Bönderna vid Bäcklunda

Transkript

1 UV BERGSLAGEN, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2005:1 ARKEOLOGISKA FÖRUNDERSÖKNINGAR OCH UNDERSÖKNINGAR Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid Del 3 Närke, Morsjö socken, Törsjö 2:4, RAÄ 52 Dnr , och Johan Andersson och Gunlög Graner

2 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen Box 1406, ÖREBRO Besöksadress: Drottninggatan 18 b Tel Fax uvbergslagen@raa.se Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L1999/3 Omslagsbild Gunlög Graner och Anne-Catherine Johannessen undersöker hus P. Foto: Leif Karlenby Riksantikvarieämbetet ISSN Utskrift Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen, Örebro 2006

3 Innehåll Inledning...5 Daffens uppläggning...5 Antikvarisk bakgrund...5 Topografi och fornlämningsmiljö...7 Målsättningar och arkeologiska frågeställningar...8 Metod...8 Resultaten från förundersökningen av yta C...9 Resultaten från slutundersökningarna av yta A, B och C...10 Anläggningar Kulturlager Stolphål och pinnhål Gropar...12 Rännor...12 Diken...12 Härdar och kokgropar...13 Vattenhål...14 Strukturer...14 Hus...14 Härdområde...18 Dikessystem...19 Fynd...20 Kvarts...20 Bergart...20 Keramik...20 Bränd lera...21 Harts...21 Järn...21 Brända ben...21 Glas...22 Sammanfattning...22 Arkeologisk potential...23 Referenser...24 Övriga källor...24 Administrativa uppgifter...25 För- och slutundersökning av yta A...25 För- och slutundersökning av yta B...25 Förundersökning av yta C...26 Slutundersökning av yta C...26 Tabellförteckning...50 Figurförteckning...67

4 Bilagor Ruttabell Anläggningstabell, förundersökning yta C Anläggningstabell, slutundersökning yta A och B Anläggningstabell, slutundersökning yta C Fyndtabell, förundersökning yta C Fyndtabell, slutundersökning yta A och B Fyndtabell, slutundersökning yta C Vedartsanalys av Ulf Strucke Kalibreringskurvor och lista över 14 C-dateringarna Makrofossilanalys av Björn Gedda Osteologisk analys av Agneta Ohlsson Sammanställning av Bäcklundas hus...50

5 Inledning Med anledning av utbyggnad i industriområdet Transportstaden i Örebros södra utkant för- och slutundersöktes den sista delen av fornlämning RAÄ 52 vid Bäcklunda gård, Törsjö 2:4, i Mosjö socken, Närke (fig. 1, fig. 2 och fig. 4). Arbetet genomfördes under tiden januari till juni år Området rymde lämningar från en lång tidsperiod, med början i tidigneolitikum och med nedslag fram till historisk tid. Bland lämningarna märktes särskilt ett stort hus från romersk järnålder, två hyddor och rester av fossil åkermark. Delar av RAÄ 52 har tidigare undersökts i flera etapper. Fornlämningens södra del slutundersöktes år 2000 ( Knabe 2003). Ytterligare ett område slutundersöktes år 2002 (Graner & Johannessen 2003). Den nu undersökta ytan utgjorde den sista och nordligaste delen av fornlämningen. På grund av praktiska omständigheter i byggprocessen kom det arkeologiska arbetet att utföras på så sätt att en mindre yta, kallad yta A, för- och slutundersöktes i januari år I mars samma år för- och slutundersöktes ytterligare en begränsad yta, yta B. Kvarvarande yta, yta C, förundersöktes i april med en påföljande slutundersökning i maj och juni år 2004 (fig. 3). Samtliga undersökningar utfördes av Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen, på uppdrag av länsstyrelsen i Örebro län och de bekostades av Örebro kommun. Daffens uppläggning Daffen (dokumentation av fältarbetsfasen) inleds med en genomgång av platsens historik, målsättningarna för undersökningen samt en redovisning av undersökningsmetod. Resultaten från förundersökningen av yta C presenteras. Därpå följer resultaten från slutundersökningarna av ytorna A, B och C. Anläggningarna presenteras dels gruppvis efter anläggningstyp, dels i bilagda tabeller efter anläggningsnummer. Därpå följer en beskrivning av strukturer som hus och dikessystem. Fynden redovisas dels grupperade efter material, dels med löpande fyndnummer i bilagda tabeller. En sammanfattande översiktlig analys av platsens nyttjande presenteras. Alla dateringar anges i texten med en sigmas kalibrering. Analysresultat av 14 C-prover och vedart, makrofossil samt benmaterial ligger som bilagor. I daffen redovisas endast ett urval av ritningarna. Originalmaterialet finns i sin helhet i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA). Bäcklundas sista kulle, platsen där Bäcklunda gård tills helt nyligen låg, har under 2004 undersökts av Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen. Den svagt sydsluttande tomten gömde lämningarna av ett stort långhus. Huset stod där på 300- talet e.kr. När huset byggdes lade man ned ett rött stenklot vid en av gavelstolparna. I ett annat stolphål låg en vävtyng. Delar av dagens trädgård var gårdsplan även på 300-talet och har varit en plats där många eldar brunnit. Tillsammans med huslämningar som grävts fram vid tidigare undersökningar strax intill framträder en gårdsmiljö från äldre järnålder, förlagd till svaga förhöjningar i ett våtmarkspräglat landskap. Också 300-talets människor hade fornlämningar på sin gård! Ett stycke väster om långhuset fanns märken i marken efter två hyddor. Dateringen är oklar, men troligtvis har de stått där under den del av stenåldern då Bäcklundahöjden var en ö. Vid den tiden har också någon lagt ut ett ämne till en bergartsyxa i strandkanten. Antikvarisk bakgrund Vid utredningen av RAÄ 52 hösten år 1995 påträffades vad som då bedömdes som en tidigare okänd bronsålderslokal på en förhöjning i åkermarken söder om Bäcklunda gård. Bedömningen gjordes utifrån fynd av keramik som kunde dateras till yngre bronsålder (Andersson 1995:5, 14). Vid besiktningen inför förundersökningen av platsen våren år 2000 påträffades även nackpartiet av en tunnackig tidigneolitisk bergartsyxa. Vid förundersökningen som följde framkom förhistoriska stolphål, härdar och gropar av olika slag. Bland fynden märktes två eggpartier av båtyxor. Dessa dateras allmänt till mellanneolitikum och stridsyxekulturen, men förekommer även i senneolitiska sammanhang. Boplatsen var inte Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 5

6 6 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid synlig ovan mark och sträckte sig upp mot bebyggelsen vid Bäcklunda gård. En andra förundersökning inför anläggandet av en ny väg inom den norra delen av gårdstomten gav spår efter äldre odlingshorisonter men inga förhistoriska anläggningar, vilket avgränsade den förhistoriska boplatsen norrut (Annuswer 2001:7). Fornlämningens södra del slutundersöktes år Där påträffades stolphål, gropar, härdar, rännor, hägnader och rester av fossil åkermark. Sammanlagt identifierades nio byggnader, varav sju hus och två hyddor. Dateringarna av byggnaderna spände mellan 4000 f.kr. och 1600 e.kr. Någon kontinuerlig bosättning på den undersökta platsen gick emellertid inte att fastställa (Knabe 2003). Stenåldern var starkt representerad. Från tidigneolitisk tid fanns två hyddor (hus C och D) och två hus (hus H och I), kokgropar och rännor med stolphål. Vidare påträffades ett hus från mellanneolitikum (hus E) och ett från senneolitikum (hus F). Dateringen av stenåldershusen komplicerades av att en infiltration av kol från senare skeden tycks ha skett. 14 C-dateringarna stämde därför dåligt med husens typologiska dateringar. Endast hus C har en tidigneolitisk koldatering, övriga hus har förts till respektive stenåldersperiod på typologiska grunder. Keramik från tiden för övergången mellan bronsålder och järnålder, var den största fyndgruppen. Den hittades i ett avfalls- eller utkastlager och är möjligen rester efter ett offer, då området var sankt. Från samma tid stammar också ett antal rännor, 14 C-daterade till f.kr. Rännorna har tolkats som lämningar efter en röjningsfas. Tillsammans med keramiken talar de för att en bosättning har etablerates på Bäcklunda vid övergången mellan yngre bronsålder och äldre järnålder. Under en senare del av järnåldern bodde man återigen på Bäcklunda. Ett av husen (hus G) kan typologiskt föras till romersk järnålder folkvandringstid. Även under övergången mellan vikingatid och medeltid har man bott på platsen. Detta representeras av hus B. Ytterligare ett hus, hus A, kan sättas in i en påföljande fas, då det 14 C-daterats till övergången mellan medeltid och efterreformatorisk tid (Knabe 2003). Efter slutundersökningen år 2002 av fornlämningens mellersta del kompletterades bilden av flera av de tidigare identifierade bosättningsskedena (Graner & Johannessen 2003). Det tidigneolitiska skedet utökades med ytterligare en 14 C-daterad ränna med stolphål. Uppe på en svag förhöjning låg en liten gravplats med bevarade bottnar av fyra skelettgravar. Gravarna har 14 C-daterats till senneolitisk tid. Anläggningarna innehöll inga rester av skelett eller gravgåvor, men bör efter jämförelser med skånska flatmarksgravar från samma tid ändå kunna tolkas som gravar. Ett treskeppigt hus (hus K) kunde på typologiska grunder dateras till förromersk järnålder, vilket ytterligare förstärkte bilden av en bosättning från den tiden. Under romersk järnålder skedde allmänt en intensifiering av både odling och bete och bebyggelsen expanderade. Det tidigare funna huset G från ett sent skede av perioden (romersk järnålder och folkvandringstid) kompletterades med ännu ett hus (hus L), vilket 14 C-daterades till en något tidigare del av perioden, men som också skulle kunna vara samtida med huset i söder. En stor del av den keramik som hittades vid undersök-

7 ningen har samma datering. Merparten återfanns i stolphålen i norra delen av hus L. Även den medeltida miljön kompletterades med ytterligare lämningar. De medeltida lämningarna från 2002 års undersökning var emellertid svårtolkade. Två rännor och en stor grop med bevarade trärester fanns i områdets nordöstra del. Ytterligare en stor grop med rester av vad som kan ha varit ett träkärl hör till det medeltida skedet. En räcka stora stolphål med medeltida datering har tolkats som möjliga rester av ett hus (hus M), dock knappast ett boningshus då det bör ha varit mycket sankt just där huset stått. Ett system med diken mellan idag bortplöjda bandparceller avtäcktes vid undersökningen år 2000, och systemet visade sig fortsätta in i fornlämningens mellersta del. Det gjorde också en lång hägnad av tätt ställda störar som började inom den södra ytan och som bör ha haft sin funktion i samband med åkersystemet. Dikenas datering är osäker. Åkrarnas läge på mycket fuktig och troligtvis avsides belägen mark kunde tala för en sen datering till 1700-tal eller senare, men dikenas ringa djup och det faktum att åkrarna inte är utmärkta på någon karta indikerar att odlingssystemet är betydligt äldre, kanske medeltida. Topografi och fornlämningsmiljö Under tidig bondestenålder var området kring Bäcklunda ett skärgårdslandskap. Bäcklunda låg då på en udde eller ö nära stranden. Under senneolitikum låg platsen vid en mindre sjö, en föregångare till Mosjön, och omgavs av sankmarker som var lämpliga för bete. Landhöjningen saknar efter denna tid betydelse för områdets vidare utveckling. Landskapet kring Bäcklunda består idag till största delen av åkermark på mellan 30 och 40 meters höjd över havet. Området är flackt och har tidigare till stora delar varit ett våtmarkslandskap med mindre sjöar och myrar. Dessa har under de senaste århundradena sänkts och dikats ut för att öka åkerarealen. Innan Mosjöns sänkning på 1800-talet var sjön ett dominerande inslag i landskapsbilden söderut. Åkermarken består mestadels av lera, men här och där sticker flacka moränkullar upp. Det är framför allt på dessa som boplatser påträffas. Väster om undersökningsområdet löper en grusås i nordsydlig riktning, längs vilken nuvarande bebyggelse ligger samlad. Bäcklunda ligger mitt i ett rikt kulturlandskap med lämningar från stenåldern och framåt. Många fornlämningar återfinns på åsens sluttningar, men även österut finns fornlämningar, både i åker- och skogsmark. På två förhöjningar i åkermarken nära RAÄ 52 ligger RAÄ 50 och RAÄ 51. RAÄ 50 kan möjligtvis representera den västligaste delen av en neolitisk boplats. RAÄ 51 verkar vara en del av en större järnåldersboplats och innehåller dessutom lämningar från historisk tid (Knabe 2003). Vid Bondsätter, strax öster om Bäcklunda, finns förhistoriska gravar och dessutom fynd som indikerar bosättning under yngre stenålder. Ytterligare österut finns vid både Guttersboda och Sandtorp lämningar som kan bestå av gravar från brons- och järnålder. Strax öster om gården Vittvång breder ett äldre odlingslandskap ut sig. Nordväst om Sättertorp finns uppgifter om äldre torpbebyggelse, fossil åkermark och stensträngar och även vid Bäcketorp finns torplämningar och områden med röjningsrösen av okänd ålder (Pettersson & Westin, arbetsmaterial). Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 7

8 Bland de i Fornminnesregistret upptagna lämningarna i området finns bland annat stenåldersboplatser och fynd av stenyxor. Från bronsålder har ett par holkyxor påträffats som lösfynd, men inga boplatser är kända. Detsamma gäller järnåldern, som enbart framträder tydligt genom de gravar som ligger längs åsryggen. Området för undersökningen var under efterreformatorisk tid ängsoch betesmark och till viss del skog. Trakten kring Mosås präglades av militär närvaro genom soldattorp, ryttarstugor och officersboställen. Gården Bäcklunda, på vars ägor den undersökta boplatsen RAÄ 52 ligger, flyttades ut från Törsjö by först vid slutet av 1850-talet i samband med sänkningen av Mosjön. Det finns inga skriftliga belägg för en tidigare bebyggelse på platsen. Målsättningar och arkeologiska frågeställningar När nu den sista delen av fornlämningen RAÄ 52 skulle undersökas var det övergripande målet att besvara frågan: Vilken inre rumslig organisation och struktur har bosättningen haft inom den kvarvarande ytan och inom fornlämningen i dess helhet? Möjlighet gavs nu att lägga de sista pusselbitarna till bilden av platsen. De handlade om utbredning, rumslig disposition och organisation inom de tidsmässigt skilda bosättningarna. En mer specifik målsättning var att få grepp om bebyggelselämningarna på platsen där Bäcklunda gård tidigare stått. Stora stolphål framkom vid förundersökningen, så en viktig uppgift var att identifiera och datera den eller de byggnader som legat där. Även ett härdområde framkom vid förundersökningen. Härdar kan vara lämningar efter boplatsaktiviteter, hantverk eller ha samband med jordbruket. En målsättning var därför att bestämma härdområdets funktion och på vilket sätt det kan sättas i relation till övriga lämningar. Vad gäller de tidigneolitiska lämningarna önskade vi komplettera bilden av den tidigneolitiska bosättningen på platsen. Dikena till åkersystemet av bandparceller visade sig vid förundersökningen fortsätta norrut in i den kvarvarande delen av fornlämningen. En målsättning var därför att bestämma systemets ålder och utbredning där. Vid undersökningen av yta B framkom ett vattenhål som till största delen låg under en betongplatta. Inför slutundersökningen av den intillliggande yta C var förhoppningen att genom pollenanalys från torvlager i vattenhålet kunna få information om närområdets växtlighet under Bäcklundas olika bosättningsskeden. Metod Som nämnts utfördes det arkeologiska arbetet på så sätt att en kombinerad för- och slutundersökning utfördes inom en mindre yta, yta A, i januari år I mars samma år för- och slutundersöktes ytterligare en begränsad yta, yta B (fig. 5). Kvarvarande yta C förundersöktes i april med en påföljande slutundersökning i maj och juni. Slutundersökningarna inleddes med att matjordslagret banades bort med hjälp av grävmaskin för att blottlägga de förhistoriska och historiska anläggningarna. Vid förundersökningen av yta C togs i stället en skopbredd breda schakt upp med grävmaskin med jämn fördelning över undersökningsytan. Ett urval av anläggningarna i schakten undersöktes. 8 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

9 För både för- och slutundersökningarna gäller att anläggningarna rensades fram för hand och mättes in med totalstation. Digitala data behandlades i programmen Intrasis och ArcView GIS där översiktsplaner och detaljplaner upprättades. Anläggningarna grävdes ut för hand, vanligtvis till hälften, och beskrevs skriftligt. Profilerna ritades i skala 1:20. Utvalda anläggningar och konstruktioner fotodokumenterades. Kulturlagren undersöktes genom att provrutor grävdes. Kolprov togs där det ansågs möjligt att få prov med god kontext. Ett urval makroprover samlades in från anläggningar som ingick i större konstruktioner eller som på annat sätt förväntades kunna ge relevant kunskap. Fynd och prover registrerades digitalt i programmet Intrasis. Slutundersökningen av yta C påbörjades i sydvästra delen av undersökningsområdet med att avlägsna betongfundament, byggnadsrester och påförda lager. Det vattenhål som till en del låg kvar under en betongplatta undersöktes nu skiktvis med grävmaskin. Därefter schaktades matjorden bort från hästhagen söder om gårdshöjden. Inom denna yta var lämningarna inte så omfattande och de undersöktes extensivt. När området var färdigundersökt fick exploatören tillgång till det. Undersökningen fortsatte därefter med avbaning av matjorden på den flacka höjd där Bäcklunda gård legat och där förundersökningen konstaterat tätare anläggningsförekomst. En andra försiktig avbaning utfördes här i undersökningens slutskede i syfte att få fram anläggningar som dolde sig under kulturlager A5469. Resultaten från förundersökningen av yta C Vid förundersökningen grävdes tjugosju schakt av varierande längd, de flesta en skopbredd breda. Sexton av schakten togs upp inom ytans norra del, det vill säga uppe på höjden där Bäcklunda gård låg tidigare. Resten förlades till det flacka området söder om höjden där ekonomibyggnader och en beteshage tidigare låg. De flesta anläggningarna visade sig ligga i höjdens sydsluttning. Där fanns stolphål, härdar och gropar samt ett ljust brungrått kulturlager med stänk av kol och bränd lera (A4246). Anläggningarna visade att en eller flera bosättningar legat i sluttningen. De fynd som hittades låg också i detta område. Det var keramik och brända ben i toppen på en av härdarna (A3300, undersökt vid slutundersökningen som A4600), keramik i gropen A3184 och bränd lera i stolphålet A3346 och i kulturlagret. Även i beteshagen hittades en del stolphål av äldre karaktär och, kanske mest intressant, ett dike som bedömdes vara en del av det parcelldikesystem som identifierats vid tidigare undersökningar. Annars visade sig många anläggningar i hagen vara stenlyft och spår av sentida käppar och stolpar. Under och i anslutning till ekonomibyggnaderna hittades bara enstaka anläggningar, men även här korsade ett av schakten ett potentiellt parcelldike. Sammanlagt påträffades 71 anläggningar varav drygt hälften undersöktes (fig. 3 och fig. 6). Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 9

10 Resultaten från slutundersökningarna av yta A, B och C Sammanlagt undersöktes en m 2 stor yta, fördelad på de två mindre ytorna A och B i väster samt den större ytan C i öster. I söder anslöt yta C till de områden som undersöktes år 2000 och år Anläggningar och fynd var koncentrerade till yta A och norra delen av yta C, det vill säga till platsen för Bäcklunda gård och åkern sydväst om höjden. Undersökningarna resulterade bland annat i att ytterligare två hästskoformade hyddor identifierades. Längs höjdens sydsluttning avtecknade sig spåren efter ett stort långhus från järnålder. Huset var 42 meter långt och 10,5 meter brett och är därmed det längsta järnåldershus som hittills har hittats i Närke. Öster om huset låg en stor samling härdar. Söder om höjden fortsatte systemet av parcelldiken som tidigare identifierats i samband med undersökningarna år 2000 och år Högst uppe på höjden låg också en husgrund efter ett mer sentida hus. Det var en timrad enkelstuga, ett envåningshus med två mindre rum. Huset kan ha stått på platsen ända sedan gården Bäcklunda flyttades ut från Törsjö by i samband med sänkningen av Mosjön år1858. Den före detta gårdsägaren, Sven-Åke Andersson, kunde berätta att huset senare använts som undantagsstuga innan det slutligen revs på 1980-talet. Husgrunden undersöktes inte. Bland fynden märktes särskilt ett ämne till en bergartsyxa som låg i den annars anläggnings- och fyndfattiga södra delen av yta C. Keramikskärvor, en vävtyngd och ett rött stenklot hittades i anslutning till järnåldershuset. En härd i järnåldershuset innehöll de enda brända benfragment som gick att identifiera. De kom alla från svin (fig. 7 och 8). Tabell 1. Antalet anläggningar av de typer som fanns representerade på respektive undersökningsyta, ordnade från vanligast till minst förkommande anläggningstyp. Ej grävd står för anläggningar som inte bedömdes till typ i plan och inte heller undersöktes, de flesta var mycket tveksamma fläckar i södra delen av yta C. Bland de övriga anläggningarna finns ytterligare ett fåtal som inte grävdes. Typ av anläggning Yta A Yta B Yta C Totalt Ej grävd Stolphål Härd Ej anläggning Grop Sentida störhål Pinnhål Matjordsrest Recent Stenlyft Kulturlager Ränna Parcelldike Åkeravgränsande dike Kokgrop Stolpfärgning Hyddränna Kulturlagerrest Sentida stolphål Vattenhål Totalt =505 Procent undersökta 92 % 100 % 73 % 10 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

11 Anläggningar Totalt registrerades 505 anläggningar, varav 39 i ett senare skede bedömdes som ej anläggning. Detsamma gäller de fläckar som visade sig vara stenlyft och matjordsfläckar, sammanlagt 38 stycken. Vissa anläggningar, 45 stycken, visade sig vara av sentida karaktär. Räknar man bort samtliga dessa återstår 383 anläggningar. Stolphål dominerade, följt av härdar och gropar. Rännor och diken av olika slag samt kulturlager och ett vattenhål fanns också inom området. Kulturlager Inom ytorna A och B framkom två diffusa kulturlagerfläckar. Den ena låg i norr (A802 och A2163, som tolkas som delar av samma lager) och bestod av ett oregelbundet, som mest 10 3,5 meter stort, område där den leriga silten var uppblandad med kolstänk. I profil var lagret decimetertjockt och oregelbundet med fördjupningar här och var. Det andra lagret (A1288) var snarlikt men låg femton meter söderut. Det var 6,5 7,5 meter stort. Inom yta C framkom två större kulturlager i bäcklundahöjdens sydslänt. Lager A5469 låg i anslutning till järnåldershuset (hus N). Det var meter stort och bestod av gråbrun mjäla med kolstänk och små kolbitar i. Lagret var som mest 0,18 meter tjockt, tjockast i söder. Ett fåtal fynd låg i lagret. Det rör sig om bränt ben, bränd lera, ett osäkert järnföremål och en liten klump smidesslagg. Lagret är detsamma som lager A4246 som iakttogs vid förundersökningen. Stolphål till hus N uppmärksammades både i och under lagret. Anledningen till detta är förmodligen ingen reell skillnad i stratigrafi, utan snarare att vissa stolphål inte syntes förrän lagret tagits bort eftersom de var snarlika till färgen. Lagret kan vara bildat före anläggandet av hus N, men har sannolikt byggts på av aktiviteter i och kring huset. Tjugo meter österut låg lager A6769. Detta lager var snarlikt lagret vid huset men tunnare och med mindre kol. Det var meter stort och som tjockast 0,08 meter. Inga fynd påträffades. Det är troligt att lagren egentligen är rester av ett ursprungligen sammanhängande kulturlager som täckt Bäcklundahöjdens sydsluttning. Stolphål och pinnhål Inom undersökningsområdet påträffades 105 stolphål och 22 pinnhål. Stolphålen är grävda, medan pinnhålen är spår efter pinnar eller störar som tryckts ned i marken. Stolphålen har generellt en större diameter. Av stolphålen ingick 31 stycken i konstruktioner (husen N och O) och beskrivs i anslutning till dessa. Resterande 74 stolphål har inte kunnat kopplas till någon sammanhängande konstruktion, men två stycken, A1253 och A1328, är märken efter stolpar som stått resta i ett par rännor bakom en av hyddorna (hus P). Merparten återfanns annars i Bäcklundahöjdens sydslänt. Dessa stolphål hade rund, oval, oregelbunden eller droppformad form i plan med en diameter mellan 0,12 och 0,80 meter. Djupet på stolphålen varierade från 0,04 till 0,49 meter. Fyllningen utgjordes i de flesta fall av silt, i några fall av lera. Arton stolphål var stenskodda. En del stolphål hör sannolikt till stolpar som fyllt olika funktioner i samband med aktiviteter kring de härdar som också låg i sydsluttningen (fig. 11). Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 11

12 Av de 22 pinnhålen var 17 märken efter pinnar eller käppar som rests i en av hyddrännorna (se vidare under Hus O ). Övriga fem pinnhål var runda i plan och hade spetsig eller trattformad profil. De med trattformad profil var stora i ytan, 0,25 respektive 0,50 meter i diameter, men hade decimeterstora pinnedstick i centrum. Övriga pinnhål varierade mellan 0,08 och 0,10 meter i plan. Djupet varierade från 0,10 till 0,24 meter. Fyllningen bestod av silt eller lera. Gropar Områdets 30 gropar var främst spridda över ytans norra del, det vill säga över Bäcklundahöjden och åkern sydväst om höjden (fig. 7). Groparna hade rund, oval eller oregelbunden form och diametrar mellan 1,00 och 0,33 meter. De var mellan 0,10 och 0,40 meter djupa. Profilerna var skålade, med lutande kanter och flat botten eller oregelbundna. Fyllningen bestod av silt eller lera. Vad groparna har använts till eller är spår efter går inte att avgöra. Två av groparna innehöll fynd som anknyter till aktiviteter kring järnåldershuset. De ligger båda på höjdkrönet norr om huset. Det är gropen A7668 som innehöll keramik, brända ben och bränd lera (F25, F33 och F45) och gropen A4929 som innehöll bränd lera (F42). Nedanför slänten låg två gropar som innehöll mer sentida material nämligen gropen A2789 med rödgods och tegel (F30 och F50) och gropen A 3014 som innehöll delar av ett järnföremål och ett par bitar blått flaskglas (F48 och F49). Rännor Inom området fanns fjorton rännor (fig. 11). Två av dessa är väggrännor i järnåldershuset och beskrivs i anslutning till detta under rubriken Hus N. Ytterligare två väggrännor avgränsar de två hyddorna hus O och hus P och beskrivs i anslutning till dessa. Alla övriga rännor hittades i närheten av hyddorna med undantag för en tveksam ränna längst bort i undersökningsområdets södra del, A3317, vilken eventuellt är ett plogspår. Rännorna vid hyddorna är korta, de flesta runt en meter, och något oregelbundna i plan. Bredden varierar mellan 0,14 och 0,54 meter. De är genomgående grunda med djup mellan 0,02 till 0,20 meter och de har flack eller oregelbunden profil. Fyllningen består i de flesta fall av silt med kolstänk, men en ränna, A325, innehöll istället grusig jord och skärvsten. Kol från en av rännorna, A249 som låg norr om hydda P, har 14 C-daterats till tiden för övergången mellan mellanneolitikum och senneolitikum. Två rännor, A1097 och A1112, bar spår av att en decimetertjock stolpe stått rest i vardera rännan. I rännan A1097 låg även rikligt med kol. Båda återfanns bakom (öster om) hus P. Rännor med stolphål har tidigare påträffats inom de år 2000 och år 2002 undersökta ytorna av boplatsen och har haft tidigneolitiska dateringar (Knabe 2003: A8541, Graner & Johannessen 2003: A1305). Möjligen gäller detsamma för de två rännorna bakom hus P. Diken De 23 diken som påträffades låg huvudsakligen i områdets södra del (fig. 18 och 19). Elva av dem löpte i nord sydlig riktning och har ingått i ett system av diken mellan bandparceller som beskrivs närmare under rubriken Dikessystem. Tolv diken var istället väst östligt orienterade och 12 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

13 utgör eventuellt avgränsningar mellan olika åkrar. Även dessa beskrivs under rubriken Dikessystem. Härdar och kokgropar Inom området fanns 45 härdar och tre kokgropar (fig. 9 och 10). Härdarna var spridda över undersökningsområdets norra del, de flesta låg samlade i och öster om järnåldershuset (hus N). Variationen var stor med dels grunda härdar med liten inblandning av sot och kol, dels stora och djupa nedgrävningar som innehöll stora mängder kol och skörbrända eller skärviga stenar. Utifrån innehållet har de sorterats in i de fem härdkategorier som använts vid undersökningarna år 2000 och 2002 (Knabe 2003, Graner & Johannessen 2003). Dessa kategorier är: Grupp 1 Grunda anläggningar med liten inblandning av sot och kol, härdrester. Grupp 2 Något djupare anläggningar än grupp 1 med liten inblandning av sot och kol, urlakade härdar. Grupp 3 Tydligt avgränsade anläggningar med kraftig inblandning av sot och kol samt enstaka skärvsten. Grupp 4 Som grupp 3 men med tät packning av skärvsten. Grupp 5 Kokgropar. Stora djupa anläggningar, helt utan eller med endast en liten mängd skörbränd eller skärvig sten. Elva härdar hör till grupp 1. De är mellan 0,20 och 0,75 meter stora och som mest 0,20 meter djupa. Det är alltså grunda härdrester med bara liten inblandning av sot och kol, allt som fanns kvar av ursprungligen djupare härdar. Två av dessa härdar (A735 och A749) låg väster om hyddan O, och i den ena låg en del av en slipsten eller glättsten (F1 i A749). En härd öster om järnåldershuset innehöll bränt ben (F27 i A4138). Även i härden A2984 vid foten av Bäcklundahöjden låg det brända ben (F3). De övriga härdar som hör till denna grupp är A3730, A4940, A4994, A6592, A7049, A7057 och A7315. Till de något djupare urlakade härdarna i grupp 2 hör de nio härdarna A1128b, A1775, A1889, A4130, A4706, A4775, A5088, A5782 och A7326. Storleken varierar mellan 0,30 och 1,10 meter och de är upp till 0,30 meter djupa. I A1128b låg bränd lera och en kvartskärna (F1 och F4). Femton härdar hade kraftig inblandning av kol och sot och innehöll en del skärvsten. Dessa har förts till grupp 3. Storleken i plan varierar i detta fall mellan 0,40 och 2,60 meter och de är upp till 0,24 meter djupa. Ingen av de här härdarna innehöll några fynd. Två har 14 C-daterats. Det är dels härden A1181 som låg alldeles invid hyddrännan till hus O och som fick en tidigneolitisk datering. Den andra är A3777, en av härdarna i undersökningsområdets östra del. Den visade sig höra till samma skede som järnåldershuset, romersk järnålder. Övriga härdar är A1140, A3640, A3739b, A3771, A3851, A4006, A4470, A4600, A5100, A5815, A5989, A6117 och A6258. Även härdarna i grupp 4 avtecknade sig tydligt mot omgivande mark. De hade kraftiga inblandning av sot och kol och innehöll stora mängder skärvsten. Tio härdar hör till denna grupp. De var mellan 0,85 och 1,90 meter stora och som mest 0,50 meter djupa. Härden A6171 i undersökningsområdets nordöstra del innehöll keramik (F24). En av härdarna i järnåldershuset innehöll bränd lera och brända ben, varav några från gris Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 13

14 (F17, F19 och F31 i A4067). Härden A4695 strax öster om järnåldershuset har 14 C-daterats och är samtida med huset, romersk järnålder. Övriga härdar i gruppen är A3690, A3876, A4684, A4816, A4958, A5794 och A6494. Förutom alla härdar fanns även tre kokgropar, vilka alltså utgör grupp 5. Kokgroparna låg utspridda långt ifrån varandra i områdets västra och östra delar. Kokgropen A2245 låg tre meter norr om hydda O och i fyllningen av lerig, kolblandad silt låg även ett kvartsavslag och några små hartsbitar (F3 och F4). Gropen var närmast fyrkantig i plan med 0,80 meter långa sidor. Den var 0,40 meter djup och hade raka sidor och plan botten. Skärvsten låg anhopad både i botten och längs sidorna. Kokgropen har 14 C-daterats till mellanneolitikum. Ett stycke norrut låg ytterligare en kokgrop, A413, som var ungefär lika stor men med oregelbunden form i plan och med grundare djup, 0,27 meter. Det låg rikligt med skärvsten i hela kokgropen och även ett litet bränt benfragment (F7). Kokgropen A2750, slutligen, låg vid foten av Bäcklundahöjden i områdets östra del och var nedgrävd genom kulturlager Den var 0,60 meter stor och 0,16 meter djup med en rak och en sluttande kant och plan botten i profil. Den var fylld med sotig silt utan kol samt enstaka skärviga och skörbrända stenar. Vattenhål Inom yta B låg ett vattenhål (A2303), delvis även under en betongplatta på den intilliggande yta C. Inför slutundersökningen av yta C var förhoppningen att genom pollenanalys från torvlager i vattenhålet kunna få information om närområdets växtlighet under Bäcklundas olika bosättningsskeden. Det igenslammade vattenhålet var cirka 17 6 meter stort. På en meters djup fanns ett skikt varvig glacial lera där rester av vassrötter fortfarande fanns kvar, vilket visar att vatten stått öppet i hålet en gång i tiden. Den postglaciala lera och torv som med tiden avsatts och bildats i vattnet visade sig emellertid vara helt uppblandad med påförd gödsel. Pollenprov från den soppan skulle inte ge arkeologiskt intressant information, och provtagningen genomfördes därför inte. Vattenhålet bör ha fått sitt vatten från en naturlig källa i närheten. Öster om vattenhålet trängde vatten upp i schaktet och en brunn har funnits inuti den lada som tidigare stått där. Strukturer Vissa av anläggningarna har tillsammans ingått i olika typer av större strukturer. Dessa är husen N, O och P, ett härdområde samt ett dikessystem. Hus Inom ytan fanns rester av tre hus. Det rör sig om ett stort stolphus (hus N) och två hyddor (husen O och P). Hus N Objekt: Treskeppigt hus på siltig lera i sydsluttningen av en låg höjd, 41,2 41,9 meter över havet (fig. 12 och fig. 13). Orientering: nordväst sydöst. Yttre form: rektangulär, 42,0 10,5 meter. 14 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

15 Takbärande stolpar: A4751, A4800, A5110, A5527, A5553, A5576, A5720, A5892, A6983, A7018, A7369, A7377, A7429, A7481, A7489 och A7541. Bockpar: 1; A5110 och A5527, 2; A5553 och A5576, 3; A5720 och A4751, 4; A7541 och A4800, 5; A7369 och A7377, 6; A7429 och A6983, 7; A7481 och A7018. Bockbredd: 1; 4,60 meter, 2; 2,66 meter, 3; 3,10 meter, 4; 2,20 meter, 5; 2,37 meter, 6; 2,75 meter, 7; 2,45 meter. Bockavstånd: 1 2; 4,04 meter, 2 3; 5,70 meter, 3 4; 7,90 meter, 4 5; 5,80 meter, 5 6; 4,52 meter, 6 7; 5,97 meter. Gavel i nordväst: A5110 och A5527. Gavel i sydöst: A7481 och A7018. Centralt placerade stolpar i sydöst: A5892 och A7489. Väggränna, västra långsidan: A Väggränna, östra långsidan: A Möjlig väggstolpe, västra väggrännan: A7509. Möjliga väggstolpar, östra väggrännan: A5511, A5908, A5917, A7165 och A7781. Fynd Keramik i stolphålet A5720. Vävtyngd i stolphålet A4800. Kultsten (?) i stolphålet A5110. Bränt ben i stolphålet A5511. Bränd lera i stolphålen A5511, A5892 ocha6983. Prover Makroprov: 6031 (A5720), 6149 (A5553), 6699 (A4800), 7008 (A5892), (A5110), (A5735). Kolprov: Ua (A4800), Ua (A5892). Vedart: 5153(A ) Lövträd. 5157(A ) Gran. Datering Typologiskt är huset treskeppigt med konvexa långväggar och en halvvalmad och en rak gavel (jfr Göthberg m.fl.1995:60). Hustypen användes under romersk järnålder. Den typologiska dateringen överensstämmer väl med 14 C-dateringar av kol från två av de takbärande stolparna. Det ena provet kom från en av de parställda stolparna mitt i huset och daterade stolpen till 240 till 380 e.kr. Det andra provet togs i en av de centralt placerade stolparna i husets södra del. Den hade en något tidigare datering, 30 till 220 e.kr. Beskrivning Husets takbärande konstruktion bestod av sju par takbärande stolpar. Stolpparet vid nordgaveln var något utställt. Bockbredden varierade mellan 2,20 och 4,60 meter, bockavståndet mellan 4,04 och 7,90 meter. Mellan de två sista stolpparen i husets södra del stod en centralt placerad stolpe. Söder om dessa stolppar stod ytterligare en centralt placerad stolpe. Utifrån den yttersta centralt placerade stolpen kan man sluta sig till att huset bör ha haft en rak gavel i söder. Norra gaveln har istället varit halvvalmad. Den yttre diametern på takbärarnas stolphål varierade mellan 0,50 och 0,90 meter och de var mellan 0,09 och 0,50 meter djupa, de flesta hade djup runt 0,20 meter. Hälften hade plan botten, hälften skålad. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 15

16 Merparten var fyllda med silt, några med lera och nästan alla stolphålen var stenskodda. Husets långväggar var konvexa och anlagda i grävda rännor. Den västra långväggens ränna var bäst bevarad, medan den östra långväggsrännan var synlig i söder men annars bara fläckvis bevarad. I rännorna har ett fåtal stolpar stått. Stolphålen efter dessa är helt lika de takbärande stolparnas. I ett av nordgavelns stolphål låg ett rött stenklot (F28, fig. 21), något ojämnt i formen och med diametern cirka 0,17 meter. En halv vävtyngd (F11, fig. 20) låg i ett annat stolphål mitt i huset. Båda föremålen kan tolkas som medvetet nedlagda husoffer. Ett stolphål i husets norra del innehöll en skärva förhistorisk keramik (F16:2) och bränd lera hittades i flera stolphål. I huset låg flera härdar, varav i alla fall två stycken (A4775 och A5794) bör höra till huset eftersom de ligger i perfekt läge i husets mittskepp. I två av husets stolphål låg förkolnade frön av korn, havre och måran galium spurium (i A4800 och A5892). Ett tredje stolphål innehöll eventuellt ärtväxten vicia. Stolphålet A5110 innehöll svinmålla (chenopodium album), men här rör det sig troligtvis om en sentida förorening (se bilaga 10). Tolkning Bostadshus från romersk järnålder. Hus O Hyddlämning som består av en hästskoformad ränna, stolphål och störhål. En härd ligger omedelbart utanför rännan vid hyddans öppning. Hyddan korsas av ett modernt dike i söder. Objekt: Hydda på lera, 41,1 meter över havet (fig. 14 och 15). Orientering: väst öst. Yttre form: Oregelbundet oval med utåtböjd öppning åt väster. 3,8 2,1 meter. Vägg: ränna, A1620, med sex stolphål efter takbärande stolpar och 17 hål efter pinnar eller störar som bildat tak och väggar. Stolphål: A1966, A1973, A1979, A1996, A2002 och A2059. Pinnhål: A2053, A2054, A2055, A2056, A2058, A200004, A200005, A200006, A200007, A200008, A200009, A200010, A200011, A200012, A200013, A och A Rännans djup: 0,12 meter. Stolphålsdjup: 0,12 till 0,22 meter. Pinnhålsdjup: 0,08 till 0,15 meter. Fynd Inga fynd. Prover Kolprov: Ua (A1620). Vedart: 5151 (A ) Lövträd. 16 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

17 Datering Hyddor brukar vanligtvis dateras till stenåldern, men ingenting utesluter egentligen att de även förekommit senare. Kolprov från hyddrännan gav en senneolitisk datering, till tiden mellan 2140 och 1980 f.kr. Emellertid förefaller härden A1181 vid hyddans öppning ha ett rumsligt samband med hyddan. Härden har 14 C-daterats till tidigneolitikum, tiden mellan 3940 och 3710 f.kr. Den senneolitiska dateringen kan bero på att rännan har blivit infiltrerad av kol från senare tiders aktiviteter, något som skett frekvent inom andra delar av boplatsen (jfr Knabe 2003). Beskrivning En ojämnt hästskoformad ränna med en trattformad öppning åt väster bildar hyddans kontur. Hyddan är cirka 4 2 meter stor. Invändigt kan den delas in i en 1,10 meter lång och 0,80 meter bred gång och ett därpå följande 2,35 1,25 meter stort rum. Rännan är smal (0,20 meter) i de delar som bildar den utåtböjda öppningsgången. Innanför öppningen, där rummet börjar, blir rännan bredare (0,50 meter). Ingången till rummet har flankerats av två stolpar. Ytterligare två stolpar har stått i hyddrännans norra del. Ett par mindre stolphål nära varandra i södra delen av rännan är antingen resultat av en omstolpning eller av att två mindre stolpar fått fylla samma funktion som en större. Stolparna var jämnt utsatta med en till en och en halv meters mellanrum. I norra och östra delen av rännan har störar stuckits ned och bildat en vägg, eventuellt av böjda slanor. I rännans södra del syntes däremot inga märken efter störhål. Rännan var fylld med grå silt, enstaka mindre kolbitar och ett mindre antal skörbrända stenar. Flest stenar låg i norra delen mot härden A1181. Rännan var djupast i norr, mellan 0,08 och 0,12 meter, medan djupet i södra delen var 0,05 till 0,08 meter. Stolphålens diameter varierade mellan 0,12 och 0,30 meter, de var mellan 0,12 och 0,22 meter djupa och hade U-formad eller skålad profil. Fyra av stolphålen var stenskodda. Störhålen hade diametrar mellan 0,05 och 0,08 meter och de var mellan 0,08 och 0,15 meter djupa, nästan alla med spetsig profil. Omedelbart norr om hyddans ingång ligger härden A1181. Härden följer hyddrännans form och förefaller ha ett rumsligt samband med hyddan. Tolkning Hydda, eventuellt från tidigneolitikum. Hus P Hyddlämning som består av en hästskoformad ränna med stolphål. Objekt: hydda på lera, 40,5 meter över havet (fig. 16 och 17). Orientering: väst öst. Yttre form: rundad, 2,76 2,53 meter, med öppning åt väster. Vägg: ränna, A388, med stolphål efter två takbärande stolpar, A581 och A593. Rännans djup: 0,18 meter. Stolphålsdjup: 0,06 respektive 0,08 meter. Fynd Sten med diffusa slagmärken i A388. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 17

18 Prover Kolprov: Ua (A388). Vedart: 5152 (A ) Ek. Datering En typologisk datering till stenålder stöds inte av 14 C-analys av kol från hyddrännan vilket istället anger yngre bronsålder, tiden mellan 810 och 560 f.kr. Beskrivning Hyddrännan beskriver en rundad U-form med öppningen åt väster. Rännans bredd varierade så att den var bredast på ömse sidor om öppningen (som mest 0,70 meter bred) och smalast i den bakre väggen (0,15 meter). Rännan var djupast i anslutning till öppningen där den var 0,16 meter djup, medan den i sin smalaste del också var grundast, endast 0,04 meter. Fyllningen bestod av gråbeige, något grusig lera blandad med kol. Leran runt omkring hyddan innehöll inget grus. I rännan syntes märken efter två stolphål. Det ena (A581) är märket efter en stolpe som stått vid södra delen av ingången. Stolphålet var 0,20 meter i diameter, 0,06 meter djupt och hade skålad profil. Det andra stolphålet (A593) syntes tydligt som en 0,26 meter stor rund mörkfärgning i norra delen av rännan. Det var inte lika tydligt i profil då det inte skilde sig nämnvärt från rännans fyllning och inte stack ned djupare än denna. Det har inte varit djupare än 0,08 meter. Norr om öppningen finns två små utbuktningar i rännan vilka möjligen kan vara rester efter ytterligare stolpar. Tolkning Hydda med oklar datering. Härdområde Runt hus N, speciellt i nordöst, fanns en mängd härdar och fler stolphål. En av härdarna strax öster om huset har 14 C-daterats (A4695), likaså en av härdarna längre ned i sluttningen i sydöst (A3777). Båda är från andra eller tredje århundradet e.kr och kan alltså vara samtida med huset. En härd innehöll förkolnade frön av havre och korn (A5794). Alla härdarna bör emellertid inte ha anlagts under hus N:s brukningstid eftersom många ligger i eller väldigt nära huset. Tolkningen blir istället att man har uppfört hus N på en yta som redan tidigare använts som eldplats. Härdområdet öster om huset är spår efter att diverse aktiviteter sedan har förlagts utanför huset. Fyndmaterialet i härdarna var mycket sparsamt, så vi kan bara gissa oss till hur härdarna har använts. Matlagning och rökning av kött och fisk är givna förslag. Inga tecken på smidesverksamhet eller andra former av metallhantverk framkom. Bland härdarna fanns också stolphål som inte kunnat knytas till någon konstruktion. En del stolpar kan förslagsvis ha använts för att hålla upp enklare tak över härdarna. Man kan också tänka sig att man haft träställningar av olika slag för till exempel rökning av kött och fisk (för diskussion om härdområden med spridda stolphål, se t.ex.westin 2005). Ett gråbrunt kulturlager med kolstänk och spridda små kolbitar (lager 5469) täckte större delen av husområdet och även ytor norr och öster om huset. Små fläckar av lagret låg också kvar över en större yta och visar att 18 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid

19 kulturlagret ursprungligen har varit större. Troligen har det täckt hela sydsluttningen och är detsamma som lager Tillsammans med härdarna indikerar kulturlagren en gårdsplan öster om huset. Dikessystem Det system av nord sydligt orienterade diken mellan idag bortplöjda bandparceller som tidigare iakttagits inom fornlämningens södra delar (Knabe 2003, Graner & Johannessen 2003) fortsatte även norrut (fig. 18). Här framkom nu ytterligare tolv diken som, liksom de i söder, löpte i nord sydlig riktning (fig. 19). Dessa diken har här kallats för parcelldiken. De var mellan 4 och 65 meter långa. Bredden varierade mellan 0,28 och 0,68 meter. Fyra långa och breda diken (A200072, A200073, A och A200075) som tycks ansluta till dikessystemet i söder. Detta gäller även A200092, som troligtvis är en fortsättning på A De här dikena är mellan 0,50 och 0,68 meter breda och de ligger på ojämnt avstånd från varandra: 26 meter, 12 meter respektive 19 meter. A snittades och man kunde iaktta att profilen var skålformad och hade ett djup på 0,08 meter. Mellan dikena A och A löpte ytterligare fem diken i nord sydlig riktning, (A200076, A200077, A200078, A och A200082) men dessa var betydligt smalare, mellan 0,29 och 0,44 meter. Även i undersökningsområdets norra utkant, på andra sidan höjden, fanns två kortare nord sydligt orienterade dikesstumpar med denna bredd (A och A200094). De smalare och tätare liggande dikena visar på ett system med kortare och smalare åkerparceller som kan vara äldre än resten av dikessystemet. Vinkelrätt mot parcelldikena löpte elva diken i väst östlig riktning (fig. 19). Dessa förefaller ha ett rumsligt samband med både de bredare och smalare parcelldikena. Dikena delar av bandparcellerna i längdriktningen och har därför här kallats för åkeravgränsande diken. Längden varierade mellan 2,5 och 35,5 meter och bredden mellan 0,17 och 0,65 meter. Ett av de åkeravgränsande dikena, A2343, snittades. Det var 0,06 meter djupt och hade flack profil med en lutande och en rak sida och plan botten. Diken är belagda alltsedan tidig medeltid och bruket av bandformiga parceller sträcker sig från tidig medeltid ända fram till tidigt 1900-tal. Vanligast var det under 1700-, och 1900-talen. Bandparcellerna brukar vara jämna och regelbundna i formen. Långsidorna är alltid helt parallella utan någon bågform. Den vanliga bredden för parceller med diken varierar mellan fem och trettio meter, där de bredare är vanliga i recent åkerbruk (Gren 1997:127). Dikesavgränsade åkrar finns generellt endast på fuktigare lermarker och tidigare myrmarker. Är åkrarna centralt belägna, nära gamla gårdslägen och på måttligt fuktig mark, kan man misstänka att de går långt tillbaka i tiden, i vissa fall ända till medeltid. Ligger åkrarna mer avsides och på mycket fuktig mark räknar man med att de är upptagna först under och 1900-talen (Gren 1997:124). Bandparceller har tidigare iakttagits på flera ställen i Närke, bland annat vid inventering i Mosjö socken (Fornminnesregistret, Mosjö socken, Närke, Örebro län, nr 42 och 43). Dessa var synliga ovan mark och har bevarats genom att marken inte har brukats i senare tid. Vid Bäcklunda har modernt åkerbruk förstört alla spår ovan mark av bandparcellerna så att endast dikena mellan dem fanns kvar. Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid 19

20 Det är oklart vilken period som dikessystemet vid Bäcklunda representerar. Läget på gammal myrmark kan peka mot en sentida odlingsfas. En karta över området från efterreformatorisk tid visar att platsen då utgjordes av delvis skogsbevuxen ängs- och betesmark. Detta vittnar om att platsen då hade en avsides belägenhet, vilket kunde tala för en sentida datering, men mot det talar att åkrarna inte är utmärkta på någon karta. Dikessystemet vid Bäcklunda skulle därför kunna vara äldre, kanske medeltida. Tabell 2. Indelning av fynden efter material. Material Vikt (g) Antal fragment Kvarts Bergart Keramik 18 8 Bränd lera Järn Glas 6 2 Brända ben 23,3 217 Harts 7 3 Fynd Sammanlagt har 50 fyndposter registrerats från slutundersökningarna. Fynden påträffades främst i anläggningar, men några låg i lagren A5469 och A4246. Ett fåtal fynd påträffades i samband med avbaningen av matjorden. Kvarts Sammanlagt hittades tolv bitar kvarts. En del av en plattformskärna (F1, yta C) hittades i härden A1128b. Ett avslagsfragment (F4, yta B) låg i kokgropen A2245. Ett avslagsfragment med eventuell retusch (F23:1) hittades som lösfynd tillsammans med nio splitter (F23:2). Bergart Sex föremål av bergart påträffades. En liten slipsten eller glättsten (F1, yta A) låg i härden A749, några meter från hydda O:s ingång. Stenen är 0,04 meter lång, 0,02 meter bred och sluttar uppåt i en 0,03 meter hög greppvänlig topp. Slipytans kanter är nötta runt om, så föremålet är intakt (fig. 22). Också i hydda O:s hästskoformade ränna påträffades en sten med slipyta (F37), troligtvis en del av en slipsten. I hyddrännan till hydda P tillvaratogs en ojämnt rundad, 0,12 meter stor sten (F2, yta A). Två bitar har gått ur stenen efter att man bultat något med den. Ett förslag är att den har använts till att slå ned de takbärande stolparna med. I undersökningsområdets södra del låg ett ämne till en bergartsyxa (F29, fig. 23). Yxan låg på nivån 40,1 meter över havet och i anslutning till samma svacka där en halv tunnackig bergartsyxa tidigare påträffats (Knabe 2003). I järnåldershuset N:s nordvästra gavelstolphål låg ett rött stenklot (F28), cirka 0,17 meter i diameter, något ojämnt i formen. Det skiljer sig påtagligt från den mindre och ojämnare sten som annars använts som stenskoning i stolphålen. Marken i övrigt var tämligen stenfri. Med utgångspunkt i stenens form, färg och placering kan man tänka sig att den har tillskrivits en speciell betydelse och ska ses som ett slags husoffer (fig. 21). Strax söder om hus N hittades en liten rund sten med en slipyta (F2, yta C) som lösfynd. Stenen har en diameter på 0,07 meter och tolkas som en möjlig malstenslöpare. Keramik Sammanlagt fem skärvor förhistorisk keramik påträffades. Två skärvor låg i stolphål i hus N. Den ena är spjälkad med en intakt sida, magrad med 2 millimeter stora bergartskorn och reducerat bränd (F12:1 i A4764). Den andra skärvan är oxiderad och godset är magrat med 1 millimeter stora bergartskorn (F16:2 i A5720). De andra skärvorna påträffades i undersökningsområdets nordöstra del. En mycket nött inåtlutande mynnings- 20 Bönderna vid Bäcklunda från stenålder till historisk tid