20. HISTORIA - FRÅN LANDSTORM TILL FBU

Transkript

1 Sid 1(6) 20. HISTORIA - FRÅN LANDSTORM TILL FBU Frivilligt försvar kan uttryckas som viljan att utan skyldighet delta i militär verksamhet för att förbättra kunskaper och färdigheter. Via skarpskytterörelsen i slutet av 1800-talet och landstormen är den frivilliga befälsutbildningen ett uttryck för denna vilja. Landstorm - en pappersorganisation i starten Under 1860-talet och framåt arbetade flera utredningar och gav förslag om förstärkning och förändring av armén. De flesta förslagen bromsades dock i riksdagen av bondepartiet. Det dröjde till 1885 innan riksdagen beslutade om en ny värnpliktslag, vilket innebar att varje svensk man mellan 27 och 32 år skulle tillhöra en landstorm. Uttrycket landstorm, från det tyska Landsturm, hade diskuterats under en längre tid men legaliserades i och med försvarsbeslutet. Bestämmelserna som utgavs om landstormen var emellertid få och man kan inte ens på papperet kalla det en organisation. Först under åren närmast efter sekelskiftet tillkom efterhand en fastare organisation. Landstormen, som kunde inkallas endast vid krig och då endast inom ett tilldelat landstormsområde, skulle inte övas i fredstid. Man insåg emellertid att befälen på kompani- och plutonsnivå behövde träning, då det stora flertalet av dem inte hade någon militär utbildning utan var utsedda efter civil kompetens och 1906 ordnades de första kurserna. Statliga och frivilliga kurser Kurserna, som nu startade och omfattade mellan fem och tio dagar, betalades med statsmedel, vilket innebar att deltagarna fick fri resa med s k truppbiljett, fri inkvartering och dagavlöning enligt uppnådd befälsgrad. Man beräknade, att en kurs skulle kosta 1250 kronor - totalt. I dagens penningvärde motsvarar detta drygt kronor, vilket skall jämföras med dagens kostnader - 20 deltagare i en kurs kostar i runda tal kronor. Men å andra sidan, i början av 1900-talet bedrevs utbildningen mestadels utomhus förläggningen var i tält och maten ur kokvagn. Efter en av de första landstormsbefälskurserna i norra delen av landet bildades landets första landstormsförening i Luleå. I oktober 1905 kunde föreningen räkna in 70 medlemmar. Snart bildades många andra föreningar runt om i landet. De statligt understödda kurserna riktade sig till plutons- och kompanibefäl. Gruppbefäl ansåg man skulle finnas bland det ur armén avgångna underbefälet. Förutom dessa befälskurser hade landstormsmännen möjlighet att delta i frivilliga landstormskurser inom sitt landstormsområde. Dessa kurser skulle till sin huvuddel omfatta skjutövningar anordnade av det frivilliga skytteväsendet, som är en direkt arvtagare till den under slutet av 1800-talet livaktiga skarpskytterörelsen. Mobilisering 1912 genomfördes ett antal mobiliseringsövningar, som visade att såväl befäl som trupp måste ha mer utbildning om detta uppbåd skulle kunna fylla sin plats i riksförsvaret samt de i landstormen ingående värnpliktiga icke skulle under krig uppoffras utan motsvarande nytta. Detta år fanns det 22 landstormsföreningar runt om landet. På initiativ av Stockholmsföreningen samlades representanter för föreningarna till en kongress.

2 Sid 2(6) I juni 1912 bildades Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund, varifrån Centralförbundet för befälsutbildning räknar sin uppkomst. Den 2 augusti 1914, en vacker högsommardag, började kyrkklockorna ringa i landets alla kyrkor. Landstormen kallades in. Lite överallt dök de upp, männen med sina grå, karolinerinspirerade hattar och en armbindel, men i övrigt med högst varierande klädsel. Vapen delades ut, obegagnade mauser gevär m/1896, som de flesta aldrig sett tidigare och som få visste hur man skulle utnyttja. För att i någon mån visa att landstormen var talrik och beväpnad ordnades på Gärdet i Stockholm en parad för kungen, som avslutade sitt med orden: Vi förena oss alla i det gemensamma utropet - Gud bevare fäderneslandet!. Och det kunde behövas, för de illa utrustade landstormsmännen var inte övade och saknade oftast kompetenta befäl. År av statliga försummelser måste nu tas igen. Kurser ordnades, medlemsantalet i landstormens olika föreningar ökade kraftigt samtidigt som tillströmningen till skytterörelsen var mycket stor. Landstormsorganisationen fick nu också fastare former. Krigströtthet och frivillighet Efter tre år slutade man med obligatoriska kurser och 1921 drogs det årliga anslaget till dessa kurser in. Landstormen, som byggts upp i samband med kriget, blev nu åter en militär pappersorganisation, som efterhand blev allt svagare, bl a då värnpliktsutbildningen inte kom att omfatta alla åldersklasser. Nu sätts åter frivilligheten på prov. För att kunna genomföra frivilliga kurser bildas 1921 Centralförbundets Garantförening, vilken genom medlemsavgifter och insamlingar tog på sig uppgiften att ekonomiskt understödja landstormens frivilliga verksamhet. Av väsentlig ekonomisk betydelse för att kunna genomföra den frivilliga utbildningen var den 1924 bildade Föreningen Stockholms Landstormskvinnor. Föreningen fick snart efterföljare över hela landet och genom landstormskvinnornas insamlingar skaffades medel för utbildningen. Det behöver väl inte nämnas att landstormskvinnorna, de som senare blev lottor, till stor del också svarade för förplägnaden under övningar och kurser långt in på 60-talet. Armén rustar ned - frivilligheten upp Först i och med 1925 års försvarsbeslut då, som vi vet armén reducerades kraftigt, fick man ett anslag för frivilliga kurser. Nu bildades fler och fler landstormsföreningar och 1926 fanns det över 150 föreningar fördelade på 26 landstormsförbund. Under och under 1930-talen ökade behovet av egna övningsplatser för landstormen och flera av dagens kursplatser kom till som landstormsläger genomfördes en första frivillig lägerkurs i Gottskär - FBUs äldsta kursgård. Tre år senare kom Skälderviken till och under 1930-talet skapades Tylebäck, Köpingsvik (numera inte kursplats) och Ånn. 1936, elva år efter 1925 års försvarsbeslut, förstod man från statsmakternas sida, att det återigen var dags att ta tillbaka den utbildning som försummats inom armén. Då bestämde man att obligatoriska övningar för landstormen skulle återinföras, och två år senare startade en fem dagars landstormsutbildning av 25-åringar. Landstormsbefälet övades i sju dagar. Återigen kunde man konstatera stora brister i utbildningen.

3 Sid 3(6) Mobilisering igen I september 1939, sedan Tyskland angripit Polen inkallades åter landstormen. Mer än landstormsmän skulle nu fylla sina uppgifter inom kustförsvaret, vid gränserna, för luftbevakning och mycket annat. Nu var landstormen bättre organiserad. Omkring officerare hade genomfört frivilliga kurser och var, sade den dåvarande arméchefen, en utmärkt tillgång trots att de inkallade landstormsmännen i regel hade en svag militär utbildning och en del landstormsofficerare för första gången ställdes framför trupp. När tyskarna ockuperade Danmark och Norge den 9 april 1940 och beredskapen skärptes syntes emellertid bristerna. Befälsbristen inom landstormen gjorde att alla vapenföra män inte kunde inkallas. Därför organiserades en intensiv obligatorisk befälsutbildning för landstormsofficerarna samtidigt som deltagarna i de frivilliga kurserna ökade, för att senare snabbt minska till följd av de omfattande inkallelserna till beredskapstjänst. Landstorm blir FBU Medvetna om de uppenbara bristerna fattades 1942 ett beslut att avskaffa landstormen och införa obligatorisk utbildning för värnpliktiga underofficerare och officerare samt återkommande repetitionsutbildning. Erfarenheten från beredskapstiden visade emellertid, att den som inte haft tillfälle att underhålla sin militära kunskap och färdighet, ganska snabbt förlorade sin befälsförmåga. Sålunda fanns det fortfarande behov av frivillig utbildning. Till exempel var det värnpliktiga befälet tvingat att genomföra viss frivillig befordringsutbildning för att få behålla sin grad inför kommande repetitionsutbildning. Frivilliga befälsutbildningen kunde nu genomföras inom FBU, som från och med sommaren 1943 sköttes av landstormsorganisationens efterföljare: Centralförbundet för befälsutbildning. Detta år blev också landstormskvinnorörelsen en egen frivillig försvarsorganisation. Riksförbundet Sveriges Lottakårer, vilket innebar att de många kvinnorna, som tillhört landstormen, utgick ur medlemsstatistiken. Närmare kvinnor övergick till lottarörelsen. Nya uppgifter De uppgifter som det nya Centralförbundet erhöll av Kungl. Maj:t var: upplysningsverksamhet, ekonomiskt stödjande verksamhet och utbildningsverksamhet. Det vi känner till från olika frivilligförordningar, nämligen uppgiften rekrytering ansågs tydligen inte behöva nämnas. Men visst gjordes rekryteringsåtgärder. Broschyrer framställdes och en pressombudsman anställdes vid Centralförbundets kansli; föregångaren till dagens informationschef. Av den tidens medlemsstatistik framgår att antalet vuxna medlemmar växte; mellan 1944 och 1950 ökade antalet från drygt till närmare Det krävdes också instruktörer från Armén och när vi numera diskuterar behovet av instruktörer kan det nämnas, att stabschefen inom försvarsområdet var chefsinstruktör för den frivilliga befälsutbildningen. Först i slutet av 1940-talet utsågs ordinarie instruktörer för FBUutbildningen. Nya läger skapas Förutom det vi kallar hemortsutbildning fortsatte lägerkurserna och efter en kort nedgång av antalet deltagare, omedelbart efter krigsslutet, ökade anslutningen åter redan När vi idag upplever stor arbetslöshet kan det noteras att det från en av lägerplatserna rapporterades

4 Sid 4(6) ett mindre bra anmälningsläge på grund av bristen på arbetskraft i den civila industrin. I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet skaffade sig FBU-förbunden egna övningsplatser och efterhand förlades också lägerkurser till dessa invigdes Källviken och alltsedan detta år hade Västerbottens FBU-förbund använt Hemavan och de två första åren på 50-talet tillkom Fårö och lägret i Gräsmark var på många sätt ett förändringens år. Nu började man organisera vinterkurser på tre platser: Ånn, Stagården och Transtrand. Året efter starten hade man 800 deltagare startade tidskriften Landstormsmannen, nu döps den om till Befäl, ett namn som behållits genom åren. Landstormspojkar och FBU-ungdom Ungdomsverksamheten inom FBU fick sin start redan 1913 då Stockholms landstormsbefälsförening inbjöd ett 100-tal ungdomar till en mobiliseringsövning. Intresset från ungdomarnas sida var så stort, att man beslöt att bilda en särskild ungdomsavdelning för landstormspojkar. Idén spreds och snart fanns runt om i landet ungdomsavdelningar. I mitten av 1940-talet fanns det mer än ungdomar, men samtidigt överfördes den omfattande ungdomsverksamheten inom landstormen till det under kriget bildade Hemvärnet. Endast luftvärnspojkarna fick kvarstå inom FBU. Detta medförde ytterligare en minskning av det totala antalet medlemmar. Inte mindre än närmare 4000 ungdomar lämnade den nya FBU-organisationen. I mitten av 1950-talet fick så FBU möjlighet att arrangera utbildning för ungdomen i bland annat signaltjänst, artilleritjänst och motortjänst. Ungdomar strömmade åter till och antalet medlemmar i ungdomsavdelningarna växte hela tiden fram till 1986 då man kunde räkna in 5000 ungdomar i FBU. Då krymptes emellertid den ekonomiska ramen och i valet mellan medel för en stor ungdomsverksamhet och utbildning av vuxna minskade ungdomsverksamheten. Kallt krig och ljumt intresse I början av 1950-talet ökade antalet medlemmar, men från och med 1953 skedde en stadig minskning av antalet vuxna flera år framåt. Orsakerna var naturligtvis flera. Av viss betydelse kan vara, att de olika utredningarna under början av 1950-talet på sätt och vis nedvärderade det värnpliktiga befälets roll i krigsorganisationen. Befälsfrågan ledde till olika motsättningar och den 1954 tillsatta befälsutredningen, som först fem år senare ledde fram till en riksdagsproposition, antogs av riksdagen Beslutet innebar bl a att den tidigare gradtrappningen mellan repetitionsövningarna togs bort för det värnpliktiga befälet. Skälet var tätare repetitionsutbildning enligt det sk VU 60-systemet. Detta ledde till en fortsatt nedgång av antalet medlemmar och deltagande i den frivilliga utbildningen. Mera svårförklarligt är att det utrikespolitiska läget, det handlar trots allt om det kalla krigets dagar, inte ger samma utslag för vuxna i medlemsstatistiken som t ex den under landstormstiden. Både under första och andra världskriget och under Koreakriget ökade antalet medlemmar markant. Men under denna period minskade medlemskadern markant. Trots flera initiativ för att förnya utbildningen både vad gäller hemortsutbildningen och lägerkurserna, som nu började kallas centrala kurser, fortsatte minskningen av vuxna medlemmar. Utbildning för krigsförbanden Arméns förband, som i ökad omfattning inkallades till repetitionsutbildning skulle kunna gå i strid direkt från sina mobiliseringsområden. Det krigsplacerade reserv- och värnpliktsbefälet skulle också själva kunna leda den utbildning som erfordrades. Detta tog 1966 års värnpliktskommitté fasta på och två år senare föreslogs, att den frivilliga befälsutbildningen skulle in

5 Sid 5(6) riktas på att direkt stärka krigsförbandens effekt och att FBU-utbildning skulle komplettera med sådana kunskaper och färdigheter som inte hans med under den militära grundutbildningen. Det fick till följd att många nya kurser skapades. Även i början av 1970-talet minskade antalet vuxna medlemmar, men då började efterhand det nya systemet av kurser få genomslagskraft och en fortgående ökning skedde. Man inledde också en omfattande satsning på att höja de ibland slitna lägrens standard. FBU fick med hjälp av arbetsmarknadsmedel för att skapa ändamålsenliga kursgårdar. På 70-talet kunde sommar- och vinterkurser hållas på fjorton platser. Kursgården i Ånn ägdes av Centralförbundet men övriga gårdar vårdades omsorgsfullt av olika FBU-förbund. Det visade sig att det system av utbildning som skapats: enklare övningar i föreningarna, mera kvalificerade övningar med flera föreningar inom förbundet och kvalificerad militär utbildning på kursgårdar, skulle hålla hela 1970-talet in på 1980-talet. Nödvändiga rationaliseringar I mitten av 1980-talet skedde stora utrikespolitiska förändringar, som i vårt land togs som intäkt för reduceringar inte minst inom armén. Redan tidigare hade man konstaterat att arméns krigsorganisation var alltför stor i förhållande till den ekonomiska ramen. Krigsorganisationen måste minska och med den fredstida organisationen. Även om man inom armén alltid prioriterar de frivilliga försvarsorganisationerna, blev det nu nödvändigt att också rationalisera i den frivilliga verksamheten. Ett av resultaten för FBU blev att den centrala utbildningen koncentrerades till färre kursgårdar och att ungdomsutbildningens volym krymptes. Under årens lopp ökade också konkurrensen om människans fritid, vilket ställde krav på meningsfull och kvalificerad utbildning. Tillsammans med att militära utbildningsplatser lades ner och försvarsområdenas organisation förändrades blev det allt svårare att få militära instruktörer för föreningsutbildningen. En ny giv att utbilda egna, frivilliga instruktörer kunde inte fullföljas helt ut då olika riksdagsbeslut ytterligare reducerade arméns fredstida organisation. Centralförbundet blir FBUs egen organisation Också Centralförbundet för befälsutbildning (CFB) förändrades efterhand. Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet hade flera frivilliga försvarsorganisationer anslutit sig till CFB. Först anslöt sig Frivilliga automobilkåren, vars upprinnelse var landstormens bilkompanier. Senare blev Frivilliga radioorganisationen och Kvinnliga bilkåren anslutna. Det bildades direktanslutna specialenheter för hälsovårdspersonal och militärtolkar. Denna organisation var i stort sett en papperskonstruktion. Visserligen ingick representanter för de olika anslutna organisationerna i CFBs överstyrelse, men samtidigt hade man egna beslutande organ. I början av 1990-talet upplöstes detta gamla centralförbund och en renodling till frivilliga befälsutbildning ägde rum. Under början av 1990-talet skedde genom försvarsbeslut ytterligare reduceringar av arméns krigsorganisation och därmed blev det nödvändigt att åter minska antalet militära utbildningsplatser och försvarsområdesstaber. Försvarsmakten reducerades så mycket, att möjligheterna att med befintliga resurser avvärja ett anfall mot vårt land inte längre fanns. Regeringens bedömning var dock att den potentiella angriparen, Ryssland, inte var i stånd att utföra militära operationer utan för landets gränser. Det kvarstod emellertid en osäkerhet inför framtiden

6 Sid 6(6) varför Försvarsmakten gavs möjligheter till s k anpassning genom att dels kunna återta förlorad stridsförmåga med befintliga, reducerade enheter, dels gavs möjligheter att tillväxa i styrka. De nya uppgifterna för FBU blev nu att medverka till arméns anpassningsförmåga. Sedan 1975 har antalet vuxna medlemmar ökat och i januari 1998 var ca vuxna medlemmar engagerade i den frivilliga befälsutbildningen. Litteratur Sveriges Landstorm av Arthur Dunér. En kortfattad historik utförd på uppdrag av Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund.. Aftonbladets tryckeri, Stockholm Svensk försvarsvilja - Arméns frivilliga befälsutbildning och dess historia, redaktör O. R. von Sydow. Bokförlaget Opus, Stockholm FBU Frivillig befälsutbildning I ord och bild, redaktör Bert Hallström. Appelbergs Boktryckeri AB Frivillig befälsutbildning under sju decennier av Sune Glad. Särtryck ur BEFÄL. FBU förr och nu av Eino Tubin. Centraltryckeriet i Borås Tre kronor och gyllne kors på blå botten - FBU-rörelsens heraldiska vapen av Leif Törnquist, 1992 Medlemsstatistik framtagen från årsredovisningar from 1928 av Björn Wallin.