Antonin Artaud: BLODSTRÅLEN. (Översättning Johanna Enckell)

Transkript

1 Antonin Artaud: BLODSTRÅLEN (Översättning Johanna Enckell)

2 Jag älskar dig och allt är vackert. Flickan: (med en intensifierad dallring i rösten) Du älskar mig och allt är vackert. (med en lägre ton) Jag älskar dig och allt är vackert. Flickan: (med en ännu lägre ton) Du älskar mig och allting är vackert. (lämnar henne häftigt) Jag älskar dig. Tystnad. Ställ dig framför mig. Flickan: (gör lika, ställer sig framför honom) Sådär. (med en exalterad, gäll röst) Jag älskar dig, jag är stor, jag är klar, jag är fylld, jag är tät. Flickan: (med samma gälla röst) Vi älskar varandra. Vi är intensiva. Å så världen är välgjord. (En tystnad. Man hör liksom ljudet av ett väldigt hjul som går runt och utlöser ett vinddrag. En storm skiljer dem itu. I det ögonblicket ser man två stjärnor som kolliderar och en mängd ben och fötter av levande kött falla ner, händer, hår, masker, pelargårdar, portaler, tempel faller ner, men allt långsammare, som om de föll i ett tomrum, sedan tre skorpioner en efter en och till slut en groda, och en skalbagge som landar med en outrerad långsamhet, en långsamhet som får en att må illa.) (skriker av alla krafter) Himlen har blivit galen. (De ser upp mot himlen.) Låt oss springa ut. (Han skjuter flickan framför sig. Och in träder en riddare från Medeltiden med jättelikt harnesk, följd av en amma som håller upp sina bröst med båda händerna och pustar på grund av sina alltför svullna pattor.) Lämna nu dina tissor. Ge mig pappren. (utstöter ett gällt skrik) Åh! Åh! Åh! Fan, vad går åt dig? Vår flicka, där, med honom. Finns ingen flicka, tyst! Jag talar om för dig att de pussas. Vad fan angår det mig om de pussas. Incest. Matrona. (sticker händerna i djupet av sina fickor som är lika stora som hennes bröst) Sutenör. (Hon kastar hastigt sina papper.) Prutt; låt mig äta. (Amman flyr sin väg. Då stiger han upp, och ur varje papper drar han fram en enorm skiva schweizer-ost. Plötsligt hostar han och storknar.)

3 Mump. Mump. Visa mig dina bröst. Visa mig dina bröst. Vart har hon tagit vägen? (Ut springande. Ynglingen kommer tillbaka.) Jag har sett, jag har fått veta, jag har förstått. Här är torget, prästen, skomakaren, blommorna, trappan till kyrkan, bordelllampan, rättens vågskålar. Jag orkar inte mera! (En präst, en skomakare, en kyrkovaktmästare, en blomsterförsäljerska inträder på scenen som skuggor.) Jag har förlorat henne. Ge mig henne tillbaka. Alla: (med likgiltighet) Vem, vem, vem, vem. Min kvinna. Kyrkovaktmästaren: (slår sig för pannan) Det är kanske sant. (Han springer ut. Prästen lösgör sig från gruppen i sin tur och lägger armen omkring halsen på ynglingen.) (som åt en biktare) Till vilken del av hennes kropp hänsyftade ni oftast? Till Gud. (Prästen har förlorat fattningen på grund av svaret övergår omedelbart till en schweizisk accent.) (med schweizisk accent) Men så gör man inte mera. Vi hör inte med det örat. Det måste man fråga av vulkanerna, av jordbävningarna. Vi vanliga dödliga när oss med små snuskigheter som man ger oss i bikten. Ja, det är allt, sådant är livet. (mycket upprörd) Så där ja, sådant är livet! Nå så dra åt helvete alla! (fortfarande med schweizisk accent) Visst, visst. (I detta ögonblick blir det plötsligt mörkt på scenen. Jorden bävar. Åskan rasar med blixtar som går i kors och tvärs i alla riktningar, och i ljuset från blixtarna ser man personerna som börjar springa, spärrar vägen för varandra, faller till marken, reser sig igen och springer som galna. Plötsligt griper en väldig hand i håret på kopplerskan, som fattat eld och sväller inför blotta ögat.) En gigantisk röst: Hynda, se på din kropp! (Kopplerskan kropp framträder absolut naken och avskyvärd under blusen och kjolen som blir som glas.) Kopplerskan: Låt mig vara, Gud. (Hon biter Gud i handleden. En väldig stråle blod lackerar scenen och mitt under en större blixt ser man prästen som gör korstecken. När ljuset återvänder, är alla personerna döda och deras döda kroppar ligger överallt på marken. Kvar är bara ynglingen och kopplerskan, som stirrar på varandra. Kopplerskan faller i armarna på ynglingen.)

4 Kopplerskan: (med en suck som på yttersta gränsen till en kärleksspasm) Berätta åt mig hur det gått för dig. (Ynglingen gömmer sitt huvud i händerna. Amman återvänder bärande den unga flickan i sina armar som ett paket. den unga flickan är död. Amman låter henne falla till marken mot vilken hon slår sig och blir platt som en pannkaka. Amman har inte mera några bröst. Hon är fullkomligt platt. Då störtar Riddaren in och kastar sig över amman och skakar henne häftigt.) (hurtfriskt) Sådär ja. (Hon lättar på sina kjolar. Ynglingen vill springa, men han stelnar som en orörlig marionett.) (som upphängd i luften och med buktalarröst) Gör inte illa åt mamma. Förbannade. (Han täcker för ögonen av fasa. Då börjar en mängd skorpioner krylla under ammans kjolar. De förökar sig i hennes könsorgan, som sväller och faller isär, blir genomskinligt och glänser i solen.) (Ynglingen och kopplerskan flyr som avfyrade.) Den unga flickan: (reser sig överväldigad) Jungfrun. Å, det var det han sökte. Ridå.

5 Antonin Artaud Fransk teaterman och författare, främst känd för sina teorier om en häftigt engagerande grymhetens teater framlagda i ett manifest från Ansluten till surrealisterna varefter han uteslöts på grund av sin pessimistiska inställning till politiska frågor. Vistades på 30-talet en längre tid hos en mexikansk indianstam och invigdes i deras meskalinpåverkade religiösa riter. Under de tio sista åren av sitt liv internerad på olika franska mentalsjukhus med perioder av häftigt uppflammande skaparkraft med en rad märkliga och ofta skakande litterära skapelser som resultat. Blodstrålen skrevs Då Artaud började vinna erkänsla under början av 60-talet hade den premiär i London. Den sattes upp av Peter Brook och Charles Marowitz med teatergruppen LAMDA.