Företags riskrapportering - Effekter av en finansiell kris

Transkript

1 UPPSALA UNIVERSITET Företagsekonomiska Institutionen VT-10 Redovisning och Finansiering Magisteruppsats Handledare: Ulf Olsson Företags riskrapportering - Effekter av en finansiell kris Författare: Mikaela Kramer Jenny Snellman

2 Sammanfattning År 2007 var det högkonjunktur och ett bra år för svenska företag. Den finansiella krisen, vars effekter blev kännbara i Sverige under år 2008, förde dock med sig ökad instabilitet i världsekonomin och finansiella risker såsom kredit-, likviditets-, ränte-, valuta och prisrisk blev i hög grad aktuella. År 2009 var det lågkonjunktur och situationen för företagen såg därmed mycket annorlunda ut. Denna studie undersöker i vilken utsträckning företag i indexet Stockholm OMX 30 har förändrat sin finansiella riskrapportering i årsredovisningen mellan åren 2007 och Mot bakgrund av de regelverk som finns för riskrapportering, samt tidigare forskning på området, har ett mått på kvalitet definierats. Genom ett utarbetat riskenhetssystem (RE-systemet) har sedan den relativa förändringen av riskrapporteringen kunnat mätas. Företagen har tilldelats en RE-poäng utifrån om kvaliteten i form av identifiering, hantering och kvantifiering av risker har blivit sämre, är oförändrad, eller har blivit bättre mellan de två åren. Ett mått på riskrapporteringens omfattning används som komplement till den kvalitativa undersökningen. Resultatet av undersökningen visar att 86 % av företagen har förbättrat sin rapportering av finansiella risker mellan år 2007 och Förändringen är dock liten. Att en förbättring har skett kan delvis förklaras av de osäkra förhållandena i världsekonomin och företagens vilja att kommunicera beredskap inför och medvetenhet om de risker de är exponerade för. 2

3 Innehållsförteckning 1 INLEDNING PROBLEMFORMULERING SYFTE TEORI DEN FINANSIELLA KRISEN ÄNDRAR LÄGET VAD ÄR RISK? OLIKA TYPER AV RISKER OLIKA TYPER AV FINANSIELLA RISKER VIKTEN AV ATT RAPPORTERA HUR RAPPORTERINGEN SKA GÅ TILL PROBLEMATIKEN I UTVÄRDERINGEN AV RISKRAPPORTERING RISKKONSEKVENSER AV DEN FINANSIELLA KRISEN TEORISAMMANFATTNING OPERATIONALISERING GENOM RAMVERKET METOD URVAL ATT KVANTIFIERA KVALITET VALIDITET OCH RELIABILITET KVALITET MÄTS MED RE-SYSTEMET ETT SAMMANFATTANDE EXEMPEL RISKENS OMFATTNING UNDERSÖKNINGENS GENOMFÖRANDE AVGRÄNSNING EMPIRI PRESENTATION AV RESULTATET ÖVERSIKT FÖRÄNDRING I RISKRAPPORTERINGENS KVALITET IDENTIFIERING HANTERING KVANTIFIERING FULLSTÄNDIG RISKRAPPORTERING FÖRÄNDRING I RISKRAPPORTERINGENS OMFATTNING

4 5.6 SAMMANFATTNING EMPIRI ANALYS RAPPORTERINGENS KVALITET HUR HAR RAPPORTERINGEN AV ANTALET IDENTIFIERADE RISKORSAKER FÖRÄNDRATS? HUR HAR RAPPORTERINGEN AV RISKHANTERINGEN FÖRÄNDRATS? HUR HAR KVANTIFIERINGEN AV RISKERNA FÖRÄNDRATS? HUR HAR RISKRAPPORTERINGENS OMFATTNING FÖRÄNDRATS? KONSEKVENSER AV RESULTATET SLUTSATSER INTRESSANTA FORSKNINGSOMRÅDEN KÄLLFÖRTECKNING BILAGOR FIGURFÖRTECKNING DIAGRAM 1: BNP-UTVECKLING FÖR SVERIGE OCH EU SEDAN DIAGRAM 2: KONJUNKTURBEDÖMNING PER BRANSCH, UTFÖRD PÅ TOTALT 144 FÖRETAG DIAGRAM 3: SVERIGES REPORÄNTA ÅR 2005 TILL DIAGRAM 4: USD/SEK, GDP/SEK OCH EUR/SEK ÅR DIAGRAM 5: RÅVARUPRISINDEX ÅR , ÅR 2005=INDEX 100. BRÄNSLE OCH RÅVAROR DIAGRAM 6: RELATIV FÖRBÄTTRING PÅ RISKRAPPORTERING MELLAN ÅREN PER FÖRETAG DIAGRAM 7: FÖRÄNDRING AV DE TRE PARAMETRARNA FÖR ALLA FÖRETAG DIAGRAM 8: FÖRÄNDRING AV IDENTIFIERADE ORSAKER PER RISK DIAGRAM 9: FÖRÄNDRING AV HANTERING PER RISK DIAGRAM 10: FÖRÄNDRING AV HANTERING PER HANTERINGSSÄTT DIAGRAM 11: FÖRÄNDRING AV HISTORISK KVANTIFIERING PER RISK DIAGRAM 12: FÖRÄNDRING AV FRAMTIDA KVANTIFIERING PER RISK DIAGRAM 13: ANTAL FÖRETAG SOM RAPPORTERAT OM ALLA TRE PARAMETRARNA DIAGRAM 14: FÖRÄNDRING AV RISKRAPPORTERINGENS OMFATTNING MELLAN ÅR PER FÖRETAG MODELL 1: GRAFISK BILD AV STUDIENS OPERATIONALISERING BILD 1: ETT FÖRKLARANDE EXEMPEL BILAGA 1: FÖRTECKNING ÖVER FÖRETAGEN I STUDIEN BILAGA 2: FÖRTECKNING ÖVER FÖRETAGENS RAPPORTERING AV OLIKA PARAMETRAR OCH RISKER BILAGA 3: RE-POÄNGEN

5 1 Inledning De företag som är listade på börsen är beroende av kapital från utomstående investerare. Investerarnas främsta källa till information om företaget är de finansiella rapporterna och det är därför viktigt att företaget där uppger så mycket information om företaget och dess omgivning som möjligt. Något som har fått allt större uppmärksamhet är diskussionen kring företags riskaktiviteter och hur de kommunicerar dem till investerarna. För att investerarna ska kunna välja risknivå för sina portföljer och få en rättvisande bild av företagets risk, krävs det en omfattande och transparent riskhantering (Linsley & Shrives, 2006; Abraham & Cox, 2007; Beretta & Bozzolan, 2004). Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor uppger att finansiella rapporter är deras primära källa till information om ett företags finansiella situation och framhäver även vikten av ledningens riskhantering. (Standard & Poor, 2008) Då kreditvärderingen direkt påverkar den ränta till vilken företaget kan låna pengar kan en bra riskrapportering och riskhantering i förlängningen betyda minskade kapitalkostnader. Tidigare undersökningar visar dock att trots att årsrapporten är den främsta kanalen för företagen att kommunicera med investerare, är riskrapporteringen bristande och i många fall otillräcklig som beslutsgrund för investeringar (Abraham & Cox, 2007, s.7). Risk delas ofta in och rapporteras i grupper där de vanligast förekommande är operationell, strategisk och finansiell risk. Den risk som behandlas i denna studie är den finansiella risken, det vill säga den risk som är förknippad med de finansiella positioner 1 företaget har tagit. (Linsley & Shrives, 2006, s.396) Finansiella risker består bland annat av kredit-, likviditets-, valuta-, ränte- och prisrisk. (International Accounting Standards Board, 2008, s.167) Dessa risker varierar inte lika mycket mellan företag med olika verksamheter, vilket exempelvis operationella risker gör, och är därmed mer jämförbara mellan företag. 1.1 Problemformulering Hur företag rapporterar sin risk är fortfarande relativt outforskat då få studier har genomförts i ämnet. Mellan åren 2007 och 2009 har världen genomgått en ekonomisk kris vilket har medfört att många händelser, som tidigare verkat osannolika, har inträffat. Förutsättningarna för många företag har ändrats, valutor, räntor och råvarupriser har fluktuerat (se diagram 3, 4 och 5) och antalet konkurser har ökat (Tillväxtanalys, 2009). Dessa förändringar har gjort att området risk har uppmärksammats. Finansiella risker och rapporteringen av dem är därför i högsta grad aktuell. 1 Finansiella positioner är innehav av till exempel finansiella placeringar och derivat 5

6 Vår frågeställning är: Har den finansiella riskrapporteringen förändrats mellan de två åren 2007 och 2009 samt i vilken utsträckning kan en eventuell förändring förklaras av den finansiella krisen? 1.2 Syfte I och med förändrade förhållanden i världsekonomin på grund av den finansiella krisen bör kraven på företagens riskkommunikation ha blivit högre. Det är därför intressant att undersöka och förklara i vilken utsträckning riskrapporteringens kvalitet och omfattning år 2009 är annorlunda jämfört med år Då ingen tidigare har jämfört företags riskrapportering innan och mot slutet av en period av ekonomisk turbulens ämnar denna studie påvisa de effekter en finansiell kris kan ha på företags riskrapportering. 6

7 2 Teori 2.1 Den finansiella krisen ändrar läget År 2007 föregicks av en period med låga räntor, låg inflation och hög tillväxt i världen. Det var billigt att låna och investera vilket gjorde att priser på många tillgångar steg. (Nyberg, 2008, s.1-2) Även om utvecklingen mattades av något under år 2007 ökade Sveriges export stort under åren (Svenskt Näringsliv, 2010). BNP för många länder var år 2007 högre än någonsin (Svenskt Näringsliv, 2010) och konjunkturen var på sin topp (se Diagram 1 och 2). Diagram 1: BNP-utveckling för Sverige och EU sedan 1995 Källa: Ekonomifakta, 2010 Finanskrisen brukar till stor del beskrivas som ett resultat av den så kallade sub-prime krisen i USA. Då huspriserna i USA steg stadigt beviljade banker bolån till personer med låg kreditvärdighet och använde istället husen som säkerhet. För att kunna finansiera fler lån paketerades bolånen om i komplexa konstellationer och såldes vidare som obligationer till investerare över hela världen. Ofta innehöll obligationerna delar av olika lån och såldes ihop med försäkringar och andra säkerheter för att höja dess kreditvärdighet. Till slut var obligationerna så komplexa att den faktiska risken var svår att uppskatta. Under våren år 2007 kom de första tecknen på att problem hade uppstått i USA. När räntorna steg fick många låntagare problem att betala sina lån och bankerna beslagtog de hus som stod som säkerhet för lånen. Sedan började huspriserna falla, vilket gjorde att fler fick problem med att återfinansiera sina lån och ytterligare lån förföll. Obligationerna som hade sålts till banker och andra investerare över hela världen blev mer eller mindre värdelösa och osäkerheten om vilka 7

8 som ägde dessa obligationer utlöste en förtroendekris på finansmarknaden. Följaktligen ledde detta till att de som hade pengar inte vågade låna ut dem. Kostnaden för att låna blev högre och likviditetskrisen var ett faktum. (Walters, 2008, s.6-9) Diagram 2: Konjunkturbedömning per bransch, utförd på totalt 144 företag. Källa: Statistik från SCB, Snabbedömning av konjunkturen Ovanstående diagram är baserat på statistik över svenska storföretags bedömning av konjunkturläget år 2007 till Ju högre tal, desto bättre anses konjunkturen vara. (SCB, 2010) Diagram 3: Sveriges reporänta år 2005 till 2010 Riksbanken sätter i penningpolitiskt syfte så kallade styrräntor. Reporäntan är den viktigaste styrräntan och är den ränta som banker kan låna eller placera till i Riksbanken. Den räntan styr i sin tur till vilken ränta företagen kan låna till av övriga banker. Att sänka och höja reporäntan är Riksbankens främsta verktyg för att stimulera ekonomin i lågkonjunktur och bromsa den i högkonjunktur. (Riksbanken, 2010) Källa: Riksbanken Med finanskrisen som startskott infann sig år 2008 en lågkonjunktur i Sverige. Den minskade utlåningen följdes av minskad investerings- och konsumtionsvilja vilket kombinerat med 8

9 minskad efterfrågan på svenska exportprodukter gjorde läget svårt för svenska företag. (Hjalmarsson & Lugnet, 2010, s.22) Diagram 4: USD/SEK, GDP/SEK och EUR/SEK år Källa: Riksbanken Valutakurser, räntor och råvarupriser (se diagram 3,4 och 5) var mer volatila och antalet företagskonkurser i Sverige ökade mellan 2008 och 2009 med 21 procent (Hjalmarsson, 2010). För att underlätta tillgången på likviditet på kapitalmarknaden började Riksbanken att sänka reporäntan från 4,75 procent i september 2008, till en nivå på 0,25 procent i slutet av Den ekonomiska situationen var svår och 2009 sjönk Sveriges BNP med nästan 5 % (se diagram 1). (Svenskt näringsliv, 2010) Diagram 5: Råvaruprisindex år , år 2005=index 100. Bränsle och råvaror. Källa: International Monetary Fund 9

10 2.2 Vad är risk? Att hitta en enhetlig definition av risk i litteraturen och tidigare forskning är svårt. Begreppet risk associeras ofta med en potentiell förlust. Risk kan dock vara ett begrepp med två sidor, en positiv och en negativ sida. (Schrand & Elliott, 1998, s.279) FRS 2 5 presenterar en riskdefinition som lyder Risk är en osäkerhet om fördelarna. Termen innefattar både en möjlig positiv vinst och exponering för förluster. (Accounting Standards Board, 1994, s.9) En studie från Storbritannien 3 definierar risk och riskhantering som en potentiell möjlighet eller utsikt, eller en fara, skada, hot eller exponering som redan har påverkat, eller kan påverka företaget i framtiden. Riskhantering är hanteringen av en sådan fara, skada, hot eller exponering. (Linsley & Shrives, 2006, s.389) Båda definitionerna innefattar både den positiva och den negativa sidan av risk och osäkerhet. Denna mer balanserade definition av risk stämmer överens med investerarnas åsikt då dessa ser risk som en nödvändig del i ett företags verksamhet. I en undersökning gjord år uppgav 72 % av de professionella investerarna att de var antingen neutrala eller positiva till risk. (Ernst & Young, 2006, s.5) Ett ytterligare problem med risker är dess karaktär. Risk är enligt definitionen något som eventuellt kan hända i framtiden, vilket gör den svår att uppskatta. Det kan dock anses att företag ändå bör agera, eller åtminstone försöka agera, som om de vet vilka risker företaget är utsatt för (Power, 2004, s.9). Många forskningsstudier har funnit att företagen i större utsträckning rapporterar nuvarande och historiska risker (Beretta & Bozzolan, 2004, s ) 5, medan den tidigare nämnda studien från Storbritannien visade att i alla fall en del av de risker som tas upp är framtida risker (Linsley & Shrives, 2006, s.400). Ett annat exempel på problematiken med rapporteringens tidsorientering är att ge risken ett monetärt värde. Informationen som ligger till grund för värdet är ofta baserad på historisk data som är mer tillförlitlig än framtida data som bygger på osäkra prognoser. Prognoserna för framtiden är 2 Engelska Financial Reporting Council (FRC), ett oberoende råd som arbetar för att främja förtroende för företagsrapportering och styrning. Ett av deras operativa organ, Accounting Standards Board (ASB) utarbetar redovisningsstandarder som heter Financial Reporting Standards (FRS). 3 Studien undersökte riskrapporteringen hos 79 företag i Storbritannien professionella investerare från 16 olika länder (koncentrerat till främst finansiella centra) frågades år 2005 om deras perspektiv på risk och riskhantering. 5 Studien undersökte icke-finansiella företag listade på den italienska börsen. 10

11 däremot mer relevanta för investerare, eftersom de är mer intresserade av vad som kommer att hända än vad som har hänt Olika typer av risker Det finns ingen allmänt vedertagen indelning av olika typer av risker. De tre vanligast förekommande riskerna i rapporteringen är operationell, strategisk och finansiell risk. Operationell risk handlar om de interna processerna i företaget. Exempel på dessa är produktutvecklingsrisker och miljörisker. Strategisk risk är kopplad till externa omständigheter som påverkar företaget, såsom konkurrerande företag och leverantörer. (Linsley & Shrives, 2006, s.396) Finansiella risker behandlas mer nedan Olika typer av finansiella risker Den tredje av de vanligaste riskerna är den finansiella risken vilken är förknippad med finansiella instrument. Ett finansiellt instrument är varje form av avtal som ger upphov till en finansiell tillgång i ett företag och motsvarande finansiell skuld eller ett egenkapitalinstrument i ett annat företag. (IAS 32, punkt 11) Även denna kan indelas i olika undergrupper. Följande indelning är definierad av IASB 6 (IFRS 7, bilaga A definitioner): Kreditrisk: Risken för att motparten i ett finansiellt instrument inte kan fullgöra sin skyldighet och därigenom förorsakar innehavaren av instrumentet en finansiell förlust. Likviditetsrisk: Risken för att ett företag får svårigheter att fullfölja förpliktelser som sammanhänger med finansiella skulder som regleras med kontanter eller annan finansiell tillgång. Ett företags likviditetsrisk är ett annat företags kreditrisk och de kan därmed beskrivas som två sidor av samma mynt. Likviditetsrisken ska inte förväxlas med refinansieringsrisk, risken att företaget inte får tillgång till ytterligare kapital för investeringar. Ränterisk: Risken för att verkligt värde på eller framtida kassaflöde från ett finansiellt instrument varierar på grund av förändringar i marknadsräntor. Valutarisk: Risken för att verkligt värde på eller framtida kassaflöde från ett finansiellt instrument varierar på grund av förändringar i utländska valutakurser. Andra prisrisker: Risken för att verkligt värde på eller framtida kassaflöde från ett finansiellt instrument varierar på grund av förändringar i marknadspriser (andra än sådana som härrör 6 International Accounting Standards Board, presenteras mer utförligt i avsnitt

12 från ränte- och valutarisk). I denna uppsats likställs begreppet prisrisk med förändringar i pris på råvaror. Marknadsrisk är ett samlingsbegrepp som innefattar ränte-, valuta-, och andra prisrisker. De ovanstående finansiella riskerna är alla förknippade med finansiella instrument. 2.3 Vikten av att rapportera Som tidigare nämnt har man funnit att majoriteten av investerare inte har något emot risk, förutsatt att de får information om den risk som finns. Med tillräcklig mängd information kan de avgöra om risken hanteras av företaget samt att riskens potentiella förlust motsvaras av en potentiell framtida möjlighet. (Ernst & Young, 2006, s.5) I undersökningen uppgav investerarna till och med att de väljer att inte investera, alternativt att avveckla den investering de har, om de uppfattar riskrapporteringen som bristfällig. (Ernst & Young, 2006 s.2) På motsvarande sätt visade resultatet att investerarna anser att företag med fullständig riskrapportering ska värderas högre än företag som inte har det. (Ernst & Young, 2006, s.7-8) Detta stämmer överens med den tidigare presenterade teorin om att förbättrad rapportering sänker kapitalkostnaden för företag. Transparens i form av information var det som främst efterfrågades och det näst mest önskvärda sättet att kommunicera denna, efter personlig kontakt med ledningen, var genom de finansiella rapporterna. (Ernst & Young, 2006, s.6) Ur företagens perspektiv kan det dock finnas nackdelar med att rapportera vilka risker de har. Viss information kan ur en konkurrensmässig synpunkt vara känslig. Enligt ICAEW 7 är det accepterat att utesluta känslig information (Linsley & Shrives, 2005, s.212) men hur den avvägningen går till kan ifrågasättas. Ett problem kan vara att en risk som investerare ser som viktig utelämnas. I en annan undersökning 8 uppgav investerare att en femtedel av de företag de investerat i har bristfällig riskrapportering och en tredjedel av deltagarna tyckte att mer rapportering skulle förbättra deras investeringsbeslut. (Joseph et al, 2000, s.464) Sammantaget ansågs rapporteringen så bristfällig att den enligt investerarna inte ger en rättvisande bild av företagets riskprofil. (Joseph et al, 2000) 7 Institute of Chartered Accountants in England and Wales 8 En enkätundersökning i Storbritannien för att kartlägga professionella investerares attityd till risk vid investeringsbeslut 12

13 2.3.1 Hur rapporteringen ska gå till Hur rapporteringen ska gå till regleras av olika standarder. International Accounting Standards Board (IASB) är en oberoende organisation som sätter redovisningsstandarder som alla företag listade på börser inom EU ska följa. IASB utformar och publicerar internationella finansiella rapporteringsstandarder som antingen går under namnet IFRS ) eller IAS 10. (IASB, Ett företag ska lämna upplysningar som gör det möjligt för användare av de finansiella rapporterna att bedöma karaktär och omfattning av de risker som uppstår genom finansiella instrument och som företaget är exponerat för vid rapportperiodens slut. IFRS 7, s.159 Risker som kommer genom finansiella instrument ska enligt IFRS 7 rapporteras både kvalitativt och kvantitativt. Kvalitativt ska rapporteringen för varje typ av risk bestå av; företagets exponering för risken, dess uppkomst, hur den hanteras, vilka metoder som finns för att mäta risken samt förändringar från tidigare period. Kvantitativt ska rapporteringen bestå av företagets kvantitativa exponering av varje risk, särskilda rapportkrav per risk samt uppgifter om koncentration av risker. De särskilda rapportkraven gäller kreditrisk, likviditetsrisk och marknadsrisk. För kreditrisker gäller bland annat att företaget ska rapportera summan av krediterna samt dess kvalitet. Kvalitet i det här faller handlar om hur troligt det är att motparten kan betala sin skuld. Rapporteringen av likviditetsrisk ska bland annat innefatta en löptidsanalys för de finansiella skulder som är derivat, för att ge en förståelse för företagets kassaflöde. För marknadsrisk ska företaget upprätta en känslighetsanalys, till exempel Value at Risk (VaR) som tar hänsyn till sambanden mellan olika riskvariabler (till exempel valutarisk eller ränterisk). (IFRS 7, punkt 31-42) Dessa krav överensstämmer till stor del med den definition ICAEW ger av vad som ska rapporteras, nämligen identifiering och analys, kvantifiering och hantering. (ICAEW, 2002) Under 2009 skärptes kraven på företagens rapportering av finansiella instrument i IFRS 7. Det har inneburit höjda krav på upplysningar om värderingar till verkligt värde och upplysningar angående den likviditetsrisk som är förknippad med finansiella instrument. 9 International Financial Reporting Standards 10 International Accounting Standards 13

14 2.3.2 Problematiken i utvärderingen av riskrapportering En annan diskussion är hur mycket riskrapportering som är lagom. Det gäller att hitta en balans mellan för lite och för mycket rapportering. Det kan dock hävdas att det framför allt i dåliga tider är bättre att rapportera mer snarare än mindre. (Ernst & Young, 2006, s.8) Vidare är det en intressant fråga huruvida mer riskrapportering betyder att företaget är mer riskfyllt. En sådan undersökning är dock problematisk att utföra då det är svårt att mäta faktisk risknivå i företagen. Företag med mer risk har å ena sidan mer att förklara, men vill å andra sidan antagligen inte dra uppmärksamhet till detta. Företag med mindre risk har anledning att rapportera att de faktiskt inte har någon risk, vilket i många studier fortfarande anses vara en riskrapportering. En undersökning av 79 brittiska företag visade att det endast i förhållande till ett riskmått, miljöriskrapportering, fanns ett samband mellan ett företags risknivå och dess riskrapportering. Ju mer miljörisker företagen rapporterade, desto lägre faktisk miljörisk hade de. Faktisk risk och riskrapportering kan alltså ha ett negativt samband. (Linsley & Shrives, 2006, s.391) Tidigare forskning har till stor del även behandlat frågan om vilken information som ska anges. För att informationen ska ge transparens förutsätter det att den kan användas till det användaren vill veta, vilket ibland har benämnts som informationens kvalitet. De karaktärsdrag som i olika forskningsstudier har använts för att beskriva denna kvalitet är exempelvis informationens fullständighet, materialitet, timing, relevans, tillförlitlighet, jämförbarhet och hur lätt den är att förstå. De sex första är angivna av Baselkommittén 11 och de fyra sista är de som IASB och FASB 12 anger som förslag. Relevans, tillförlitlighet och jämförbarhet nämns alltså av båda organisationerna. (Linsley & Shrives, 2005, s ; Botosan, 2004, s ) Med fullständighet avses att informationen ska vara tillräcklig för att ge en bild av ett företags riskprofil och materiell information är information som är väsentlig nog att influera beslut i en viss fråga. Timing är de intervall i vilka informationen måste ges för att vara relevant och relevans definieras i förhållande till dess användbarhet för beslut. Tillförlitlig information är sådan som inte är missledande och jämförbarheten kan vara både över tid och mellan företag och branscher. Dessa definitioner är relativa och någon absolut standard för kvalitet är svår att bestämma. Olika användare behöver olika information i olika mängd, har olika lätt för att förstå, vill ha uppdateringar i olika tidsintervall och behöver ta olika beslut. Utöver detta 11 Baselkommittén är ett internationellt forum för övervakning av banker. Baselkommitténs hemsida, (2010) 12 Financial Accounting Standards Board (FASB) är USAs motsvarighet till IASB 14

15 måste det ofta göras en avvägning mellan tillförlitlighet och relevans då historisk data ger högre tillförlitlighet men är mindre relevant, medan prognoser är mindre tillförlitliga men mer relevanta. (Linsley & Shrives, 2005, s ) Problemet med att definiera vad som är bra respektive dålig riskrapportering speglas i tidigare rapporter där undersökningar antingen gjorts uteslutande kvantitativt (Linsley & Shrives, 2006) eller där kvantitet på olika sätt används för att räkna fram ett mått på kvalitet (Beretta & Bozzolan, 2001, s.266). I en tredje studie användes parametrar såsom mängd rapportering i förhållande till företagets storlek 13 och hur balanserad spridningen av presenterade riskområden var, för att mäta kvalitet (Beattie et al, 2004, s ) Riskkonsekvenser av den finansiella krisen I en nyligen genomförd studie gjord av Ernst&Young 14 uppger 52 procent av företagen att deras finansiella risker har ökat mellan juni 2008 och juni 2009, medan 39 procent ansåg att ingen förändring skett. Följaktligen uppgav knappt hälften av företagsrepresentanterna att de planerar att lägga ner mer resurser på riskhantering och över två tredjedelar av dem vill fokusera på att förbättra sin riskkommunikation till intressenterna. (Ernst & Young, 2009 s.2-9) Att företagen ökar rapporteringen av hur de hanterar sina risker kan göra dem mer attraktiva för investerare i en turbulent marknad när det bland annat är svårt att förvärva mer kapital. (Margow, 2008, s.1 och 5) 13 Företagets storlek och mängden riskrapportering har tidigare visats vara positivt korrelerade (Linsley & Shrives 2006) 14 Studien genomfördes med 507 personer i ledande befattningar i företag från 18 olika industrier under juni

16 2.4 Teorisammanfattning Mycket talar för att risker är viktiga för företag och investerare. Alla företag är utsatta för olika sorters risker men som forskningen visar kan rapporteringen av denna vara svår att genomföra. Definitionen av risk, dess osäkra natur och frågan om vad som utgör en kvalitativ rapportering gör riskrapporteringen och utvärderingen av den problematisk. Resultatet är att många investerare anser att den information de får är otillräcklig. De områden av riskrapportering som kan anses viktiga av både reglerande organ och forskare är; identifiering och orsaksanalys, hantering och kvantifiering av risker. Under den finansiella krisen, vars effekter blev påtagliga i Sverige under 2008, har fluktuationerna av till exempel räntor, valutor och råvarupriser ökat. Den risk som företagen exponeras för vid rapportperiodens slut år 2009 borde därmed vara annorlunda jämfört med slutet av år

17 3 Operationalisering genom ramverket Enligt Baselkommittén ska informationen i en fullständig riskrapportering kunna ge en tydlig bild av ett företags riskprofil. Utifrån befintliga undersökningar och regelverk har en definition av fullständig riskrapportering utformats. Kvalitativt ska riskrapporteringen bestå av identifiering av orsakerna till varje enskild risk, hur den hanteras samt hur den kvantifieras. Kvaliteten kompletteras även med ett mått på rapporteringens omfattning. Se figur 1. På grund av uppenbara svårigheter med att undersöka om rapporteringen sker i rätt tid, samt om företaget rapporterar alla materiella risker, utelämnas dessa kvalitetsdrag. Mot bakgrund av teorierna har ett ramverk bestående av fyra underordnade frågeställningar tagits fram för undersökningen. Ramverket mäter förändringar i företagens riskrapportering och är utformat för att få fram specifik information på ett konsekvent sätt från de olika rapporterna. De tre första frågeställningarna reflekterar ett mått på rapporteringens kvalitet och den sista rör riskrapporteringens omfattning. F1: Hur har rapporteringen av antalet identifierade riskorsaker förändrats? I och med de definitioner som presenterats ovan bör alla företag som handlar med andra länder ha valutarisk, alla som lånar ha likviditets- och ränterisk och alla som lånar ut ha kreditrisk. Huruvida de är utsatta för väsentliga prisrisker beror på om de är beroende av en vara på vilken priset ofta fluktuerar. Dessa risker kan dock ha flera olika orsaker och detta antal kan ha förändrats sedan år F2: Hur har rapporteringen av riskhanteringen förändrats? I och med ändrade förutsättningar på grund av den finansiella krisen kan företagen ha anledning att förändra sin rapportering av hur de hanterar sina risker. De hanteringssätt som innefattas av undersökningen är: bevakning, relationer med kunder och finansieringskällor, diversifiering av riskkällor, buffert, beredskap/handlingsplan, instrument och övrigt. 17

18 F3: Hur har kvantifieringen av riskerna förändrats? Det är intressant att undersöka huruvida företagen i och med finanskrisen har valt att ge fler eller färre risker ett monetärt värde. Kvantifieringen kan vara antingen historisk eller framtida. F4: Hur har riskrapporteringens omfattning förändrats? När riskläget förändras bör rapporteringens omfattning förändras. Riskrapporteringens omfattning är här alltså inte detsamma som kvantifiering, då kvantifieringen rör det monetära värdet på risken och omfattningen rör antalet ord på själva rapporteringen i årsredovisningen. Genom att undersöka dessa frågor kommer forskningsfrågan, hur riskrapporteringen har förändrats mellan de två åren 2007 och 2009, att kunna besvaras. Mot bakgrund av teorierna presenteras sedan förklaringar till resultatet. Modell 1: Grafisk bild av studiens operationalisering Källa: Kramer & Snellman För att identifiera vilka hanteringssätt som används för parametern hantering har information hämtats från Finansinspektionens riktlinjer (Finansinspektionen, 2007). Då företagen i studien 18

19 inte omfattas av Finansinspektionens vägledning finns det inga krav på att de använder just deras hanteringssätt. För att säkerställa att hanteringssätten är relevanta även för studiens urval har riktlinjerna kompletterats med en undersökning av ett antal årsredovisningar i förväg. Parametern kvantifiering delas in i historisk och framtida, då kvantifieringens tidsorientering har varit föremål för tidigare forskning. Ytterligare information om och specificering av parametrarna identifiering, hantering, kvantifiering och omfattning återfinns i bilaga 2. 19

20 4 Metod Studien undersöker 22 företags riskrapportering år 2007 och 2009, åren innan och mot slutet av finanskrisen. Vid tiden för uppsatsen har Sverige och världen inte ännu hämtat sig fullt från finanskrisen och ytterligare nedgångar i ekonomin som en följd av krisen är fortfarande möjliga. Utvecklingen har i stort dock planat ut och många företag upplever en återhämtning av verksamheten (se diagram 2). Mätningen av kvaliteten och omfattningen i företagens riskrapportering utgår från varje enskilt företags rapportering år 2007 och jämförs sedan med samma företags rapportering år Resultatet av undersökningen visar om företagens rapportering har blivit bättre, sämre eller är oförändrad mellan perioderna. Vidare redovisas eventuella trender och möjliga förklaringar föreslås. Undersökningen kommer även att kunna påvisa vilken typ av rapportering som har förändrats och för vilka finansiella risker. Eftersom företagen är verksamma i olika branscher med olika risknivåer kommer undersökningen inte att omfatta en direkt jämförelse av företagens rapportering. De rapporterar vidare olika risker och förändrar rapporteringen på olika sätt vilket ytterligare omöjliggör användning av både absoluta mått och direkta jämförelser. Undersökningen är koncentrerad till finansiella risker då dessa har aktualiserats i och med det finansiella läget. Dessa risker bör även vara mer oberoende av den verksamhet företaget bedriver och därmed i större utsträckning möjliga att jämföra mellan företag. Dessutom finns det för de finansiella riskerna mer allmänt vedertagna alternativ till hantering, bland annat säkringar mot kursförluster och råvarupriser. Vidare kan de kvantifieras i större utsträckning än andra risker då företaget ofta kan sätta en siffra på exempelvis hur mycket av intäkterna som kommer från andra länder och hur fluktuationer av priset på råvaror påverkar resultatet. 4.1 Urval Urvalet består av de 30 företagen med de mest omsatta aktierna på Stockholmsbörsen, indexet OMX Stockholm 30 (se Bilaga 1). Ur detta index har åtta företag, som antingen klassificeras som finansiella företag eller som vid undersökningens början inte har publicerat sina årsredovisningar för 2009, exkluderats. Finansiella företag exkluderas då de regleras av ytterligare regelverk. Studien behandlar de företag som omsätts mest på börsen, då de är intressanta för investerare samt har många aktieägare. En undersökning gjord 1993 inom olje- och gassektorn visade att det fanns ett positivt samband mellan antal aktieägare och 20

21 omfattningen av den finansiella rapporteringen. Undersökningen fann även att den finansiella rapporteringen ökade om företagen var listade på stora börser. (Fries, Jones & Malone, 1993, s.267) Samtliga företag i urvalsgruppen, utom Nokia Oyj, ingår även i Stockholmsbörsens Large Cap. Detta är intressant för vår undersökning då många finansiella risker såsom valuta-, pris-, och kreditrisker har en internationell koppling och stora företag i större omfattning än små bör vara beroende av andra länder vid import och export av varor. Det är alltså rimligt att anta att alla företag i undersökningen bör handla med utlandet, låna pengar av andra, låna ut pengar till andra och därmed ha åtminstone fyra av fem risker (valuta-, likviditets- ränte- och kreditrisk). Då undersökningen endast omfattar 22 företag i indexet OMX Stockholm 30 gäller resultatet endast urvalet och det svårt att dra generella slutsatser om hela populationen noterade företag. 4.2 Att kvantifiera kvalitet Studien kombinerar kvalitativa och kvantitativa inslag. Detta då analysen av text och dokument syftar till att omforma det kvalitativa till ett mätbart kvantitativt mått. En kvalitativ undersökning fokuserar på analys av ord, i detta fall en analys av text och dokument. (Bryman & Bell, 2007, s ) Studien är vidare deskriptiv och det är därför viktigt att beskriva det sammanhang som urvalsgruppen befinner sig i. Ovan presenterade teori om befintliga regelverk och den finansiella krisens effekter ämnar göra detta i studien. (Bryman & Bell, 2007, s.418) För att genomföra undersökningen ur ett investerarperspektiv används uteslutande sekundärdata i form av årsredovisningar. 4.3 Validitet och reliabilitet Validitet i en undersökning avser att man mäter det som är relevant i sammanhanget och reliabilitet avser att man mäter det på ett tillförlitligt sätt (Bryman & Bell, 2007, s.40-42). De tre parametrarna som används för att mäta kvalitet utgår från ICAEW och IASB definitioner av en fullständig riskrapportering och säkerställer därför studiens interna validitet. Intern validitet innebär att de slutsatser som dras motsvaras av tidigare presenterad empiri. Då undersökningen görs för hand finns det en risk att företagens riskrapportering uppfattas på olika sätt av författarna. För att minimera den påverkan detta får på resultatet och öka både den interna och externa reliabiliteten har ett system utarbetats (presenteras nedan) vilket ger tydliga riklinjer för hur olika data ska tolkas samt i vilken ordning årsredovisningen ska läsas. Samtliga årsredovisningar behandlas av båda författarna samtidigt och därmed säkerställs att informationen har insamlats på ett systematiskt och konsekvent sätt. Detta säkerställer den 21

22 interna reliabiliteten, att de två författarna tolkar data på lika sätt. Systemet ska även vara så detaljerat att andra kan använda det på samma urvalsgrupp och komma fram till samma resultat, så kallad extern reliabilitet. Då undersökningen syftar till att jämföra riskrapporteringen för åren 2007 och 2009 undersöks årsredovisningarna för dessa två år parallellt. 4.4 Kvalitet mäts med RE-systemet För att kunna genomföra denna studie är det nödvändigt att utarbeta ett system som gör det möjligt att mäta den relativa kvaliteten på riskrapportering. För detta ändamål har ett mätverktyg som kallas RE-systemet utformats. I systemet utgör varje underordnad frågeställning (F1-F4) en parameter och varje parameter mäts för alla fem risker; kredit-, likviditets-, valuta-, ränte- och prisrisk. För varje parameter som rapporteras ges företagen 1 riskenhet (RE) år Rapporteringen jämförs sedan med de för år 2009 och beroende på om rapporteringen för varje parameter har blivit sämre, är oförändrad eller har blivit bättre får företaget 0, 1 eller 2 RE. Om företaget inte har rapporterat något redovisas det i resultatet som n/a 15. RE-poängen kan sedan jämföras med andra företag år 2009 för att se om det går att urskilja en trend. Det görs alltså ingen skillnad på de olika företagens utgångsläge eller på hur mycket olika parametrar har förändrats, utan mäter bara om rapporteringen har blivit sämre, bättre eller är oförändrad jämfört med år Detta system gör att varje företag utvärderas utifrån sitt eget utgångsläge och endast jämförs med sin egen tidigare rapportering. RE-systemet används för parametrarna identifiering av orsaker, riskhantering och kvantifiering. Poängen för dessa tre har sedan vägs samman till ett snitt. Strukturen för genomgången av rapporterna har sett ut på följande sätt. Undersökningen inleds med att granska riskrapporteringen i företagets eventuella riskavsnitt i sin helhet eller noter avseende risk. Återstående årsredovisning undersöks genom att systematiskt kontrollera de platser på vilka ordet risk återfinns. För att kunna använda systemet på ett reliabelt sätt krävs en definition av vad som anses vara godtagbar rapportering av varje parameter (se även bilaga 2). F1: En riskorsak anses vara identifierad när själva risken omnämns med namn enligt definitionen av olika finansiella risker, alternativt att det framgår av sammanhanget vilken risk som åsyftas, samt att en orsak till denna har rapporterats. Kreditrisk kan 15 n/a står för non-applicable och översätts till ej tillämpligt 22

23 exempelvis både finnas i förhållandet till kunder och till finansiella motparter. En risk kan få poäng för hantering och kvantifiering, även om den inte först är identifierad. F2: Det finns många sätt som företag kan hantera sina risker på. En risk anses vara hanterad när företaget beskriver att de till exempel aktivt bevakar risken eller använder derivat för att kontrollera den. Rapporteringar såsom vi hanterar löpande vår kreditrisk eller valutarisken hanteras effektivt ger ingen information om hur risken hanteras och ses inte som hantering. Om ett företag under året har handlat aktivt för att förändra den policy som underligger hanteringen, ses det som en förbättring. 16 Förändringen mäts separat för varje hanteringssätt men vägs sedan samman till ett snitt. Hanteringssätt som inte har behandlats utesluts. F3: En risk anses kvantifierad när den ges ett monetärt värde. Om kvantifieringen görs genom en prognos, exempelvis en känslighetsanalys, ses den som framtida. Om kvantifieringen görs genom en redovisning av tidigare vinster och förluster eller en nuvarande exponering ses den som historisk. Procentuella kvantifieringar godtas i förhållande till valutariskexponering 17. Kvantifiering avseende derivatinstrument ligger utanför studien Ett sammanfattande exempel Nedan visas ett exempel på hur RE-systemet för ett företags rapportering av kreditrisker kan fungera. Under år 2007 har företag X följande rapportering för en av de finansiella riskerna: Identifiering: 2 identifierade riskorsaker = 1 RE Hantering: 2 sätt att hantera riskerna på - bevakning och diversifiering av kunder = (1+1)/2 = 1RE Kvantifiering: Ingen historisk kvantifiering, 1 framtida kvantifiering = 1RE Under år 2009 har företag X följande rapportering för en av de finansiella riskerna: Identifiering: 2 identifierade riskorsaker = 1RE 16 Exempel- Att företag 2007 gör kreditkontroller på sina kunder ses som ett sätt att hantera kreditrisk. Om de 2009 har ökat kraven på vilken kreditvärdighet deras kunder får ha, ses som att hanteringen genom kreditkontroller har förbättrats. 17 Exempel- Företaget anger att 41% av försäljningen sker i USD. 23

24 Hantering: 3 sätt att hantera riskerna på - bevakning, diversifiering av kunder och diversifiering av finansieringskällor = (1+1+2)/3 = 1,333 RE Kvantifiering: 1 historisk kvantifiering, ingen framtida kvantifiering = (2 + 0)/2 = 1 RE Resultat: Mellan år 2007 och 2009 har den relativa kvaliteten ändrats på följande sätt: Den genomsnittliga RE-poängen för de tre parametrarna år 2007 är per definition: (1+1+1)/3 = 1 RE-poäng Den genomsnittliga RE-poängen för de tre parametrarna år 2009 är per definition: (1+1,333+1)/3 = 1,111 RE-poäng Kommentar: 2007 års rapportering används som grundnivå. Per definition ges all rapportering år RE. År 2009 jämförs rapporteringen med grundnivån och de faktorer som är oförändrade ges 1 RE, de som har blivit bättre ges 2 RE och de som har försämrats ges 0 RE. Om företagets genomsnittliga RE är över 1, så som är fallet ovan, har en genomsnittlig förbättring skett. Ju närmare 2 RE, desto mer har företaget förbättrats och ju närmare 1 RE, desto mindre har det förbättrats. Om ett annat företag, företag Z, har ett RE på 1,533 år 2009 har Z förbättrats mer än Y. Företag Y kan dock ha en högre absolut kvalitet på sin faktiska riskrapportering, både under år 2007 och Riskens omfattning Riskens omfattning (F4) mäts genom att antalet ord i årsredovisningens riskavsnitt, alternativt i noter avseende risk, räknas. På detta sätt kombineras kvalitet och kvantitet ytterligare, så kallad triangulering. Detta är ett sätt att förbättra undersökningens validitet. (Bryman & Bell, 2007, s ) Som ensam parameter säger omfattningen inte mycket om företagets verkliga riskrapportering, men som ett komplement till den övriga undersökning fyller metoden en funktion. 24

25 4.6 Undersökningens genomförande Ett företags årsredovisningar har tagit mellan 2 och 3,5 timmar att gå igenom. En specificering på vad som har stått i årsredovisningarna finns i Bilaga 2. Företagen skriver ibland i riskavsnittet att deras verksamhet är utformad på ett särskilt vis, till exempel att kunderna är naturligt utspridda geografiskt eller att de endast är utsatta för en mycket liten kreditexponering per kund. De menar att detta gör deras kreditrisk minimal eller obefintlig. En sådan formulering kan ses som riskrapportering, men i undersökningen anses den inte vara ett exempel på företagens aktiva hantering av risken. Då kreditvärderingen direkt påverkar den ränta till vilken företaget kan låna pengar kan en bra riskrapportering och riskhantering i förlängningen betyda minskade kapitalkostnader. En del av undersökningen har bestått av att bearbeta varje årsredovisning genom att söka på ordet Risk. Om det under denna sökning har funnits ny information utanför riskavsnittet för årsredovisningarna ett av åren, har motsvarande plats undersökts för det andra året. Dock måste ordet Risk fortfarande finnas med i detta avsnitt för att företaget ska få en RE-poäng för det. Om företaget hänvisar till en not har denna hänvisning följts och i de fall ordet Risk finns i nära anknytning även där har företaget tilldelats poäng. Det finns en möjlighet att företaget har behandlat risk i andra delar än de som behandlas genom denna metod. Detta är till viss del en begränsning i metoden då denna risk- rapportering inte kommer att analyseras. Då undersökningen görs utifrån ett investerar- perspektiv har dock informationens lättillgänglighet istället prioriterats. 4.7 Avgränsning Då riskrapporteringens förändring inte jämförs mot de faktiska riskerna i företagen kan inga samband mellan rapportering och faktisk risk etableras. Huruvida företagen redovisar ett balanserat riskbegrepp, det vill säga även redovisar en positiv sida, kommer inte att mätas med RE-systemet. Dock görs reflektioner kring begreppet i analysen. Då undersökningen utgår från ett investerarperspektiv har endast information från de finansiella rapporterna behandlas. Ett eventuellt resultat har analyserats utifrån teorierna. Då inga företagsrepresentanter har konsulteras är resultatet en produkt av den information som finns i årsredovisningarna. En nackdel med är detta att möjligheten till att få företagsspecifika svar inte finns. Detta är dock en naturlig begränsning då det är samma begränsning som de flesta investerare har. 25

26 Rapporteringen av värdering till verkligt värde undersöks inte. Kraven på dessa upplysningar har förändrats vilket gör en före- och efterjämförelse svår. Derivat används främst i säkringssyfte och behandlas därmed i undersökningen som ett hanteringssätt. I viss mån behandlas finansiella instrument, och då indirekt derivat, som orsak till likviditetsrisk. 26

27 5 Empiri Empirin i denna uppsats består av en granskning av 22 företags riskrapportering under de två åren 2007 och Studien undersöker om företagens riskrapportering har försämrats, är oförändrad eller har förbättrats mellan de två åren genom att studera tre kvalitativa parametrar; identifiering (F1), hantering (F2) och kvantifiering (F3). Resultatet från de kvalitativa parametrarna avslutas med en redogörelse för hur många företag som har en fullständig riskrapportering år 2007 och Som ett komplement till dessa kvalitativa mått undersöker studien även omfattningen av riskrapporteringen (F4). Sammanfattningsvis visar studien, genom att studera tre kvalitativa parametrar samt omfattningen, huruvida riskrapporteringen har förändrats i och i vilken utsträckning det kan förklaras av den finansiella krisen. 5.1 Presentation av resultatet Inledningsvis presenteras RE-poängen för varje företag. Dessa RE-poäng ger en bild av om företagens riskrapportering i genomsnitt har förbättrats, är oförändrad eller har försämrats mellan åren 2007 och Sedan följer en analys av hur parametrarna identifiering, hantering och kvantifiering har förändrats. För att förklara den förändring som har skett undersöks var och en av de tre kvalitativa parametrarna (motsvaras av F1-F3) för de fem riskerna; kredit-, likviditets-, ränte-, valuta- och prisrisk (se modell 1). Detta är för att slutsatser ska kunna dras om vilken risk som främst har bidragit till förändringen av varje parameter. Parametern hantering analyseras ytterligare då den är uppdelad på sju olika hanteringssätt. Detta är för att slutsatser ska kunna dras om vilket hanteringssätt som främst bidragit till förändringen i rapporteringen av varje risk. För parametern kvantifiering har de fem riskerna även undersökts i form av historisk och framtida kvantifiering. Detta är för att slutsatser ska kunna dras om vilken form av kvantifiering som främst bidragit till förändringen i rapporteringen av varje risk. Slutligen undersöks även förändringen av antalet fullständiga rapporteringar, det vill säga att samtliga tre parametrar rapporteras för en risk. Samma företag kan ha förbättrats på en parameter och försämrats på en annan och de REpoäng varje företag får är därför en så kallad nettoförändring. För varje parameter presenteras för tydlighetens skull både en RE-poäng som sammanfattar nettoförändringen, men även vilken andel företag vars rapportering har försämrats, är oförändrad och har förbättrats per risk. 27

28 Bild 1: Ett förklarande exempel Källa: Kramer & Snellman I bilaga 2 finns en förteckning över de identifieringsorsaker, hanteringssätt och kvantitativa mått som företagen har använt sig av för att rapportera den risk de är exponerade för. Slutligen redovisas rapporteringens omfattning (motsvaras av F4). I bilaga 3 finns en sammanställning över det empiriska resultatet. 5.2 Översikt I resultatet kan det konstateras att 86 % av företagen har förbättrat sin riskrapportering mellan åren 2007 och Denna relativa förbättring är dock i de flesta fall inte stor. Som bekant innebär en RE-poäng på 1 att riskrapporteringen är oförändrad och en RE-poäng på 2 att rapporteringen har blivit bättre i alla avseenden. 74 % av företagen har endast förbättrats mellan 1,00 och 1,25 RE-poäng och medel för alla företag ligger på 1,14 RE-poäng. Genom att lägga ihop talen från de tre parametrarna erhålls ett mått på medelförändringen per företag. RE-poängen per parameter är som tidigare nämnt uträknade från ett medel av poängen för varje risk. 28

29 Diagram 6: Relativ förbättring på riskrapportering mellan åren per företag Som grafen visar ligger de flesta företags RE-poäng på precis över ett. Endast tre företag har försämrats. Ett företag med en RE-poäng på 1,24 har förbättrats 24 % mer än det har försämrats, nettoförändringen är alltså +24 %. Medeltalet för företagens utveckling är en förbättring på 14 %, med en standardavvikelse på 0,15. Detta innebär att den genomsnittliga REpoängen för alla företag ligger på 0,15 över eller under 1,14 RE-poäng. De förändrade kraven på rapportering av likviditetsrisk som orsakas av finansiella instrument, framför allt derivat, har inte påverkat resultatet i någon större utsträckning. De företag som rapporterar finansiella motparter som orsak till likviditetsrisk år 2009 gjorde det även år Vad gäller hanteringen har endast ett företag förbättrat sin rapportering av likviditetsrisk mellan åren. Förändringen har skett i form av specifika beredskapsplaner för hantering av den risk som uppkommer då överskottslikviditet är placerad hos finansiella motparter. Ingen påverkan finns på parametern kvantifiering. 5.3 Förändring i riskrapporteringens kvalitet Granskningen har, som tidigare nämnt, utgått från rapporteringen av fem finansiella risker; kredit-, likviditets-, ränte-, valuta- och prisrisk. Av de fem risker som har undersökts behandlas kredit- ränte- och valutarisk hos de flesta företagen. Likviditets- och prisrisk har nämnts i mindre utsträckning än de andra riskerna men i samma utsträckning mellan år 2007 och I företagens rapportering presenteras ofta likviditets- och refinansieringsrisk i samma stycke, utan att någons skillnad görs mellan de två begreppen. För att undersöka kvaliteten på rapporteringen av de fem riskerna har tre parametrar; identifiering, hantering och kvantifiering, undersökts. Hur dessa har förändrats presenteras i Diagram 7. 29