Bönderna vid Bäcklunda

Transkript

1 UV BERGSLAGEN, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2003:2 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid Del 2 Närke, Mosjö socken, Törsjö 2:4, RAÄ 52 Dnr Gunlög Graner och Ann-Cathrine Johannessen

2 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen Box 1406, ÖREBRO Besöksadress: Drottninggatan 18 b Tel Fax uvbergslagen@raa.se Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L1999/3 Godkänd från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket Riksantikvarieämbetet ISSN Utskrift Birger Gustafsson Digital AB, Stockholm Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

3 Innehåll Inledning... 4 Rapportens uppläggning... 4 Antikvarisk bakgrund... 4 Topografi och fornlämningsmiljö... 5 Målsättningar och arkeologiska frågeställningar... 6 Metod... 7 Undersökningens resultat... 7 Anläggningar... 8 Kulturlager... 8 Stolphål och störhål... 8 Gravar... 8 Gropar... 8 Rännor... 9 Diken Härdar, sotfläckar och kokgrop Strukturer Gravgrupp Hus Hägnader Dikessystem Fynd Flinta Kvarts Bergart Keramik Bränd lera Malm Järn Slagg Brända ben Trä Brända sädeskorn Sammanfattning Arkeologisk potential Referenser Administrativa uppgifter Bilagor Bilaga 1. Ruttabell Bilaga 2. Anläggningstabell Bilaga 3. Fyndtabell Bilaga 4. Kalibreringskurvor och lista över 14 C-dateringarna Bilaga 5. Vedartsanalys av Ulf Strucke Bilaga 6. Makrofossilanalys av Håkan Ranheden Tabellförteckning Figurer Figurförteckning... 72

4 Med anledning av en planerad nybyggnad i industriområdet Transportstaden i Örebro utförde Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen, i maj juni 2002 en arkeologisk undersökning i Mosjö socken, Närke. Gömt under jorden ligger ett boplatskomplex på svaga förhöjningar i åkermarken i Örebros södra utkant. Gravar, hus och odlingssystem finns bland de spår som människor har lämnat efter sig. Livet på platsen skymtar suddigt bortom trasiga krukor, yxor och brända sädeskorn. Vid ett tillfälle har någon lagt små vävtyngder i en liten grop i marken, kanske som ett offer. Fragment av nedgrävda manslånga ekkistor berättar om sorg och död. Platsen ger ett viktigt bidrag till bilden av hur och var man bott under olika tider och av hur man begravde sina döda för fyra tusen år sedan under bondestenålderns slut. Inledning Med anledning av en planerad nybyggnad i industriområdet Transportstaden i Örebros södra utkant utfördes en särskild arkeologisk undersökning av en del av fornlämning RAÄ 52 vid Bäcklunda gård, Törsjö 2:4, i Mosjö socken, Närke. Området rymde lämningar från en lång tidsperiod, med början i tidigneolitikum och med nedslag fram till historisk tid. Bland lämningarna märktes särskilt en grupp senneolitiska gravar, ett hus från romersk järnålder och rester av fossil åkermark. Södra delen av RAÄ 52 slutundersöktes år 2000 (Knabe 2003). Det nu undersökta området ligger omedelbart norr om den ytan. Fornlämningen fortsätter även nordost om undersökt område in i vad som idag är ängsoch trädgårdsmark. Undersökningen utfördes under perioden 6 maj till 28 juni år 2002 av Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen, på uppdrag av Länsstyrelsen i Örebro län och bekostades av Örebro kommun. Rapportens uppläggning Rapporten inleds med en genomgång av platsens historik, målsättningarna för undersökningen samt en redovisning av undersökningsmetod. Anläggningarna presenteras därefter dels gruppvis efter anläggningstyp, dels i tabell efter anläggningsnummer i bilaga 2. Därpå följer en beskrivning av de strukturer som en del av anläggningarna bildar gemensamt. Fynden redovisas i en kortare genomgång i rapporttexten och med löpande fyndnummer i tabellform i bilaga 3. Rapporten avslutas med en sammanfattande översiktlig analys av platsens nyttjande. En genomgång av 14 C- proverna och resultaten av analyserna görs i bilaga 4. I bilaga 6 redovisas analysen av makroprover. I rapporten redovisas endast ett urval av ritningarna. Fältdokumentationen finns i sin helhet i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), Stockholm. Antikvarisk bakgrund Under utredningen av RAÄ 52 hösten år 1995 påträffades en tidigare okänd bronsålderslokal på en förhöjning i åkermarken söder om Bäcklunda gård. Bedömningen gjordes utifrån fynd av keramik som kunde dateras till yngre bronsålder (Andersson 1995:5, 14). Vid en besiktning inför förundersökningen av platsen våren år 2000 påträffades även nackpartiet av en tunnackig tidigneolitisk bergartsyxa. Vid förundersökningen som följde påträffades även förhistoriska anläggningar som stolphål, härdar och gropar av olika slag. Bland fynden märktes två eggpartier av båtyxor, vilka allmänt dateras till mellanneolitikum och den svensk-norska stridsyxekulturen. Boplatsen var inte synlig ovan mark och sträckte sig som längst upp mot bebyggelsen vid Bäcklunda. En andra förundersökning inför anläggandet av en ny väg inom den norra delen av gårdstomten gav endast spår efter äldre odlingshorisonter men inga förhistoriska anläggningar, vilket avgränsar den förhistoriska boplatsen norrut (Annuswer 2001:7). 4 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

5 Vid slutundersökningen år 2000 avbanades den södra delen av fornlämningen. Där påträffades stolphål, gropar, härdar, rännor, hägnader och rester av fossil åkermark med bandparceller, diken och årderspår. Sammanlagt identifierades nio hus och två hyddor. Dateringarna av hyddorna och husen spänner över tiden från 4000 f.kr. fram till 1600 e.kr. Någon kontinuerlig bosättning på den undersökta platsen gick emellertid inte att fastställa (Knabe 2003). Inom den år 2000 undersökta södra delen av fornlämningen var stenåldern starkt representerad i form av huslämningar, kokgropar och rännor med stolphål i samt av fynd från tidig- och mellanneolitikum. Två konstruktioner har tolkats som tidigneolitiska hyddlämningar (husen C och D), varav hus C också har 14 C-daterats till tidigneolitisk tid. Från husen finns emellertid också 14 C-dateringar till övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder. Dessa senare dateringar kan bero på infiltration av kol från senare aktiviteter på platsen. Bronsåldern identifierades genom fynd av bronsålderskeramik, vilket var den största fyndgruppen. Keramiken, som hittades i ett avfalls- eller utkastlager och möjligen var rester efter ett offer (då området var sankt), hamnar tidsmässigt kring skiftet mellan bronsålder och järnålder. Indikationerna på en bronsåldertida bosättning var få, men utesluter inte möjligheten av att det kan ha legat en sådan någonstans i närområdet. Lämningar efter en röjningsfas i form av rännor, varav en 14 C-daterades till f.kr., talar tillsammans med keramiken för en bosättning som etablerades vid övergången mellan yngre bronsålder och äldre järnålder. Ett av husen (hus G) kunde typologiskt föras till en bosättning under romersk järnålder till folkvandringstid. Ytterligare en aktivitetsfas kan förläggas till vikingatid/medeltid och representeras av hus B. Huset låg placerat mellan bevarade rester av medeltida åkerparceller. Eventuellt skulle ytterligare ett hus (hus A) kunna sättas in i samma fas eller en påföljande, då det 14 C-daterats till medeltid/efterreformatorisk tid (Knabe 2003). Topografi och fornlämningsmiljö Landskapet kring Bäcklunda består till största delen av åkermark belägen mellan 30 och 40 meter över havet. Området är mycket flackt och har tidigare till delar bestått av mindre sjöar och myrar som sänkts och dikats ut för att öka åkerarealen. Åkermarken består mestadels av lera, men här och där sticker mindre moränkullar upp. Det är framför allt på dessa som boplatser påträffas. Väster om undersökningsområdet löper en grusås i nordsydlig riktning, längs vilken nuvarande bebyggelse ligger samlad. Den undersökta ytan låg i åkermark och bestod centralt av en förhöjning 40,8 meter över havet med ett mindre moränparti i dess norra del. Väster, norr och öster om förhöjningen sluttade marken svagt utför, med lägsta nivån 39,5 meter över havet. De sedan tidigare kända fornlämningarna i området spänner tidsmässigt från stenålder fram till efterreformatorisk tid. Flertalet fornlämningar återfinns på åsens sluttningar. På två förhöjningar i åkermarken nära RAÄ 52 ligger RAÄ 50 och RAÄ 51. RAÄ 50 kan möjligtvis representera den västligaste delen av en neolitisk boplats liknade den på RAÄ 52. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 5

6 RAÄ 51 verkar ha utgjort ett utkantsområde till en större järnåldersboplats, och här fanns även lämningar från historisk tid (Knabe 2003). De registrerade lämningarna omfattar bl.a. stenåldersboplatser och fynd av stenyxor. Under stenålder utgjordes området av en skärgård. Strandlinjenivån låg runt 40 meter över havet kring 4000 f.kr. vilket innebär att den tidigneolitiska boplatsen och den tillhörande tunnackiga yxan en gång legat vid stranden. Under senneolitikum låg havet lägre än de lägsta nivåerna i området. Platsen låg då vid en mindre sjö, föregångare till Mosjön, omgiven av sanka marker som var lämpliga för bete. Landhöjningen saknar efter denna tid betydelse för områdets vidare utveckling. Bronsåldern är dåligt känd i Närke. Ett antal fynd av bronsföremål har gjorts, men boplatsfynden är få. Mosjöområdet avviker inte i detta fall från övriga Närke. Ett par holkyxor av brons har påträffats som lösfynd, men inga boplatser är kända. Detsamma gäller också järnåldern, som enbart framträder genom de gravar som ligger längs åsryggen. Området för undersökningen var under efterreformatorisk tid ängsoch betesmark och till viss del skog. Trakten kring Mosås präglades av militär närvaro i form av soldattorp, ryttarstugor och officersboställen. Gården Bäcklunda, på vars ägor den undersökta boplatsen RAÄ 52 ligger, flyttades ut från Törsjö by först vid slutet av 1850-talet i samband med sänkningen av Mosjön. Det finns inga skriftliga belägg för en tidigare bebyggelse på platsen. Målsättningar och arkeologiska frågeställningar I samband med undersökningarna år 2000 framkom rikligt med information om platsens användningstid, om lämningarnas karaktär i form av hus och hägnader med mera från olika tider, och till viss del även om hur man disponerat och rört sig över ytan under olika tidsperioder (Knabe 2003). Norra delen av boplatsområdet täcktes emellertid inte av exploateringsytan, vilket medförde att boplatsanalysen endast kunde bli preliminär. Målsättningen med den nu utförda undersökningen av fornlämningens nordvästra del var primärt att få ny och utökad kunskap om platsens förhistoriska och historiska lämningar. Syftet var att fastställa boplatsområdets totala utsträckning och karaktär under olika tidsperioder. I det norra området påträffades det nämnda nackpartiet av en tunnackig tidigneolitisk yxa, liksom bottendelar av ett keramikkärl från bronsåldern. Detta indikerade en fortsättning norrut av lämningar från dessa tidsperioder. Det fanns anledning att tro att det tidigmedeltida odlingssystemet och en hägnad av tätt ställda störar som påträffades år 2000 också fortsatte mot norr. Frågeställningar som vuxit fram utifrån resultaten från undersökningen av fornlämningens södra del är följande: Finns det, trots tecken på motsatsen efter 2000 års undersökning, en kontinuitet mellan boplatsens olika tidsskeden, d.v.s. kan de tidsmässiga luckorna bero på att bosättningen legat inom fornlämningens norra del under dessa perioder? 6 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

7 Vilken inre rumslig organisation och struktur har bosättningen i sin helhet under olika tider? Har det funnits en bronsåldersbosättning i området? Spår av aktivitet från denna period finns i form av keramik och 14 C-dateringar, men inga hus har påträffats. Kan dessa ha legat inom den norra delen av boplatsen, eller är den bronsåldertida fasen endast en utmarksföreteelse? Metod Undersökningen inleddes med en ytinventering av den plöjda nordvästra delen av undersökningsytan för att fånga upp eventuellt upplöjda fynd. Därefter handgrävdes 16 provrutor om en kvadratmeter vardera i matjordslagret. Materialet gicks igenom på hackbord för att om möjlig få fram fler fynd till hjälp för tolkningen av aktiviteterna på platsen, och för att få svar på om platsens förväntat låga fyndfrekvens motsvarades av en låg andel fynd även i ploglagret. Rutorna placerades spridda över ytan, men med koncentration till de högst belägna partierna, där boplatslämningar kunde förväntas, och till en sänka nordöst om höjden, där nackpartiet av den tunnackig flintyxan tidigare hade påträffats. Ploglagret banades sedan av med hjälp av grävmaskin. Matjordslagret var upp till 0,4 meter tjockt. Därunder vidtog huvudsakligen lerig silt. En andra försiktig avbaning utfördes i undersökningens slutskede i syfte att få fram anläggningar som eventuellt dolde sig något djupare ned. En del anläggningar var i plan diffusa och osäkra. De som inte längre syntes efter andra avbaningen bedömdes som ej anläggning. Anläggningarna rensades fram för hand och mättes in med totalstation. Som dokumentationshjälpmedel användes programmet Intrasis. Anläggningarna grävdes med skärslev eller spade, utom i ett fall då grävmaskinen togs till hjälp. Alla anläggningar mättes in digitalt och fördes sedan över till programmet ArcView där översiktsplaner och detaljplaner upprättades. Profilerna dokumenterades för hand i skala 1:10 eller 1:20 och vid behov utfördes även planritningar. Utvalda anläggningar och konstruktioner fotodokumenterades. Fynd i anläggningar fördes till respektive anläggning, förutom i enstaka fall då de mättes in på fyndplatsen. Kolprov togs då det ansågs möjligt att erhålla prov med god kontext. Ett urval makroprover samlades in från anläggningar som ingick i större konstruktioner eller som på annat sätt förväntades kunna ge relevant kunskap. Undersökningens resultat Sammanlagt undersöktes en m 2 stor yta, vilken fördelade sig på tre små schakt i norra delen av underökningsområdet, samt ett stort schakt om m 2 i söder. Det stora schaktet anknöt i söder till den yta som undersöktes år Anläggningar och fynd var koncentrerade till det stora schaktet, speciellt till förhöjningen i dess centrala del. Moränpartiet på norra delen av förhöjningen hade dock färre anläggningar. I de lägre liggande partierna väster, norr och öster om förhöjningen avtog anläggningsfrekvensen. Anläggningarna i söder överensstämde med och var en fortsättning på de anläggningar som påträffades år Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 7

8 Tabell 1. Antalet anläggningar av var typ som fanns representerad ordnade från vanligaste till minst förekommande anläggningstyp. Ej grävd står för anläggningar som inte bedömdes till typ i plan och inte heller undersöktes. Bland de övriga anläggningarna fanns ytterligare ett fåtal som inte grävdes. Typ av anläggning Antal Stolphål 347 Ej anläggning 77 Ej grävd 75 Grop 44 Stolpfärgning 14 Stenlyft 14 Ränna 13 Matjordsrest 5 Grav 4 Dike 4 Härd 4 Sotfläck 1 Kokgrop 1 Kulturlager 1 Totalt 604 Procent grävda inkl. hägnad A 44% Procent grävda exklusive hägnad A 74% Anläggningar Totalt registrerades 604 anläggningar, varav 77 stycken i ett senare skede bedömdes som ej anläggning. Stolphål dominerade helt, medan förvånansvärt få härdar hittades. En mängd mer eller mindre svårtolkade gropar, förmodligen från vitt skilda tider, fanns spridda över ytan. Fyra parcelldiken och minst fyra gravar kompletterar bilden. Kulturlager Ett kulturlager låg väster om förhöjningen i det stora schaktets västra kant. Lagret (A7020) var 29 8 meter stort och innehöll homogen gråsvart kulturjord men inga fynd. Förmodligen har lagret transporterats nedför förhöjningens svaga västsluttning av väder och vind. Lagret var som mest 0,20 meter djupt. Stolphål och störhål Inom undersökningsområdet påträffades 347 stolphål. Dessa kan i sin tur delas in i 149 stolphål och 198 störhål. Stolphålen är grävda, medan störhålen är spår efter störar eller käppar som tryckts ned i marken. Stolphålen har generellt en större diameter. Av stolphålen ingick 56 stycken i konstruktioner och har beskrivits i anslutning till dessa. Resterande 93 stolphål har inte kunnat kopplas till någon sammanhängande konstruktion. Dessa stolphål hade rund, oval eller oregelbunden form i plan med en diameter mellan 0,10 och 0,86 meter. Djupet på stolphålen varierade från 0,01 till 0,38 meter. Fyllningen utgjordes i de flesta fall av lerig silt och tolv stolphål var stenskodda. Av de 198 störhålen ingick 185 stycken i hägnad A. Ytterligare fem störhål ingår i andra kontexter och beskrivs nedan under respektive konstruktion. De övriga åtta störhålen var runda i plan och hade spetsig eller U-formad profil efter störens form. Storleken i plan varierade mellan 0,06 och 0,12 meter och djupet från 0,07 till 0,14 meter. Två störhål hade inget djup. Fyllningen bestod huvudsakligen av lerig silt. Gravar Fyra manslånga nedgrävningar har tolkats som bottnar till senneolitiska gravar. Gravarna beskrivs närmare under rubriken gravgrupp (s. 11). Gropar Inom undersökningsytan påträffades 44 gropar. De var spridda över hela schaktet, med viss koncentration till områdets centrala delar, men har bara i enstaka fall kunnat knytas till någon kontext. Groparna hade rund, oval, oregelbunden eller avlång form och diametrar mellan 0,16 och 2,70 meter. De var mellan 0,01 och 0,52 meter djupa. Profilen var i de flesta fall rundad men även skålformad, oregelbunden och flack profil förekom. Fyllningen varierade mellan grå lerig silt och mer matjordsblandad fyllning. 8 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

9 Vad groparna har använts till eller är spår efter går i de flesta fall inte att avgöra. Några gropar inbjuder dock till vidare tolkningar. A609 är sannolikt en förvaringsgrop. Den var oval, 0,73 meter lång och 0,14 meter djup. I fyllningen av grå sandig silt och små skärvstenar låg även rikligt med limonitmalmbitar, vilket skulle kunna förklara gropen som ett litet malmupplag. Anläggningen ligger mitt i och kan ha ett samband med hus L. Även gropen A3530 kan vara en förvaringsgrop. Den var i plan oval 2,38 1,10 meter stor, och dess största djup var 0,47 meter. Gropens botten var rektangulär och plan. Fyllningen bestod huvudsakligen av gråbrun till rödbrun kulturjord. Cirka 0,10 meter ner i anläggningen började ett större sammanhängande område med kol att framträda. Flera koncentrationer med kol påträffades sedan skiktvis i hela anläggningen. Dessa blev i fält tolkade som möjliga rester efter risflätning, då flera bitar var kvistliknande. En kolkoncentration förmodades vara en förkolnad planka. Förekomsten av stenar i gropen visar möjligen på stenar som legat i eller över en kistas lock eller vid dess sida. Mot bottnen hade kollagret nästan vuxit ihop i mitten och där påträffades också obränt trä, troligtvis rester av plankor. Två käppbitar påträffades, den ena tillspetsad i ena änden. Gropen innehöll också tre mycket små bitar förhistorisk keramik. Makrofossilanalys gav två halva sädeskorn av ospecificerad art. Mot bottnen trängde vatten in i gropen, vilket bör ha begränst möjligheterna till förvaring. Möjligtvis har gropen en relation till rännorna A3563 och A3800 i närheten. 14 C-analysen angav en datering till 1000 till tal (se fig. 7). Från medeltid, närmare bestämt 1200-talet, var även gropen A2244 som liknade gropen ovan till form och storlek. Den var oval, 2,05 1,20 meter stor och 0,45 meter djup. Gropen innehöll rikligt med förkolnat trä. På 0,25 meters djup kunde man urskilja mynningen på vad som troligtvis var en förkolnad träskål. Skålen hade svagt utåtlutade sidor och plan botten och var 0,10 meter hög. Makrofossilprov från gropen visade inga frön eller frukter, och gav alltså ingen fingervisning om hur gropen en gång har använts. Två gropar har tolkats som lertäkter (A2842 och A3137). Groparna var rund-ovala i formen, 1,60 till 2 meter stora och 0,32 meter respektive 0,52 meter djupa. I profil var groparna oregelbundet skålformade och klart avgränsade. Fyllningen bestod av grå lerig silt med spridda småstenar och kolstänk. En alternativ tolkning som senneolitisk grav är möjlig för gropen A3503. Den var oval, 1,55 0,75 meter stor och 0,18 meter djup med skålad profil och en fyllning av grå lerig mo med mindre kolbitar i. Efter andra avbaningen framkom en 0,35 meter stor rund grop som har tolkats som en avfallsgrop eller kanske en grop för offer (A8946). Gropen var fylld av fragmenterade vävtyngder och mörkt gråbrun lerig silt och kol. Profilen var skålad och 0,08 meter djup. Rännor Inom undersökningsområdet fanns det tretton objekt som tolkades som rännor (fig. 6). Fem rännor har okänd funktion. En ränna har stolphål, Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 9

10 även denna med okänd funktion. Fyra rännor har ingått i hägnad D (s. 18). Ränna A3653 och A3800 syntes i plan som avlånga mörkfärgningar 4,62 0,43 respektive 5,62 0,47 meter stora. Rännorna liknade varandra. De var 0,40 och 0,32 meter djupa och hade ett rundat tvärsnitt. Färgen var gråaktigt brun och bestod till största delen av kulturjord uppblandad med silt och sand. Längs anläggningarnas bottnar och sidor fanns ett lager med grå lera, som innehöll förkolnat och obränt trä. Det förefaller som om anläggningarna har varit träfodrade och stått öppna under en tid. Linsformade inslag med steril lera i kulturjorden antyder att man har grävt upp tuvor med jord och att det då följt med delar av den underliggande sterila jorden. Övriga fynd består endast av en bit förhistorisk keramik i A3653. Rännornas funktion är oklar, men möjligtvis kan de ha hört ihop med gropen A3530. För det talar deras läge intill varandra och ungefärligen samstämmiga 14 C- dateringar: rännan A3653 dateras till till tal, gropen A3530 till till 1100-tal. Rännorna som inte har kunnat funktionsbestämmas hade varierande form. En i plan mycket oregelbunden ränna (A8525) var 6,40 meter lång och 0,50 till 1,7 meter bred. Den låg i öst västlig riktning. Profilen var skålad med brätte med ett djup på runt 0,25 meter. Rännan innehöll kantiga och rundade stenar och i väster en grop med sprängd sten. Ränna A7873 var avlång 3,5 0,4 meter, och hade ett djup på 0,24 meter. Fyllningen var av mörk svartbrun lera. Rännan låg i nordostlig sydvästlig riktning, samma riktning som ett dike som löpte ett fåtal meter norr om rännan. Möjligtvis var också rännan ursprungligen ett dike. En annan möjlighet är att den har haft någon funktion i hus M. Ränna A8702 var 1,2 0,5 meter stor. Den hade oregelbunden profil med två nedstickande delar som kan vara störhål. Fyllningen bestod av lerig gråbrun silt. Två rännor med stolphål i påträffades (A1305 och A1250). Den ena (A1305) låg i södra delen av undersökningsområdet, öster om området med gravar (fig. 6). Den var långoval och mätte 1,96 0,40 meter. Profilen var flack med fem tydliga nedstickande stolphål. Dessa hörde samman med stolphålet A2293 som låg omedelbart norr om rännan. Fyllningen bestod av gråbrun lerig silt med enstaka skärviga stenar och kol. 14 C-analysen daterade rännan till tidigneolitikum. En liknande ränna (A8541) som fanns inom den år 2000 undersökta delen av fornlämningen, har en liknande datering (Knabe 2003). Rännorna med stolphål tolkas som rester efter någon form av platsmarkering. Den andra rännan med stolphål (A1250) var mer osäker. Den låg i nordnordöstlig sydsydvästlig riktning och var oregelbundet avlång, 2,57 0,50 meter stor. Profilen var oregelbunden, 0,42 meter djup med två fördjupningar som kan vara stolphål. Fyllningen bestod av grå silt. Möjligen kan rännan ses i samband med den tidigneolitiska rännan A1305. Diken Totalt påträffades 16 diken, varav fyra bedömdes som särskilt intressanta, övriga är moderna täckdiken (fig. 17). De fyra äldre dikena ingår alla i strukturer som först påträffades inom den år 2000 undersökta södra fornlämningsytan, strukturer som alltså fortsatte norrut. Diket A3868 är en 10 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

11 del av hägnad C och beskrivs närmare under denna. Dikena A4963, A5060 och A5070 har ingått i ett system av nord sydligt orienterade bandparceller och beskrivs närmare under rubriken dikessystem (s.18). Härdar, sotfläckar och kokgrop Inom undersökningsområdet fanns fyra härdar, en sotfläck och en kokgrop. Härdarna var 0,50 till 1,37 meter stora. Utifrån typindelningen av härdar och kokgropar, baserad på resultaten från undersökningarna år 2000 (Knabe 2003), tillhör härdarna A760, A2624 och A8439 grupp 1, som utgörs av grunda härdrester med bara liten inblandning av sot och kol. De var vad som fanns kvar av ursprungligen djupare härdar efter omfattande plöjning. A8439 var troligen en liten sentida härd. A708 tillhör grupp 3, som innehåller ett kraftigare inslag av sot och kol samt enstaka skörbrända stenar. En sotfläck (A8610) tolkas också som botten till en i övrigt bortplöjd härd. Den var 0,40 meter stor, men så tunn att ingen profil gick att urskilja. Kokgropen A1874 tillhörde grupp 5. Den var 0,80 0,60 meter stor och 0,20 meter djup och innehöll spridda skärviga och skörbrända stenar. Kokgropar har haft en mer specialiserad funktion för matlagning än härden eller eldstaden. Den vanliga uppfattningen är att kokgropar innehåller stenar som hettats upp i en närliggande härd, men det förekommer även fall där stenarna värmts upp i själva kokgropen. Kokgropen och härdarna A708 och A760 kan eventuellt sättas i samband med aktiviteter knutna till hus L. Strukturer Vissa av anläggningarna har tillsammans ingått i fyra olika typer av större strukturer. Dessa var en gravgrupp, hus, hägnader och ett dikessystem. Gravgrupp Uppe på förhöjningen framträdde i samband med avbaningen några manslånga gråbruna färgningar, vilka avtecknade sig mer eller mindre tydligt mot den omgivande siltiga leran. Efter undersökning tolkades fyra av dem som gravar: A906, A955, A1002 och A1189. Gravarna låg samlade i en klunga. Två av dem var orienterade i nord sydlig riktning och två i sydväst nordostlig riktning. Längden varierade mellan 1,77 och 2,72 meter, bredden mellan 0,70 och 0,87 meter och djupet mellan 0,09 och 0,60 meter. Tre av gravarna var grävda så att de var djupare i ena kortänden (A906, 955 och 1189), och två av dessa (A906 och A1189) hade ett stolphål i sin grundare kortända. I kortänden på A1002 låg en 0,3 meter stor flat sten och längs sidorna i A906 låg några drygt decimeterstora stenar. Samtliga gravar innehöll kolstänk och små kolbitar. Kol från A906 har vedartsbestämts och visade sig komma från bränd ek. A906 och A1189 har 14 C-daterats till senneolitisk tid, vilket därmed är den troliga dateringen också för de två andra gravarna. I övrigt saknade gravarna synliga konstruktionsdetaljer, skelettrester och gravgåvor, vilket gör tolkningen som grav osäker. För tolkningen talar emellertid utseendet i plan, storleken och placeringen i klunga på ett höjdläge. Eftersom marken plöjts var det endast anläggningarnas bottnar som fanns kvar det är alltså fullt möjligt att både eventuella skelettrester Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 11

12 och gravgåvor, om där funnits några, kan vara bortplöjda. Stolphålen i gravarnas kortändar skulle kunna vara rester efter nu försvunna gravmarkeringar. Senneolitiska flatmarksgravar utan stenkonstruktioner är ett välkänt fenomen i Skåne. De finns också belagda på andra håll i landet, men är där sällan så väl undersökta (Strömberg 1975:104 och 261). Som jämförelse till de som gravar tolkade anläggningarna på Bäcklunda, kan nämnas gravfältet Löderup 15 i Skåne, där 35 flatmarksgravar utan stenkonstruktion låg samlade på en smal och låg höjdrygg. Fem av dem har daterats med 14 C-metoden och spände tidsmässigt mellan 2700 och 1600 f.kr. (Strömberg 1975:79 kalibrerat efter Stuvier et al 1998; OxCal v3.5 Bronk Ramsey 2000). Resterande daterades efter fyndens karaktär till senneolitikum äldre bronsålder. Gravarna låg samlade i grupper och hade skiftande orientering. Även det djup de anlagts på varierade så att några var anlagda direkt under matjorden medan andra låg djupare. Längden varierade mellan 1,5 och 2,5 meter, bredden mellan 0,40 och- 0,75 meter. Många hade trågformad botten och i fyllningen låg partiklar av förkolnad ek. Detta tolkades som att gravarna innehållit stockkistor av ek. Kolet antogs komma från att stockarna urholkats med hjälp av eld, utan att man därefter putsat av kvarvarande förkolnat trä från kistväggarna. Enstaka stenar låg ibland längs gravens sidor, alternativt kunde det ligga en eller flera flata stenar i botten. Stenarna bör ha fungerat som stöd för kistan. Skelettrester hittades i samtliga gravar, vilka så gott som alla innehöll endast en individ. Fåtaliga föremål låg i alla gravar utom två, som var fyndtomma (Strömberg 1975:73 76, 96). Även gravarna på Bäcklunda får antas ha innehållit nedgrävda ekstockskistor, särskilt gäller det för A906 med dess trågformade botten och förkolnade ekrester, men även för de andra gravarna, då tillverkningsprocessen för ekkistorna kan förklara förekomsten av spridda kolpartiklar i fyllningen. Både den flata stenen i A1002 och de enstaka stenarna i sidan på A906 stämmer väl in på beskrivningen av stöttestenar på det skånska gravfältet. Jämförelsen visar också att begravningar utan gravgåvor var en fullt tänkbar företeelse under senneolitikum. Grav A906 Oval, 2,00 0,70 meter stor och 0,35 meter djup. Efter avbaning avtecknade den sig som en gråbrun färgning med jämna kanter, orienterad i nord sydlig riktning, 40,4 meter över havet. Fyllningen utgjordes av lerblandad silt med kolstänk. Spridda små kolbitar fanns i ytan och ned till cirka 15 cm djup, framför allt i anläggningens norra del, men även i söder, där en koncentration fanns i ytan i sydvästra kanten. Anläggningens sidor sluttade inåt nedåt och var ojämnt grävda förutom nära ytan där de var nästan helt jämna. Anläggningen sluttade så att den var djupare i söder (0,35 meter) än i norr (0,15 meter). I nordöstra delen framträdde en 0,20 meter stor och 0,13 meter djup rundad fördjupning med skålad botten 0,15 till 0,28 meter ned i anläggningen. Detta tolkades som resterna efter en rest stolpe. Prover Kolprov: KIA : f.kr. (1δ). Vedart: 3184: Ek. 12 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

13 Makroprov: 5794: Inga frön/frukter. Grav A955 Oval, 2,45 0,70 meter stor och 0,23 meter djup. Efter avbaning syntes graven som en gråbrun färgning, orienterad i nordost sydvästlig riktning, 40,5 meter över havet. Fyllningen utgjordes av gråbrun lerig silt med inslag av kolbitar och ett tjugotal 0,02 till 0,09 meter stora skärvstenar. Anläggningen sluttade så att den var djupare i sydvästra kortänden. Grav A1002 Oval, 1,77 0,70 meter stor och 0,09 meter djup. Graven syntes efter avbaning som en gråbrun färgning i nord sydlig riktning, 40,5 meter över havet. Fyllningen utgjordes av gråbrun lerig silt med enstaka kolbitar samt ca tjugo 0,03 till 0,05 meter stora skärvstenar. En 0,30 meter stor flat sten låg i sydänden. Grav A1189 Oval, 2,72 0,63 0,87 meter stor och 0,60 meter djup. Efter avbaningen avtecknade graven sig som en gråbrun färgning med något ojämna kanter, orienterad i nordost sydvästlig riktning, 40,5 meter över havet. Fyllningen utgjordes av gråbrun lerig silt med spridda små kolbitar, samt kol i koncentrationer här och var, speciellt i anläggningens sydvästra del. Anläggningen sluttade så att den var djupare i sydväst än i nordöst. I nordöstra delen framträdde ett stolphål, vilket tolkas som att en stolpe har varit rest i gravens ena kortända. Prover Kolprov: KIA : f.kr. (1δ). Vedart: ej analyserad. Makroprov: 3719: Triticum aestivum (brödvete) 1 st (observera att det inte är detta sädeskorn som har 14 C-daterats, utan träkol från samma prov). På höjden fanns ytterligare en anläggning (A3503) som liknade de ovan beskrivna gravarna och som skulle kunna tolkas som ytterligare en senneolitisk grav. För att komma närmare ett svar behöver kolprov från anläggningen analyseras. Hus Rester av tre stolphus påträffades. De hade olika utföranden och är från olika tidsperioder. Två av husen (hus K och L) har varit treskeppiga och dateras till romersk järnålder respektive förromersk järnålder. Det tredje huset (hus M) är resterna efter ett förmodat enskeppigt hus och har medeltida datering. Hela RAÄ 52 har under modern tid varit utsatt för plöjning vilket förklarar att kulturlager och grundare anläggningar saknas. Ett av husen, hus K, är likväl väl bevarat trots att det låg på ett högt parti. De övriga huskonstruktionerna är inte lika väl bevarade, och enbart de djupare takbärande stolphålen återstår, medan spår efter väggstolpar saknas. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 13

14 Hus K Objekt: Treskeppigt hus på siltig lera, beläget på en förhöjning 40,7 meter över havet, svagt lutande mot norr (fig. 12 och 13). Orientering: nordöst sydväst. Yttre form: Rektangulär,12,5 meter 7,5 meter. Takbärande stolpar: A3106, A3171, A3187, A3248, A3299, A7313. Bockpar: 1 ; A3106 och A3299, 2 ; A3171 och A3248, 3 ; A3187 och A7313. Bockbredd: 1 ; 2,51 meter, 2 ; 2,40 meter, 3 ; 2,58 meter. Bockavstånd: 1 2 ; 3,80 4,2 meter, 2 3 ; 1,20 1,27 meter. Gavel i nordöst: A2225, A3329, A8643 Gavel i sydväst: (A2800), A3206 Väggstolpar norr: A5303, A5326, A5335, A5346, A5357, A5369, A8315, A8901 A8984, Väggstolpar söder: A2215, A2880, A2904, A2921, A2937, A2952, A2965, A2990, A3005, A3021, A3037, A3066, A3079, A3092. Övriga konstruktioner: Möjlig ingång (1): A3416, A3433. Möjlig ingång (2): A3005, A3021 Fynd Keramik i stolphålen A2215, A2225, A2235, A5357. Harts i stolphålet A3329. Prover Makroprov: 7594 (A3171), 7595 (A3248), 7596 (A3299), 7597 (A3329), 7598 (A3106). Kolprov: KIA (A3248), KIA (A3433), KIA (silkeramik i A2225) Vedart: 3183(A ) Ek. 3186(A ) Ek. Datering Typologiskt är huset ett mindre treskeppigt hus med indelning i två sektioner (typ A 5, Tibble III, Göthberg 2000:47). Denna typ av hus kan dateras till tidigaste bronsålder och fram till yngre järnålder, men med störst sannolikhet i folkvandringstid och vendeltid. 14 C-prov från en av de takbärande stolparna daterar huset till cirka 79 till 127 e.kr., ett stolphål vid husets möjliga ingång 1 är daterat till cirka 256 till 381 e.kr., medan silkeramik från en av hörnstolparna är daterad till cirka 385 till 433 e.kr. (samtliga dateringar 1δ). Beskrivning Balanserat treskeppigt hus. Mittskeppet, som bestod av tre par inre takbärande stolpar, hade svagt konkav form och var knappt sex meter långt. Ytterväggar och gavlar var raka, medan husets hörn var rundade. Stolphålen uppvisade stor variation. Den yttre diametern på väggstolphålen varierade från 0,20 till 0,60 meter och djupet varierade mellan 0,05 och 0,36 meter. Stolphålen efter den takbärande konstruktionen hade en yttre diameter från 0,37 till 0,60 meter, och djupet varierade från 0,15 till 0,38 meter. Gavelstolparnas yttre diameter varierade mellan 0,40 och 0,48 (0,55) meter och hade ett djup mellan 0,15 och 0,32 meter. A2800 tolkades i fält som en matjordsrest, men skulle utifrån profilens utseende kunna utgöra två mindre stolpar i sydvästra gaveln. Fyllningen i de flesta 14 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

15 stolphålen bestod av grå till brungrå siltig lera. I sex av stolphålen kunde också en mörkfärgning efter stolpen konstateras. Stolphålen A2852, A2956 och A2990 vittnar om en mindre omfattande omstolpning, men inga spår av regelrätta ombyggnationer kan påvisas. Stolpresterna antyder att åtminstone en del av byggnaden har brunnit. Avståndet mellan det första och andra bockparet möjliggör en funktionsindelning av huset i en östlig och västlig del, men placeringen av ingången är osäker. I flera av stolphålen i den östra delen av konstruktionen påträffades keramik. I huset låg dessutom ett fåtal mindre anläggningar som troligtvis inte hör till huskonstruktionen, men som kan ha haft någon annan funktion i huset. Inga spår av eldstäder framkom vare sig inne i eller i närheten av huset, men då hela kulturlagret på platsen var bortplöjt, kan man inte utesluta att sådana ändå har funnits. Runt huset, speciellt omedelbart i söder, låg ett stort antal gropar och stolphål som inte med säkerhet kan föras till hus K. Huset och dess närområde korsades av ett dumperspår från den regniga säsongen Tolkning Datering av förkolnad ek från två av husets stolpar indikerar att huset har rests under det första, alternativt andra, århundradet e.kr. Ek kan emellertid ha en mycket hög egenålder, och stolparnas dateringar kan således vara missvisande gamla. Kanske representerar dateringen av en sotig silkärlsskärva från husets östra gavelstolpe husets slutfas, vilken i så fall skulle ligga i tidigt 400-tal. Övrig keramik i husets stolphål är också av äldre järnålderstyp, grovt magrad med stora korn av fältspat. Således har vi troligen att göra med ett hus från slutet av romersk järnålder och möjligtvis tidig folkvandringstid. Huset tycks inte ha varit föremål för några mer omfattande reparationer, vilket tyder på ett ganska kortvarigt nyttjande. Ek har en nedbrytningstid på nittio år om stolparna grävs ned i marken (Ahrén 1992:122), så det är rimligt att husets brukningstid inte har överstigit hundra år. Med utgångspunkt i 14 C-dateringen av silkeramiken bör huset ha legat här mellan cirka 340 och 430 e.kr. Då inga eldstäder återfanns vare sig i eller i närheten av huset, är det inte självklart att tolka huset som bostadshus, men förekomsten av keramik i husets nordöstra del talar ändå för en sådan användning, åtminstone delvis. Brända korn av brödvete och havre i flera av husets stolphål talar för att matberedning eller annan typ av sädeshantering har ägt rum i huset. Den största mängden säd hittades i stolphålet A3171 i husets södra del. Husets tänkbara sektionsindelning i en nordostlig och sydvästlig del kan indikera olika bruk av husets delar: en bostadsdel i öst, där spannlängden är störst, och en förråds- och/eller kreatursdel i väst, där stolparna är tätare ställda. En möjlig ingång till huset vore mellan stolparna A3005 och A3021 (ingång 2), vilka står något glesare än övriga i den sydöstra väggen. En annan möjlig ingång är identifierad vid sydväggen i husets västra del, mellan de utanförliggande stolparna A3416 och A3433 (ingång 1). Denna ingång ledde i så fall in till en hall, varifrån man nådde bostadsdelen i öst och ett mindre rum i väst. En sådan placering av ingången kunde bidra till att hålla boendeytan dragfri. Bland myllret av gropar och stolphål som börjar omedelbart utanför huset söder om ingång 1 fanns sannolikt anläggningar som representerade aktiviteter knutna till huset, men vilken funktion dessa har haft har inte Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 15

16 kunnat identifieras. Möjligtvis har någon mindre byggnad stått där, som haft anknytning till hus K. Även på den södra boplatsytan hittades resterna efter en byggnad från romersk järnålder eller folkvandringstid: hus G. (Knabe 2003). 14 C-analyserna antyder att hus K tillhör en något tidigare fas än hus G, men husen kan också ha existerat samtidigt. Hus G kan på grund av sina ombyggnader antas representera ett mer långvarigt nyttjande än hus K. Hus L Objekt: Treskeppigt hus beläget på den flackare sydsidan av förhöjningen, 40,4 meter över havet (fig.14). Orientering: nord syd. Yttre form: minsta möjliga längd 11,30 meter, minsta möjliga bredd 5,40 meter. Takbärande stolpar: A537, A587, A628, A1378, A1480, A2005, A3941. Bockpar: 1 A2005 och A1378, 2 A587,A1480 och A3941, 3 A537 och A628. Bockbredd:1 4,60 meter, 2 4,80 meter, 3 3,20 meter. Bockavstånd: 1 2; 5,60 6,50 meter, 2 3; 4,50 meter. Fynd F105 möjligt bryne, A587. Prover Kolprov: 4635(A628), 6927(A587), 7308(A2005). Kolproven är inte analyserade men bevaras för eventuell framtida analys. Datering Typologiskt är byggnaden ett mindre treskeppigt hus. Treskeppiga hus har uppförts från tidig bronsålder och fram till medeltid. Den inre konstruktionen liknar hus A6 från Ullevi i Linköping (Karlenby 1996:48f) vilket i sin tur liknar en rad hus med dateringar till förromersk järnålder, exempelvis hus 1 från område 1 i Eskilstorp och Hemmeslöv, Östra Karups socken i Skåne (Strömberg 2002:91). Beskrivning Treskeppigt hus med bevarad inre konstruktion av tre par takbärande stolpar. Konstruktionen har en oregelbunden rektangulär form, något konvex, med det norra stolpparet något förskjutet. Stolphålens storlek varierar mellan 0,20 och 0,62 meter och är från 0,11 till 0,16 meter djupa. Fyllningen består av gråbrun till brun lerig silt, och alla stolphål utom ett är skålformade. En kokgrop (A1874) finns i husets nordöstra del, mellan den inre takbärande stolpraden och den tänkta östra väggen, och kan ha ett samband med huset. Centralt i husets södra del ligger en grop (A609) som innehöll 33 små bitar limonitmalm och kan tolkas som ett litet malmupplag. Ett fåtal meter öster om husets tänkta vägglinje ligger härden A 760, som även den möjligen kan sättas i samband med huset. Hus L identifierades inte i fält, utan först i samband med den efterföljande analysen. Tolkning Treskeppigt hus med typologisk datering till förromersk järnålder. Möjligen har huset haft en speciell funktion med tanke på malmlagret. 16 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

17 Hus M Objekt: Enskeppigt, eventuellt treskeppigt hus beläget väster om höjden 40,1 meter över havet. (fig. 15). Orientering: nord syd. Yttre form: Minsta möjliga längd 13,5 meter. Takbärande stolpar: A5675, A5734, A5763, A7095,A7841. Övriga konstruktioner: möjliga stödstolpar A7906, A7937, A7963. Prover Makroprov: (A7841). Ej analyserat. Kolprov: KIA (A7095). Vedart: Analys id 3180 (A7095) Björk, något rötad före förbränning Datering Typologiskt kan huset vara en mindre medeltida enskeppig byggnad av typ D1a (Göthberg 2000:81). 14 C-prov från en av de takbärande stolparna daterar huset till tidig medeltid, cirka 1164 till 1239 e.kr. (1δ). Beskrivning Rest av byggnad bestående av en rad med fem stora takbärande stolpar och tre mindre eventuella stödstolpar. Fyllningen i stolphålen bestod av brun humös silt, enstaka hade rötat trä bevarat. Storleken varierade mellan 0,30 och 0,85 meter och djupet mellan 0,05 och 0,38 meter. Spannlängden mellan de takbärande stolparna var 3,25 meter, 3,25 meter, 3,15 meter och 3 meter räknat från norr till söder. De tre mindre stolparna ligger 2,5 meter väster om takstolparna. Har vi att göra med en enskeppig byggnad kan de takbärande stolparna motsvara den västra väggen. Öster om stolpraden fanns en anläggningstom yta som skulle kunna ange husets utsträckning. Den östra väggen i byggnaden har inte påträffats, kanske beroende på en annan byggteknik där, förslagsvis med sten eller liggtimmer. De tre mindre utanförliggande stolparna kan ha fungerat som stödstolpar. Tolkning Medeltida byggnad, vilken sannolikt inte har fungerat som boningshus, då det vid tiden för husets uppförande måste ha varit mycket sankt på platsen. I detta sammanhang kan de tre utanförliggande stolparna ha haft funktion som pålar till en form av utbyggnad, exempelvis en brygga. Hägnader Tre hägnader identifierades, varav en i nord sydlig riktning och två i öst västlig riktning (fig. 16). Hägnaderna skiljer sig åt i utformning, och de representerar sannolikt olika skeden inom boplatsområdet. Hägnad A Hägnad A framkom vid avbaningen som en rad stör- eller käpphål som löpte i nord sydlig riktning från schaktets sydligaste del och 19 meter norrut. Störhålsraden är en fortsättning på den Hägnad A som framkom år Hägnadens totala längd uppgår till 112 meter, och den svänger av i norra änden i en liten böj mot väster. Bredden varierar mellan 0,20 och 0,30 meter beroende på hur många käppar som har placerats i bredd: vanligen tre stycken, men upp till fyra förekommer. Avståndet mellan Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 17

18 störhålen varierade från 0,05 till 0,77 meter. Den nu framkomna delen av hägnaden bestod av sammanlagt 185 störhål. De många hålen vittnar sannolikt om upprepade omstolpningar. I norra delen är frekvensen högre, vilket kanske har orsakats av ett större slitage där. För information om störhålens karaktär refereras till undersökningen år 2000 (Knabe 2003), de nyfunna störhålen undersöktes inte. Hägnaden har ett rumsligt samband med parcellsystemet (se nedan under dikessystem). Hägnad C Ett nordöst sydvästligt löpande dike (A3868) kom fram vid avbaningen i områdets sydligaste del och utgör den mittersta delen av hägnad C från undersökningen år Den sammanlagda längden var 85 meter, inklusive en sju meter lång sträcka där spår av hägnaden saknas. Den tomma sträckan representerar möjligtvis en öppning i hägnaden. Bredden var 0,35 meter på den nu undersökta mittersta delen, men uppgick till 0,50 meter i väster. I den östra undersökta delen återfanns käpphål i diket, vilket har föranlett tolkningen som hägnad. Käpphålen hade rund form med en diameter på 0,10 meter och ett djup på cirka 0,10 meter (Knabe 2003). Hägnad D Hägnad D framkom vid avbaningen som en tio meter lång rad av små rännor samt stolp- och käpphål. Rännorna (A1658, A1703, A1812, A1832 och A1845) var 0,15 till 0,20 meter breda, medan längden varierade mellan 0,30 till 0,80 meter och djupet mellan 0,01 och 0,02 meter. Samtliga hade flack profil. Stolphålen (A1672, A1686, A1747, A1773, A1788, A1799, A1725, A1903, A1927, A1939, A1949) varierade i storlek från 0,12 till 0,20 meter och djupet mellan 0,01 och 0,10 meter, med oregelbunden, flack, skålad eller U-formad profil. Störhålen (A1727, A1737, 1759, A1919) hade en storlek från 0,08 till 0,10 meter och varierade i djup mellan 0,07 och 0,15 meter. I profil var två störhål spetsiga, ett oregelbundet och ett U-format. Fyra anläggningar som ingår i hägnaden undersöktes inte (A1599, A1611, A1626, A1644). Dikessystem Det system av diken mellan idag bortplöjda bandparceller som tidigare iakttagits inom fornlämningens södra del (Knabe 2003), fortsatte även norrut. I samband med avbaningen framkom tre nya diken (A4963, A5060 och A5070), vilkas rumsliga placering visade på ett samband med de nord sydligt orienterade dikena inom fornlämningens södra del. De nu framkomna dikena löpte också i nord sydlig riktning; de var 58, 46 respektive 12 meter långa och avtecknade sig tydligt i plan. Bredden varierade mellan 0,2 och 0,6 meter. A4963 snittades och man kunde iaktta att profilen var skålformad med ett djup på 0,08 meter. Fyllningen skilde sig bara svagt från den kringliggande leran och bestod av grå lerig silt utan inblandning av kol. Diket A5070 var en aning förskjutet åt nord nordöst, annars låg dikena parallellt med 20 meters mellanrum. Ett tvärgående dike (A17353, A17485, A17588) inom det tidigare undersökta södra området, utgör möjligen en avgränsning som skiljer de norra parcellerna 18 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

19 från dem i söder. Hägnad A löper parallellt med dikena och ska troligtvis ses som en del inom samma odlingsmiljö. Diken är belagda alltsedan tidig medeltid och bruket av bandformiga parceller sträcker sig från medeltid ända fram till tidigt 1900-tal. Vanligast var det under 1700-, och 1900 talen. Bandparcellerna brukar vara jämna och regelbundna i formen. Långsidorna är alltid helt parallella och raka utan någon bågform. Den vanliga bredden för parceller med diken varierar från 5 till 30 meter, där de bredare är vanliga i recent åkerbruk (Gren 1997:127). Dikesavgränsade åkrar finns generellt endast på fuktigare lermarker och tidigare myrmarker. Är åkrarna centralt belägna, nära gamla gårdslägen och på måttligt fuktig mark, kan man misstänka att de går långt tillbaka i tiden, i vissa fall ända till medeltid. Ligger åkrarna mer avsides och på mycket fuktig mark räknar man med att de är upptagna först under och 1900-talen (Gren 1997:124). Bandparceller har tidigare iakttagits på flera ställen i Närke samt vid inventering i Mosjö socken. (Fornminnesregistret, Mosjö socken, Närke, Örebro län, nr 42, 43). Dessa var synliga ovan mark och har bevarats genom att marken inte har brukats i senare tid. Vid Bäcklunda har modernt åkerbruk förstört alla ovan mark synliga spår av bandparcellerna så att bara dikena mellan dem fanns kvar. Således kan vi inte veta hur marken var skiftad inom parcellerna. Det är oklart vilken period som dikessystemet vid Bäcklunda representerar. Läget på gammal myrmark kan peka mot en sentida odlingsfas. En karta över området från efterreformatorisk tid visar att platsen då utgjordes av delvis skogsbevuxen ängs- och betesmark. Detta vittnar om att platsen då hade en avsides belägenhet, vilket kunde tala för en sentida datering, men mot det talar att åkrarna inte är utmärkta på någon karta. Dikessystemet vid Bäcklunda skulle därför kunna vara senmedeltida. Fynd Sammanlagt har 83 fyndposter registrerats från undersökningen. Fynden påträffades dels i matjorden i samband med ytinventering, provgropsgrävning och avbaning, dels i anläggningar. Trots provgropsgrävningen i matjordslaget är fynden fåtaliga, vilket alltså bör visa en reell bild av platsens fyndtäthet. De anläggningar som innehöll fynd var den medeltida gropen A 3530, ytterligare ett par gropar samt några av stolphålen. De flesta stolphål med fynd i låg i nordöstra delen av Hus K. Keramik och bränd lera dominerar fyndmaterialet, medan föremål av andra material endast förekommer sporadiskt. Flinta En bit slagen sydskandinavisk flinta (F3) hittades i matjorden vid ytinventeringen och har inte någon koppling till en kontext inom boplatsområdet. I stolphålet A9012 i det medeltida huset M framkom ett litet flintsplitter (F139). Tabell 2. Indelning av fynden efter material. Material Vikt (g) Antal fragment Flinta 33 2 Kvarts Bergart Keramik Bränd lera Slagg 19 8 Malm Järn 26 2 Harts 1 1 Trä Brända ben 2 6 Brända sädeskorn 1 1 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 19