UTVÄRDERING AV FÖRSTA HJÄLPEN TILL PSYKISK HÄLSA MED INRIKTNINGEN ÄLDRE PERSONER. En före-och efterstudie

Transkript

1 UTVÄRDERING AV FÖRSTA HJÄLPEN TILL PSYKISK HÄLSA MED INRIKTNINGEN ÄLDRE PERSONER. En före-och efterstudie Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser (CEPI) Medicinska fakulteten, Lunds universitet

2 SAMMANFATTNING Inom ramen för Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) överenskommelse med regeringen om en satsning på ett Bättre liv för sjuka äldre pågår ett arbete särskilt riktat mot äldre med psykisk ohälsa. I samarbete med Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention av psykisk ohälsa, NASP, har en utbildning i Första hjälpen till psykisk hälsa med inriktning äldre personer skapats. Under oktober 2013 utbildade NASP 51 instruktörer som under hösten bedrev de första utbildningarna med denna inriktning. Resultatet av utbildningarna har utvärderats av Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser, CEPI, Lunds universitet. Utvärderingen var upplagd som en pilotstudie med mätningar före- och sex månader efter utbildningen. Sammanlagt fullföljde 139 personer studien. Resultaten visar: signifikant ökad kunskap om psykisk ohälsa hos äldre signifikant bättre beredskap att hjälpa en person i olika kristillstånd signifikant ökat hjälpbeteende vid kontakter med personer med psykisk ohälsa signifikant mer positiva attityder till personer drabbade av psykisk ohälsa. Ansvariga för studien har varit Docent Bengt Svensson och Professor Lars Hansson, CEPI. Utvärderingen har genomförts på uppdrag av SKLs projekt, Äldres psykiska ohälsa. 2

3 Introduktion Första hjälpen till psykisk hälsa med inriktningen äldre personer är en utbildning som syftar till att öka kunskapen om psykisk ohälsa hos äldre samt ge riktlinjer för hur man hjälper i kriser som är förknippade med olika psykiska sjukdomar. Kursinnehållet som består av en manual samt multimediainformation har sammanställts av Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP), Karolinska institutet i samverkan med SKLs projekt- och referensgrupp. NASP är även värd för satsningen på Första hjälpen till psykisk hälsa för vuxna och för unga. Versionen som är anpassad för äldre är unik för Sverige och inte prövad i något annat land. Medarbetarna på NASP har utvecklat utbildningsprogrammet i samförstånd och samarbete med de australienska upphovsmännen till de tidigare versionerna av Första hjälpen till psykisk hälsa (Jorm m.fl 2007). Både utbildningsprogrammet och uppföljningsstudien är gjorda på uppdrag av Sveriges Kommuner och Landsting som även finansierat och aktivt deltagit i arbetet. Bakgrund Psykisk ohälsa är ett stort folkhälsoproblem. Aktuella studier visar att omkring 27 % av Europas vuxna befolkning varje år drabbas av ohälsa som uppfyller kriterier för psykisk sjukdom (Wittchen & Jacobi, 2005, Wittchen m.fl 2011). Om man dessutom lägger till psykisk ohälsa hos barn och ungdom, förståndshandikapp och demenssjukdomar stiger andelen drabbade till 38,4 % (Wittchen m.fl 2011). Mot bakgrund av dessa siffror innebär det att det finns en stor sannolikhet att man i vardagen träffar på personer som i ett eller annat avseende lider av psykisk ohälsa. Trots att psykisk ohälsa är vanligt är allmänhetens kunskap om denna väldigt begränsad. Vetenskapliga studier visar att människor i allmänhet är dåliga på att känna igen psykisk ohälsa, att man har föreställningar om dess orsaker och behandling som inte alls överensstämmer med det verkliga kunskapsläget. Dessutom är stigmatiserande attityder vanliga och dessa leder till att ohälsan inte upptäcks och förhindrar att personer söker professionell hjälp (Reavley & Jorm 2012). Studier visar även att endast en liten andel av de som drabbas får adekvat hjälp och att det, även när tillståndet identifieras, tar ganska lång från att tillståndet upptäckts till att hjälpinsatser sätts in (Wang m.fl, 2007). Psykisk ohälsa är inte mindre vanlig hos den äldre befolkningen. I flera av Socialstyrelsens publikationer uppskattar man att förekomsten av psykisk ohälsa bland personer 65 år och äldre är omfattande. Man beräknar att % vid något tillfälle lider av depression, 5 10 % lider av ångestsjukdom ofta tillsammans med depression och att prevalensen för 3

4 psykossjukdom är upp till 3 4 % (Socialstyrelsen 2012:2, ). Vidare påtalar man en brist i omhändertagande och behandling för gruppen äldre med psykisk ohälsa. Trots den höga förekomsten finns få verksamheter som är specialiserade på gruppens vårdbehov och få äldre med psykisk ohälsa får tillgång till kompetensen från specialistpsykiatrin. Sammantaget beskrivs äldregruppens situation som problematisk med hög förekomst av psykisk ohälsa, inadekvata vårdåtgärder, brister i upptäckt av ohälsa och diagnostik, stor användning av läkemedelsbehandling som ofta ges med föråldrade läkemedel och är dåligt uppföljd, dålig tillgång till psykosociala interventioner och betydande överdödlighet som en följd av samsjuklighet mellan psykisk och somatisk sjukdom (Socialstyrelsen ). En del av bristerna i vård och omsorg hänförs till dåliga kunskaper om åldrandet och om psykisk ohälsa hos äldre inom primärvård, geriatrisk vård, äldreomsorg, boendestöd och psykiatrisk specialistvård. Det är viktigt att personal som har regelbundna kontakter med äldre personer med vårdbehov kan identifiera psykisk ohälsa hos äldre för att kunna tillförsäkra en god och säker vård. Suicid, som den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa är mycket hög bland framförallt äldre män. En första förutsättning för att personer kommer under adekvat behandling är att deras ohälsa upptäcks och kan ges en korrekt bedömning. För att bidra till att vårdpersonal får mer kunskap och en större beredskap för att agera i mötena med vårdtagare har på initiativ av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) utbildningsprogrammet Första hjälpen till psykisk ohälsa med inriktningen äldre personer skapats. Ursprunget till utbildningen är Mental Health First Aid (MHFA) som utvecklats i Australien och är avsedd att öka allmänhetens kunskap om psykisk ohälsa, behandlingsmöjligheter och bemötande av personer som är drabbade (Jorm & Kitchener, 2007). MHFA finns sedan tidigare i en version för vuxna och en för personer som ofta har kontakt med unga människor. Då programmet för äldre inte testats tidigare är det viktigt att i en utvärdering dokumentera i vilken utsträckning kursdeltagarna ökar sin kunskap och sina färdigheter i att hjälpa äldre med psykisk ohälsa. Tidigare forskning kring Första hjälpen till psykisk hälsa Det mest undersökta utbildningsprogrammet är det för vuxna med psykisk ohälsa. De flesta studierna är genomförda i Australien medan några är gjorda i Storbritannien och Sverige. Hittills finns fem randomiserade kontrollerade studier, fyra är från Australien och en från Sverige (Jorm & Kitchener, 2011, Svensson & Hansson, 2014). Dessutom har en meta-analys genomförts (Hadlaczky m.fl., 2014). Forskningsresultaten är tämligen konsistenta för de olika studierna. Utbildningen i Första hjälpen till psykisk hälsa ökar kunskapen om psykisk ohälsa, ökar kursdeltagarnas självförtroende för att hjälpa en person med psykisk ohälsa, deras benägenhet att faktiskt hjälpa och förbättrar deras attityder till personer med psykisk ohälsa. I den svenska studien ingår en uppföljning som visar att de positiva förändringarna kvarstår två efter avslutad utbildning (Svensson & Hansson 2014). Syfte 4

5 Att undersöka i vilken utsträckning Första hjälpen till psykisk hälsa med inriktning äldre personer förändrar: Kunskapen om psykisk ohälsa hos äldre Självförtroendet för att hjälpa en person med psykisk ohälsa Benägenheten att faktiskt hjälpa en person med psykisk ohälsa Attityder till personer med psykisk ohälsa Metod Design Undersökningen genomfördes som en kvasi-experimentell studie med en mätning före påbörjad utbildning och en uppföljning sex månader efter avslutad utbildning. Deltagare Deltagarna i studien var alla verksamma som personal inom verksamheter som möter äldre. Utbildningens innehåll Innehållet i utbildningen behandlar de vanligaste formerna av psykisk ohälsa hos äldre. Manualen beskriver aspekter på psykisk ohälsa hos äldre i allmänhet samt tillstånd som depression, ångestsjukdom, psykotiska tillstånd, demenssjukdom, missbruk, självmordsrisk, trauma, aggressivitet och ät och sömnproblem. För varje tillstånd finns även information om vilken behandling som kan vara effektiv och hur man skall agera för att denna skall komma till stånd. Ett genomgående tema i utbildningen är hur man skall bemöta personer med psykisk ohälsa samt handfasta råd och principer för hur man praktiskt förhåller sig till olika situationer som kan uppstå i samband med dessa möten. Utbildningen ges under två dagar med sex timmars undervisning per dag. Implementering Personer som skulle fungera som instruktörer/kursledare för utbildningen rekryterades från hela landet. De som rekryterades var vanligtvis personer med mycket goda kunskaper inom området äldre och/eller psykiatri. Ett stort antal hade ledande befattningar eller motsvarande. Bland instruktörerna finns 15 olika befattningar representerade. En förutsättning var att de skulle ha sådan legitimitet i sina organisationer att de kunde skapa utbildningsmöjligheter för anställda i sina hemlän eller kommuner. Samtliga instruktörer fick ansöka om att få gå utbildningen och urvalet gjordes av SKL. I syfte att ge en större beredskap och kunskap om psykisk ohälsa hos äldre generellt fick samtliga instruktörer dessutom ett referensbibliotek som komplement till MHFA-materialet. Alla gick sedan en specialdesignad instruktörsutbildning under ledning av programansvariga från NASP. Efter avslutad utbildning återvände de till sina arbetsplatser med uppdraget att där utbilda de 5

6 anställda inom sina egna och närliggande verksamheter. I deras uppdrag ingick även att vara behjälpliga med datainsamlingen före påbörjad utbildning. Enligt Sveriges Kommuner och Landstings hemsida, augusti 2014, finns 51 instruktörer, fördelade på 12 olika län, som har behörighet att bedriva utbildningen. ( html) Datainsamling I samband med instruktörsutbildningen informerades de blivande instruktörerna om utvärderingens bakgrund, syfte och genomförande. De ombads att i samband med att de planerade sina utbildningar göra en inventering av hur många som beräknades delta. När de visste antalet deltagare skulle de anmäla detta till en av forskarna som i sin tur skickade informationsbrev, frågeformulär och svarskuvert till kursledaren. Kursledaren delade sedan ut materialet i samband med kursstart, bad deltagarna att besvara frågorna och sedan lägga frågeformulären i svarskuvertet och försegla det. Kursledaren samlade sedan in svarskuverten och postade dem. Bifogat till frågeformulären fanns ett informationsbrev som beskrev utvärderingens upplägg och syfte. I informationen påtalades att deltagandet var frivilligt och att man hade rätt att avbryta detta när man så ville. För dem som samtyckte fanns en blankett där kursdeltagarna kunde skriva ner sitt namn och sin adress för att sex månader efter utbildningen få sig tillskickad en postenkät med svarskuvert. Utskicken av postenkäten sex månader efter utbildningen gjordes via CEPI:s kansli, Lunds universitet. Instrument Frågeformulären som besvarades före utbildningen innehöll demografiska frågor, frågor om egen erfarenhet av psykisk ohälsa/psykisk ohälsa i familjen, hur säker man känner sig på att hjälpa en person med psykisk ohälsa, om man träffat någon med psykisk ohälsa senaste halvåret och om man då hjälpt personen man träffat (Jorm & Kitchener, 2007). Vidare besvarades frågor om i vilken utsträckning man tyckte man var bra på att: våga ta kontakt med en person med psykisk ohälsa, stanna kvar och lyssna på en person som pratar om sina psykiska problem, veta vad man skall lyssna efter och vara uppmärksam på när man pratar med någon som är nedstämd och ledsen, fråga någon om deras tankar på att ta sitt liv/begå självmord, ge information om vilken effektiv hjälp som finns att få, känna igen tecken på psykisk sjukdom, bedöma allvaret i en situation där en person befinner sig i svår psykisk kris, föreslå saker som kan göra att en person med psykisk ohälsa skall må bättre. Frågorna besvarades på skala från 1 = inte alls till 5 = i mycket stor utsträckning (Svensson & Hansson 2014). För att undersöka attityder till personer med psykisk ohälsa användes sex påståenden från etablerade frågeformulär som besvarades med i vilken utsträckning man instämmer med de olika påståendena (instämmer helt = 6, inte alls = 1). Följande påståenden användes: Så långt det är möjligt bör psykiatrisk verksamhet bedrivas i öppna vårdformer; Vi måste inta en mer 6

7 tolerant inställning till människor i vårt samhälle, som har en psykisk sjukdom; Det är bäst att undvika människor som har en psykisk sjukdom; Människor med psykisk sjukdom är mycket mindre farliga än vad de flesta människor tror; Jag skulle känna mig orolig om jag besökte någon med en psykisk sjukdom; Psykisk sjukdom är en sjukdom som vilken annan sjukdom som helst (Höglund m.fl., 2008). Slutligen besvarades 19 kunskapsfrågor sammanställda av Ahlin Åkerman (NASP 2013). De var formulerade som påståenden med svarsalternativen: stämmer, stämmer inte, vet ej. Exempel på frågor är: Psykisk ohälsa är lika vanligt bland ensamstående äldre jämfört med par; Det är ungefär dubbelt så många äldre män jämfört med äldre kvinnor som tar sina liv. Vid sexmånadersuppföljningen besvarades samma frågeformulär med undantag av de demografiska uppgifterna. Ett av frågeformulären besvarades endast efter sex månader. Den konkreta frågeställningen var i vilken utsträckning man faktiskt hjälpt någon efter att man avslutat utbildningen. Deltagarna fick rapportera om de på en skala från 1 = inte alls till 4 = vid många fler tillfällen: Vågat ta kontakt med en person som inte verkar må psykiskt bra; Stannat kvar och lyssnat på en person som pratar om sina psykiska problem; Frågat om någon haft tankar på att ta sitt liv/begå självmord; Gett personer som mått psykiskt dåligt information om vilken effektiv hjälp som finns att få; Informerat om vart man kan vända sig för att få rätt sorts hjälp; Föreslagit saker som kan göra att en person med psykisk ohälsa mår bättre. Statistik Demografiska skillnader mellan de som fullföljde undersökningen och de som inte gjorde detta undersöktes med Chi 2 avseende dikotoma variabler och med Independent T-test för kontinuerliga. Skillnader mellan mätningen före utbildning och efter sex månader undersöktes med T-test för parade mätningar. Alfa-värdet sattes till <0.05. Effektstorlekar kalkylerades enligt Cohen s d (Cohen, 1992). Analyserna gjordes i IBM SPSS. Resultat Undersökningsgrupp Mellan den 8 oktober och den 21 november 2013 skickades 368 frågeformulär med svarskuvert ut till 18 olika orter i Sverige. Antalet frågeformulär per ort varierade stort, som mest efterfrågades 70 enkäter och som minst 8. Av de 368 breven återsändes 304 med besvarade frågeformulär. Inför uppföljningen sex månader efter genomgången utbildning kunde 298 adresser användas för utskick av nya frågeformulär. I sex av de inkomna svaren var adresserna antingen inte angivna eller så otydliga att de inte kunde användas. Antalet svarskuvert som kom in efter utskick nummer två var 141 stycken. I dessa var två frågeformulär inte besvarade och endast 2 brev kom åter till avsändare. Detta ger en total databas med komplett data med före- och eftermätning för 139 personer. Svarsfrekvensen för sista mätningen är 45,7 %. Beskrivning av undersökningsgruppen ges i tabell 1. 7

8 Tabell 1. Demografisk information om undersökningsgruppen (n = 139). Ålder, (år) m, (sd) 45,8 (11,2) % Kvinnor 92,1 Högskoleutbildade 47,1 Födda i Sverige 87,7 Vårdpersonal 81,8 Egen erfarenhet av psykisk ohälsa 18,8 Erfarenhet av psykisk ohälsa i familjen 43,5 Jämförelser mellan gruppen som endast besvarat frågorna före utbildningens start (n = 165) och dem som även besvarat frågeformuläret vid sex månaders uppföljning (n = 139) visar vissa skillnader. De som fullföljt undersökningen och besvarat frågeformulären vid båda tillfällena är något äldre, (45,7 vs 43,1, p < 0.05) har signifikant högre utbildning (p < 0.05) och anger i lägre grad att de själv har erfarenhet av psykisk ohälsa (24,7 % vs 18,8, p < 0.05). Förutom dessa skillnader anger de som fullföljt studien att de är mindre säkra på att hjälpa en person med psykisk ohälsa (p < 0.05) vid mätningen före påbörjad utbildning. Det finns inga skillnader mellan grupperna avseende kön, födelseland, erfarenhet av psykisk ohälsa i familjen, i vilken utsträckning man träffat en person med psykisk ohälsa de senaste 6 månaderna eller i vilken utsträckning man erbjudit sig att hjälpa någon med psykisk ohälsa. Förändringar av upplevd beredskap och förmåga att bistå med första hjälpen till psykisk hälsa Jämförelser mellan studiedeltagarnas bedömning av sin förmåga att utföra första hjälpen till psykisk hälsa före respektive efter utbildningen redovisas i tabell 2. 8

9 Tabell 2. Studiedeltagarnas rapporterade benägenhet och upplevda förmåga att ge första hjälpen till psykisk hälsa (n = 139). Frågeområde Före utbildning (m, sd) Efter utbildning (m, sd) Hur säker man känner sig på att hjälpa en person 2.3 (0.6) 2.7 (0.5) 0, med psykisk ohälsa* Erbjudit hjälp till en person med psykisk ohälsa* 3.0 (0.9) 3.2 (0.8) P*** ES Våga ta kontakt med en person med psykisk ohälsa** 3.1 (1.0) 3.5 (0.8) Lyssna på en person med psykisk ohälsa** 3.7 (0.9) 4.1 (0.7) Lyssna efter budskap som signalerar risker** 2.9 (0.9) 3.7 (0.8) Fråga om självmordstankar** 2.5 (1.2) 3.3 (1.0) Ge information om vilken hjälp som finns** 2.7 (1.1) 3.7 (0.9) Ge information om var man kan få hjälp** 2.8 (0.8) 3.5 (0.8) Kunna känna igen symtom** 2.7 (0.9) 3.4 (0.8) Kunna bedöma allvaret i en situation** 2.7 (0.9) 3.5 (0.9) *Skala från 1= inte alls 4 =Mycket. ** Skala från 1 = inte alls 5 = i mycket stor utsträckning. *** Student s t- test, ES = Cohen s d I allt väsentligt rapporterar studiedeltagarna en signifikant ökad beredskap för att bistå personer med psykisk ohälsa. Förändringar av kunskap om psykisk ohälsa hos äldre Frågeformuläret med 19 kunskapsfrågor visade att studiedeltagarna gjort kunskapsvinster som fanns kvar sex månader efter utbildningen. Innan påbörjad utbildning hade deltagarna i genomsnitt 10 korrekta svar medan man efter sex månader hade 13 korrekta svar. I statistiska termer ger detta en klar signifikant förbättring (9.9 vs 13.1, p <0.001, ES = 1.16). Utbildningens effekt på attityder till psykisk ohälsa De sex frågorna kring attityder består av påståenden som besvaras på en sexgradig Likertskala från instämmer inte alls till instämmer helt och hållet. För fyra av frågorna indikerar ett högre värde en mer positiv inställning medan för två av frågorna innebär ett lägre värde denna tolkning. Resultatet presenteras i tabell 3. 9

10 Tabell 3. Förändringar av attityder till psykisk ohälsa före och efter utbildningen (n = 139). Påstående Så långt det är möjligt bör psykiatrisk verksamhet bedrivas i öppna vårdformer Före utbildning m (sd) Efter utbildningen m (sd) P* ES 4.2 (1.2) 4.6 (1.0) Vi måste inta en mer tolerant inställning till människor i vårt samhälle, som har en psykisk sjukdom 5.0 (1.2) 5.4 (0.8) Det är bäst att undvika människor som har en psykisk sjukdom 1.5 (1.0) 1.2 (0.7) Människor med psykisk sjukdom är mycket mindre farliga än vad de flesta människor tror 4.1 (1.4) 5.0 (1.2) Jag skulle känna mig orolig om jag besökte någon med psykisk sjukdom 2.4 (1.3) 2.2 (1.3) Psykisk sjukdom är som vilken annan sjukdom som helst 4.6 (1.6) 5.0 (1.4) *Student s t-test, ES = Cohen s d Samtliga frågor visar att deltagarna anger mer positiva attityder sex månader efter utbildningen jämfört med vad man angav före. I endast ett av påståendena når resultatet inte statistisk signifikans. Rapporterade förändringar i hjälpbeteende Vid uppföljningen sex månader efter genomförd utbildning tillfrågades deltagarna om i vilken utsträckning de faktiskt hjälpt någon och i vilken utsträckning de tillämpat det som kursen lär ut. Av de 139 deltagarna angav 116 av dem att de träffat personer med psykisk ohälsa de senaste sex månaderna. I tabell 4 anges hur stor andel av dessa som rapporterar att de vid betydligt fler tillfällen eller vid många fler tillfäller använt sina färdigheter (Tabell 4). 10

11 Tabell 4. Rapporterade förändringar i hjälpbeteenden sex månader efter genomgången utbildning. Tabellen omfattar endast deltagare som rapporterat att de träffat en person med psykisk ohälsa de senaste sex månaderna (n = 116). Sedan jag gick kursen har jag oftare: Vågat ta kontakt med en person som inte verkar må psykiskt bra Hur många som anger Vid betydligt fler tillfällen eller Vid många fler tillfällen 46.0 % Stannat kvar och lyssnat på en person som pratar om sina psykiska problem 60.2 % Frågat om någon haft tankar på att ta sitt liv/begå självmord 28.5 % Gett personer som mått psykiskt dåligt information om vilken effektiv hjälp som finns att få 42.0 % Informerat om vart man kan vända sig för att få rätt sorts hjälp 42.0 % Föreslagit saker som kan göra att en person med psykisk ohälsa kan må bättre 53.6 % Som framgår av tabellen så anger deltagarna att de har utnyttjat sina kunskaper och i högre grad än tidigare faktiskt utfört första hjälpen insatser under de sex månader som uppföljningen täcker in. Diskussion Studieresultaten skall betraktas utifrån de förutsättningar som gällt för både implementeringen och studien. Utbildningen av instruktörer skedde under första veckorna i oktober 2013 och nästan samtidigt påbörjades datainsamlingen. Detta innebär att resultaten till största delen speglar de allra första kursdeltagarna som utbildats av instruktörer som för första gången gett en utbildning som aldrig tidigare getts. De mycket positiva resultaten kan avspegla att utbildningsmaterialet och utbildningens uppläggning fungerat mycket väl för att bedriva en effektiv undervisning. I alla aspekter som mätts påvisas positiva förändringar. Benägenheten att på olika sätt ta kontakt, lyssna aktivt, fråga om suicidtankar, ge information och bedöma risker är i alla avseenden signifikant högre sex månader efter utbildningen jämfört med före. Den enda aspekt som inte förändras signifikant gäller i vilken utsträckning man erbjudit hjälp till en person med psykisk ohälsa. Frågan ställs som en följdfråga till en annan fråga där man skall ange om man träffat någon med psykisk ohälsa de senaste sex månaderna. Den är då specifikt riktad till en situation med den personen eller de personerna man träffat. Kursdeltagarna anger i genomsnitt värdet tre, på en fyrgradig skala, redan vid första 11

12 mätningen och det är rimligt att anta att en ännu ovan första hjälpare intar en ödmjuk inställning till sin kompetens i det här avseendet och fortfarande tycker att det näst högsta värdet känns mest passande när de besvarar frågan efter sex månader. Däremot rapporterar kursdeltagarna att de till stor del förändrat sitt hjälpande beteende efter att de avslutat utbildningen. Nästan 30 % anger att de vid betydligt, eller många fler tillfällen frågat om någon har självmordstankar och hela 60 % uppger att de oftare stannar och lyssnar på en person som pratar om sina psykiska problem. Dessa rapporterade beteendeförändringar kan ha stor betydelse för många äldres möjligheter att få sin psykiska ohälsa upptäckt och även förbättra arbetsrutiner inom äldrevården. Till ovanstående kan läggas att kursdeltagarna signifikant förbättrat både sina kunskaper om psykisk ohälsa och sina attityder till personer som är drabbade. Mer positiva attityder till personer med psykisk ohälsa är inte en isolerad fråga för äldrevården utan det är rimligt att anta att kursdeltagarnas inställning till psykiskt sjuka i allmänhet förbättrats. Detta skulle i så fall innebära en framgång för ansträngningarna med att bekämpa stigma och diskriminering i samhället. Resultaten överensstämmer med dem som rapporterats för vuxenversionen av Första hjälpen till psykisk hälsa, men då detta är den första studien med inriktningen mot äldre finns inga jämförelsematerial. Avseende förändringar i hjälpbeteenden är resultaten från den svenska studien av vuxeninriktningen ungefär jämförbara med dem som framkommer i inriktningen mot äldre personer (Svensson & Hansson, 2014). Studien har begränsningar då undersökningens uppläggning inte tillåter tolkningar av kausala samband. Avsaknaden av en kontrollgrupp medför att de förändringar som studien uppvisar inte med säkerhet enbart kan tillskrivas utbildningen. Upplägget av studien hade heller aldrig detta syfte. En ny och helt oprövad intervention är sällan föremål för randomiserade kontrollerade studier. Ett första steg brukar vara att göra en pilotundersökning med före- och eftermätning för att ta reda på om insatsen verkar lovande. I det här fallet kan slutsatsen vara att äldreversionen av Första hjälpen till psykisk hälsa är mycket lovande. Andra begränsningar i studien är det stora bortfallet vid uppföljningen efter sex månader. Skillnaderna som redovisas mellan gruppen som svarade efter sex månader och dem som inte svarade ger dock ingen större vägledning för att bedöma om resultatet påverkats på ett systematiskt sätt. Den viktigaste skillnaden kan vara att de som fullföljt studien har högre utbildning. Detta skulle antingen kunna påverka resultatet negativt då man kan anta att de med högre utbildning redan är bättre insatta i frågorna och att utbildningen i Första hjälpen hade ett begränsat nyhetsvärde. Alternativt att de har bättre studievana och därmed tagit till sig utbildningen bättre, vilket då förutsätter att man är ganska okunnig inom ämnesområdet vid kursstart. En randomiserad kontrollerad studie skulle kunna ge svar på en del av dessa frågor. 12

13 Referenser Cohen J (1992) A Power Primer. Psychol Bull 112(1): Hadlaczky G, Hökby S, Mkrtchian A, Carli V, Wasserman D (2014) Mental Health First Aid is an effective public health intervention for improving knowledge, attitudes, and behaviour: A meta-analysis. Int Rev Psychiatry 26(4): Högberg T, Magnusson A, Ewertzon M, Lützén K (2008) Attitudes towards mental illness I Sweden: Adaptation and development of the Community Attitudes towards Mental Illness questionnaire. Int J Ment Health Nurs 17: Jorm AF, Kitchener BA, Kanowski LG, Kelly CM (2007) Mental health first aid training for members of the public. Int J Clin Health Psychol 7: Jorm AF, Kitchener BA (2011) Noting a Landmark Achievement: Mental Health First Aid Training Reaches 1% of Australian Adults. Aust N Z J Psychiatry 45: Reavley NJ, Jorm AF (2012) Public recognition of mental health disorders and beliefs about treatment: changes in Australia over 16 years. Br J Psychiatry 200: Wang PS, Angermeyer M, Borges G, Bruffaerts R, Chiu WT et al. (2007) Delay and failure in treatment seeking after first onset of mental disorder in the World Health Organization s World Mental Health Survey Initiative. World Psychiatry 6: Wittchen HU, Jacobi F (2005) Size and burden of mental disorders in Europe a critical review and appraisal of 27 studies. Eur Neuropsychopharmacol 15: Wittchen HU, Jacobi F, Rehm J, Gustavsson A, Svensson M et al. (2011) The size and burden of mental disorders and other disorders of the brain in Europe Eur Neuropsychopharmacol 21: Socialstyrelsen (2012) Äldres behov av vård och stöd Socialstyrelsen (2013) Ökat stöd till äldre med psykisk ohälsa Svensson B, Hansson L (2014) Effectiveness of Mental Health First Aid Training in Sweden. A Randomized Controlled Trial with a Six-Month and Two-Year Follow-up. PLoS ONE 9(6):e