Bilaga 6. Gjutning och smide på Skeke under bronsålder och folkvandringstid

Transkript

1 Bilaga 6. Gjutning och smide på Skeke under bronsålder och folkvandringstid Av Mia Englund, Eva Hjärthner-Holdar, Torbjörn J Holback, Erik Ogenhall, Lena Grandin, Ole Stilborg, Anders Lindahl, Paul E. Pettersson och Annika Willim Sammanfattning Geoarkeologiskt Laboratorium (GAL) har utfört arkeometallurgiska analyser på ett arkeologiskt material från en särskild undersökning längs väg 288 i Uppland, lokal Skeke, Rasbo 669 i Rasbo socken. Platsen har en lång användningstid från 1500 f.kr. till 600 e.kr. Denna rapport behandlar i första hand bronsålder äldsta järnålder och folkvandringstid då den metallurgiska verksamheten på Skeke var som störst. Den arkeometallurgiska undersökningen hade som mål att försöka besvara några övergripande frågor såsom vilka moment och vilken typ av metallhantverk som funnits på Skeke under olika tidsperioder. Dessutom vad tillverkades, järn- och metallhantverkets organisation samt om möjligt vilken proveniens som hantverket och dess restprodukter har. Resultatet kan sägas motsvara förväntningarna och kan belysa de flesta av frågeställningarna. Däremot har inte proveniensen, d.v.s. varifrån geografiskt kopparen kommer, lösts än även om de kemiska analyserna tydligt visar att olika malmtyper och olika leverantörer finns av metallen på Skeke. Men materialet från bronsålder kan delvis komma att ingå i projektet Bröt man koppar under bronsåldern i Sverige som finansieras av Vetenskapsrådet där frågan om proveniens är i fokus. Tidsmässigt kan vi med all säkerhet säga att den järnhantering som förekom vid Skeke helt kan knytas till järnåldersfasen. Det finns inget som tyder på att man under bronsålderfasen använde sig av järn på gården vid Skeke. Järnhantverket, som helt kan relateras till smidesprocessen, är av hög klass och man har på platsen haft tillgång till flera typer av järn såsom kolfritt järn, kolstål och fosforjärn. Detta betyder att det t.ex. kan ha funnits en vapenproduktion för eget bruk på platsen. Analyser visar också att redskapen till gjuteriet och andra hantverk, såsom olika typer av mejslar och punsar, med all sannolikhet kan ha tillverkats i smedjan om man utgår från vilka olika typer av järn som smeden haft tillgång till. På Skeke framkom Sveriges första kända fullt utrustade gjuteriverkstad i form av ett hus med processanläggningar såsom gjuterihärd och bälgunderlag samt spår av kolbinge, gjutlåda och arbetsytor. Den dateras till folkvandringstid, vilket bl.a. gjutformar till häktespännen tydligt visar. Analyser av den tekniska keramiken visar att både gjutformar och deglar har tillverkats av den lokala leran. En liten smälta av nästan ren koppar påträffades också i en tydlig folkvandringstida kontext och dess kemiska sammansättning avviker påtagligt från de smältor som kan knytas till bronsålderns gjuteriverksamhet. Slutsatsen blir att vi här har att göra med en verkstad med en permanent hantverkare och möjligen också en lärling. Troligen har hantverkaren inte bara arbetat med kopparlegeringar utan också ädelmetaller vilket bl.a. en smälta av guld (elektrum) antyder. Det påträffades också två föremål som helt eller delvis var tillverkade av ädelmetall. Det ena var en brännförgylld spirallagd ring av rödmetall och det andra ett kantbeslag av silver. Båda kan dateras till tiden för verkstaden. Bilagor 713

2 714 Skeke gudar, människor och gjutare Det har också funnits en tydlig gjuteriverksamhet under yngre bronsålder, vilket resterna efter två nedsänkta gjuterihärdar, gjutformar och deglar antyder. Typen av processanläggning påminner mycket om dem som finns i det mediterrana området och tydliga exempel finns bland annat på Sardinien. Produktionen har, utifrån de gjutformsfragment där det gjutna föremålet kunnat identifieras, troligen bestått av hals- och armringar samt tenar/ämnen. De kemiska analyserna av smältor i deglar visar att råmaterialet, koppar och tenn och/eller bronsen, troligen kom från 3 olika leverantörer. En kemisk analys som gjordes på en miniatyrdolk som framkom i en grav från period IV visar att den kemiska sammansättningen har stora likheter med de analyserade smältorna ur en av bronsåldersdeglarna. Detta skulle kunna indikera att dolken tillverkades i bronsåldersgjuteriet på Skeke. Deglarnas brukningsspår visar dessutom att de måste ha använts åtskilliga gånger. Till detta kommer att analyser av den tekniska keramiken visar att gjutning skett åtminstone vid två, i tid, skilda tillfällen eftersom två olika godssammansättningar finns parvis för deglar och gjutformar. Detta medför att tolkningen blir att i Skekes bronsålder finns spåren efter åtminstone två hantverkare.

3 Inledning På uppdrag av Fredrik Larsson vid UV Mitt, Riksantikvarieämbetet, har Geoarkeologiskt Laboratorium (GAL) utfört arkeometallurgiska analyser på ett arkeologiskt material från en särskild undersökning längs väg 288 i Uppland, lokal Skeke, Rasbo 669 i Rasbo socken. I uppdraget ingick även specialregistrering av brända leror med fokus på teknisk keramik som utförts av Torbjörn J Holback. Holback har även varit medförfattare i diskussionsdelen rörande detta material. Annika Willim har specialregistrerat slagg och järnavfall. Mia Englund har författat kapitlet om gjuteriverksamheten i hus L. Analysen av den tekniska keramiken har utförts av Ole Stilborg, Anders Lindahl och Paul Pettersson och dess tolkning har utförts av Ole Stilborg. Analysdelen som behandlar metaller och järn har författats av Erik Ogenhall, Lena Grandin och Mia Englund. Redaktör och projektledare har varit Eva Hjärthner-Holdar som också ansvarat för sammanställning och tolkning av utvärderad data. Bosättningen på Skeke uppvisar en lång kontinuitet med tyngdpunkt i yngre bronsålder äldre järnålder och folkvandringstid vendeltid. I bosättningen från järnålder framkom en stor mängd avfall, däribland gjutformar och deglar och slagg som kan kopplas till olika metallurgiska processer, såsom smide och gjutning. En omfattande metalldetektering i området bidrog till att man kunde tillvarata en större mängd metaller och slagger. Bland metallföremålen märks bl.a. verktyg, råämnen, viktlod och föremål av mer speciell karaktär som en bearbetad förgylld spiralten och ett beslag av silver samt en liten smälta av elektrum. En mycket viktig struktur i sammanhanget är den välbevarade gjuteriverkstad från folkvandringstid som undersöktes under ledning av Eva Hjärthner-Holdar på GAL. Däremot upptäcktes inga konstruktioner eller anläggningar där järnsmidet ägt rum. En smedja kan dock ha funnits alldeles utanför undersökningsområdet. Till gjuteriverksamheten under bronsålder kan knytas två möjliga nedsänkta gjuterihärdar samt deglar och gjutformar. Det speciella med den metallurgiska verksamheten är dock att den, i likhet med bosättningsmönstret, uppvisar samma långvariga platsbundenhet. Syfte och frågeställningar De arkeometallurgiska analyserna har genomförts för att försöka besvara fem övergripande frågeställningar. Den första handlar om vilka moment av metallhantverk som bedrivits på platsen under de olika tidsperioderna. Den andra frågeställningen rör vad som tillverkats. En tredje fråga är var på Skeke tillverkningen ägt rum. En fjärde fråga som är av vikt är metallhantverkets organisation. Den sista frågeställningen är vilken proveniens hantverket, restprodukterna (gjutformar, deglar, metallspill, slagg mm), metallföremålen och i viss mån metallerna har. Bilagor 715

4 Material och metoder Material och provurval Fyndmaterialet från Skeke har basregistrerats i Intrasis av UV Mitt. Det analyserbara materialet bestod, före GALs genomgång, av 8 poster deglar, 29 poster gjutformar, 47 poster gjutformsgods, 1054 poster (ca 17,2 kg) smält och bränd lera, 74 poster slagg och 399 poster metall. Metallposterna är specialregistrerade av UV Mitt. Informationen i den okulära granskningen av metallföremålen bygger på uppgifter från registreringen i Intrasis. Tolkningen av metallföremålen har i vissa fall ändrats efter GALs analys. GAL har, tillsammans med uppdragsgivaren, gått igenom allt material översiktligt och fått en uppfattning om de variationer som finns bland fyndposterna och diskuterat urval med tanke på kopplingen till frågeställningarna. Efter GALs specialregistrering av de brända lerorna och slagg- och järnavfallsmaterialet har ett urval för mer detaljerade analyser gjorts. I detta urval ingår även metallföremål. Slaggerna som valdes ut för mer detaljerade observationer är de som efter okulär granskning samt sågning bedömdes innehålla mest information kopplad till frågeställningarna. Typiska förhistoriska slagger valdes ut, liksom avvikande. Vidare utvaldes två järnklumpar/järnavfall med slagginnehåll (Fnr 4103 och 4106) för mer detaljerade analyser. Dessa kan visa vilka järnkvaliteter man arbetat med. I möjligaste mån valdes även slagger från tre (vaga) koncentrationer på lokalen ut. Men urvalet av dessa material gjordes dock främst utifrån den informationspotential som materialet uppvisade. Vad gäller provurvalet av järnföremål, separerades i ett första skede alla fynd som kan kopplas till metallhantverk ut. Ur smidesteknisk synvinkel valdes knivar. Genom att undersöka dessa får vi en inblick i om både järn och stål fanns tillgängligt och hur smeden har vällt samman de olika metallerna och hur väl denne har lyckats med detta. I knivarna kan vi också förvänta oss andra smidestekniker t.ex. härdning av stålet som ytterligare förbättrar dess egenskaper. Ett förbehåll finns dock, nämligen att det inte finns någon garanti för att knivarna är tillverkade på platsen då inga halvfabrikat påträffades. Av totalt 18 knivar utvaldes 2 av liknande typ. Övriga järnföremål som utvaldes var ämnesjärn och mindre verktyg såsom punsar och mejslar. Ämnesjärn valdes ut för att konstatera vilka järntyper som bearbetats. Verktygens betydelse kan inte nog framhållas med tanke på vilka hantverk som framkom och hur vitala dessa verktyg är för de olika hantverken. Järnföremålen analyserades i tvär- och/eller längdsnitt. Urvalet av kopparlegeringar vad gäller föremål består av en spirallagd ten, ett silver/silverbelagt beslag, en kniv/dolk och avfall från metallhantverket såsom en droppe/smälta samt en ädelmetallsmälta/gjutspill. Dessutom provtogs samtliga (3) bronsåldersdeglar där metallrester konstaterats. Samtliga ickejärnmetaller, förutom äldelmetallgjutspillet, Cu-legeringsspillet, det silverbelagda beslaget och den spirallagda tenen, är daterade till bronsålder. Redan under fältarbetsfasen analyserades och daterades ett järnföremål, ett möjligt ämnesjärn (Fnr 4236). Dessutom analyserades två 716 Skeke gudar, människor och gjutare

5 spännande metallfynd, en spiralten (Fnr 617) och en smälta (Fnr 585). Resultaten från dessa analyser presenteras även de i denna rapport. Urvalet av prover bland den tekniska keramiken har baserats på informationspotentialen i förhållande till frågeställningarna. I denna fyndkategori finns gjutformar och deglar från både brons- och järnålder samt infodringsmaterial från de nedsänkta gjuterihärdarna. Vid urvalet av samtliga prover har även hänsyn tagits till deras kontext, d.v.s. att de i möjligaste mån haft en relation till betydelsebärande anläggningar, lager o.s.v. Provtagning av slagger och järn Utvalda slagger har sågats för att studeras i tvärsnitt. Totalt sågades 13 stycken slagger och järnklumpar (Fnr 619, 873, 1255, 3893, 4078, 4103, 4106, 4166, 4176, 4305, 4322, 4339 och 4591) för studier i tvärsnitt. De detaljerade resultaten för respektive fyndnummer återfinns under respektive rubrik. Provtagning av metallföremål Knivarna provtogs med ett tvärsnitt genom bladet från egg till rygg. I ett sådant snitt framträder det tydligt hur de är uppbyggda, såväl metallens sammansättning, förekomst av slagginneslutningar samt hur stycket bearbetats fram till ett färdigt föremål. Mejslarna provtogs dels vinkelrätt genom spetsen, dels på längden genom huvudet. Även ämnesjärnen provtogs med ett snitt vinkelrätt mot längdriktningen. Kopparlegeringarna, förutom dolken som provtogs på samma sätt som knivarna, snittades för att ge största möjliga representativa yta. Spiraltenen provtogs i ena änden med ett tvärsnitt. Metallografisk undersökning Metallografiska undersökningar utfördes på polerade prov från 25 fynd för att bedöma typ av metall/metallegering samt metallkvalité. Undersökningen gjordes i ett Zeiss Axioskop 40A polarisationsmikroskop med påfallande reflekterat ljus. I mikroskopet kan olika texturer (mönster), beroende på kemisk sammansättning och grad av bearbetning, utläsas. Järnproverna undersöks i två steg. Först studeras den polerade ytan för att se förekomst och sammansättning hos slaggen. Slaggerna är ofta små och långsmala inneslutningar till följd av smide. De är också oftast finkorniga och det kan därför vara svårt att urskilja deras sammansättning. De innehåller dock vanligen en glasfas som är kiselrik och en eller flera järnoxidmineral, t.ex. wüstit eller magnetit. Ibland förekommer också mineralet olivin, som innehåller både järn och kisel. I nästa steg etsas järnproverna med 2 % nitallösning, vilken påverkar metallen olika beroende på dess sammansättning. Metoden är därför användbar för att bedöma kolhalten i materialet, t.ex. om det är ett mjukt kolfritt järn eller stål med kolinnehåll. Några termer som används i detaljbeskrivningarna i resultatkapitlet är ferrit som är ett mjukt järn utan kolinnehåll, cementit som är en förening av järn och kol (Fe 3 C), och Bilagor 717

6 perlit som är en struktur uppbyggd av omväxlande ferrit och cementit. Generellt medför alltså en större mängd perlit en högre kolhalt och ett hårdare material (stål). Innehåll av fosfor kan också observeras, vanligen i form av en överpräglande dendritisk textur. Det är också möjligt att se hur järnet har bearbetats t.ex. om olika stycken har sammanfogats. En sådan vällning skapar ibland en söm, eller vällfog, som syns som en avvikande linje i provet och ibland också innehåller slagg. Man kan också urskilja olika värmebehandlingar såsom härdning av stål, d.v.s. en upphettning med påföljande snabb avkylning i t.ex. vatten. De strukturer som då bildas är antingen bainit eller martensit. Kopparlegeringarna poleras, likt järnet, dels för att studeras i mikroskop dels för att kunna undersökas kemiskt i en elektronmikrosond. I mikroskopet kan variationer i den kemiska sammansättningen hos kopparlegeringar anas som fläckvisa färgskiftningar där rödare partier är kopparrika (ofta nästan ren koppar) medan blekare nyanser är (förhållandevis) rika på tenn och/eller andra metaller som t.ex. antimon och arsenik. Även grå faser är vanligt förekommande och kan bestå av t.ex. bly eller oxider/sulfider. Färgskiftningarna (den kemiska variationen) kan uppvisa en dendritisk textur (mönster) som bildas vid gjutningen och som kan påvisa om föremålet bearbetats (t.ex. smide) efter gjutningen. Elektronmikrosond För att exakt identifiera de i kopparlegeringarna ingående komponenterna (element/grundämnen) och deras koncentrationer har proven analyserats i en elektronmikrosond (JEOL JXA-8530F) vid CEMPEG (Centre for Experimental Mineralogy Petrology & Geochemistry) vid Institutionen för Geovetenskaper, Uppsala Universitet. Två föremål, Fnr 585 och Fnr 617, analyserades tidigare med en äldre modell av elektronmikrosonden (Cameca SX-50 uppgraderad till SX-100) vid samma institution. Fnr 585 analyserades på obehandlad ytteryta för att hålla fyndet intakt medan övriga fyndposter är analyserade på delade och polerade tvärsnitt. Fnr 617 har analyserats med båda mikrosonderna för att jämföra resultaten mellan dessa (tabell 1). Metoden innebär att en elektronstråle fokuseras på önskad punkt på provet (punkter mindre än 1µm i diameter kan analyseras, men även stora ytor) varvid röntgenstrålning som är karaktäristisk för varje element (grundämne) utsänds från analysområdet. De ingående elementen kan därmed detekteras och deras halt mätas. På detta sätt får man kvantitativa och/eller kvalitativa data av sammansättningen på de olika element som ingår i materialet. Kopparlegeringar, som bronser, består ofta av flera faser där spårämnen vanligen är koncentrerade till de minst vanliga faserna varför deras förekomst bäst dokumenteras med hjälp av punktanalyser i respektive fas. För att få en totalanalys bör istället flera ytor analyseras i varje fynd. Många av fynden från Skeke är dock små droppar, från deglar, där det inte ryms så många analysytor. Om förekomsten av spårämnen är ojämnt fördelade kan följaktligen de uppmätta halterna bli något missvisande. Avvikelserna bör dock inte vara mer omfattande än 718 Skeke gudar, människor och gjutare

7 att eventuella skillnader mellan olika legeringar bör kunna upptäckas även om de absoluta värdena är något osäkra eftersom det kan röra sig om en faktor tio mellan spårämnen i bronser av olika malmursprung. På materialet från Skeke användes analysrutinen GAL2 i vilken ingår; svavel (S), tenn (Sn), arsenik (As), bly (Pb), antimon (Sb), guld (Au), zink (Zn), koppar (Cu), silver (Ag), kobolt (Co), nickel (Ni) och järn (Fe). Då bl.a. syre (O) inte analyseras kommer analysresultatets totalsumma minska med motsvarande mängd (under 100 %) om detta finns närvarande i analyspunkten, vilket är fallet i t.ex. oxider och hydroxider (tabell 1). Metoder för undersökning av teknisk keramik Mikroskopi Undersökning av teknisk keramik utfördes på 17 tunnslip i polarisationsmikroskop. Tunnslip är 0,03 mm tunna preparat av i detta fall keramik, som kan analyseras i ett polarisationsmikroskop. Med denna metod kan man bedöma mängden, kornstorleksfördelningen och arten av naturligt grovmaterial (silt och sand). Vidare kan man urskilja samt bedöma mängden och kornstorleken på eventuell tillsatt magring. En mineralogisk bestämning av grovfraktionerna i leran kan göras. Lerans innehåll av bl.a. järnoxid, glimmer, malm och andra mineral kan uppskattas. Vid förstoringar på 600X studeras eventuella förekomster av exempelvis diatoméer (kiselalger) och kalkfossil. Bildanalys Bildanalys i programmet Nikon NISelements Br-analysis har använts för att studera variationen i kornstorleksfördelning i större detalj. Fördelningen av korn 0,1 mm och 0,01 < 0,1 mm studeras på hela slipytan vid 20 X förstoring och på fem utvalda, representativa ytor vid 100 X förstoring. Analysen har utförts av docent A. Lindahl, Keramiska Forskningslaboratoriet och resultaten har sammanförts och utvärderats i samarbete med SKEA. Termiska analyser Genom att bränna redan brända keramiska fragment i hundra graders steg upp till 1000 C och registrera färgutvecklingen med Munsell Soil Color Chart, kan den ursprungliga bränningstemperaturen bestämmas med ca 100 C noggrannhet Thermal Colour Test (TCT) (Hulthén 1976). När den ursprungliga bränningstemperaturen överskrids resulterar detta i en tydlig ändring av den ursprungliga färgen. Bränningstemperaturen har då legat mellan den senaste avläsningen av en oförändrad färg och avläsningen då en färgförändring har inträtt. Proven utsätts för varje temperatursteg i ca 15 minuter. Vid temperaturer över 1000 C kan sintringsförloppet registreras fram till provets smältpunkt i 50 C intervall. De termiska analyserna har utförts av Paul E. Pettersson, Keramiska Forskningslaboratoriet och utvärderats av SKEA. Bilagor 719

8 Bakgrund järn- och metallhantverk Järnsmide De tidigaste järnföremålen finns från Främre Orienten och Egypten och dateras till tiden före 3000 f.kr. och det tidigaste härdade stålet kommer från Palestina och dateras till 12:e århundradet f.kr. (Pleiner 2000). Den tidigaste dokumenterade järnframställningen finns från Voronesj i Ryssland från ca 1500 f.kr. I Sverige dyker de första järnföremålen upp i skiftet period II-III i bronsåldern och de tidigaste fynden av järnframställning och smide kommer kring 1000 f.kr. d.v.s. period IV. Det är tydligt att man då kan framställa både kolfritt, mjukt järn och kolstål. Man skall också veta att det i Sverige i första hand är eggredskap som tillhör den tidigaste fyndkategorin av järn, inte smycken och ornament (Hjärthner-Holdar 1993). På kontinenten och i Medelhavsområdet är det däremot vanligare att just det första järnet används till ornament och smycken (Waldbaum 1978, 1980). Här kan också nämnas att kolstålet, d.v.s. det som används främst som eggmaterial, inte tycks vara härdat under bronsålder och äldsta järnålder i Europa så vitt vi nu vet. Tekniken att härda kolstålet dyker inte upp förrän under sen förromersk och romersk järnålder i Sverige, vilket inte är avsevärt senare än t.ex. inom keltiskt område där tekniken uppträder under La Tène. Vid samma tid inom keltiskt område kommer också tekniken att mönstervälla d.v.s. när man smider samman olika typer av järn såsom t.ex. kolfritt järn, kolstål och fosforjärn (Pleiner 1980, 2000). Denna teknik har vi ännu inte sett i materialet från äldre järnålder i Sverige. Men användandet av fosforjärn och övriga typer av järn är allmänt spritt vid denna tid. Det betyder att alla tre ingredienserna till mönstervällning finns och dessa användes från norr till söder.(se t.ex. Grandin och Willim 2008; Hjärthner-Holdar et al 1995). Man skall i dessa sammanhang också komma ihåg att järnmalm är mycket frekvent förekommande i Sverige och det finns ingen brist på malmråvara av typen myrmalm och rödjord vilka var de mest använda malmtyperna under förhistorisk tid. Detta betyder att man inte behövde resa långt eller få långväga gäster i form av köpmän för att få tag i råvaran. Eftersom de järnmetallurgiska undersökningarna är tämligen frekventa finns det ett tämligen stort jämförelsematerial att tillgå när det gäller Skekes järnhantering under järnåldern (se bl.a. Excavations at Helgö V:1 & XVII). Järnhanteringens organisation brukar vanligtvis ses som att framställningen sker nära råvarorna d.v.s. där malmen och bränslet finns, under det att sekundärsmidet/föremålssmidet sker vid gården. Metallhantverk och bearbetning av icke-järn metaller Metallhantverk är ett vitt begrepp som omfattar bearbetningen av samtliga metaller. Ibland används uttrycket järn- och metallhantverk, där man således skiljer mellan ädlare metaller och järn. I detta fall fokuserar kapitlet främst på koppar och/eller kopparlegeringar. Smältning och gjutning av olika metaller har en lång tradition bland hantverken. I Onegaområdet, (finska Karelen och Ryssland) finns belägg 720 Skeke gudar, människor och gjutare

9 för smältning av icke-järn metaller (koppar) i ugnar så tidigt som 3:e årtusendet f.kr. (Tylecote 1987:179). Metallen från en kopparframställningsugn har formen av tackor eller grova metallstycken som krävt ytterligare omsmältning för att kunna användas för framställning av föremål. För detta ändamål krävs antingen deglar eller en smältugn (Tylecote 1987:179). Oavsett vilket behövs en gjuterihärd för att kunna smälta metall i en degel och ett flertal typer har påträffats, vanligtvis gropar i marken med lufttillförsel via bälgar (Tylecote 1987:180). Deglar påträffade i Spanien har daterats till ca 2500 f.kr. (Tylecote 1987:184ff) och själva hantverket finns återgivet i en egyptisk grav som daterats till 1500 f.kr. (fig. 1). Figur 1. Gjutning av metallföremål. Från en egyptisk grav i Thebe (Tylecote 1987:184). De spår efter metallhantverk som fanns på Skeke har sitt ursprung i ett mycket specialiserat hantverk som ställt stora krav på yrkeskunskapen hos hantverkarna. De har inte bara behövt ha kunskap kring de olika metallernas egenskaper utan även ha en god kunskap om olika lerors egenskaper, olika metallurgiska tekniker samt även en känsla för form och design. Den process som främst kommer att beröras i de följande texterna är gjutning av Cu-legeringar eftersom det är det som varit det mest framträdande metallhantverket från undersökning i Skeke. En grundläggande diskussion när det gäller organisationen av gjutningshantverket rör om gjutaren är bofast eller kringvandrande. De två väsentligaste, teknisk keramiska lämningarna efter gjutningen degeln och gjutformen av lera har under bronsålder och äldre järnålder distinkt olika livstider, där gjutformen är en engångsartikel medan degeln kan återanvändas åtskilliga gångar beroende på godsets värmetålighet. Den stationära hantverkaren använder med största sannolikhet lokala råmaterial till såväl deglar som gjutformar. Den ambulerande gjutaren, däremot, behöver i de flesta fallen bara framställa lergjutformerna lokalt medan deglarna är redskap, som han har med sig när han kommer och de deglar som inte går sönder under gjutningen tar gjutaren med igen när han drar vidare. Det är därför intressant att undersöka skillnaderna mellan råmaterialen i de två grupperna. Att Skekefyndet omfattar material från två skilda perioder ger en chans att avgränsa ett lokalt råmaterial genom jämförelse i första hand mellan gjutformsgodsen från de två perioderna. Om dessa kan visas vara samma eller härröra från lertäkter med snarlig Bilagor 721

10 mineralogisk sammansättning är det högst sannolikt att det rör sig om ett lokalt råmaterial som kan jämföras med den lera som använts i deglarna. Det finns självklart andra faktorer som spelar in. Ofta har gjutaren valt en klart grövre lera till degelgodset. Detta är fallet i fyndet från Dagstorp, Skåne men inte till exempel i Bäckbygjuteriet, Västmanland. En grövre lera betyder oftast även en annan mineralogi (Kresten et al 2000; Hjärthner-Holdar et al 2012). I materialet från Skeke måste vi också ta just tidsskillnaden i beaktande där godspreferenserna och därmed råmaterialbehoven kan ha ändrats på olika sätt. Det blir en uppgift för tolkningarna av resultaten av godsanalyserna att reda ut vilka variationer som bäst förklaras med vilka kulturhistoriska fenomen. Varje nytt analyserat fynd av gjutningsrester från bronsålder eller järnålder ger möjlighet att bredda bilden av hantverkets teknologi och arbetsstruktur dess variationer och utvecklingstrender. Bronsåldersfynden från Skeke kan således jämföras med fynd från Nibble, Uppland (Grandin & Willim 2011:477; Stilborg 2008a); Kristineberg, Skåne (Grandin 2007; Stilborg 2007) samt flera platser i Danmark (Stilborg, manus). Med undantag för det stora Helgömaterialet (Lundström 1972, 132f; Hulthén 2006; Grandin & Hjärthner-Holdar 2008:39ff; Stilborg 2008b) finns det inte många analyserade jämförelsemöjligheter för den folkvandringstida gjuteriverksamheten, men om vi utvidgar den kronologiska rammen till att omfatta hela den yngre järnålder finns ytterligare ett antal bl.a. vendeltida platser med analyserat metallurgiskt material såsom metaller och teknisk keramik att dra paralleller till: Husby, Närke; Bäckby, Västmanland; Dagstorp, Skåne (Hjärthner-Holdar et al 2000; Grandin & Hjärthner-Holdar 2008:39ff; Kresten et al 2000; Kresten et al 2001; Stilborg 2000) och Uppåkra, Skåne (Kresten et al 2001; Stilborg 2003). Kopparlegeringar Kopparlegeringar är ett samlingsbegrepp för bronser, mässing och andra legeringar där koppar (Cu) ingår som basmetall. Termen används för att ge en korrekt benämning när legeringsmetallerna och deras inbördes mängdförhållande är okända. Legeringssammansättningen varierar ganska mycket och den variationen spelar en avgörande roll för hur hög smältpunkten blir. Kopparns smältpunkt, olegerad, ligger på ca 1083 C och sjunker vid tillsättning av t.ex. tenn och olika mycket beroende på hur mycket tenn som tillsätts (t.ex. Roesdahl 1977:45, Tylecote1987:107, 1992:2). En legering bestående av 90 % koppar och 10 % tenn (Sn), d.v.s. brons, har en smältpunkt på drygt 1000 grader medan en legering bestående av 70 % koppar och 30 % tenn har en smältpunkt på 755 C. I vissa föremål som analyserats kan en legering bestå av upp emot 30 % zink (Zn) och väldigt lite, t.o.m. obefintliga mängder tenn (d.v.s. mässing). Om tenn finns med, om än i liten halt, kallas legeringen rödmetall. I bronsålder finns bara legeringar med tenn under det att legeringar med tenn, zink samt en blandning av de två finns under järnålder. För att smältningen och den därpå följande gjutningen skall 722 Skeke gudar, människor och gjutare

11 lyckas bör dock temperaturerna ligga mellan 100 och 300 C över legeringens smälttemperatur. I Skeke, både under den yngre bronsålderns och folkvandringstidens verkstadsfas, har bearbetningen av kopparlegeringar avsatt tydliga spår i fyndmaterialet i form av gjutformar och deglar. Däremot är närvaron av metallspill, klipp och annat produktionsavfall påfallande liten i båda faserna. Från bronsåldersfasen finns en del droppar i deglar och från den folkvandringstida fasen en, i stort sett en ren, liten kopparsmälta och en liten smälta av elektrum. Ädelmetaller Guld (Au): Smältpunkt 1063 C (t.ex. Oldeberg 1966:67, Roesdahl 1977:45). Silver (Ag): Smältpunkt 960,8 C (t.ex. Oldeberg 1966:67, Roesdahl 1977:45). Smältpunkterna varierar naturligtvis beroende på om metallen är ren eller legerad (Oldeberg 1966:67ff). Viktiga brytningsområden för silver har varit mellersta och östra Europa, Pendjir (Afghanistan), Schasch (Tasjkent) och Kaubk (Kaukasus). Dessa orter är även kända genom myntslagning (Oldeberg 1966:67ff). Elektrum: Elektrum eller elektron är ett i Norge (Kongsberg), Sibirien och Colombia förekommande mineral av guld med en halt av silver (överstigande 20 viktprocent) och koppar. Dess färg är klart gul. Legeringen kan också blandas till i en verkstad. Metallurgiska tekniker Gjutning Gjutning är en metod vars syfte är att framställa föremål genom att hälla smält metall i en för ändamålet avsedd gjutform. Metallen smälts i ett speciellt lerkärl, en degel. Deglarna placeras i en härd där temperaturer upp emot 1200 º C uppnås med hjälp av bälgar. Dessa bälgar skyddas från den intensiva hettan av ett blästermunstycke, vanligtvis tillverkat av lera. Då metallen smält tas degeln från härden och den smälta metallen hälls ned i en varm gjutform. Gjutformen får sedan kallna under reglerade förhållanden, varpå den slås sönder eller öppnas och det gjutna föremålet kan tas ut. Metallurgiska kärl Deglar Deglar är kärl som är avsedda att smälta olika metaller i. Deglarnas utseende varierar från period till period, men även beroende på vilken metall som ska smältas. Gemensamt för deglarna är att de skall tåla att utsättas för höga temperaturer utan att gå sönder. Detta medför att hantverkarens kunskap och skicklighet angående tillverkning och användande var viktig i detta avseende. Generellt för detta hantverk är att jämförelsematerialet inte är särdeles stort, mest beroende på att få av dessa platser har undersökts. För varje enskild period är det dock en eller ett par platser som sticker ut ur Bilagor 723

12 mängden och det är ur dessa platser som vi får hämta jämförelsematerialet. Bronsålderns deglar Under perioden yngre bronsålder är det 3 platser i regionen som framträder; Skälby strax nordost om Enköping och Apalle, ca 3 km väster om Bålsta i Uppland samt något längre söderut Hallunda i Botkyrka socken, Södermanland. På dessa platser påträffades stora mängder degelfragment som härrörde från en öppen, flatbottnad något päronformad degeltyp. Ingen av deglarna har varit försedd med ett specifikt grepparti (Oldeberg 1960; Eriksson 2003:129ff; Jaanusson & Vahlne 1975). Deglarna tillverkades vanligtvis av utvalda grova, sandiga leror. I vissa fall har de tillverkats av en lera med en riklig magring av krossad kvarts och visar inte sällan tecken på att ha blivit försedda med ett nytt ytterskikt lera vilket tyder på att de har använts ett flertal gånger. Samtliga deglar av denna typ är sintrade och vitrifierade på ovansidan och på sidorna, men inte på undersidan/botten. Detta betyder att deglarna har hettats upp ovanifrån eller snett ovanifrån. Samtliga deglar var fragmenterade, som så ofta är fallet, och inte sällan saknas bottenfragmenten (Eriksson 2003:130). Men en del hela deglar finns i t.ex. materialet från Skälby i Uppland (Oldeberg 1960:10ff). Äldre och mellersta Järnålderns deglar Det är lite känt angående degelmaterialet från äldre järnålder. Det är inte helt omöjligt att traditionen med den öppna degeln fortsatte fram till 300 talet e.kr. Strax före eller i början av folkvandringstiden sker en teknikförändring av deglarna i delar av Sverige kärlet tillverkas nu i en sluten, lergöksliknande form. Denna degeltyp förefaller lite mer spridd än tidigare, då enstaka degelfragment har påträffats på ett flertal boplatser kring Mälardalen. En plats utmärker sig dock, nämligen centralplatsen Helgö, i Mälaren. På Helgös terrasserade boplats påträffades ca deglar och degelfragment till en sammanlagd vikt av ca 233 kg vilket gör det till det största folkvandringstida degelmaterialet i norra Europa (Lamm 2008: 171ff). Den folkvandringstida degeln har ett antal särdrag som gör den lätt att känna igen; den är sluten, lergöks- eller oljelampsliknande. Formmässigt förefaller den nästan vara en vidareutveckling av bronsålderns öppna, päronformade degeltyp. Skillnaden mellan de två är att under folkvandringstiden försågs den öppna degeln med ett lock som formades över och omkring skålen så att metallen blev helt omsluten av degeln. I regel försågs deglarna med ett litet handtag som ger degelns dess specifika form. Möjligen finns det en mellanform med separat lock. De flesta deglar/degelfragment har en grå-grön glasig eller vitrifierad yta. Hettan de utsatts för har skapat en blås- och ibland sprickbildning i godset (Lamm 2008: 174ff). Vanligtvis består degelmaterialet av två typer av material nämligen en sorterad grov, siltig lera eller en osorterad grov, siltig lera med stort inslag av finsand (Stilborg 2008b:211). Den stora mängden deglar och degelfragment på Helgö kan tillskrivas en stor produktion, men även det faktum att denna degeltyp var av 724 Skeke gudar, människor och gjutare

13 engångskaraktär. Fragmenteringen kan möjligen tillskrivas hypotesen om att man aktivt tillvaratog metall som stelnat inuti deglarna, innan dessa kastades på avfallshögarna (Lamm 2008:176). Gjutformar Gjutformar har tillverkats i en mängd olika material, allt från täljsten, sandsten, skiffer, ben/horn till lera. Formarna i sten exempelvis har bl.a. använts för att gjuta råmaterial i form av barrar och tackor eller enkla, tvådimensionella föremål medan exempelvis hängkärl från bronsålder och likarmade spännen och ovala spännbucklor med invecklade mönster från järnålder tillverkas i lergjutformar. Massproduktionen av enkla objekt såsom barrer t.ex. har möjligen tvingat fram enkla men återanvändbara gjutformar. Enligt gjutmästare Fong i Gränna skulle han aldrig använda en gjutform av täljsten vid gjutning. Detta på grund av risk för att den skulle spricka. Däremot skulle han kunna tänka sig att serietillverka vaxmodeller i en dylik (muntlig uppgift från Fong till Ole Stilborg). Men spåren på en del täljstensformar från bronsålder talar dock ett tydligt språk de har tydliga spår efter att ha upphettats. En gjutform av lera är av engångskaraktär och tekniken kallas därför ofta för förlorad form. Tekniken som dessa gjutformar tillverkats för kallas á cire perdue förlorat vax. Gjutformen modellerades kring en förlaga av vax, som när gjutformen hettades upp, smälte och kunde hällas ut. Á cire perdue var inte det enda sättet att tillverka föremål i en gjutform av lera. Det mest vanliga sättet under järnålderns tidigare del, bl.a. folkvandringstid, var att använda sig av patriser, d.v.s. gjutförlagor eller gjutmodeller i en mjukare metall, i kopparlegering eller trä för att pressa in mönstret i formleran. Denna teknik förutsätter tvådelad form. Resultat Resultaten av de olika materialanalyserna kommer att presenteras kategorivis d.v.s. slagger, järnavfall, järnföremål, kopparlegeringar och teknisk keramik. Inom kategorierna går redovisningen från mer översiktlig till en högre detaljeringsgrad. Kemiresultat från mikrosonden redovisas både i den metallografiska analysen av kopparlegeringarna samt samlade i tabell 1. Beskrivning och tolkning av verkstadshuset från folkvandringstid kommer sist i rapporten före den sammanfattande diskussionen som avslutar rapporten. Slagger Fördelning i området Fynden av järnslagg hade en relativt jämn spridning, främst inom lokalens norra del, i delområdena B, C, D och E. Tre vaga koncentrationer av slagg kan dock anas i spridningsbilden över området. Dessa fanns inom den östra delen av hus 2, i området strax väster om hus 2 (delområde B) samt i området nordväst om grusvägen (delområde E). I ett makroperspektiv hamnar dessa koncentrationer i och kring hallen (hus 2), i och kring läget för det folkvandringstida långhuset (hus 18), och på det tänkta gårdstunet (delområde E)(fig. 2). Bilagor 725

14 Figur 2. Spridning av järn och slagg. 726 Skeke gudar, människor och gjutare

15 Morfologi Efter vad som kan bedömas okulärt består den totala mängden slagg från Skeke av smidesslagger. Till största delen är det fragment, men enstaka smidesskållor förekommer, samt delar av skållor. Det finns även ett fragment av glödskal samt enstaka småslagger som kulslagg i materialet. Slaggerna härrör sannolikt huvudsakligen från sekundärsmidet, d.v.s. föremålssmidet. Vanligt förekommande är partier med insmält lera. I flera fall har denna uppnått höga temperaturer och antagit en glasig karaktär. Fragment med tydligt glasig karaktär förekommer. En stor del av slaggerna har ett ytligt korrosionsskikt. De flesta fragmenten är magnetiska i varierande grad och flera av slaggerna har omdefinierats som bitar av järn. Troligtvis är dessa rester av föremål eller från smidesprocessen, d.v.s. spill från föremålssmidet eller bitar av råvara. Få avtryck förekommer, enstaka kolavtryck finns och sekundärt vidhäftat kol som ligger ytligt. Okulär granskning av slagger - resultatsammanfattning Järnslaggerna härrör uteslutande från smide och består av fragment av eller hela plan-konvexa och konkav-konvexa skållor. Dessa är oftast svagt magnetiska, relativt homogena och både trögflutna och flutna samt ställvis småporiga även om storporighet förekommer. Många av slaggerna uppvisar rostbruna områden vilka vanligtvis är magnetiska. En del uppvisar också kolavtryck. Detaljerade okulära observationer av slagger Fnr 619, A8100 Fragment av svagt magnetisk smidesskålla. Vikt 148 g. Fragment av plan-konvex smidesskålla utan avtryck. Homogen, tät, fluten slagg. Grå, lila samt ställvis rostbrun. I tvärsnitt framträder grå, homogen slagg som är porösare mot botten, med enstaka små rostbruna områden som är magnetiska. Högre upp är slaggen tätare (fig. 3). Figur 3. Fnr 619, delat fragment av smidesskålla. Gjutning och smide på Skeke under bronsålder och folkvandringstid. 21 Bilagor 727

16 Fnr 873, A27190 Svagt magnetisk konkav-konvex smidesskålla. Vikt 79 g. Homogen, trögfluten, små/storporig slagg utan avtryck. Slaggen är gråbrun. I tvärsnitt framträder grå och rostbrun slagg som är porösare mot botten. Högre upp är slaggen småporig, med ett rostbrunt område som är mer magnetiskt (fig. 4). Figur 4. Fnr 873, delad smidesskålla. Fnr 1255, A8587 Svagt magnetisk plan-konvex smidesskålla. Vikt 237 g. Homogen, trögfluten, småporig slagg med kolavtryck i botten. Grå samt ställvis rostbrun. I tvärsnitt framträder grå, homogen småporig slagg med tätare, mer magnetiskt skikt centralt. Spridda rostbruna inslag (fig. 5 & 6). Figur 5. Fnr 1255, undersida av smidesskålla. 728 Skeke gudar, människor och gjutare

17 Figur 6. Fnr 1255, delad smidesskålla. Fnr 3893, A100 Fragment av svagt magnetisk smidesskålla. Vikt 195 g. Plan-konvex smidesskålla utan avtryck. Homogen, tät, fluten slagg. Ställvis glasig i överytan. Grå samt ställvis rostbrun. I tvärsnitt framträder grå, homogen slagg som är porösare mot botten med rostbruna områden som är magnetiska. Högre upp är slaggen tätare. I överytan finns ett område med avvikande smält material (fig. 7). Figur 7. Fnr 3893, delat fragment av smidesskålla. Bilagor 729

18 Fnr 4322, A27818 Mindre fragment av svagt magnetisk smidesskålla. Vikt 51 g. Homogen, fluten, tät slagg utan avtryck. Grå och rostbrun. I tvärsnitt framträder grå, homogen småporig slagg (fig. 8). Figur 8. Fnr 4322, delat fragment av smidesskålla. Fnr 4339, A8863 Fragment av magnetisk slagg. Vikt 65 g. Homogen, trögfluten slagg utan avtryck. Grå och ställvis lila. I tvärsnitt framträder grå slagg med ett rostbrunt skikt. Slaggen är små och storporig (fig. 9). Figur 9. Fnr 4339, delad magnetisk slagg. 730 Skeke gudar, människor och gjutare

19 Fnr 4591, A31364 Magnetisk plan-konvex smidesskålla. Vikt 277 g. Trögfluten små- och storporig slagg. Rostbruna partier i ytan. Kolavtryck i botten av skållan. Rostbrun och grå. I tvärsnitt framträder grå och rostbrun slagg med inslag av järn. Detta järn är analyserat och beskrivningen återfinns under rubriken järnavfall. Slaggen är små- och storporig. Centralt i skållan finns en hålighet med sandigt material (fig. 10 & 11). Figur 10. Fnr 4591, smidesskålla. Figur 11. Fnr 4591, delad smidesskålla. Bilagor 731

20 Järnavfall Fördelning i området Fyndposterna (Fnr 4103, 4106 och 4176) som ursprungligen registrerats som slagg har efter specialregistrering samt sågning definieras som järn. Två av dessa, Fnr 4103 och 4106 tolkades efter specialregistreringen som möjliga bitar av råvara. Fnr 4103 fanns strax utanför undersökningsområdet, i delområde B och Fnr 4106 i delområde D. Som nämns ovan undersöks även järnet i slaggen Fnr 4591 i detta sammanhang. Med järn i detta sammanhang menas således fynd som inte utgör järnföremål. Analys av järnavfall resultatsammanfattning Mycket tyder på att råvaran till järnsmidet kom till platsen i form av bearbetade luppar och ämnesjärn. Att bearbetade luppar varit utgångsmaterial tyder fynd som 4103 och 4106 på. Detta p.g.a. att bitarna verkar ha fallit av råmaterialet innan något smide påbörjats, vilket ses både i järnets textur, svampigt i motsats till kompakterat som uppstår vid smide av ämnesjärn och föremål och i slagginneslutningarna. Det finns fortfarande primära slagginneslutningar från reduktionsprocessen och slagginneslutningarna har rundade former i motsats till smidda strukturers elongerade slagginneslutningar. Möjligen tyder fynd 4591 på att ämnesjärn använts som råvara då järnet ligger som sliror i smidesskållan. I järnavfallet finns två typer av järn representerade nämligen, kolfritt järn i fynd 4591och kolstål i fynd Att fosforjärnet inte upptäckts i järnavfallet men i järnföremålen kan möjligen bero på att urvalet av material för analys har varit litet. Detaljerade analysresultat av järnavfall Fnr 4103, F3056 Okulär granskning Järn i slagg. Vikt 40 g. I tvärsnitt framträder en kärna av järn samt runt denna grå, homogen slagg. Järnet är något svampigt, innehåller en del slagg och är tillsynes mycket lite bearbetat. Slaggen är grå och rostbrun, homogen och trögfluten samt utan avtryck (fig. 12). 732 Skeke gudar, människor och gjutare

21 Figur 12. Fnr 4103, järn i slagg, delad. Tolkning Järn som har gått förlorat i en tidig del av smidesprocessen. Utgångsmaterial möjligen bearbetad lupp. Fnr 4106, A Okulär granskning Järn i slagg. Vikt 35 g. I tvärsnitt framträder en kärna av järn samt runt denna en grå till rostbrun homogen, trögfluten slagg utan avtryck. Järnet är något svampigt/porigt och förfaller ej ha utsatts för någon högre grad av smidning (fig. 13). Figur 13. Fnr 4106, järn i slagg, delad. Bilagor 733

22 Metallografisk analys Ett polerat prov visar ett svampigt, porigt tämligen grovkornigt järn, som domineras av ett kolrikt (stål), delvis härdat och anlöpt (bainit/martensit), med öar av perlit samt widmanstättenstrukturer (fig. 14, 15, 16 & 17). Ingen fosfor kunde observeras. I mikroskop uppträder slaggen som droppar inneslutna i järnet och domineras helt av glas med endast få inslag av wüstit men ingen olivin. Figur 14. Fnr 4106, mikroskopfoto av det etsade järnet visar hög kolhalt. Figur 15. Fnr 4106, bainit/martensit som påvisar härdning av stålet. 734 Skeke gudar, människor och gjutare

23 Figur 16. Fnr 4106, järnet uppvisar fjäderlika widmanstättenstrukturer. Figur 17. Fnr 4106, mörka perlitöar. Tolkning Järnet, som med all sannolikhet är ett avfallsmaterial från smidet, förefaller ha utsatts för hastig men delvis ojämn avkylning, därav de olika strukturerna såsom widmanstätten, bainit och martensit som är härdstrukturer och öar av perlit som utgör den ursprungliga strukturen i kolstålet. Inga tecken finns på att järnet utsatts för smide. Detta kan betyda att denna härdning inte har varit avsiktlig, och därmed får Bilagor 735

24 järnstycket kanske ses som järn som gått förlorat i inledningen av smidet. Använd järntyp är härdbart järn d.v.s. kolstål med en ursprunglig kolhalt på åtminstone 0,8 %. Fnr 4591, A31364 Okulär granskning Svampigt järn, som sliror, framträder i tvärsnittet av den magnetiska plan-konvexa smidesskållan. Slaggens totala vikt 277,3 g. Slaggen är trögfluten små- och storporig med rostbruna, järnoxidrika partier i ytan. Kolavtryck finns i botten av skållan. Centralt i skållan finns en hålighet med sandigt material (fig. 10, 11 & 18). Figur 18 Fnr 4591, smidesskålla. Metallografisk analys I det polerade tvärsnittet ses i mikroskop en homogen grovkornig ferrit d.v.s. ett kolfritt mjukt järn som också saknar fosfor. Slaggen domineras helt av wüstit som lokalt innehåller magnetitlameller men här finns också leucit, glas och zonerad olivin (fig. 19, 20 & 21). 736 Skeke gudar, människor och gjutare

25 Figur 19. Fnr 4591, mikroskopfoto av det etsade järnet. Figur 20. Fnr 4591, kolfritt järn med grå slagg. Bilagor 737

26 Figur 21. Fnr 4591, ljusgrå wüstit omgiven av grå olivin och mörkgrå glasfas. Tolkning Järnet är ett mjukt kolfritt järn. De zonerade olivinerna antyder växlande temperaturer och magnetitlamellerna i wüstiten tyder på att järnet utsatts för högre syretryck vilket är typiskt för vad som uppstår i smidesprocessen. Järnet har här med all säkerhet gått förlorat under föremålssmidet och utgångsmaterialet har troligen varit någon form av ämnesjärn. Järnföremål Fördelning i området Järnföremålens fördelning på Skeke behandlas på annan plats (se Lingström 2012). Analys av järnföremål resultatsammanfattning Järnföremålen från Skeke är smidda av olika typer av järn och i olika kombinationer. Här förekommer härdat kolstål i en kniv (Fnr 606) och sammanvällt kolstål och mjukt kolfritt järn i en puns (Fnr 3728) och i en kniv (Fnr 4234). I den sistnämnda är kolstålet härdat. I en annan puns (Fnr 4224) har ett något heterogent kolstål använts. Användning av fosforjärn syns i en mejsel (Fnr 4088). Man har haft tillgång till kolstål i form av ämnesjärn vilket ämnesjärnet (Fnr 4244) visar. Under förutsättning att föremålen smitts i Skeke kan man anta, utifrån både föremålen och det som tolkats som ämnesjärn, att man har haft tillgång till både kolfritt järn och kolstål vilket också järnavfallet visar. Även om fosforjärn inte påträffats i järnavfallet kan det ändå göras troligt att smeden har haft tillgång till dylikt material. Man har dock, enligt analyserat material, inte fullt ut lyckats med härdningen av kolstål men man har känt till tekniken och använt sig av den. Till det material som 738 Skeke gudar, människor och gjutare

27 mer självklart tillhört järnålder kommer ett antal föremål (Fnr 615, 616, 2394, 4236) som möjligen skall räknas som någon form av ämnesjärn, vilka inte direkt kan knytas till den förhistoriska kontexten. Detta dels p.g.a. den 14 C-datering som ett av föremålen fick och som antyder användning av stenkol, dels att den struktur som järnet i föremålen uppvisar inte helt kan sägas överstämma med vad som är en normal struktur för förhistoriskt järn. Detaljerade analysresultat av järnföremål Fnr 606, A102 Okulär granskning Kniv, konserverad. Defekt med avbrutet blad där spetsen saknas. Bladet har ett triangulärt tvärsnitt (fig. 22). Tången är intakt. Total längd: 99 mm. Bredd: 15 mm. Vikt 16 g (fig. 23). Figur 22. Fnr 606, konserverad kniv utan spets. Bilagor 739

28 Figur 23. Fnr 606, avbrutet knivblad med tånge. Metallografisk analys Det triangulära tvärsnittet av knivbladet är ca 3 7 mm (fig. 24). Järnet innehåller små utdragna slagginneslutningar koncentrerade i parallella stråk från rygg till egg, oftast bestående av glas medan något större inneslutningar domineras av wüstit och mindre inslag av glas. Ett fåtal längre och bredare slaggstråk innehåller både wüstit, olivin och glas (fig. 25). Efter etsning ses att järnet är kolrikt (stål) med perlit och martensit (fig. 26). Kolet förefaller vara jämnt distribuerat i bladet medan martensiten, d.v.s. härdningen, är något osymmetriskt fördelad och har inte blivit fullständig (fig. 24). Figur 24. Fnr 606, mikroskopfoto av tvärsnittet visar efter etsning hög kolhalt Skeke gudar, människor och gjutare

29 Figur 25. Fnr 606, slagginneslutningar innehållande ljusgrå wüstit, grå olivin och mörkt glas. Figur 26. Fnr 606, martensit som påvisar härdning. Tolkning Ursprungsmaterialet till denna kniv har varit ett kolstål. Närvaron av martensit (fig. 26) visar att bladet härdats, dock något osymmetriskt och ofullständigt (fig. 24). Fördelningen av slagg (och i viss mån perlit) visar att bladet troligen vikvällts under smidet och en rostfylld centralt belägen spricka (som innehåller lite slagg) kan möjligen representera en vällfog. Bilagor 741

30 Fnr 3728, A25284 Okulär granskning Ämnesjärn/föremål? Föremålet är korroderat på ytan. Föremålet är avsmalnande i längdriktningen. Intakt. Längd: 65 mm. Bredd: 14 mm. Vikt 22 g (fig. 27). Figur 27. Fnr 3728, ämnesjärn/föremål. Metallografisk analys Två snitt (A & B) gjordes genom föremålet; ett (ca 6 13 mm) i föremålets längdriktning genom den förtjockade änden/huvudet som delvis är deformerad (fig. 28) och ett (ca 3 5 mm) vinkelrätt genom spetsen (fig. 29), som är hårt korroderad och förefaller vara kluven. Små utdragna slagginneslutningar, de flesta orienterade i föremålets längdriktning, består huvudsakligen av glas medan vissa större ibland innehåller wüstit och eventuellt olivin. De största slagginneslutningarna är ofta sekundärt påverkade, precis som föremålets utsida som även har fastkittat material, bl.a. silikater (troligen kvarts/sand), vilket även finns i spetsens klyvning. Etsning visar att föremålets huvud i ena halvan domineras av kolstål (perlit) medan andra halvan domineras av kolfritt järn (ferrit) (fig. 28), övergången förefaller vara gradvis men en antydan till en längsgående vällfog finns. Föremålets spets består av kolstål (perlit) och mjukt järn (ferrit) där både en omböjning samt vällfogar är synliga. Stålet verkar mer kolrikt i spetsen/eggen än i den förtjockade änden/huvudet (fig. 29). 742 Skeke gudar, människor och gjutare

31 Figur 28. Fnr 3728, mikroskopfoto av tvärsnitt genom den deformerade änden/huvudet där den ena delen är mer kolhaltig (nedre) och den andra (övre). Figur 29. Fnr 3728, mikroskopfoto av tvärsnitt genom spetsen med tydlig vikvällning. Tolkning Detta är ett föremål och med största sannolikhet en puns med en egg som är delad, en mönsterpuns. Snittet genom spetsen (fig. 29) visar att minst en omböjning skett under smidet. Denna omböjning är sannolikt i hög vinkel mot punsens längdriktning, medan omböjningen som anas i längdsnittet sannolikt är samma men i mycket låg vinkel. Punsen är troligen sammanvälld av två typer av järn, ferrit och perlit d.v.s. kolfritt mjukt järn och kolstål. Huvudets deformation är sannolikt orsakat av hammarslag d.v.s. punsen är använd (fig. 28). Fnr 4088, A26963 Okulär granskning Mejsel, korroderad. Defekt, med avbruten egg? Längd: 32 mm. Bredd: 14 mm. Vikt 8 g (fig. 30). Bilagor 743

32 Figur 30. Fnr 4088, mejsel. Metallografisk analys Två snitt (A & B) gjordes genom det mejselformade föremålet; ett (ca 4 6 mm) i mejselns längdriktning genom huvudet, som är deformerat (fig. 31) och ett (ca 3 8 mm) vinkelrätt genom spetsen på den avbrutna änden (fig. 32). Sparsamt med utdragna slagginneslutningar i mejselns längdriktning innehåller glas (fig. 33), medan ett fåtal större slaggstråk mest består av rost, likt mejselns utsida. Etsning visar att järnet är fattigt på kol (ferritiskt) men att kolhalten ökar något mot utsidan där perlit uppträder sparsamt i kornkontakterna och kornstorleken minskar (fig. 33). Analysen visar att järnet innehåller fosfor i de ferritiska områdena (fig. 34 & 35). Huvudet uppvisar en tydlig deformation och vid mikroskopering förstärks detta intryck (fig. 31). 744 Skeke gudar, människor och gjutare

33 Figur 31. Fnr 4088, mikroskopfoto av tvärsnitt i mejselns längdriktning genom huvudet en tydlig deformation överst till höger i bilden. Figur 32. Fnr 4088, mikroskopfoto av tvärsnitt vinkelrätt genom spetsen vilket visar ett kolfattigt järn med något högre kolhalter ut mot kanterna. Bilagor 745

34 Figur 33. Fnr 4088, mikroskopfoto efter etsning visar låg kolhalt ökande mot utsidan. Figur 34. Fnr 4088, vågig ytstruktur, vilken syns tydligast i bildens övre högra hörn, påvisar fosfor. 746 Skeke gudar, människor och gjutare

35 Figur 35. Fnr 4088, detalj av den vågiga ytstrukturen som påvisar fosfor i järnet. Tolkning Huvudets deformation är sannolikt orsakat av hammarslag d.v.s. mejseln är använd. Mjukt järn med ett fosforinnehåll där fosforn i järnet med all sannolikhet har medverkat till att mejseln har haft en tillräcklig hårdhet och seghet för sitt ändamål och har haft förmåga att överföra kraft/energi utan att krackelera. Fnr 4224, A9690 Okulär granskning Ämnesjärn/föremål, korroderat. Föremålet är avsmalnande. Fragment? Längd: 66 mm. Bredd: 18 mm. Vikt 30 g (fig. 36 & 37). Figur 36. Fnr 4224, ämnesjärn/föremål. Bilagor 747

36 Figur 37. Fnr 4224, provtaget tvärsnitt. Metallografisk analys När ett tvärsnitt gjordes genom ena änden på föremålet framkom att det var tudelat (fig. 37) vilket gav två prov (A & B), ca 6 7 respektive 4 8 mm (fig. 38(A) & 39(B)). De små, oftast utdragna, slagginneslutningarna består huvudsakligen av glas, medan större slaggstråk även innehåller wüstit och är sekundärt påverkade (fig. 40), likt föremålets utsida. Etsning avslöjar att delar av järnet är ett kolstål som domineras av perlit med ferrit i korngränserna. En möjlig deformationszon kan ses i det ferritiska området (fig. 38, 39 & 41). Kolhalten minskar dock mot ena halvan där ferrit d.v.s. kolfritt mjukt järn dominerar. Övergången verkar vara etappvis och möjliga vällfogar efter smidet kan anas. Föremålet är troligen vikvällt. 748 Skeke gudar, människor och gjutare

37 Figur 38. Fnr 4224, mikroskopfoto av det etsade järnet (A) visar kolinnehåll (perlitbrunt) och utdragna slagginneslutningar (grå). Figur 39. Fnr 4224, mikroskopfoto av det etsade järnet (B) visar kolinnehåll (perlitbrunt). Bilagor 749

38 Figur 40. Fnr 4224, slagginneslutningar. Figur 41. Fnr 4224, kolhalten påvisas av brun perlit. Tolkning Föremålet är en puns som smitts av ett något heterogent råmaterial bestående av kolstål och kolfritt järn. Detta gör att föremålet inte är för hårt och sprött utan har kunnat överföra kraften/energin in i det som skulle punsas utan att krackelera. Det syns dock att området med kolfritt järn uppvisar en större deformation än delen dominerat av kolstål. Denna typ av puns finns bl.a. i depåfyndet från Bräckan, Järn socken i Dalsland, 750 Skeke gudar, människor och gjutare

39 men då tillverkad av brons. Denna föremålstyp kan således gå tillbaka till bronsålder (Oldeberg del II:65, fig. 132). Fnr 4234, A13979 Okulär granskning Kniv, korroderad. Fragment, bladet i det närmaste intakt. Längd: 41 mm. Bredd: 16 mm. Vikt 5 g (fig. 42). Figur 42. Fnr 4234, kniv. Metallografisk analys Tvärsnittet genom knivbladet är ca 2 15 mm (fig. 43). Små elongerade slagginneslutningar innehåller vanligen glas, medan större oftast innehåller både glas och olivinlameller samt i vissa fall wüstit (fig. 44 & 45). Alla inneslutningar är orienterade från rygg till egg. De större slagginneslutningarna är ofta sekundärt påverkade, likt bladets yta som är kraftigt korroderad och har fastkittat material, bl.a. silikater (troligen kvarts/sand). Etsning visar att järnet är nästan kolfritt (ferritiskt) och grovkornigt, förutom längs ena kanten nära eggen där sparsamt med martensit förekommer och kornstorleken är mindre (fig. 46). Analysen visar att det ferritiska järnet även innehåller fosfor. Inga omböjningar från smidet kan ses. Figur 43. Fnr 4234, tvärsnitt. Bilagor 751

40 Figur 44. Fnr 4234, slagginneslutningar av huvudsakligen glas. Figur 45. Fnr 4234, slagginneslutning med ljusgrå dendritisk wüstit omgiven av mörkare olivin och glas. 752 Skeke gudar, människor och gjutare

41 Figur 46. Fnr 4234, det estade järnet visar endast (lågt) kolinnehåll nära kanten. Tolkning Den mindre kornstorleken längs kanten vid eggpartiet beror sannolikt på kallbearbetning, medan närvaron av härdat kolstål, martensit, och möjligen de grova kornen, visar att kniven härdats. Flera av slaggstråken representerar möjligen vällfogar. Kniven har troligen fogats samman av kolstål med en ursprunglig kolhalt över 0,35 % och kolfritt järn, ferrit samt ferrit innehållande fosfor. Troligen har endast eggpartiet bestått av kolstål som delvis härdats och inte som ett ämne som följt med från rygg till egg. Möjligen har denna kniv således haft en infälld/påvälld egg som härdats. Fnr 4244, A9690 Okulär granskning Ämnesjärn, något korroderat på ytan. Fragment. Möjligen hugget i ena änden Längd: 50 mm. Bredd: 12 mm. Vikt 14 g (fig. 47). Bilagor 753

42 Figur 47. Fnr 4244, ämnesjärn. Metallografisk analys Tvärsnittet genom ämnesjärnet är ca 4 11 mm (fig. 48). Sparsamt med små utdragna slagginneslutningar (samt ett fåtal större) som huvudsakligen består av glas, men även ljusgrå faser (olivin och/eller wüstit) kan skönjas (fig. 49). Ett fåtal slagginneslutningar är angripna av korrosion, medan föremålets yta är helt täckt av rost samt mindre mängd fastkittat material, bl.a. silikater (troligen kvarts/sand). Den etsade ytan visat att järnet är ett stål dominerat av grovlamellär perlit med ferrit som ställvis uppträder med widmanstättenstruktur (fjäderliknande) (fig. 50). Inga spår efter vikvällning från smidet kan ses men stycket har utsatts för kraftigt smide vilket de elongerade slagginneslutningarna visar. Figur 48. Fnr 4244, mikroskopfoto av tvärsnittet. 754 Skeke gudar, människor och gjutare

43 Figur 49. Fnr 4244, utdragna slagginneslutningar. Figur 50. Fnr 4244, etsning påvisar kolinnehåll (perlit-brunt) och här är det fråga om ett stål där det ställvis uppträder widmanstättenstruktur. Tolkning Ämnesjärn bestående av ett kolstål med en något ojämn kolhalt varierande mellan 0,5och 0,8 %. Bra utgångsmaterial till eggredskap och vapen. Bilagor 755

44 Fnr 615, A5360 Okulär granskning Ämnesjärn(?), nästan intakt. Av liknande utseende och storlek som Fnr 4236 men utan omböjd spets i ena kortändan. Dock avsmalnade på motsvarande sätt, där prov är taget som tvärsnitt, något längre in än i Fnr Vikt 521 g. Tvärsnittet är rektangulärt och ca 15 8 mm stort (fig. 51 andra uppifrån). Figur 51. Uppifrån; Fnr 4236, 615, 2394 och 616. Metallografisk analys I tvärsnittet ser man en yta som domineras av metalliskt järn. Här förekommer dock en del slagginneslutningar, främst i ena halvan med en diffus skiljelinje längs med långsidan på tvärsnittet. Slagginneslutningarna är huvudsakligen små, eller till och med mycket små, men är samlade i stråk där mängden slagg lokalt är relativt stor (fig. 52). De olika slaggstråken följer speciella mönster och ligger mestadels längs med långsidan men böjer av längs kortsidan, eller lokalt även diagonalt mot ett hörn. De enskilda inneslutningarna är dock huvudsakligen oregelbundna, mjukt flikiga, i formen och inte utsträckta i någon övervägande riktning. Slagginneslutningarna består av silikatrika faser som är glas och/eller olivin (mestadels för finkornigt för att kunna särskilja) tillsammans med järnoxiden wüstit i varierande proportioner. Samma variation förefaller förekomma i hela tvärsnittet, d.v.s. ingen tydlig uppdelning kan observeras. På den etsade ytan framträder en liknande uppdelning i två delar som med hjälp av slagginneslutningarna. I stora drag kan man notera att den slaggfattiga delen är stål, den slaggrikare är ferritiskt järn (fig. 53). Ferritkornen är mestadels ojämna, relativt finkorniga, men utan specifik orientering (fig. 53). Kolhalten ökar successivt mot en punkt nära den långsida som uppvisar den minsta slaggmängden, till som mest perlit med ferrit i kornkontakterna. Lokalt definieras gränsen mellan kolfritt och 756 Skeke gudar, människor och gjutare

45 kolförande av ett tunt stråk av slagg, som också följer en liten spricka diagonalt ut mot ett hörn. Tolkning Den totala slaggmängden i fyndposten är tämligen låg sett till total volym, men slagg förekommer trots det tämligen rikligt, åtminstone i ena halvan av tvärsnittet. Inneslutningarna är mestadels små, oregelbundet formade. De har följaktligen blivit sönderdelade i små inneslutningar och jämnt fördelade. Deras rundade, men oregelbundna form visar att detta har skett i varmt tillstånd. De är dock inte orienterade i någon speciell riktning, i detta snitt. Möjligen är de mer utsträckta vinkelrätt detta snitt. Ett fåtal omböjningar kan anas med hjälp av stråk av inneslutningar, snarare än enskilda inneslutningar. Järnet är mestadels kolfritt, till lokalt lågkolhaltigt stål. Ökningen i kolhalt är successiv men överlag i övrigt är sammansättningen homogen. Ingen uppkolning, ingen härdning har kunnat iakttas. Figur 52. Fnr 615, små men talrika slagginneslutningar. Bilagor 757

46 Figur 53. Fnr 615, det etsade järnet visar varierande kolinnehåll (brun perlit). Fnr 616, A Okulär granskning Ämnesjärn(?). Morfologiskt finns likheter med Fnr 615, 2394 och 4236 vid en första anblick (fig. 51 nedre, 54 & 55), men Fnr 616 skiljer sig också från dessa. Det är mer jämntjockt mot den bevarade kortändan och saknar den fyrsidigt homogena avsmalningen mot en rundad spets som finns hos de andra. Hos Fnr 616 ses i stället än osymmetrisk avrundning mot en kant som ligger i linje med motsatta långsidans yta. Fnr 616 är som bredast betydligt närmare denna kortsida än de övriga. Mot motstående kortsida smalnar den av mer markerat. Och, mest markant är de parallella linjer som finns som försänkningar längs sidornas hörn. Vikt 336 g. Tvärsnittet som har undersökts i mikroskop är rektangulärt, 10 5 mm stort. 758 Skeke gudar, människor och gjutare

47 Figur 54. Fnr 616. Figur 55. Fnr 616. Metallografisk analys Metalliskt järn dominerar i det undersökta tvärsnittet. Slagg förekommer som små inneslutningar som är koncentrerade till några få platser på tvärsnittsytan (fig. 56). Dels förekommer de längs ett tunt stråk av korroderat järn, troligen längs en spricka som löper från ett hörn diagonalt in mot centrala delar och ut mot nästa hörn på samma långsida, men når där inte ända ut i hörnet. Slagg finns koncentrerat främst vid den del som inte når ut i hörnet. Enstaka tunna stråk av slagginneslutningar finns också nära andra långsidan, i en något vindlande formation, huvudsakligen parallell med långsidan. I den del som omsluts av den delvis korroderade sprickan finns stråk av inneslutningar som löper vinkelrätt från långsidan in mot sprickan i tvärsnittets centrala delar. Bilagor 759

48 Inneslutningarna består av wüstit och en glasfas i varierande proportioner. Mängden glas är eventuellt något högre i det tunna stråk som finns längs med en av långsidorna (fig. 57). Den väldefinierade sprickan delar också upp metallen i en kolfri och en kolrik del. Den kolfria, ferritiska delen är omsluten av sprickan, men böjer upp i en liten krok intill den. På utsidan sprickan förekommer stål i form av perlitdominerade områden. Mestadels förekommer ferrit i korngränserna men lokalt finns områden med cementit, även som subkorngränser. Intill sprickan, där den diagonalt löper ut i ett hörn är järntexturen kraftigt deformerad och utdragen med låg vinkel in mot sprickan (fig. 58). Figur 56. Fnr 616, små slagginneslutningar. Figur 57. Fnr 616, spricka med slagg som avdelar stål (över) och ferritiskt järn (under). 760 Skeke gudar, människor och gjutare

49 Figur 58. Fnr 616, deformerat hörn. Tolkning I Fnr 616 är slaggmängden lägre än i 615 och Slaggen är också tydligare knuten till specifika stråk, och delvis mer utdragen längs dessa stråk, d.v.s. mer utsmidd. Inneslutningarna definierar också flera vikvällningar. Smidet framträder också i den deformerade metalltexturen med utdragna korn, delvis följande en spricka som bildats längs vad som troligen är en ursprunglig vällfog som tydligt delar upp ytan i en kolfri ferritisk del och en ståldel. Fnr 2394, A16681 Okulär granskning Ämnesjärn(?). Av liknande utseende och storlek som Fnr 4236 och 615, men mindre del bevarad. Provet är följaktligen taget något längre in mot centrala delar jämfört med Fnr 4236 och 615. Vikt 359 g. Tvärsnittet är rektangulärt, mm stort (fig. 51 andra nerifrån). Metallografisk analys Provet domineras av metalliskt järn men slagginneslutningar är utspridda över stora delar av tvärsnittsytan, i varierande mängd och storlek. En större ansamling finns centralt genom snittet, längs långsidan, med något större inneslutningar (fig. 59). Ansamlingar av mindre inneslutningar förekommer mer sporadiskt här och var, ibland mer strukturerat ibland till synes utan ordning. Inneslutningarna består av wüstit och silikatrikt glas i varierande proportioner. Troligen förekommer även olivin, men i vissa fall är det för finkornigt för att det ska kunna urskiljas ur glaset. Proportionerna varierar något mellan faserna, utan att någon av dem dominerar i något speciellt område. Etsning visar att metallen är något heterogen i sin uppbyggnad. Den domineras av ferrit, eller ferrit med lite perlit i kornkontakterna, d.v.s. kolfritt eller lågkolhaltigt järn (fig. 60). Fläckvis förekommer ytor med Bilagor 761

50 högre kolinnehåll i form av perlit, eller perlit med ferrit i kornkontakterna. Mestadels är det kontinuerliga övergångar mellan olika kolhalter, d.v.s. det finns inga väl markerade kontakter. Tecken på vikvällning förekommer dock i form av en tunn, långsmal strimma som löper rakt genom tvärsnittet, parallellt med långsidan (fig. 61). Sådana ljusa linjer definierar vanligen vällfogar. Ingen slagg är dock knuten till denna, mer än undantagsvis, utan slaggen förekommer oberoende av kontakterna, inom respektive sammansättningsfält. Däremot är slaggmängden generellt högre i de ferritiska områdena, vilket ofta ses i blästjärn. Figur 59. Fnr 2394, större ansamling av slagginneslutningar. Figur 60. Fnr 2394, etsning visar på varierande kolinnehåll. 762 Skeke gudar, människor och gjutare

51 Figur 61. Fnr 2394, ljus strimma som kan visa en vällfog. Tolkning Likt i Fnr 615 är slagginneslutningarna som förekommer i tvärsnittet mestadels oregelbundna i formen. I Fnr 2394 är de dock något mer parallellorienterade med varandra och tvärsnittets långsida. De är små, d.v.s. väl sönderdelade, men ändå rikligt förekommande. Huvudsakligen förefaller det vara slagg som är kvar från tidigare processled, inte från något material som har tillsatts i smidet. Föremålet förefaller vara smitt av ett stycke med något varierande kolhalt, mestadels lågkolhaltigt, endast lokalt stål. Detta förekommer fläckvis och ej specifikt i något område. Metallen är dock omfattande smidd, vilket syns i form av storlek och form på slagginneslutningar och antydan till en vällfog. Fnr 4236, A Okulär granskning Ämnesjärn(?), nästan intakt. Korroderat i ytan. Det är 210 mm långt, närmast spolformat i sin utformning, men med raka kanter formande ett kvadratiskt till rektangulärt tvärsnitt. Som bredast är det 22 mm med en tjocklek på 19 mm. Det smalnar av mot ena kortsidan till en trubbig spets mm. I motsatt spets är det mer tillplattat till ett rektangulärt tvärsnitt på 9 3 mm och också omböjt i yttersta delen (fig. 51 övre & 62). Vikt 460 g. Ett prov är taget som ett tvärsnitt vid den omböjda spetsen (jämför fig. 51 övre & 62). Bilagor 763

52 Figur 62. Fnr Metallografisk analys I tvärsnittet ser man en yta som nästan uteslutande består av metalliskt järn. Endast längs ytterkanten är det något korroderat. Ett fåtal koncentrationer av slagginneslutningar finns i anslutning till snittets båda kortsidor. Däremellan är det tämligen slaggfritt. Längs ena kortsidan är slaggen utbredd parallellt med kortsidan, men mer oregelbundet vid motsatt kortsida. En slaggkoncentration finns också nära en långsida, i anslutning till ena kortsidan (fig. 63). Inneslutningarna är som regel inte speciellt elongerade, utan mer oregelbundna i formen. Möjligen ska vi dock inte förvänta oss störst utbredning i detta tvärsnitt, utan snarare i längdsnittet, rent smidestekniskt. Slagginneslutningarna innehåller wüstit, olivin och en glasfas i något varierande proportioner. Efter etsning av provet framträder järnets textur. Tvärsnittet domineras av grovkornig ferrit, d.v.s. kolfritt mjukt järn, som förekommer i, i stort sett hela provet. Endast längs ytterkanten förekommer perlit, kolhaltigt järn, d.v.s. stål, i en zon som är ca mikrometer bred (fig. 64). Perlitförekomsten är mycket skarpt avgränsad mot den grovkorniga ferriten innanför. Endast lokalt finns en mer diffus övergång till lägre perlithalt och delvis finkornigare ferrit innan den grovkorniga ferriten tar över. Något finkornigare ferrit finns också i anslutning till några av slagginneslutningarna. 764 Skeke gudar, människor och gjutare

53 Figur 63. Fnr 4236, slaggkoncentrationer i det i övrigt förhållandevis slaggfria järnet. Figur 64. Fnr 4236, etsning avslöjar kolhaltigt järn (perlit-brunt) endast utmed ytterkanten. Tolkning Det är sällan som förhistoriskt material uppvisar en så tydlig homogenitet av grovkornig ferrit med tydligt uppkolad ytterkant. Tillsammans med 14 C-dateringen (ca 3000 BP) som tyder på att stenkol använts i processen talar mot att det är ett förhistoriskt föremål utan snarare att det är recent sådant. Bilagor 765

54 Resultatsammanfattning av järnhanteringen Tidsmässigt kan vi med all säkerhet säga att den järnhantering som förekom vid Skeke kan knytas till järnåldersfasen. Det finns inget som tyder på att man under bronsålderfasen använde sig av järn på gården vid Skeke. Resterna efter järnhanteringen på boplatsen vid Skeke härrör från smide. Någon järnframställning finns det inga tecken på i materialet. Tyvärr har inga anläggningar, som kan förknippas med smide, återfunnits heller utan det är endast slaggerna, järnavfallet och föremålen som berättar om smidesteknikerna och använda typer av järn vid Skeke. En koncentration (A47) av sekundärsmidesslagger samt enstaka glödskal i område E skulle med viss tvekan kunna tolkas som att en smedja funnits utanför undersökningsområdet här. Mycket tyder på att råvaran till järnsmidet kommer till platsen i form av bearbetade luppar och ämnesjärn. I järnavfallet från lupparna finns två typer av järn representerade nämligen kolfritt järn och kolstål. Att fosforjärnet inte upptäckts i järnavfallet kan möjligen bero på att urvalet av material för analys är litet. Under förutsättning att föremålen smitts i Skeke kan man anta, utifrån både föremålen och utifrån det som tolkats som ämnesjärn, att man har haft tillgång till både kolfritt järn och kolstål. Då fosfor påträffats i järnföremålen kan det ändå göras troligt att smeden har haft tillgång till dylikt material. Man har dock, enligt analyserat material, inte fullt ut lyckats med härdningen av kolstål men man har känt till tekniken och använt sig av den. I materialet finns ett antal ämnesjärnslika föremål som har varit svåra att relatera till den förhistoriska kontexten på grund av den inre strukturen men också av den 14 C analys som tyder på att stenkol används. Stenkol kom inte i bruk förrän tidigast under 1500-talet i Sverige samtidigt som träkol användes in i modern tid. Det är vanligtvis på platser av högre dignitet som man ser en mer utbredd användning av kolstål som dessutom härdats och detta kan vi bland annat se i materialet från Skeke (Hjärthner-Holdar et al. 2002). Dessutom finns på Skeke redskap, såsom olika typer av mejslar och punsar, som med all sannolikhet använts i koppar- och ädelmetallhantverket, vilket i mycket hög utsträckning kan förknippas med en storgård. Kopparlegeringar/övriga legeringar Totalt har fem föremål, varav fyra från järnålder (Fnr 579, 585, 617, 4219) och ett från bronsålder (Fnr 595) analyserats samt 7 droppar av metall ur tre deglar från bronsålder (Fnr 3967, 4227 och 5511) (fig. 65). De fyra föremålen daterade till järnålder består av både ädelmetall och koppar. De övriga är kopparlegeringar. En resultatsammanställning följer efter de detaljerade analysresultaten. Redovisningen börjar med föremålen från järnålder. 766 Skeke gudar, människor och gjutare

55 Figur 65. Spridning av icke-järnmetaller. Bilagor 767

56 Detaljerade analysresultat av kopparlegeringar och ädelmetaller Fnr 579, A5360 Okulär granskning Hopvikt bleck/kantbeslag utan nit/nithål. Hela blecket är 29 mm långt, 10,5 mm brett förutom ställvis där det är något slitet och ca 9 mm brett. Kortsidorna är intakta där kortsidan har svagt rundade hörn, möjligen ursprungliga men förstärkt av begränsat slitage. Tjockleken på blecket är som mest ca 0,5 mm, ställvis något nedslitet. Vikt 1,65 g (fig. 66a d). Blecket är vikt på mitten (längd ca 13 mm) i en mjuk, öppen, omböjning som i profil bildar en U-form som dock inte är helt symmetrisk utan har en något insvängd sida längs den kant som är rikligast ornerad och är rakare längs den mindre ornerade sidan. De båda kortsidorna ligger i det närmaste kant i kant men den ena är något förskjuten vilket medger att det är möjligt att se insidan intill kanten. I övrigt är de båda omvikta delarna mycket tätt ihop. Dekoren som är punsad består av kantornament som bildar dubbla parallella linjer längs båda långsidorna, imiterad filigran, och kryssornament mitt på föremålet, på det som troligen är framsidan (fig. 67a b). Den yttre linjen ligger ca 0,5 mm från kanten. De båda kantornamentslinjerna, som är en filigranimitation, är ca 0,9 mm breda och ligger på ett avstånd av ca 0,7 mm. Ornamentet är troligen sammansatt av halvcirkel- och trekantmotiv. Kantornamenten fortsätter över omböjningen, och uppvisar där tydliga tecken på nötning i omböjningen (fig. d). Den planaste sidan har ingen ytterliggare ornering och är troligen föremålets baksida. På den motstående sidan förekommer 2 kryss samt en linje, parallellt med kortsidan, som begränsar deras utbredning. De två kryssen på, det som troligen är, framsidan är möjligen sammansatta av tätt liggande öppna, lite kantiga S-former samt punkter (Andersson 1995:180, fig. 201). Längs kanten, speciellt parallellt med kortsidan, finns en färgskiftning från silvret på utsidan mot mörkt gul-röd på insidan där ytterhöljet förefaller vara invikt över kanten. Det yttre skiktet (silver) förefaller ha släppt från det inre lagret och en tjocklek på som mest 0,1 mm, möjligen mindre (enligt mätning i mikroskop), är trolig för silverskiktet (fig. 67c d). Motsvarande kontakter kan anas även längs långsidorna även om detta där är mer diffust. Kontakterna är dock något blåfärgade. Vid omböjningen är blecket något avsmalnande på bredden och något uttunnat. Även här kan man se en färgförändring från utsidan till insidan (fig. 67e kommer). Andra metaller än silver framträder också i de punsade detaljerna där det ställvis framskymtar en likartad gulröd metall. Dessa finns på flera platser, bland annat nära kortsidan i dekoren som är parallellt med långsidan, men även i den kryssformade dekoren mer centralt på blecket. Eftersom blecket är väl hopvikt är det svårt att studera insidan, men såvitt som är möjligt att se okulärt och i stereolupp finns inga spår efter lödning eller några nitar. På utsidan saknas definitivt tecken på detta. Om, och i så fall hur, detta föremål har varit fastsatt på något annat är svårt att avgöra. 768 Skeke gudar, människor och gjutare

57 Vad gäller tillverkningen kan vi okulärt tolka det som att ett bleck av kopparlegering har belagts med silver. Om detta har skett mekaniskt, med hjälp av uppvärmning och/eller med hjälp av något bindemedel har inte kunnat klarläggas. Möjligen kan den svaga blåtoning, som ses ställvis, vara tecken på uppvärmning. Mer detaljerade analyser kan här vara till hjälp. Dessutom verkar punsningen på några ställen ha gått igenom silverskiktet ner i kopparlegeringen, vilket också betyder att punsningen skett efter det att man belagt kopparlegeringen med silver. Bilagor 769

58 Figur 66a d. Fnr 579, hopvikt bleck eller kantbeslag utan nit eller nithål. Mikrosondanalys Ett försök gjordes att analysera blecket på såväl dess utsida som insida och längs kontakten mellan de båda observerade skikten. Analysförfarandet är inte helt optimalt men gjordes för att få en överblick av metallernas sammansättning för att kunna jämföra med annat metallmaterial på lokalen. Ingen provpreparering gjordes utan hela föremålet fördes in i analysinstrumentet för analys på ytor på respektive sida. Analysen gjordes med elektronmikrosond med hjälp av energidispersiv metod. Eftersom det hopvikta blecket inte är helt omlottlagt kunde både ut- och insida analyseras, men skarven mellan de båda var på distans och inget område mellan dem fanns för analys. För att ta reda på hur de båda metallskikten är hopsatta krävs därför ingrepp med provtagning och polerade ytor för att se om texturen tyder på 770 Skeke gudar, människor och gjutare

59 uppvärmning och sammanlödning, med eller utan ytterligare metaller eller andra preparat. Föremålets utsida innehåller huvudsakligen silver och syre vilket innebär silveroxid. Proportionerna mellan ämnena överensstämmer dock inte med stökiometrisk silveroxid och varierar från yta till yta från ca % syre och % silver. Dessutom förekommer koppar i storleksordningen 2 %. Den del av det yttre metallskiktet som böjer runt kortsidan är också oxiderat men med betydligt lägre syreinnehåll, storleksordningen 10 %. Silverhalten når upp till drygt 90 %. Även här finns koppar i storleksordningen 2 %. Den metall som okulärt observerats som betydligt rödare på föremålets insida innehåller visserligen mer koppar, men inte mer än storleksordningen 4 5 %. Silverhalten är cirka 95 %. Här saknas dock syre. I de flesta områden förekommer också spår av klor och svavel. Möjligen är dessa sekundärt bildade men skulle eventuella också kunna tillskrivas tillverkningsprocessen och rester från denna. Den skillnad i syrehalt som dokumenterats på ut- och insida representerar en oxiderad metall respektive ej oxiderad metall. I vilken utsträckning detta motsvarar oxidering som tillverkningsprocess respektive sekundär process kan diskuteras. Utsidans syrerikaste del är inte helt metallglänsande men inte heller speciellt svart. Om processen är enbart sekundär är det intressant att insidan inte visar tecken på att vara oxiderad. Den färgskillnad som är observerad mellan ut- och insida, med en betydligt rödare insida, kunde förväntas bero på en betydligt högre kopparhalt. Enligt analyserna, gjorda på det allra yttersta skiktet, är det enbart några få viktsprocent koppar mer i denna del, som också följaktligen domineras av silver. Tolkning Okulärt tolkas fyndet bestå av en silverbelagd kopparlegering, med punsad ornamentik. Det är omböjt på mitten så att silverytan vetter utåt. Kontroll med kemiska analyser visar att båda metallskikten domineras av silver, där det yttre är mer eller mindre oxiderat. Koppar förekommer i båda skikten, med enbart något högre halt (ca 5 %) på den tydligt rödare insidan. Möjligen skall föremålet betraktas som tillverkat av silver med förhöjd kopparhalt. Det är inte möjligt att klarlägga om föremålet är tillverkat på plats. Vi kan dock diskutera frågan med hjälp av andra föremål som har påträffats inom samma lokal och de anläggningar för metallhantverk som också har dokumenterats. Den lokala verkstaden och fynden av gjutformar för agraffknappar/häktespännen antyder att gjutning av kopparlegeringar har skett på platsen. Förekomsten av en elektrumsmälta som består av guld, silver och koppar antyder ytterligare att hantverk med ädelmetaller har ägt rum. En förgylld spiralformad ten av rödmetall är också en kopparlegering med beläggning av ädlare metall. Inte heller den kan i nuläget med säkerhet kopplas till det lokala hantverket men båda dessa ädelmetallbelagda kopparlegeringsföremål tillsammans medför möjligen en starkare indikation på att tekniker med förgyllning och beläggning av silver har skett i gårdens verkstad. En sak som stärker argumentet att föremålet mycket väl kan vara tillverkat på Skeke är att det har påträffats ett antal punsar som kan dateras till verkstadsfasen. Bilagor 771

60 Dateringen är svår men den största likheten, vad gäller ornamentik och ornamenteringsteknik, har föremålet med föremål från sen romersk järnålder och folkvandringstid (Andersson 1995). Fnr 585, A9179 Okulär granskning Smälta. Intakt. Gul fluten smälta med en mindre tapp. Smältan har en platt droppform med en slät och en smågropig sida. Längd: 12 mm. Bredd: 7 mm. Vikt 3 g. Metallografisk analys och mikrosondanalys Ingen metallografisk analys har gjorts eftersom fyndet ej har delats. Analyserna på fyndets yta visar att smältan innehåller guld, silver och koppar samt spår av zink. Guldhalten är ca 43, silverhalten ca 36 och kopparhalten ca 18 %. Tolkning Smältan är en legering av guld, silver och koppar. Sådana blandningar kan omfattas av termen elektrum. Den spänner över en variation av proportioner mellan de ingående ämnena. Kopparhalten i den analyserade smältan är dock tämligen hög. Huruvida smältans legering är naturlig eller ej kan också diskuteras. Om legeringen är avsiktligt tillverkad är proportionerna mellan koppar och silver intressant. Genom att bland två delar silver med en del koppar som i detta fall får man en gyllene färg! Fnr 617, A21407 Okulär granskning Ten, virad 2 ½ varv till en spiralformad ring. Intakt. Ringen är oval, mm stor, med en total bredd/tjocklek på 24 mm. Tenen är 8 9 mm bred, men smalnar av mot de båda kortändorna till ca 3 mm. Dess tjocklek är drygt 3 mm. Tenens totala längd är 405 mm. Vikt ca 84 g (fig. 68). Ytan är slät och saknar ornering men hörnen är något avrundade/fasade. Ytan är mestadels mörk; svart med en svagt grön nyans. Ställvis på alla fyra sidor av tenen finns gyllene ytor. Fläckvis ser det ut att röra sig om ett mycket tunt skikt av beläggning. På ringens insida finns också sekundär beläggning som försvårar observationen. Ett prov är kapat vid ena kortändan, ca 2 mm brett, för att undersöka om föremålet består av en homogen metall/legering eller har en beläggning av avvikande sammansättning och om så är fallet hur den har tillverkats. Vid provtagning observerades att snittytan var gyllene i färgen nästan genomgående och bara ytnära finns det mörka, sekundära, material som vid okulär granskning bedömdes utgöra huvuddelen av föremålet. 772 Skeke gudar, människor och gjutare

61 Figur 68. Fnr 617, spiralten. Metallografisk analys och mikrosondanalys I tvärsnittet, 3,2 2,1 mm stort, framträder en kärna av homogen legering med ljust gul färg. Legeringen är lokalt sekundärt påverkad vilket avslöjar en korngränstextur, som tyder på att metallen/legeringen är mekaniskt bearbetad, hamrad. Längs ytterkanten i provet finns ett tunt skikt med avvikande sammansättning. Detta är synligt på en långsida och en kortsida, men de båda andra ytterkanterna saknas i provet varför det inte är möjligt att avgöra om skiktet finns även här (men syns okulärt). Det yttre skiktet är endast ca mikrometer tjockt. Dess textur är något porös. En diffus zon, ännu tunnare, med något avvikande färg kan anas i kontakten mellan kärnan och det yttre skiktet (fig. 69 & 70). Vid kemisk analys med elektronmikrosond framträder skillnaden mellan kärnan och ytterkanten tydligare. Kärnan utgörs av en kopparlegering som består av flera faser och innehåller små blydroppar. En analys av kopparlegeringen visar att denna innehåller koppar, zink (ca 18 %) och tenn (ca 2 %). Dessutom finns järn, silver och nickel i några tiondels viktsprocent vardera. Den totala blyhalten, i form av blydroppar, är i storleksordningen någon viktsprocent. Fyndet är analyserat vid två olika tillfällen med två olika analysinstrument (Se kapitlet om Material och metoder). I analystabellen framkommer att resultaten med de båda mikrosonderna överensstämmer väl (tabell 1). Ytterskiktet innehåller guld (80 %), silver (11 %) och koppar (< 2 %). Analysrutinen innehåller dock inte alla element och slutsumman når inte upp till 100 %. Därför gjordes även en kvalitativ analys av det yttre skiktet för att kontrollera om det innehåller kvicksilver och så visade sig vara fallet. Troligen svarar kvicksilver för resten av innehållet upp till 100 %, d.v.s. ca 7 % (fig. 71a d). Bilagor 773

62 Figur 69. Fnr 617, tvärsnitt av spiralten. Figur 70. Fnr 617, spiralten med påfört ytskikt överst i bild. 774 Skeke gudar, människor och gjutare

63 Figur 71a. Fnr 617, guldinnehållet (Au). Bild från elekronmikrosond. Figur 71b. Fnr 617, silverinnehållet (Ag). Bild från elekronmikrosond. Bilagor 775

64 Figur 71c. Fnr 617, kopparinnehållet (Cu). Bild från elekronmikrosond. Figur 71d. Fnr 617, kvicksilverinnehållet (Hg). Bild från elekronmikrosond. Tolkning Kopparlegeringar med zinkinnehåll kallas mässing. Här finns också ett tenninnehåll på några viktsprocent som innebär en mer komplex legering som definieras som rödmetall. Denna flermetallblandning innebär att materialet är bildat från råvaror som använts tidigare, d.v.s. troligen en omsmältning av mässing och brons. Förgyllningen innehåller guld, silver och koppar. Samma ämnen förekommer i smältan med Fnr 585, men i 776 Skeke gudar, människor och gjutare

65 andra proportioner. Förekomsten av kvicksilver visar att föremålet har blivit brännförgyllt. Även det yttre skiktets mikrotextur antyder att guldet har påförts under upphettning. Fnr 4219, A25861 Okulär granskning Gjutspill, grönärgig funnet i ett stolphål tillhörande hus 4 daterat till folkvandringstid. Intakt. Längd: 2,7 mm. Bredd: 2,6 mm. Vikt 0,1 g (fig. 72). Figur 72. Fnr 4219, gjutspill. Metallografisk analys och mikrosondanalys Tvärsnittet genom det kulformade gjutspillet är ca 3 mm i diameter (fig. 73). Den polerade kopparlegeringen förefaller i mikroskop vara homogen i sin sammansättning men innehåller flera grå faser (fig. 74). Mikrosondanalyser visar att sammansättningen är nära ren koppar med under 1 % tenn. De grå faserna består av kopparoxid (CuO) och kopparsulfid (Cu 2 S). Bilagor 777

66 Figur 73. Fnr 4219,mikroskopfoto av tvärsnittet. Figur 74. Fnr 4219, grå/blå faser av kopparoxid/-sulfid i den annars nästan rena kopparen. Tolkning Gjutspillet domineras av koppar och det lilla tenn som finns är klart i underkant för att legeringen ska definieras som en brons. 778 Skeke gudar, människor och gjutare

67 Fnr 595, A Okulär granskning Kniv, konserverad. Fragment (fig. 75). Längd: 32 mm. Bredd: 12 mm. Vikt 2 g. Figur 75. Fnr 595, dolk. Metallografisk analys och mikrosondanalys Tvärsnittet genom bladet är drygt 1 9 mm och formen visar att bladet sannolikt är tveeggat och saknar rygg vilket betyder att detta är en dolk (fig. 76). Den polerade ytan uppvisar i mikroskop en karaktäristisk dendritisk textur från gjutning med två olika faser i kopparlegeringen. Dessutom förekommer små grå droppar med slumpvis orientering, en textur som även är tydlig i mikrosonden (fig. 77). Sammansättningen varierar från nästan ren koppar med under 1 % tenn i en av faserna till 6 % tenn, 3 % antimon och 1 % arsenik i den andra fasen. De grå dropparna består av kopparsulfid (kopparglans: Cu 2 S) men även mikrometersmå blydroppar har identifierats. En ytanalys (80 80µm) visar ett genomsnittligt innehåll av ca 3 % tenn och 1 % antimon. Dessutom innehåller legeringen arsenik, nickel och silver i storleksordningen 0,3 0,4 % vardera. Grå kopparoxid förekommer (vanligast) nära bladets yta och är sekundärt bildad. Figur 76. Fnr 595, tvärsnitt av dolken. Bilagor 779

68 Figur 77. Fnr 595, mikrosondfoto som visar sammansättningsvariationen. Bild från elekronmikrosond. Tolkning Tvärsnittet samt den metallografiska analysen visar att föremålet som vid registreringen tolkats som kniv snarast är att betrakta som en bronsdolk/miniatyr? med en genomsnittlig tennhalt på 3 % och 1 % antimon. Inga tecken på smide kan ses och porer i materialet är troligen primära från gjutningen. Fnr 2234, A hus 19 Okulär granskning Armbygel, konserverad (fig. 78a). Vikt 2,61 g. Bygeln är formad av en ten, troligen med rektangulärt eller möjligen med D-format tvärsnitt, där den plana sidan är vänd inåt. Tenens tvärsnitt är 4 1 mm. Tenen är hopböjd till en något kantig oval form, med yttermått mm, där de båda kortändorna inte möts utan bygeln har en öppning på ca 15 mm. Den ena kortsidan är svagt utsvängd, medan den andra är rak. Den senare är möjligen inte intakt utan kan ursprungligen ha haft samma utåtsvängda kant. Ingen ornering kan ses på den konserverade ytan. Metallografisk analys och mikrosondanalys Ett prov togs längs den troligen defekta kortsidan (0,06 g) för att få ett tvärsnitt genom tenen. Det polerade tvärsnittet uppvisar en diffus D-form, något avlångt, precis som kunde anas för hela föremålet. I mikroskop framträder en intakt kärna av metall med en delvis ärgad ytterkant (fig. 78b). Kanten är selektivt påverkad och avslöjar en kornstruktur som visar att föremålet har blivit bearbetat/smitt. I den intakta ytan framträder en dominerande (ljust gul) fas med små längsträckta grå faser (fig. 78c). Dessa är mestadels utdragna längs med tvärsnittets långsida, till följd av bearbetningen. 780 Skeke gudar, människor och gjutare

69 Vid analyser med elektronmikrosond framträder en brons som består av en homogen fas, med små mängder av extremt små droppar av bly. Dessa är så små att de inte framträder i en totalanalys av legeringen mer än i spårhalter. Bronsen innehåller, förutom koppar, tenn (ca 11,5 %) och arsenik i låga halter (ca 0,24 %). De långsträckta faser som observerats i mikroskopet utgörs av kopparsulfid och bidrar med en liten svavelhalt (ca 0,16 %) till bronsens totala sammansättning. Tolkning Analyserna visar att armbygeln är tillverkad av en brons med en tennhalt på knappt 12 %, vilket är högre än i flera andra fynd. Undersökning i mikroskop visar att tenen har ett D-format tvärsnitt och tydliga tecken på bearbetning syns, främst i ytterkanterna. Figur78a. Fnr 2234, armbygel. Bilagor 781

70 Figur 78b. Polerat tvärsnitt på armbygel Fnr 2234 sedd i mikroskop. Kanten är selektivt påverkad och avslöjar en kornstruktur som visar att föremålet har blivit bearbetat. Figur 78c. Detalj från mikroskopet på Fnr 2234 som visar den homogena, ljusa, kopparlegeringen med innehåll av små långsträckta, grå, förekomster av kopparsulfid. Metallrester från deglar metallografisk analys av kopparlegeringar Från tre av deglarna/degelfragmenten (Fnr 3967, 4227 och 5511) kunde rester av kopparlegeringar provtas och prepareras till polerprov för vidare analys i mikroskop och mikrosond. För den okulära beskrivningen av deglarna hänvisas till delen som behandlar bronsåldersdeglar. 782 Skeke gudar, människor och gjutare

71 Fnr 3967; A21473 Metallografiska analyser och mikrosondanalys Tvärsnitt genom två rundade droppar (A & B) av kopparlegeringar från degeln, båda ca 1 mm i diameter (fig. 79, 80 & 81). Droppe A ses i mikroskop innehålla en ljus legering och en mörk oxid där legeringen uppträder som ljusa lameller/dendriter i den omgivande oxiden (fig. 82). Mikrosondanalyser visar att den ljusa legeringen förutom koppar innehåller 26 % tenn, 7 % antimon och 2 % nickel och har ett fåtal mindre inneslutningar av silver (-sulfid) med 16 % svavel, 5 % koppar och knappt 2 % tenn. Den del som har tolkats som oxid, innehåller huvudsakligen tenn (39 %) och mindre mängder av övriga ämnen som 8 % koppar, 3 % antimon, knappt 2 % arsenik och drygt 1 % bly samt spår av nickel. Analyssumman är låg, vilket beror på att syre inte kan analyseras. Möjligen kan också andra lättare ämnen (t.ex. kisel, kalium, aluminium) förekomma men det har inte undersökts. Droppe B innehåller en ljusgul metall med heterogen sammansättning och fläckvisa färgvariationer för legeringens båda faser, samt ytterligare grå faser i mindre mängd (fig. 83). Den mest kopparrika fasen innehåller ca 8 % tenn, 4 % antimon och 3 % nickel, medan den kopparfattiga innehåller upp emot 21 % tenn, 25 % antimon, 14 % nickel och över 1 % arsenik. Ytanalys (80 80µm) visar ett genomsnittligt innehåll av 9 % tenn, 6 % antimon, 3 % nickel och 1 % arsenik. En ljusgrå fas som uppträder dendritiskt samt i ett yttre tunt skikt är kopparsulfid (kopparglans) medan mörkgrå faser är oxider (fig. 83). De mörka oxiderna är vanligare i droppens yttre kantzon och har vissa likheter med droppe A. Figur 79. Fnr 3967, degel. Bilagor 783

72 Figur 80. Fnr 3967, droppe A. Figur 81. Fnr 3967, droppe B. 784 Skeke gudar, människor och gjutare

73 Figur 82. Fnr 3967, droppe A, ljus dendritisk oxid innehållande bl.a. tenn. Figur 83. Fnr 3967, droppe B innehåller ett flertal faser. Tolkning De båda dropparna har hög tennhalt, droppe A till och med mycket hög tennhalt vilket skiljer dem åt. De är dock lika med avseende på förekomst av andra ämnen; antimon, nickel, arsenik och silver, som antyder ett likartat ursprung. Huruvida det rör sig om blandning av koppar och tenn återkommer vi till senare. Bilagor 785

74 786 Skeke gudar, människor och gjutare Fnr 4227, A21473 Metallografiska analyser och mikrosondanalys Sex metallförande droppar (A F) kunde plockas ut från degeln (fig. 84) varav fyra valdes för vidare analys; A, B, E och F (fig. 85, 86, 87 & 88). Droppe A, ca 1 2 mm, innehåller en legering som domineras av en kopparrik fas med mindre utbredning av två andra faser. Ytanalys visar (i genomsnitt) dominans av koppar med drygt 2 % antimon och under 0,5 % vardera av tenn, arsenik och nickel. Legeringen domineras av en kopparrik fas med likartad sammansättning som ytananlysen, men något lägre innehåll av antimon, knappt 2 % och genomgående något lägre halter av spårämnen. En ljusgrå, mindre vanlig, fas innehåller ca 30 % antimon, 3 % silver och 1 % vardera av tenn och arsenik. En innesluten droppe består av med 54 % bly och 33 % silver. En mörkgrå oxidfas består huvudsakligen av tenn (70 %). Droppe B, ca 1 1 mm, har en genomsnittlig sammansättning av 3 % antimon, 1 % arsenik och 0,5 % vardera av tenn, silver och nickel. Legeringen domineras av en kopparrik fas med något lägre innehåll av de övriga ämnena än i genomsnittsanalysen. Spårämnena förekommer istället i högre halter i faser som uppträder ytterst sparsamt, i fläckar med olika grå nyanser. Till bronsfaserna hör en med ytterligare något förhöjda halter av spårämnen samt en med rejält högre halt som 32 % antimon, 4 % arsenik, 2 % nickel, 1 % tenn och 0,7 % silver. Enstaka silverdominerande droppar förekommer i anslutning till den antimonrika fasen. Fläckvis förekommer också kopparsulfid och en oxid som domineras av tenn (74 %) med lite koppar (4 %). Porer samt (troligen) sekundära kopparoxider är vanligast i droppens yttre (fig. 89). Droppe E är från ett fragment av degeln som har ett flertal mycket små droppar av kopparlegering där det största (E), ca µm, visade sig bestå av en homogen kopparlegering utan synbara variationer eller inneslutningar. Både yt- och punktanalyser visar en sammansättning med nästan ren koppar och ca 1 % antimon. En liten del av detta degelfragments yttre innehåller ljusa lameller som påminner om de i droppe A i Fnr Dessa har dock inte analyserats i denna droppe. Droppe F, ca µm, består av en kopparlegering som domineras av en kopparrik fas med innehåll av ca 1,5 % antimon, samt spår av arsenik, silver och nickel. En ytanalys visar en genomsnittlig sammansättning med 2 % antimon och låga halter av nickel, zink och arsenik. I en fas som förefaller vara oxiderad finns förutom koppar, 9 % antimon och 1 % vardera av arsenik och bly. Mindre droppar ses innehålla 43 % antimon, 36 % bly, 21 % tenn och 1 % arsenik. (fig. 90).

75 Figur 84. Fnr 4227, degel innehållande flera metalldroppar. Figur 85. Fnr 4227, tvärsnitt av droppe A. Bilagor 787

76 Figur 86. Fnr 4227, tvärsnitt av droppe B. Figur 87. Fnr 4227, tvärsnitt av droppe E. 788 Skeke gudar, människor och gjutare

77 Figur 88. Fnr 4227, tvärsnitt av droppe F. Figur 89. Fnr 4227, mikroskopfoto av droppe B. Bilagor 789

78 Figur 90. Fnr 4227, mikroskopfoto av droppe F. Tolkning Flera varianter av brons finns representerat i denna degel, troligen har degeln återanvänts med varierande sammansättning på smältorna. Droppe E, med många små liknande droppar omgivna av degelmaterial, är den av dropparna som är renast i sammansättning. Den innehåller huvudsakligen koppar. Det enda ämne som framträder är antimon (ca 1 %). Möjligen finns spår av bl.a. nickel. En metallisk del som inte har analyserats har ett utseende som liknar den i droppe A i Fnr 3967 som är mycket tennrik, varför det är möjligt att även detta är fallet i denna droppe. De övriga tre dropparna domineras också av koppar och har det gemensamt att de saknar, eller har låga halter av, tenn. Men, de innehåller andra ämnen. Droppe A är kopparrik, har endast spårhalter av tenn och är med utgångspunkt i den låga tennhalten inte brons. Den innehåller dock flera viktsprocent av antimon, arsenik och nickel, samt spår av silver. Droppe B är också kopparrik. Den innehåller tenn, men endast i spårhalter, varför den inte heller denna definieras som brons av den anledningen. Däremot innehåller den totalt flera viktsprocent av antimon, arsenik, nickel och silver. I droppe F finns också spårhalter av antimon, arsenik, nickel och silver, men generellt i något lägre halter än i A och B. Spårämnena antimon, arsenik, nickel och silver är karaktäristiska för s.k. fahlerzmalmer och hör därmed sannolikt till kopparmalmen, d.v.s. det är inte någon tillsättning av dessa ämnen. De tre dropparna A, B och F har alla denna fahlerzmalmsignatur, och de är likartade om än inte identiska. Detsamma gäller för E. 790 Skeke gudar, människor och gjutare

79 I både droppe A och B har enstaka områden (fläckvis) av tennoxid observerats, med en sammansättning nära mineralet kassiterit. Är det möjligen tecken på att en tillsättning av kassiterit har skett? Det behöver inte nödvändigtvis ha skett i degeln, men tidigare och på annan plats. Alternativt är detta en sekundär bildning. Fnr 5511, A Metallografiska analyser och mikrosondanalys Tvärsnitt genom ett fragment av kopparlegering från degeln, ca 1 2 mm (fig. 91 & 92). Den polerade ytan uppvisar i mikroskop en homogen sammansättning. Den domineras av en kopparrik fas med spår av silver vilket också framgår av ytanalysen med likartad sammansättning. I droppen finns också en dendritiskt formad (troligen primär) kopparoxid samt små droppar innehållande 54 % antimon och 5 % arsenik. Figur 91. Fnr 5511, degelfragment. Bilagor 791

80 Figur 92. Fnr 5511, mikroskopfoto av tvärsnitt av kopparlegering från degeln. Tolkning Droppen domineras av koppar. Den innehåller dock små droppar där både antimon och arsenik förekommer liksom spår av nickel, men det totala innehållet av dessa ämnen är lågt, mycket lägre än i många andra droppar. Droppen har också dendritiskt formad kopparoxid. Denna kan vara primärt bildad till skillnad från i flera andra droppar, även om den mer vanligt förekommande oxideringen på ytan förekommer. Om kopparoxiden är primärt bildad kan den vara ett tecken på att syre har funnits tillgängligt, vilket kan vara fallet med en öppen degel, under smältningen och har blandats med kopparsmältan och sedan bildat denna form vid avsvalningen. Resultatsammanfattning av analys av ädelmetall och kopparlegeringar Bland de analyserade legeringarna finns fyra fyndposter som är från järnålder (Fnr 579, 585, 617 och 4219). De övriga hör hemma i bronsålder. Det analyserade föremålen (Fnr 579 och 617) från järnåldern visar att man har haft tillgång till föremål av ädlare metaller. Huruvida dessa tillverkats på plats kan dock inte helt säkerställas. Vi kan dock diskutera frågan med hjälp av andra föremål som har påträffats inom samma lokal och de anläggningar för metallhantverk som också har dokumenterats. Den lokala verkstaden och fynden av deglar och gjutformar för agraffknappar/häktespännen samt en kopparsmälta (Fnr 4219) antyder att gjutning av kopparlegeringar har skett på platsen. Förekomsten av en elektrumsmälta (Fnr 585) som består av guld, silver och koppar antyder ytterligare att hantverk med ädelmetaller har ägt rum. Till detta kommer den förgyllda spiralformade tenen (Fnr 617) av rödmetall och ett 792 Skeke gudar, människor och gjutare

81 kantbeslag av silver (Fnr 579). Det kan inte helt säkerställas att dessa två föremål har tillverkats i gårdens verkstad men med fyndet av ädelmetallsmältan kan möjligheten finnas att förgyllning har varit en teknik man behärskat. Även fynden av punsar, daterade till verkstadsfasen, tyder på att man använde sig av den teknik som syns i ornamenteringen av kantbeslaget i silver. Den spirallagda armringen/tenen liknar mest en typ av fingerringar som finns vid tiden för verkstaden liksom silverbeslagets ornamentik som också stämmer väl överens med en dylik datering (Andersson 1995). Gjutspillet från bronsålder uppvisar en del gemensamma drag, men det finns även skillnader som är intressant att diskutera ytterligare. Materialet består av avfall från gjutning i form av droppar från deglar. Ett gjutet föremål, tolkat som en miniatyrdolk (Fnr 595), och en armbygel (Fnr 2234) finns också bland de analyserade fyndposterna. De tre deglarna som visade sig innehålla metall (Fnr 3967, 4227 och 5511) är av samma öppna bronsålderstyp (se stycket om den tekniska keramiken). Eftersom mycket av materialet representerar ett lokalt hantverk är det intressant att se hur tillgång på metaller och legeringar har sett ut, om denna varit ensartad eller om det funnits variationer. Och, om det är möjligt att se likheter i legeringarnas sammansättning mellan droppar i deglar och det färdiga föremålet. Med tanke på att keramiska analyser visar att deglarna har använts vid upprepade tillfällen kan det också vara intressant att se om det är skillnader på metallsammansättningar inom varje degel på grund av att dessa har återanvänts för olika ändamål. En intressant fråga är också om det är möjligt att se om gjutarna har utgått från en färdigblandad legering eller om de på plats blandat en kopparrik råvara med tenn för att få den önskade sammansättningen av bronsen. I denna tekniska rapport kommer ovanstående frågor att belysas kortfattat utan att några större utblickar görs. Huvudsyftet är i första hand att se eventuell variation inom materialet. En detalj som är slående för de flesta av de analyserade metallerna/legeringarna är att de har tämligen låg tennhalt (Tabell 2, Sn). En del av dem har så pass låga tennhalter att de är på gränsen för att vara bronser. Detta gäller främst flera av dropparna från deglarna med tennhalter under 1 %. Dolken har dock högre tennhalt (ca 3 %) och armbygeln ännu högre (ca 12 %). Två droppar från en av deglarna (Fnr 3967) avviker med betydligt högre tennhalter. En av dropparna (Fnr 3967B) har en genomsnittlig tennhalt på 9 %. I den andra har inga bulkanalyser gjorts men tennhalten i en fas är 26 % och i en annan 39 % och dessa båda är vanligt förekommande i droppen och signalerar höga tennhalter även totalt sett. Skulle dessa båda droppar kunna vara tecken på att tenn och koppar har blandats d.v.s. att man har importerat koppar och tenn inte bara färdiglegerad brons? För att svara på detta måste vi också ta i beaktande vad som händer vid smältningen och om alla ingående ämnen följer med från degeln till det föremål som gjuts i gjutformen. En del ämnen ångar också bort, helt eller delvis, vid smältningen. Om vi enbart betraktar de två huvudämnena, koppar och tenn, kan vi utan tvivel konstatera att tennhalten är högre i dropparna i degel Fnr 3967 än i några andra droppar och föremål. Det innebär att Bilagor 793

82 794 Skeke gudar, människor och gjutare tennrikare material har funnits tillgängligt. Eftersom proportionerna mellan tenn och koppar dessutom är olika i de båda dropparna från samma degel är det lockande att föreställa sig att de representerar olika mycket blandning av två olika råvaror. I detta skede i undersökningen är det dock inte möjligt att vare sig bekräfta eller avfärda denna möjlighet. Det är dock klart att denna höga tennhalt inte finns representerad i något annat fynd från Skeke, men däremot är tennhalter på ca 12 % som i armbygeln och ca 9 %, som i en av dropparna inte alls ovanligt under bronsåldern och finns t.ex. i några analyserade föremål från Nibble i Tillinge socken (Grandin & Willim 2011), väster om Enköping. Däremot har många av bronsföremålen från Ryssgärdet i Onslunda socken (Eriksson & Grandin 2008), norr om Uppsala, tennhalter i nivå med dolken. Jämförelse med dessa platser utvecklas mer i kommande publikationer. Även om tennhalterna i dropparna från degel Fnr 3967 är klart åtskilda finns det annat som visar att de har likartat ursprung. Det är förekomst av andra ämnen, som antimon, arsenik, nickel och i viss mån silver. Alla dessa förekommer i tämligen höga halter (storleksordningen viktsprocent) och även i betydligt högre halter än i de andra analyserade fyndposterna (fig. 93 & 94). Eftersom tennhalten är högst i dessa båda droppar skulle man kunna anta de höga halterna av t.ex. nickel och antimon är relaterade till de höga tennhalterna. Men så är med största sannolikhet inte fallet. De aktuella ämnena (antimon, arsenik, nickel, silver) är alla karaktäristiska för kopparmalmer av så kallad fahlerztyp som har använts under flera omgångar under bronsåldern (t.ex. Liversage & Northover 1996, Liversage 2000). Troligen är därför dessa ämnen knutna till kopparmalmen och inte till tennmalmen. Likartad sammansättning finns i en droppe ur en degel från bronsålder i Kristineberg, Skåne (Högberg et al 2011). Det innebär att vi kan återvända till hypotesen om att legeringen i degel Fnr 3967 har samhörighet med andra metallsmältor eller föremål så har dessa följaktligen även mycket höga halter av fler ämnen. Dessa måste därmed ha reducerats i stor omfattning för att det ska vara rimligt att knyta samman denna legering med de övriga analyserade från Skeke. Om vi betraktar alla dessa spårämnen tillsammans i ett diagram (fig. 95) framkommer att proportionerna mellan dem är för åtskilda för att ett sådant antagande ska vara rimligt. I degel Fnr 4227 fanns också flera droppar, varav fyra olika har analyserats. Alla domineras av koppar och tennhalten är genomgående låg (Tabell 2, Sn). Tre av dem (A, B och F) innehåller också antimon, arsenik, nickel och silver, men på betydligt lägre nivåer än dropparna i Fnr I droppe F i Fnr 4227 förekommer visserligen arsenik och antimon i lägre halter än i de båda andra men förekomsten av dessa ämnen i kombination är, som nämnts ovan, karaktäristisk för kopparmalm av fahlerztyp. Även om de skiljer sig åt något och möjligen inte är från samma smältningstillfälle så är det samma typ av råvara som har använts. Däremot har droppe E från samma degel en renare sammansättning, med mindre utmärkande innehåll av spårämnen (fig. 93, 94 & 95). Såväl antimon som nickel förekommer dock i inte helt obetydliga mängder varför fahlerzmalm är möjligt även för denna droppe.

83 En likartad spårämnessignatur som i dropparna i degel Fnr 4227 finns i den analyserade dolken (Fnr 595). Det vill säga den innehåller antimon, arsenik, nickel och silver av samma storleksordning som i flera av dropparna i degel Fnr Även dolken har följaktligen en kopparmalm av fahlerztyp som råvara. I dolken är dock tennhalten högre än i dropparna i degeln varför en tillsättning av tenn krävs för att nå motsvarande sammansättning. Om detta har skett på plats i Skeke vid lokal gjutning är dock inte möjligt att avgöra med utgångspunkt i dessa analyser, men ett likartat ursprung på råvaran är fullt möjlig. Den tredje degeln med metallförekomst (Fnr 5511) uppvisar en annan sammansättning. Även denna domineras av koppar. Tenn saknas nästan helt. Genomsnittsanalysen visar spårhalter av antimon, men på helt andra nivåer än i de tidigare, men även spårhalter av silver och nickel förekommer (fig. 93, 94 & 95). Ämnena visar sig finnas koncentrerade i små droppar. Eftersom halterna totalt sett är betydligt lägre än i de andra dropparna förefaller det som om denna har ett annat ursprung. I jämförelse med övriga föremål och gjutavfall som har analyserats från Skeke är armbygeln (Fnr 2234) ren i sin sammansättning. De flesta andra föremålen innehåller t.ex. antimon. Det enda av de övriga fynden som har låga halter av antimon är gjutspillet Fnr 4219, som dock är från järnålder, som saknar arsenik, som är det enda spårämnet i armbygeln. Det finns inte heller någon motsvarighet till armbygelns sammansättning i något av det övriga materialet från gjutning, eller bland några av föremålen. Ytterligare annat ursprung har gjutspillet från järnåldern (Fnr 4219), som här används som en referens. Detta gjutspill visar sig ha den renaste sammansättning av alla analyserade fynd från Skeke (fig. 93, 94 & 95). Visserligen har det ett lågt innehåll av tenn men halterna av de för fahlerzmalmer så typiska ämnena saknas. Dessutom innehåller den kopparsulfider vilket ytterligare talar för att annat ursprung för kopparmalmen än de metallrester som kan dateras till bronsålder. I sammanfattning kan vi notera att det i kopparlegeringsmaterialet från Skeke finns legeringar med olika ursprung på de använda malmerna. Eftersom det mesta av materialet är avfall från gjutning innebär det att de lokala gjutarna har haft införsel av material från olika regioner. Hur lång tidsperiod det rör sig om för denna variation är inte klarlagd, men ligger i tidsintervallet period (III)IV V. Armbygeln har tennhalter som är vanligare i äldre bronsålder än i yngre, även om liknande nivåer förekommer även i yngre bronsålder. Med utgångspunkt i sammansättningen är det möjligt att armbygeln är tillverkad redan under period III. Tennhalten i den analyserade dolken, i kombination med innehållet av flera spårämnen som antimon, arsenik, nickel och silver är vanligt bland annat i Skandinavien under yngre bronsålder (speciellt period IV men även period V; t.ex. Liversage 2000). Mycket likartade proportioner finns i flera av dropparna i en av deglarna (Fnr 4227) varför dessa bör kunna ha samma ursprung för koppar från en malm av fahlerztyp. Fahlerzmalmer, men av andra sammansättningar bör också ha använts för dropparna i degel Fnr I droppen från degel Fnr 5511 är sammansättningen ytterligare en annan typ av fahlerzmalm. Däremot är Bilagor 795

84 gjutspillet i Fnr 4219, från järnåldern och samtida med verkstaden från folkvandringstid, av ett helt annat ursprung. I materialet bör därmed åtminstone 4, möjligen 5, olika råvaror för koppar ha använts och då möjligen 4 för bronsåldern B 0.8 As (viktsprocent) 4227A E 4227F Skeke Fnr 595 Dolk Fnr 2234 Armbygel Fnr 4219 Gjutspill Fnr 4227 Droppar ur degel Fnr 3967A Droppe ur degel, Sn-rik Fnr 3967B Droppe ur degel Fnr 5511 Droppe ur degel Sb (viktsprocent) Figur 93. Jämförelse av innehållet av arsenik (As) och antimon (Sb) i de analyserade kopparlegeringarna från Skeke, Rasbo sn, Uppland. Totalanalyser av alla förutom av Fnr 3967A. Fnr 4219 och 5511 avviker med avsaknad av arsenik och betydligt lägre innehåll av antimon. Fnr 2234 saknar antimon. Proportionen mellan arsenik och antimon är likartad i dolken Fnr 595 och flera av dropparna från degeln Fnr Skeke gudar, människor och gjutare

85 4 3 Skeke Fnr 595 Dolk Fnr 2234 Armbygel Fnr 4219 Gjutspill Fnr 4227 Droppar ur degel Fnr 3967A Droppe ur degel, Sn-rik Fnr 3967B Droppe ur degel Fnr 5511 Droppe ur degel Ni (viktsprocent) A 4227E 4227B 4227F Ag (viktsprocent) Figur 94. Jämförelse av innehållet av nickel (Ni) och silver (Ag) i de analyserade kopparlegeringarna från Skeke, Rasbo sn, Uppland. Totalanalyser av alla förutom av Fnr 3967A. Gjutspillet Fnr 4219 och armbygeln Fnr 2234 saknar nickel medan dolken Fnr 595 och många av dropparna i degeln Fnr 4227 har nickel av samma storleksordning (några tiondels viktsprocent). Dropparna i degel Fnr 3967 har betydligt högre halter. Bilagor 797

86 10 1 Skeke Fnr 595 Dolk Fnr 2234 Armbygel Fnr 4219 Gjutspill Fnr 4227A Droppe i degel Fnr 4227B Droppe i degel Fnr 4227E Droppe i degel Fnr 4227F Droppe i degel Fnr 3967B Droppe i degel Fnr 3967A Droppe i degel, Sn-rik Fnr 5511 Droppe i degel As Sb Co Ni Ag Figur 95. Diagram som visar innehållet av flera ämnen samtidigt, i varje fynd. Y-axeln har logaritmisk skala och visar att halterna kan variera från storleksordningen 0,001 (För de fynd som har värden =0 har värdet 0,001 tillämpats i diagrammet eftersom 0 inte är möjligt i logaritmiska diagram; jämför analystabellen) viktprocent till storleksordningen 10 viktprocent för dessa ämnen. Längs x-axeln visas de valda spårämnena arsenik (As), antimon (Sb), kobolt (Co), nickel (Ni) och silver (Ag). 798 Skeke gudar, människor och gjutare

87 Tabell 1. Kemiska analyser med elektronmikrosond vid Institutionen för Geovetenskaper, Uppsala Universitet. Analyserna under linjen är genomförda med Cameca SX-50 vid samma institution (se metodtext). Analyser är genomförda i punkter i separata faser och som ytor. I kolumnerna med kommentarer finns uppgifter om färger på faser som har noterats i mikroskop samt iakttagelser vid elektronmikrosonderna. Fnr 585, 617 och 4219 är från järnålder, övriga från bronsålder. Fnr-analys Kommentar Kommentar S Fe Co Ni Cu Zn As Ag Sn Sb Au Pb Total Grå fas Sulfid 19,8 0,017 0,063 0,009 79, ,079 0,126 0,057 0, Röd fas Lättaste, 1 av två dominerande ,403 96,7 0 0,357 0,312 2,05 0, , Röd fas Lättaste, 1 av två dominerande 0, ,015 0,522 99,2 0 0,001 0,099 0,711 0, Blek fas Tyngsta, 1 av två dominerande 0,064 0,018 0,031 0,306 89,1 0,11 1,321 0,828 6,35 2, Yta 80x80 µm Bulk 0,069 0,001 0,01 0,393 90,5 0,029 0,392 0,336 2,89 1,36 0 0,325 96, Gul fas Dominerande legering 0,025 0,02 0,015 0,02 89,2 0 0, ,3 0 0, Gul fas Dominerande legering 0, ,014 0,004 89,5 0 0,208 0,014 10, Ljus fas Droppe och omgivning 0 0 0,011 0,012 57,1 0 0, , ,0 98, Grå fas Sulfid 17,9 0,058 0, , ,008 2, ,208 99, Yta, 6 st 50x50 µm Bulk 0,165 0,0135 0,02 0,006 88,7 0 0,243 0, ,5 0 0,0425 0, A-1 Ljusgrå fas 1 Dominerande fas (intill 3) 0, ,088 2,06 63,2 0 0,641 0,699 25,8 6,89 0, ,7 3967A-2 Ljusgrå fas 2 Fåtal små fläckar, Ag-sulfid 16,1 0 0,025 0,178 5,42 0, ,69 1,57 0, ,4 3967A-3 Grå fas Dominerande fas (intill 1) 0,034 0, ,348 7,91 0,072 1,687 0,004 39,1 3,18 0 1,20 54,3 3967B-1 Ljusgrå dendritisk fas Sulfid 20,4 0 0,028 0,009 75,2 0 0,083 0, ,177 0, ,4 3967B-2 Ljus fas Tyngsta fasen i legeringen 0,025 0,042 0,011 13,6 39,7 0 1,547 0,244 19,7 23,9 0 0,236 99,0 3967B-3 Blekgul fas Lättaste fasen, dominerande 0,001 0, ,95 81,6 0,053 0,38 0,068 7,46 4,11 0 0,087 96,7 3967B-4 Grå fas Sulfid, som ytterskikt, se äv nr 1 22,2 0,007 0, , ,281 0,097 0, ,028 95,8 3967B-5 Blekgul fas Lättaste fasen, dominerande 0, ,69 83,8 0 0,826 0,252 8,10 4,08 0,253 0, B-6 Ljus fas Tyngsta fasen i legeringen 0,024 0,025 0,034 13,0 46,7 0 1,541 0,073 18,5 22,5 0, B-7 Ljus fas Tyngsta fasen i legeringen 0,011 0,052 0,033 14,5 39,5 0,111 1,494 0,048 20,5 24,9 0 0, B-8 Yta 80x80 µm Bulk 0,282 0,024 0,003 3,34 74,3 0,043 0,972 0,133 9,02 6, , Grå fas Oxid (sekundär) 0,008 0,038 0, ,4 0, ,095 1,12 0, , Grå fas Sulfid 20,2 0, ,045 77,3 0, , , , Grå fas Sulfid 20,0 0,197 0,01 0,002 76,2 0 0,019 0,055 0,125 0,088 0, , Röd fas Dominerande fas, homogent? 0 0,005 0,008 0,013 96,8 0,042 0,125 0,074 0,53 0 0,531 0,065 98, Yta 80x80 µm Bulk 0,182 0,015 0,02 0,023 94, ,051 0,774 0,157 0,04 0,31 95,9 4227A-1 Grå fas Tung fas, underordnad? 0 0,003 0,052 0,573 66,6 0,043 1,374 2,741 0,886 30,5 0 0, A-2 Grå fas Droppe 0 0, ,239 13,2 0,128 0,099 33,4 0,492 7, , A-3 Mörk fas Tennoxid 0,016 0, ,017 6, ,6 0,167 0, ,6 4227A-4 Blek fas Tyngre fas, mindre vanlig, intill 1? 0,037 0,015 0,011 0,454 88,3 0,077 0,982 1,09 0,992 7,44 0,038 0,209 99,6 4227A-5 Röd fas Lättaste fasen, dominerande 0 0,035 0,008 0,178 96,4 0 0,471 0,394 0,194 1, ,4 4227A-6 Yta 80x80 µm Bulk 0 0,024 0,004 0,405 90,1 0 0,437 0,088 0,341 2, ,5 4227B-1 Grå fas Tyngsta, underordnade 0 0 0,02 2,35 59,3 0 4,119 0,713 1,281 32,3 0,41 0, B-2 Mörkgrå fas Sulfid 20,2 0, ,065 77,7 0,023 0,018 0,157 0,077 0,049 0, ,6 4227B-3 Ljusgrå fas Små fläckar, intill nr 1 0, ,03 5,08 0, ,552 0,781 5,18 0 1, B-4 Mörk fas Oxid? 0, , , , ,6 4227B-5 Blek fas Näst lättaste fasen 0,025 0,015 0,013 0,469 90,0 0 1,767 0,598 0,988 5,196 0, ,4 4227B-6 Röd fas Lättaste fasen, dominerande 0,025 0, ,582 95,4 0 0,856 0,239 0,259 1, ,5 4227B-7 Yta 80x80 µm Bulk 0,183 0,016 0,101 0,654 89,2 0 1,151 0,461 0,467 2,60 0, ,1 4227E-1 Grå fas Oxid (sekundär) 0 0,016 0, ,3 0, ,14 0,059 0,362 0, ,1 4227E-2 Röd fas Dominerande fas 0 0, ,2 0 0,206 0, , ,055 97,6 4227E-3 Yta 60x60 µm Bulk 0,013 0,069 0,05 0,201 96,1 0,175 0,106 0,18 0,048 0,837 0, ,0 4227F-1 Grå fas Oxid (sekundär) 0 0 0,027 0,146 69,7 0 1,244 0,08 0 9,40 0 1,072 81,7 4227F-2 Grå fas Pb-rik droppe ,161 9,36 0 1,12 0,056 1,913 43,4 0 36,4 92,4 4227F-3 Röd fas Lättaste, dominerande fasen 0,013 0,01 0 0,257 94,5 0,137 0,657 0,555 0,044 1,49 0 0,381 98,0 4227F-4 Yta 80x80 µm Bulk 0,004 0, ,354 90,8 0,231 0,236 0,49 0,099 1, , Grå dendritisk fas Oxid 0,013 0, ,067 86,5 0 0,029 0, ,284 86, Grå fas Oxid (sekundär) 0,013 0,016 0, ,3 0 0, ,025 0, , Röd fas Lättaste, dominerande fasen 0 0, ,12 97,8 0,165 0,02 0,306 0,028 0, ,505 99, Mörk fas Mikrometerstor tung "fläck" 0,329 0, ,807 18,3 0 4, ,446 53, , Yta 80x80 µm Bulk 0, ,124 93, , ,353 0,085 0,154 95, Yta 50x50 µm Bulk 0,098 0,325 0,08 0,069 74,3 18,7 0,077 0,207 2,155 0,003 0,175 0,472 96, Yta 50x50 µm Bulk 0 0,357 0,024 0,102 76,3 17,2 0,223 0,226 2,26 0,158 0,018 0,734 97, Yta 50x50 µm Bulk 0 0, ,143 75,8 18,0 0,009 0,2 1,812 0,087 0,406 0,882 97,7 617-b Yta 80x80 µm Bulk 0,069 0,306 0,024 0,064 73,9 17,6 0,624 0,195 2,25 0, ,15 96,3 617-a Lättare fas, punkt I kopparrika fasen 0,016 0, ,088 78,6 18,7 0,45 0,209 2,78 0,006 0, c Ytterkant, punkt Förgyllning 0 0,031 0,024 0,001 1,88 0, , ,2-93,0 585 Medel 20 punkter Bulk 0,0023 0,0153 0,0061 0, ,2 0,485 0,306 36,2 0,471 0, ,0 0 98,7 Bilagor 799

88 Tabell 2. Utdrag ur föregående tabell på bulkanalyser av fyndposterna från bronsålder. Fnr 3967A visar dock två punktanalyser eftersom ytanalyser ej var lämpliga att genomföra. Dessa data ligger till grund för diagrammen. Fnr Kommentar Kommentar S Fe Co Ni Cu Zn As Ag Sn Sb Au Pb Total 595 Yta 80x80 µm Bulk 0,069 0,001 0,01 0,393 90,5 0,029 0,392 0,336 2,90 1,36 0 0,325 96, Yta, medel 6 st 50x50 µm Bulk 0,165 0,014 0,02 0,006 88,7 0 0,243 0,023 11,5 0 0,043 0, B Yta 80x80 µm Bulk 0,282 0,024 0,003 3,337 74,3 0,043 0,972 0,133 9,02 6, , Yta 80x80 µm Bulk 0,182 0,015 0,02 0,023 94, ,051 0,774 0,157 0,04 0,31 95,9 4227A Yta 80x80 µm Bulk 0 0,024 0,004 0,405 90,1 0 0,437 0,088 0,341 2, ,5 4227B Yta 80x80 µm Bulk 0,183 0,016 0,101 0,654 89,2 0 1,151 0,461 0,467 2,60 0, ,1 4227E Yta 60x60 µm Bulk 0,013 0,069 0,05 0,201 96,1 0,175 0,106 0,18 0,048 0,837 0, ,0 4227F Yta 80x80 µm Bulk 0,004 0, ,354 90,8 0,231 0,236 0,49 0,099 1, , Yta 80x80 µm Bulk 0, ,124 93, , ,353 0,085 0,154 95,0 3967A Ljusgrå fas 1 Dominerande fas (intill 3) 0, ,088 2,06 63,2 0 0,641 0,699 25,8 6,89 0, ,7 3967A Grå fas Dominerande fas (intill 3) 0,034 0, ,348 7,914 0,072 1,687 0,004 39,1 3,18 0 1,20 54,3 Teknisk keramik Depositionsmönster Bronsålder Gjuterimaterialet i Skeke är tämligen utspritt och det mesta av fyndmaterialet (deglar och gjutformar) återfanns inom delområde D och E och de eventuella produktionsplatserna återfanns i delområde F och H (fig. 96). Till viss del kan spridningsbilden för gjutformsmaterialet förklaras med den omstrukturering av området som skedde under järnåldersfasen/den folkvandringstida etableringen, men det förklarar inte att enskilda gjutformsfragment uppträder i slutna kontexter, i det här fallet gravar och skärvstenshögar. Detta är snarare belägg för en medveten deponering av gjutformsfragment i delvis sakrala kontexter. Folkvandringstid Den folkvandringstida gjuterifasen verkar skilja sig från bronsålderns genom att produktionsavfallet fördelar sig något olika (fig. 96). En tydlig skillnad förefaller vara synsättet på produktionsavfallet; då det under bronsåldern behandlas med eftertanke och närmast begravs efteråt, är synsättet under folkvandringstiden mer pragmatiskt. Här har man sett gjutformsmaterialet som just ett produktionsavfall och behandlat det därefter. Troligtvis har golvet inne i verkstaden städats och i samband med det har gjutformsfragmenten och det andra produktionsavfallet samlats ihop och slängts på sophögen, utom de fragment som låg utefter det som tolkas som husväggarna. Troligtvis har de blivit kvar där efter någon av golvstädningarna och då ingen verkar ha besvärats av dem fick de ligga kvar. Degelfragmentens fyndplats, i och runt hus 2 och även i hus 14, tyder således på något helt annat förhållningssätt än under bronsåldern och en mer pragmatisk syn på hantverket. 800 Skeke gudar, människor och gjutare

89 Figur 96. Spridning av teknisk keramik. Bilagor 801

90 Okulär granskning deglar På Skeke har ett kronologiskt tvåskiktat material kunnat tillvaratas, där huvudfaserna har varit yngre bronsålder äldsta järnålder respektive folkvandringstid (tabell 3). Tabell 3. Antal degelfragment samt datering. Datering Antal poster Antal fragment Yngre Bronsålder Folkvandringstid 7 8 Annat 0 0 Obestämbart 4 5 S:a Resultatsammanställning öppna, skålformade deglar från bronsålder Det största degelmaterialet från Skeke härrör från öppna, skålformade deglar, typologiskt daterade till bronsålder. Deglarna från Skeke kan närmast jämföras med det material som framkom vid undersökningarna vid Skälby i Vårfrukyrka socken, Apalle i Övergrans socken, båda i Uppland samt Hallunda i Södermanland även om dessa material är betydligt större än det från Skeke (Oldeberg 1960:6ff; Eriksson 2003:129ff; Jaanusson & Vahlne 1975). I Skeke har sammanlagt 35 fragment tillvaratagits fördelat på 12 fyndposter. Dessa deglar är ca mm stora. Deglarna kan ha varit mellan 20 och 25 mm höga med en innerdiameter mellan 25 och 35 mm. De har haft en kraftig, rundad eller rak kant, sluttande in mot degelns mitt. Vissa fragment har antydningar till en möjlig fot som löpt runt om degelns undersida (se Fnr 4212 och 3967). Kontexter som innehåller degelfragment är A8100, 8863, 13979, och På grund av fragmenteringsgraden har det inte varit möjligt att ge en realistisk siffra för minsta antalet deglar. Samtliga fragment uppvisar olika hög grad av upphettning. Vissa fragment har gasblåsor genomgående i godset, medan andra har kvar en tydlig lerkaraktär. Samtliga är dock kraftigt värmepåverkade och smälta på ovansidan, medan undersidan inte uppvisar samma värmepåverkan. Dessutom har de flesta degelfragment den karakteristiska rödfärgningen på bl.a. mynningskanten efter smältning av kopparlegeringar. Detaljerad okulär granskning av bronsåldersdeglar Fnr 4227, A21473 degel En arkeologisk kontext som sticker ut i detta sammanhang är A21473, varifrån 19 fragment härrör. Bland dessa 19 fragment kan minst 2, möjligen 3 deglar urskiljas, varav en har till stora varit möjlig att rekonstruera (fig. 97). Degel Fnr 4227 är mm stor med en bevarad höjd av som mest 22 mm. Det mesta av mynningen samt delar av ena sidan saknas. Ovansidan är kraftigt värmepåverkad och uppvisar en riklig mängd gasblåsor. På ovansidan kan även spår efter smält metall observeras, i 802 Skeke gudar, människor och gjutare

91 detta fall kopparlegeringar, vilka analyserades (se stycket Metallrester från deglar). Figur 97. Fnr 4227, degelns insida. Fnr 3967, 4212, A21473; Fnr 5511, A degelfragment Fnr 3967 är en minst mm stor hopfogad del av en degel och utgörs av ett flertal fragment från samma kontext, A Denna degel är tillverkad av en sandig lera med synliga inslag av grov sand (< 2,5 mm kornstorlek). Fragmentet har en sluttande mynning, ca 12 mm bred, som övergår i en grund skålform (fig. 98). Mynningen och skålformen är smälta med gasbubblor synliga i godset och med tydlig röd- och grönblåfärgning efter kontakt med Cu-legering. Fnr 3967 liknar till formen Fnr 4212 då det förefaller vara en degel med en sluttande mynning som övergår i en svag skålform. På Fnr 3967 återfinns en fotliknande upphöjning på degelns undersida precis som på Fnr Möjligen kan Fnr 3967 och 4212 härröra från samma individ, men då det inte finns någon passning går detta inte att bekräfta. I ett av fragmenten, Fnr 3967 fanns två små droppar av kopparlegering som analyserades (se stycket Metallrester från deglar). Figur 98. Fnr 3967, degelfragment, profilritning. Bilagor 803

92 Fnr 4212 är mm stort degelfragment och tillverkat av en sandig lera med synliga inslag av grov sand (< 2,5 mm kornstorlek). Fragmentet har en sluttande mynning, ca 12 mm bred, som övergår i en grund skålform (fig. 99). Mynningen och skålformen är smälta med små gasbubblor synliga i godset. Undersidan är rödbrun och osmält. Möjligen kan undersidan ha spaltats av och den nuvarande ytan är degelns mittsektion. En annan tolkning är att degeln inte varit tjockare än den nuvarande formen och att den lilla upphöjning som löper utefter kanten under mynningskanten i själva verket är en liten upphöjd fot som löpt runt om degelns undersida. Figur 99. Fnr 4212, degelfragment, profilritning. Fnr 5511 är mm stort degelfragment och tillverkat av en siltig sandig lera med inslag av grov sand (< 1mm kornstorlek) samt, som det verkar, organiskt material. Degeln har en rak sida samt en ca 11 mm bred mynning som övergår i en djup och jämnbottnad skålformad insida (fig. 100). Insidan uppvisar en jämn, rödfärgad smält yta. I den nedersta delen av degeln, invid brottkanten, fanns en ca 2 mm stor inbäddad droppe av kopparlegering som analyserades (se stycket Metallrester från deglar). Figur 100. Fnr 5511, degelfragment, profilritning. Fnr 4436, A106476, degelfragment Ytterligare en tydligt identifierad degel utgörs av fragmentet Fnr 4436 (R , G ). Det är mm stor och tillverkad av ett finkornigt material (sandig lera/silt). Den är smält på ovansidan och på delar av ena sidan. Delar av godset verkar ha varit utsatt för högre temperaturer än andra delar, då dessa delar uppvisar en grå ljusgrå yta med ett högt inslag av gasblåsor. Hela ovansidan samt delar av kanterna är smälta. Fnr 4436 är troligtvis en del av en skålformad degel (fig. 101). På detta fragment kan vi notera en bevarad över- och undersida samt en 804 Skeke gudar, människor och gjutare

93 lång- och en kortsida. Långsidan är rak upp till övergången mot översidan. Kortsidan däremot har en konvex form som övergår i det som kan vara mynningen. Figur 101. Fnr 4436, degelfragment, profilritning. Fnr 4980, A8100, degelfragment Fnr 4980 är ett mm stor och som mest 14 mm tjockt degelfragment (fig. 102a b). Degeln är tillverkad av en rödbrännande lera innhållande siltig sand utan synliga magringsinslag. I sin ursprungliga form kan Fnr 4980 ha varit rundad, med en tämligen rak sida och en rundad mynning. Mynningen har sluttat inåt och troligen övergått till en grund skålform. Fnr 4980 är kraftigt bränt på utsidan, över mynningen och ett stycke in i skålningen. Inga spår efter metaller har kunnat observeras. Anmärkningsvärt med Fnr 4980 är att kärlet förefaller vara tvåskiktat alternativt omfodrat/lagat med ett nytt lager lera. En tydlig gräns mellan den hårt brända, smälta delen och den rödbrända delen av kärlet kan iakttas i brottytorna (fig. 102b). Tydligt är också att kärlet har hettats upp ytterligare en gång efter omfodringen, då den nya leran har börjat smälta på ytan. Figur 102a. Fnr 4980, degelfragment, profilritning. Bilagor 805

94 Figur 102b. Fnr 4980, degelfragment. Dateringen är något osäker. Formmässigt kan Fnr 4980 mycket väl vara ett degelfragment från bronsåldern. Materialet i detta fragment avviker från materialet hos både deglarna från bronsåldern och de folkvandringstida som påträffats på Skeke då det mer påminner om gjutformsgods. Kontexten som Fnr 4980 hör till, A8100, innehåller gjuterimaterial från folkvandringstiden (degelfragmentet Fnr 638). Fnr, 742, 1211, 1457, 1460, 4032, 4364, 4436, Möjliga degelfragment Övriga degelfragment (Fnr 742, 1211, 1457, 1460, 4032, 4364 och 4436) är inte lika tydliga, men har ändock registrerats som deglar p.g.a. bränningsgrad och godssammansättning. Resultatsammanfattning okulär granskning av folkvandringstida deglar Denna andra fas kännetecknas av den slutna degeltypen som förekom allmänt i Sverige och främst i Mellansverige under folkvandringstid. Sammanlagt har 8 fragment tillvaratagits. I likhet med deglarna från bronsåldern uppvisar samtliga spår efter en hög värmepåverkan på utsidan då ytan är smält, medan insidorna ofta är välbrända men sällan smälta. Den folkvandringstida degeltypen är en sluten degel som byggs upp av två separata delar, skålen och locket, som därefter sätts ihop och förseglas utvändigt med ett tunt lager lera. Fragmenten från Skeke är både från lock och från skål. Vad som också utmärker den slutna degeln är handtagen som oftast sitter på motstående sida mot pipen och kan ha en varierande utformning. Karakteristiskt är dock att degeln får ett, i det närmaste, fågellikt utseende där handtaget utgör stjärtfjädrarna. Som jämförelse kan man nämna att handtagen på Helgödeglarna uppvisade en stor variation i form och placering och var det mest distinkta draget i en i övrigt väldigt standardiserad föremålskategori. Denna variation kan möjligen vara ett 806 Skeke gudar, människor och gjutare

95 utslag av preferenserna hos enskilda hantverkare inom samma hantverkstradition (Lamm 2008:175). Detaljerad okulär granskning av folkvandringstida deglar Fnr 151, A103554, sluten degel Fnr 151 är ca mm stor. Den har i sin nuvarande form ingen hällpip men en rundad öppning ca 8 mm i diameter. Den verkar vara försedd med två handtag, mot det som var vanligast, ett enda. Handtagen skiljer sig i storlek, ett mindre återfinns strax till vänster om hällpipen, medan det andra, större handtaget är placerat långt bak (fig. 103). Det stora handtaget förefaller även ha avtryck efter en tång. Figur 103. Fnr 151, sluten degel sedd från mynningssidan. Notera de två handtagen som sticker ut från degelkroppen. Degel, Fnr 151, har efter det att den har använts hamnat i härden och sekundärbränts samt att externa ler- eller kärlfragment smält samman med Fnr 151 och givit den dess nuvarande form. Fnr 638, A8100, degelfragment, skål. Fnr 638 är tillverkat av en tät, nu helt hopsintrad lera som ger fragmentet en närmast stengodsliknande karaktär med en tydlig grå kärna i godsets mitt. Enstaka magringskorn av kvarts kan ses i brottytorna. Ytan förefaller närmast facetterad och är ställvis tydligt smält med en grå, svartprickig glasliknande yta. Insidan är jämnt gråfärgad. Fragmentet härrör troligtvis från den del av degeln, där skålen övergår till pipdelen. Den markerade kanten utgör troligtvis övergången från skålen till locket. Från kanten kan skålens rundning iakttas (fig. 104). Bilagor 807

96 Figur 104. Fnr 638, degelfragment, profilritning. Fnr 869, A27190, Fnr 5497, A14303 Degelfragment, lock Två fragment har tolkats som degellock. Fnr 869 är droppformat och ca 34 mm långt och 24 mm brett. Det uppvisar liksom Fnr 638 en grå, helt smält yta. Insidan är jämnt gråfärgad, godset är bränt men inte lika smält som utsidan. En tunn kant, 5 mm hög, återfinns på fragmentets ena sida. Mitt emot syns brottytorna efter motsvarande kant. På insidan av lockets bredaste del finns även en liten knöl, 9 11 mm stor. På motsvarande position på lockets utsida finns en svag depression i motsvarande storlek. Detta tolkas som avtrycket efter ett finger som uppkommit när locket tryckts fast på skålen (fig. 105a b). Figur 105a. Fnr 869, ovansida på degellock. 808 Skeke gudar, människor och gjutare

97 Figur 105b. Fnr 869, undersida på degellock. Fnr 5497 är mm stort och oregelbundet rektangulärt. Dess utsida är kraftigt värmepåverkad med synliga små gasblåsor och smälta ytor. Färgen är närmast grågul. Insidan är jämnt gråvit och delvis smält. En kant, 3 5 mm hög, återfinns utefter hela fragmentets långsida. Även detta kan tolkas som ett sekundärbränt degellock. Fnr 94 A27583, Fnr 945 A och Fnr 1121 A27135 möjliga degelfragment Utsidorna hos Fnr 94 och 945 påminner mycket om ytan på de degelfragment som avhandlats hittills: smält yta, gråfärgad med inslag av små svarta prickar. Insidorna hos båda fragmenten är jämnt grå, men så pass spjälkade att ingen originalyta återstår. Fnr 1121 skiljer sig från övriga fragment genom att utsidan inte är lika smält, eller har samma färgschema. Insidan är lika okaraktäristisk, men uppvisar ett avtryck som samstämmer med den form som övergången mellan lock- och skåldelen får. Fnr 1121 är ett mer tveksamt fall men hör troligtvis ändå till denna fyndkategori. Resultatsammanställning av okulär granskning av gjutformar Vid undersökningarna på Skeke framkom även ett tämligen stort gjutformsmaterial (se tabell 4). Gjutformar, liksom deglar, härrör från både bronsålder och folkvandringstid. Det finns skillnader emellan de två materialen. Utöver självklarheter som vad som har gjutits i gjutformarna kan vi även se skillnader i material och teknik vad gäller gjutformarnas uppbyggnad samt skillnader i depositionsmönstren. Bilagor 809

98 Tabell 4. Antal gjutformsfragment med avtryck av urskiljbar föremålstyp och datering samt gjutformsfragment utan urskiljbar föremålstyp och datering. Datering Antal poster Antal fragment Id föremål Y Brå Id föremål FvT 7 24 Föremål obestämbart S:a Bronsålderns gjutformar Sammanlagt 51 fragment av gjutformar har genom en okulär besiktning daterats till yngre bronsålder. Lerorna i samtliga fragment är välbrända och har en fast konsistens d.v.s. fragmenten smular inte vid kontakt. Samtliga gjutformar är av typen förlorad form. Gjutförlagan har troligtvis tillverkats av vax varefter gjutformen formats i ett stycke runt vaxförlagan. Efter det att gjutformen torkat har man bränt formen varvid vaxet förångats eller runnit ut, något som gett tekniken sitt namn á cire perdue (förlorat vax). Själva gjutkaviteten är asymmetriskt placerad i gjutformen, den är med andra ord inte centrerad i gjutformen. Frågan ställer sig om detta är en medveten handling eller om det är en effekt av att gjutformen har varit hel och man tappat centreringen då man bakade in gjutförlagan i leran? Gjutformsfragmenten förefaller ändå vara välmodellerade. Om man studerar de större, hela gjutformsdelarna som finns i fyndmaterialet ser vi just detta. Fnr 5078 A Fnr 5078 (fig.106a-b) är den största bevarade gjutformsdelen i fyndmaterialet, den mäter mm. Den har samtliga fyra sidor bevarade och är avbruten i båda kortändor. Den är närmast rundad rektangulär, med två av sidorna utgör nästan en svepande rundad kontur, medan de två övriga sidorna en är plan och en är konkav. Gjutkaviteten är ca 6 4 mm stor, oval till rundat fyrsidig och är placerad närmast den plana sidan. Figur 106a. Fnr 5078, gjutformsfragment, profilritning. 810 Skeke gudar, människor och gjutare

99 Figur 106b. Fnr 5078, gjutformsfragment. Fnr 5096 A25714 Ytterligare ett fragment, Fnr 5096, har samtliga fyra sidor bevarade (fig. 107a b). Det är mm stort och närmast rektangulärt. Brottytor återfinns på båda kortsidorna. Ingen av de bevarade sidorna är lika den andra. Den ena bredsidan är helt plan, medan den motsatta bredsidan är trapetsoid. Ena långsidan är konkav, den andra är konvex. Gjutkaviteten är 5 4 mm stor och liksom hos Fnr 5078 oval till rundat fyrsidig. Även här är gjutkaviteten asymmetriskt placerad. Figur 107a. Fnr 5096 gjutformsfragment, profilritning. Bilagor 811

100 Figur 107b. Fnr 5096, gjutformsfragment. Resterande gjutformsfragment är sönderdelade på det sätt som utmärker metoden förlorad form. Eftersom gjutformen är helt tillsluten finns inga andra möjligheter att ta ut det gjutna föremålet än att slå sönder gjutformen. Nästan samtliga övriga 51 fragment har delar av gjutkaviteten kvar samt minst en av utsidorna bevarad som bl.a. Fnr 5089 och 5094 (fig. 108a b). Figur 108a-b. Fnr 5089 och 5094, gjutformsfragment, profilritning. Folkvandringstida gjutformar Det folkvandringstida gjutformsmaterialet är inte lika stort som det från bronsåldern: Totalt finns 24 fragment fördelade på 7 fyndposter. Dessa gjutformar är av typen förlorad form, men skillnaden är att dessa gjutformar är tvådelade. Gjutformarna kommer i samtliga fall förutom ett från verkstadshuset hus 14. Gjutformarnas läge utefter den norra och främst den nordvästra delen av vägglinjen i byggnaden, där de legat mer eller mindre skyddade, har gjort att stora fragment finns bevarade. Såväl över- som underformsfragment finns representerade. 812 Skeke gudar, människor och gjutare

101 Fnr 1417, A14303, gjutformsfragment Fnr 1417 består av sammanlagt 11 fragment, åtta med avtryck, tre utan. Tre av de åtta fragmenten med avtryck kommer från underform, medan resterande är överformsfragment. Fnr 5051, A14303, gjutformsfragment Fnr 5051 är ett mm stort underformsfragment. Det är tillverkat av en finkornig lerig silt, nästan lätt sandig. Fragmentet uppvisar delar av ingötstratten samt del av gjutkaviteten (fig. 109a b). Ingötstratten är svagt konvex och utgör 23 mm av fragmentets totala längd. Gjutkaviteten utgörs av delar av ett runt avtryck som är 1mm djupt och ursprungligen mellan 13 och 15 mm i diameter. Fragmentet har även bevarade delar av den lerkappa som använts för att försluta gjutformen innan gjutning. Lerkappan är som tjockast 4 mm. Figur 109a. Fnr 5051, gjutformsfragment, profilritning. Figur 109b. Fnr 5051, gjutformsfragment. Notera gjutkaviteten för agraffen, ingöttrattens släntning samt den pålagda lerkappan på fragmentets vänstra sida. Bilagor 813

102 Fnr 5052, A14303, gjutformsfragment Fnr 5052 är ett mm stort underformsfragment. Fragmentet uppvisar delar av gjutkaviteten samt delar av lerkappan (fig. 110a-b). Gjutkaviteten utgörs av två runda, ca 1 mm tjocka avtryck. Diametern på respektive rundel har varit ca mm i diameter. Mitten på varje rundel markeras av ett runt, djupare avtryck, 2 mm i diameter. Lerkappan är som tjockast 4 mm och är påförd fram till undersidans kant. Figur 110 a. Fnr 5052, gjutformsfragment, profilritning. Figur 110b. Fnr 5052, gjutformsfragment. Notera hålen för agraffernas nitskaft samt delar av den pålagda lerkappan på fragmentets vänstra sida. Fnr 5055, A23371, gjutformsfragment Fnr 5055 består av totalt sex fragment, av vilka ett, det största, har avtryck. Fragmentet med avtryck är ett mm stort överformsfragment. Fragmentet uppvisar delar av gjutkaviteten. Inga synliga delar av lerkappan återstår. Gjutkaviteten utgörs av två tydliga samt antydan till ett tredje runt avtryck. Diametern på rundlarna verkar vara ca 14 mm i diameter och djupet på avtrycken är grundare än underformsfragmentens, under 1 mm (fig. 111a b). 814 Skeke gudar, människor och gjutare

103 Figur 111. Fnr 5055, gjutformsfragment, profilritning. Figur 111b. Fnr 5055, gjutformsfragment, foto av gjutformens kavitet med avtryck efter tre agraffknappar. Fnr 5062, A107758, gjutformsfragment Fnr 5062 utgörs av tre fragment, två med passning. Gjutformen är tillverkad av en lera med finkornig nästan lätt sandig silt. Inga tydliga avtryck finns på fragmenten, men en av ytorna kan möjligen vara delar av ingötstratten. Fnr 5083, A14303, gjutformsfragment Fnr 5083 är ett mm stort underformsfragment. Fragmentet uppvisar delar av gjutkaviteten men saknar helt lerkappan. Gjutformen är tillverkad av en lera med finkornig sandig silt och är i sitt nuvarande tillstånd mer eroderad än övriga gjutformsfragment. Delar av ett ca 14 mm i diameter stort, runt avtryck kan urskiljas i gjutkaviteten men fragmentet är i övrigt så pass eroderat att inget mer kan urskiljas. Gjutformsgods Gjutgods har på undersökningarna i Skeke använts som en samlingskategori för brända leror som har varit sandiga och/eller siltiga till karaktären, med andra ord samma karaktär som gjutformarna. Orsaken att denna kategori använts är att dessa föremål är starkt fragmenterade och mer eller mindre avrundade. Detta har gjort att vid registrering och kategorisering har materialet fått styra och har då Bilagor 815