En fin bit. Arkeologernas största skatt

Transkript

1 Arkeologi Arkeologernas största skatt En fin bit Små skärvor av gamla lerkärl är en guldgruva av information för arkeologerna. Utifrån en enda skärva kan de avgöra var och när föremålet tillverkats och vad det har använts till. Följ de fyra som arkeologerna går igenom: Ler- och glasyrfärg Kärlets form Dekorationer Datering De flesta lerskärvor hittas i samband med utgrävningar, men inte alla. Den dekorerade skärvan på bilden hämtades till Danmark av bildhuggaren Bertel Thorvaldsen på 1800-talet. Det är det enda arkeologerna vet om den. picture desk/art archive & niels-peter granzow busch 28 Världens Historia HI_SV_08_140425_Potteskaar 28 4/4/12 7:06 PM

2 av nora margherita petersen Florntidens krukor gick lätt sönder till arkeologernas stora lycka. Till skillnad från läder, trä och andra obeständiga material kan krukskärvor inte brytas ned. Därför rymmer de flesta arkeologiska utgrävningar skärvor som kan ge ovärderlig information. Genom att bara undersöka en enda liten krukskärva kan forskarna datera en nyfunnen grav eller resterna av ett hus. Skärvan kan även berätta om den förhistoriska tidens materiella välstånd, om handeln mellan länder och om utbytet av kunskap och idéer tvärs över kulturer. Men detta kräver förstås att forskarna kan tyda den information som avslöjas på skärvan. Insamling och klassificering av krukskärvor började redan på 1700-talet när de första arkeologerna inledde sina utgrävningar och hittade tusentals dekorerade skärvor i t.ex. Italien. En av de många krukskärvor som hamnade i de europeiska samlingarna är dekorerad med en skäggig man med en harpa i handen. Den danske bildhuggaren Bertel Thorvaldsen hade med sig skärvan hem från Italien i början av 1800-talet. Men vem han i sin tur hade fått skärvan av och var den ursprungligen hade hittats vet man inte. Det är alltså bara denna skärva från vasen som har bevarats fram till i dag. Ändå kan arkeologerna utifrån färgen på leran, vasens form och stilen på dekorationen avslöja i stort sett hela vasens mer än år gamla historia. På följande sidor kan du följa arkeologernas arbete i deras försök att rekonstruera vasens förflutna. 1 För att lösa gåtan om varifrån kärlet kommer tittar arkeologerna först på lerans färg inuti. Den hänger nämligen ihop med jordens sammansättning som varierar från plats till plats. På så vis kan färgen på lerskärvan avslöja var kärlet tillverkats. I andra fall räcker det att arkeologerna ser på färgen på den glasyr som krukmakaren en gång använt för att skydda kärlets ytor. Vissa regioners glasyr är svåra att skilja från varandra andra är alldeles unika. Slutligen visar kvaliteten på leran om kärlet varit dyrt eller billigt ju finare lera och ju färre orenheter, desto dyrare har kärlet en gång varit. Ler- och glasyrfärg Detta vet vi nu Varifrån kommer leran? Blekt gul: Om leran har en gulaktig färg kommer den troligen från den grekiska staden Korinth som hade en stor keramiktillverkning i forna tider. Den blekgula färgen beror på att leran i marken kring Korinth innehåller mycket kalk. Ljust röd: Lera från Attika, kring staden Athen, får en karaktäristisk röd färg när den bränns. Leran innehåller stora mängder järnoxid som ger den attiska leran sin färg. Den röda färgen uppstår när kärlet tillförs syre under bränningen. Svart: Om leran är nästan svart är kärlet troligen tillverkat i Toscanaregionen i Italien där etruskerna bodde. Leran innehöll mycket järnoxid. För att få fram den svarta färgen begränsade etruskerna syretillförseln under bränningen. Etruskernas glasyr var också ofta helt svart. Mörkt orangeröd: Den så kalllade African red slip-keramiken karaktäriseras av en tjock, orangeröd glasyr på ytan. Leran är mycket fin och kärlen är tunna och lätta. Den här sortens kärl tillverkades oftast i det som i dag är Tunisien. Vi har bara valt ut fyra exempel listan kan göras lång. niels-peter granzow busch & shutterstock Granskningen av leran visar att den är fin utan alltför många orenheter alltså är den av god kvalitet. Färgen på leran är ljust röd, vilket avslöjar att kärlet troligen är tillverkat i stadsstaten Athen. Från lera till kärl Grekerna använde drejskivor från ca 2000 f.kr. Kärlet byggdes upp av lerkorvar och drejades sedan släta. Giovanni Caselli & scanpix/akg-images Drejskivan gav elegans De forntida grekerna var berömda i hela medelhavsregionen för sina dekorerade kärl. Utsmyckningarna var emellertid det sista et i tillverkningen. Först skulle den råa leran rensas från stenar och andra orenheter. Därför blandades den med vatten i stora kar. Tunga partiklar sjönk medan de finare flöt vid ytan. Härifrån skummades den fina leran av och lades att torka. När vattnet avdunstat från leran rullade krukmakaren leran till långa korvar. Med dem byggde han sedan upp kärlets form och drejade upp vasen på drej skivan. Enklare kärl kunde drejas i ett stycke medan mera komplicerade former tillverkades i delar. Till sist gjorde kruk makaren ytan slät, och kärlet var klart för bränning. Världens Historia HI_SV_08_140425_Potteskaar 29 4/4/12 7:06 PM

3 2 Kärlets form För att kunna identifiera kärlets form måste arkeologen ha en skärva från t.ex. foten, hänkeln eller mynningen delar som har en tydlig profil. En s.k. kroppsskärva utan kanter eller andra utmärkande drag är svår att identifiera. Antikens krukmakare tillverkade en mängd olika typer av kärl avsedda för allt ifrån olja till vin och vatten. Vissa typer av kärl användes för att markera de dödas gravar. De vanligaste sorterna var köksskålar, kokkärl och amforor för transport, och de var inte särskilt dyra. De tillverkades i enorma mängder och var oftast gjorda av grov lera utan dekorationer på vare sig insidan eller utsidan. De lite dyrare kärlen var däremot tillverkade av fin lera och var ofta både målade och glaserade. Sådana kärl ställdes fram på bordet vid till exempel fester eller symposier där grekerna träffades för att dricka vin. Genom tiderna har forskarna katalogiserat profilerna på olika typer av grekiska kärl. Om skärvan har en tydlig profil eller kant från exempelvis mynningen kan experterna dessutom avgöra hur stor öppningen har varit. Samtidigt avslöjar mynningsprofilen hur mynningen har sett ut när kärlet fortfarande var intakt. Det är därför relativt enkelt att jämföra lerskärvans profil med de profiler som redan är kända, och på så vis komma fram till vilken typ av kärl det rör sig om. Mynning, fot och hänkel avslöjar kärlet Mynningen på ett kärl har ofta en tydlig profil. En skärva från mynningen ger därför mycket information. Hänkelformen är ofta typisk för en viss sorts kärl. Foten har en profil, liksom mynningen, och en skärva kan därför ofta an vändas för att identifiera ett kärl. Hur såg kärlet ut? Aryballos: Aryballos är en liten parfymbehållare med en mindre öppning i toppen. Under antiken var parfym mycket dyrt. När arkeologerna hittar en aryballos i en grav utgår de därför ifrån att den begravde tillhört det övre samhällsskiktet. Kylix: Grekerna drack sitt vin ur en så kallad kylix. Koppen var ofta dekorerad med scener från symposion grekiska dryckesfester. Men alla scener är inte lika festliga; på en kylix ses t.ex. en man som kräks en påminnelse om att dricka måttligt. Krater: Den så kallade krateren är en vinskål med en stor öppning upptill och den fanns alltid med vid grekernas symposier. I krateren blandade de vinet med vatten. Den tidens greker ansåg det barbariskt att dricka vinet outspätt. Oinochoe: När vinet blandats med vatten hälldes det upp i kopparna med en så kallad oinochoe ett slags vinkaraff med karaktäristisk treklöverformad mynning. Namnet betyder vinhällare på forngrekiska och syftar förstås på kärlets funktion. Vi har bara valt ut fyra exempel listan kan göras lång. Detta vet vi nu niels-peter granzow busch & shutterstock Skärvan kommer från mynningen på ett kärl och profilen avslöjar att den har haft en diameter på ca 30 cm. Det enda kärl som hade så stor mynning var krateren. Grekerna hade flera olika kraterformer men skärvans utformning och välvning avslöjar att den mer specifikt kommer från en så kallad klockkrater. 30 Från lera till kärl Dekoratören tar vid Dekorationen utfördes i regel av en målare, som liksom krukmakaren ibland signerade kärlet med sitt namn. Målaren tog vid när objektet fått en läderaktig yta. För riktigt länge sedan ristade målaren först en skiss av motivet i leran. Därefter målades motivet med en blandning av vattenblandad, extra fin lera och aska. Till sist ristades detaljerna in i motivet. Omkring år 530 f.kr. uppfann athenska dekoratörer den så kallade rödfigurstilen som snabbt trängde undan alla tidigare Dekoratörerna började arbeta med kärlen när leran blivit hård som läder. Giovanni Caselli stilar. Den rödfiguriga keramiken kännetecknades av att motiven inte längre målades på kärlet. I stället var det bakgrunden som blev svart under bränningen, medan figurerna stod som silhuetter i lerans röda färg. Orsaken till att stilen blev så populär var bl.a. att målarna nu kunde ge de röda figurerna betydligt fler detaljer som nu målades på inte ristades in. Detaljer som hår, ögon och muskler målades på figurerna med samma svarta färg som bakgrunden hade. HI_SV_08_140425_Potteskaar 30

4 Arkeologi Välskapta unga män hyllades ofta på kärlen. Här står det Leagros är vacker. Gudaskön yngling hamnade på vas Många konstnärer dekorerade sina lerkärl med unga, ofta nakna, atleter. En av dem var den unge athenaren Leagros som tycks ha varit vacker som en gud. Han finns i alla fall avbildad på drygt 70 athenska kärl tillsammans med texten Leagros Kalos Leagros är vacker. Den unge mannen tros ha bott i närheten av Athens krukmakarkvarter där olika målare har anlitat honom som modell. Forskarna har hittat sammanlagt drygt 500 kärl där unga män hyllas med ordet kalos. patricia lawrence Athens målare erövrade världen Forskare har räknat ut att Athens vasmålare producerade drygt figurdekorerade kärl om året. Många av kärlen exporterades till utlandet. Många grekiska stadsstater hade keramiktillverkning, däribland Korinth som länge var ett av Greklands viktigaste keramikcentra. Men inte ens Korinth kunde mäta sig med Athen när det gällde kvalitet, nytänkande och masstillverkning av kärl. Från omkring år 620 till 300 f.kr. var Athen medelhavsområdets överlägset största tillverkare av dekorerade lerkärl som exporterades vitt och brett. Man har hittat athenska vaser så långt borta som i Spanien, Egypten och på Krimhalvön. Världens museer har i dag uppskattningsvis cirka athenska kärl i sina samlingar. Forskarna räknar med att det motsvarar ungefär en procent av den totala produktionen. Under Athens mest produktiva period tillverkades det alltså årligen mer än figurdekorerade krukor och vaser. Det innebär att miljontals vackert målade kärl och krukor har gått förlorade under årens lopp. Därtill kommer de enklare, odekorerade kärlen som tillverkades i ännu större antal. De allra flesta av de athenska krukmakarverkstäderna låg i kvarteret Kerameikos som fått sitt namn efter områdets industri. Ordet för krukmakare var kerameus det lever kvar än i dag i ordet keramik. Forskarna har räknat ut att det En skicklig krukmakare kunde få både status och förmögenhet, som till exempel denne man som avbildats i marmor på sin grav. scanpix/akg-images konstant måste ha funnits omkring hundra målare och cirka 500 anställda i Athens många krukmakarverkstäder. Både krukmakaren och dekoratören signerade ibland sina alster. Namnen visar att några av krukmakarna inte kom från Athen. Några var slavar, andra var metoiker immigranter med begränsade rättigheter i det athenska samhället. Konstnären Lydos betecknade t.ex. sig själv som slav, och namnet ger en vink om hans ursprung: Lydien i nuvarande Turkiet. Men de främsta krukmakarna och målarna var i de flesta fall athenare. Skärvor användes som röstsedlar Redan de gamla grekerna var omgivna av skärvor från trasiga lerkärl. Skärvorna som kallades ostrakon kom till användning i stadens demokrati som röstsedlar. Om rivaliteten mellan två ledande politiker blev så stark att stadsstaten var hotad, fick de röstberättigade männen i Athen var sin krukskärva där de kunde rista in namnet på den politiker de ville förvisa ut ur landet. Processen kallades för ostracism. THEMISTOKLES låg bakom Athens seger över den persiska flottan år 480 f.kr. Nio år senare landsförvisades han och flydde till Persien. Politikern ARISTEIDES kämpade mot statsmannen Themistokles om makten i Athen, men blev till sist landsförvisad år 482 f.kr. picture desk/art archive HI_SV_08_140425_Potteskaar 31

5 3 Dekorationer Arkeologen har nu konstaterat att skärvan kommer från ett kärl som tillverkats i Athen och sedan exporterats till Italien. Formen visar dessutom att skärvan varit en del av en så kallad krater som man använde till att blanda vin med vatten i vid fester. Nu är det dags att se närmare på själva bemålningen; den utgör en av de viktigaste ledtrådarna när man ska datera ett lerkärl. Redan under så kallad mykensk tid omkring 1500 f.kr. tillverkade krukmakarna på det grekiska fastlan det målade vaser. Det var emellertid inte förrän under 900-talet f.kr. som utvecklingen tog fart på allvar inom grekisk vasmålning. Krukmakarna i de grekiska stadsstaterna började experimentera och konkurrera med varandra. Två av de största centrumen inom keramiktillverkning var städerna Korinth och Athen som stred om förstaplatsen. Samtidigt blev dekoratörerna allt skickligare på att avbilda i synnerhet människo kroppen med anatomiskt korrekta muskler och ansiktsdrag. Genom att granska motiv och målningsteknik kan forskarna datera en målad lerskärva med hundra års noggrannhet. Verkliga specialister kan rentav datera en sådan skärva än mer exakt genom att studera t.ex. anatomiska detaljer på figurerna ofta med bara några decenniers felmarginal. Figurens ögon ger slutgiltigt svar Inte förrän cirka år 490 f.kr. började målarna avbilda ögon i profil. På tidigare vaser hade figurerna framåtriktade ögon även om ansiktet var i profil. Ögon framifrån var typiskt för figurer fr.o.m. år 530 f.kr. Ögon i profil utvecklades från cirka år 490 f.kr. Vad föreställer motivet? Geometrisk stil: Fyrkanter, trianglar, cirklar och streckgubbar. Den grekiska geometriska stilen består mestadels av enkla mönster och enkla människor och djur som pryder hela kärlet. Stilen hör till perioden ca f.kr. Orientaliserande stil: Vildgetter, lejon och fantasidjur pryder föremålen, oftast i långa friser som löper hela vägen runt kärlet. Inspirationen till motivet kommer från Orienten och härmas av de grekiska vas målarna på 600-talet f.kr. Svartfigurig keramik: Stilen etablerades i Athen på 500-talet f.kr. och upphör cirka år 470 f.kr. På svartfigursvaserna avbildas svarta figurer på en röd lerbakgrund. Detaljer som hår, näsa, ögon och muskler är inristade i leran. Rödfigurig keramik: Stilen karaktäriseras av röda figurer mot svart bakgrund. Tekniken uppstod omkring år 530 f.kr. i Athen och revolutionerade vasmålningen. I den nya stilen kunde dekoratörerna måla figurer med många fler detaljer. HISTORIA har valt ut fyra exempel listan kan göras lång. Detta vet vi nu scanpix/akg-images & bridgeman & niels-peter granzow busch & shutterstock Dekorationen består bl.a. av en så kallad satyr ett mytisk väsen som ofta förekommer tillsammans med vinguden Dionysos. Figuren är i rödfigurstil och alltså skapad efter 530 f.kr. En närmare granskning av satyrens ögon visar att målningen är ganska sen. Dateringen hamnar därför på cirka f.kr. Från lera till kärl Genom att justera syretillförseln under bränningen kunde grekerna få fram unika färger på sina kärl. giovanni caselli Brännkammare Vasen brändes i tre Bränningen var helt avgörande för lerkärlstillverkningen. Brännugnarna var gjorda av lera och stod på verkstadens gård. Nederst i ugnen fanns eldstaden och kärlen staplades i brännkammaren ovanför. Bränningsfasen var särskilt viktig för de athenska rödfigurskärlen som var mycket eftertraktade på grund av sina detaljrika figurer och sin svarta bakgrund. Effekten skapades i tre där både temperaturen och mängden syre i brännkammaren hade en helt avgörande betydelse. Klar för bränning: Bakgrunden har målats med fin lera blandad med aska, figurerna syns som silhuetter. Krukmakaren vill få bakgrunden helt svart men figurerna ska vara röda. Steg 1: Ugnen värms upp med torr ved till en temperatur på cirka 850 grader. Syre kommer in via lufthål i ugnen. Syret gör glasyren rödbrun medan figurerna (alltså leran) blir röda. HI_SV_08_140425_Potteskaar 32

6 4 Datering Arkeologi + + = Kärlet kommer från en etruskisk grav Arkeologens undersökningar visar att skärvan kommer från en så kallad krater som användes vid fester. Vaskroppen har gjort en lång resa; den är tillverkad i Athen och har därefter exporterats till Italien. Stilen på dekoren avslöjar dessutom att krateren tillverkades omkring år 440 f.kr. På 400-talet härskade etruskerna i Toscanaregionen i Italien och de var mycket förtjusta i de athenska krukmakarnas vaser. Exporten var så omfattande att flera krukmakarverkstäder i Athen uteslutande ägnade sig åt att tillverka kärl för den etruskiska marknaden. Det har inte varit billigt att få den vackra vasen skeppad hela vägen till Italien. Allt tyder därför på att den etruskiske kunden har varit rik. De allra flesta grekiska vaser i Italien har hittats i etruskiska gravar de har använts som gravgåvor. Därför är det troligt att skärvan kommer från någon rik etruskisk persons grav. Lerskärvan har talat. Skärvan kommer från kärlets mynning som haft en diameter på ca 30 cm. Vasen har varit omkring 25 cm hög. Läs mer Andrew Clark: Understanding Greek Vases A Guide To Terms, Styles and Techniques, Getty Publications, 2002 Clive Orton: Pottery in Archaeology, Cambridge University Press, 1993 Prudence Rice: Pottery Analysis, University of Chicago, Den förstörda vasen har troligen liknat denna krater som är från cirka år 450 f.kr. bridgeman/museums sheffield, niels-peter granzow busch & shutterstock Vaktmästare krossade ovärderlig vas Steg 2: Temperaturen höjs till 950 grader och syretillförseln stängs av. Syrebristen gör figurerna mörkgrå medan den målade bakgrunden bränns till en metalliskt blank svart färg. Steg 3: Syre släpps åter in i ugnen. Temperaturen sjunker till cirka 900 grader. Kärlets målade bakgrund behåller sin metalliska svarta färg medan figurerna åter blir röda. maya elston/getty institute Forntida grekiska vaser har ett högt värde, både historiskt, arkeologiskt och ekonomiskt. I dag uppskattas deras marknadsvärde ofta till flera miljoner kronor. Men bevakningen är inte alltid tillräcklig. T.ex. slutade det illa för den berömda Françoisvasen en krater på arkeologiska museet i Florens. År 1900 hade en och samma vaktmästare haft ansvaret för denna enda vas i flera år. Till sist blev han så trött på det stumma föremålet att han tog en stol och kastade den genom montern. Vasen gick sönder i 638 delar för att vara exakt. Den sattes dock ihop igen och fick en ny vakt. Den så kallade Françoisvasen är från cirka 570 f.kr. scanpix/akg-images HI_SV_08_140425_Potteskaar 33