Inspektion av den raserade anti-fascistiska skyddsvallen vid ett besök i Västberlin

Transkript

1 Nu höll ju hela den geopolitiska kartan på att ritas om i Europa. Jag ansåg mig därför oförhindrad att inleda en informell kontakt med Nato. Jag frågade inte om lov, eftersom jag visste att detta skulle bringa mina kolleger i Stockholm i förlägenhet. Om de var missnöjda med att plötsligt få en inblick i allt som höll på att ske i Nato kunde de ju alltid ge mig en skrapa. Förhållandet till Nato var och förblev känsligt i Stockholm. När jag i ett utkast till ett anförande, som skulle hållas av utrikesministern i Stockholm i samband med ett besök av den belgiske utrikesministern i maj 1990, nämnde Nato som en av de viktiga institutionerna med säte i Belgiens huvudstad, strök man helt sonika ordet Nato. År 1990 var Nato fortfarande något onämnbart, ett four-letter word, för utrikesledningen i Stockholm. (Några år tidigare hade det för övrigt inte heller varit tillåtet att nämna ordet EG 37 i en officiell propositionstext.) Tyskarna brukar kalla denna form av överkänslighet för Berührungsangst (beröringsrädsla). I Nato intresserade man sig för mina erfarenheter från Östtyskland. I gengäld var man villig att öppet berätta vad som pågick i Nato. Natosekretariatet hade skaffat sig en framstående sovjetexpert, en Sovietologist in residence, som hette Chris Donnelly. Han finns fortfarande kvar, och utgör en ovärderlig tillgång för Nato. De flesta utländska bedömare var i slutet av 1980-talet ense om att den östtyska befolkningen inte i längden skulle finna sig i fortsatt förtryck. Hela det sovjetiska östväldet var ju på väg att falla sönder. Under våren 1989 hade Litauen, Estland och Lettland förklarat sig självständiga. Ungern hade i maj börjat ta ned taggtrådsstängslen utmed gränsen till Österrike. I Polen hade fria val ägt rum i juni månad. Ingen hade dock förutsett det förlopp utvecklingen skulle få under oktober och november Jag följde händelseutvecklingen i Östberlin från Bryssel via västtysk television. Initierade kommentarer kunde jag erhålla i samtal med Natodiplomater. Den avgörande händelse som utlöste omvälvningarna i Östtyskland var Gorbatjovs besök i samband med firandet av fyrtioårsminnet av DDR:s grundande den 7 oktober Gorbatjov sade då inför TVkamerorna att den som kommer för sent straffas av livet. Den östtyska befolkningen var van vid att läsa mellan raderna och insåg genast att vad den sovjetiske ledaren faktiskt sade var att Sovjet- 175

2 unionen skulle välkomna en regimförändring i perestrojkans tecken och följaktligen inte heller skulle komma att ingripa mot en folklig resning mot Honeckerregimen. Alltsedan arbetarupproret hade slagits ned 1953 hade alla utgått från att den sovjetiska krigsmakten skulle ingripa mot varje revoltförsök. Gorbatjovs budskap var ur denna synvinkel sensationellt. Det Gorbatjov sade till Honecker var ännu tydligare. Enligt vad som senare framkom, förklarade han vid ett slutet möte med hela politbyrån att dröjsmål med att genomföra reformer endast skulle göra situationen värre. Vidare gjorde han helt klart att Sovjetunionen inte hade för avsikt att lägga sig i Östtysklands interna förhållanden. Dagarna därpå samlades stora människomassor på gatorna och krävde frihet och mänskliga rättigheter. När demonstrationer den 9 oktober bröt ut i Leipzig gav Honecker, i strid med Gorbatjovs rekommendationer, Egon Krenz order att kväsa dem med våld. Krenz vägrade. För säkerhets skull konsulterade han dock Moskva. Den 17 oktober 1989 avsattes Honecker av Krenz. (Jag hade från Östberlin rapporterat att man inom politbyrån sannolikt skulle låta Honecker gå vid partikongressen 1990, och utse Krenz som ansågs vara ett tillräckligt svagt kort till ledare under en övergångsperiod.) För detta hade han redan tidigare erhållit grönt ljus från Gorbatjov. Moskva hade också föreslagit att den östtyska ledningen skulle lätta något på reserestriktionerna. Vid en presskonferens den 9 november läste en politbyråmedlem, Günter Schabowski, av misstag upp en ännu inte godkänd promemoria om reselättnader. Man hade just inlett en intern diskussion om hur sådana lättnader skulle utformas för att inte få oönskade effekter. Först kunde befolkningen som följde presskonferensen på TV inte tro sina öron. Ett svindlande hopp tändes. Det verkade ju faktiskt som om det nu vore tillåtet att besöka både Västberlin och Västtyskland. Allt fler människor samlades och rörde sig mot gränsvakterna vid muren. Vakterna saknade instruktioner. När de såg de stora massorna närma sig drog de sig tillbaka och lät folket passera. Muren hade fallit! Genom en ödets nyck hade en av de viktigaste händelserna i efterkrigshistorien inträffat på grund av ett administrativt misstag. I efterhand har det framkommit att Gorbatjov ända fram till slutet av 176

3 Inspektion av den raserade anti-fascistiska skyddsvallen vid ett besök i Västberlin nyåret faktiskt hoppades kunna förhindra en utveckling som innebar att Sovjetunionen skulle förlora DDR. Maksimytjev skrev i en artikel i International Affairs, Moscow, i juninumret 1993 bland annat följande: As recently as November 1989, Soviet diplomats acted on his warning: Our people will never forgive us if we lose the GDR. 38 Detta var vad Gorbatjov den 6 november hade sagt i telefon till den sovjetiske ambassadören i Östberlin. Att Gorbatjov insisterade på reformer berodde på att han utgick från att detta var enda sättet att bevara det socialistiska systemet i DDR. 177

4 Hans bedömning var att den ökande förtroendeklyftan mellan befolkning och regim på sikt kunde vara mer stabilitetshotande och farlig för sovjetiska intressen än reformer och liberalisering. Hösten 1989 utgick de flesta sovjetexperter fortfarande från att Sovjetunionen ansåg att kontrollen över DDR var livsviktig för upprätthållandet av maktbalansen med väst. Västberlins utsatta läge som en ö inom det östtyska territoriet, i förening med Västtysklands omsorg om landsmännen i den östra delen av Tyskland, sågs nog, trodde man, av ryssarna som en garanti för att västtyskarna skulle avhålla sig från att bedriva en revanschistisk politik mot Sovjetunionen. Med tanke på det som i efterhand framkommit om Gorbatjovs inställning var detta i princip en riktig bedömning. Tilläggas kan att Gorbatjov vid ett möte med Egon Krenz i Moskva den 1 november 1989 utgick från att man skulle kunna förhindra en tysk återförening. Han berättade för Krenz att många västliga ledare, bland andra Thatcher, Mitterrand och Andreotti, hade sagt att ett återförenat Tyskland skulle utgöra en fara för Europa. Enligt vad som framkommit i efterhand tillade Gorbatjov att Willy Brandt hade framhållit att en återförening dessutom skulle uppfattas som ett stort nederlag för socialdemokratin. Egon Bahr, hade sagt samma sak, hävdade Gorbatjov. 39 Bahr var den västtyska socialdemokratins kanske mest inflytelserike politiker. Han hade varit ansvarig för den utformning av den västtyska politiken gentemot Östtyskland och Sovjetunionen som kom att kallas Förändring genom närmande. Bahr hade också varit Willy Brandts rådgivare i östpolitiska frågor och minister för ekonomiskt samarbete i förbundskansler Helmut Schmidts regering Det kan tilläggas att Egon Bahr också var medlem i den av Olof Palme ledda nedrustningskommissionen. Om detta verkligen är sant, kan man fråga sig om Brandts och Bahrs åsikter i någon mån också återspeglade vissa svenska socialdemokraters sätt att se på frågan om återföreningen. I så fall kunde en förklaring till de många svenska besöken i DDR vara att man hyste en hemlig beundran för det slags socialism som hade genomförts där. Jag kan dock inte tro att så var fallet, och jag är övertygad om att man i dag energiskt skulle förneka att man i något avseende har sett Östtyskland som ett föredöme för svensk socialdemokrati. I slutet av december 1989 bedömde Chris Donnelly att den revolutio- 178

5 nära utvecklingen i Östeuropa, och Sovjetunionens katastrofala ekonomiska situation, var sådan att Gorbatjov med största sannolikhet nu var inställd på att ge upp hela Östeuropa inklusive DDR. I det nya läget gick den sovjetiska taktiken enligt Donnelly troligen ut på att utverka så många västliga eftergifter som möjligt i utbyte mot den reträtt som ändå var oundviklig. Donnellys prognos var att återföreningen skulle kunna komma att genomföras så tidigt som inom loppet av fem år. (I själva verket kom återföreningen att äga rum tio månader senare.) I november och december 1989 kunde jag konstatera att oron för framtiden var stor inom Nato. Medan Frankrike och Storbritannien på olika sätt markerade sin starka olust inför en tysk återförening, började förbundskansler Kohl plötsligt agera på egen hand på ett sätt som väckte irritation och starka farhågor hos bundsförvanterna inom alliansen. Den 28 november lade han fram ett tiopunktsprogram för en återförening som skulle genomföras i etapper. Kohls förhoppning var nog i första hand att programmet skulle få takten i utvecklingen att sakta av något. Det interna sönderfallet hos regeringsmakten i DDR och en snabbt ökande massutvandring till Förbundsrepubliken gjorde det, enligt Kohls sätt att se saken, nödvändigt att ge den östtyska befolkningen ett positivt framtidperspektiv. Den tilltagande strömmen av östtyskar som utvandrade till Västtyskland innebar en uppenbar risk för att återföreningen i praktiken skulle genomföras på västtysk mark. Även om syftet med Kohls utspel sålunda var att dämpa förväntningarna på ett snabbt genomförande av återföreningen, kom det i praktiken att accelerera processen såväl i Väst- som i Östtyskland. Till bilden hörde att Kohl krävde långtgående reformer, inklusive fria val, som villkor för fortsatta ekonomiska stödinsatser till Östtyskland. Vi vill inte stabilisera en situation som redan blivit ohållbar, förklarade Kohl i förbundsdagen. Det som väckte irritation bland alliansens övriga medlemmar var att Kohls utspel ägde rum utan några som helst föregående konsultationer med bundsförvanterna inom Nato och EG. (Kohl hade inte heller berättat om sitt förestående initiativ för sin egen utrikesminister, Hans- Dietrich Genscher. Kohls taktik gick ut på att ta både oppositionspartiet SDP och koalitionspartnern FDP med överraskning.) Vidare nämndes inte Nato med ett ord. Vad var syftet? Föreställde sig 179

6 Kohl att Nato skulle upplösas eller att det återförenade Tyskland skulle bli neutralt? För de flesta framstod ett återförenat, neutralt Tyskland som drev utan ankare i Europa, som någonting extremt farligt. Kanske skulle ett enat och neutralt Tyskland skaffa sig kärnvapen. Då kunde ju vad som helst hända. Tyskland hade ju redan ställt till med två världskrig. Tyskland måste helt enkelt kontrolleras, bindas in i ett bredare ramverk. Både Frankrike och England lät Kohl förstå att man tyckte att han hade gått för långt. Viktigare var dock att även Sovjetunionen markerade sitt starka missnöje. Situationen hade kunnat bli utomordentligt obehaglig för Kohl, om inte president George Bush, far till president George W Bush, hade skyndat till hans undsättning. Att USA engagerade sig i den tyska frågan var inte överraskande. Nato utgör ju det främsta instrumentet för amerikanskt inflytande i Europa. Kohls utspel hade aktualiserat frågan om Natos framtid. Under amerikanskt ledarskap inleddes ett intensivt förhandlingsarbete inom Natos och EG:s ram. Så småningom nåddes en kompromiss som tog hänsyn till de viktigaste aktörernas intressen. För att dämpa oron i USA och bland övriga bundsförvanter inom Nato, gick Kohl med på att det framtida Tyskland skulle tillhöra Nato. Därmed garanterades fortsatt amerikansk närvaro i Europa, vilket hade en lugnande effekt på samtliga berörda stormakter, inklusive Frankrike. Även Sovjetunionen föredrog, som tidigare framgått, ett Tyskland där amerikanska trupper fanns stationerade, framför ett Tyskland som rustade för att försvara sig på egen hand. Det verkade som om ryssarna ville ansluta sig till den målsättning för Nato som en gång hade formulerats av en brittisk generalsekreterare: To keep the Soviets out, the Americans in, and the Germans down (att hålla Sovjetunionen ute, Amerika inne och Tyskland på mattan). Tonvikten torde vid denna tidpunkt ha varit på de två senare leden. För att tillmötesgå Frankrike, som innehade EG-ordförandeskapet, gick Kohl med på att öka takten i bildandet av en monetär och politisk union. För Frankrike, som ansåg sig vara den ledande kraften inom EG, var detta viktigt då man fortsättningsvis ansåg sig kunna utöva det avgörande inflytandet över Tyskland inom ramen för en europeisk union. Därtill kunde man framstå som det viktigaste landet i Europa. Tyskarna hade ju inga egna kärnvapen. 180

7 För att stilla Sovjetunionens farhågor för att Nato, med ett enat och starkt Tyskland, skulle komma att utgöra ett hot mot Sovjetunionen, omformulerade man Natos uppgifter och lade tonvikten på organisationens politiska roll. Vidare framhävdes den Europeiska säkerhetskonferensens, ESK:s, framtida roll. I kommunikétexter från Nato bäddades Kohls tankar om återföreningen in i formuleringar som tedde sig mer betryggande för Förbundsrepublikens västallierade. Återföreningen skulle ske gradvis och som ett led i en större process i enlighet med Helsingforsöverenskommelsen (som ju talade om att gränser endast kunde ändras under vissa betingelser). Samtliga västmakter höll, i lugnande syfte, nära kontakt med den sovjetiska ledningen, som dock eftertryckligt vidhöll sitt motstånd mot tanken att ett enat Tyskland skulle kunna bli medlem av Nato. Den 18 mars 1990 hölls de första fria valen i Östtyskland sedan Genomförandet av dessa val var, hade Kohl sagt, en förutsättning för ekonomiskt stöd från Västtyskland. Den östtyska befolkningen röstade överväldigande för de partier som förespråkade en återförening. Intensiva förhandlingar mellan alla berörda parter fortsatte. Den 31 maj 1990 noterade amerikanerna ett sensationellt genombrott. Vid ett möte i Washington gick Gorbatjov då med på att ett återförenat Tyskland själv borde få bestämma om man ville tillhöra Nato. Detta datum har av många i efterhand betecknats som det egentliga slutet på det kalla kriget. Vid ett möte i Moskva den 15 juli 1990 mellan Kohl och Gorbatjov, gick Gorbatjov inte bara med på att Tyskland skulle förbli medlem av Nato utan också att sovjetiska trupper skulle lämna den östra delen av Tyskland inom en fyraårsperiod. I gengäld skulle Nato förbinda sig att inte placera trupp där förrän de sovjetiska trupperna hade åkt hem. Kohl förklarade att det var viktigt att trupperna drogs bort senast 1994, då det detta år var exakt ett halvsekel sedan sovjetiska trupper beträdde tyskt territorium. I förhandlingspaketet ingick ett mycket omfattande stöd till Moskva, vilket skulle göra det möjligt att återintegrera ryska soldater och officerare i Sovjetunionen. Ytterligare förhandlingar om de europeiska säkerhetsstrukturerna följde och avslutades. Bonn och Östberlin enades om alla de arrangemang som måste till för att förverkliga ett tysk-tyskt samgående. 181

8 Den 3 oktober 1990 genomfördes Tysklands enande. Fyrtiofem år hade förflutit sedan andra världskrigets slut. Under mitt första år i Bryssel hade den europeiska samtidshistorien accelererat med svindlande hastighet. Ingen hade kunnat förutse att händelserna skulle få detta förlopp. I efterhand har det framkommit att Gorbatjov var ensam i den sovjetiska ledningen om att vilja gå väst till mötes på det sätt som skedde. När man läser skildringar av de förhandlingar som Bushadministrationen förde med Gorbatjov, inser man att Gorbatjov i själva verket vacklade fram och tillbaka mellan en mjuk och en hård hållning. När han föreföll mest benägen att göra eftergifter skedde det, enligt vad hans medarbetare senare har sagt, mest för att hålla dialogen i gång och i förhoppningen att allt så småningom trots allt skulle ordna sig till det bästa. Om inte ens den sovjetiska ledningen riktigt visste vad den ville, var det inte så underligt om ingen utomstående betraktare hösten 1989, före Gorbatjovs besök i Berlin, kunde ana vad som skulle hända. Återföreningen kom faktiskt till stånd som en följd av flera felbedömningar. Först Gorbatjovs agerande i Östberlin i oktober, då hans utgångspunkt var att han skulle kunna stabilisera DDR genom att tillåta demokratiska reformer. Sedan presskonferensen som ledde till murens öppnande. Slutligen Kohls tiopunktsprogram, som baserades på hans egen förhoppning att kunna slå till bromsarna genom att erbjuda gradvis återförening och ekonomiskt stöd i utbyte mot demokratiska reformer. Kohl lär ha sagt att han räknade med återförening inom en femårsperiod. När östtyskarna väl hade fått utfästelser om ett liv i västtyskt välstånd, gick utvecklingen emellertid inte att hejda. De var inte beredda att vänta på en gradvis återförening. Varken Gorbatjov eller Kohl hade riktigt förstått vilket starkt tryck som hade byggts upp i Östtyskland under tiden före murens fall. I januari 1990 hade jag, i samband med ett chefsmöte på UD, redovisat de olika Natomedlemmarnas bedömningar, intressen och agerande. Man utgick i Nato, sade jag, allmänt från att återföreningen skulle komma till stånd, även om entusiasmen varierade starkt mellan olika medlemsländer, som också hade olika bedömningar av hur nära förestående den var. Den viktigaste frågan för dagen var om återföreningen skulle 182