De flesta kulturer är rena skräpet. Bibeln - vår tids Pandoras ask. Jonas Gardell - om Gud. Svante Folin om kulturrelativsm.

Transkript

1 Pris lösnummer 40 kr Nr Årgång 14 Svante Folin om kulturrelativsm Christiaan Vos HUMAN-ETISK TIDSKRIFT De flesta kulturer är rena skräpet Svante Folin slaktar en helig ko: Är alla kulturer värda att bevaras? Bibeln - vår tids Pandoras ask Christiaan Vos läser Bibeln Jonas Gardell - om Gud Lars Torsensson recenserar Recension av Lars Torstensson Sara Mohammad på Sergels torg den 8 mars 2009 ISSN

2 - Botulf-bladet - HUMAN-ETISK TIDSKRIFT Nr Årgång 14 ISSN Ansvarig utgivare, tryck och distribution Henrik Schullström Eskilstuna Redaktör och layout Camilla Grepe Botulf var Upplandsbonden som år 1311 dömdes att brännas på bål för att han vägrade att delta i nattvardens symboliskt kannibalistiska sakrament. Botulf-bladet tar parti för religionens offer som Botulf, Salman Rushdie och Taslima Nasrin, försvarar human-etiken, samt avvisar övernaturliga förklaringar av livet och världen. Botulf-bladet är medlemsorgan för Human-Etiska Föreningen HEF. Human-Etiska Föreningens styrelse: Ordförande Henrik Schullström Kassör och vice ordförande Helge Eyser Sekreterare Monika Warfsjö Internationell sekreterare och ledamot Christiaan Vos Ledamot Birgitta Kringfors Suppleant Lars Torstensson Suppleant Ernesto Vos Revisor Ingmar Håkansson Valberedning Yrsa Hilding HEF är ansluten till International Humanist & Ethical Union - IHEU - Ur innehållet 3 Ledare 4 Åsikter 8 Moralisk bankrutt i katolska kyrkan Lars Torstensson om en kyrka i moraliskt förfall 9 Jeanette Rapp fick pris av Örebrohumanisterna Nyinstiftat pris utdelat till en stridbar debattör som kämpar mot frikyrkornas infiltration av Lindesbergs skolor 10 Bilder från Internationella kvinnodagen Camilla Grepe refererar från en dag som dessvärre ännu inte verkar ha spelat ut sin roll 12 Jonas Gardell - om Gud Jonas Gardell är aktuell med en bok om Jesus. Här skriver Lars Torstensson om hans tidigare bok - om Gud 14 De flesta kulturer är rena skräpet Svante Folin i en svidande vidräkning med kulturantropologernas förkärlek för en blind kulturrelativism 19 Kunskapens frukt - en historia på gott och ont Ironisk betraktelse som sneglar på vådan av att bita i ett äpple 20 Bibeln - vår tids Pandoras ask Christiaan Vos om en skrift som visar en del av ondskans rötter i världen 26 Läsardebatt: Ton, logik och association Filip Björner besvarar ett debattinlägg av Christiaan Vos 27 Föreningsnotiser Botulf-bladet söker ny redaktör 28 Å andra sidan Helge Andén har varit på kongress i Storebrorsförbundet Christiaans ruta Sist, men icke desto mindre! PRENUMERATION Prenumeration kostar 150 kr för fyra nummer. Medlemskap i HEF kostar 130 kr per kalenderår och då ingår Botulf-bladet i avgiften. Pg Botulf-bladet utkommer med fyra nummer per år. Tidskriften trycks på Svanenmärkt papper. Kontakta oss på: botulf@hef.nu Omslagsbild: Sara Mohammad talade på Sergels torg på Internationella kvinnodagen Foto: Camilla Grepe

3 Ledare Signerat Marxistiska antirasister kramar islamister Av Lars Torstensson Debattören Andreas Malm har skrivit en bok med titeln Hatet mot muslimer. I en artikel i Expressen 23/3 gör han gällande att detta hat har blivit den nya folksporten. Han lyckas bunta ihop alla islamkritiker, från sverigedemokrater till human-etiker, och sätta hatstämpeln på dem, utan hänsyn till att deras motiv och argument är helt olika. Att det också finns befogad islamkritik, och hat från extrema muslimer, föredrar han att ignorera. Denna inställning är inte ovanlig i den svenska vänstern. En förklaring till detta ger Maciej Zaremba, som har haft en artikelserie i Dagens Nyheter om integration. 15/3 gör han gällande att marxismen har ömsat skinn till antirasism. Invandrarna, menar han, har - utan att själva vara tillfrågade - fått inta proletariatets roll, och dess uppgift att underminera kapitalismen. Enligt detta synsätt ligger rasismen i kapitalets intresse, säger Zaremba, ty dess utstötning anses underlätta exploateringen av invandrarna som arbetskraft. Det kapitalistiska Sverige är därför per definition genomsyrat av rasism, och allt tal om kulturkrockar röjer en skum agenda. Kulturer finns, men alla är likvärdiga... I debatten om hederskultur och hedersmord haglade också r-ordet. En person som säger sig vara emot rasism kan med detta avse helt andra begrepp: kapitalism, väst, modernitet, den bestående ordningen eller i värsta fall demokrati. Därigenom komprometterar man den viktiga antirasistiska kampen. Redaktören vid kunskapsbanken vid det nu nedlagda Centrum mot rasism har följdriktigt förklarat att invandrare inte kan vara rasister; epitetet passar bara på ursprungssvenskar. Tror man det, ligger det nära till hands att anse att invandrare inte heller kan ha olämpliga åsikter i religiösa frågor, särskilt som religion och kultur ofta hänger ihop. I så fall måste all kritik av islam - en religion som främst omfattas av invandrare - vara att betrakta som islamofobi. (Ex-muslimerna väljer man helst att bortse ifrån; de stör bilden för mycket.) Dessa missuppfattningar och denna falska retorik bör genomskådas och bemötas. Välkommen till ett nytt nummer av Botulf-bladet! Jag brukar säga att jag inte förstod innebörden av begreppet kulturrelativism fullt ut, innan jag hade läst Svante Folins artikel De flesta kulturer är rena skräpet. Nu har Botulf-bladet fått möjlighet att publicera den på nytt. Stort tack till Svante Folin för detta! Tack också till Svensk Tidskrift, som ursprungligen publicerade den. Det här är en läsning som säkert kan uppfattas som synnerligen provokativ, men man kan omöjligt förbli oberörd. Det är en svår fråga som ställs på sin spets: Ska vi tillåta oss att vara åskådare på behagligt avstånd när människor far illa av sina kulturer? Är alla kulturer ens värda att bevaras om det sker till priset av mänskligt lidande? Mitt svar på frågan är nej. Läs och döm själva. Camilla Grepe Redaktör 3

4 Åsikter Avsakralisera kyrkor för sekulära ceremonier Avtalet mellan kyrkan och staten som rör statens bidrag till underhåll och kulturminnesvård av kyrkor ska omförhandlas. Men i kyrkans fall är en stor del av underhållsbehovet självförvållat. Kyrkor som stått i hundratals år utan fuktproblem värms idag för enstaka gudstjänster mitt i vintern. Men med omväxlande uppvärmning och nedkylning kommer fuktproblem som ett brev på posten och underhållsbehovet accelererar okontrollerat. Om Svenska kyrkan hanterade de gamla byggnaderna på ett bättre sätt skulle stora pengar sparas. Och detta redan innan man betalat för uppvärmningen i sig. Svenska kyrkans elräkningar är gigantiska. Här kanske resurserna finns för att klara underhållsbehovet själv? En annan fråga är om staten ska bistå med en halv miljard för underhåll av ett kulturarv som det finns Chefen för Europeiska fatwarådet, egyptiern Youssef al-qaradawi, har nyligen hyllat Adolf Hitler och hävdat att Förintelsen var Guds sätt att straffa judarna. Trots sin extrema framtoning har al-qaradawi ofta blivit bemött med oförtjänt respekt. När har besökte England 2005 blev han exempelvis varmt välkomnad av Londons borgmästare Ken Livingstone. begränsad möjlighet för många att utnyttja? Det finns ett stort behov av vackra och ändamålsenliga lokaler för borgerliga vigslar och begravningar, men det är förbjudet att använda kyrkor för detta ändamål. Avsakraliserade kyrkor skulle kunna fylla en del av behovet. Var det ens någon bra lösning att alla landets kyrkor över en natt bytte ägare och tillföll ett fristående samfund? En lösning vore att Svenska kyrkan återlämnar de kyrkor man själv inte behöver. Kyrkobyggnaderna som sådana är det många svenskar som uppskattar. Just för att det finns ett så starkt intresse hos allmänheten att bevara kulturarvet uppstår det lätt en utpressningssituation där kyrkan själv hellre lägger pengar på att bevara en övertalighet bland sina anställda. Camilla Grepe Chef för fatwaråd hyllar Hitler Denne är socialdemokrat på vänsterkanten, och kallas Röde Ken. Hans agerande är ett exempel på den oheliga allians som har uppstått mellan reaktionära mullor och förment progressiva människor. I Sverige har också den socialdemokratiska broderskapsgruppen haft ett nära samarbete med extrema muslimer. Lars Torstensson Önskan om ett sekulärt Europa - Vatikanen borde sluta blanda sig i politiken och missbruka sin makt till att motsätta sig mänskliga rättigheter. Lika viktigt är att det är tid för den italienska regeringen att sluta böja sig för påvens teokratiska agenda. Vi borde få ett helt sekulärt Europa, där folk är fria att utöva sin tro, men där ingen religion har en privilegierad, legal status och unik tillgång till politisk makt och inflytande. Peter Tatchell, Engelsk gayaktivist och grön politiker Gud ingen miljövän - Gud kommer inte att ingripa för att hindra mänskligheten från att låta katastrofal skada drabba miljön säger ärkebiskopen av Canberbury, Rowan Williams. Nej, han är uppenbarligen okänslig för lidande och katastrofer på jorden. Lars Torstensson Barak Obama inkluderar ateister I sitt invigningstal som USA-president riktade sig Barack Obama bland annat till de olika religiösa riktningar som det amerikanska folket tillhör. Men han nämnde dessutom uttryckligen gruppen av icke troende, något som hans företrädare demonstrativt har undvikit. Det hedrar honom! Lars Torstensson 4

5 Åsikter Queerpartiet de Gröna främjar islamisk homofobi Miljöpartiet de Gröna har ett starkt engagemang för minoriteter. Man värnar om HBT-personer så mycket att man kallar sig queerparti. Även den muslimska gruppen omfattas med sympati. Partiet har bland annat krävt att samhällsstödet till de islamiska församlingarna ska öka. Därigenom vill man motarbeta islamofobin i samhället. Emellertid är detta mindre bra för HBT-gruppen, eftersom homofobin är stark i dessa församlingar. Ordföranden i paraplyorganisationen Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, har till exempel gjort gällande att sexualiteten bör förbehållas man och kvinna i äktenskapet. Enligt hennes mening är detta en syn som kännetecknar hela islam. I vissa moskéer har man dessutom spritt nedvärderande åsikter om kvinnor och judar, samt krävt folkviljans underordning under Allahs vilja. Även sådana församlingar återfinns bland dem som samhället gynnar ekonomiskt, trots att det stämmer dåligt med reglerna. Kontrollen på detta område är nämligen bristfällig. Trots detta sa Miljöpartiets kongress 2008 nej till att skärpa tillämpningen av den illa fungerande lagen om stöd till trossamfund, så att det verkligen blir ett slut på penningflödet till religiösa sammanslutningar som bryter mot samhällets värdegrund. De gröna kunde inte se något behov av en sådan skärpning. Därför frodas nu hyckleriet i miljöpartiet. Det har blivit ett queerparti som indirekt främjar islamisk homofobi. Lars Torstensson Nej till religiös slakt utan bedövning! I Göteborgs-Posten hade i mars Per Nygren en artikelserie om halaloch kosherslakt. Den innebär att man gör ett snitt i slaktdjurets strupe, varefter blodet tappas av. Enligt svensk lag ska husdjur bedövas innan detta sker. Undantag kan göras för fjäderfä och kaniner. Vissa muslimer, men inte alla, godtar bedövning före slakt. Judiska auktoriteter gör det inte. Många judar och muslimer accepterar däremot bedövning efter att snittet har lagts. Men detta är otillfredsställande ur djurskyddssynpunkt. Det kan ta flera minuter innan bedövningen verkar. Sverige och Lettland är de enda länderna i Europa som inte ens undantagsvis tillåter traditionell, religiös slakt. Förbudet i Sverige infördes 1937, under inflytande av tidens antisemitiska stämningar. Nygren låter därför förstå att det är fördomsfullt, och i religionsfrihetens namn borde tas bort. Men han får starkt mothugg från läsekretsen. Veterinärförbundet är också mycket kritiskt. Ur human-etisk synpunkt tycker jag att saken är klar. Djurplågeri ska inte vara tillåtet i Sverige - vare sig av religiösa eller av andra skäl. Det är ändå inte säkert att förbudet mot denna plågsamma slakt kommer att bestå. Både Sveriges muslimska råd, Judiska centralrådet, broderskapsrörelsen och diskrimineringsombudsmannen kräver att halal- och kosherslakt ska legaliseras. De anser sig ha stöd i Europakonventionen för mänskliga rättigheter, som bland annat fastslår att religionsfrihet omfattar iakttagande av religiösa sedvänjor. Det är därför inte alldeles säkert att Sverige skulle klara sig, ifall frågan togs upp i Europadomstolen. Lars Torstensson 5

6 Åsikter Vidarkliniken utsedd till Årets förvillare Till Årets förvillare 2008 har föreningen Vetenskap & Folkbildning utsett Vidarkliniken i Järna, och dess verksamhetschef Ursula Flatters. Föreningen motiverar utmärkelsen: för att under en följd av år ha använt pseudovetenskapliga behandlingsmetoder. Genom intensivt lobbyarbete har kliniken under många år lyckats få regeringens dispens att ge patienter antroposofiska medel utan dokumenterad effekt. Trots att Flatters är legitimerad läkare har hon den anmärkningsvärda inställningen att antroposofiska läkemedel inte kan testas på samma sätt som andra läkemedel, till exempel med dubbelblinda kliniska studier. VoF konstaterar också att Vidarkliniken nyligen har begärt och fått Alla hjärtans dag retar fundamentalister Sveriges Radios hemsida meddelade den 14 februari: I dag är det Alla hjärtans dag eller S:t Valentine s Day. Men dagen sprider inte enbart kärlek runt om i världen... I Saudiarabien har befolkningen påmints om den fatwa som gick ut för ett år sedan mot att fira Alla hjärtans dag och sedlighetspolisen har fullt upp med att jaga affärsinnehavare som har för många röda varor i sin affär. 6 förlängd dispens för sina cirka 3500 produkter, av vilka 1300 är homeopatiska medel. Kliniken blandar skolmedicin och ockult medicin, som bygger på lärofadern Rudolf Steiners uppenbarelser från andevärlden. Trots detta har Västra Götalandsregionen och flera landsting slutit avtal med Vidarkliniken. Drivande bakom dessa avtal har framför allt miljöpartiet varit. Klinikens mest kända, ockulta specialitet är mistelpreparatet Iscador, som används mot cancer. Det har undersökts vetenskapligt, utan att några positiva effekter har kunnat konstateras - men däremot en risk för att medlet påskyndar patienters död. Trots detta förklarade Göran Larsson (mp) vid Västra Götalandsregionen, i ett pressmeddelande : I Indien har ett upprop på nätsajten Facebook startats där man uppmanar människor att skicka rosa damtrosor till den militanta hinduiska gruppen Sri Ram Sena, Guden Rams armé, som propagerat för att indiska medborgare inte ska fira Alla hjärtans dag. Romantiken på Alla hjärtans dag kan leda till sexuell lössläppthet, och det kan extremreligiösa moralväktare och glädjedödare inte acceptera. Lars Torstensson Kliniken är oerhört framgångsrik när det gäller vård av cancersjuka. TV 4:s program Kalla fakta visade ett inslag om Vidarkliniken: Cancervård utan vetenskap. Där intervjuades en av klinikens läkare, Jackie Swartz. Denne förklarade - ovetande om att han var inspelad - att Iscador minskar tumörer, och till och med kan få dem att gå bort helt och hållet. - Att ljuga en patient rakt i ansiktet, det tycker jag är fel, kommenterade Gunnar Eckerdahl, överläkare i Västra Götaland. Förvillarpriset 2008 är därför välkommet. Lars Torstensson Franska katoliker trötta på Påven Fyrtio procent av de franska katolikerna vill ha bort påven Benedikt XVI. Man vill också se en annan syn på aborter, skilsmässor och homosexualitet. Det är det franska opinionsinstitutet Ifop som presenterat dessa siffror. Bland annat visar undersökningen att 43 procent av fransmännen vill att påven pensionerar sig Hälften av fransmännen anser att Benedikt gör ett dåligt jobb när det gäller att försvara katolicismens värden. Det är en kraftig ökning från i augusti förra året då siffran var 13 procent. Källa: TT

7 Åsikter Allt fler vill avdöpa sig Den organiserade religionen uppfattas - inte minst genom påvens många starkt kritiserade utspel - allt mer som ett hot mot människors frihet och självbestämmanderätt. Många döpta människor som har övergett sin tro, eller aldrig haft någon sådan, kräver därför nu att få bli strukna i sin kyrkas dopregister - något som kyrkorna inte alltid går med på. Andra tycker däremot att avdöpning är att göra för stor affär av något som man ändå inte tror på. En engelsk avdöpningsaktivist, John Hunt, blev för en tid sedan uppmärksammad i ett BBC-program som sändes i flera länder. Därigenom fick avdöpningsrörelsen en skjuts. National Secular Society, NSS, hade halvt på skämt urfärdat ett avdöpningsintyg åt Hunt. Det hade följande lydelse: Jag, John Geoffrey Hunt, som i barndomen har blivit utsatt för det kristna dopets rit, återkallar härmed offentligt allt vad denna rit innebär. Jag förkastar alla dess trosföreställningar och annan sådan vidskepelse, i synnerhet den förrädiska övertygelsen att varje spädbarn behöver renas från arvssynd. Här kan man beställa avdöpningsintyget: Intyget visade sig intressera massor av internetanvändare och NSS tar det nu allt mer på allvar. För de flesta är avdöpning bara en symbolisk handling. Men för katoliker har den också praktisk betydelse. Katolska kyrkan betraktar nämligen alla döpta som inkorporerade, oavsett om de har tagit avstånd från kyrkans lära eller ej, och räknar följaktligen in dem i sin medlemsstatistik. Många ex-katoliker vill inte att påven ska kunna bedriva sin reaktionära politik i deras namn. I katolska länder som Spanien, Italien och Argentina har det därför växt fram stora avdöpningsrörelser. I Italien har man till och med utsett 25 oktober till avdöpningsdag. I Argentina har ateister och feminister tillsammans startat en internetkampanj för att förmå döpta katoliker, som ogillar kyrkans politik, att även formellt avsäga sig sin tro. Därigenom vill man minska Vatikanens inflytande i landet. Aktionen kallas Inte i mitt namn eller Kollektivt avfall. Terry Sanderson, ordförande i National Secular Society, säger: Kyrkorna fortsätter att hävda att de har stora skaror av anhängare världen runt, men jag undrar hur många av dem som är genuint, medvetet knutna till sitt samfund. Och hur många som man på kulturella grunder gör anspråk på. Och hur många som skulle återkalla sin anslutning om de kunde. Lars Torstensson Förvirring i äktenskapsdebatten Så röstades den till sist igenom - lagen om könsneutralt äktenskap. Fortfarande hörs irriterade röster från Kristdemokraterna med hänvisning till att de gick till val på att äktenskapet var något enbart för man och kvinna. lskan är stor över att inte Riksdagen tog mer notis om det egna förslaget. Men det förslaget var en ful fint: För det som många debattörer uppfattade som ett, i sig rimligt, förslag om civiläktenskap, var vid närmare påseende ett förslag om en giftermålsbalk. Hade Kristdemokraternas förslag fått gehör hade vi i praktiken fått ett civilpartnerskap. Äktenskap som begrepp skulle enligt deras förslag förbehållas kyrkan. I sin motion skrev man: Genom att återföra äktenskapsbegreppet till det civila samhället respekterar vi dess djupa kulturella och religiösa innebörd. Det är förståeligt att många missade vad Kristdemokraterna faktiskt menade, men det gick att läsa i klartext i samma motion: /genom införande av en civilrättslig samlevnadsbalk, förslagsvis benämnd giftermålsbalk. Begreppet äktenskap tas bort från lagstiftningen. / Det var ett simpelt försök att blanda bort korten men det misslyckades. Camilla Grepe 7

8 Debatt Moralisk bankrutt i Katolska kyrkan Ledaren i förra Botulf-bladet tog upp Vatikanens reaktionära ställningstaganden i olika frågor, och deras destruktiva konsekvenser. Sedan dess har påven lyckats göra bort sig ännu mer, och utmana sin omvärld genom en rad nästan osannolikt ovederhäftiga och stötande utspel, som har dragit på honom massiv kritik i en rad länder. Hans klavertramp har också fått många katoliker att vända sig mot honom. I januari visade TV-programmet Uppdrag granskning ett inslag om det ultrakonservativa prästbrödraskapet SSPX. Det finns också i Sverige, och har som mål att göra vårt land katolskt igen. Flera medlemmar är högerextremister. Trots detta har Svenska kyrkan på flera platser i landet upplåtit kyrkobyggnader åt SSPX, vars inriktning man inte har känt till. SSPX-bröderna har till och med fått hålla mässa i Uppsala domkyrka. Uppdrag granskning intervjuade också Richard Williamson, som är biskop i SSPX-rörelsen. Han förnekade förintelsen av judar under andra världskriget, och påstod att det saknas belägg för att gaskamrar har använts. Strax därefter upphävde påven bannlysningen av SSPX och den antisemitiske biskopen. Han tog dock även avstånd från allt förintelseförnekande. Därefter inträffade en händelse i Brasilien som upprörde hela landet, och även väckte häftiga reaktioner 8 Av Lars Torstensson utanför Brasiliens gränser. En nioårig flicka hade blivit gravid med tvillingar efter att ha våldtagits av sin styvfar. Läkarna ansåg att hennes späda kropp inte skulle klara att bära de bägge fostren. De rekommenderade därför abort, och en sådan genomfördes, efter att flickans mor hade tillstyrkt den. Då exkommunicerades både modern och läkarna av en romersk-katolsk biskop. Styvfadern fick däremot kyrkans förlåtelse, och slapp bannlysning. Illustration: Camilla Grepe I mars gjorde påven så en resa till Afrika, där en stor del av befolkningen är katoliker, och där hivspridnigen också är omfattande. I ett budskap till Afrikas folk, som är svårt drabbat av aids, förklarade påven att denna sjukdom inte kan besegras genom att man tillhandahåller kondomer - det förvärrar bara problemet. Uttalandet väckte vrede och indignation i hela världen. Benedictus anklagades för att visa brottslig ansvarslöshet och bryta mot all mänsklig anständighet. Aidsaktivister konstaterade att påvekyrkan sätter religiösa dogmer framför afrikaners liv. Påven ändrade sig då lite, och hävdade i stället att kondomanvändning riskerar att förvärra aidsepidemin. Men han backade inte från sin negativa inställning. Vatikanens anseende försämrades ytterligare när filmen Fräls oss ifrån ondo visades i TV. Den klargör att sexuella övergrepp mot barn har ägt rum i Katolska kyrkan i mycket stor omfattning. Dessutom har kyrkans kardinaler och biskopar gjort vad de har kunnat för att mörklägga detta, och förneka sanningen. De har skyddat de brottsliga prästerna, och lämnat de drabbade familjerna i spillror. Efter allt detta frågar man sig: Hur är det möjligt att Katolska kyrkan fortfarande kan räkna sig som världens största, kristna rörelse? Finns det ingen gräns för vad medlemmarna tål av omdömeslösheter, lögner, förbrytelser och skandaler?

9 Noterat Värdig vinnare till nyinstiftat Humanistpris: Jeanette H Rapp Jeanette H Rapp har tilldelats det nyinstiftade Humanistpriset i Örebro Priset delades ut vid Humanistdagen den 21 mars. Motiveringen kan man läsa i föreningens pressmeddelande: Med mod och envishet har Jeanette H Rapp uppmärksammat en viktig rättighetsfråga - att få utbildning fri från religiös indoktrinering. Under hösten 2008 har Jeanette H Rapp fört en uppmärksammad debatt i Nerikes Allehanda kring dessa frågor, vilket också gett eko i andra medier. Hon har på sitt sakliga och pedagogiska sätt lärt oss mer om problemen med de lokala kyrkliga nätverkens integrering med den kommunala verksamheten i Lindesbergs kommun. Vi har kunnat se hur rektorer och skolpersonal sammanblandat sin profession med sitt medlemskap i kyrkliga församlingar. Med förvåning har vi läst om religiösa företrädares fundamentalistiska och antisemitiska lektioner. Lektioner där företrädarna för de religiösa organisationerna ensamma stått för ordinarie undervisning. Vi har fått läsa om präster och pastorer som varit en del av Lindeskolans ordinarie organisation med juridiska problem angående integritets- och sekretessfrågor runt elevhälsoarbete. Jeanette H Rapp har på så vis satt fingret på en viktig fråga att diskutera och aktualisera i hela landet eftersom skolkyrkor inte är ett speciellt Lindesbergsproblem. Skolkyrkan är en nationell satsning av ekumenisk kyrklighet och behöver granskas ytterligare i hela landet. Jeanette är ett lysande exempel på vad fler borde göra som ansvarstagande föräldrar i skolan och vad vi i Humanisterna bör arbeta vidare med. Humanisterna Örebro delar med stolthet och glädje ut sitt första Humanistpris till Jeanette H Rapp. - Grattis Jeanette! Du har gjort ett bra jobb i opinionsarbetet! - Tack! - Vad händer härnäst i frågan om Skolkyrkan och skolpastorn på Lindeskolan? - Rektorerna ljuger ju om skolpastorns roll och som jag förstår det hela så fortsätter de bara i samma anda. Skolpastorn ingår fortfarande i elevvården och har i år, just nu faktiskt, hand om sex och samlevnad med eleverna på gymnasiet! Skolinspektionen, är de något att ha egentligen? Jag vet inte vad de gör. Politikerna verkar vilja lämna frågan efter ett löfte från rektor om att jag hade fel och att skolan skött allt som den ska. - Jag har sett att socialdemokraternas ordförande också är före detta skolpastor. Det verkar alltså finnas en del lojalitetskonflikter på politisk nivå? - Att bli personligt och osakligt påhoppad i media av frikyrkan hade jag bara väntat mig. Men när frikyrkans folk i politiken, bland annat min egen ordförande, trakasserade mig för att tysta min kritik, fick jag nog. Jag har därför lämnat mina politiska uppdrag. - Hur kommer du att jobba vidare med det här? - Det här har ju helt oväntat lett till att jag känner mig fruktansvärt misstänksam mot allt kyrkligt, vilket jag inte alls var tidigare. Jag hoppas att vi kan driva den här frågan så långt att det faktiskt leder till en förändring i frågan om skolkyrkan. Humanistpriset är en god uppmuntran att fortsätta! - Kommer det att leda till fler engagemang för din del? - Humanisterna i Örebro har ingen skolgrupp vad jag vet, men jag har i alla fall blivit medlem i Humanisterna och vad det blir av det återstår att se. - Lycka till i fortsättningen, jag hoppas att vi får se mer av dig i debatten! - Tack detsamma! Det har varit ett gott stöd att du och Göran Rydland funnits vid vår sida. Utan ditt debattinlägg i Nerikes Allehanda hade vi inte fått fart på det här, min man och jag. Faktiskt har min man också del i priset, för han har både hjälpt mig att skriva och stöttat mig till hundra! Camilla Grepe - Berätta om dig själv, vem är du? - En fyrabarnsmamma, omgift och kulturarbetare. - Det var roligt att du fick den här utmärkelsen. Vad har du fått för reaktioner? - Humanistpriset har gjort frågan uppmärksammad på ett bättre sätt, det har bland annat gjort att några människor uppträder vänligare, lite som om har du fått ett pris, så har du kanske rätt i din kritik!? Vissa har vänt mig ryggen, några få är riktigt arga på mig. På skolan där det hände är jag mycket illa omtyckt av många, fast överlag tycker jag det varit värt att sätta ner foten och visa var jag står någonstans. Det är skönt också att våga bita ifrån och tala om när man verkligen tycker att något är helgalet. Jag lovade dem att jag skulle göra det och nu har jag gjort det, tycker jag. Foto: Åsa Wilson / ETC Örebro Jeanette Rapp tillsammans med sin man Snorre Hermansson. Jeanette H Rapp har tilldelats Örebrohumanisternas nyinstiftade pris för sitt opinionsarbete mot den religiösa indoktrineringen i Lindesbergs skolor. 9

10 Politik Bilder från Stockholm 8 mars 2009 Internationella kvinnodagen Internationella kvinnodagen på Sergels torg blev ett möte mellan generationer och nationaliteter. Jag lyssnade och undrade för ett ögonblick hur många av dem som var med på 70-talet, som i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att man trettio år senare skulle stå här och lyssna på en flicka som sjunger en sång om sin bästa vän som mördats i hederns namn? Så är det också ett tidens tecken att Sara Mohammad från föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime stod för arrangemanget tillsammans med Kvinnor för Fred. Strider om dagis och mjölkpriser känns overkligt långt borta. Idag handlar det om tvångsäktenskap, trafficking, hedersmord, steningsdöd, könsstympning och självbränning. Har vi nått botten nu, eller kommer vi att stå här om trettio år igen och se tillbaka på och jämföra med - ja, vad? Bara det faktum att vi får stå här är värt att begrunda - det är ingen självklarhet i alla delar av världen i en tid då fundamentalistiska krafter mobiliserar mot kvinnors frihet. Sara Mohammad talade om Rörelsen för kvinnofrihet som flaggskepp för försvaret av sekularismen, och kampen mot religiös terrorism mot kvinnor. Men även som försvar av Bayan Nasih, Woman Aid. Sara Muhammad tillsammans med Bibbi Steinertz från Kvinnor för Fred. Bokbo 10

11 Politik invandrarkvinnors rättigheter mot kulturrelativismen i västvärlden. Hon påminde om att progressiva rörelser för kvinnofrihet genom aktiviteter och inflytande och i många protestyttringar, lyckats betvinga de politiska förändringarna i olika länder genom åren. Att måttet för samhällets frihet är kvinnornas frihet. Och för att nå den friheten måste vi besegra patriarkala värderingar och kulturrelativismen i Sverige och samtidigt solidarisera oss med kvinnorörelsen i resten av världen. Sara Mohammad betonade också att kampen för kvinnofrihet är en del av den allmänna kampen för frihet, jämlikhet och välfärd. Riksdagsledamoten Ulrika Karlsson (m) berättade om arbetet för att stärka det juridiska skyddet för kvinnor som vittnar i traffickingrättegångar. Idag blir inte längre en kvinna utvisad till det land hon kom från, efter att ha vittnat. Vittnesskyddet är av avgörande betydelse för att man ska kunna bekämpa den slavhandel som idag sker med kvinnor till Sverige. Hennes redogörelse om detta väckte publikens jubel. Det här handlar om praktiska säkerhetsåtgärder för vittnen, som skulle tas för självklara i de flesta andra sammanhang. Kit Larsen Hughes från Gröna Kvinnor talade om hur hedersvåldet grundar sig i kontroll över kvinnans rätt att leva som en fri människa. - Därför måste vi fortsätta att kämpa för mänskliga rättigheter. Kvinnors, mäns och barns rättigheter. Camilla Grepe rd. Nerifrån: Yara som sjöng. Ulrika Karlsson, riksdagsledamot (m). Kit Larsen Hughes, Gröna kvinnor. 11

12 Litteratur Jonas Gardell - Om Gud Inom kort utger Jonas Gardell en ny bok, som handlar om Jesus. Den har redan avfärdats som hädisk av Ulf Ekman i Livets Ord, efter att Gardell hållit föredrag om boken. Det bådar gott. I avvaktan på att Jesusboken blir tillgänglig i handeln kan det finnas skäl att uppmärksamma den bok Gardell tidigare har skrivit med titeln Om Gud (Norstedts förlag 2003). Den blandar bibelforskares rön med personliga erfarenheter och kommentarer, skarpsinnig analys med naiv förtröstan. Författaren är uppriktig och klarsynt på ett sätt som är ovanligt bland kristna, och han skräder inte orden. Därför har det inte främst blivit en uppbyggelsebok utan en bok som även ateister kan ha behållning av att läsa. Gud är en, brukar det heta i fromma kretsar, och han är kärleken. Gardell visar i stället övertygande att Gud är en syntes av en rad olika gudar, med skilda, ofta oförenliga egenskaper. De avspeglar mänskliga föreställningar och önskningar, och de har smält samman under en lång, historisk process. Gud kan heta El eller Jahve. Han kan uppträda som en tjur, en eldstod eller en demon. Han kan vara god, kärleksfull och rättfärdig, men är lika ofta ond, orättvis, nyckfull, girig och svartsjuk. Patriarkerna ljuger, luras, stjäl och bedrar - och Av Lars Torstensson Gud är ändå på deras sida utan att klandra dem, skriver Gardell. Han sänder plågor över Egypten och dödar allt i sin väg som en slaktare. Människooffer behagar honom, och han påbjuder etnisk rensning, heliga krig och folkmord. Att dyrka och förhärliga en sådan Gud är givetvis inte oproblematiskt eller riskfritt. Hur många krig har inte utkämpats i Guds namn! utropar Gardell. Han framhåller också att människor som tilltalas av hat fortfarande tillber denne mördargud, inte minst i våra egna kyrkor, och ännu efter tre tusen år kan vi höra hans gälla, hysteriska, omättliga rop efter blod och rysa av obehag. Den homosexuelle Gardell har själv konfronterats med hatiska kristna, som bland annat har försökt hindra honom från att ta nattvarden. Gud och Jakob - ett homopar? Hur är det då med Herrens egen homofobi, manifesterad i välkända bibelord? Denna sida hos Gud berör inte Gardell, fast han annars är långt ifrån överslätande. I stället uppehåller han sig med visst välbehag vid Herrens varma känslor för utvalda, manliga favoriter. Patriarken Jakob var en sådan, trots att han var en mycket osympatisk figur. Gud, El, gav Jakob ett nytt namn, Isra-El. Han ville nämligen absolut att hans eget namn skulle ingå i Jakobs nya namn, liksom för att bekräfta att de hörde ihop, att de var ett par, han och Jakob, skriver Gardell. Denne liknar till och med Gud vid en oälskad hustru till den motvillige Jakob. Gud och Jakob som ett homopar. Som läsare börjar man undra över den berömda Jakobsbrottningens egentliga innebörd... Berättelsen om förstörelsen av Sodom och Gomorra som brukar användas som ett homofobiskt slagnummer, blir i Gardells version mest en historia om bristande lydnad för Gud. De gamla stamfolken behövde framför allt avkomlingar och betesmark för att överleva, och det var därför dessa behov som deras gudar i första hand skulle uppfylla. De Jahvetroende männen skänkte genom att omskära sig Gud sin förhud, det vill såga symboliskt sin fortplantningsförmåga, för att han i gengäld skulle ge dem många barn. De 12

13 Litteratur visade ett slags sexuell underkastelse. Men folket i Sodom ville i stället ha sex med de av Gud utsända änglarna, och därigenom symboliskt kastrera Gud. Detta kunde Herren inte tolerera! Hur kan då Gardell tro på Gud, trots att han i så hög grad skildrar honom som en skapelse av mänsklig inbillning? Jo, Gardell känner sig ensam och övergiven i det kalla världsalltet, och han längtar efter någon som alltid älskar och bryr sig om honom. Då är det praktiskt att ha en gud att ta till. Gardell sovrar också bland Herrens olika uppenbarelseformer, tar fasta på de mer sympatiska och förkastar de övriga. Men någon högre grad av trovärdighet uppnår guden inte, eftersom han alltså mest framstår som en projektion av Gardells egen kärlekslängtan. Författaren medger också att han under arbetet med boken ibland fruktade att den skulle ta död på han hans gudstro. Vetandet är ju ofta ett hot mot tron. Dock fann han att den överlevde. All kunskap till trots tycker Gardell i slutkapitlet att han inte förstår Gud. Gud är undanglidande och ofattbar. Kanske är orsaken helt enkelt att han inte finns, fast Gardell så gärna vill tro det. Jonas Gardells tankar om honom är dock både underhållande och spännande, samtidigt som man lär sig mycket av dem. De utgör ett kraftfullt korrektiv mot fundamentalism. Jag tror också att boken om Gud alstrar väl så mycket ateism som kristendom. Till sist några belysande citat: Konstruktionen av Gud Så här skriver Jonas Gardell om hur forntidens präster och bekännare på ett mindre övertygande sätt konstruerade Gud: Det vi i den judiskkristna kultursfären idag kallar Gud...utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. De ofta motstridiga gudsbilderna återfinns i bibelns olika texter och går inte att få ihop. Jesus - en trollkarl Jesus, säger Gardell, var profet... trollkarl och exorcist. Bibelns intolerans Att bibeln är tolerant är något som många kristna förfäktar. Men den myten avlivas av Gardell, som fastslår: I varje stycke favoriserar bibeln det religiöst intoleranta och betraktar alltid och utan undantag den tolerante som avfälling.. Läsarkommentar Bengt Barkman angående Rebecca Hybbinettes artikel om kriget i Gaza: Jag har med stort nöje läst Botulfbladet nr , men har en kommentar till Rebecca Hybinette. Ulla Lindström var statsråd 1956 då drottningen av England var på statsbesök och visade en total brist på etikett genom sin vägran att niga för drottningen! Hon trodde i sin brist på hyfs, att det var för personen Elisabeth hon skulle niga, medan det är för statschefen för England hon skall niga. Det verkar som om Rebecca Hybinette är lika okunnig. Bengt Barkman Rebecca Hybbinette svarar Bengt Barkman: Bengt Barkman konstaterade brist på hyfs hos Ulla Lindström och brist på kunskap hos mig, vad det gäller beteende inför kungligheter. Ulla Lindströms vägran att visa hyfs och underdånighet inför kungligheter var hennes demonstration mot rojalismen, vad jag förstår. Mot ojämlikhet. För egen del kan jag leva med att inte känna till hur rojalister vill att man skall uppföra sig inför kungligheter. Medan förmågan att känna igen och förbanna en ockupation av människors boningsplats, människors hem och land, känns mer som relevant kunskap, vilket också var temat för min krönika. Rebecca Hybbinette Artikeln är tidigare publicerad i Botulf-bladet nr Fler läsarkommentarer på sid 26 13

14 Debatt De flesta kulturer är rena skräpet Vördnaden för den ädle vilden är starkare än någonsin, trots att verklighetens vildar varit synnerligen oädla. Samtidigt har det moderna västerlandet blivit besatt av att klassificera och vårda sina etniska minoriteter. Men föreställningen att alla kulturer skulle vara lika bra är ohållbar, både teoretiskt och empiriskt. Av Svante Folin Papua Nya Guinea Foto: Jon Radoff Nya Guinea är ungefär lika stort som Texas, men där talas av världens språk. Hälften av språken talas av mindre än 500 individer. Före européernas ankomst var den totala befolkningen cirka en miljon, uppdelad i ett tusental sinsemellan fientliga stammar. Man levde och dog inom några mils radie från sin födelseplats. I den mån man var medveten om existensen av grannfolk betraktades dessa normalt som farliga, om inte rentav monstruösa. Ingen kom på idén att resa runt för att bekanta sig med andra kulturer. Om någon djärv individ skulle våga sig in i ett angränsande territorium var risken stor för att vederbörande skulle bli dödad och uppäten. Varför skulle någon stam vara dum nog att tillåta en främling att tränga in på deras område för att jaga deras byten, antasta deras kvinnor, sprida nya sjukdomar eller rekognoscera för framtida raider? Artikeln har tidigare publicerats i Svensk Tidskrift nr Nya Guineas extrema kulturella mångfald har gjort ön till ett paradis för antropologer. Antropologer är besatta av kulturell mångfald, som de menar avspeglar människans oändliga kreativitet som symboljonglör. Någon mänsklig natur vidkänns inte - kulturen är allsmäktig. En del av Nya Guineas kulturyttringar ter sig en aning problematiska även för en dogmatisk kulturrelativist. I en stam påbjöd seden att förstföderskor skulle piskas och misshandlas i största allmänhet. När kvinnan skulle föda isolerades hon som oren och oberörbar. När barnet framfötts tog den nyblivna modern det i ena benet och krossade hu- 14

15 Debatt vudet mot en klippa. Därefter kastades kroppen till suggor som just grisat. Från den sugga som åt ivrigast av barnliket tog förstföderskan en griskulting av samma kön som det dödade barnet. Hon ammade sedan kultingen och behandlade den med samma omsorg som hon skulle ägnat sitt döda barn. När svinet blivit stort och präktigt nog att slaktas inbjöds en allierad stam till en festmåltid. Värdstammen fick inte äta av grisköttet utan nöjde sig med förhoppningen att artigheten skulle returneras. Allt detta var mycket nödvändigt för att inte förfädernas andar skulle förtörnas och därmed bringa olycka över stammen. Initiationsriter sätter riktig fart på den kulturella kreativiteten. Bimin- Kuskusmin-folket ägnar en enorm tid åt att göra pojkar till män - tio etapper över en tioårsperiod. Starten sker när de i sjuårsåldern kidnappas från sina mödrar och släpas ut i skogen. Där skymfas de och piskas med brännässlor, samt itvingas svinträck och urin för att utspy den kvinnliga orenhet de ansamlat sedan födelsen. Därefter skärs de i navel och öron, bränns på armarna, får taggiga grenar uppkörda i urinröret, och så vidare. En antropolog som bevistat ceremonin säger att pojkarna befinner sig i ett totalt chocktillstånd, många svimmar, andra blir helt hysteriska. För att avsluta dessa nedslag i Nya Guineas regnbågsskimrande kulturpanorama: många stammar, till exempel Sambiafolket, är övertygade om att sperman ger män förmågan att återfödas utanför sina mödrars magar, i männens värld och endast genom dem. Sperma uppstår dock inte spontant utan måste under stafettliknande former överföras från äldre män till yngre. Under flera år tvingas därför pojkar suga av gubbar för att så att säga fylla på tanken. Sodomi ingår i behandlingen. Bulimisk blodtörst i Mexiko Någon kanske tycker att det är orättvist att endast exemplifiera de mänskliga kulturskattens rikedom med bidrag från en isolerad stenåldersö. Låt oss därför skärskåda en erkänd högkultur som blev ett offer för västerländsk imperialism - aztekerna. Med Oswald Spenglers ord - Mördad i sin blomstrings fulla prakt, vandaliserad som en solros vars blomma en förbipasserande slår av. Aztekerna etablerade sig genom krig i Mexicodalen där de byggde upp ett mäktigt imperium ( ) - arkitektur, matematik och astronomi blomstrade. Den teokratiska samhällsordningen dominerades av präster. Religionen var av den paranoid-apokalyptiska sorten. Världen hade redan gått under fyra gånger och även den rådande femte åldern var dömd till förintelse. Solen skulle uppslukas av mörkrens monster som häckade under horisonten. För att förhindra den terminala solnedgången måste solslukaren mutas med människoblod (calchiuatl - dyrbart vatten). Varje gång prästerna lät obsidiandolkarna arbeta och kunde hålla upp nyutskurna hjärtan mot himmelen uppsköts undergången en stund till. Gudarna hade god aptit; under en fyra dagars tempelinvigning 1487 bestod slaktoffret av krigsfångar. Gudarnas bulimiska blodtörst kunde inte tillfredställas genom inhemsk köttproduktion i form av slavar utan framtvingade ständiga härnadståg mot grannfolk. Krigföringen var unik - blommornas krig gick inte ut på att döda utan på att infånga så många potentiella offer som möjligt. Storskaligheten i dessa operationer antyds av antalet dödskallar i olika arkitektoniska skapelser - den flitige conquistadoren och krönikören Bernal Diaz del Castillo räknade ut att ett benhus innehöll kranier. Antropologer har fört hetsiga strider om de djupare orsakerna till aztekkulturens bloddrypande och kostsamma offerkult. Kulturmaterialister har påpekat att offrens kadaver som störtades ned från pyramiderna inte gick till spillo utan togs till vara för att förse överklassen med lika begärligt som svåråtkomligt kött. Enligt denna uppfattning måste det aztekiska kannibalkomplexet, som är unikt i sin omfattning, ses mot bakgrund av den överbefolkade Mexicodalens extrema brist på ätbara djur. Proteinbrist leder till dåligt immunförsvar och allmän skröplighet. En människokropp ger ungefär gram högvärdigt protein. Den kostutilitaristiska teorin menar alltså att det aztekiska kannibalimperiet var ett statssponsrat system inriktat på produktion och distribution av protein i form av människokött. Heliga fötter på Hawaii Ovanstående exempel är bara ett litet axplock på vad olika kulturer kan hitta på. Den som bläddrar 15

16 Debatt igenom G P Murdocks Ethnogaphic Atlas som dokumenterar 849 olika kulturer från hela världen kan lätt drabbas av svårmod. Om man är kvinna bland annat därför att 708 (83 procent) tillåter eller rekommenderar polygyni och att den manliga könsmaktordningen är närmast universell. Man bör också betänka att 99 procent av de kulturer som antropologerna studerat är defanged *. Kolonialmakterna, med sitt typiska förakt för etnisk särart, har med beskäftig skyndsamhet stövlat in och satt stopp för stamkrig, exotiska avrättningsmetoder, kannibalism och dylikt. När antropologerna, i missionärernas och polisens kölvatten, anländer till sitt utvalda folk påträffar de därför bara tvångsmässigt pacificerade stammar - en vattenkammad version av ursprunglig vildhet. För en rationell marsian skulle det mänskliga kulturspektrumet sannolikt te sig som en encyklopedi över psykotiska eller i bästa fall neurotiska vanföreställningar. Han, hon, det skulle bedöma flertalet kulturella föreställningar som pendlande mellan det harmlöst fnoskiga till gravt handikappande mentala tvångströjor. Polynesierna på Hawaii hade ett ganska typiskt, handlingsförlamande tabusystem, som bland mycket annat innebar att kvinnor inte fick äta bananer och kokosprodukter samt att män och kvinnor under inga omständigheter fick äta tillsammans. De måste ständigt kånka omkring med den korpulente kungen eftersom hans heliga fötter var så laddade att om de vidrörde * Defanged = berövad huggtänder, reds. anm. 16 marken skulle den bli tabuiserad och omöjlig att beträda för undersåtarna. Innevånarna revolterade 1810 mot denna tvångsneurotiska regim stärkta av empiriska observationer som visade att européerna friskt bröt mot samtliga tabun utan att komma till skada. I dag skulle känsliga själar säkert uppfatta denna emancipation som ett avskräckande exempel på kulturell utarmning, försvagad etnisk identitet eller kulturmord. För de viktorianska imperiebyggarna var saken enkel. Den västerländska civilisationens överlägsenhet var självklar; något som rent operationellt bevisades med hjälp av telegraf, ångtröskverk, maximkulsprutor och kanonbåtar. Den vite mannens börda bestod i att med milt våld sätta P för en del infödingshyss som änkebränning och stryparsekter men i stort sett låta de koloniala undersåtarna vara ifred med sina exotiska sedvänjor så länge dessa inte hotade lag och ordning eller i alltför provocerande utsträckning utmanade drottningens känsla för anständighet. Indiens hundratals miljoner styrdes av de tusen ämbetsmän som utgjorde Indian Civil Service - sannolikt den effektivaste och minst korrumperade byråkrati historien känner. Den postkoloniala utvecklingen, enkannerligen i Afrika, har visat att det finns värre regimer än Pax Britannica. Masochistisk ruelse Dagens situation är radikalt annorlunda. Efter två världskrig och imperiernas kollaps vältrar sig västerlandet med masochistisk vällust i ruelse över begångna synder och stora och små påvar far omkring som tättingar och ber om ursäkt för allt mellan himmel och jord. Arroganta västerländska anspråk på kulturell hegemoni anses särskilt anstötliga. För en upplyst postmodernist framstår det som självklart att total kulturdemokrati råder. När det gäller kulturer är alltså den högsta lagen - en ann ä så god som en ann. Utgångspunkten är total såväl epistemologisk- som värderelativism: enklare uttryckt nihilism. Det finns inte en privilegierad sanning, utan en massa sinsemellan likvärdiga sanningar. Sofistikerade tänkare skriver aldrig sanning utan att inrama det primitiva begreppet i ironiska citationstecken. Inom antropologin gäller: 1. Varje kultur är en enastående och omistlig skapelse av människans förmåga att manipulera symboler. 2. Alla kulturer är lika värdefulla och inkommensurabla det vill säga de varken kan eller får jämföras. 3. Att assimilera en kultur (i synnerhet om en primitiv kultur assimileras av den kapitalistiska och sekulariserade västvärlden) är alltid en förkastlig tragedi - ett slags etnocidium. Om vi bortser från att seriöst omfattad relativism är logiskt självmotsägande så är det frapperande att kulturantropologer - som varmt försvarar exempelvis Yanomamö-indianernas extrema våldskultur, som inkluderar sadistisk och systematisk kvinnomisshandel - blir apoplektiskt upprörda av en katolsk

17 Debatt kulturyttring som signor Buttigliones. Paradoxalt nog tenderar kulturrelativism att kombineras med kompromisslöst förfäktande av universella mänskliga rättigheter. Bentham ansåg att talet om mänskliga rättigheter var nonsens på styltor - men även om man ser välvilligare på saken rör det sig onekligen om en västerländsk idé som vi nu med lock och pock försöker pracka på resten av världen. Den mönsterbildande amerikanska självständighetsförklaringen anno 1776 deklarerar storvulet att alla människor är skapade lika och att härav följer diverse omistliga rätttigheter som är självklart (self-evident) sanna. Ernst Gellner har påpekat det absurda i att Jefferson hävdade att ett antal rättigheter som 99 procent av den samtida mänskligheten skulle ha betraktat som totalt obegripliga eller i bästa fall blasfemiska, kätterska eller subversiva var - självklara. Tala om etnocentrisk arrogans. Hur som helst blir det inte lätt att förena upplysningsidén om universella mänskliga rättigheter med idén att varje kultur har en okränkbar rätt att leva enligt sina kulturella föreställningar och normer. Gengångare från romantiken Kulturkultens tidiga profeter är de överspända romantikerna Rousseau och Herder. Den ädle vilden har alltid appellerat till intellektuella som vantrivs i civilisationen, i synnerhet om de primitiva paradisen kan avnjutas på säkert avstånd. Herder uppfattade kulturer som unika organiska helheter. Han såg världen som en väldig trädgård där varje nation eller kultur skulle vara fri att växa och blomstra. Ju fler olika blomster desto skönare trädgård. Detta hortikulturella kulturbegrepp innefattade inte några fula blommor, ogräs eller någon konkurrens där vissa växter trängde ut eller förkvävde andra. I Herders exalterade vision om kulturell pluralism drivs varje kultur av sin egen èlan vital att fullfölja sitt öde som en omistlig del i det mänskliga kulturkaleidoskopet. Konflikt mellan grannar förekom inte. Denna fördarwinistiska fantasi om organisk harmoni mellan kulturer tyder på att Herder inte hade någon praktisk erfarenhet av trädgårdsskötsel. Inte desto mindre spökar Herder bakom den högljudda rätttighets- (och skadestånds-) retorik som strömmar ut från urfolk och andra etniska minoriteter. Denna utveckling är ganska ny. Under efterkrigstidens avkolonisering utnämndes de forna koloniernas helt godtyckligt avstyckade territorier till nationalstater. Med detta semantiska trick förlorade de stammar som helt eller delvis hamnat inom de nya nationsgränserna alla hävdvunna rättigheter. Politiker och samhällsvetare avfärdade tendenser till stammedvetande som omoderna utbrott, tribalism. Den amorfa antikoloniala och antivästerländska ideologi som de nya härskarna utvecklade åtnjöt däremot hederstiteln (i tredje världen) nationalism. Under 70-talet ändrades dessa attityder radikalt och samhällsvetarna som tidigare applåderat assimilation och modernisering följde med som vindflöjlar. I USA startade en etnisk orgie. Själva ordet etnicitet myntades och det blev högsta politiska mode att ägna sig åt etnisk identitet, rötter, svart nationalism och så vidare. Regering, universitet och intellektuella skyndade till och upprättade kvotsystem, positiv diskriminering och etniska studieplaner. Nya byråkratier med uppgift att tillvarata minoriteternas intressen tillskapades. Plötsligen meddelade sociologer att den amerikanska smältdegeln var ett jättefiasko och att själva idén om assimilation var en sinister företeelse som luktade etnocidium och att staten framgent skulle distribuera sina sociala och ekonomiska resurser från rasmässiga och etniska utgångspunkter. Om en samhällsvetare på 50-talet hade insinuerat att svarta amerikaner var något annat än mörkt pigmenterade, fattiga och förtryckta anglosaxare hade vederbörande snabbt åsatts rasist- eller fasciststämpel. Gunnar Myrdal inkallades till USA för att utreda negerproblemet och fann, föga förvånande, att det var ett vitt problem. Vid slutet av 60-talet var samma samhällsvetare frenetiskt sysselsatta med att upptäcka begrepp som svart själ, svart kultur och svart engelska. På universiteten gjordes tappra försök att rensa ut DVEM (döda, vita, europeiska män) från kursplanerna - även om det ibland var svårt att hitta etniskt korrekta substitut för Aristoteles, Kopernikus, Shakespeare och Darwin. Traditionella liberaler och socialister har gjort en halsbrytande ideologisk kullerbytta och stöder nu helhjärtat rasmässig klassifikation, 17

18 Debatt etniska kvoter, omvänd diskriminering med mera - de vill inte längre behandla människor som individer med speciella färdigheter och behov utan som medlemmar av ett kollektiv. Vi håller på att återuppfinna stamsamhället och återupprätta Blut und Boden-mysticism. I harmoni med naturen? Urfolk äger tolkningsföreträde, ibland de facto monopol, då det gäller den egna historien och kulturen. Arkeologer anser att indianerna kom till Nordamerika från Sibirien via en landbrygga över Berings sund för år sedan. Många indianer förnekar detta och menar att deras förfäder alltid varit i Amerika där de till exempel växt upp ur jorden. Den politiskt korrekta lösningen blir då att redovisa båda versionerna à la skapelse enligt evolutionsteorin alternativt Genesis. För postmodernister som utmönstrat atavismer som sanning leder detta knappast till förlorad nattsömn. Ur- och naturfolks förhållande till naturen anses särskilt föredömligt. Deras ekologiska lyhördhet står i bjärt kontrast till västerlandets hänsynslösa våldtäkt på moder Gaia. Vem har inte gripits av hövdingen Seattles tal till guvernören för Washingtonterritoriet, som ville köpa hans land 1854: Hur kan man köpa eller sälja himlen? Marken? Idén förefaller oss besynnerlig Varje del av denna jord är helig för mitt folk. Varje glänsande tallbarr, varje sandig strand, varje dimma i de mörka skogarna, varje äng, 18 varje surrande insekt - allt är heligt i mitt folks minne och erfarenhet Jorden är vår moder. Vad som drabbar jorden, drabbar alla jordens söner. Detta vet vi: jorden tillhör inte människan, människan tillhör jorden; alla ting är förbundna med varandra likt blodet som förenar oss alla. Människan väver inte livets väv, hon är bara en tråd i den. Vad hon gör med väven gör hon mot sig själv. Nästan för bra för att vara sant? Talet skrevs för ett TV-drama 1971 av en professionell manusskrivare som heter Ted Perry. Om hövdingen Seattle vet vi föga men han var definitivt ingen trädkramare. Han hade många slavar, hade tagit kål på alla sina fiender och var mycket belåten med den generösa penningsumma som han erhållit i köpeskilling för sitt heliga land. När indianernas förfäder invaderade Amerika från Sibirien innebar det inte bara en väldig expansion av människans Lebensraum utan även en häpnadsväckande zoologisk katastrof. I Nordamerika förintades 73 procent av alla större däggdjur och i Sydamerika var motsvarande siffra fantastiska 80 procent, allt inom loppet av något årtusende. I en zoologisk Ragnarök försvann mammutar, mastodonter, trögdjur på tre ton, jättebältor, björnstora bävrar, sabeltandade kattor, kameler och ironiskt nog även hästen. Den nya världens djur hade aldrig mött människan och saknade därför all evolutionär beredskap inför den nya superpredatorn. När maorierna anlände till Nya Zeeland för tusen år sedan fanns där en unik fågelfauna som utvecklats i en människofri miljö. Märkligast var ett dussin arter strutliknande moafåglar i olika viktklasser från 10 till 250 kg. Efter hundra år var samtliga utrotade och maorierna fick förstärka sin köttdiet genom att knapra på varandra. Samma trista historia upprepas med monoton regelbundenhet. Varhelst människor erövrat jungfruliga öar eller kontinenter har resultatet alltid varit det samma - hela menagerier av exotiska djur har på kort tid sopats bort. Om människan någonsin, någonstans har levt i balans med naturen, har det berott på populationens ringa numerär och svårt underutvecklad förintelseteknologi. Människa saknar uppenbarligen instinktiv ekologietik. Den ekologiske vilden är, i likhet med flertalet andra onaturliga dygder som tillskrivs ur- och naturfolk, en from civilisationsfantasi. Inga mentala reservat Livet i flertalet traditionella kulturer var om inte solitary så förvisso, med Hobbes ord, poor, nasty, brutish and short. Risken för ond bråd död var ofta överhängande - i en typisk krigarkultur som Yanomamö dog var tredje man i stamstrider. Multikultientusiasterna föredrar att koncentrera sig på kulturernas estetiska komponenter - färgstarka mytologier, korgflätning, tjusiga dräkter, exotiska danser och dylikt. Det är sådan designer tribalism som smakfullt exponeras på etnografiska museer, inte könsstympning, kannibalism, strukturellt våld

19 Debatt och andra otrevligheter. För några tusen år sedan hade en kulturegalitär relativism varit en rimligare ståndpunkt. Det fanns inga självklara kriterier för att sätta den ena stammens griller framför de andras. Under de senaste fem hundra åren har situationen förändrats radikalt. I och med den vetenskapliga revolutionen har en kognitiv teknik, en tankestil som händelsevis (eller inte) uppstod i Västeuropa visat sig totalt överlägsen alla alternativ. Detta är den avgörande diskontinuitet i det mänskliga tänkandet som Ernst Gellner kallat - Doktrinen om Det Stora Diket. På andra sidan diket är det ytterst en smaksak vilken av tiotusentals kulturer man föredrar. På hitsidan finns bara en vinnare. Den sekulära kumulativa tankeprocess som kritiskt ifrågasätter alla dogmer, heliga kor och tabun har varit spektakulärt framgångsrik när det gäller att behärska verklighetens materiella aspekter. Alla andra kulturer, inklusive de som tillber Allah, måste anpassa sig till det naturvetenskapligt-tekniska paradigmet eller gå under. Det går inte längre att upprätta mentala kulturreservat. Man kan inta en kulturrelativistisk/ nihilistisk moralposition om man skippar mänskliga rättigheter, feministiska agendor och andra uttryck för västerländsk kulturimperialism, men att förfäkta kognitiv relativism/nihilism är antingen postmodernistiskt koketteri eller intellektuell harakiri. Svante Folin Frilansskribent Kunskapens frukt - en historia på ont och gott I vår kommer många skolavslutningar att som så många gånger tidigare hållas i kyrkor. Men av debatten under senare år har vi kunnat se att det inte är oproblematiskt när den allmänna skolan flirtar med trossamfunden. Syftet må vara aldrig så gott, men här går skolan en konfliktfylld balansgång mellan kravet på sekularism och traditionernas bevarande. Den kyrkliga avslutningens försvarare hänvisar gärna till kulturarv och traditioner. Men att kalla kristendomen för vår religion, är inte invändningsfritt: Vi hade som bekant inget val fram till religionsfrihetslagen införande Därför blir det en flirt med förtryckaren, när något så sekulärt som en skolavslutning tillåts bli en kyrklig angelägenhet. Ett rättssamhälle godkänner inte det vittnesmål som avlagts under hot eller tvång. Ställer vi det kravet på kyrkan återstår endast några få årtionden av frivillighet under den apostoliska trosbekännelsen. Det blir helt enkelt inte mycket legitimitet kvar för den kyrkliga traditionen att bygga vidare på i den icke-konfessionella skolan. Skolan står för kunskap och lärande. Kritiskt tänkande brukar också vara ett honnörsord i sammanhanget. När skolåret är slut och med det, det symboliska ätandet av kunskapens frukt, ska vi naturligtvis fira ordentligt. Men är kyrkolokalen då verkligen den bästa platsen för detta firande? Man kan fundera över den subtila ironin i hur ideologierna krockar: För vad var det nu vi lärde oss om Adam och Eva och deras öde i Paradiset? Jo, att hemska saker drabbar just den som äter av äpplet från kunskapens träd. Slut på sötebrödsdagarna och marsch ut i jämmerdalen för det olycksaliga paret och resten av mänskligheten. Forskning och vetenskap har suttit trångt alltsedan Adam och Evas dagar. Mänsklighetens framsteg har snarare skett trots kyrkan, än tack vare den. Att fira skolårets slut i just kyrkan kan därför synas besynnerligt. Det ställer åtminstone logiken och det kritiska tänkandet på prov. Men kanske är det inte meningen att man ska tänka så mycket? Är inte det kritiska tänkande rent av lite omodääärnt? Bort med det, till förmån för relativismens härligt oregerliga idéhav! För nog är frånvaron av kritiskt tänkande själva förutsättningen för att släppa in kyrkans idéer i skolan? Hur som helst med den saken. Nu gör kyrkan ändå halt strax före morgonbön, katekes och husförhör. Det tackar vi för. Camilla Grepe 19

20 Debatt Bibeln - vår tids Pandoras ask Bibelns tredje officiella svenska översättning kom ut 1999 och kallas Bibel Det kan tyckas egendomligt att en förening med human-etiska gudsförnekare ägnar sig åt bibelstudier. Men här finns det åtskilliga som har lämnat tron och kyrkan och som fortsätter att förvåna sig över vad dom en gång fick lära sig under barndomen och sedan trott på. Vår västerländska kultur kan inte förstås utan elementär bibelkunskap och en stor del av världens ondska har sin grund i just de idéer som kristen teologi har utvecklat. Att tolka äldre skrifter som vägledning åt den moderna människan rymmer många faror. Här ges en nyttig påminnelse om att mycket i Bibeln faktiskt är ont, livsfientligt och oetiskt. Bibeln kan liknas vid Pandoras ask ur den grekiska mytologin. När hon öppnade asken flög all världens olyckor och plågor ut över världen, endast hoppet blev kvar som tröst åt människorna. ur Botulf-bladet nr 3/1999 Bibeln, vår tids Pandoras ask - en gudsförnekares syn på böckernas bok Av Christiaan Vos Hotet mot bibeltron Ingen, varken ateisten eller den Jesustroende, kan förstå vår kultur och språkliga uttryck utan bibelkunskap. En av Monty Pythongängets bästa filmer, Life of Brian skulle förbli obegriplig och torftig utan goda kunskaper i evangeliernas berättelser om Jesus liv och gärningar. Men mycket av det som liberalteologin och den kritiska bibelforskningen kommit fram till, är så gott som obekant för många låtsastroende vars tro i huvudsak borde stavas: Kulturtradition. En schweizisk teologiprofessor, H. Conzelmann, uttryckte det så här: Kyrkan lever av att resultaten av den vetenskapliga Jesu-liv-forskningen inte blir allmänt kända. 20 Detsamma kan sägas om Bibeln. Frikyrkliga med en mer autentisk kristen tro och vilka inte drar sig för personliga uppoffringar för sin tro, ser däremot vetenskaplig bibelforskning som ett djävulens verk. De älskar vetskapen om att vara frälsta och att efter sin död bli upptagna till himmelriket hos Jesus och störs inte mycket av tanken att de allra flesta - med felaktig tro eller vantro - ska pinas i all evighet. Humana bibelord Innan jag här beskriver bibelläsandets avigsidor måste jag dock först betona att det även för oss sekulära humanister finns några sant humana Jesusord. Dit hör liknelsen om den barmhärtiga Samariten som är en av de få ställen där han framhåller en välgärning för dess egen skull och inte, som oftast, för att få en belöning eller undvika straff. Ingen sann humanist kan väl heller anmärka något mot Den gyllene regelns princip eller kärleksbudskapet. Men tillåt mig dock att påpeka att dessa redan fanns hos de flesta kulturer och vishetsläror långt innan Jesus ens var påtänkt. Självfallet innehåller Gamla Testamentet också mycket högstämd poesi som i Höga Visans texter. Bibelns språk Att läsa och någorlunda förstå Bibeln kräver en hel del vid-sidan-om kunskap. Trots att det finns mycket mänskligt igenkännbart, kom berättelserna till i en värld