Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning

Transkript

1 1 (48) Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning Österlenåar KARO 88/89 Skåne län Delrapport inom Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt Arbetsmaterial April 2014 Blåherremölla från 1700-talet ligger vid Julebodaån, Maglehem. Foto Jakob Marktorp.

2 2 (48)

3 3 (48) Kartbilagor Kartbilaga 1 Översiktskarta Kartbilaga 2 Ekologisk status Kartbilaga 3 Kemisk status Kartbilaga 4 Värdefulla vatten och särskilt värdefulla vatten Kartbilaga 5 Riksintressen kulturmiljö & BBR Kartbilaga 6 Kulturmiljöprogram & fornlämningar Kartbilaga 7 Naturreservat & Natura 2000 Kartbilaga 8 Vattenanknutna kulturmiljöer mm Kartbilaga 9 Dikningsföretag & Historiska våtmarker Kartbilaga 10 Riksintressen

4 4 (48) 1 INLEDNING Avrinningsområdet Kulturlandskapet Kulturlandskapsregioner Skånska landsbygdprogrammet Vattnets kulturhistoriska betydelse Vattenförvaltningen och åtgärdsprogram Ekologisk status Kemisk status KUNSKAPSLÄGET KULTURMILJÖ M.M Internationella och nationella intressen Natur- och kulturvattendrag Nationellt särskilt värdefulla eller värdefulla vattendrag Riksintressen naturvården Naturreservat Natura Riksintressen kulturmiljövården Kulturmiljöprogram och inventeringar Kulturmiljöprogram Kulturmiljöstråk Mejerier Broar Bebyggelseregistret (BBR) Fornminnesregistret (FMIS) Svenskt dammregister Ängsbevattning Vattenkvarnar Dikningsföretag och historiska våtmarker Ansvarsmiljöer Sällsynta/unika limniska miljöer KUNSKAPSUPPBYGGNAD VATTENFÖRVALTNING KULTURMILJÖ Tematisk Geografisk KUNSKAPSUPPBYGGNAD KULTURMILJÖ REFERENSER Bilaga 1 Korta beskrivningar av kunskaps/planeringsunderlag... 42

5 5 (48) Viktig information till läsaren Denna rapport har tagits fram inom delprojekt 2 för Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt, och i enlighet med den metod som presenteras i Förstudie. Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt (Dedering 2011, Länsstyrelsen Kalmar län). Syftet med översikterna är att redovisa kunskapsläget per huvudavrinningsområde/kustområde samt föreslå prioritering av fortsatt kunskapsbyggnad för kulturmiljön, dels i förhållande till vattenförvaltningens åtgärder, dels för kulturmiljövårdens egna behov. För mer information hänvisas till förstudien. Observera att det för flera avrinningsområden kan finnas kunskapsunderlag som är gammalt och/eller behäftat med brister. Informationen kan därför vara inaktuell. Rapporten är ett arbetsmaterial och har tagits fram av antikvarie Jakob Marktorp vid Länsstyrelsen i Kronobergs län, i samarbete med Länsstyrelsen Skåne. 1 INLEDNING Denna sammanställning har gjorts av Jakob Marktorp, antikvarie vid Länsstyrelsen i Kronobergs län. Synpunkter på rapporten har lämnats av Thomas Romberg, länsantikvarie vid Länsstyrelsen Skåne och Lars Collvin, limnolog vid Länsstyrelsen Skåne. Egna kommentarer i texten nedan är författarens egna kommentarer och tillägg. Syftet med denna kunskapsöversikt är att läsaren utifrån befintligt kunskapsmaterial ska få en inblick i de kulturmiljöer som ligger i anslutning till vatten. Syftet är alltså inte att göra en heltäckande utredning eller diskussion kring de kulturmiljöer som finns. Under Kunskapsuppbyggnad utreds var och i vilka ämnesområden kunskapsuppbyggnad är nödvändig för att kulturmiljö i framtiden ska kunna föra en diskussion kring vattenvårdsåtgärder. Metoden innebär att författaren behandlar förutbestämt material och försöker lyfta de källor som behandlar kulturhistoriskt intressanta anläggningar och händelser vid vatten. Detta är kulturmiljöer som skulle kunna vara aktuella för vattenvårdsåtgärder. Exempel på material som behandlas är: riksintressen för kulturmiljövården, regionala och kommunala kulturmiljöprogram, fornminnesregistret och inventeringar. Metoden medför således att kunskapsläget redovisas och var kunskapsuppbyggnad är nödvändig för kulturmiljö i relation till vattenförvaltning. Vid vissa vattendrag är det kulturhistoriska kunskapsläget mycket dåligt. Det är därför svårt att avgöra vilka kulturmiljöer som är mest värdefulla. Då kulturmiljölagen ändrades vid årsskiftet 2014 infördes en tidsgräns som begränsar det allmänna skyddet av fornlämningar. En lämning som kan antas ha tillkommit år 1850 eller senare omfattas inte av det allmänna skyddet för fornlämningar. Förutom gällande lagstiftning inverkar flera andra

6 6 (48) värderingsgrunder såsom sällsynthet, representativitet, ålder mm. Lämningarna utgör hela kulturmiljöer som gör att värderingar av enskilda lämningar måste göras efter platsens och vattendragets kulturhistoriska sammanhang. Det är dock svårt att göra sådana bedömningar endast utifrån det material som sammanställs i denna kunskapsöversikt. Bara för att en kulturmiljö inte finns med i den här kunskapsöversikten betyder det inte att den inte finns eller inte har något kulturhistoriskt värde. 1.1 Avrinningsområdet Kustavrinningsområdet Österlenåar omfattar 832 km 2 och innefattar 10 mindre havsmynnande vattendrag mellan Helgeån och Nybroån. Vattendragen kan kort beskrivas som måttligt näringsrika men skiljer sig i övrigt ganska mycket åt. De nordligaste vattendragen i avrinningsområdet, t.ex. Segesholmsån, Julebodaån, Verkaån/Verkeån och Rörums Södra å, har sin upprinnelse på Linderödsåsen. Området domineras av ett småskaligt och sjöfattigt landskap med relativt stor andel boskapsskötsel uppe på åsarna. Längs Linderödsåsens sydostsluttning strömmar vattnen snabbt ner i raviner genom en relativt opåverkad skogsdominerad mellanbygd för att sedan plana ut och rinna fram genom ett odlingslandskap med stor andel trädgårdsnäring innan de mynnar i havet. I den södra delen av avrinningsområdet rinner bäckarna, t. ex Tommarpsån, Kvarnbybäcken och Kabusaån, genom ett mer utpräglat jordbrukslandskap och fallhöjden är här liten. Bebyggelsen inom avrinningsområdet är främst lokaliserad till kusten med Simrishamn och Kivik som största tätorter. Orördheten i landskapet, där åarna rinner nerför Linderödsåsen i raviner, ger upphov till stora naturvärden och man finner här många djur och växtarter som kräver en ostörd miljö. Här häckar forsärla, strömstare och kungsfiskare men det finns också en rik och välstuderad bottenfauna samt sällsynta mossor och lavar. Elritsa, som finns i de övre delarna, och stensimpa, som man finner i de nedre delarna, kräver båda rent och syrerikt vatten. I Verkaån finns Skånes största vattenfall på 23 m. Kallt syrerikt vatten, goda lekbottnar och bra uppväxtplatser medverkar till att de flesta av åarna i avrinningsområdet idag är högproduktiva havsöringsåar. De flesta åarna hyser också ett rikt bestånd av stationär öring. I Tommarpsån finns ett reproducerande bestånd av den starkt hotade tjockskaliga målarmusslan. Nio vattendrag och två sjöar i avrinningsområdet utpekas som nationellt eller regionalt värdefulla. Det finns två fiskevårdsområden i avrinningsområdet. Ett omfattande sportfiske bedrivs i vattendragens nedersta delar. Fisket efter havsöring längs kusten är av världsklass. Bevattningsuttag sker för jordbruksändamål (Dokab & Östensson 2007). 1.2 Kulturlandskapet Kulturlandskapsregioner Österlenåars avrinningsområde ligger inom 4 kulturlandskapsregioner enligt Sveriges nationalatlas, SNA (Helmfrid 1994).

7 7 (48) Södra Skånes slättbygder Ett svagt böljande slättlandskap. Jordarterna är finkorniga och kalkrika. Konkurrensen om marken är stor. Den icke urbaniserade delen av slätten är helåkersbygd med rester av strandängar och fritidshus utmed kusten. Agrarbebyggelsen präglas av enskiftets utspridda kringbyggda gårdar. Här och var finns de gamla bykärnorna kvar kring vitkalkad trappgavelkyrka och skolhus. Karaktäristiska är mangårdsbyggnader i tegel eller vitkalkat korsvirke med gråstensladugårdar och stall. Låga huslängor med hög takresning är traditionella. Sydöstra Skåne är lantligt, där den öppna slätten är väl uppodlad och beströdd med gårdar och kyrkor och ger ofta vida utsikter mot kust och hav. Gamla sjöfarts- och fiskelägen är nu sommarorter (Helmfrid 1994). Inre Skånes sjö- och åslandskap Regionen omfattar ett varierande landskap där det exempelvis vid Stenshuvud är mer skogigt och stenigt än Kivikstrakten där av frukt- och bärodling dominerar, medan Brösarpsbygden är ett öppet gräs- och beteslandskap (Helmfrid 1994). Norra Skånes skogsbygd Avrinningsområdet berörs av landskapsregionen i de nordöstra delarna. Regionen ligger i sin helhet över högsta kustlinjen och domineras av urbergsmorän. Landskapet är kuperat och har en varierande uppodlingsgrad runt byar och ensamgårdar. Lövskogsinslaget är betydande men det förekommer stora områden med granplanteringar. Hägnader av sten är karaktäristiska och uppkom i allmänhet i samband med laga skifte under 1800-talet (Helmfrid 1994). Kristianstadsslätten Endast en liten del av avrinningsområdets norra del berörs av landskapsregionen som präglas av ett öppet landskap med lätta jordar och hög uppodlingsgrad. Vid sandkusten finns planterade skyddsskogar av i synnerhet tall. Jordbruket är till stor del inriktat på industrigrödor, främst potatis. Av de många spridda industrierna: mejerier, brännerier, sockerbruk och stärkelsefabriker är de flesta numera övergivna. Inslaget av större gods är påtaglig med slott, ekonomibyggnader, alléer och parker (Helmfrid 1994) Skånska landsbygdprogrammet Österlensåars avrinningsområde berörs av 7 landskapsregioner enligt det skånska landsbygdsprogrammet (Reiter 2007). Sydskånska backlandskapet (3) Liksom i övriga delar av Skåne finns det gott om fornlämningar även inom Sydskånska backlandskapet. Vanligast förekommande är de stora högarna från bronsåldern men det finns också flera runstenar. Framförallt den östra delen har medeltida landskapselement med många gods/borgar och kyrkor. Bylandskapet präglas av byar och omkringliggande större gårdar talets skiftesreformer kan avläsas i landskapet även om 1900-talets strukturrationaliseringar genomförts. Större och sammanhängande åkerarealer är även typiskt för området. Ett annat inslag är alléer och pilrader. Jordbruksproduktionen är inriktad på spannmål och oljeväxter men även potatis, sockerbetor, baljväxter och andra mindre vanliga grödor (Reiter 2007).

8 8 (48) Österlenslätten (8) Kustområdet har lång bosättningskontinuitet. Detta avspeglar sig idag i ett antal högar och monolitgravar men också i hällristningar och den mäktiga skeppssättningen Ale stenar. I området finns de två medeltida städerna Simrishamn och Östra Tommarp. Längs kusten finns också flera fiskelägen med varierande ålder och utveckling. Byarna finns något förenklat i två stråk, del ca två kilometer från kusten och dels utmed områdets åar. Byarna har hög ålder och är tydligt påverkade av 1800-talets skiften. Flera av byarna är sockencentrum med kyrka. I landskapets västra och nordvästra del finns en påtaglig godsdominans, exempelvis: Bollerup, Östra Herrestad och Tunbyholm. Godsens starka påverkan på landskapet syns tydligt i de skiftesstrukturerna som finns och i fullåkersbygden. Landskapet är en bit in i landet tämligen kuperat men öppet och domineras av åkermark. Längs kusten förekommer omfattande dynbildningar som planterats med tall. Området är i sin helhet rikt på kulturbärande landskapselement. Jordbruksproduktionen är till stor del inriktad på specialgrödor, sockerbetor, potatis och trädgårdsväxter. Området har också en betydlig produktion av fjäderfä och svin. Fisket är likaså en viktig näring i området. Det är i huvudsak fiske efter torsk med trål, nät och krok och det finns även större fartyg som bedriver riktat trålfiske efter sill och skarpsill. Minskande torskkvoter har dock påverkat det kommersiella fisket efter torsk. Fiske efter flatfisk, lax och öring förekommer likaså. Området är även välbesökt av sportfiskare och anses vara ett av Sveriges bättre havsöringfisken (Reiter 2007). Österlenska backlandskapet (9) Området är rikt på kulturhistoriska objekt av stor betydelse. Havängsdösen från stenåldern, Kiviksgraven och hällristningarna vid Järrestad från bronsåldern. Dessutom finns flera fiskelägen utefter kusten. I anslutning till Verkeån finns ett mindre område med forskningspotential, som vittnar om övergången från yngre järnåldern till medeltid. Vid Verkeån finns rester efter en pir/hamn, fast laxfiskefälla, gravfält från yngre järnåldern och en boplats. Landskapet är tämligen kuperat med en bebyggelsestruktur som byggs upp kring byarna och fiskelägena samt något enstaka gods. Mellan dessa enheter finns endast ett begränsat antal enskilda gårdar. Under 1900-talet har denna del av Skåne blivit centrum för fruktodlingen. Flera stora fruktplanteringar finns kvar. Jordbruksproduktionen är inriktad på arealer för grovfoderproduktion såsom betesmark och vall. Området är därmed djurtätt med omfattande mjölk- och köttproduktion samt fjäderfä och svin. Området har nästan lika mycket naturliga betesmarker som åkermark och den ekologiska produktionen är nästan dubbelt så stor (10 %) som Skåne som helhet (Reiter 2007). Södra mellanbygden (10) Södra mellanbygden ligger naturgeografiskt mellan slätten och skogen. Landskapet är omväxlande i topografi, markanvändning och struktur. Södra mellanbygden innehåller flera vanliga byar och gårdar men har också en stor andel gods/herrgårdar. I godsdominerande områden är åkerarealerna större och närmar sig fullåkersbygd medan det i andra delar av området är ett småskaligt, mosaikartat landskap. Godsen har ofta hög ålder och har i perioder strävat efter högre effektivitet och avkastning. Ett exempel på detta är de s.k. plattgårdar som skapades under 1800-talet. De stora gårdarna ersatte hela eller delar av byar och drevs direkt under huvudgården. Godsen låg också bakom många av de egnahem som uppfördes under 1900-talets första decennier. Området är djurtätt med i huvudsak mjölk- och köttproduktion. Det finns även en del fjäderfä och svin. Området är ett av två i Skåne som har fler betesdjur än vad som krävs för att beta områdets naturbetesmarker. En fjärdedel av åkern används

9 9 (48) dessutom till produktion av vallfoder. Växtodlingen har också stor betydelse. Ungefär 6 % odlas ekologiskt, vilket motsvarar genomsnittet i Skåne (Reiter 2007). Linderödsåsen (11) Delar av området har varit bebott och brukat tidigt. Landskapsområdet ingår i ett centralskånskt område med mycket fossil åkermark. Idag karaktäriseras området av små glest liggande byar omgivna av många fritt liggande gårdar. De senare har tillkommit dels genom utskiftning och dels genom hemmansklyvningar. Lantbruket är småskaligt och det finns många kulturbärande landskapselement. Karaktäristiskt är också de stora bokskogarna. Området ingår i bokens kärnområde. Dessutom förekommer granskog, som planterats på tidigare betesmarker och ängar. Linderödsåsen är ett område som domineras av skog. Endast en tredjedel av ytan är jordbruksmark och där dominerar gräset. Permanenta betesmarker är nästan lika vanliga som åkermark och två tredjedelar av åkermarken används till vall. Djurtätheten är tämligen hög med en inriktning mot framförallt mjölk- och köttproduktion. Även en del får och svin finns. Den ekologiska odlingen uppgår till 14 %, vilket är nära tre gånger så mycket som genomsnittet för Skåne (Reiter 2007). Kristianstadsslätten (12) En liten del av Österlenåars norra del berörs av landskapsområdet. Slättens marginaler togs i bruk tidigt. Tydligast är de stora bronsåldershögarna och gravfälten från järnåldern. Kristianstadsslättens gränsområde har en påtaglig godsdominans. Landskapet är tämligen storskaligt med väl planerade väg- och allésystem. Hela Kristiandstadsslätten är öppen, med få avgränsande element, vilket accentuerar storskaligheten. Flera av huvudbyggnaderna har idag en exteriör som hör hemma i 1600-tal men flertalet enheter är betydligt äldre. Marken domineras av postglacial sand. Detta gav på 1600-talet och kanske ännu tidigare upphov till erosionsproblem och flysand. Kristianstadsslätten är ett område med bitvis mycket bördig mark. Skördarna är hög, emellanåt i toppklass och odlingen är till stor del inriktad på specialgrödor som sockerbetor, potatis och trädgårdsväxter. I området finns en stärkelsefabrik, vilket är viktigt då stärkelsepotatis är en viktig gröda i området. Animalieproduktionen är tämligen hög, med omfattande produktion av mjölkkor, nöt och svin. Arealen betesmark är mycket större än betesbehovet för betesdjurhållningen. Skogsbruket är inriktat på tallskogsbruk (Reiter 2007). Åhus dynområde (13) Karaktäristiskt för kulturlandskapet i regionen är exempelvis de medeltida åladrätter som ligger längs kusten. Ofta hör det även till en ålabod för förvaring av fiskeredskap. Flera ortnamn med efterledet boda är uppkallade efter ålabodarna. Flera mindre fiskehamnar finns längs kuststräckan. Ett småskaligt fiske efter torsk med nät och krok är ett dominerande inslag. I övrigt fiskas bl.a. ål med bottengarn och ryssjor samt nätfiske efter flatfisk och lax. Ålfisket var dock som störst under och 1960-talet, då kuststräckan kallades Guldkusten för sitt goda ålfiske. Under 1900-talet har det tillkommit en omfattande fritidsbebyggelse utefter kusten. Långa sträckor av kusten tallplanterades under senare delen av 1800-talet och 1900-talet för att binda sanden (Reiter 2007).

10 10 (48) Det Österlenska backlandskapet ett av inlandsisen format kameslandskap som sedermera under mycket lång tid har präglats av betesdrift. Notera kullarnas terrassering efter betesdjurens tramp. Här vid Verkaån. Foto Jakob Marktorp. 1.3 Vattnets kulturhistoriska betydelse Kustavrinningsområdet har varit viktig för hela den förhistoriska bosättningen. Det agrara landskapet med dess bebyggelse vittnar om ett kombinerat näringsfång av fiske och odling. Fiskelängor vid kusten visar upp den kustbebyggelse som tidigare var vanlig i trakten. Detsamma gäller de många kåsarna och hamnplatserna längs kusten som representerar fiskelägenas framväxt och förstadier. Det finns även ålabodar och fiskeanläggningar, som exempelvis laxfiskeanläggningen Öradekaren vid Verkaån. Vattendragen har således nyttjats av människan under mycket lång tid. Även inlandsbebyggelsen är representativ för området då samhällen ofta växte fram en bit ifrån havet, i skydd mot inkräktare.

11 11 (48) Det rika sillfisket under medeltiden gynnade uppkomsten av fiskelägen och handelsorter utmed den skånska kusten. I fiskelägena är såväl det äldre byggnadsbeståndet som gatumönstret och hamnanläggningarna med tillhörande öppna planer viktiga element i landskapet. Vattnets kulturhistoriska betydelse yttrar sig likaså i bl.a. Simrishamn och den medeltida kyrkan som helgades åt S:t Nicolaus, sjömännens och fiskarnas helgon. Fiskenäringen är fortfarande betydelsefull i kustavrinningsområdet och en del yrkesverksamma fiskare finns. I Simrishamn utgjordes hamnen i äldre tid av pålade bryggor. Först vid mitten av 1800-talet stod en riktig hamn färdig. Arbetet hade då varit planerat och pågått under såväl som och 1700-talen men av olika anledningar avstannat. Från andra hälften av 1800-talet utvecklades Simrishamn som sjöfarts- och rederistad. Idag finns en färjelinje till Allinge på Bornholm. De rekonstruerade Öradekaren vid Verkaån. Foto Jakob Marktorp. Flertalet kvarnar har funnits i området, där bl.a. Blåherremölla, Sträntemölla och Krubbemölla representerar en gången tids kvarnmiljöer. Den åskådliggör tillsammans med övrig, äldre bebyggelse och omgivande marker ett kulturlandskap som var vanligt ännu i början av 1900-talet. Kvarnarnas inflytande och betydelse i gångna tiders landskap yttrar sig likaså i namn som exempelvis Kvarnbybäcken. De många godsen visar på adelns makt och

12 12 (48) inflytande i landskapet. Exempelvis ligger Kronovalls slott, Christinehof slott och Glimmingehus inom kustavrinningsområdet. Vid Tommarpsån har man under 1800-talets slut funnit neddrivna ekpålar i den gamla åbottnen. Kanske är ekpålarna rester efter en äldre kaj- och hamnanläggning. I handlingar från 1800-talet beskrivs en vattenväg tillhörande Tommarpsån som gick från området mellan Tommarp och Gärsnäs ned över västra Vranarp som kallades stora floddiket. Området omfattade ett delta där flatbottnade båtar kunde ta sig fram. Den viktigaste vattenvägen gick från torvmossarna och småsjöarna i östra delen av Vranarp i sydvästlig riktning förbi och väster om Glimmingehus samt dalgångarna Rogamad, Lunnasjön, Tullstorp, Sundby bäck och Borrby. Sträckan var en segelled på ca en mil utan forsar och fall. Jens Holgersens val av byggplats för Glimmingehus var gynnsam med en vattenväg österut (Tommarp Simrishamn) och en söderut (Tommarp Sandby). Det är även sannolikt att byggnadsmaterial till Glimmingehus transporterades längs vattenvägarna. Produktionen av kalk i trakten kring Onslunda, Tunbyholm och Smedstorp bör ha gynnats av Tommarpsån som vattenväg. Kalken skickades till Ystad för vidaretransport till Malmö, Köpenhamn och Helsingör (Rollof 1977). Vid Verkeån uppfördes Skandinaviens första alunbruk och brytningen av alunskiffer påbörjades redan år Grundaren Jochum Beck fick dock pantsätta flera av sina gods i Skåne och Danmark för att kunna finansiera många av de projekt som kretsade kring alunbruket.. Alun är en förening mellan aluminiumsulfat och kaliumsulfat vilket användes av garverier för skinnberedning och färgning men även för läkemedelsindustrin och pappersbruk. Alunbruket i Andrarum låg avsides och transportfrågan blev ett viktigt problem både då det gällde att skaffa råmaterial såsom bränsle till bruket och att avsätta de tillverkade varorna. Ren alun packades i tunnor och som transporterades med häst och vagn till de skånska utlastningshamnarna. Verkeån användes också som transportled för brukets produkter. Namnet Verkeån härrör från just Alunbruket, som tidigare kallades för Werket. I de nedre delarna kallas ån för Skepparpsån och det var även i de delarna utskeppningshamnen vid Haväng låg. På 1640-talet försökte Jochum Beck kanalisera Verkeån för att underlätta transporterna (Rollof 1977). Alunbrukets storhetstid var mellan åren 1693 och 1760, då den årliga produktionen omfattade i genomsnitt 4500 tunnor alun. Därefter skedde en nedgång i samband med bränslebrist. Det gick nämligen åt stora mängder ved för att hålla bruket igång. Inom flera mils radie hade skogsskövling ägt rum. I början av 1800-talet lyckades den kemiska industrin framställa ren aluminiumsulfat vilket gjorde att bruket och hamnen vid Verkeåns mynning minskade påtagligt i betydelse. Brytningen upphörde helt först år 1912 (Rollof 1977). Vid Verkeåns utlopp skall det finnas en ca 300 meter lång pålrad. Den avslutas med två ca 25 meter långa stenkistor. Jochum Beck hade även planer på att bygga ett pråmhus vid åmynningen. Ett par hundra meter från havsstranden låg ett skattelagt laxöringfiske med stationära fångstanordningar utan kungsådra. Laxkaren är kända sedan 1500-talet och tillhörde då Torups slott. Verkeån är en av landets renare åar med ett starkt öringbestånd. Verkeåns inlopp är grunt men öringen går upp i ån med ostlig vind och kan flyta in i ån med hjälp av dyningarna. Halvägs uppströms till Andrarum ligger Hallmölla där det finns fem vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på 23 m som därmed är Skånes högsta vattenfall (Rollof 1977).

13 13 (48) Ängsbevattningen har varit stor i området. Om detta vittnar översilningsängar med silrännor i Rallatédalen vid Segeholmsån. T.v. Kåsar vid Tjörnedalagården. Ålfisket har historiskt varit en viktig näring i de kustnära bygderna på Österlen. Ålagillen är fortfarande en ihållande tradition. Foto Jakob Marktorp. T.h Tunbyholmsslott vid Stora Tunbyholmssjön. Foto Marie Eriksson, Länsstyrelsen Skåne. 1.4 Vattenförvaltningen och åtgärdsprogram En hög närsaltsbelastning från jordbruk, avloppsreningsverk och bristfälliga enskilda avlopp utgör betydande miljöproblem i området. Förbättras inte situationen riskerar föroreningskänsliga arter att försvinna och bottnar att slammas igen. En intensiv djurhållning i området bidrar också till denna utveckling; vattendragskanter trampas ner av betande djur och partiklar förs vidare nedströms. Låga flöden sommartid gör åarna känsliga för bevattningsuttag. Bekämpningsmedelsanvändningen vid fruktodlingarna är omfattande. Åarna i områdets södra del är delvis kraftigt påverkade av utdikning och kanalisering och långa åsträckor saknas beskuggning. Höga kadmium- och zinkhalter i delar av området beror till viss del på att berggrunden i området innehåller naturligt höga metallhalter. Flera åtgärder för att reducera närsaltsbelastningen i vattendragen och till havet pågår. I den jordbrukspåverkade södra delen har man anlagt våtmarker, öppnat upp kulvertar och restaurerat meanderslingor. Restaureringsarbete i form av borttagande av vandringshinder pågår också. Ystads kommun ansvarar för vattendragskontroll av Ystadåarna. Kontrollprogrammet har pågått sedan Syftet är att få kunskap om vattenkvaliteten i åarna samt för att kartlägga transporten av närsalter och biologiskt material som sker ut i Östersjön via åarna. Tre program bedrivs i nationell regi: Nationella referensvattendrag, Riksinventering sjöar och Riksinventering vattendrag.

14 14 (48) Totalt sex vattendragssträckor med totalt åtta vattenförekomster i avrinningssystemet. Av dessa saknar två vattenförekomster helt någon form av kontinuerlig övervakning. Biologisk övervakning saknas för flera vattenförekomster. Fem vattenförekomster har någon form av regional, biologisk övervakning och en av dessa vattenförekomster har dessutom nationell övervakning. Inte heller hydromorfologiska parametrar mäts i någon större utsträckning. SMHI mäter vattenföring alternativt vattennivå på en plats i avrinningssystemet men övervakning av kontinuitet och morfologiska förhållande saknas för övrigt helt. De största åarna i avrinningsområdet är Julebodaån, Segeholmsån, Verkaån, Norra och Södra Rörums åar, Tommarpsån och Kabusaån. Ingen veckoprovtagning för övervakning av närsaltstransport till havet sker. Inte heller sker någon övervakning av prioriterade eller andra förorenande ämnen i området. Var sjätte år övervakas dessutom ett antal sjöar och vattendrag i de nationella programmen Riksinventering sjöar och Riksinventering vattendrag. I programmet övervakas vattenkemi och bottenfauna men eftersom det till viss del är nya lokaler olika år är de inte med i bristanalysen (Dokab & Östensson 2007). Verkeån och Tommarpsån är biotopkarterade och i Tommarpsån finns även en fiskevårdsplan (Almlöf & Johansson 2010). 1.5 Ekologisk status Kartbilaga 2 Ekologisk status Observera att statusklassningen är preliminär och kan komma att ändras. Klassningen nedan är hämtad från VISS Tabellen visar vattendragen inom Österlenåars KARO och dess ekologiska status. EU CD Namn Ekologisk status SE Julebodaån God SE Kabusaån: Havet-Tuvebäcken Måttlig SE Kabusaån: Tuvebäcken-källa Måttlig SE Rörums Södra å Måttlig SE Segesholmsån Måttlig SE Tommarpsån Måttlig SE Tuvebäcken Måttlig SE Verkaån God Nedan listas vattendragen som inte uppnår god ekologisk status. Kabusaån: Havet-Tuvebäcken Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status men då vattenkemiska resultat visar på måttlig näringspåverkan blir den sammanvägda bedömningen måttlig status (VISS 2014).

15 15 (48) Kabusaån: Tuvebäcken-källa Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status men då vattenkemiska resultat visar på måttlig näringspåverkan blir den sammanvägda bedömningen måttlig status (VISS 2014). Rörums Södra å Rörums Södra Å bedöms ha måttlig status på grund av att två definitiva vandringshinder finns inom vattenförekomsten; ett vid Forsemölla och ett vid Stora Äsperöd. Ett partiellt hinder förekommer nära Östarödsgården. Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk, på fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer och den hydromorfologiska kvalitetsfaktorn konnektivitet De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status och bedömningen för näringsämnen får måttlig status. Konnektivitet visar på dåligt status. Expertbedömningen resulterar i måttlig status (VISS 2014). Segeholmsån Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. Påväxtkiselalger bedöms ha måttlig status och visar att vattendraget är näringspåverkat. Detta stöds även av vattenkemiska resultat. Fisk bedöms ha måttlig status och indikerar miljöproblem som rör organismers vandringsmöjligheter samt vattendragets flöde och form (VISS 2014). Tommarpsån Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. Påväxtkiselalger bedöms ha måttlig status och visar att vattendraget är näringspåverkat. Detta stöds även av vattenkemiska resultat. Fisk bedöms ha måttlig status och indikerar miljöproblem som rör organismers vandringsmöjligheter samt vattendragets flöde och form. P.g.a. bekämpningsmedlet diflufenikan bedöms vattendraget få måttlig status med låg tillförlitlighet (VISS 2014). Tuvebäcken Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status men näringsämnen bedöms få måttlig status och bekämpningsmedlet diflufenikan bedöms få måttlig status med låg tillförlitlighet. Den sammanvägda statusen blir därför måttlig (VISS 2014). 1.6 Kemisk status Kartbilaga 3 Kemisk status Inget av vattendragen uppnår god kemisk status (VISS ).

16 16 (48) 2 KUNSKAPSLÄGET KULTURMILJÖ M.M. 2.1 Internationella och nationella intressen Natur- och kulturvattendrag Inom avrinningsområdet Österlenåar är Verkaån utpekad i Vattendragsutredningens Omtankar om vattendrag (SOU 1996:155) med motiveringen: Orördheten. Kustå i varierant natur- och kulturlandskap med meanderlopp och vattenfall. Viktiga geomorfologiska bildningar. Värdefull flora och fauna med sällsynta växtsamhällen och fiskbestånd (SOU 1996) Nationellt särskilt värdefulla eller värdefulla vattendrag Kartbilaga 4 Värdefulla vatten och särskilt värdefulla vatten Riksantikvarieämbetet Särskilt värdefulla vatten Haväng Vitemölla (RI:L008) Berör Mölleån, Klammersbäck, Verkaån och Julebodaån. Kustlandskap med kyrkbyar, fiskelägen, strandängar, ålabodar och förhistoriska gravar. Den fasta laxfiskeanläggningen Öradekaren vid Verkaån Naturvårdsverket Särskilt värdefulla vatten Tommarpsån och Komstadån vid Smedstorp (M 2349) Vattendragssträcka med slingrande lopp i övre delen genom källpåverkad ädellövnaturskog med skiffergrund och vidare genom typisk skånsk slättbygd med åker och betesmark. Ett mycket fint bestånd med reproducerande tjockskalig målarmussla finns i ån. Stensimpa och ål. Verkaån (M 2306) Ett sammanhängande och i sen tid orört vattensystem med klart och rent vatten. Värden såsom: sumpskogar, meanderlopp, rullstensås, issjöterrasser, kames, isälvsdal, erosionsbrink, ålderdomligt kulturlandskap, värdefull flora och fauna samt sällsynta växtsamhällen. Värdefulla vatten Sträntemölla (SE ) Djup bäckravin med vattenfall. Sumpskog. Kulturhistoriska värden. Dunderbäcken (M 2330) Bäcken rinner uppdelat i flera fåror genom bokskogsdominerande ädellövskog och sumpskogar av al och ask. Sumpskogarna är påverkade av källflöden och rörligt kalkförande markvatten. Bäckfårorna och källflödena bidrar till en hög luftfuktighet.

17 17 (48) Fiskeriverket Särskilt värdefulla vatten Tommarpaån med biflöden (M FiV 23) Tjockskalig målarmussla, mört och havsöring. Havsvandrande öringstam mer än 3000 smolt per år. Omfattande fritidsfiske. Värdefulla vatten Julebodaån (M FiV 19) Havsvandrande öringstam mer än 3000 smolt per år. Verkaån med biflöden (M FiV 21) Havsvandrande, storvuxen öringstam mer än 3000 smolt per år. Strömstationär öringstam i Sydsverige Riksintressen naturvården Kartbilaga 10 Riksintressen Tabellen visar de områden som är av riksintresse för naturvården och som ligger inom Österlenåars KARO. ID Namn Beskrivning N74 Bollerup Riksintresse för naturvården N58 Fjällmossen Riksintresse för naturvården N71 Kusten Stenshuvud - Vik - Simrishamn Riksintresse för naturvården N65 Kusten Åhus-Juleboda Riksintresse för naturvården N72 Kustområdet Nybrostrand - Simrishamn Riksintresse för naturvården N57 Kvarnberga - Härröd - Östra Sallerup - Gummarp - Sniberup Riksintresse för naturvården N61 Linderödsåsens nordsluttning Riksintresse för naturvården N73 Norra Hörupsåsen Riksintresse för naturvården N70 Onslunda sten Riksintresse för naturvården N75 Sjöbo Ora - Fyledalen - Nybroån med biflöden Riksintresse för naturvården N73 Södra Hörupsåsen Riksintresse för naturvården N66 Verkeån med dalgång Riksintresse för naturvården N77 Ystads Sandskog Riksintresse för naturvården Naturreservat Kartbilaga 7 Naturreservat & Natura 2000 Tabellen visar de naturreservat som ligger inom Österlenåars KARO. Kommunvis sortering. ID Naturreservat Kommun Fjällmossen: Viggarum Hörby Björshus Kristianstad Drakamöllan Kristianstad

18 18 (48) Dunderbäcken Kristianstad Friseboda Kristianstad Kumlan Kristianstad Bäckhalladalen Simrishamn Äsperöd Simrishamn Gyllebo Simrishamn Haväng och Vitemölla strandbackar Simrishamn Impan Simrishamn Mälarhusen Simrishamn Sandby backar Simrishamn Simris strandängar Simrishamn Skansen Simrishamn Stenshuvud Simrishamn Sträntemölla- Forsemölla Simrishamn Svabesholm Simrishamn Verkeåreservatet - Agusa-Hallamölla Sjöbo,Tomelilla,Kristianstad Djurrödsbäckens dalgång Tomelilla Listarumsåsen Tomelilla Ljungavången Tomelilla Verkeån, delområde II:2 Tomelilla Verkeån, delområde 1 Tomelilla,Simrishamn Backåkra Ystad Hagestad Ystad Hagestad - Järarna Ystad Sandhammaren Ystad Ystads sandskog Ystad Nedan presenteras naturreservat där vattenanknutna kulturmiljöer finns med i reservatbeskrivningen. Verkeån I dalgången finns flera fornlämningar och bebyggelse med lång historia, bland annat Hallamölla kvarn med anor från 1400-talet. Vid Hallamölla finns även Skånes största vattenfall med en fallhöjd på 23 meter (Länsstyrelsen 2014). Drakamöllan Namnet Drakamöllan lär komma från en mjölnare vid namn Drake, som drev en av de många små kvarnar som förr fanns utefter Julebodaån. Inom reservatet finns nu bara ruinerna efter ett par möllor. Ett välbevarat exempel på hur möllorna kunde se ut är Blåherremölla, som ligger några kilometer längre österut längs Julebodaån (Länsstyrelsen Skåne 2014). Sträntemölla - Forsemölla Från en uppdämd kvarndamm leds en del av åns vatten in till den gamla kvarngården Strentte Mölla, som med sina omgivningar visar en välbevarad gammal gårds- och kvarnmiljö. Möllan var i drift ända in på 1960-talet. Kvarnen är för närvarande inte

19 19 (48) funktionsduglig. Uppströms Sträntemölla finns uppdämda vattenfall vid Forsemölla. Även här har vattenkraften tidigare utnyttjats (Länsstyrelsen Skåne 2014) Natura 2000 Kartbilaga 7 Naturreservat & Natura 2000 Tabellen visar de 29 Natura 2000-områden som ligger inom Österlenåars KARO. Sitecode Namn SE Breabäck-Rugeröd SE Bäckhalladalen SE Djurrödsbäcken SE Dunderbäcken SE Fjällmossen SE Friseboda SE Gladsaxhallar och Tobisviksheden SE Gyllebo SE Gyllebosjön SE Hörröds utmark SE Impan SE Jären SE Kabusa SE Klammersbäck SE Klammersbäck-Torup SE Listarumsåsens naturreservat SE Ludaröds fälad SE Marknadsplatsen SE Möllegården SE Ravlunda skjutfält SE Sandhammaren SE Sandhammaren-Kåseberga SE Simris strandängar SE Stenshuvud SE Sträntemölla SE Svabesholm SE Torups ängar SE Verkeåns dalgång SE Ystads sandskog Inga Natura 2000-områden, förutom de naturreservat som behandlas, tar upp några värden kopplade till vattenanknutna kulturmiljöer.

20 20 (48) Riksintressen kulturmiljövården Kartbilaga 5 Riksintressen kulturmiljö & BBR Kartbilaga 10 Riksintressen Inom Österlenåars KARO ligger 15 riksintressen för kulturmiljövården (RAÄ 2013). Andrarum-Kristinehov [L 10] (Andrarums sn) Motivering: Herrgårdsmiljö med Kristinehovs slott och Andrarums alunbruk, som länge utgjorde Skånes största industri. (Tidigindustriell miljö). Uttryck för riksintresset: Kristinehovs 1700-talsslott med vidsträckt park och allér. Ruiner efter det på 1600-talet anlagda alunbruket, slagghögar och dagbrott. Andrarums kyrkby med prästgård och klockargård samt enstaka välbevarade hus från tidigt 1800-tal och en starkt ombyggd talskyrka (RAÄ 2013). Baskemölla [L 5] (Gladsax sn) Motivering: Fiskeläge där kombinationen fiske och jordbruk tydligt framträder i bebyggelsen. Uttryck för riksintresset: Bebyggelse från 1800-tal och 1900-tal utmed eller nära gatan och fyrlängade gårdar med friare läge. Hamnanläggning med torkplats för garnen. I området ingår även: Tjörnedala gård av traditionell skånsk 1800-talskaraktär omgiven av ett landskap format av bete och slåtter (RAÄ 2013). Gladsax [L 3] (Gladsax sn) Motivering: Odlingslandskap med fornlämningar och kyrkby. (Fornlämningsmiljö). Uttryck för riksintresset: Hällkista, gravhögar, stensättningar, skålgropar och hällristningslokal, bl.a. med en större mansfigur. Gladsax kyrkby med samlad bebyggelse bestående av tre-och fyrlängade gårdar och gathus. Nära den under 1800-talet ombyggda medeltidskyrkan finns lämningar efter en medeltida befäst kungsgård, Gladsaxehus (RAÄ 2013). Glimmingehus [L 2] (Vallby sn) Motivering: Glimmingehus är Nordens bäst bevarade medeltidsborg. (Borgmiljö). Uttryck för riksintresset: Borgen är uppförd i sten i fyra våningar mellan åren Den låg då på en holme omgiven av vallgrav och sankmarker. Idag ligger den monumentalt exponerad i det öppna odlingslandskapet (RAÄ 2013). Haväng-Vitemölla [L 8] (Ravlunda och Vitaby sn) Motivering: Kustlandskap med kyrkbyar, fiskelägen, strandängar, ålabodar och förhistoriska gravar. (Fornlämningsmiljö, Fasta fisken). Uttryck för riksintresset:

21 21 (48) Kyrkomiljöerna Vitaby och Ravlunda, Vitemölla fiskeläge och den välbevarade Skepparpsgården. Järnåldersgravfält med ett 70-tal resta stenar, en hög och en domarring i betat hedlandskap, den s.k. Havängsdösen. Den fasta laxfiskeanläggningen Öradekaren vid Verkaån. I området ingår även sätesgården Torup och de utskiftade gårdarna (RAÄ 2013). Ingelstorp - Valleberga - Löderup - Hagestad [M174] (Ingelstorp, Löderup och Valleberga sn:r) Motivering: Öppet odlingslandskap med förhistorisk bruknings- och bosättningskontinuitet med medeltida kyrkor och sockencentrum som visar på byarnas betydelse i det forna agrarsamhället. Talrika gårds- och bymiljöer. Uttryck för riksintresset: Fornlämningsmiljöer från stenåldern - såväl gravhögar som boplatslämningar och stenkammargravar. Löderup och Valleberga kyrkor av medeltida ursprung och med tillhörande kastaler och omgivande sockencentrum med karaktäristiska bebyggelseinslag som prästgårdar, skolbyggnader, gårdaroch gatehus från tal. Ingelstorps 1870-tals kyrka med kringliggande bybebyggelse ur vilken en mindre centralort utvecklats under 1900-talet. Hagestads unika radby med vikingatida ursprung och gårdsbebyggelsen grupperad utefter en huvudgata, flera allmogeträdgårdar och kring byn Hageby fälad. Godset Hedvigsdal med huvudbyggnad från 1800-talets förra hälft, ekonomi- och arbetarbebyggelse och byggnader i form av s.k. fyrkappor. Peppinge by med välbevarade gatehus (RAÄ 2013). Kivik [L 7] (Södra Mellby sn) Motivering: A. Fiskeläge med välbevarad bebyggelsekärna från 1800-talet. B. Märklig och unik fornlämningsmiljö, bl.a. med landet största röse med hällristningar centralt i graven. Uttryck för riksintresset: A. Oregelbundet gatunät med smala gator och hus i tegel och korsvirke. Hamnanläggning, marknadsplats och fruktodlingar. B. Fornlämningsmiljö med det unika gravmonumentet från bronsåldern, landets största röse 75 m i diameter den s.k. Kiviksgraven även kallad Bredarör eller Kungagraven med helt unika hällristningar i hällkistor centralt i röset samt gravfältet Ängakåsen och Koarum (RAÄ 2013). Kåseberga [M173] (Valleberga sn:r) Motivering: Fornlämningsmiljö med en av landets märkligaste och största skeppsättningar. Uttryck för riksintresset: Skeppsättningen Ales stenar från yngre järnåldern med 58 resta stenar och dominerande läge på Kåsebergaåsen, lämningar efter två mindre skeppsättningar. I området ingår även: Fiskeläget Kåseberga med koppling till den omgivande jordbruksbygden och ursprung i en medeltida fiskehamn med välbevarat oregelbundet gatumönster och ett byggnadsbestånd med såväl gårdar som gatehus från främst 1800-talet, hamnanläggning från tiden tal samt fiskebodar och rökerier från 1900-talet (RAÄ 2013). Sandhammaren [M175] (Löderup sn) Motivering: Kustmiljö och fyrplats med förhistorik bruknings- och bosättningskontinuitet. (Fornlämningsmiljö, Kommunikationsmiljö). Uttryck för riksintresset:

22 22 (48) Flackt men höglänt beläget kustområde med betydande förhistorisk bosättning kring Mossabäcken och Hagestads mosse, gånggriften Ramshög, bronsåldershögar och lämningar efter förhistorisk kustväg. Sandhammarens fyr från 1860-talet av G von Heidenstam, fyrvaktarbostad från 1800-talets slut och sjöräddningsstation från 1890-talet (RAÄ 2013). Simrishamn [L 4] Motivering: Småstadsmiljö med bevarad medeltida karaktär och prägel av sjöfart och fiske. Uttryck för riksintresset: Tät, småskalig putsad bebyggelse från huvudsakligen 1800-talet och oregelbundet gatunät med medeltida anor. St Nicolaikyrkan från 1200-talets första hälft, gårdar för handelsmän, enklare gårdar och hus för hantverkare och sjöfolk, torgmiljön med mer storstadsmässiga bebyggelseinslag från 1800-talets senare del, hamnbebyggelse, parkanläggningar samt gatukaraktären med stenläggning och plank (RAÄ 2013). Skillinge-Brantevik [L 1] (Östra Hoby, Östra Nöbbelöv och Simris sn) Motivering: Kustmiljö med fiskelägena Skillinge och Brantevik som berättar om 1800-talets uppsving för skutfarten och som utgjorde två av landets mest betydande sjöfartssamhällen i fråga om segelfartyg. Uttryck för riksintresset: Välbevarat gatunät, byggnadsbestånd från 1800-talet, bl.a. kaptensgårdar samt hamnanläggningar och betade strandängar (RAÄ 2013). Smedstorp [L 12] (Smedstorps sn) Motivering: Järnvägssamhälle med tidstypisk bebyggelse från sekelskiftet. (Stationssamhälle). Uttryck för riksintresset: Stationshus i rött tegel från 1880-talet. I anslutning därtill ligger magasinsbyggnader och bostadshus, uppförda strax efter järnvägens invigning 1882 (RAÄ 2013). Vik [L 6] (Rörums sn) Motivering: Fiskeläge där kombinationen fiske och jordbruk tydligt framträder i bebyggelsen. Uttryck för riksintresset: Oregelbundet gatunät med smala gator som ofta kantas av låga stenmurar. Korsvirke och tegelhus från 1800-talet samt hamnanläggning med bodar och torkplats för garn (RAÄ 2013). Örup-Tosterup-Bollerup [L 9] (Benestads, Övraby, Tosterups och Bollerups sn) Motivering: Slottslandskap med Örups, Tosterups och Bollerups slottsmiljöer med byggnader från medeltiden och framåt, som fått sina huvuddrag under 1800-talets agrara omvälvningar karaktäriserade av huvudgård-utgård. (Fornlämningsmiljö, Kvarnmiljö). Uttryck för riksintresset: Slottsanläggningar av borgkaraktär och till en del försedda med vallgravar. Alléer, medeltida sockenkyrkor, Övraby väderkvarn samt Örups almskog och Tosterups skog. I området finns även gravhögar från bronsåldern (RAÄ 2013).

23 23 (48) Östra Ingelstad [L 13] (Östra Ingelstad sn) Motivering: Herrgårdsmiljö typisk för de fd danska landskapen med by dominerad av herrgård. (Kvarnmiljö). Uttryck för riksintresset: Säteriet Ingelstadsgården med huvudbyggnad från 1700-talet ligger vid kyrkbyn av långsträckt form med medeltidskyrka, välbevarade husmanshus, byasten och byadamm. Väderkvarn från 1869 (RAÄ 2013). 2.2 Kulturmiljöprogram och inventeringar Kulturmiljöprogram Kartbilaga 6 Kulturmiljöprogram & fornlämningar De kommunala kulturmiljöprogrammen har valts att inte behandlas i Skånes kunskapsöversikter. Detta beror på att det inte finns kommunala kulturmiljöprogram i alla Skånes kommuner. Vidare är flera av de som finns inaktuella och av varierande kvalité. Det regionala kulturmiljövårdsprogrammet däremot berör samtliga kommuner och är kvalitetssäkrat av Länsstyrelsen. I tabellen listas utpekade områden i det regionala kulturmiljöprogrammet som ligger inom Österlenåars KARO. Namn Agusa Andrarum-Kivik Baskemölla - Tjörnedala - Vik Drakamöllan-Äskebjär-Kumlan Egeside-Pulken-Yngsjö-Furuboda Fågeltofta-Kronovall Gladsax-Järrestad Gyllebo Hagestads mosse-sandhammaren Hammenhög Högestad-Ö Ingelstad Ingelstorp-Valleberga-Löderup-Hagestad radby Kåseberga-Ales stenar Köpinge backar-tingshögarna-kabusa Löderups strandbad Mariavall Nybrostrand Olseröd-Blåherremölla-Maglehem Rallatédalen Rörum - Sträntemölla S:t Olof Simrishamn-Simrislund Smedstorp-Gårdlösa-Komstad

24 24 (48) Stenshuvud Södra Björstorp Södra Mellby Tunbyholm Vittskövle Ö Herrestad - Gärsnäs - Stiby Ö Nöbbelöv-Gislöv-Glimminge Ö Tommarp Önneköp Örnaberga Örnahusen - Brantevik Örum Flera av de kulturhistoriskt intressanta områdena har i huvudsak värden kopplade till bebyggelse och odlingslandskap. Nedan listas de områden vars beskrivningar berör vattenanknutna kulturmiljöer. Baskemölla - Tjörnedala - Vik I området vid Tjörnedala pekas en skvaltkvarn ut som motiv för bevarande (Länsstyrelsen Skåne 2014). Egen kommentar: I omnejden vid ensamgården Tjörnedala finns värdefulla strandängsmarker som kontinuerligt betas. Vid ett arvsskifte år 1621 framgick det att gården Thiørnedal som del i Gladsax taxering, betalade en fjärdedel av fångsten från fisket till Gladsax ägare. Skvaltkvarnen som ligger vid Oderbäcken nämns även i arvsskiftet år 1621 (Laursen m.fl ). Skvaltkvarnen, som är en av få skvaltkvarnar i avrinningsområdet, är idag restaurerad och bevarad i närheten av gården. Kvarnen malde inte bara till gårdens brukare utan även åt intilliggande gårdar (Henneryd u.å). Läs mer om Tjörnedalagårdens strandängslandskap: Marktorp, J Biologisk mångfald i Tjörnedala ett arv av den historiska markanvändningen: Växtinventeringar, kart- och arkivstudier. Högskolan Kristianstad Fågeltofta - Kronovall Vid Kronovalls slott ligger äldre stenvalvsbroar, några med räcken av naturvuxen ek. Från 1760-talet härrör även Jägarhuset, en vitkalkad byggnad med vasstak, en kvarn i gråsten samt det före detta brygghuset senare ändrat till bostadshus (Länsstyrelsen Skåne 2014). Gladsax Järrestad I området ligger kvarnar som pekats ut som motiv för bevarande (Länsstyrelsen Skåne 2014). Gyllebo På en holme i en av de få insjöarna på Österlen ligger Gyllebo slott och borgruin (Länsstyrelsen Skåne 2014).

25 25 (48) Hagestads mosse - Sandhammaren Ett stort antal boplatser från skilda epoker har konstaterats utmed Tyge å, framför allt upp mot mossen (Länsstyrelsen Skåne 2014). Köpinge backar-tingshögarna-kabusa Över Kabusaån, vid Köpingsbergs egnahem, finns en stenbro, byggd under 1800-talet och breddad på 1930-talet (Länsstyrelsen Skåne 2014). Olseröd Blåherremölla Maglehem Landskapet kring Julebodaån är ett unikt med omväxlande betes- och slåttermarker. Delar av området kring Davids kärr var tidigare översilningsäng och spår av sildiken finns kvar. Bevattning och slåtter pågick fram till 1931 och därefter har marken brukats som betesmark. Vid Olseröd finns några enstaka byggnader som haft samband med fisket. Byggnaderna är i huvudsak klädda med rödmålad panel. I området finns även torkställningar för nät. Blåherremölla utnyttjade vattenkraften tidigt för kvarndrift. Platsen är känd som kvarnplats sedan tidigt 1600-tal. "Blåherre" är den folkliga benämningen på häger. Kvarnanläggningen bevarar en äldre karaktär och har såväl brädfodrade, röda längor som längor i synligt korsvirke och tegel. Taken är täckta med halm. Öster om kvarnen finns några väl bibehållna gatehus. De speglar det traditionella byggnadsskicket med längor antingen i korsvirke eller med brädfodring. Flertalet byggnader härrör huvudsakligen från och 1800-talet. Vid Julebodaåns utlopp ligger Holmaboden, en fiskebod i gråsten från tiden kring sekelskiftet 1800 (Länsstyrelsen Skåne 2014). Rallatédalen I de övre delarna av Segesholmsåns dalgång, Rallatédalen, finns ett småskaligt beteslandskap med blockrika och enebevuxna hagar men också små uppodlade områden och partier med bokskog. De många stengärdesgårdarna visar på äldre indelning i landskapet. Boskapsskötseln har varit särskilt betydelsefull för området och i huvudsak gett trakten dess speciella karaktär. I södra delen av området finns rester av översilningsängar med silrännor för att leda vatten från Segeholmsån (Länsstyrelsen Skåne 2014). Rörum Sträntemölla Ån, som rinner genom Rörum i sydvästlig-nordostlig riktning, drev tidigare en vattenmölla norr om bykärnan. Rörums södra å skär genom området i en markerad dalgång. Vid ån ligger det väl bibehållna Sträntemölla, känt sedan tidigt 1300-tal. Bebyggelsen omfattar idag ett vitputsat boningshus från 1848 i tegel och en kvarnbyggnad i korsvirke och gråsten, uppförd på 1740-talet respektive 1856 samt en ekonomilänga i gult tegel. Anläggningen kompletteras av svinstall och magasin. Ett mindre område söder om landsvägen utlades vid mitten av talet till park av dåvarande mjölnaren Per Persson. Det var han som lät bygga om kvarnen och uppföra den nuvarande boningslängan. Kvarnen var i drift fram till 1969 (Länsstyrelsen Skåne 2014). Södra Mellby Vid Södra Mellbys holländarkvarn ligger även en skvaltkvarn för malning av korngryn (Länsstyrelsen Skåne 2014).

26 26 (48) Ö Tommarp Vattnet i Tommarpsån utnyttjades redan under medeltiden för kvarndrift. Bland annat erhöll klostret 1161 enligt ett kungligt privilegiebrev rätten över fem kvarnar vid ån. Vattenkraften har även använts vid det välbevarade spinneriet öster om byn (Länsstyrelsen Skåne 2014). Örnahusen - Brantevik Vid de små fiskelägena finns hamnanläggningar, kåsar och torkplatser (Länsstyrelsen Skåne 2014). T.v. Fiskets betydelse i kustområdet återspeglas i landskapselement och bebyggelse - här en ålabod vid Tjörnedalagården. Foto Jakob Marktorp. T.h. Två kvinnor tvättar på Tjörnedalagården. Vattnet är säkert hämtat vid bäcken intill gården. Foto: okänd fotograf, Österlens museum Kulturmiljöstråk Kartbilaga 6 Kulturmiljöprogram & fornlämningar I Skånes regionala kulturmiljöprogram finns områden som benämns som kulturmiljöstråk. Dessa har samma värde som de särskilt värdefulla områdena men sträcker sig ofta över flera kommuner och det krävs därmed mellankommunalt samarbete för att kulturmiljöerna ska vårdas och utvecklas. Tabellen visar de kulturmiljöstråk som ligger inom Österlenåars KARO. Kulturmiljöstråk Landsvägen Trelleborg - Ystad -Simrishamn- Brösarp (Väg 9) Malmö-Simrishamns järnväg Malmö-Simrishamns järnväg Skånelinjen Per Albin-linjen Ålakusten

27 27 (48) Ålakusten Kusten mellan Kivik och Åhus kallas ålakusten där ålen länge var en av de mest betydelsefulla inkomstkällorna. Kuststräckan delades in i åladrätter. Ordet drätt kommer från dra, som syftar på fiskemetoden. Fiskaren hade rätt att fånga ål inom sin egen drätts fiskevatten som betraktades som fast egendom. Adelsmän kunde få åladrätter som ersättning för insatser på slagfälten. Drätterna längs kusten ägdes alltså ofta av godsherrarna som arrenderande ut dem till kustens fiskare. Arrendena var ofta höga och konflikter uppstod. Ålfisket skedde säsongsvis och under fiskeperioden behövde fiskarna skydd både för sig själva och för sina redskap. Detta gjorde att en karaktäristisk kustbebyggelse växte fram. Innan speciella ålabodar börjat byggas använde sig fiskarna av upp- och nedvända ekor eller enkla byggen av drivved som skydd. Bodar började byggas, vanligtvis i gråsten och med halmtak, och kunde till en början delvis vara nedgrävda i backen. I allmänhet uppfördes en bod till varje drätt. De bodar som har gaveln mot havet är som regel äldst, det blev senare vanligt att lägga bodens långsida utmed havet. En bod innehöll vanligtvis två rum, ett för förvaring och ett där fiskarna bodde. Krivareboden, i närheten av Kivik, representerar den äldre stilen av ålabodar. Boden ligger vid Stenshuvud och Hälleviks drätter. Den är byggd i natursten och står med gaveln mot havet på gammalt vis. För att fånga ål behövs en ålahomma, som består av strut, stackarmar, långarm och flöte. Ålen fångas när den är fullvuxen och har börjat sin vandringsväg mot lekplatser i Sargassohavet. Hommorna läggs ut runt månadsskiftet juli-augusti och förankras med ankare, bojar och kättingar. Ålen vandrar in i homman och samlas i struten som fiskaren sedan tömmer. Hommorna tas upp för säsongen i november. Storleken på fångsten varierade mycket år från år. Ålfisket har gett kusten en speciell karaktär, förutom ålabodarna finns en del torkställningar för nät kvar. Det fiskas fortfarande ål längs kusten, men hommorna har moderniserats med åren. Det hålls traditionsenliga ålagillen där ål tillagad på olika sätt serveras. Kuststräckan genomgår dock en förvandling där många typiska ålafiskemiljöer försvinner. Många ålabodar har förfallit och rivits och av de kvarvarande har idag flera byggts om till sommarstugor (Länsstyrelsen Skåne 2014) Mejerier Kartbilaga 6 Kulturmiljöprogram & fornlämningar Mejerier i det regionala kulturmiljöprogrammet tas upp i den här kunskapsöversikten eftersom anläggningarna ofta ligger i anslutning till vattendrag. Vatten var inte direkt nödvändig i produktionen men användes för att kyla mejeriprodukterna. I tabellen listas de mejerier som ligger inom Österlenåars KARO. Objekt Kommun Byggnadsår Byggnadstyp Önneköp Hörby 1894 mejeri Degeberga Kristianstad 1900 mejeri Hammenhögs mejeri Simrishamn 1930-tal mejeri Sankt Olof Simrishamn 1901 mejeri

28 28 (48) Simris mejeri Simrishamn 1900-tal mejeri Södra Mellby mejeri Simrishamn 1894 mejeri Östra Hoby Simrishamn 1900 mejeri Östra Tommarp Simrishamn 1890-tal mejeri Eljaröd Tomelilla 1900 mejeri Smedstorps mejeri Tomelilla 1900-tal mejeri Hedvigsdal Ystad 1900 mejeri Broar Kartbilaga 6 Kulturmiljöprogram & fornlämningar Vägverkets nationella plan för bevarandevärda broar tar inte upp någon bro inom Österlenåars KARO (Vägverket 2005). Inventering av broar äldre än 1945 utfördes 1997 i Skåne län. Finns som digitaliserat GISskikt under kulturmiljöprogrammet Skåne broar. En broinventering gjordes även på talet men finns inte digitaliserad. Tabellen visar de broar som finns med i Skånes regionala kulturmiljöprogram och som ligger inom Österlenåars KARO. Namn Typ Byggd Bro vid Bjärsjö valvbro 1800-t Bro vid Hörröd valvbro 1920 Bro vid Kabusa valvbro 1800-t Bro vid Maglehem valvbro 1800-t Bro vid Torup valvbro 1800-t Bro vid Valleberga valvbro 1800-t Bro vid Valleberga 2 valvbro 1910 Bro över Tommarpsån vid Järrestad valvbro 1800-t Bro över Verkaån vid Andrarums alunbruk valvbro 1924

29 29 (48) Bro vid Tobisborg över Tommarpsån, Simrishamn. Foto Marie Eriksson, Länsstyrelsen Skåne Bebyggelseregistret (BBR) Kartbilaga 5 Riksintressen kulturmiljö & BBR Byggnadsminnen Inom Österlenåars KARO ligger 7 byggnadsminnen inom en buffert av 100 meter från fastighetskartans vattenskikt. Län Kommun Socken Byggnadsbeteckning Ursprung Skåne Kristianstad Maglehem KRISTIANSTAD BLÅHERREMÖLLA 1:2 Kvarnmiljö Skåne Simrishamn Östra Vemmerlöv SIMRISHAMN GYLLEBO 1:30 - Husnr 1 Slott Skåne Simrishamn Rörum SIMRISHAMN STRÄNTEMÖLLA 1:2 - Husnr 1 Kvarnmiljö Skåne Tomelilla Brösarp TOMELILLA BERTILSTORP 19:2 - Husnr 2 Brygghus mm Skåne Tomelilla Bollerup TOMELILLA BOLLERUPS SÄTERI 3:5 - Husnr 18 Slott Skåne Tomelilla Smedstorp TOMELILLA TUNBYHOLM 1:40 - Husnr 9002 Slott Skåne Ystad Stora Köpinge YSTAD SVENSTORP 9:1 - Husnr 2 Tjänstebostad Flera av byggnadsminnesmiljöerna har stark vattenanknytning och kulturhistoriska värden, exempelvis Blåherremölla och Sträntemölla. Även godsmiljöerna är kulturhistoriskt intressanta ur ett vattenrelaterat perspektiv.

30 30 (48) Kyrkor Inom Österlenåars KARO ligger 39 kyrkor. Av dessa ligger 5 inom en buffert av 100 meter från fastighetskartans vattenskikt. Ingen av kyrkomiljöerna har några kända värden med vattenanknytning. Län Kommun Socken Stift Namn Ursprung Skåne Hörby Långaröd Lunds stift Långaröds kyrka 1100-tal Skåne Kristianstad Maglehem Lunds stift Maglehems kyrka 1100-tal Skåne Simrishamn Borrby Lunds stift Borrby kyrka (Sankta Maria kyrka) 1100-tal Skåne Tomelilla Eljaröd Lunds stift Eljaröds kyrka 1100-tal Skåne Tomelilla Bollerup Lunds stift Bollerups kyrka 1100-tal Fornminnesregistret (FMIS) Kartbilaga 6 Kulturmiljöprogram & fornlämningar Kartbilaga 8 Vattenanknutna kulturmiljöer mm Nedan listas de fornlämningar som registrerats i fornlämningsregistret, FMIS inom Österlenåars KARO och inom en buffert av 50 meter från vatten. I Kartbilaga 8 visas de utvalda miljöerna som har starkare vattenanknytning. FMIS Punkt Linje Yta Avrättningsplats 1 Begravningsplats 1 3 Boplats Boplatsområde 1 Borg 1 1 Bro 3 12 Brott/täkt 4 Byggnad annan 1 1 Bytomt/gårdstomt 81 Dammvall 1 Depåfynd 1 Fiskeläge 1 Fornlämningsliknande bildning 6 3 Fossil åker 1 25 Fyndplats 18 2 Fyndsamling 5 Fångstgrop 1 Färdväg 3 Färdvägssystem 5 Grav- och boplatsområde 4 Gravfält 3 Grav markerad av sten 2 Gruvområde 1 Gränsmärke 1

31 31 (48) Hembygdsgård 1 Husgrund, historisk tid 1 2 Hägnad 1 Hällristning 9 Hög 2 1 Kalkugn 1 1 Kvarn Källa med tradition 3 Minnesmärke 3 Naturföremål/bildning med tradition 2 3 Obestämbar 3 2 Offerplats 1 2 Område med fossil åkermark 10 Röse Samlingsplats 1 Sammanförda lämningar 5 Slott/herresäte 1 Småindustriområde 2 Stenkammargrav 3 Stenkrets 1 Stensättning 11 Tegelindustri 1 Träindustri 1 Vägmärke 2 Övrigt 1 1 Totalt Svenskt dammregister Kartbilaga 8 Vattenanknutna kulturmiljöer mm Tabellen visar de dammar som ligger inom KARO 88/89. Namn Status Byggår Vandringshinder EU CD Vattendrag Forsemölla SE Rörums Södra å Sträntemölla 1: SE Rörums Södra å Smedstorpsdammen SE Tommarpsån Täppamöllan SE Verkeån

32 32 (48) Ängsbevattning Kartbilaga 8 Vattenanknutna kulturmiljöer mm Tabellen visar de socknar där ängsbevattning har förekommit. Socken Ängsbevattning Andrarum Ja Bollerup Ja Bolshög Ja Borrby Nej Brösarp Ja Degeberga Ja Eljaröd Ja Fränninge Ja Fågeltofta Ja Gladsax Ja Glemminge Nej Hammenhög Nej Hannas Nej Huaröd Nej Hörröd Ja Hörup Ja Ingelstorp Nej Järrestad Nej Kverrestad Nej Långaröd Ja Löderup Ja Maglehem Ja Onslunda Nej Ravlunda Ja Rörum Ja Sankt Olof Nej Simris Ja Simrishamn Nej Smedstorp Ja Stiby Ja Stora Herre Ja Stora Köpinge Ja Södra Mellby Ja Tosterup Nej Vallby Nej Valleberga Nej Vitaby Ja Vittskövle Ja

33 33 (48) Ystad Åhus Östra Herre Östra Hoby Östra Ingelstad Östra Nöbbelöv Östra Sallerup Östra Tommarp Östra Vemmerlöv Östraby Nej Nej Nej Ja Ja Ja Ja Nej Nej Ja Förekomsten som finns registrerad kommer från BiSOS och utgör alltså inte all ängsvattning utan endast den som rapporterats in till hushållningssällskapen under dessa år. Man kan med andra ord se det som ett minimum av socknar där ängsvattning har förekommit i under andra hälften av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Läs mer om ängavattning i Wallin, N Vatten gifver gräs ängsvattning i Sverige i synnerhet Malmöhus län, Högskolan Kristianstad Vattenkvarnar I Skånska vattenkvarnar och vädermöllor (Werdenfels 1980) beskrivs några av vattenkvarnarna i Österlenåars KARO. Ilstorps kvarn, Andrarum Sannolikt härstammar delar av kvarnen från 1700-talet. Den drevs med vattenhjul fram till 1902 då en turbin installerades. Under andra världskriget användes en råoljemotor som reservkraft och i början av 1950-talet övergick man till eldrift. Den nuvarande anläggningen består av två byggnader, varav den ena uppfördes år De har fasader med panel och sadeltak, täckta med plåt (Werdenfels 1980). Bengtemölla, Brösarp Kvarnen är belagd redan år Kvarnen ingår som en del i en större gårdsanläggning. Denna är sannolikt från mitten av 1700-talet. Själva kvarnbyggnaden är dock yngre, förmodligen från omkring Byggnaden är i huvudsak uppförd av gråsten, sadeltaket är täckt med korrugerad eternit. Kvarnen drevs med vattenhjul fram till år 1917 då turbin installerades. Denna används fortfarande för att täcka gårdens behov av elkraft. Kvarnverket är intakt (Werdenfels 1980).

34 34 (48) Bengtemölla vid Verkeån. Foto Marie Eriksson, Länsstyrelsen Skåne. Lökaröds mölla, Brösarp Uppfördes 1927/28 i träkonstruktion med röd locklistpanel och försågs då med en liggande turbin, senare stående. Den kommersiella driften upphörde under senare hälften av 1960-talet men kvarnen användes för husbehovsändamål fram till Utrustningen är bevarad men turbinen saknas (Werdenfels 1980). Hallamölla, Eljaröd Kvarnen nämns första gången år Det nuvarande kvarnhuset är möjligen från omkring år 1850 och uppfört i korsvirke med svartmålad timra och fack i tegel. Hjulhuset i träkonstruktion med röd locklistpanel är sannolikt en tillbyggnad från tiden år Sadeltaket är täckt med vass. Hallamöllan drevs med vattenhjul fram till år 1948/1949 när kvarnrörelsen lades ned. Anläggningen är helt intakt. Vattenhjulet utvecklade ca 75 hk (Werdenfels 1980). Täppamöllan, Eljaröd Kvarnhuset är uppfört i träkonstruktion i två våningar. Överfallande, gul, panel och sadeltak som är täckt med grön pannplåt. Byggnaden fick i huvudsak sitt nuvarande utseende vid en om- och påbyggnad år Den turbindrivna kvarnen är ännu i drift (Werdenfels 1980). Kronovalls sågmölla, Fågeltofta Kvarnen har ett mindre såghus i regelverk med röd panel under tak och halm. Ramsågen var i kontinuerlig drift in på 1930-talet. Anläggningen är välbevarad (Werdenfels 1980).

35 35 (48) Komstadmölla i Gärsnäs, Stiby Kvarnen omtalas redan under 1300-talet. Den hörde då till Gladsax gård, men skänktes senare till klostret i Östra Tommarp. Det nuvarande kvarnhuset ingår som en del i en större gårdsanläggning och byggdes år 1818 av möllaren Ola Andersson. Det är uppfört av fältsten och tegel som putsats. Sadeltaket är täckt med korrugerad plåt. På 1910-talet insattes den första av de två turbinerna. Verksamheten lades ned år Fortfarande är dock stora delar av inredningen bevarad. Vid kvarnen har även funnits vadmalsstamp, repslageri, oljeslageri och mejeri (Werdenfels 1980). Rogavads mölla i Gärsnäs, Stiby Sammanbygt kvarn- och bostadshus. Byggnaden har gråstensgrund, väggar av putsad lersten och sadeltak, täckt med eternit. Kvarnhuset är numera inrett till bostad. Endast delar av dammanläggningen är bevarad (Werdenfels 1980). Blåherremölla, Maglehem Namnet Blåherremölla kommer av dialektala uttrycket för häger, Blåherre. Kvarnen nämns första gången 1624 och var då en skvaltkvarn. Den ersattes omkring år 1700 av den nuvarande hjulkvarnen. Ursprungligen omfattade denna endast själva kvarnhuset, uppfört i skiftesverk (båle). Stugan och köket i korsvirke tillkom under 1700-talet. I mitten av talet förlängdes huset med sal, kistekammare och vedbod. Blåherremölla var i kontinuerlig drift fram till år Kvarnen är helt intakt (Werdenfels 1980). Lillehems mölla, Maglehem Lillehems mölla lades ned Det lilla kvarnhuset i korsvirke hade ursprungligen fack i råsten men är numera starkt förändrat. Vattenhjulet är bevarat men utrustningen för övrigt saknas i huvudsak (Werdenfels 1980). Bjärsjö Valskvarn, Järrestad Kvarnen fick i huvudsak sitt nuvarande utseende år Driften lades ned i början av talet varefter all inredning togs bort. Den tre våningar höga byggnaden i tegel fungerar numera som lager (Werdenfels 1980). Kungsmöllan, Ravlunda Kvarnen ägdes längre tillbaka av kronan men övergick omkring 1750 i privat ägo. Sin nuvarande utformning fick kvarnbyggnaden i början av 1880-talet Bostadshuset uppfördes strax efter sekelskiftet. Kvarnen drevs med vattenhjul fram till nedläggningen år Hela anläggningen är intakt. Sträntemölla, Rörum Kvarnen nämns redan år Den nuvarande anläggningen omfattar förutom kvarnen en ekonomibyggnad i tegel samt en vitputsad boningslänga, uppförd år Kvarnen består dels av en korsvirkesbyggnad i två våningar från år Delen som är uppförd i råsten härrör från år Kvarnen drevs med ett överfallsvattenhjul fram till år 1969 då driften lades ned. Anläggningen är helt intakt. Sträntemölla ingår sedan år 1976 i ett naturreservat (Werdenfels 1980).

36 36 (48) Raskarums kvarn, S:t Olof Möllan kom sannolikt till under 1800-talet. Den drevs av ett överfallshjul. Driften pågick fram till år Det ursprungliga kvarnhuset ingår numera i starkt förändrat skick som en del i en större gårdsanläggning. På samma plats har det även funnits en sågkvarn, som drevs med vattenhjul (Werdenfels 1980). S:t Olofs kvarn Anläggningen går sannolikt tillbaka till 1700-talet. Kvarnen drevs av ett bröstfallshjul fram till 1920-talet då den lades ned. Inredningen och vattenhjulet fanns kvar till 1939 då kvarnhuset byggdes om till bostad. Numera ingår det gamla kvarnhuset i en större anläggning. Kvarndammen är borta liksom rännan (Werdenfels 1980). Smedstorps kvarn, Smedstorp Möllan tillhörde under långa tider Smedstorps gods. Den nuvarande anläggningen är troligen från 1800-talet. Längan har förutom kvarnen inrymt både smedja, mejeri och bostad. Kvarnen drevs med vattenhjul fram till omkring 1945 då turbin installerades. Driften lades ned omkring år 1970, men anläggningen är i huvudsak bevarad (Werdenfels 1980). Snogge mölla, Smedstorp Kvarnen anlades i början av 1900-talet. Den är sammanbygd med en bostadsdel, har gråstensgrund och väggar dels i tegel, dels i regelverk. Sadeltaket är täckt med cementpannor. Kvarnen drevs med bröstfallshjul fram till nedläggningen omkring år Hjulet finns fortfarande kvar liksom kvarnverket (Werdenfels 1980). Gärsnäs mölla, Stiby Kvarnen har gråstensgrund, putsade tegelväggar och ett sadeltak, täckt med plåt. Den är sammanbygd med ett bostadshus. Kvarnen har drivits med turbin. Denna är ännu bevarad liksom i stort sett hela inredningen. Kvarndammen är däremot utdikad (Werdenfels 1980). Nybromölla, Södra Mellby Kvarnbyggnaden, som också inrymde bostad, är helt nyuppförd i kordvirke med tjärad timra och fack i tegel. Delar av timran i en äldre kvarnbyggnad på samma plats har återanvänts. Byggnaden är omkring ett fack kortare än den ursprungliga. Den har sadeltak med tegel. Nybromölla fick ursprungligen sitt vatten från en damm väster om gården. När Anders Månsson kom från Amerika byggde han istället år 1944 en särskild ränna. Driften lades ned år Verket är ännu bevarat men vattenhjulet saknas. Ett par hundra meter nedströms ligger ytterligare en f.d. kvarn med namnet Nybromölla. Boningslängan är lagd i vinkel och uppförd i vitputsat tegel år Kvarnhuset utgör en tillbyggnad i samma material, tillkommen år Driften lades ned omkring år Verket är bevarat men vattenhjulet saknas. Rännan är i huvudsak kulverterad (Werdenfels 1980). Sågmöllan i Kivik, Södra Mellby Möllan anlades på 1860-talet av nämndemannen Per Larsson och låg ursprungligen under gården Eliselund. Anläggningen omfattar förutom den f.d. kvarn- och sågbyggnaden även ett mindre bostadshus i korsvirke. Det ligger i vinkel mot och är sammanbyggt med kvarnbyggnaden. Denna står på en hög gråstensgrund och är uppförd i träkonstruktion med röd locklistpanel. Båda byggnaderna är numera täckta med halm. Byggnaderna var redan vid tiden för andra världskriget kraftigt förfallna. I samband med en upprustning under 1940-talet

37 37 (48) ändrades kvarnbyggnaden och bostadshuset om till cafélokal. I våra dagar kvarstår endast rester av ramsågen i den f.d. kvarnbyggnadens undervåning (Werdenfels 1980). Krubbemölla, Vitaby Kvarnen nämns åtminstone år 1698 och ägdes då dels av kronan och dels av Jochum Becks sterbhus (Andrarum). Den nuvarande anläggningen omfattar ett kvarnhus i korsvirke med synlig, svart timra och vitputsade fack. Sammanbyggt i vinkel mot detta ligger möllarebostaden, vars väggar är klädda med röd locklistpanel. Båda byggnaderna har sadeltak med vass. Kvarnhuset är i huvudsak oförändrat sedan 1780-talet. Driften vid Krubbemölla lades ned 1914 men utrustningen är bevarad. Numera finns det dock inte tillräckligt med vatten för att kvarnen skall kunna användas kontinuerligt. Vitemölla, Vitaby Möllan som sannolikt har gett samhället dess namn, nämns åtminstone år 1610 (Institutet för språk och folkminnen 2014). Den nuvarande anläggningen omfattar ett kvarn- och bostadshus i en våning. Bostadsdelen är uppförd i korsvirke med svart timra och vitputsade fack under sadeltak med vass. Kvarndelen är klädd med röd locklistpanel, sadeltaket har svart pannplåt. På bostadsdelen finns en bräda med inskriptionen ANO 1748 FSSOD. Vitemölla drevs fram till tiden för andra världskriget med vattenhjul, därefter med turbin. Driften lades ned omkring år Anläggningen kvarstår dock helt intakt men numera saknas tillräckligt med vatten för att kvarnen skall kunna användas (Werdenfels 1980). Bäckvalls kvarn, Östra Tommarp Kvarnen är känd från år Den har senare tillhört Smedstorps gård fram till 1793, då den friköptes. Den nuvarande kvarnbyggnaden, som är sammanbyggd med ett bostadshus, är sannolikt uppförd under senare hälften av 1800-talet. Boningshuset byggdes år 1911 och logen på 1930-talet. Kvarnhuset är en putsad tegelbyggnad. Den har sadeltak, klätt med korrugerad plåt. Kvarnen drevs med hjälp av vattenhjul in på 1910-talet då en turbin installerades. Driften lades ned 1945, men de båda kvarnverken är ännu bevarade (Werdenfels 1980). Kvarnmarks kvarn, Östra Tommarp En äldre korsvirkesanläggning från 1700-talet brann år I denna ingick ett stampverk, byggt 1846, och strax intill fanns en väderkvarn, uppförd år Efter branden byggdes den nuvarande anläggningen, som består av ett kvarnhus i två och en halv våning. Grunden är gjuten, väggarna av tegel och sadeltak täckt med eternit. Övergång till turbindrift skedde sannolikt efter branden. Under senare år har den ursprungliga anläggningen kompletterats med silos och magasin (Werdenfels 1980). Löfdahls kvarn, Östra Tommarp Den översta av kvarnarna i Östra Tommarp låg på 1680-talet under Glimminge. Det nuvarande kvarnhuset uppfördes efter en brand år Byggnaden har gråstensgrund, gjutna väggar och sadeltak, täckt med eternit. Vid nybyggnaden år 1933 installerades en turbin. Denna var i drift fram till omkring år 1955 då kvarnen lades ned. Kvarnen är fortfarande intakt med två verk, kross och turbin. Rörelsen var kombinerad med jordbruk. Dessutom hade man fram till omkring 1910 även en väderkvarn (Werdenfels 1980).

38 38 (48) Skillinge kvarn, Östra Hoby Kvarnen ingår som del i en gårdsanläggning. Kvarnhuset utgör en del av boningslängan. Vattenhjulet är ännu bevarat. Byggnaden har gråstensgrund och väggar dels i regelverk, klätt med stående, slät panel och dels av putsad lersten. Sadeltaket är täckt med korrugerad eternit (Werdenfels 1980). Ullspinneriet, Östra Tommarp Kvarnen tillhörde i äldre tid Kristianstads hospital. Den nuvarande byggnaden uppfördes förmodligen i mitten av 1800-talet. Driften lades på grund av konkurrens ned så tidigt som Man etablerade istället ett spinneri, som år 1980 fortfarande var i drift. Det ursprungliga kvarnhuset är starkt förändrat (Werdenfels 1980). T.h. Kvarn nordost om kalkugnsruinen vid Tommarpsån, Östra Tommarp. T.v. Hallamölla vid Verkeån. Foto Marie Eriksson, Länsstyrelsen Skåne Dikningsföretag och historiska våtmarker Kartbilaga 9 Dikningsföretag & Historiska våtmarker Få län i landet är så kraftigt påverkade av markanvändning som Skåne. Det skånska vattenlandskapet har under de senaste 150 åren genomgått en kraftfull förändring. De flesta våtmarkerna har dikats ut, flertalet sjöar har sänkts och de flesta vattendrag är i varierande grad rätade, dikade eller kulverterade. Nästan alla vattensystem i länet är i dag berörda av dikning och antalet dikningsföretag i länet uppgår till omkring På Länsstyrelsen finns akter från uppskattningsvis 4000 dikningsföretag och på lantmäteriet runt Arbetet med att digitalisera Skånes dikningsföretag pågick i projektform fram till årsskiftet och finns numera som tillgängligt GIS-skikt. Kartbilagan visar i vilka delar dikningsföretag har varit verksamma och där båtnadsområden utvunnits. Ett båtnadsområde i ett dikningsföretag är det område som fick sådan nytta av de

39 39 (48) förändrade vattenförhållandena att värdet ökade, t.ex. genom att marken kunde förvandlas från fuktäng till åker och från sjöbotten eller kärr till betesmark. Det är i synnerhet de södra delarna av Österlenåars KARO som är präglat av utdikning. Vattendragen är där morfologiskt förändrade i samband med dikningsföretag, vilket ger en negativ effekt på den ekologiska statusen. Kartbilagan visar även att de historiska våtmarkerna har haft störst utbredning i de norra delarna av området. Större delen av våtmarksområdena är inte lika präglade av dikning och sjösänkningsföretag. 2.3 Ansvarsmiljöer De skånska slotten och herresätena Inom Österlenåars KARO ligger flera slott och herresäten: Christinehof, Kronovall, Tunbyholm, Östra Herrestad, Glimmingehus och Bollerup. Ängsbevattning i Skåne Skåne och Norrland är i särklass de delar av landet där system med ängsbevattning/översilning har haft störst utbredning även om det förekommit i hela landet. I större delen av socknar inom Saxåns HARO förekom ängsbevattning. 2.4 Sällsynta/unika limniska miljöer Kvarnar och sågar med bevarade vattenhjul Exempelvis Blåherremölla. Kvarnar med bevarade/rekonstruerade trärännor Exempelvis Blåherremölla. Fiske-/sjöbodar Det finns exempelvis flera bevarade ålabodar i avrinningsområdet. Även knäbäckshusen bodar för fiske, är välbevarade och av stort kulturhistoriskt värde. Lämningar efter fasta fisken Öradekaren vid Verkaån är ett praktexempel på hur fasta fisken har sett ut och funderat historiskt. Anläggningen är dock rekonstruerad men unik och representativ för hela södra Sverige. 3 KUNSKAPSUPPBYGGNAD VATTENFÖRVALTNING KULTURMILJÖ 3.1 Tematisk Kulturhistorisk inventering och värdering av dammar. Vad vet vi egentligen om våra dammars kulturhistoriska värden? Den generella kunskapen om vad som är unikt,

40 40 (48) typiskt, teknikhistoriskt intressant osv. saknas i dagens underlag. Därför bör en inventering av dammar och kraftverk/kvarnar prioriteras. Metodstudie och diskussion kring de vandringshinder som finns i avrinningsområdet. Går det att göra samordningsvinster i områden där översilning förekommit? För Skåne behövs en heltäckande kvarn- och såginventering (GIS) med beskrivningar och värderingar av både bevarade anläggningar och lämningar. Fiskets historia i vattendragen. Vilka anläggningar finns kvar? Utredningar kring den ängavattning som förekommit i Österlenåars KARO. Samordningsvinster kan göras i samband med restaureringar av översilningsängar. Godsens påverkan på vattendragen. Vad har vattendragen haft för betydelse för godsen och finns det intressanta kulturmiljöer med kopplingar mellan gods och vatten? GIS-skikt där rapporter, biotopkarteringar, fiskevårdsplaner, kartor mm får en geografisk koppling till exempelvis ett vattendrag. MIFO och industriarvsdatabasen Fältinventera objekt i MIFO (databas som underlag för arbetet med förorenade områden, där finns uppgifter om många äldre industrier) och industrivarvsdatabasen som inte är beskrivna/dokumenterade i underlagen med fokus på bevarade byggnader i syfte att få en bättre kunskap om de vattenanknutna industriminnena. 3.2 Geografisk Vattendragen i den södra delen har dålig ekologisk status, delvis p.g.a övergödning, och är i hög grad påverkade av dikningsföretag. Dokumentationer av exempelvis Kabusaån och Tuvebäcken rekommenderas. Tommarpsån prioriteras högt då det är ett vattendragen med dålig ekologisk status, är utpekat som särskilt värdefullt vattendrag enligt naturvårdsverket och fiskeriverket. Det finns även en fiskevårdsplan för Tommarpsån där flera vandringshinder med åtgärdsförslag finns. Segeholmsån har dålig ekologisk status och rinner genom ett område med mycket kvarnar och översilningsmark. En kulturhistorisk utredning och dokumentation inför biotopvårdsåtgärder bör göras. Rörums Södra å är kulturhistoriskt intressant med miljöer såsom Sträntemölla.Längs vattendraget finns även flera broar registrerade i FMIS. En kulturhistoriskt dokumentation skulle även vara intressant av det här vattendraget.

41 41 (48) 4 KUNSKAPSUPPBYGGNAD KULTURMILJÖ Förutom det som tidigare har nämnts så önskar kulturmiljö annan kunskapsuppbyggnad kring följande. Torplämningar. Då kulturmiljölagen ändrades vid årsskiftet 2014 infördes en tidsgräns som begränsar det allmänna skyddet av fornlämningar. En lämning som kan antas ha tillkommit år 1850 eller senare omfattas inte av det allmänna skyddet för fornlämningar. I samband med detta skulle en heltäckande inventering av torplämningar vara intressant för länet. Växtinventeringar, arkiv och kartstudier i äldre ängs- och betesmarker likt Marktorp (2014). Hur har den historiska hävden format dagens vegetation och landskap? 5 REFERENSER Otryckta källor Henneryd H. Tjörnedala. Tillgänglig: Österlens museums arkiv, Simrishamn. J2.15. (Utan årtal). Litteratur Almlöf, K & Johansson, K Fiskevårdsplan för Tommarpsån Länsstyrelsen Skåne Dokab, R & Östensson, E Miljöövervakning av vatten tillstånd hos inlands-, kustoch grundvatten i Södra Östersjöns vattendistrikt. Södra Östersjöns vattendistrikt 2007:1. Helmfrids, S Kulturlandskapet och bebyggelsen. Sveriges Nationalatlas (SNA) Laursen L, West F.J & Nygård S. Kronens Skøder paa afhændet og erhvervet Jordegods 1-5: Köpenhamn Marktorp, J Biologisk mångfald i Tjörnedala ett arv av den historiska markanvändningen: Växtinventeringar, kart- och arkivstudier. Högskolan Kristianstad Reiter, O Det Skånska landsbygdsprogrammet. Länsstyrelsen Skåne 2007:10. Riksantikvarieämbetet Riksintressen för kulturmiljövården Skåne län (M). Dokument uppdaterat Rollof, Y Sveriges inre vattenvägar Skåne, Blekinge, Halland, Småland. Stockholm 1977.

42 42 (48) Werdenfels, Å (red.) Skånska vattenkvarnar och vädermöllor. Skånes Hembygdsförbund årsbok SOU 1996:155. Omtankar om vattendrag: ett nytt angreppsätt. Slutbetänkande av Vattendragsutredningen. Stockholm. Vägverket Nationell plan för bevarandevärda broar. 2005:151. Wallin, N Vatten gifver gräs ängsvattning i Sverige i synnerhet Malmöhus län, Högskolan Kristianstad Digitala Institutet för språk och folkminnen, Sofi. Tillgänglig , från: Vatteninformationssystem Sverige. Tillgänglig , från: Länsstyrelsen Skåne. Regionalt kulturmiljöprogram. Tillgängligt , från: Länsstyrelsen Skåne. Verkeåns naturreservat. Tillgänglig , från: Länsstyrelsen Skåne. Drakamöllans naturreservat. Tillgänglig , från: Länsstyrelsen Skåne. Sträntemölla Forsemölla. Tillgänglig , från: Bilaga 1 Korta beskrivningar av kunskaps/planeringsunderlag Till läsaren I listan nedan ges kortfattade beskrivningar av kunskaps-/planeringsunderlag som finns för hela landet och/eller som är gemensamma för eller finns i flera län, och som ingår i kunskapsöversikterna i Delprojekt 2 inom Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt. Listan redovisar inte alla kunskapsunderlag. Historiska kartor är exempelvis ett grundläggande kunskapsunderlag för

43 43 (48) kulturmiljövården, men studier av sådana ingår inte i delprojekt 2 och beskrivs därför inte här. Innehållet under rubrikerna Områden med skydd enligt lag eller konvention, Planer och program med urval av objekt/miljöer, Inventeringar samt Övrigt har skrivits av Coco Dedering i november 2011, Länsstyrelsen Kalmar län, där arbets-, referens- och styrgrupp även bidragit med synpunkter. För de länsspecifika och/eller lokala kunskapsunderlagen svarar andra författare. Områden med skydd enligt lag eller konvention Världsarv - Ett världsarv är ett kulturminne eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Det är Unesco s Världsarvskommitté som beslutar om världsarv. Respektive lands regering kan nominera områden till den s.k. världsarvslistan. Den grundar sig på FN-organet Unescos konvention till skydd för världens natur- och kulturarv som Sverige undertecknade Ramsarområden Ramsarkonventionen är en internationell konvention för skydd av värdefulla våtmarker. Sverige har pekat ut ett antal internationellt värdefulla våtmarksområden, s.k. Ramsarområden, som landet har åtagit sig att bevara. Riksintressen Geografiska områden som är av nationell betydelse för en rad olika samhällsintressen kan, enligt miljöbalkens 3-4 kap., pekas ut som områden av riksintresse av respektive ansvarig central myndighet. Det kan exempelvis vara områden med naturvärden eller kulturmiljövärden som är så ovanliga att de gör områdena viktiga för hela landet. Vid planering och prövning enligt en rad lagar ska dessa områden skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada dem. I denna kunskapsöversikt redovisas eventuellt förekommande riksintressen för naturvård, kulturmiljövård, fiske och friluftsliv. Natura Natura 2000 är ett nätverk inom EU som verkar för att skydda och bevara den biologiska mångfalden. Natura 2000-områden är skyddade enl 4 och 7 kap. miljöbalken. Det finns särskilda bevarandeplaner för varje Natura 2000-område som beskriver områdets naturvärden, bevarandemål, hotbilder och behov av bevarandeåtgärder. Natura 2000-arter Arter som nödvändigtvis inte behöver finnas inom ett Natura område men som skyddas enl 4 och 7 kap. miljöbalken. Nationalpark Syftet med en nationalpark är, enligt miljöbalken (7 kap 2 ), att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligt oförändrat skick. Staten äger all mark i en nationalpark. Regeringen beslutar efter riksdagens medgivande att bilda nationalparker. Naturvårdsverket har huvudansvar för planering och genomförande av nya nationalparker. Naturreservat Naturreservat bildas enligt miljöbalken (7 kap 4 ) när det huvudsakliga skyddsmotivet är höga naturvärden, värdefulla områden för friluftslivet m.m. Både länsstyrelser och kommuner kan bilda naturreservat och naturreservaten är skyddade i enlighet med fastställda beslut och skötselplaner.

44 44 (48) Kulturreservat - Kulturreservat bildas enligt miljöbalken (7 kap 9 ) när det huvudsakliga skyddsmotivet är kulturhistoriska m.fl. värden. Både länsstyrelser och kommuner kan bilda kulturreservat och kulturreservat är skyddade i enlighet med fastställda beslut och skötselplaner. Det finns ännu så länge bara ett fåtal kulturreservat i Sverige. Byggnadsminnen - Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, miljöer och anläggningar kan förklaras som byggnadsminnen. Ärenden rörande enskilt ägda byggnadsminnen handläggs av Länsstyrelsen och skyddas enligt Kulturmiljölagens 3 kap. Statligt ägda byggnadsminnen skyddas enligt Förordning (1988:1229) om statliga byggnadsminnen m.m. och handläggs av Riksantikvarieämbetet. Kyrkliga kulturminnen Kyrkor, begravningsplatser m.m. som byggts före utgången av 1939 skyddas enligt kulturmiljölagens 4 kap. Tillståndsärenden rörande dessa kyrkor och anläggningar handläggs av Länsstyrelsen. Fornlämningar och fornminnesregistret - Fornminnesregistret förvaltas av Riksantikvarieämbetet och innehåller information om fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar. Det bygger i huvudsak på inventeringar genomförda från 1937 till slutet av 1990-talet (olika i olika delar av landet). Registreringar har även gjorts/görs senare, dock i mindre skala. Fornminnesregistret uppdateras löpande. Fornlämningar kallas lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som tillkommit före år Lämningarna ska även ha tillkommit genom äldre tiders bruk och ha varit varaktigt övergivna. Fornlämningar är skyddade enligt Kulturmiljölagens 2 kapitel. Så kallade övrig kulturhistorisk lämning har inte detta skydd, men omfattas av generella hänsynsbestämmelser i miljöbalken, i skogsvårdslagen (30 ) och i kulturmiljölagens 1 kap. Det är länsstyrelsen som, från fall till fall, avgör om en lämning är fornlämning eller inte. Fornminnesregistret i digital form kallas FMIS (fornminnesinformationssystem). Detta finns tillgängligt på Riksantikvarieämbetets hemsida genom söktjänsten Fornsök. q-märkt bebyggelse i detaljplaner och områdesbestämmelser (digitalt skikt) - Genom detaljplaner och områdesbestämmelser kan kommunerna med stöd av Plan- och bygglagen (2010:900) utfärda skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i form av skydds- och varsamhetsbestämmelser. Flera länsstyrelser har digitaliserat (och uppdaterar årligen) byggnader som omfattas av detta skydd, i syfte att följa upp i vilken utsträckning kommunerna arbetar aktivt med skyddet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Detta arbete utgör grunden för en indikator vars kortnamn är q-märkt (Skyddade byggnader enligt plan- och bygglagen) på Miljömålsportalen, se Vattenförvaltning och EUs ramdirektiv för vatten Syftet med EUs ramdirektiv för vatten är att skydda medlemsländernas vattenresurser och en grundtanke är att skapa en helhetssyn på Europas och de enskilda ländernas vattenresurser. I Sverige beslutade riksdagen och regeringen om nationell lagstiftning, vilket innebar en komplettering av miljöbalken och en särskild vattenförvaltningsförordning (SFS 2004:660) samt en organisation för den svenska vattenförvaltningen. Vattenförvaltningen omfattar grundvatten, sjöar, vattendrag och kustvatten och man arbetar utifrån vattnets egna gränser, de så kallade avrinningsområdena, som inte följer läns- eller kommungränser. Målsättningen med vattenförvaltningen är att allt inlands-, kust- och grundvatten ska ha god ekologisk och kemisk status år För att Sverige ska kunna nå målet krävs engagemang och nära samarbete mellan alla parter som

45 45 (48) påverkar vattnet inom ett visst avrinningsområde. Länsstyrelsen har en samordnande roll i vattenförvaltningsarbetet. Kunskaps- och planeringsunderlag uppdateras löpande och finns tillgängliga i VISS (Vatteninformationsystem Sverige), se Planer och program med urval av objekt/miljöer Regionala kulturmiljöprogram - Regionala kulturmiljöprogram tas fram av länsstyrelsen och ska fungera som planeringsunderlag till länsstyrelser, kommuner, trafikverk och övriga fysiska planerare, med mera. De beskriver länets kulturhistoria och innehåller ofta ett urval av värdefulla kulturmiljöer. Programmen ska bland annat bidra till att säkerställa, levandegöra och utveckla länets kulturmiljöer. Kommunala kulturmiljöprogram - Dessa tas fram av kommunerna och ska fungera som planeringsunderlag, t.ex. som stöd för prövning av bygglov, i detalj- eller översiktsplanering. I de kommunala kulturmiljöprogrammen beskrivs som regel vad som är värdefullt och karaktäristiskt inom kommunen. De innehåller ofta ett urval av värdefulla kulturmiljöer, ibland med någon form av indelning/klassificering av byggnader och miljöer. I bland annat Plan- och bygglagen finns generella hänsynsbestämmelser för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Nationellt särskilt värdefulla/värdefulla sjöar och vattendrag - Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Fiskeriverket har tillsammans med länsstyrelserna sammanställt nationellt värdefulla sötvattensområden sett utifrån natur-, kulturmiljö- respektive fiskesynpunkt. Områdena pekades ut 2006 i samband med framtagandet av en nationell strategi för skydd av särskilt värdefulla sjöar och vattendrag. Information om områdena finns bland annat i databasen och karttjänsten Värdefulla Vatten (Naturvårdsverket). Arbetet skedde under stor tidpress och utifrån bristfälliga urvalsunderlag, varför en revidering är nödvändig. Kulturvattendrag m.m. - På 1990-talet gjordes den så kallade Vattendragsutredningen (Omtankar om vattendrag SOU 1996:155). Bakgrunden var att se över skyddet för vattendrag enligt 3 kap. Naturresurslagen. Länsstyrelserna lämnade in förslag till Riksantikvarieämbetet respektive Naturvårdsverket som i sin tur lämnade förslag till Vattendragsutredningen. Därefter sållade Vattendragsutredningen ut ett antal vattendrag som borde skyddas med avseende på natur- och kulturmiljön respektive orördhet. Elektriska vattenkraftverk: kulturhistoriskt värdefulla anläggningar (Brunnström, Spade) - har getts ut av Riksantikvarieämbetet Det är resultatet av en nationell inventering och rapporten innehåller ett urval nationellt värdefulla anläggningar. Nationell plan för bevarandevärda broar har getts ut av Vägverket 2005 och innehåller ett urval med 121 st broar spridda över landet. Regionala fiskevårdsplaner Länsstyrelserna har tagit fram länsomfattande fiskevårdsplaner för att främja och vårda fiske och fiskebestånden. Regionala bevarandeprogram för odlingslandskapet Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet initierade 1991 ett arbete för att få länsstyrelserna att ta fram länsvisa

46 46 (48) bevarandeprogram för odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden. Bevarandeprogrammen innehåller ett urval av värdefulla miljöer, fungerar bl.a. som planeringsunderlag och ser olika ut i olika län. Nationell bevarandeplan för odlingslandskapet - Naturvårdsverket i samarbete med länsstyrelserna och efter samråd med Riksantikvarieämbetet har på 1990-talet tagit fram en nationell bevarandeplan för odlingslandskapet. Urvalet av värdefulla helhetsmiljöer är inte komplett, bl.a. saknade kulturmiljövården tillräcklig kunskap för ett sådant urval (Naturvårdsverket 1997, Rapport 4815, Sveriges finaste odlingslandskap Nationell bevarandeplan för odlingslandskapet etapp 1, här finns även information om de regionala bevarandeprogrammen) Inventeringar Skog & Historia Skog & Historia var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen, och bedrevs regionalt tillsammans med Länsstyrelser, Länsarbetsnämnder och Länsmuseer. Det handlade bl.a. om kunskapsuppbyggnad om skogens kulturmiljöer/- lämningar. Inventeringarna inom Skog & Historia utfördes av anvisad personal, oftast under ledning av utbildade arkeologer. I vilken utsträckning Skog & Historia-inventeringar har genomförts varierar mellan olika län. Själva inventeringen är nu avslutad, och en stor del av resultatet finns samlat i Skogsstyrelsens digitala handläggningssystem Kotten. Större delen av materialet har inte kvalitetssäkrats av arkeologer - det är ett arbete som pågår. De lämningar som kvalitetssäkrats och därefter förts över i Riksantikvarieämbetets Fornminnesinformationssystem (FMIS) har inte alltid tagits bort ur "Kotten", vilket innebär ett källkritiskt problem. Skog & Historia-registret får ändå ses som ett intressant tipsregister. Biotopkartering av vattendrag Metodiken för biotopkartering av vattendrag togs fram på Länsstyrelsen i Jönköping i början på 1990-talet och har sedan dess vidareutvecklats. Den används numera över hela landet och bygger på fältarbete där man karterar vattenbiotoper, vandringshinder, strömförhållanden, närmiljön på land, och så vidare. Kunskapsunderlaget används bland annat i samband med vatten-, naturvårds- och fiskevårdsarbete och vattenförvaltningens statusklassningar. I vilken utsträckning vattendrag har biotopkarterats varierar mellan länen. SMHI:s dammregister - SMHI har med utgångspunkt från länsstyrelsernas damminventeringar byggt upp ett nationellt dammregister. Registret är tänkt att vara ett hjälpmedel vid till exempel planeringsarbete för att förebygga dammolyckor och översvämningar. Registret innehåller cirka dammar ( Kartplan information om mark, fastigheter och klimat utgiven av Lantmäteriverket, SGU och SMHI 2010). Ängs- och betesmarksinventering TUVA Tillsammans med länsstyrelserna inventerade Jordbruksverket Sveriges ängs- och betesmarker under åren Detta för att se var markerna finns och vilka speciella naturvärden och kulturlämningar som finns där, till exempel speciella växter eller gamla byggnader. Resultatet av detta arbete finns samlat i databasen TUVA (Jordbruksverket).

47 47 (48) Våra broar en kulturskatt (Ahlberg, Spade m fl) har givits ut av Vägverket 2001 (Vägverket = numera Trafikverket). Det är resultaten av en inventering av framför allt talets broar industrisamhällets broar - genomförd av Vägverket och Banverket. Övrigt Flottning och flottleder i södra Sverige är en bok som utkom 2006 (Ahlbäck, A och Albertsson, R) och som uppmärksammar flera flottleder, och flottningens betydelse, i södra Sverige. Flottning - År 2013 genomfördes en inventering av flottningslämningar i södra Sverige. Inventeringen finns som GIS-skikt och en rapport publicerad av Länsstyrelsen i Kronobergs län. Dikningsföretag/markavvattning Flera länsstyrelser arbetar för närvarande med att sammanställa och tillgängliggöra uppgifter om äldre diknings- och sjösänkningsföretag, till exempel genom digitalisering. Nedan följer generell information om dikningsföretag och arkivförvaring: Sänkning och utdikning av sjöar och vattensjuka marker har sedan århundraden tillbaka tillämpats i Sverige. Redan i de medeltida landskapslagarna fanns bestämmelser om dikning och strömresningar. I och med en växande befolkning och behov av mer odlingsbar mark sköt markavvattning för utvinning av åkermark fart på allvar under 1800-talet. Våtmarker dikades ut via system av grävda kanaler och diken. Åar och bäckar rätades, breddades, fördjupades och rörlades för att förbättra vattenavledningen. Många sjöar sänktes eller torrlades helt. Den mest intensiva sjösänkningsperioden varade från 1880-talet till 1930-talet. Allt detta var en del av en del av den agrara revolutionen, och nyodlingarna blev betydande. Statens understödjande verksamhet för torrläggning av mark för jordbruksändamål går tillbaka till 1840-talet. Från denna tid beviljades lån och bidrag till utdikningar och avtappningar av sankmarker och sjöar; åtgärder som intensifierades på 1880-talet. Dikningsarbeten utförda fram till 1800-talets mitt syftade i regel endast till att förhindra översvämningar genom att ytvattnet leddes bort. Därefter kom torrläggningsföretagen alltmer att inriktas på att sänka grundvattennivån. Från och med 1879 prövades markavvattningen i enlighet med Dikningslagen, som senare, , hamnade under Vattenlagen. Den kallas ofta den äldre vattenlagen. Vattenlagen ändrades och omstrukturerades rejält 1983 och 1998 införlivades vattenlagen i miljöbalken (Hagerberg m fl 2004 sid 119). Handlingar tillhörande förrättningar som handlagts före vattenlagens tillkomst åren kan återfinnas på länens lantmäterikontor. Handlingar från cirka 1920 och framåt finns hos respektive länsstyrelse. Från och med år 1995 arkiveras akter tillhörande förrättningar vid Statens Jordbruksverk. Förrättningsakter i berörda arkiv innehåller i allmänhet protokoll, utlåtanden och ritningar i plan- och profil. Viss dokumentation vad rör rättsliga frågor i samband med sjösänkningar, strömrensningar m.m. kan återfinnas i häradsrätternas arkiv (landsarkivet, detta gäller fram till år 1918 då vattendomstolarna infördes). Sänkta och torrlagda sjöar i Sverige - SMHI har i samarbete med länens jordbruksenheter upprättat ett register över sänkta och torrlagda sjöar och Sverige. (Se SMHI Svenskt

48 48 (48) vattenarkiv 1995 Sänkta och torrlagda sjöar.) Det finns tillgängligt som digitalt skikt, uppgifterna kommer från SMHI:s SVAR:s arkiv Under 1800-talet och början av 1900-talet sänktes/torrlades över 2500 sjöar för att få odlingsbar mark. Uppgifterna är utdrag ur Lantbruksenheternas arkiv och är namn, sjökoordinat, avrinningsområde, län, kommun, typ, år och arkivnummer. (SMHI:s hemsida