Där människor vistats och verkat - en historia om Tjureda socken i ett arkeologiskt perspektiv

Transkript

1 Där människor vistats och verkat - en historia om Tjureda socken i ett arkeologiskt perspektiv Peter Skoglund Källor till socknens historia Människor har vistats och verkat i Tjuredatrakten i mer än år. Under de första åren av denna tid saknar vi skriftligt källmaterial. Det vi vet om socknens äldsta historia grundas därför på lämningar såsom gravar, fornåkrar, spår av forntida bosättningar och föremål av olika slag som har hittats i markerna. Spåren efter forntidens kulturer är för oss stumma lämningar som måste sättas in ett arkeologiskt sammanhang för att bli intressanta. Den förste som gjorde ett sådant försök var Knut Kjellmark folkskoleinspektör och filosofie doktor i arkeologi. Under och 30-talen samlade Kjellmark in en mängd uppgifter om fornlämningar i socknen som han sammanställde i ett kapitel i Värends fornminnen. Genom Kjellmarks uppteckningar har vi fått kunskap om upphittade föremål som idag delvis är förkomna samt om gravar vilka utan hans insatser förblivit okända för forskningen. Ett drygt halvsekel senare, år 1997, genomförde Smålands museum och Riksantikvarieämbetet en revidering av fornminnesinventeringen i Tjureda socken. Gravar, boplatser och andra lämningar söktes upp, beskrevs och prickades in på den ekonomiska kartan. Fornminnesregistret är ett mycket värdefullt källmaterial som bland annat belyser bebyggelsens och samhällets förändringar från stenåldern och framåt. Trots att det finns gott om forntida lämningar i Tjuredatrakten, räcker de inte för att skriva socknens förhistoria. Den främsta anledningen är att antalet arkeologiska undersökningar är få och av äldre datum. Under senare år har emellertid ett stort antal arkeologiska utgrävningar ägt rum i Kronobergs län. Man kan anta att stora delar av dessa resultat är giltiga också för området kring Tjureda.. Kjellmarks arbeten, fornminnesregistret och resultaten från Smålands museums undersökningar är de viktigaste källorna till denna redogörelse för Tjureda sockens historia.

2 Jägarstenåldern ( f Kr) När isen smälte... För omkring år smälte inlandsisen bort från det som långt senare skulle bli Sverige. Klimatet var kallt och växtligheten sparsam. Efterhand steg temperaturen och köldtåliga växter såsom dvärgbjörk, havtorn, gräs och örter etablerade sig. Det första djuret som tog landet i besittning var renen och i renens spår följde människan. Kanske vistades det renjägare också i Tjuredatrakten. Spår av människor från den tiden saknas men sannolikheten att finna sådana lämningar är liten. Renjägarna var nomader och rörde sig över stora områden. De har därför inte efterlämnat några spår i form långvariga och därmed tydliga och stora boplatser som är lätta att återfinna. Jägarstenålderns landskap De äldsta kända boplatserna i Tjureda socken är från den senare delen av jägarstenåldern ( f Kr). Landskapet hade då ändrats betydligt, temperaturen hade stigit och en tät och frodig skog växte överallt utom på mossar och kalberg. Skogen bestod i huvudsak av ek, alm, lind och ask. Undantagsvis växte tall och då framför allt på mager och sandbunden mark. Stenålderns boplatser återfinns ofta i områden där flera olika naturtyper möts. Det är därför inte förvånande att merparten av socknens stenåldersboplatser påträffats utmed Helgasjöns strand inom ett område från Lerikemåla till Åby. Här har man haft tillgång till såväl sjöstranden, den täta urskogen samt den öppna tallskogen på åsen mellan Jule och Nordanskog. Stranden, urskogen och tallskogen har tillsammans erbjudit ett brett utbud av ätliga växter och örter, vilket tillsammans med viltet och fisket i sjön har skapat goda förutsättningar för människor att bosätta sig en längre tid i detta område. Det är värt att notera att området är ett av de rikaste vad gäller stenåldersfynd överhuvudtaget i Kronobergs län (se karta s??).

3 Boplatser och mötesplatser Socknens äldsta boplats återfinns vid Goanabben. Här vistades människor under senare delen av jägarstenåldern, ca f Kr. Vid strandkanten har man påträffat olika föremål i flinta såsom vassa skärredskap av spån och avslag samt pilspetsar, skrapor och en metkrok samt tre yxor.

4 Flintan visar att de som bodde vid Goanabben hade kontakter med andra människor söderut, i dagens Skåne. Av de omkring 250 avslag som påträffades var drygt hälften av limhamnsflinta, en flintsort som endast förekommer vid Limhamn söder om Malmö. De övriga avslagen var av Kristianstadflinta, som namnet visar en flintsort från nordöstra Skåne. Även om det finns ett rikligt material från jägarstenåldern, inte bara från Goanabben utan från hela sträckan mellan Lerikemåla och Åby, gör avsaknaden av arkeologiska utgrävningar det svårt att närmare beskriva dessa boplatser. Vi vet inte svaren på så grundläggande frågor som om bosättningen var permanent eller säsongsmässig eller i vilken utsträckning lokala råvaror som exempelvis kvarts utnyttjades parallellt med flintan.

5 Insatt i ett större geografiskt perspektiv kan ändå läget och omfattningen av de här stenåldersboplatserna ge upphov till en del reflexioner. I varje samhälle behöver människor träffas för att utbyta varor och tankar med varandra, ha festligheter och ingå äktenskap. Helgasjön är centralt belägen i Mörrumsåns vattensystem och sjön har varit en knutpunkt där människor passerat. Den sandiga, väldränerade och lättillgängliga Växjöåsen som sträcker sig över Helgasjön kan ha varit en lämplig plats för sammankomster som involverat människor från flera olika grupper. Den tidiga och mellersta delen av bondestenåldern ( f Kr) Jordbrukets introduktion Jordbruket introducerades i Främre Orienten, det vill säga våra dagars Turkiet, Syrien och Israel, för omkring år sedan. Först omkring f Kr, det vill säga år senare, får jordbruket sitt genomslag i Sydskandinavien. Denna tidsfördröjning ska inte enbart ses som ett utslag av dåliga kontaktvägar. Befolkningen i Sydskandinavien hade kontakter med jordbrukande befolkningar i norra Tyskland under mer än l 000 år innan de anammade den nya livsstilen. Förhållandet kan tolkas som att jordbruksekonomin uppfattades som något sämre än det gamla och invanda levnadssättet. Detta får visst stöd i nyare forskning där man har kunnat visa att en jägar- och samlarekonomi i allmänhet lägger mindre tid på att samla in föda än vad man gör inom en jordbruksekonomi. Trots att jordbrukets introduktion debatterats inom arkeologisk forskning i över 100 år råder ingen enighet om varför jordbruket slog igenom. Under senare år har sociala förklaringsmodeller varit vanliga. Man tänker sig att inledningsvis var säd och tamdjur prestigefyllda gåvor som utväxlades mellan olika familjer i de jordbrukande respektive icke-jordbrukande områdena. Efterhand tillägnade man sig även den praktiska kunskapen och så småningom fick jordbruket en allt större ekonomisk betydelse. Om det råder oenighet om varför jordbruket introducerades torde de flesta vara ense om en sak - konsekvenserna blev enorma. Knappast någon annan händelse i historien har haft så avgörande betydelse för samhällsutvecklingen. Yxor och odling De första jordbrukarna i Skandinavien förs av arkeologer samman under namnet trattbägarkulturen. Namnet kommer från en typ av keramikkärl med trattliknande breda brätten som dessa människor tillverkade. Keramikkrukorna kunde också vara vackert ornerade. Någon trattbägarkeramik har hittills inte påträffats i Tjureda socken eller i Kronobergs län överhuvudtaget.

6 Däremot finns det ett fragment aven tunnackig flintyxa från Åby, en yxa som kan knytas till den sena trattbägarkulturen. I slutet av trattbägarkulturen ersätts den tunnackiga yxan av den något grövre tjocknackiga yxan. Sådana yxor har påträffats vid Åby, Åbyfors, Skavenäs, Sjöudden och Nykulla. Yxorna har säkert haft flera olika användningsområden men en näraliggande tanke är att de bland annat använts i samband med röjningar för bete och odling.

7 Arkeologerna har valt att kalla nästa kulturfas för stridsyxekulturen, efter den väl bearbetade stridsyxan av bergart. Stridsyxekulturen fanns över mycket stora områden i norra Europa. Här hemma i Sverige finner man lämningar efter stridsyxekulturen även i områden där vi tidigare inte haft några spår av bosättning. Detta avspeglar sig även i Kronobergs län. Det är först med stridsyxekulturen som gravar och lösfynd finns spridda över hela länet. Perioden framstår som en expansiv tid och brukar förknippas med jordbrukets definitiva genombrott. Man odlade vete och korn samt höll sig med nöt, gris, får och getter. I Tjureda socken har stridsyxor påträffats vid Nykulla och Ekna. Fyndet av en stridsyxa vid Nykulla är intressant, då det tillsammans med den tidigare nämnda tjocknackiga yxan från samma plats, är det första redskapet i socknen som inte kommer från stranden av en sjö. Detta stämmer väl med den allmänna bilden av stridsyxekulturen som innebär att jordbruket nu på allvar har ersatt fiske och jakt som viktigaste näringsfång.

8 Två offerplatser Två fantasieggande fynd, som inte kan dateras närmare än till stenåldern, är två stycken råämnen av flinta om 2,7 och 2,3 kg. Fyndomständigheterna visar att vi har att göra med offer, den ena påträffades vid Åby på ett djup av 60 cm i anslutning till en stor sten, medan den andra hittades i en odlad mosse vid Hangsjötorp. Det är ett känt faktum att fynd av offer från stenålder ofta påträffas just vid stenar och i mossar. Fyndens betydelse framgår om man betänker att flintan har hämtats från Malmötrakten och varit avsedda för redskapstillverkning. Flintknutan från Hangsjötorp har ett naturligt hål igenom sig och har på så sätt varit enkel att transportera. På flintknutan från Hangsjötorp har man även börjat slå av spån innan man av någon anledning avbrutit arbetet och beslutat att offra råämnet i mossen istället. Offer av olika slag förekommer under större delen av den förhistoriska tiden. Genom offren sökte individer, eller grupper av människor, kontakt med övernaturliga makter för att få sina önskningar uppfyllda. Ibland har man återkommit till samma offerplatser under många hundra år. Dessa platser får då karaktären av religiösa knutpunkter jämförbara med våra dagars kyrkor.

9 Den sena bondestenåldern ( f Kr) Hällkistorna och bygden I slutet av stenåldern, f Kr, inträder den period som arkeologerna kallar senneolitikum. Under denna tid byggs en stor mängd hällkistor i Smålands inland. Enbart i Kronobergs län har 500 sådana gravar registrerats varav 10 stycken är belägna i Tjureda socken. Till skillnad mot tidigare perioders gravar i Smålands inland, så byggdes hällkistorna i sten ovan mark, vilket gör dem till ett vittnesbörd om bygdens utbredning under sen stenålder. De tio hällkistor som är kända i Tjureda socken är samtliga belägna i den södra delen av socknen och då ofta i anslutning till Helgasjön. En hällkista består i allmänhet av en rektangulär stenkammare (1-2 x 4-6 meter stor) som är uppbyggd av flata hällar ställda på högkant vilka täcks av ytterligare hällar som bildar ett tak. Anläggningen omges ofta av ett lågt stenröse. I hällkistorna påträffas vanligen spår i form av ben från flera individer. Kistorna har följaktligen använts till flera begravningar, kanske som begravningsplats för en släkt eller en grupp. Hällkistan i Stavsåkra I Tjureda socken har fyra hällkistor undersökts varav den mest givande undersökningen genomfördes i Stavsåkra år 1907 av Riksantikvarieämbetets ombud Knut Kjellmark. Kistan var 5,5 meter lång och 1,2 meter bred och omgavs av ett större stenröse. Den hade en säregen konstruktion då sidorna inte utgjordes av hällar utan var kallmurade, alltså uppbyggda av mindre flata stenar lagda i skift. Graven täcktes däremot av ordinära flata takhällar. När hällarna lyftes bort fann man skelettdelar av människor samt flera föremål som de döda haft med i graven; en flintdolk, två spjutspetsar av flinta, tre flintskrapor, 18 avslag av flinta samt en kniv, en borr och en såg av flinta. Dessa föremål är från sen stenålder eller den tidigaste delen av bronsåldern. Innehållet i kistan tillsammans med gravens konstruktion säger oss något om den tidens tro och föreställningsvärld. För de människor som levde i slutet av stenåldern har det varit viktigt att i graven få med sig tingen från vardagslivet. I hällkistan samlades de döda med sina föremål på ett liknande sätt som de levande hade sina vardagliga sammankomster i hemmet och huset. Hällkistan kan därför i någon mån antas uttrycka kontinuitet, såväl över generationsgränser som mellan olika världar - de dödas och de levandes (se karta s??). "

10 Hus och gårdar Från undersökningar i andra delar av Kronobergs län kan vi dra slutsatsen att hällkistorna inte låg i ödemark utan tvärtom i ett av människor präglat landskap där man bedrev boskapsskötsel och åkerbruk. Det är också först nu som arkeologerna finner spår av lantgårdar. Till skillnad mot föregående period bygger man långa och stabila hus som har kunnat stå i en generation eller flera. Husen var byggda av trä och tvåskeppiga - taket bars upp av en rad med inre takbärande stolpar. Trots att några sådana hus ännu inte har påträffats i Tjuredatrakten är det ett rimligt antagande att det inte bara funnits betesmarker och åkrar i anslutning till hällkistorna utan även hus och gårdar. Bronsåldern ( f Kr) En ny tid I början av bronsåldern ( f Kr) inträffar flera viktiga förändringar; kollektivgravarna ersätts av stora gravrösen avsedda för en person, bronsföremål blir vanligare samtidigt som man övergår från att bygga två- till att bygga treskeppiga hus. Mycket av det som nu sker beror på ökade kontakter med kontinenten. Inte minst bronsföremålen vittnar om omfattande kontakter söderut, eftersom tenn och koppar inte finns naturligt i Sydsverige utan all brons importerades. Norden blev emellertid aldrig någon spegelbild av kontinenten. När gamla mönster blandades med nya ideer skapades nya förhållningssätt som förenade områdets tidigare historia med nytänkandet som kom utifrån. Monumentala rösen Under bronsålderns första århundraden uppförs en mängd högar och gravar i Sydverige. Detta är tydligt inte minst i Tjureda socken där vi känner till ett drygt femtiotal gravrösen. Rösena i socknen varierar i storlek men många är mellan 10 och 20 meter i diameter. Det finns även enstaka riktigt stora gravrösen som exempelvis Drottningarör i Nykulla som är 27 meter i diameter. De platser där rösena har anlagts är utvalda med omsorg. Det är tydligt att man eftersträvat väl synliga lägen - ofta ligger de på högt belägna och vackra platser som hjälper till att understryka gravarnas storslagenhet. Exempel på sådana fina bronsåldersmiljöer i socknen är områdena kring Nykulla och Stavsåkra (se karta s??)..

11 Något bronsåldersröse är inte undersökt i Tjureda socken varför vi får lita på jämförelser med andra trakter. Undersökningar i Småland har visat att gravrösena oftast är uppförda under mellersta och senare delen av bronsåldern ( f Kr) med en tonvikt på den äldre delen av perioden ( f Kr). Gravrösena var personliga gravar på ett annat sätt än hällkistorna och har uppförts över en enskild person. Ofta finner man centralt i röset en gravgömma som utöver ben innehåller bronsföremål som vapen, dräktdetaljer och smycken. I samband med att kremeringen slår igenom under yngre bronsålder blir det emellertid vanligt att återanvända äldre rösen och sätta ner urnor med brända ben i dem. Härigenom fick de en viss prägel av kollektivgrav. Det förekom även att man under bronsåldern valde att begrava i stenålderns hällkistor. Ett sådant exempel är hällkistan i Stavsåkra där Kjellmark påträffade flera kremerade individer. Här fann man även en knapp av brons från den äldre delen av bronsåldern (period II, l f Kr). Bronsålderns gravrösen ligger ofta flera tillsammans. Ett exempel är Nykulla där det finns sex rösen och uppgifter om ytterligare två rösen som numera är

12 borttagna. En möjlighet är att rösena fungerat som en släktkrönika som visat familjens anknytning till en viss plats. I skriftlösa samhällen kan händelser traderas genom flera generationer på ett sätt som vi är ovana vid idag. Det är därför möjligt att man länge bevarat minnena av vilka som legat begravda i de olika rösena, och att gravar tillkomna vid olika tider visat släktens historiska anknytning till gravplatsen och dess omgivningar. Med tiden övergick minnena till att bli historier och myter med allt mindre förankring i verkligheten. Däremot har man aldrig förhållit sig likgiltig till de stora gravrösena. In i vår tid har historier om mer eller mindre lyckade skattjakter och övernaturliga händelser knutits till bronsålderns gravrösen. Skärvstenshögar, boplatser och åkerbruk Endast en lämning med sannolik datering till bronsåldern har undersökts av arkeologer i Tjureda socken. År 1920 undersökte Knut Kjellmark en skärvstenshög vid Eknaholms Södregård. En skärvstenshög är en avfallshög som successivt byggs upp genom att man lämpat sot, kol och eldsprängda stenar på samma plats. Vid Södregården hade högen nått den imponerande höjden av 1,5 meter och var 13 meter i diameter. Skärvstenshögen visar att här funnits en boplats från bronsåldern. Några fynd utöver avfallsrester påträffades inte i högen. Endast ytterligare en skärvstenhög har undersökts i länet, nämligen på den motsatta sidan av Helgasjön, vid Hovshaga strax norr om Växjö. Denna var av liknande storlek och karaktär som skärvstenshögen vid Södregården och daterades med hjälp av ett kolprov till äldre bronsålder. Några hundra meter söder om skärvstenshögen i Hovshaga påträffades spår efter vad som hittills är länets enda dokumenterade bronsåldershus. Husen var meter långa och 5-6 meter breda samt uppbyggda av två rader med inre takbärande stolpar. I de hål där de takbärande stolparna varit nedgrävda påträffades rikligt med förkolnade sädeskorn av vete och korn samt enstaka korn av hirs. Fynden säger något om vilka sädesslag man odlat och visar att det funnits åkrar i anslutning till husen. En bättre uppfattning om landskapet kan man få genom att studera resultaten från de pollenprover som togs i en näraliggande mosse. Pollen från olika tider hade bevarats i den syrefattiga mossen, och genom att studera vilka pollen som var representerade från olika perioder, gick det att säga något om hur vegetationen förändrats. Den största förändringen i skogens sammansättning skedde under just bronsålder. Under mellersta bronsåldern ( f Kr) förändrades landskapet från en tät skog, endast svagt präglad av bete, till ett öppet kulturlandskap. Den utveckling som här skisserats torde vara giltig även för bronsåldersmiljöerna i Tjureda socken. Gravrösena har med all sannolikhet legat i expanderande kulturbygder omgivna av gårdar, åkrar och betesmarker. Ett kvinnosmycke funnet vid Helgasjöns strand Ett tankeväckande fynd gjordes av en pojke år 1874 på Bjursnäsudden vid Helgasjöns strand under en stor sten (se karta s??). Det rör sig om två spiralarmringar i brons från mellersta bronsåldern (period IV, l f Kr). Armringarna som är 6,0-6,8 cm i diameter har ursprungligen haft drygt tio

13 varv vardera. Ändarna avslutas med en ormhuvudliknande skiva. De båda armringarna är kvinnosmycken som burits samtidigt på vardera armen. Fyndomständigheterna visar att spiralringarna är ett offer och inte ett föremål nedlagt i en grav. Under bronsåldern förekommer det att bronsföremål offrades i mossar och sjöar eller som här i kanten av en sjö. För att förstå innebörden av en sådan handling ska man betänka att bronsföremål var ovanliga och säkert högt värderade. Till nedläggandet av armringarna har olika trosföreställningar knutits. Fyndet, ett personligt smycke, antyder att bakom offret står en person, en familj eller en släkt som genom offret velat få för dem viktiga - men för oss okända - önskningar uppfyllda.

14 En gjutform från Ekna Slutligen ska nämnas ett mycket intressant fynd från Ekna som ger en viss inblick i dåtidens metallurgi. Här har påträffats en gjutform av täljsten varav endast den ena halvan är återfunnen. Denna är ca 9x8x4 cm stor och är formad som ena hälften av en cylinder. Vid den ena kortändan finns en kanal där bronssmältan hälldes ned i formen. Formen på avtrycket i gjutformen visar att man haft för avsikt att tillverka hjulformiga spännen vilka därefter förmodligen sytts fast på klädesdräkten. Gjutformen ska sannolikt dateras till slutet av bronsåldern och övergången mot järnåldern (ca 500 f Kr). Fyndet visar att de som bodde här vid denna tid behärskade konsten att gjuta metall. Det visar även på ett vidsträckt kontaktnät eftersom inte bara metallen behövde importeras utan i det här fallet även råvaran till gjutformen. Metallen kom sannolikt från Centraleuropa medan de närmaste täljstensförekomsterna finns i Bohuslän och södra Norge.

15 Den äldre järnåldern (500 f Kr-500 e Kr) Åkermarken stenröjs Om bronsålderns karaktärslämning är de monumentala gravrösena så är den äldre järnålderns viktigaste lämning de anspråkslösa röjningsrösena som ofta täcker väldigt stora områden. Arkeologiska utgrävningar i Ljungby- och Växjötrakten har givit intressanta resultat som belyser åkerbruk och odlingssystem inom röjningsröseområdena. Röjningarna inleddes i en tätvuxen skog där framför allt eken röjs bort, därefter röjdes marken från sten och på åkrarna såddes vete och korn. Efterhand övergick gammal åker till att bli betesmark och nya åkrar togs upp i skogen. Efter några hundra år hade den täta skogen försvunnit och efterträtts av ett öppet åker- och beteslandskap där björk och hassel dominerade. Hur ofta man flyttade åkern är oklart, möjligen har det skett med någon generations mellanrum, alternativt har man successivt förskjutit åkern varje år. Det kringflyttande jordbruket fick till följd att enorma arealer stenröjdes. I Tjureda socken känner man till drygt 40 områden med röjningsrösen, många av dessa är mycket stora till ytan, och kan täcka arealer på upp till 20 hektar. Här finns en rikedom av små, låga och flacka rösen i storleken 4-6 meter i diameter.

16 Gården och åkern Inom, eller i anslutning till den stenröjda marken låg gården. Till skillnad mot tidigare perioder stallade man nu djuren varför husen var indelade i en bostadsdel och en fähusdel. Man höll nötboskap, svin, får, get och höns. Liksom åkermarken flyttades även husen runt i landskapet. Ett och samma gårdsläge användes under en eller flera generationer, men därefter övergavs det, och husen byggdes upp på en ny plats. En anledning till att man flyttade kan ha varit en önskan att komma närmare åkern, eller att man önskade göra en åker av den gamla och på grund av allt avfall välgödslade gårdstomten. Den äldre järnålderns odlingssystem kännetecknas alltså av en rörlighet såväl vad gäller åkrar som hus. Den äldre järnålderns gravplatser Under den äldre järnåldern begravde man de döda i stensättningar, det vill säga låga rösen. Ofta finner man en eller ett par stensättningar inom ett röjningsröseområde. Gravarna är betydligt mer anspråkslösa än bronsålderns monumentala gravrösen. Det finns däremot likheter i gravskicket då kremeringen fortfarande var en naturlig och integrerad del av gravritualen. Den yngre järnåldern ( e Kr) Ett nytt gravskick Vid övergången mellan äldre och yngre järnålder, ca 500 e Kr, förändrades gravskicket. Till skillnad mot tidigare är det inte bara vissa individer i samhället som får gravar uppförda över sig, utan nu gravsätts alla medlemmar av samhället i individuella och väl markerade gravar. Gravskicket blir också mer varierat och antalet gravformer ökar. Högar, domarringar och stenkretsar av olika slag är gravar som ofta finns på järnålderns gravfält. Nu växer bygravfälten fram där byns medlemmar begravs kontinuerligt under flera hundra år. Socknens järnåldersgravfält visar därmed vilka platser som var bebyggda under yngre järnålder ( e Kr). I skogen nordväst om Eknaholms Södregård finns ett gravfält med ett tiotal gravar, bestående av högar, ovala stenkretsar och en fyrkantig stensättning. Strax öster om Åby finns rester av ett nästan helt förstört järnåldersgravfält. Ett numera helt bortodlat gravfält har funnits strax väster om Tjureda kyrka. Här har påträffats fragment av spännbucklor, en typ av vackert dekorerade spännen som höll ihop den vikingatida kvinnodräkten. Fynden av spännbucklor visar att här funnits en gravplats. Slutligen finns det uppgifter om ett numera borttaget stenröse vid Nykulla Norregård som innehöll en kniv av järn samt ytterligare ett oidentifierat järnföremål. Eventuellt har vi även här att göra med resterna av en grav från järnåldern.

17 Bebyggelsen koncentreras Under yngre järnålder sker en omläggning av jordbruksmarken. De pollendiagram som finns från Smålands inland visar att åkermark i flera fall har lagts öde eller i träda. Ett liknande mönster finns även i det arkeologiska materialet. Inom socknen finns 55 runda stensättningar registrerade på 30 olika platser inom socknen. Dessa har uppförts under yngre brons- och äldre järnålder (1 000 f Kr-500 e Kr). Inom socken finns det däremot endast uppgifter om de tre eller möjligen fyra gravfälten från yngre järnålder ( e Kr). Förändringen i antalet gravlokaler visar sannolikt att bebyggelsen koncentrerades till ett färre antal platser. Samhälle i förändring Den mer koncentrerade bebyggelsen under yngre järnålder avspeglar med all sannolikhet flera olika förhållanden. Förändringar inom jordbruket med en övergång till permanent gödslade åkrar möjliggjorde en tät och permanent bebyggelse. Men även andra faktorer kan ha bidragit till utvecklingen. Det är vid denna tid som början till ett statsväsende med småkungar och skatter växer fram. Befolkningen var förmodligen enklare att kontrollera och skatteuppbörden bör ha underlättats av att gårdarna låg fast i landskapet och inte flyttades omkring. Flera av dessa gårdar kan därefter ha legat kvar på ungefär samma plats fram till idag.

18 Ett exempel på en by där denna utveckling blir tydlig är kyrkbyn. I Tjureda by finns på en karta från år 1820 en åker som kallas för "Runsten". Med all sannolikhet stod här en runsten under vikingatid. Runstenar restes framför allt av stormän och ofta var det på deras initiativ som de första sockenkyrkorna uppfördes. Vi kan därför anta att kyrkan i Tjureda uppfördes av en storman, kanske i direkt anslutning till dennes bostad. Kyrkans tillkomst visar att en ny tid brutit in, en omvälvande tid då hedendom gav vika för kristendom och grunden lades till medeltidens samhälle som vi känner väl från de skriftliga källorna. Epilog Historien är närvarande i landskapet. Den borttappade yxan, röjningsröset och graven har olika berättelser att förmedla om det förflutna. Däremot finns det ingen entydig historia. Det finns bara ett källmaterial som kan tolkas på olika sätt. Knut Kjellmarks insamlingsarbeten och fornminnesinventeringen har varit viktiga för att denna historia ska kunna skrivas. Men dessa arbeten hade inte kunnat genomföras utan engagerade Tjuredabor som lämnat information och uppgifter om traktens fornlämningar. Ett sådant engagemang är det bästa skydd fornlämningar kan få. Det borgar för att fornlämningarna vårdas och finns kvar i landskapet samt att Tjuredatraktens historia kan berättas utifrån nya perspektiv i framtiden.

19 Tack Tack till Erika Räf och Sabina Linden för värdefulla synpunkter på manuset. Referenser Litteratur Hansson, M (red) Gårdar, åkrar och biskopens stad år i Kronobergs län. Växjö Hansson, M Från renjägare till viking. En arkeologisk presentation av Kronobergs län. I: Johansson, L. (red) Landen kring sjöarna. En historia om Kronobergs län i ett mångtusenårigt perspektiv. Kronobergsboken I Värend och Sunnerbo 1999:5. Jönsson, S., Holmgren, P. & Holmgren, B års fornminnesinventering i Kronobergs län. Riksantikvarieämbetet rapport. Kjellmark, K Värends fornminnen. Växjö Kjellmark, K En gjutform till hjulformiga bronsprydnader. Fornvännen Arkivmaterial Fornminnesregistret, Smålands museum, Växjö

20 Goanabben, en liten halvö, söder om Åby. (Foto Bengt Pramler). Avfall och avslag från redskapstillverkning. Fynden är spår av en boplats vid Helgasjöns strand i närheten av Jule. Boplatsen är samtida med den i texten beskrivna boplatsen vid Goanabben och kan dateras till senare delen av jägarstenålder, ca f Kr (Foto Bertil Olsson Smålands museum). Trindyxa från senare delen av jägarstenålder ( f Kr) funnen vid det gamla skolhuset i Åby (Foto Bertil Olsson Smålands museum). Exempel på trattbägarkeramik från den mellersta delen av bondestenåldern ( f Kr (Teckning Ulla Pramler). Tjocknackig yxa från mellersta delen av bondestenålder ( f Kr) funnen vid det gamla skolhuset i Åby (Foto Bertil Olsson Smålands museum). Stenålderns olika yxtyper, från vänster: trindyxa, tunnackig slipad flintyxa, tjocknackig flintyxa, stridsyxa och skafthålsyxa (Foto Bertil Olsson, Smålands museum). Två råämnen av flinta avsedda för redskapstillverkning funna vid Åby respektive Hangsjötorp (Foto Bertil Olsson Smålands museum). Drottningarör vid Nykulla. Det mäktiga Drottningaröret är 27 meter i diameter och närmare fyra meter högt (Foto Bengt Pramler). Karta som visar utbredningen av vissa utvalda fornlämningar i Tjureda socken. Observera att kartan inte redovisar samtliga fornlämningar i socknen (Renritning Ulla Pramler). Armring funnen på Bjursnäsudden norr om Ekna. Smycket är från bronsåldern, ca f Kr (Teckning Ulla Pramler). Ungefär så här kan den kvinna ha sett ut som burit armringarna från Ekna. Klädedräkten har rekonstruerats utifrån fynd av bevarade dräktdelar i danska bronsåldersgravar (Teckning Ulla Pramler). Hällkista vid Stavsåkra undersökt av Knut Kjellmark år Exempel på tvåskeppigt hus från sen bondestenålder. Kopior av en gjutformshalva av täljsten funnen vid Ekna. I formen har man tillverkat ett spänne av brons som förmodligen sytts fast på klädedräkten. På formen till vänster har gjutkaviteten markerats med vit färg så att smyckets form framträder. Gjutformen är från övergången mellan brons- och järnåldern ca 500 f Kr (Foto Bertil Olsson Smålands museum).

21 Ett vikingatida svärd funnet någonstans inom socken, kanske vid det bortplöjda gravfältet vid Tjureda by. Svärdets nuvarande längd är 48 cm, fästet och parerstången saknas (Foto Bertil Olsson Smålands museum).