FORNMINNES- Information till alla fornminnesintresserade.

Transkript

1 FORNMINNES- Information till alla fornminnesintresserade. Utges genom Täby Hembygdsförenings fornminnessektion. Copyright: NYTT ISSN Nr 16 Årgång 7 november 2015 Text, bild, ansvarig utgivare: Leif Grönwall Foto: SHM Täby 313:2 ett spännande Brobygravfält

2 Platsen skulle kunna beskrivas ungefär så här (lätt vinklat): Vid ett gravfält som går tillbaka till äldre järnålder passerar en förhistorisk väg alldeles förbi. Gravfältet har på vikingatiden tagits i besittning genom anläggandet av kristna skelettgravar bland de äldre järnåldersgravarna samt genom att skapa en märklig anläggning som slutligen låsts och avslutats med en jordmantel. Vid ett vattendrag precis intill gravfältet har man på vikingatiden byggt en bro som kantats av runstenar. Platsen kan inte knytas till någon specifik gård utan ligger perifert i gränslandet mellan tre gårdar. Alla som läser den här platsbeskrivningen tror jag skulle tänka att platsen är Broby bro. Denna plats ligger dock rakt söderut från Broby bro. Gravfältet och bron låg under nuvarande Norrortsleden och slutundersöktes Men för att berätta mer om platsen får vi göra en tidsresa från vikingatid ytterligare kanske upp till tusen år bakåt i tiden, till äldre järnåldern: Hoppas att det går att se den prickade vägen från Frestavägen söderut genom Broby gård förbi det nu bortgrävda gravfältet (Täby 313:2), bron (Täby 415:1) och vidare söderut in i ett stensträngssystem. 2

3 På en udde sluttande mot norr alldeles nära stranden av en grund insjö ungefär där Norrortsledens avfart västerifrån till Täbyvägen börjar, anlade människor en begravningsplats någon gång under tiden ca några hundra år före vår tideräkning och en bit in på vårt första århundrade. Insjön som sträckte sig norrut upp till Broby bro hade vidare förbindelse med Vallentunasjön som då var en havsvik. Här begravdes de allra minsta Runt ett ca en meter stort stenblock, på en skärvstensyta om 6x7 meter påträffades och människoben på 50 olika platser inom ytan. Av dessa var 35 barn, varav 20 mycket små, under 1 år. De brända benen låg utspridda eller i små gropar men även i urnor av keramik. Graven har byggts på efterhand under en period av ca 100 år. Små barn har begravts sida vid sida med äldre barn och ca tio vuxna. Graven är alltså inte resultatet av en enskild händelse, t ex en epidemi utan här hade arkeologerna funnit en plats där de allra yngsta var begravda, vilket är mycket ovanligt. Karin Sundberg som tillsammans med Camilla Grön grävde barngraven har i boken Hem till Jarlabanke beskrivit hur en gravsättning på platsen kan ha gått till: Hon böjde sig fram över det lilla keramikkärlet med de små spröda brända benen och tillsammans lade de ned en bukett vårblommor i krukan. Mannen och kvinnan var inte ensamma. I skogsbrynet pyrde det fortfarande från ett bål och intill lekte några barn. De reste sig och gick fram till bålplatsen där de samlade ihop en famn med hårda, kantiga och sotiga stenar. Försiktigt lade de ned stenarna runt och ovanpå det lilla kärlet. Runtomkring och intill stenblocket fanns ytterligare små förhöjningar med keramik och sten. Två vårar hade förflutit sedan de var här förra gången. Då hade de ändå fått behålla den lilla tills de första små tänderna hade tittat fram, men den här gången hade inte ett enda andetag dragits. På stenblocket fanns två små, grunda skålgropar. 3

4 De allra yngsta barnen är ofta helt osynliga i det arkeologiska källmaterialet skriver Karin Sundberg. Detta gör grav A8056 på gravfältet Täby 313:2 till en mycket speciell grav. Var begravdes barnen? Om man tittar på på barngravar under förhistorien så skiftar andelen barn på gravfälten kraftigt mellan olika tidsperioder konstaterar Lars Robin Nyman i sin masteruppsats Gravar åt de små från 2013 (Stockholms universitet). Genomgående är dock att andelen barn på gravfälten är för liten i förhållande till den förväntade barnadödligheten. Helena Hedelin har i Barngravar - speglingar av en verklighet undersökt gravfält från äldre och yngre järnålder i Mellansverige. Hennes undersökning visar att andelen begravda barn på undersökta gravfält från äldre järnålder var 25,25%. Motsvarande siffra från undersökta gravfält från yngre järnålder var 6,4%! Under perioden var dödligheten för barn mellan 0-14 år 47%. Barnadödligheten under järnåldern bör väl knappast varit lägre än på 1700-talet så då uppstår frågan: Var är resten av barnen? Den kraftiga skillnaden mellan äldre och yngre järnålder håller Hedelin en förändring i kultur och religion som mest trolig. Hur ska A8056 tolkas? Utgår man från fyndomständigheterna i grav A8056 blir siffran begravda 37 barn och 12 vuxna. Men en individ kan ha gravlagts på flera platser i samma anläggning och då blir siffran lägre. Osteologerna har säkerställt de 12 vuxna individerna samt 16 olika barn. Andelen barn kan alltså ligga mellan 37 och 16. Detta påverkar givetvis hur graven kan tolkas. Om graven innehåller 37 barn och 12 vuxna så är den en mycket ovanlig grav i Sverige konstaterar Nyman. Definitivt en barngrav. Men varför har då de tolv vuxna begravts här? Nyman föreslår att det rör sig om vuxna med olika typer av handikapp, fysiska eller psykiska som uteslutits ur gruppen vuxna. Främlingar kan också ha tillhört en annan grupp än den vuxna majoritetsgruppen. Om graven däremot endast består av de barn som osteologerna säkerställt, 16 skulle det kunna vara en familjegrav enligt Nyman men frågar sig då: Varför så många barn? Hur man än räknar är andelen barn betydligt högre än det som är vanligt på gravfält från äldre järnålder och den barnadödlighet som Helena Hedelin föreslagit för perioden. Ornerad keramik från A8056. Den ornerade keramiken i skärvstenflaket kan ha ett finskt-baltiskt ursprung och kan tyda på kontakter eller traditioner från öst. Har vi att göra med en regional företeelse, eller kan vi söka paralleller någon annanstans till exempel från finskt-baltiskt område? Foto: Peter Sillén 4

5 Samma plats en annan tid. Vi förflyttar oss nu ca 800 år framåt i tiden och kommer in i vikingatid. Den grunda sjön har försvunnit och ersatts av en å som via Gullån rinner ut förbi Broby bro ut i Vallentunasjön som nu är insjö. Gårdarna Såsta, Broby, Karby och Valla har etablerats i närområdet och en väg löper från Frestavägen och Broby gård söderut förbi den gamla barngraven. Udden har blivit en åkerholme. Här anlägger man vid denna tid ett gravfält, långt från gårdarna och vid åsänkan stenlägger man en bro. Camilla Grön som grävde ut gravfältet 313:2 beskriver platsen i boken Hem till Jarlabanke: Det första man tänkte på när man närmade sig platsen första gången var det bakvända läget - man åker bort från Broby Gård, bort från Frestavägen och alla de fornlämningar som finns runtomkring och intill den. Vägen tog oss över åkern, bort mot skogsbrynet till ett ogästvänligt norrläge. Även i den allra soligaste höstförmiddag låg platsen i mörk skugga. Vad kan man egentligen hitta här på baksidan - livets skuggsida? Här påträffades 7 brandgravar och 8 skelettgravar alldeles intill barngraven men inte över den. Kunde platsen för barngraven varit känd av de som begravde sina döda här många hundra år senare? En brandgrav har försiktigt daterats till Vendeltid baserat på gripdjuret (framsidan) men fyndet skulle ju kunna vara ett gammalt arvegods. De övriga brandgravarna samt 6 av Gravfältet före avtorvning, sett från syd mot Broby gård. Foto: Ingela Harrysson skelettgravarna dateras till Vikingatid och de två övriga skelettgravarna till tidig medeltid. Skelettgravarna skulle alltså vara samtida med gravgården vid Broby bro. 5

6 Om utgrävningen av den 36 meter långa bron med hjulspår, (runstens?)-fundament och ett femtiotal hästskofynd kan man läsa i Fornminnesnytt nr på Täby Hembygdsförenings hemsida eller Camilla Gröns rapport från 2005 på RAÄ:s Samla. Nedan: Bild från utgrävningarna. Vägen och bron t.v. Del av gravfältet t.h. I horisonten Broby gård och Broby bro. Foto: Camilla Grön En vikingatida gravanläggning utöver det vanliga. Redan när vi rensade bort torv och mylla från den, stod det klart att det inte rörde sig om en ordinär grav. Det här var en grav lite utöver det vanliga. Så skriver Camilla Grön i boken Hem till Jarlabanke under titeln Att lägga i grav och låsa med spjut. Graven, som låg ungefär fem meter norr om den ca 800 år äldre barngraven bestod av en 9x3 meter rektangulär stenram orienterad nord-syd. Ramen var öppen mot norr där den helt saknade stenar. Graven var indelad i tre delar eller rum. Gränsen mellan det södra rummet och det mittersta bestod av en stenrad med stenarna ställda på högkant medan gränsen till det norra rummet bestod av avlånga stenar som lagts i sin längdriktning. Alla tre rummen hade en svag välvd profil. Utanför det mittersta rummet låg två avlånga flata stenar som en ingångsmarkering - en farstutrapp. Strax utanför södra rummets kortsida låg delarna till en torshammarring. I den norra öppna änden var en spjutspets nedstucken. 6

7 Med tanke på de många vikingatida gravhögar med s.k. sydvästportar, (900-tal) känns det som om även denna farstu är orienterad i sydväst. (svartmarkerade stenarna) Det södra rummet innehöll en rund stensättning. I den påträffades resterna efter en kremerad man, delvis nedlagda i en keramikurna. Intill urnan låg obrända delar av ett höftben från en man samt ett bågspänne av järn. I det mittersta rummet fanns en mindre, inre stenram. Mellan den inre och yttre stenramen. Här, mellan stenramarna hittades ett sotigt lager med lite spridda brända ben. Centralt i rummet fanns en större sten och intill den låg en krossad keramikbägare. Det norra rummet innehöll två mindre områden med kol samt ett sotlager med lite spridda brända ben. Arkeologerna har kunnat räkna ut hur själva bygget gått till: Man har planerat för hela komplexet samtidigt och därför först jämnat ut markytan. Efter det lades stenarna och den lilla inre stenramen i det mittersta rummet. Därefter byggdes den stora stenramen som binder samman stensättningen i det södra rummet med det mittersta rummet, samtidigt tillkom det norra rummet. C14-dateringar visar att bygget kom till ca

8 Föremålen i graven Spjutspetsen, Odens attribut. Krigarguden och dödsguden. Genom att sticka ned spjutet i graven eller kistan försäkrade man sig om att den döde förblev i graven. Det är så vi ska förstå spjutspetsen som fanns instucken i den norra gaveln - som en avvärjande handling och en skyddsåtgärd. Tor var var upprätthållaren av lag och ordning gentemot de hotande kaosmakterna. Att man lagt ner torshammare under just vikingatid kan tyda på ett behov av att förstärka och markera den egna,förkristna traditionen gentemot den annalkande kristna skriver Camilla Grön. Torshammarringen var placerad just utanför det södra rummet. Bågspänne. Foton: Peter Sillén, samtliga teckningar: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild. Keramikkärlet i mittenrummet, ett vardagsföremål som troligen innehållit en dryck. Kärl i gravar som inte innehåller ben har antagits innehålla förning till den döde eller att de innehållit mat/ dryck som ingick i begravningsriten. Eller kanske:genom att hälla ut dryck i rummet samt sedan dricka själv har man druckit med gudarna, De brända benen. Samtliga bestämbara ben från det mittersta och norra rummet var fragment av skallben. Människans livskraft ansågs bland germanerna vara lokaliserad till huvudet och hörde samman med andedräkten. Även kelterna ansåg att huvudet var heligt. Huvudet står som symbol för familj och släkt. ( familjens överhuvud ). Huvudet verkar ha haft en särställning i det mittersta och norra rummet. Från Birka är 18 bågspännen kända skriver Grön (2004). Därför brukar de även kallas för birkaspännen. De flesta kommer från skelettgravar och de gravlagda har varit män. Utifrån spännets läge i graven har man slutit sig till att det använts till att fästa ihop manteln med. På Birka har bågspännena satts i samband med de första kristna. Vårt bågspänne, i gravens södra rum kan knappast kopplas till en kristen grav. Ett identiskt bågspänne har påträffats på Birka, grav 612. De obrända benen i södra rummet. Benen tillhörde en vuxen man och bestod av delar av höftben, ryggradsben och lårben. Det kan vara frågan om en och samma man som delvis kremerats, delvis jordats men troligen två individer kanske en herre och hans träl. Konstaterar Camilla Grön. Graven som början och slut. Alla tre rummen hade välvda profiler. För det södra rummet var detta naturligt eftersom det innehöll en rund stensättning, en begravning. För de andra två rummen fanns inga begravningar som behövde täckas över. Här hade man skapat skapat ett gravliknande utseende. Rummen hade täckts med två lager kol och lite brända ben. Kanske ska välvningarna ses som en del i en avslutning, när man stängde hela komplexet. Man avslutar på samma sätt som man började, med en grav skriver Grön. 8

9 Ett harg? Platsen och den speciella konstruktionen uppvisar flera drag som är gemensamma med det vi lärt känna som harg. Stenkonstruktionen men även närheten till skärvstensflaket (A8056) och lägen på ett krön och intill ett berg, tyder på att det rör sig om ett harg. Likaså innehållet - de tre rummen för de tre gudarna Oden, Tor och Frej. Livet och döden. skriver Camilla Grön. Harget är en sakral fysisk konstruktion, där aktiviteter av helig rituell art ägt rum och där möten mellan de döda, de efterlevande och gudarna var möjliga. Vad kan då tänkas ha förekommit i de tre rummen: I det södra rummet har man begravt en vuxen man. Intill keramikkrukan med de brända benen har man lagt de obrända benen efter en annan man (eventuellt samma man) Kanske en herre och hans träl som dödats rituellt för att kunna hjälpa sin herre även i döden. Det kan också röra sig om ett människooffer, att man offrat en människa till gudarna under en krissituation, menar Grön. I de två övriga rummen hittas inga spår av begravningar eller brandlager men i bägge rummen hittades brända skallfragment. Har man här hanterat huvuden och skallar? Det verkar som om man begravt en person, offrat en annan person och senare hanterat brända ben (skallar) från ytterligare personer här konstaterar Camilla Grön. I det mittersta rummet, det med ingången/farstun har man invid en större sten lagt en keramikbägare. Bägaren kan ha använts för dryck i samband med begravningsriter eller riter vid senare tillfällen. Att ta sig från en tillvaro bland de levande till en annan bland de döda innebar stora påfrestningar såväl för den enskilde individen som för de efterlevande. I det norra rummet sker så den sista och avslutande handlingen när man slutligen täcker över rummen och låser harget med att sticka ned ett spjut. Teckning: Franciska Sieurin-Lönnqvist, Arkeobild, ur boken Hem till Jarlabanke 9

10 Tiden för detta gravfält (exkl. barngraven) är brytningstiden mellan förkristen och kristen tid. Man stod med en fot i vardera lägret. Det trygga, invanda mot det nya, ovana med Vite Krist och paradiset. I början gick det kanske bra. Den förkristna religionen anses ha varit trostolerant, att lägga till ytterligare en gud bland alla de andra innebar inga problem. Problemet uppstod när Vite Krist gjorde anspråk på att vara den ende guden, när man var tvungen att avsäga sig alla gamla välkända gudar och sedvänjor menar Camilla Grön. På gravfältet i Broby kan vi se detta i gravarna. Skelettgravarnas gravgåvor (knivar och kärl) och de mycket sparsamt utrustade brandgravarna kan ses i detta perspektiv. Förkristna och kristna drag blandades. Harget visar att de gamla sedvänjorna fortfarande hölls vid liv - åtminstone de första åren av gravfältets användningstid. Samtidigt som gravarna successivt fick fler kristna drag byggde man om och till harget. Ska man tolka torshammarringen utanför det södra rummet som en manifestation av den egna, mera förkristna tron? När kaos hotar - vem hjälper då? Jo, upprätthållaren av ordning gentemot kaosmakterna - Tor. Under den sena vikingatiden och den tidiga medeltiden anlades de två sista gravarna på gravfältet en bit bort från de övriga och utgör en egen grupp med tydliga kristna drag. Efter dem har man sannolikt börjat gravlägga antingen vid Vallentuna kyrka eller kanske vid Täby kyrka. Samtidigt förändrades inställningen till harget - man hade inget behov av det längre! Man avslutade och stängde genom att lägga i grav och låsa med spjut, avslutar Camilla Grön. De två sista gravarna, orienterade öst-väst. (Kunde vara från Broby bro) Foto: Mia Englund Fler fynd från gravfältet. Nedgrävd keramikurna med brända ben och en torshammarring. Foto: Eva Vedin 10 Från skärvstensflaket A8026, kommer två skäror på ring. Skärorna är i naturlig storlek, det är alltså inte här frågan om miniatyrskäror. Från 200 f.kr. till cirka 400 e.kr. finns ett rikt material av bland annat skäror i gravmaterial. Under perioden e.kr påträffas främst skäror och andra skörderedskap i boplatsmaterial. Är skärorna ditlagda när vikingarna tog över platsen? Foto: Peter Sillén

11 Gripdjur/Hästspänne (se sid 1). Brons. Foto: Peter Sillén Söljan påträffades i en fyrsidig ofylld stensättning vilken innehöll ett brandlager. Liknande söljor föreligger bland annat från Gotland, Kopparsvik i Visby och Birka. Ett par exemplar är även kända från Kokemäki och Kyöliö i sydöstra Finland. De svenska fynden är ornerade i s.k. Borrestil. Tidsmässigt har de förlagts till vikingatid. Borrestilen brukar allmänt anses tillhöra första hälften av 900-talet. Foto: Peter Sillén. Hästspännet saknar motsvarighet (2004) I A2067, en närmast fyrsidig fylld stensättning utan identifierbart gravskick, framkom ett gripdjur i form av ett hästspänne. Exakta motsvarigheter till spännet saknas. Däremot finns i svenskt, danskt och finskt material hästspännen eller föremål med en dekor som utgör tydliga paralleller till Brobyspännet. Nackens kurvatur och streckorneringen känns igen bland annat från ett spänne från Veggerslev, Jylland.Tidsdatering: e.kr. Ett metalldetektorfynd från Uppåkra i Skåne består av ett besläktat hästspänne, även här känns nackens kurvatur men även ögats form igen, den dateras övergången tal. Från Vesilax i sydöstra Finland finns en svärdsknapp med ett djur med päronformade bogar och i varje bog ett människoansikte samt liknande gripklor till tassar som Brobyhästens hovar. Vesilaxfyndet är daterat till första delen av 700-talet. Egna frågor och funderingar Camilla Gröns och Karin Sundbergs rapport skrevs Då hade visserligen Estrid och ytterligare två skelett påträffats vid Broby Bro men man visste ingenting om den kristna gravgården som skulle komma att grävas ut mellan Givetvis kände man heller inte till de kristna skelettgravar som framkommit i det äldre Brobygravfältet eller den mystiska terrassen/limpan. Gravgården med sin stora hög efter Östen, sina troliga stora trämonument (kors?), bron med runstenar låg inom synhåll för de gravläggande människorna på 313:2 liksom 313:2 med sitt harg, skärvstensflak och 36 meter långa stenlagda bro ev. med runsten(ar) eller bautastenar var känd och synlig från gravgården. Bägge broarna och gravplatserna ligger (strategiskt?) placerade i ett gränsland mellan flera gårdar, alltså utan någon (för oss) speciell gårdstillhörighet. Har alltihop anlagts/planerats av samma släkt(er). Byggdes broarna samtidigt? Finns fler tänkbara platser i närområdet där det kan tänkas kombon bro-gravfält? Öster-västerut? 11

12 Kanske ägnar du en tanke, eller låter fantasin skena iväg när du slår på bilens blinkers vid avfarten nästa gång. Du passerar just förbi en, för våra förfäder, helig plats, både för asatroende och kristna. Vill du läsa mer föreslår jag: Boken Hem till Jarlabanke som behandlar alla utgrävningar som skedde i samband med Norrortsledens byggande. En guldgruva på 438 sidor skriven av de som grävde. Detta är ingen bok man lånar på bibblan och ögnar igenom, den behöver man äga och återkomma till. Slut på förlaget men jag tror den finns att köpa på Stockholms läns museum. Camilla Gröns och Karin Sundmans rapporter om gravfältet och bron kan laddas ner från samla.raa.se (2005) Lars Robin Nymans masteruppsats Gravar åt de små hittas på archaeology.su.se Ett Fornminnesnytt om vikingabron hittas på Täby hembygdsförenings hemsida/ publikationer/fornminnesnytt/2012 nr 19. Estrid som barn Den 14 november avtäcktes Estrid som barn i Vallentuna kulturhus av skaparen Oscar Nilsson (med blommor och mick på bilden). Oscar sade att nu kändes cirkeln sluten. Som barn sitter nu Estrid på sin gunga i Vallentunas fina kulturhus Estrid föddes ju i Vallentuna. Som ung kan man träffa henne på Stockholms läns museum i Sickla. Som gammal kan hon skådas på huvudbiblioteket i Täby centrum. Åk och träffa henne, öga mot öga Det känns som om lilla Estrid betraktar mig med en viss skepsis, med orädd och viljestark blick. Döpt efter drottningen, blev hon med tiden kanske Täbys mäktigaste kvinna någonsin. Vill du få Fornminnesnytt direkt i din egen dator? Allt som behövs är din e-postadress. Maila till: lgronwall. lgn@gmail.com Tidigare nummer (totalt 1147 sidor, 1945 bilder) hittar du på: Fornminnesnytt finns också att läsa i pappersformat på Täby Huvudbibliotek. Eller gilla och följ Fornminnesnytt på Facebook