Teknik för vallskörd i ekologiskt lantbruk

Transkript

1 Teknik för vallskörd i ekologiskt lantbruk Jordbruksinformation

2 Teknik för vallskörd i ekologiskt lantbruk Tekniken är viktigare i ekologisk vallodling än i konventionell När man diskuterar vallskördeteknik bör diskussionen till stor del handla om hög foderkvalitet och låga förluster. Det är viktigt för alla vallodlare eftersom tekniken är så avgörande för vallens och djurhållningens totala ekonomi, men allra viktigast är det för ekologiska mjölk- och köttproducenter. Speciellt viktigt för ekologiska producenter är det för att grovfoder är viktigaste fodret djuren ska ha fri tillgång på grovfoder det är svårare att kompensera för dåligt vallfoder med inköpt foder man bör hushålla med kväve, energi och andra resurser baljväxtrika vallar ställer större krav på skörd och konservering Ett högt innehåll av baljväxter i vallen gör att slåtter, bärgning, konservering och lagring kräver noggrannhet och anpassad teknik. Det är bättre att skörda baljväxter som ensilage än som hö. Ensilage ger oftast lägre förluster av protein, torrsubstans och energi. Förluster Vad går vi miste om? Spill på åkern, skämt ensilage, mögligt hö och pressvatten är de tydligaste bevisen på förluster. Andra förluster är vi inte lika medvetna om, eftersom ögat inte ser dem. Men andning, jäsning och urlakning ger också förluster och orsakar samtidigt försämrad kvalitet, både näringsmässigt och hygieniskt. Vädret kan vi inte påverka, men vi kan anpassa tekniken och använda den på rätt sätt. Ensilering De största fienderna till bra ensilage heter jord, gödsel och syre. I korthet ska därför allt arbete och all teknik inriktas på att hålla grönmassan ren, att stänga ute luften samt att bevara kolhydraterna till ensileringsprocessen. Förluster på fältet Förluster i silon eller balen andning upphör först vid ca 70 % ts, andning kolhydrater förbrukas om kolhydrater förbrukas om luft finns, höjd temperatur är ett säkert tecken urlakning vid regn, mest när strängen ensilering/ nödvändig process när fått torka ett tag jäsning kolhydrater blir mjölksyra (små förluster) mikrobiellt nedbrytning genom svamp mikrobiellt nedbrytning genom mögeloch bakterier svamp, jästsvamp och smörsyrabakterier m.fl. 2 mekaniskt spill vid vändning, sträng- urlakning om pressvatten i blöt grönning, lastning massa

3 Anläggning och skötsel av vallen Arbetet med kvaliteten börjar vid vallanläggningen. Jämna fält och en jämnt etablerad vall gynnar kvaliteten. Om insådd gjorts i skyddssäd bör säden tröskas med kort stubb och halmen bärgas. Vallarna bör som regel vältas på våren. Stallgödsel ska spridas och fördelas på ett sådant sätt att ingen gödsel kommer med i fodret. Undvik att köra på blöta vallar så att det uppstår hjulspår och slitskador. Slåtter och förtorkning Håll ordentlig stubbhöjd med slåtterkrossen, 8 10 cm. Då lyfts strängen upp från marken, vilket underlättar torkningen och minskar risken för jord, gödsel, fjolårsstubb och förna i fodret. Vallstubbens fodervärde är begränsat, så man förlorar inte i kvalitet genom att ta till bra stubbhöjd. De centimeter, som man lämnar i stubben, skördar man ju ändå i nästa skörd. Slåtterkrossen bör ha en arbetsbredd på 2,8 m eller minst så mycket att traktorn kan grensla strängen så att inte traktorhjulen trycker ner strängarna. Sett från denna synpunkt kan man ifrågasätta slåtterkrossar med bredspridning, även om den spridda strängen torkar fortare. Skörda alla vändtegarna först för att slippa problemen med nerkörda vändtegssträngar. Den avslagna vallgrödan lever och fortsätter att andas. Regn kan laka ur näring och gynna svamptillväxt. Användning av slåtterkross snabbar på förtorkningen och minskar riskerna. Men med tanke på spillet ska den vara inställd på lagom hård bearbetning, beroende på grödan. Valsar är skonsammare än crimper, men det betyder inte så mycket om strängarna lämnas orörda tills de plockas upp. Skillnaden spelar större roll om strängarna ska bearbetas. Gå av traktorn ibland och kontrollera slåtterkrossens arbete! Om klöverblad slås av, ställer man in maskinen för skonsammare behandling. Det sägs ibland att man ska slå på eftermiddagen, när sockerhalten är högst. Det skulle vara gynnsamt för både foderkvaliteten och ensileringsprocessen, men det är inte tillräckligt viktigt för att styra slåtterarbetet. Slåtterkrossen är en så dyr maskin att köra, att den måste utnyttjas mer än några timmar på eftermiddagen. Det extra sockret, som man vinner med eftermiddagsslåtter, kan ju dessutom förbrukas genom längre tid på slag. Viktigare är att slå vallen i rätt utvecklingsstadium. Ett spätt material har högre energiinnehåll och ensileras och packas lättare. Förtorka till pressvattengränsen i plan- eller tornsilo. Till rundbalar kan man sikta på % torrsubstanshalt, ca 30 % i plansilo och % i tornsilo. Vid ts-halter under 35 % ökar risken för smörsyrejäsning. Ökad förtorkning ger mer torrsubstans i lasset och i balen. Samtidigt förbättras villkoren för ensilering genom att sockerkoncentrationen ökar. Detta är särskilt viktigt i vallar med mycket baljväxter, som är svårare att ensilera än gräs. Förtorkningen minskar baljväxternas förmåga att buffra mot ph-sänkning. 3

4 Vändning och luftning av strängen Vi skördar ofta en sträng som har torrt material i ytan och blött närmast marken. Skillnader i torrsubstanshalt jämnas ut i lasset och i silon, om vi tar upp strängen med fälthack. Därför har det generella rådet varit att inte röra strängen och riskera inblandning av jord, gödsel m.m. När man nu diskuterar vändning och luftning och till och med spridning av strängarna är det av flera skäl: En snabbare förtorkning till rätt ts-halt ökar kapaciteten, underlättar planeringen, bevarar sockret och minskar risken för regn. Stora slåtterkrossar gör kraftiga strängar, vilka torkar långsammare. Vid balensilering blandas normalt inte torrare och fuktigare material. I de blöta skikten är risken för smörsyrajäsning större. Därför ökar intresset för spridning av strängar eller bearbetning med särskilda strängluftare och strängvändare, alternativt rotorsträngläggare. Vilket redskap man än använder, är det viktigt att köra med omdöme så att inte jord, förna och gödsel sprätts in i strängen. En hög stubb underlättar. Ensilering i plan- eller tornsilo Naturen bestämmer spelreglerna för ensilering. Det gäller att med alla medel skapa bra förhållanden för de gynnsamma mikroorganismerna och dåliga livsvillkor för de skadliga. Här är det viktigt med bra teknik och åtgärder, som syftar till att snabbt förbruka luften i silon och att snabbt hindra att frisk luft kommer till. Så länge syre finns fortsätter andningen och då förbrukas socker, som behövs för ensileringsprocessen och energiinnehållet i fodret. Den gamla ramsan hacka, packa, täck är en bra sammanfattning. Därmed gynnar man mjölksyrajäsning och motverkar mögelsvamp, jästsvamp och smörsyrabakterier. Exakthackning är bättre än s.k. kortsnittning därför att materialet bearbetas hårdare och mer växtsaft blir tillgänglig för mjölksyrabakterierna. Processen kommer igång fortare. Inblandningen av tillsatsmedel blir dessutom effektivare. Det hackade materialet packar sig bättre och snabbare. Den som kör med kortsnittsvagn får bäst resultat genom att skörda i tidigt stadium, använda tillsatsmedel, gärna med förhöjd dos, samt se till att ha kraftiga strängar. Snittningen blir nämligen bättre med mycket material i inmatningen. Om man ska välja ett system med hackvagn eller hack plus transportvagnar får diskuteras från fall till fall. Transportavstånden har den största betydelsen. En ökning av avståndet från 1 km till 3 km sänker hackvagnens kapacitet med ca en tredjedel och ökning från 1 km till 5 km sänker kapaciteten till ca hälften. Man ska dock inte enbart titta på kapacitet, mätt i ton ts per timme. Det är egentligen viktigare att se på kapaciteten i ton ts per dygn och då spelar organisationen och antal arbetstimmar en stor roll. I plansilon ska traktorn/lastmaskinen gå och packa hela tiden. Man bör inte köra in i silon med vagnen, eftersom detta ger sämre fördelning, ökad risk för jord i ensilaget och dessut- 4

5 om hindrar packningen. I stället för att köra in med vagnarna i plansilon är det bättre att man lägger av lassen utanför, på ett hårt underlag. Packningstraktorn får bära in, fördela och packa grönmassan. Packa tills traktorns däck blir fuktiga. Täck plansilon så fort som möjligt vid längre uppehåll och när inläggningen är avslutad. Vid en omsorgsfull täckning slipper man kassera foder på ytan. Använd vit plastfolie av hög kvalitet och belasta den med exempelvis sand, så att den sluter tätt mot ensilaget. Ensilage i balar En stor fördel med ensilage i balar jämfört med torn- och plansilo är att man lättare kan hålla isär olika foderkvaliteter. Detta är särskilt viktigt för den ekologiske odlaren, som ska ge sina nötkreatur ett foder med bra balans mellan energi, protein och fiber. Om man är noggrann och lyckas undvika yttre åverkan på balarna, kan förlusterna i ensilagebalar bli mindre än i plan- eller tornsilo. I balen konserveras fodret med en kombination av ensilering och lufttät lagring. Lufttätheten är mycket viktig eftersom balen har en stor yta i förhållande till sin volym. Ju mer man förtorkar, desto mindre mjölksyra bildas och desto viktigare är det att lagringen sker utan luft. Förtorkningen verkar positivt genom att det går mer torrsubstans i varje bal, kostnaderna per kg ts sänks och smörsyrajäsning motverkas (ts-halt över 35 %). Samtidigt ökar porvolymen. Därför är det ännu viktigare med ett tidigt skördat foder, tätt paket och lämpligt tillsatsmedel. Mycket hänger på att plastningen utförs väl. En viktig förutsättning är då att man pressar väl packade, fasta och välformade balar. Grödan får inte vara för grov. Välformade strängar underlättar formningen av balen. Packningen i balen beror delvis på hur fort materialet matas in. Speciellt om man har många fixkammarpressar får man mer i balen om man saktar ner mot slutet så att balen hinner sätta sig. Även hos en del fyrkantspressar kan packningsgraden påverkas av körhastigheten. Med snittning kan pressen packa balen ca % hårdare. Effekten blir störst i ett sent skördat, grovt material. Många presstillverkare har ökat antalet knivar till 23 och det är rimligt att anta att det bidrar till säkrare ensilering. Ju fortare man kan plasta efter pressningen och stänga ute luften, desto bättre är det. Vänta aldrig mer än två timmar. Med kombinerade maskiner, som både pressar och plastar i en körning, blir balens andning minimal. Den kombinerade maskinen eliminerar momentet där balen ligger på marken. Plastfilmen bör vara vit, kvalitetskontrollerad och p-märkt. P-märkningen utförs av SP, Sveriges provnings- och forskningsinstitut. Kontrollera att plastfilmens sträckning är lagom, d.v.s. att den har sträckts ut 70 % när den ligger på balen. 75 cm bredd på plasten är bättre än 50 cm, eftersom antalet skarvar därmed blir mindre. Filmbreddens inverkan på förlusterna har studerats i ett försök på Kungsängen, SLU i Uppsala. Relativa lagringsförluster i rundbalar vid olika antal lager och filmbredder (Försöksresultat, SLU, Uppsala) 6 lager, 50 cm rel. förluster lager, 50 cm 94 6 lager, 75 cm 85 8 lager, 75 cm 70 Sex lager plast används normalt, men tätheten och säkerheten ökar med åtta lager. Även om plastkostnaden ökar, bör man lägga åtta lager vid svårkonserverade grödor och vid helsädesensilage. En förstaskörd i balar mår bättre i sommarvärmen med åtta lager än med sex. Fyrkantsformen på balar kan vara sämre för inplastning, av flera skäl. Plastningen och plastfilmens sträckning blir inte lika jämn som på rundbalen. Görs balarna för långa, böjer de sig och det bildas utrymme för luft. Inplastarna är i allmänhet dåliga på att ge balen en jämn periferihastighet, men det finns vissa konstruktioner som är särskilt framtagna för fyr- 5

6 kantsbalar. Bäst lyckas det om man har ett kvadratiskt tvärsnitt på balen eller på två hoplagda balar. Kanterna ska vara välfyllda. Många lantbrukare kompenserar för bristerna genom att lägga på extra plast på fyrkantsbalarna, exempelvis åtta lager i stället för sex. Tillsatsmedel Man ska inte använda tillsatsmedel enbart för att kompensera för brister i sin teknik. Först och främst ska man använda bra teknik. Sedan använder man tillsatsmedel för att hjälpa de naturliga processerna åt rätt håll, särskilt vid besvärligt väder och svårensilerade grödor. Reglerna för ekologisk produktion tillåter inte salter som tillsatsmedel, vilka annars är lämpliga för balensilering. Begränsningen ökar vikten av bra teknik och skörd i tidigt stadium vid balensilering. Man är hänvisad till medel som organiska syror, bakteriebaserade medel och näringsberikande medel såsom betfor, melass och krossad spannmål. Hantering och lagring av balar När man lyfter upp en bal från marken för plastning ska man göra det så att balen inte släpar och drar med sig jord. Risken för detta är överhängande med balspjut, som traktorn då ska trycka in i balen. Plastade balar ska hanteras mycket varsamt, så att plastfilmen inte skadas. Även med en riktig balgrip kan man vara ovarsam och skada plasten genom att gripen tillåts glida mot plasten. Fjädrande framaxel och lastdämpare ökar risken för att lastaren gungar och river plasten, när balklämman släpper taget. Plastade balar bör transporteras snarast möjligt till lagret. Det är alltid bäst att plasta in balarna på lagringsplatsen, som bör vara hemma vid gården och inte i fältkanten. Inplastade balar bör hanteras så lite som möjligt. Balen klarar flyttning och hantering bäst om den är fast och välformad. Lagra balen stående, med lodrät axel. Håll regelbunden uppsyn så att du snabbt kan tejpa skadad plast. Hö och höberedning Generellt sett blir förlusterna större om man skördar vallen som hö än som ensilage, även med bästa teknik. Bättre teknik innebär slåtter med slåtterkross, varsam vändning och strängning samt skulltork. Baljväxtrika vallar är olämpliga att ta till hö, eftersom man lätt förlorar en stor del av de proteinrika bladen vid vändning, strängläggning, lastning och intransport. Antingen man tar gräsvallar eller klöverrika vallar till hö, är det nödvändigt att använda skulltorksmetoden fullt ut. Det innebär framför allt att torken inte endast används som en reserv vid dåligt väder. Höet ska tas in vid en vattenhalt på % och sluttorkas inne, vilket minskar risken för bladspill i hanteringen. Torken ska vara dimensionerad för gårdens inkörningskapacitet vid en inläggningsvattenhalt på ca 40 %. Fläkten bör ge minst m 3 /tim per ton färdigtorkat hö i första skörd, något högre i andra skörd. All vall ska inte slås på en gång. Man delar upp vallarealen, så att man har god koll på vädret och förtorkningen. Slåtterkross bör användas, gärna sådan med valsar. Ställ valstrycket för skonsam hantering och kolla i strängen bakom krossen att klöverbladen inte tappas. På en slåtterkross med s.k. crimper skonar man klöverbladen genom att sänka rotorns varvtal och öka avståndet till den ställbara huven. Höet ska vändas och strängas skonsamt. När det börjar bli torrare, sänker man varvtalet på vändaren. Strängläggning sker bäst på morgonen innan klöverbladen hunnit torka så mycket att de blivit spröda. Håll lågt varvtal på strängläggaren. 6

7 Använd fläkten rätt Höet ska fördelas jämnt på torken. Man bör vara uppmärksam på att även luften fördelas jämnt. Höets vattenhalt ska vara under 15 % för att inte mögelsvampen ska trivas och utvecklas. En förhöjd temperatur gynnar också mögelsvampen. Otorkat hö ska hållas svalt, annars får man energiförluster och risk för mögel. Torkfläkten startas så snart torken täckts med hö och sedan körs den dygnet runt tills några dagar efter att sista lasset kommit in. Sedan körs fläkten dagtid. Stäng inte av fläkten för lättare och kortare regnskurar så länge det finns otorkat hö på torken. Sluttorka höet i vackert väder. Kyl höet med fläkten vid första frostnatten. Under milda fuktiga vintrar, vilka varit vanligare på senare år, har höet tagit upp så mycket fukt att det givit många problem med mögel, damm och dåligt foder. Ett bra tips är att täcka höet med halm, som då fungerar som fuktbuffert. Många lantbrukare försöker lösa problemet genom att täta väggarna, vilket kan hjälpa delvis. Man måste i så fall se till att åtgärden inte försämrar luftfördelningen genom höet. Många torkkonstruktioner, särskilt de med ribbgolv, bygger på att en del luft passerar ut genom en otät laduvägg. En enkel bullerdämpare Bygger man en bullerdämpare är det lättare att köra fläkten utan att störa omgivningen och speciellt då nattetid. Den enkla bullerdämparen utgår från två viktiga fakta: 1. Ljudet når längst i fläktaxelns förlängning. 2. Ljudet studsar mot hårda ytor men dämpas av mjuka. Bygg bullerdämparen i form av en låda med öppning neråt. Då tvingar man bullret att ändra riktning två gånger innan det når ut. Kläd bullerdämparen invändigt med en mineralullsskiva, exempelvis fasadskiva, som absorberar mycket av ljudet. Skärmen ska vara bredare än fläktens intagsöppning och dras ner cm under intagsöppningen Bullerdämparen ska inte strypa luftflödet så att torkens kapacitet sänks. Därför ska intaget vara tillräckligt stort i förhållande till motorn. Följande värden på intagets area A kan ses som minimivärden: Motoreffekt Area A 5,5 kw 1,5 2,0 m 2 7,5 kw 2,0 2,5 m 2 11 kw 2,5 3,0 m 2 Det är vanligt att hö får för lite luft och att ensilage får för mycket 7

8 Text och illustrationer: Lars Neuman, Länsstyrelsen i Västra Götaland Foto: Söderberg & Haak Jordbruksverket Jönköping Tfn (vx) E-post: jordbruksverket@sjv.se Internet: Trycksaken har bekostats gemensamt av Sverige och EU ISSN JO02:3