Julbouldering i Spanien här är det julafton året om

Transkript

1 Svenska Klätterförbundet #132 december 2006 Pris: 50 sek. Julbouldering i Spanien här är det julafton året om Massor av snö och is! Litledal, Lärdal, Romsdalen, Stora Sjöfallet... Seven Summits Strapatser på sju berg

2

3 ledaren Snö och is När dagarna blir mörkare, kortare och kallare är det gott att krypa ner under en filt och försvinna in i lite skön läsning. Det kan du med detta nummer av Bergsport. Visserligen är det många av de iskalla artiklarna som får det att bita av köld i kinderna bara man läser om äventyren folk har varit iväg på och nu delar med sig av. Fredrik Eliasson, Patrik Jacobsson och Kasper Kotake trotsade snöovädret på Hårstadnebba och Martin Letzter och Olof Sundström är som bekant ute på Seven Summits-uppdrag. Vill du testa isklättring utan att förfrysa så går naturligtvis det också. Tro t eller ej, men då är Skåne landskapet du skall sikta på! Snart är det som bekant jul. Som klättrare är det aldrig svårt att få ihop en önskelista, men vi kunde inte låta bli att ge lite justa julklappstips, kolla in sidan 32. Juletider är vanligtvis bjällerklang. Själv önskar jag mig en klingande vindmobil gjord av diverse klätterpryttlar som ljuder så där vackert som bara klättergrejer kan. Tänk vad underbart att höra ljudet av en solig härlig klätterdag när man vaknar på morgonen! SUM SUM The New Generation Belay Descender Device Ha nu en skön, vit och isig vinter! God jul, önskar redaktör Eva Bergsport utges av Svenska Klätterförbundet, SKF Adress: Bergsport, Stenvinkelsgatan 8, Halmstad Telefon: , E-post: bergsport@brant.se Redaktör: Eva Olsson Layout: Johan Ljungström Prepress: SG Zetterqvist Annonsbokning: Ad 4 you media AB, Thomas Palm, tel: , mobil: thomas.palm@ad4you.se Mikaela Bjarnesson, tel: , mobil: , mikaela@ad4you.se Produceras av: ZetterQvist Förlag AB, tel: , fax: Vd, ZetterQvist Förlag AB, Thomas Molin, tel: Tryck: SG Zetterqvist, Göteborg BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. Texter redigeras och kortas efter behov. Åsikter i artiklar och debattinlägg är författarens och inte redaktionens. Omslagsbild: Patrik Svensson på julafton 2005 i El Cogul. Tyvärr har inte leden något namn, men det är en 6C+ på den klassiska Beer Action sektorn. Bild: Martin Arvidsson. For UIAA Ropes Ø 9,1-10,5 mm Crux Klätter- och Säkerhetsutrustning AB Seminariegatan Uppsala tel

4 Seven Summits himmel eller helvete? Litledal en välbevarad hemlighet Romsdalen alpinträff med SKF Lärdal snabbguide till de stora blomkålsisarna Matilda Söderlund junior med glimten i ögat Julbouldering i Spanien med dunjackor bland blocken I maj bar det iväg till Himalaya för Martin Letzter och Olof Sundström. Lättviktsutrustningen till trots var det skönt att få hjälp av bärstarka jakar. Bild: Olof Sundström.

5 Tränarutbildning...8 Nytt & Noterat...30 Julklappstips...32 Klättring på schemat...44

6 förbundsnytt/info Förnya medlemskapet Året närmar sig sitt slut och i och med det upphör ditt medlemskap i klätterklubben, ditt försäkringsskydd och så klart din prenumeration på Bergsport! För att slippa vara oförsäkrad och för att inte missa marsnumret av denna fina tidning så bör du göra följande: Ta loss inbetalningskortet ur tidningen, fyll i uppgifterna för din klubb (pg- eller bg-nummer, medlemsavgift, namn, adress och personnr.) och lägg i högen med räkningar för betalning i december! Kom ihåg att det är olika avgifter för juniorer och seniorer. Generellt gäller att man är junior t o m det år man fyller 20 men lokalklubbar kan ha andra direktiv. Kolla med din klubb! Vissa klubbar vill även att man skickar ett Sök expeditionsbidrag Från och med 2007 gäller ett senaste ansökningsdatum för expeditionsbidrag från Expeditionskommittén. Planerar ni en expedition som startar under 2007 ska bidragsansökan vara Expeditionskommittén tillhanda senast den 19 januari Detta för att kommittén skall kunna göra en mer rättvis bedömning av de olika ansökningarna. Mer info: under Expedition. mejl till kassören med namn, adress, och personnummer då all den informationen inte får plats på en Internetbetalning. Vet du med dig att du ska resa utomlands och klättra i år och vill ha tilläggsförsäkringen betalar du dessutom in 200 kronor direkt på SKF:s speciella BG Ange endast ditt namn, personnummer och klubb på inbetalningen. Detta bankgiro används exklusivt för tilläggsförsäkringen så man behöver inte skriva vad det gäller. Läs mer om denna på under försäkringar. Kansliet, SKF Förbundsmöte Lördag den 24 mars Stockholm Plats och tid kommer att annonseras på webbsidan Bra att veta stadgarna säger: Möteshandlingar sänds till din klätterklubb 14 dagar innan mötet. Vill du lägga in en motion skall den först behandlas i din klubb och sedan inkomma till SKF senast fem veckor innan årsmötet. Alla medlemmar är välkomna på mötet, men för att rösta skall du företräda vara ombud för din klubb. Varje klubb har en röst per 100 medlemmar, max fem röster per klubb, alla ombud ska ha med en fullmakt från klubben. Minst en representant från varje klubb. Klättrare och provare Arbetar du på ett provningslaboratorium där man skulle kunna göra test av rep eller klätterutrustning? Har du erfarenhet eller utbildning för liknande verksamhet? Då vill Säkerhetskommittén gärna få kontakt med dig för att få hjälp att genomföra en rad planerade tester. Alla insatser är välkomna! Hör av dig till Roger Pyddoke , roger.pyddoke@telia.com Alpin tjejträff i Romsdalen Den februari ordnar de norska och svenska klätterförbunden en alpin träff i Romsdalen bara för tjejer. Nybörjare såväl som ruti nerade är välkomna. Se mer info på sidan 8 samt Västervik först ut Det blir en tuff start för bouldrarna nästa år. Startskottet för Svenska Bouldercupen går i Västervik redan den 13 januari. Bara två veckor där efter är det Halmstads tur att ta över stafettpinnen. Vid tävlingarna i Västervik kommer även priset till vinnarna av cupen 2006 att delas ut. Svenska Bouldercupen 2006 Damer 1. Angelica Lind, Blocstar BK 300 p 1. Anja Hodann, Blocstar BK 300 p 3. Jenny Bäckström, Blocstar BK 216 p Herrar 1. Henrik Sennelöv, Göteborgs KK 269 p 2. Per Holm, Blocstar BK 180 p 3. Adnan Dzogovic, Helsingborgs KK 174 p Flytta? Glöm inte meddela din klätterklubb din nya adress. Från kansliet eller redaktionen kan vi tyvärr inte göra några adressändringar. Förbundet ser framåt... I november samlades SKF för att diskutera strategiska frågor. Syftet var att följa upp vad som gjorts under året med de två huvudmålen (att de som klättrar ska vara med i SKF och säkerställa tillgången till klättring) och skärpa upp aktiviteterna inför 2007 där vi ansåg det behövas. Tre grupparbeten genomfördes: 1) Hur vi ska fånga upp dem som klättrar men inte är med i förbundet. 2) Hur vi kan få fler nya klippor/områden/ hallar inom de discipliner och områden där det behövs. 3) Hur vi ska bevara befintliga klippor/ områden (undvika att de stängs!). En sammanfattning från mötet finns på SKFs webbsida. Att ha ett starkt långsktigt strategiskt arbete är en överlevnadsfråga för Klätterförbundet. Kontakta gärna mig, Niklaes, Anita eller kommitteerna om ni har synpunkter. Vi syns vid isfallen i vinter eller på klipporna till våren! Adam Blomberg, vice orförande

7

8 förbundsnytt/info Barn- och ungdomsledarutbildning Nivå 1 För er som håller på med eller skulle vilja hålla på med barn och ungdomsverksamhet kan tränargruppen erbjuda denna tvådagarsutbildning på plats hos er. Er klubb eller vägg kan beställa kursen eller gå ihop tillsammans med en annan klubb för att få ihop mer folk. Vi vill att det är mellan 8 12 deltagare på kursen som kostar totalt 6000 kr plus omkostnader för två kursledare. Hör av er till kursansvarig Peter North på peter@northbound.se eller på Tränarutbildning Nivå 2 I februari anordnar Svenska Klätterförbundet en fortsättningskurs för tränare, Tränarutbildning Nivå 2. Denna kurs riktar sig till dem som vill utvecklas i sin roll som tränare för ungdomar och vuxna. Kursens mål är att se till att tränarna är väl förtrogna inom grundläggande träningslära, avancerad teknikträning, upplägg av träningsplanering på lång och kort sikt samt utvecklande av sin egen pedagogiska roll. För att föra svensk klättring framåt både inom tävlingsverksamheten och motionsformen klättring behöver klubbarna tränare som har kunskapen och intresset att ta vara på talanger och intresserade ungdomar och vuxna som vill utvecklas som klättrare. Denna kurs skapar även ett kontaktnät inom klubbarna vilket möjliggör tränarna att utbyta erfarenheter utöver kursen. Kursen kommer att hållas i Stockholm. Maximalt 12 deltagare per kurs. Anmälan till kursen sker under ikon Barn & Ungdom på webbsidan För mer information om förkunskap, pris, plats och kursdatum, kontakta: Torbjörn Olsson, , vertikal@swipnet.se Kandidater sökes Valberedningen söker kandidater som vill sitta med i SKF styrelse, revisorer och valberedningen. Är du intresserad eller känner du någon som bör tillfrågas, kontakta oss nu! Valberedningen Rafael Jensen , Ingo Sundberg Fidde Jönsson Februari - 24 Februari 2007 ALPIN TJEJTRÄFF I ROMSDALEN För dig, nybörjare eller rutinerad, som tillsammans med andra likasinnade vill utveckla dina färdigheter i fjället. Ett ypperligt tillfälle att knyta nya kontakter i ett av Skandinaviens bästa områden. Isklättring med rutinerade instruktörer. Toppturer med randoné eller telemarkutrustning. Heldags lavinkurs med UIAGM-guide. Föreläsningar med bildvisning på kvällarna. Boende på Åndalsnes vandrarhem med självhushållning. Gratis transfer till och från aktivitet/ boende. BUMLING 27:e JANUARI OPEN 2007 HALMSTAD Kostnad: 500kr exl. mat och resa till Romsdalen. Åldersgräns: 16 år, under 18 krävs målsmans underskrift. Senaste info finner du på Svenska klätterförbundets hemsida. Anmälan senast Andra deltävlingen i Svenska Bouldercupen 2007! Anmäl dig nu på: Halmstad Klätterklubb Arrangör: Norske och svenska klätterförbundet i samarbete S v e n s k a KLÄTTERFÖRBUNDET Grafiskt material sponsras av:

9

10 Att bestiga Everest handlar inte om att lyckas, det handlar om att inte göra bort sig. 7th Heaven? Eller Sju sorger, och åtta berg Pakistan, mars Högst upp på UD:s lista över ställen man inte borde vara på. Karikatyrer som smädade islam hade just publicerats. Ledaren för The World Police var på väg till Islamabad för krissamtal. Svenska ambassaden och gränsvakterna avrådde oss från att fortsätta resa. Vi kunde helt enkelt ha valt ett bättre tillfälle att försöka köra bil genom mellanöstern. Men hey, vi tyckte vi hade viktiga saker för oss. Klättersäsongen närmade sig i Himalaya, vi hade köpt både dyra tillstånd och nya klätterskor och dessutom var det lika långt hemåt som framåt. För övrigt skulle det bara ta ett par dagar att komma till Indien. Hur illa kunde det bli? Vi kom 13 mil från gränsen. En dålig väg blev sämre, vår eskort försvann och kvällen smög sig på. Då, naturligtvis, rasade den hydrauliska kopplingen och jeepen stannade. Närmaste verkstad var ungefär lika avlägsen som närmaste ambassad och vi tittade på medan tiotals arga araber med stora skägg samlas runt bilen. Hmm, anyone for cricket? Vilka och vad? Vi var på väg till Mt. Everest för att klättra och åka skidor. Pakistan låg så att säga i vägen. Den enda möjliga färdvägen för oss och vår bil lastad med ett ton av världens lättaste klättringsutrustning var att köra genom Turkiet, Iran, Pakistan och Indien. Vi var för övrigt jag Olof, en inte så överdrivet diplomatisk amatörklättrare från Stockholm, min flickvän Petra och vår något mer tålmodiga och fysiskt kompakta vän Martin. Jag och Martin har fått för oss att klättra och åka skidor ner för det högsta berget på jordens sju kontinenter och nu var vi på väg till det högsta berget i Asien som det sjätte i serien. Det slutgiltiga målet är att 10

11 försöka bli först att åka skidor ner för the Se7en Summits. Och gärna första svenskar att bestiga dessa sju berg överhuvudtaget. Inom den lilla skruvade bransch som kallas höghöjdsklättring eller alpinism är detta att vara först oerhört viktigt. Och det har sina poänger. Den andre mannen som flög solo över Atlanten flög rakare, snabbare, med ett mindre plan på en svårare rutt. Men vad hette han? Timing is everything. Denna längtan efter att vara först tar sig dock ofta ganska komiska uttryck och vi skämtar om den konstant. Förste på styltor över alperna eller först att bestiga Everest från nordsidan med högt blodtryck. Hårt sponsrad av ett läkemedelsföretag. Eftersom vi har ganska normala blodvärden och behövde attrahera några fler finansiärer än vår huvudsponsor CSN bestämde vi oss dock alltså istället för att försöka bli först i världen att åka skidor ner för the Se7en Summits. Nej, det finns kanske ingen direkt poäng med det. Men vi är betydligt bättre skidåkare än klättrare. Så, varför inte? Fördomar Nu satt vi dock fast i öknen i Pakistan och kunde inte komma loss. Men, som vanligt när man tycker att läget ser mörkt ut så beror det på att man har för lite bakgrundsinformation och inte ser utvägarna. I vårt fall var våra problem byggda på våra fördomar. Det nu tjugotal pakistanska män som samlades runt bilen medan kvällen blev natt kunde inte anstränga sig nog att hjälpa oss. Under högljudda diskussioner försökte de reparera bilen på plats med verktyg framtrollade ur tomma intet. När det inte gick trollade de fram en mekaniker som kröp runt under huven och sedan materialiserade fram en lastbil från första världskriget som bogserade oss till närmaste by. Vi blev bjudna på mat, fick övernatta på polisstationen och togs dagen efter på rundvandring i byn medan den bästa mekaniker som fanns att uppbringa i Noqshi svetsade till en ny slavcylinder av Gud vet vad och monterade på den på bilen. Vi fick inte ens betala för arbetet, vi var gäster i trakten och behandlades som kungar. Det var inte sista gången vi hamnade i liknande situationer i Pakistan och varje gång blev vi bemötta på samma sätt. Pakistanier är det trevligaste folk jag någonsin mött! En vecka senare rullade vi in i Katmandu och efter en månads acklimatisering i Nepal körde vi över gränsen till Kina och såg för första gången världens högsta berg från nordsidan. Everest Vintercampa. Det är vad det handlar om. Klättring i Himalaya är till 90% att tälta på ställen där man egentligen inte borde. Att bestiga Everest handlar inte om att lyckas, det handlar om att inte göra bort sig. Att i två månaders tid inte någonsin slarva med de små detaljerna: skotta ut tältet varje morgon, äta de förbenade nudlarna varje dag trots illamående, vara noga med hygienen även när man fryser, smälta vatten varje kväll och dricka fast man inte är törstig och måste ut mitt i natten för att tömma pissflaskan, hålla sig torr och inte få förfrysningsskador, kolla acklimatiseringen så man inte får höjdsjuka.... och något efter nio på morgonen den 16 maj tog uppförsbacken slut och vi stod på toppen av världens högsta berg. Nice Det spelar ingen roll om man klättrar is grad VII med ena handen på ryggen eller springer maraton på tre timmar blankt i storskor. Det går utmärkt att klättra i Himalaya ändå. Det är i ärlighetens namn inte speciellt svårt att klättra Mt. Everest, det man bara inte får göra är att klanta till det. Över 5500 meter läker inte kroppen. En stadig dehydrering, en rejäl diarré eller några dagar utan motivation och det är bara att åka hem. Som med all stor klättring sitter det inte i benen, utan i huvudet. En oromantisk bild, javisst, men en verklighet man får finna sig i. Det är dock värt det. Vakna av en jak som letar käk i förtältet på 6400 meter, vandring genom miracle highway upp till ABC, kantad av tiotals meterhöga isstoder eller en solnedgång i världens högsta läger på 8300 meter är svårslaget. Efter 45 dagar på berget utan större missöden lämnade vi just detta läger för att försöka oss på en toppattack. Vår första, och enda, insåg vi raskt. Man blir ganska sliten på höjd. Bestigningens enda egentliga crux låg framför oss. Second step, en 20 meter hög lodrät klippassage på 8600 meter. Världens högsta crux, kan tilläggas, det ställe absolut flest klättrare vänder på. Vi kände oss dock starka, klättringen hade gått relativt fort och trots att det var över 30 grader kallt svettades vi som grisar i våra dundräkter. Jag betraktade väggen medan natten långsamt övergick i gryning. Ett nervöst ögonblick, just när solen går upp märker man hur vädret ser ut, minsta tecken på försämring och det är bara att gå ner. Men det såg fint ut. Second step kunde attackeras. Det var ingen vacker syn. Med tjocka handskar, skidor och gasflaskor på ryggen och telemarkpjäxor på fötterna var det inte direkt en gymnastisk stilstudie i klippklättring. Allt var tillåtet och jag använde gamla rep, min isyxa, delar av en stege från 1960-talet, utskjutande klippgrepp och ren och skär vilja för att klättra upp. Efter 20 minuter var jag uppe, helt utmattad. Det var dock en skön syn som väntade mig. Solen gick upp i orange över Lhotsemassivet, den vassa toppkammen framför oss ledde upp mot toppen, utsikten var helt otrolig och känslan av att vi kanske skulle klara det kom smygande. När Martin kom upp gick vi sakta vidare och något efter nio på morgonen den 16 maj tog uppförsbacken slut och vi stod på toppen av världens högsta berg. Nice. På med laggen och jag blev, apropå korkade rekord, sannolikt först att lägga telemarksvängar från 8850 meter. Färden gick ner i princip samma väg som vi kom upp och efter några repelleringar över de vertikala passagerna på nordryggen nådde vi platsen för vårt högläger för en kort vila innan vi fortsatte. Strax före solnedgången la vi de sista svängarna på stumma ben ner till läger ett där vi kraschade in i tältet. En lång dag var slut. Tyvärr blev glädjen kortvarig. Tidigt nästa morgon nåddes vi av den tragiska nyheten att vår svenska klätterkollega Tomas fallit nerför Norton Couloiren. Vi gjorde oss inga illusioner, ingen överlever ett sådant fall, men påbörjade ändå genast ett sök efter kroppen tillsammans med hans sherpas, Tsering och Lambabu och fotograf Fredrik. Det tog fyra dagar att komma fram till foten av couloiren och dagen efter, den 21 maj, lyckades vi bärga Tomas ner till slutet av glaciären. Expeditionen var definitivt över. Triumf och tragedi. Ofta hand i hand på de stora bergen. Man frågar sig självklart om det är värt det. Svaret är lika givet: Nej. Ändå fortsätter man klättra. Man kanske i bästa fall kan lära sig något, och se det som ett sorts ansvar mot dem som inte kommer hem igen att lära sig av olyckorna för att förhindra att de upprepas. Eller också är det bara en mänsklig överintellektualisering att söka mening i allt. Det finns kanske inte alltid en mening med allt som händer. Det är bara så svårt att acceptera. Sju berg, eller åtta? De sju kontinenterna tycker man borde vara relativt väldefinierade och ber man någon räkna upp dem kommer man förhoppningsvis fram till (bergen och våra bestigningar inom parentes): Nordamerika (Denali, 6200 m, juli 2003 vår första riktiga alpina klättring), Sydamerika (Aconcagua 11

12 klättrat Kozzie. Eller också är vi bara bittra över att ha misslyckats på Irian Jaya. Vi har nämligen gjort ett försök på Carstenzs genom att, i total avsaknad av allt vad till stånd heter, segla dit från Australien, söka nödhamn på Nya Guinea och försöka muta oss fram till berget. Naturligtvis gick det åt helvete med sång. Vi blev arresterade och png:ade ut ur landet. På väg mot nya äventyr. Mount Everest basecamp, maj m, januari 2004, resan där allt gick fel. Allt.), Europa (Elbrus 5700 m, mars 2003), Afrika (Kilimanjaro 5900 m, augusti 2005, kanske sämsta skidåkningen någonsin), Asien (Everest 8800 m, maj 2006), Antark tis (Vinson 4900 m, när det här går i tryck är vi förhoppningsvis där) och Australien (Kosciuszko 2300 m, juni 2005). En salig blandning av mycket svåra och väldigt lätta berg. Det finns dock folk som motsätter sig denna kontinentindelning. De vill istäl let för Australien kalla kontinenten för Oceanien, och av någon outgrundlig anledning har berget Puncak Jaya på Irian Jaya kommit att betraktas som Oceaniens högsta berg. Men konstigare saker har hänt än att kalla en stenhög i Indonesien för Austra liens högsta berg. Vi är nöjda med att ha Varför? Vi får ofta frågan varför vi håller på med vad vi nu håller på med. Ibland försöker vi ducka frågan genom att säga att våra skäl att klättra inte i grunden är annorlunda än för dem som spelar golf. Vi gillar helt en kelt bara sporten. Vi gillar att tälta i bergen, känna människans litenhet medan man inte känner sina extremiteter, svälta eller spy upp frystorkat, vara rädda och prome nera i snöstorm på trasiga fötter. Men ingen köper det svaret. Det är inte samma sak som att spela golf, tydligen. Istället förväntar sig de flesta mer nobla skäl, att vi klättrar för något större än oss själva. Men helt ärligt, det är fel. Klättrare är conquistadorer av det värdelösa. Det finns inga altruistiska anledningar till att klättra stora väggar. Alpinism är ren egoism. Det är i själva verket det värsta vi vet, denna självuppblåsta superhjälteaura som många alpinister försöker omge sig med. Att klätt ra är inte så svårt och det är framförallt inte speciellt viktigt. Jag menar, c mon, det finns krig och svält där ute, och vi åker skidor ner för berg. Man måste behålla någon sorts perspektiv till vad man håller på med. Det egentliga skälet till varför är att vi helt enkelt är snubbar som skulle kunna vakna upp en morgon, tänka hmm, var för inte åka bil till Tibet och åka skidor ner för Mt. Everest?, och utan att hitta några bra skäl bara dra iväg. Naturligtvis skulle vi lika gärna kunna vakna upp med tanken ey, varför inte segla jorden runt? eller du, varför inte paddla kajak till Madagaskar? och om ingen övertygar oss om att det finns bra skäl emot så gör vi just det. Vinson När du läser det här är vi med största san nolikhet på Antarktis för att försöka avsluta vårt Se7en Summits projekt. Vi hoppas att det vi upplever är ett berg som för en gång skull lämpar sig bra för skidåkning. Vi hop pas se pingviner, midnattssol på sydklotet, orörda vita vidder och vi hoppas kunna lägga svängar ner för oskidade berg. Kolla på om det för en gångs skull blir som vi tror. Och ha en skön vinter. Resor är möten. Pakistanier är det trevligaste folk jag någonsin mött säger Olof. 12 Text och bild: Olof Sundström

13

14 Tredje gången gillt på Hårstadnebba Vi styckar upp mandelmassan i lagom stora bitar, sorterar bort överflödigt ur packningen och sover ett par timmar innan vi beger oss mot vårt mål som är Hårstadnebba. Hårstadnebba är ett 1550 meter högt fjäll beläget i Litledal (aka Trattdalen) vid den norska bruksorten Sunndalsöra. Det har snart gått 50 år sedan fjället fick sin första klätterled. Sin första vinterbestigning fick fjället i början av 90-talet, och har därefter inte repeterats. Första gången jag hörde talas om Litledal var genom en artikel i Bergsport för drygt tio år sedan. I lyriska ordalag, om än inte utan ironi, berättade reportaget om lösa Patrik fastnar i djupsnön på Hårstadnebba, Bild: Fredrik Eliasson. och gräsbeklädda storväggar. Då min klätterkarriär vid denna tid toppades med en bestigning av Spinning Wheel, en 5+ på Stora berget i Stugun, gav dessa beskrivningar inte några större associationer. För ja, det är nog svårt att förstå vad gräsklättring handlar om, när man inte har någon relation till disciplinen. Detta till trots lade jag dalen på minnet, och vid ett besök i Innerdalen året därpå, passade jag på att ta en sväng förbi för att ta mig en titt. Där fanns de största och mäktigaste väggar jag någonsin sett, mörka och ogästvänliga. När jag tittar tillbaka i det prydliga fotoalbumet från denna semester, märker jag att åtminstone ett par sidor täcks av bilder på Hårstadnebba, ur olika vinklar och perspektiv. Var det här drömmarna och så småningom ambitionerna började ta form? Ett par år flyter förbi. Jag kom bland annat att ägna mycket tid vid klipporna med Micke Hellberg, mannen som gav Trattdalen sitt namn (den heter egentligen Litledal) och som gjorde dalen välkänd (?) för det svenska folket genom sin artikel i Bergsport. Det blir en del besök vid den tidens allra coolaste klippor, Hell, Gubben i berget, Svanvik, Örnberget alltid sportklippor, borrbultar och korta anmarscher. Vid något tillfälle frågar Micke mig om jag har lust att hänga med på ett nytursförsök på en av väggarna i Litledal, alldeles bredvid Hårstadnebba. Möjligen är denna uppgift mig övermogen, men jag hänger förstås på. Det är väl så man gör. Ser kanske sin chans att bli bättre. Det blir en blöt sommar i Trattdalen. Vin i tetraförpackning har just gjort sitt inträde på marknaden, och regnet strilar ner så gott som dagligen. Vi spanar in väggarna några dagar innan vi känner oss mogna. Efter en strävsam anmarsch står vi vid insteget till vårt projekt. Den 700 meter höga väggen är brant, mörk, blöt, ser lös ut och är mycket riktigt bemängd av allehanda växtlighet. I denna stund drar ett nytt regnväder in. Vi hinner knappt bli blöta innan vi väljer att vända tillbaka ner till bilen. Jag tror att vi båda känner mer lättnad än besvikelse. Vi slapp försöka... Första försöket på Hårstadnebba blir i februari När jag och Patrik Jacobsson rullar in i dalen detta år är det tio grader kallt, solsken och vindstilla. Det mesta verkar perfekt. När vi börjar klättringen nästa dag stöter vi på ett problem. Vid tidigare vinterbesök i Litledal har jag blivit varse gräsets och mossans betydelse. Det är i de frusna tuvorna man hugger in yxorna och sparkar in stegjärnen. Som det nu ser ut når nysnön upp till bröstkorgen, vilket gör att man bör vara en god snöskottare likväl som duglig klättrare. Vad som är än värre, är att under den djupa snön är gräset inte fruset. Det gör att vi praktiskt taget inte har något att klättra på isyxorna glider obarmhärtigt rakt igenom grästuvorna. Det känns som ett ganska förnuftigt val att vända, vilket vi också gör. Lite bittert känns det ändå. Vi hittar vår tröst i Togbekken och i Sunndals krogliv. Andra försöket blir året därpå. Replaget består av Patrik, Magnus Ericsson och mig själv. Det är tio plusgrader och i det närmaste sommarförhållanden på Hårstadnebba, februari till trots. Gräset är förstås inte fruset, men vad kan det göra om man i det närmaste kan klättra barhänt? Vi siktar in oss på en bestigning i somrig stil. Vi campar i ett grustag nära insteget och känner oss, om inte segervissa, så vid mycket gott mod. Men så händer något under natten. Nordvästanvinden drar in, och med den en halvmeter blötsnö. Samma förhållanden som året innan... Vi drar till Oppdal och klättrar is istället. 14

15 Kasper leker polack på Hårstadnebba. Bild: Fredrik Eliasson. Vid tredje försöket på Hårstadnebba har det hunnit bli februari Replaget består denna gång, förutom mig själv och Patrik av Kasper Kotake. En viss press på oss själva börjar vi känna, åtminstone Patrik och jag. För oss blir ju detta tredje gången gillt. När vi på ditvägen passerar Litledal kan vi konstatera att förhållandena är optimala, med gammal hård snö och några grader kallt. Vi kör vidare bilen och härbärgerar hemma hos den luttrade trattdalsklättraren Eirik. Här hinner vi med lite taktiksnack samtidigt som vi styckar upp mandelmassan i lagom stora portionsbitar och sorterar bort de sista sakerna ur packningen. Den som tar bort mest prylar vinner. Och alla vill vinna... Vid fyratiden på morgonen sitter vi återigen i bilen och pressar i oss resterna av gårdagskvällens middagslax. Man kan förnimma en upphetsad men ändå påtagligt dämpad stämning i bilen. Bandspelaren får störst utrymme. Frank Black varvas med Pixies. Utanför bilen har det börjat snöa. Ganska rejält med blötsnö. Sludd kallar man det i Norge. Och så kuling förstås. Vi kan förstås alla se det, men vi snackar inte så mycket om det. Dåligt väder känns som ett känsligt ämne av någon anledning. Det börjar ljusna så smått när vi scramblar upp genom skogbranterna. Redan två decimeter blötsnö... I sådana här förhållanden kan det bli ett visst mått av lidande, är en av mina första tankar. För Kasper är det ändå ganska okomplicerat. Han gillar lidande som få. Det har han sagt flera gånger, och jag tror honom faktiskt. Min egen taktik är att härda mig så gott det går i förväg, i den mån det nu är möjligt på hemmaplan i de närkiska Kilsbergen. Hur Patrik tänker har jag ingen tydlig uppfattning om, men han brukar klättra på i samma godmodiga stil, oavsett om han sportklättrar i Spanien eller gräsklättrar i ett kylslaget Norge. Det naturliga en dag som denna hade kanske ändå varit att sitta kvar i bilen och sura. Vår gemensamma taktik för att bemästra kuling och snöande blir istället ett litet rollspel. Vi låtsas att vi är polacker. Vi tänker oss att det förmodligen bara är polacker som får för sig att klättra i dylika förhållanden. Vi kommer snabbt på tre polska alter ego: Jerzy (Kucuzka), Woitek (Kurtyka) och Lech (Walesa, ja, vi vet att han inte är alpinist, men trots allt en gedigen polack...). Hur fånigt det än låter vill jag ändå på allvar hävda att det hjälpte. Tanken var från början att försöka klättra leden på två dagar med en bivack. För säkerhets skull har vi med oss lite extramat (mandelmassa) för en tredje dag. Det känns 15

16 nu nästan som det kan ta ännu längre tid i snövädret. Så gott som hela första dagen består av lätt skogsklättring, och vi solar det mesta. Mot slutet av dagen når vi fram till det parti där den svårare klättringen börjar. Härfrån återstår cirka 800 meter klättring, med så gott som eskalerande svårighet ju högre man kommer. Ett par replängder hinner vi med innan det börjar mörkna. Vi sparkar oss ner i snön på en sluttande hylla tills vi får en hyfsad yta för tältet. Någon gång halvvägs genom natten vaknar jag och märker att det inte är möjligt att röra benen längre. Kasper är också vaken och har konstaterat detsamma. Vi inser snart att det är spindriften som packat in tältet i anseliga ängder blötsnö. En tältbåge har dessutom knäckts. Kasper, som tidigare under kvällen hade ansvaret att rulla ut sovsäckarna medan jag och Patrik smälte snö och lagade mat, får straffet att gå ut i spindriften och skotta fram tältet. Nästa morgon är vädret om möjligt ännu sämre. Monumental spindrift. Hela gårdagen kände jag mig rätt negativ till hela projektet, och behöver därför bli lite positivare. Jag ber att få ta första repan för att få en ordentlig start på dagen. Det brukar ofta hjälpa. Med lite tur ökar det självkänslan. Även om man knappast ser var man ska klättra för allt snöande, känner jag mig trots allt snart fylld av positiva känslor. Nu är det bara uppåt som gäller. Det blir en minnesvärd dag. På någon replängd är spindriften och smålavinerna så påtagliga, samtidigt som säkringarna är mindre påtagliga, att jag nästan lyckas bli förtvivlad bortom ära och redlighet. Patrik visar sen vilken klättrare av rang han är när han, i förhållanden som påminner som baksuget från en lastbil på en snömoddig motorväg, leder 15 stenhårda metrar på mindre än en timme. När jag följer känns det som de svåraste moves jag gjort i fjällen någonsin. Detta rekord står sig fram till Kaspers överhängande hörn några repor senare. Förmodligen 5+ på sommaren, men M14 på vintern med ryggsäck. Kasper är så exalterad och utmattad när han kommer upp till standplatsen, att han får för sig att han tappat en av sina isyxor. Efter en del letande på diverse hyllor nedanför, dyker den till slut upp alldeles bredvid honom. Sedan blir det raskt mörkt, utan att vi hunnit upp till den stora hylla vi hade tänkt komma till under dagen. Vi hittar till slut ändå en hyfsad plats att slå upp tältet på. I djupfrysta vantar, isbepansrade byxor, jackor, o s v kläder som brukar kallas funktionskläder men som ändå inte fungerar något vidare, försöker vi slappna av och göra det bekvämt för oss på denna hylla. Samtidigt händer något med vädret. Snöandet upphör, vinden avtar och efter en stund har till och med spindriften ebbat ut. I takt med att det klarnar upp, samtidigt som det mörknar, stiger ljuset upp från Sunndalsöra, tusen meter under oss. För första gången på turen är jag tillräckligt avslappnad för att ge mig tid till att tänka på att det är ett väldigt speciellt ställe vi är på trots allt. Jag antar att man kan ana våra pannlampor nere från civilisationen i byn, men här uppe är vi helt ointagliga. Det blir en kall och snöfri natt, vilket är väl med tanke på vårt sargade och numer helslappa tält. Nästa morgon är stjärnklar, vindstilla och kall. Jag går ut och startar köket för ett kok frukostnudlar. Efter några sekunder slocknar köket, och verkar livlöst när jag försöker tända det igen. Slut på bränsle. Vi delar på den halvliter vatten vi har. Det fryser till is annars. Den bit med mandelmassa som finns kvar bestämmer vi oss att snåla på ett tag till. Detta ger oss trots allt lite ändrade fysiska förutsättningar. Med elva rätt svåra replängder kvar beslutar vi att ta ett enklare utsteg än vi planerat. En natt till utan mat och vatten vore ju inte särskilt lyckat. Efter ett par replängder har vi möjlighet att ansluta oss till orginalleden, som snarare rundar toppen än attackerar den. Dagen domineras av en snöränna med våldsamt djup snö. Vi klättrar löpande och lyckligtvis ligger snötäcket kvar som det ska. Så är vi till slut uppe. Det är en skön känsla. August Strindberg verkar veta hur det känns: Jag andas ut för första gången på länge, sedan jag lämnat den dunkla trattdalen nere i djupet. Solen upplyser nejden och dess oändliga horisonter, och alpernas vita kammar sammangå med molnen. Det är vackert som i himmelen! Månne jorden inrymmer både himmelen och helvetet, så att det icke finnes några andra ställen för straff och belöning? Kanske! (August Strindberg, Inferno). Text: Fredrik Eliasson Litled äventyret v Litledalen, några mil norr om Romsdalen, är en av Norges bäst bevarade alpina hemligheter. 16

17 dalen väntar De två tydliga pelarna i mitten av bilden är Hårstadnebba (vä) och Langrabbpiggen (hö). På väggen till vänster om Hårstadnebba går En man kort. Bild: Aslak Aastorp. En trång dal med 1500 meter höga pelare, bigwalls, långa isar och jättelika trattar däremellan. Lägg till att anmarschen på dom flesta turerna är cirka en halvtimme och du har den perfekta träningsplatsen för lata alpinister! I hela dalen finns mindre än tio leder och faktum är att inte mer än ett 40-tal klättrare har toppat ut på någon av de långa turerna. Av dessa har dock ett tiotal insett vilken undangömd juvel Litledalen är och återkommit upprepade gånger. Äventyrspotentialen är stor eftersom det finns ganska lite information om dalen. En handfull sidor finns att läsa i föraren Klatring i Sunndal, utgiven av den lokala klätterklubben Nordvesten Klyvarlag (fritt översatt: Shitty Weather Scrambling Team). I Bergsport nr 88 från 1995 finns också en härlig artikel om Litledalen av Mikael Hellberg, titulerad Trattdalen: En gräsklättrares eldorado. Här följer en redovisning av några utvalda turer: Mest framstående av formationerna i dalen är den 1500 meter höga Hårstadnebbapelaren (5+) som klättrades första gången i sin helhet 1961 av R. Høybakk och O. Innerdal. Denna led är Litledalens stora sommarklassiker. T. Hilde, Ø. Vadla och A. Aastorp lyckades med första vinterbestigning av pelaren 1991, efter flera misslyckade försök av andra klättrare. Hårstadnebbas västvägg fick sin första bestigning vintern 2003, då F. Eliasson, K. Kotake och E. Rosvoll med leden En man kort (6-/M4/A1) hittade en väg genom västväggen och hade turen att komma över kanten rakt på toppröset. Langrabbpiggen (6/A2) är nästa pelare inåt i dalen, även denna 1500 meter hög. J. Bruskeland, U. Hansen och S. Sløgedal var först upp Först på vintern var K. Kotake, E. Rosvoll och E. Aarflot Langrabbpiggen är egentligen en mycket lättare och snällare led än Hårstadnebba förutom den branta 200 meter långa introväggen. Alternativ för att undvika den svåra starten är att börja på Hårstadnebba och 17

18 traversera över i höjd med de största skogspartierna eller klättra isen (200 m, ) i vänsterkant på pelaren. Den mest iögonfallande delen av Langrabbpiggen är annars den meter höga obestigna nordväggen. Retur för denna del av dalens godbitar går ner via Haremsdalen på baksidan mot Sunndalen. Var försiktig ner mot Haremsdalen på vintern eftersom vissa partier kan vara mycket lavinfarliga. Längre in i Litledalen vid Dalavattnet ligger den meter höga Tågveggen. Här går leden Skapelsen (7+) som svenskarna A. Lundahl och E. Selin klättrade Den ansågs av förstabestigarna, när den gjordes, vara Norges svåraste bigwalltur (ett tiotal 7:a replängder). Norrmännen hade svårt att tåla detta och det blev en hel del debatt i norska klättermedier. Det dröjde dock 15 år innan ett par olika replag försökte repetera leden. Ingen lyckades antagligen hitta helt rätt linje, men jag tror att jag lyckades hitta Anders Lundahls gamla Ecco-sko vid insteget. T. Hilde och A. Aastorp gjorde under tolv dagar 1995 första vinterbestigning av Tågveggen med leden Mitt hjertes trell (A3, 700 m). Enligt bestigarna är det en överraskande jämn och fin vintertur. Bredvid Tågveggen fryser den mäktiga Tågbekken under gynnsamma vintrar till en 650 m lång istur (60 90 ). A. Fredborg, Ø. Vadla och A. Aastorp gjorde den första bestigningen Nästa replag uppför Tågbekken var Petzl-teamet, som klättrade isen på bara fyra timmar Detta är förmodligen det enda tillfälle då utomnordiska superstars har gästat Litledalen. Denna bestigning kan ses på filmen Ice-up. Här måste en varning utfärdas när det gäller Tågbekkens iskvalitet. Det är enorma mängder vatten som ska frysa till i en dal nära havet där vintervädret är mycket ombytligt. Det är inte ovanligt att det plötsligt blir plusgrader i februari och den varma föhnvinden, som av lokalbefolkningen kallas Litledalingen, drar igång. Konsekvenserna kan du nog tänka dig själv. Retur för Tågveggen och Tågbekken går i den tydliga Slaktarrennan strax bortanför Tågbekken. Denna kan vara lavinfarlig på vintern och då är det bästa alternativet firning på leden. Förutom de ovan beskrivna turerna finns ett flertal isturer av olika längd och svårighetsgrad, samt enorma mängder med lätt till medelsvår alpin terräng. Jag måste också nämna den helt sjuka bigwallen som av de mest inbitna Litledalsklättrarna kalllas Sickface. Sickface, som är cirka 600 meter hög, börjar med 300 meter terräng och avslutas med 300 meter överhäng. Väggen är helt klart klätterbar och några ton av rensningsarbetet är redan gjort. Det hänger dessutom en del fasta rep upp till highpoint, men det behövs kanske besök från de forna öststaterna innan någon klättrar ända upp. Känner du att det är svårt att sitta still? Du kanske redan har hämtat hammare, bladbult och hexor? Då föreslår jag att du gör ditt första besök på vintern eftersom dalens klippkvalité ämnar sig allra bäst för vinterbestigningar. Ta med ett ordentligt fjällrack inklusive bladbultar, hexor och gärna någon warthog eller isskruv att sätta i frusen mossa. Litledalen ligger vid byn Sunndalsøra i Møre och Romsdals fylke i mittnorge. Från i princip hela Sverige tar det ungefär lika lång tid att åka till Litledalen som till Romsdalen. Tänk som vanligt på att inte parkera bilen där någon markägare kan bli förargad och var observant på att det finns en del känsligt djurliv i dalen (läs fåglar). God tur! Text: Kasper Kotake Kasper jumerar på En man kort. Hårstadnebbapelaren i bakgrunden. Bild: Fredrik Eliasson. 18

19 Romsdalen Mellan den 25 februari till den 5 mars tidigare i år anordnade SKF en alpinträff i Romsdalen i Norge. Klättrare från hela landet samlades för att njuta av de fina omgivningarna och inte minst klättra! Dock var det bara en kvinnlig deltagare. Lördag Äntligen på väg Micke Sundberg och Jimmy Halvarson kommer och hämtar mig lagom sent i den stora lånade vita folkabussen som Micke lovordar nästan omgående. Tysk kvalitet... Färden går söderut via Härjedalen. Väl i Funäsdalen ska både Micke och Jimmy handla mat i den lokala matbutiken. En dålig idé visar det sig då hela samlade Stockholm har sportlov och måste handla chips till sina bortskämda ungar. Butiken är proppfull och de köar i säkert en timme! Rutinerat har jag handlat min mat hemma i Östersund långt borta från stressade sportlovsfirare. Efter lite mer köande för att tanka närmar vi oss gränsen och Röros. En bit in i landet börjar det snöa rejält och fortsätter ända tills vi kommer fram till campingen vi ska bo på. Vi möts av ägaren Edmund, en hurtig norsk som visar oss runt. Packar in allt i hyttan och går och lägger mig. Snön faller lätt hela natten... Söndag Mjukstart Vaknar i stugan och tittar ut. Molnen ligger som ett lock över dalen, inte en topp i sikte. Patrik Franson har nu också anslutit och han och Jimmy har stora planer inför dagen. Det snackas om rännor och nyturer. Jag och Micke tog det lugnt och åkte in till Åndalsnes för att hälsa på hos Odd-Roar Wik. Ingen alpinstart med andra ord. Efter lite kaffe och klätterskryt åker vi upp i Romsdalen för att klättra nå n fin is nere vid älven. Jag får äran att leda upp den branta isen. Efter lite tricks toppar jag nervöst ut den branta leden och kan fira ner. En bra start på veckan. Vi toppar även lite på ett par rena mixturer innan vi pulsar tillbaks i den halvmeterdjupa snön. Väl i stugan har fler klättare från hela landet kommit fram. Ett gäng från Götet och ett annat från Uppsala. Under kvällen träffas alla och vi får en fin datorpresentation om alpinism och is i synnerhet av Jimmy under kvällen. 19

20 Måndag Teori & praktik Isklätterseminarium står det på det inofficiella schemat. Hela truppen samlas med Patrik och Jimmy i spetsen. Under dagen varvas teori med praktik nere vid älven i Romsdalen. Otroligt vackra omgivningar med fina vattenslipade klippformationer. Snön faller hela dagen, vilket gör både anmarsch och avmarsch jobbig. På eftermiddagen anländer även Mattias Lindvert och Josef Nyström, bördiga från Jämtland. Höghöjdslegenden tillika dansk, numera göteborgare, Rafael Jensen har även han hittat hit. Kvällen tillbringas med lite teoretisk olycksscenario i Rafaels regi. Tisdag Puder & lavinkurs Snön ligger djup och solen lyser! Äntligen får vi se lite fjäll! Pudersuget gör sig påmint hos alla inbitna skidåkare så Micke och Patrik som inte ska vara med på lavinkursen drar iväg mot Kirketaket med toppen i sikte. Vi andra kör i väg mot avtalad plats nedanför fjället Skarven för att möta guiden Roger Vigdal. Alpinträffens enda kvinnliga deltagare, Jenny Borglin, boendes i Åndalsnes men kommer från Halmstad ansluter även hon. Vi får en underbar dag med solsken och pudersnö så långt ögat kan nå. Roger visar sig vara en mycket kompetent man som instruerar i lavinsök, snöförhållanden, provgrävningar av snö och vägval på fjället. Dagen avslutas med en efterlängtad topptur av Skarven och inte minst åket ner! Snön är sanslöst bra. Nästan som i Iran! skriker jag precis innan jag ramlar. Jag är något ovan, har inte åkt skidor på flera år... Tillbaks i stugan möter vi Micke och Patrik, lyriska över sitt åk ner för Kirketaket. Onsdag Topptur & bildvisning Alpinism och skidåkning hör ihop, hör jag någon säga. Så under rådande förhållanden kan vi inte motstå frestelsen att göra ännu en topptur på ski som norsken säger. Jag, Josef, Mattias, Jimmy, Martin Johansson och Jonas Fredrixon drar iväg för att göra en kombinerad skid- och klättertur. Lite för hård vind hindrar oss tyvärr att genomföra vår planerade klättring men vi ställer siktet på Blånebba istället och får en riktigt fin tur. På väg upp på toppen följer vi en rygg med Romsdalen långt där nere under våra skidor. Trollveggen ligger respektfullt mitt emot oss. Åket ner blir som föregående dagen, det vill säga underbart... På kvällen anländer en av världens bästa klättrare, ingen mindre än Robert Caspersen. Med sig har han ett fullmatat diamagasin med bilder från Trangoexpeditionen. Det blir en helkväll med hisnande bilder och ännu mera hisnande historier från deras över trettio (!) dagar långa väg mot toppen av Trango Pulpit. Vet inte om det avskräckte eller inspirerade? Men imponerande var det! Torsdag Vila, skidor & is Redan under onsdagen började jag känna mig sjuk så jag bestämmer att vila under torsdagen. De andra deltagarna åker lite skidor och klättrar lite is. Jimmy, Patrik, och Nyanlände Erik Massih ger sig på en nytur på nå n brant foss men måste avbryta på grund av Om Norge Mycket fjäll! Norsken är Hård, hård som granit! Annat ord för norska kronan, myntat(!) av Henrik Lindgren: Fjälldollar! Norge är dyrt! Norge har bättre bröd än Sverige! 20

21 I Romsdalen varvas klättring med underbar skidåkning. Vila får man göra hemma. skada. Jimmy har fått en stor isbit i axeln och måste uppsöka sjukhus i Molde, ledsagad av Micke. Jimmy vill ha smärtstillande men doktorn ser förbryllad ut och undrar om inte det är två knarkande svenskar som vill ha lite roliga droger. Allt enligt Micke... Men Jimmys axel är hel, men inte att klättra med. Fredag Ännu mer is & bilder Jag känner mig inte bättre, inte sämre så jag hakar på Rafael, Mattias och Josef för att klättra en lätt foss bakom Hotell Aak. Det visar sig att anmarschen är lång och jobbig. Men Oscar von Krusenstierna och Björn Eriksen som klättrat dagen innan lämnat fina spår åt oss att följa. Tack grabbar! Jag klättrar med Rafael åt höger och Mattias och Josef åt vänster. Känner mig i dålig form så Rafael får börja. Efter två repor med moderat brant is känner jag mig mogen att leda och börja hacka mig uppför. Nå n garvad alpinist är man ju inte men det går ganska bra. Klättringen går över ett ganska brant parti och ska skruva in en skruv så känner jag genast att den inte kommer att sitta vid ett eventuellt fall. Bara luft som man säger. Fortsätter nervöst uppåt och kommer till ett flackare parti. Hugger i yxorna och märker att det sprutar vatten ur båda placeringarna! Traverserar långsamt och fokuserat ut till närmaste björk och lägger snabbt en slinga runt stammen. Känns redan bättre. Gör en standplats och ropar till Rafael att han kan komma upp. Vi fikar i solen och njuter av utsikten. Nere i hyttan möter vi en lycklig Erik som tillsammans med Patrik lyckats klättra turen de fick avbryta dagen innan. Jimmy ser lite avundsjuk ut och håller sig för axeln. En eventuell nytur men inte säkert, ska kollas upp. Under kvällen visar Erik bilder från hela världen, från boulder till storvägg med fina bilder från hans nytur på Grönland. Veckan lider mot sitt slut och vi börjar smått plocka ihop i hyttan. Lördag Hem igen En vecka har gått och de flesta ska åka hem, några stannar. Östersundsgänget åker i konvoj mot Trondheim och vi hinner med en fika i Sunndalsöra. Alla är mer än nöjda och pratar redan om nya resor och kanske en återträff nästa år... Eller en ren Jenteträff!? Text och bild: Kaj Söderin Reds anm: Visst blir det en jenteträff! Se sidan 8. 21

22 Lærdal ETT Paradis i is Text: David Hassler Kanadensaren Guy Lacelle har gjort en topplista över isklättring i världen (tidningen Gripped februari 2005). På listan finns Thorfossen, Tre Systrar, Seltun och Kjørlifossen. Vad är det som är så speciellt med Lærdal? Ines Papert skriver om sina turer i Lærdal 2005 med Harald Berger i självbiografin Im Eis som kom ut i september. De mötte Will Gadd och Andreas Spak vid Thorfossen och gjorde istället en nytur intill. Nästa dag upplevde de den suggestivt formade isen på Thorfossens sista replängd i solnedgången. Dalen har också attraherat franska stjärnor som François Damilano. För den som lever i alperna är Lærdal vildmark, storslagen som Chamonix fast utan människor och liftar. Upptäckarglädjen lever körde Tomas Carlström tillsammans med Bjørn Basberg och Håkan Gammelsäter över fjället från Hemsedal mot Sognefjorden. Amerikanerna Rob Taylor och Henry Barber skulle göra Vettisfossen! De hade klättrat en del is i Hemsedal, och slogs av hur mycket mer det fanns längs vägen. Det blev fler turer, fler besökare. Går du in för det kan du säkert klättra nya turer varje gång, säger Erik Enitch som flyttade till Hemsedal Erik fick chansen att klättra med David Breashears (IMAX-filmen om Everest 1996). Vi tog den som såg finast ut, Tre Systrar. Rätt upp. Efterhand blir det flackare. Repet var 45 meter. Då blir första stand hängande? Ja, jo. Men framförallt hade vi problem på returen. Vi såg inte ner i mörkret. Vi firade förbi ett överhäng och blev tvungna att pendla in till isen för att skruva oss fast. Vi firade sista biten från en isskruv. Tre Systrar är tunn även en bra vinter. De senaste säsongerna har varit bra. Lærdal ligger visserligen 20 mil från kusten, men närheten till Sognefjorden med varma västvindar kan förstöra säsongen. Oftast är det barmark. Lavinfaran är liten, speciellt där fjället flackar av när isen slutar. Se upp med leder som Råken där snö från fjället leds ner i en tratt. Nordväggar är torrare. Is som håller efter nattens kyla kan kollapsa när solen faller på. De första isarna har bildats i januari, men är stabilare mot slutet av februari. I slutet av mars är säsongen över vid fjorden, men med bil tar man sig snabbt upp på fjället där det är kallare. 22 Vid älvens mynning, Laerdalsøyri. Lærdal Tur Kart 2529 skala 1: gör det lättare att hitta nya och gamla turer. Torra extrahandskar gör turerna muntrare. Utan pannlampa, repsnöre, kniv och krok för isankare (abalakov) tar det tid att komma ner. Då ringer man kamraterna innan de ringer fjällräddningen. Följ E16 hela vägen till Lærdal från Oslo (fem timmar) via Fagernes, eller ta väg 52 över Hemsedal, lite snabbare. Många vägtullar, många hastighetskameror. Lærdal Ferie- og Fritidspark är en bra plats att bo på. Telefon En tunnel leder till Årdalstangen. Här finns isfall mitt i samhället. Längre upp i Utladalen mot Hurrungane ligger Vettisfossen. Söderut från Lærdal leder en lång tunnel till Gudvangen och vidare mot Voss och Eidfjord. Många fransmän upptäckte Lærdal efter en artikel i Vertical i januari Den bygger på föraren i nummer 27 av Norklat 1986 av Tomas Carlström och Erik Enitch. Tomas Carlström skriver om förstabestigningen av Kjørlifossen under en isträff med Norsk Tindeklub i årsboken Norsk Fjellsport nämner Jo Wang och Geir Arne Bore Thorfossen, Kjørlifossen och Tre Systrar i artikeln Isklatring i Norge.