärna med stor andel död ved. Den mindre vattensalamandern är mindre till storlek och mer frekvent förekommande längs länets kust. Den anses ha lägre preferenser vid val av habitat än den större arten och kan ofta ses i mindre vattenförekomster som t.ex. hällkar. Den finns dessutom nästan alltid i samma vattenförekomster som den större arten. Hotet mot salamandrar, framförallt mot större vattensalamandrar, är som redan nämnts problem vid reproduktion. Ett annat problem i samband med reproduktionen är att en population oftast består av delpopulationer som är spridda över ett område med flera småvatten. De mosaiker av småvatten som krävs för att uppnå en stark population blir idag mer och mer sällsynta. Skogsbruket har effektiviserats och en kalavverkning mellan småvatten innebär problem för salamandrarna. Barriäreffekten blir påtaglig, hydrologin ändras och även om inte våtmarker dikas ut så ökar solinstrålning, med risk för uttorkning som följd. Även vattenkvalité påverkas av en avverkning. Vattensalamandrar har också frekvent förekommit i jordbrukslandskapet med alla dammar som användes där, men många dammar används inte längre eller så används de som fisk eller kräftvatten. Dessa är starka predatorer på salamandrars ägg och yngel. En göl eller damm, med konstaterad förekomst av större vattensalamander har därför starkt indikatorvärde på god vattenkvalité, fisktomhet och signalerar att här kan det finnas många andra predatorkänsliga arter. En stark population indikerar även att det finns en mosaik av flera lämpliga vatten inom en mindre radie. Det är inte särskilt väl undersökt, men litteraturen uppger från ca 400 m till ca 1 km som minsta avstånd mellan småvatten för att uppfylla särskilt den större vattensalamanderns krav på spridningsmöjlighet och reproduktion. I BSPA-området är förekomsten av större vattensalamander ovanlig och saknas helt norr om Norrfällsviken. Den mindre vattensalamandern är inte så ovanlig och förekommer även längre norrut i inlandet. Höga kustens kuperade landskap och låga förekomst av små vatten utgör naturliga barriärer för spridningen av vattensalamandrar. Sötvattnets flora: Genom området rinner ett flertal åar, bäckar och diken. Mindre sjöar, tjärnar och små vattensamlingar är vanliga. Artrikedomen av växter är inte särskilt stor och artsammansättningen är inte särdeles ovanlig. I de större åarna är vattenfloran rikast i laguner och andra lugnflytande partier. Här finner man ofta nordnäckros, gul näckros, gädd-, gräs- och ålnate, plattbladig igelknopp och andra svårbestämda, ofta sterila igelknopp-former, svalting, trubbpilblad x pilblad, löktåg, sköldmöja, hårslinga, hästsvans och vattenbläddra. Till de mindre bäckarnas och de vattenförande dikenas vattenväxter hör bland annat vek- och skogssäv, hästsvans, rostnate, dvärg-, stor- och vanlig igelknopp. I näringsrika långsamtflytande bäckar kan andmat, hästsvans och på vissa ställen missne dominera växtligheten. Karaktärsväxter i de näringsrika sjöarna är exempelvis sjöfräken, bladvass, gul näckros, ål-, gädd- och gräsnate, hästsvans, vattenklöver, andmat, flotagräs och plattbladig igelknopp. Strax utanför området är både vattenpest och levermossan vattenstjärna påträffad som båda anses invasiva Vissa nya arter som, avsiktligt eller oavsiktligt, förs in i landet kan ha negativ påverkan på den biologiska mångfalden, människors hälsa eller orsakar samhällsekonomiska kostnader, kallas invasiva främmande arter. Vissa nya arter som, 148