Brev till Maria. Nio framtida reformer för civila samhället. Sektor3 tankesmedjan för det civila samhället

Transkript

1

2 Brev till Maria Nio framtida reformer för civila samhället Sektor3 tankesmedjan för det civila samhället

3 Den här rapporten ges ut av Sektor3 tankesmedjan för det civila samhället Idétidskriften Kurage Grafisk form: Gustav Edman Omslag: Kalle Magnusson Stockholm,

4 Sektor3 - tankesmedjan för det civila samhället synliggör, granskar och väcker debatt om förutsättningarna för och betydelsen av civila samhällets organisationer. Utgångspunkten är att Sverige behöver mer av den kraft som finns i allt från knattefotboll till kooperativa företag och ideella organisationer. Genom egna rapporter, seminarier, rundabordssamtal och andra aktiviteter vill vi lyfta och vrida på perspektiv. Det civila samhället utgör en vital del av samhället i stort. Trots detta finns det få forum för debatt om det civila samhället utmaningar och möjligheter. Allt för sällan stöter, blöter och debatterar det civila samhällets ledare de stora samhällsfrågorna ur sina perspektiv. Kurage är en plattform för just detta. En idétidskrift där idéer möts och utmanar varandra. 5

5 6

6 Brev till Maria Vi nu har levt fyra år med riksdagens beslutade En politik för det civila samhället. Det har varit en tid med stort fokus på dialog och samverkan men inte en period med nya förslag till behövliga reformer för civila samhället. Vi tror att det är dags att ändra på det. Det behövs konkreta reformförslag för att göra den politiska debatten om civila samhället tydlig. I denna brevsamling finns nio förslag till framtida reformer för civila samhället. Politiska förändringar som kan ge bättre förutsättningar för ideella organisationer att verka i Sverige. Breven är skrivna till Maria Arnholm, minister med ansvar för politiken för det civila samhället, av ledande företrädare för ideella organisationer. De riktar sig självklart också till dig som vill förbättra och påverka förutsättningarna för civila samhället i Sverige i dag. Kristina Ljungros Chef för Sektor3 tankesmedjan för det civila samhället 7

7 8

8 Om brevskrivarna Ingrid Burman är ordförande för Handikappförbunden. I sitt brev föreslår hon att reglerna för sjukskrivna ändras så att de som är deltidssjukskrivna också kan vara aktiva i föreningslivet utan att riskera att mista sin ersättning. Handikappförbunden är en samarbetsorganisation för 38 funktionshinderförbund. Erik Wagner är ansvarig för strategisk utveckling på IOGT- NTO. Han skriver i sitt brev om en reform för ideella utvecklingscentrum - en ny infrastruktur för att stödja utvecklingen av lokala, ideella initiativ. IOGT- NTO är Sveriges största nykterhetsorganisation som arbetar för ett samhälle, en värld, där alkohol och andra droger inte hindrar människor att leva ett fritt och rikt liv. Karin Mattsson Weijber 23 är ordförande för Riksidrottsförbundet. Hon föreslår i sitt brev att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning som ska ge förslag om tydligare regler och lagar som tar hänsyn till ideella föreningarnas särart och ställning. Riksidrottsförbundet är svensk idrotts paraplyorganisation med uppgift att stödja och leda sina 70 medlemsorganisationer i gemensamma frågor, och att företräda idrottsrörelsen gentemot politiker och myndigheter, nationellt och internationellt.

9 Rebecka Prentell är ordförande för spelförbundet Sverok. Hon vill se att att ideella föreningar enklare ska kunna dela på personal genom att momsbefria tjänster utförda av anställd personal i en annan ideell förening. Sverok är Sveriges största ungdomsförbund där medlemmar i föreningar över hela landet samlar, utvecklar och sprider spelhobbyn. 31 Anna- Karin Andersson är verksamhetschef för Ideell kulturallians. I sitt brev föreslår hon tydligare och konkretare former för hur civilsamhällets företrädare ska delta i besluts- och beredningsprocesser. I Ideell kulturallians samlas det ideella kulturlivet för att främja och utveckla ideella kulturorganisationers samhällsroll genom politiskt inflytande i samspel med varandra och kulturlivet. 37 Felix König är ordförande för LSU Sveriges ungdomsorganisationer. Han skriver om en reform för ett närmare samarbete mellan skolan och civila samhället, genom att civilsamhällets deltagande skrivs in i läroplanen. LSU samlar Sveriges ungdomsorganisationer för att gemensamt förbättra förutsättningarna för ungas organisering. Göran Pettersson är generalsekreterare för Forum idéburna organisationer med social inriktning. Han föreslår i sitt brev att 47

10 Arvsfondens uppdrag vidgas för att skapa finansieringsmöjligheter till föreningslivets sociala innovationer som bidrar till den svenska välfärden. Forum är en intresseorganisation för socialt inriktade ideella organisationer i Sverige. Maria Ros Jernberg är generalsekreterare på FRII Frivilligorganisationernas Insamlingsråd. Hon skriver om att avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer bör utvidgas till att gälla alla allmännyttiga ändamål samt ha lägre beloppsgränser. Frivilligorganisationernas Insamlingsråd FRII är en branschorganisation som arbetar för tryggt givande. Lars Pettersson är generalsekreterare för Famna. I sitt brev föreslår han att regeringen ska tillsätta en expertgrupp som ska ge förslag om hur idéburna organisationer i välfärden ska få bättre möjlighet till kapitalförsörjning. Famna är riksorganisation för idéburen vård och social omsorg. 11

11 12

12 Avsändare: Ingrid Burman Handikappförbunden Box Sundbyberg Hej Maria! Först vill jag gratulera dig till din ministerpost. Den innebär att du har makt att förändra de regelverk som i dag försvårar för människor att vara aktiva i olika organisationer. Jag vet att detta är en angelägen fråga för dig som ansvarig minister för politik för det civila samhället. Vi som är verksamma i funktionshindersrörelsen har den senaste tiden nåtts av oroande bud från olika håll i landet. Personer i Handikappförbundens medlemsförbund har lämnat sina förtroendeuppdrag i föreningslivet. Andra vågar inte ställa upp för en ny mandatperiod. Orsaken är rädslan att förlora sin sjukersättning, att stå utan möjlighet att försörja sig. 13

13 Jag möter dagligen människor som är deltidssjukskrivna och som gärna skulle vilja göra en insats i föreningslivet. Kanske engagera sig i en förening som är inriktad på den sjukdom eller funktionsnedsättning man själv har, eller vara aktiv i en politisk förening, en idrotts- eller kulturförening eller en ideell organisation som Röda Korset. Uppdragen kan handla om alltifrån förtroendeuppdrag till att delta på vanliga föreningsmöten. Problemet för de deltidssjukskrivna är att de som föreningsaktiva riskerar att få sin sjukersättning indragen av Försäkringskassan även om föreningsarbetet inte arvoderas. Du vet förstås att personer som före den 1 juli 2008 fick hel sjukersättning från Försäkringskassan kan arbeta utan att det påverkar rätten till sjukersättning. Däremot påverkas utbetalningen för de personer som får pensionsgrundande inkomster som överstiger ett helt prisbasbelopp under ett år, vilket för 2013 är kronor. Reglerna ser också annorlunda ut för dem som fått sin sjukersättning efter den 1 juli De kan riskera att mista sin ersättning om de engagerar sig i ideella organisationer, med eller utan arvode. Framför allt gäller detta personer som uppbär ersättning på deltid. Att människor inte längre törs vara aktiva i föreningslivet är en mycket dyster utveckling, eftersom den sortens engagemang borde ses som en stärkande och positiv faktor som också kan vara en del i ett rehabiliteringsarbete. Ideellt engagemang kan bryta den isolering som en funktionsnedsättning och en sjukdom kan skapa. Det bidrar ofta till bättre psykiskt välbefinnande, en högre livskvalitet och att de kontakter och vardagsstrukturer behålls, som annars lätt försvinner för en person som är 14

14 deltidssjukskriven. Att neka sjukersättning med hänvisning till att ideellt engagemang ska ses som arbetsförmåga betyder att ta ifrån en människa hennes självklara rätt att styra över sin fritid. Men hotet om indragning minskar inte bara möjligheterna till socialt umgänge och erfarenhetsutbyte. Det hindrar också den enskilde från att utnyttja sin demokratiska rätt att organisera sig. Hela grundtanken med demokratin är att människor utifrån sin kompetens och erfarenhet ska kunna bidra till samhällsbygget. Vikten av samråd tydliggörs i en mängd dokument, bland annat i FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning. Om människor av rädsla för att förlora sin ersättning hindras från att delta i föreningslivet urholkas både individens rätt och det demokratiska samhället. Friheten begränsas och individens tillvaro krymper man äger inte längre sitt eget liv. Det är stor skillnad på arbete och ideell aktivitet. Engagemang som läggs i en ideell förening styrs av hur individen mår och vad hon eller han orkar just den dagen. Ideellt aktiva kan kliva åt sidan när hälsan tryter, medan man som arbetsför förväntas prestera bra varje dag. Nu måste regelverket skrivas om så att även deltidssjukskrivna tillåts vara aktiva i föreningslivet. Allt utifrån sina individuella förutsättningar och utan att bedömning av arbetsförmåga påverkas. Jag hoppas att du vill bidra till den förändringen. Ingrid Burman Ordförande Handikappförbunden 15

15 16

16 Avsändare: Erik Wagner IOGT- NTO Box Stockholm Till Maria Arnholm Jag funderar ofta på vad jag bör förvänta mig och driva att politiken ska göra för att förbättra villkoren för svenskt föreningsliv. Principiellt älskar jag tanken om ett fritt och svagt reglerat föreningsliv. Människor bör kunna gå samman och i detta ha ganska få restriktioner. Jag har känslan att du delar min positiva syn på att individer går samman för att gemensamt hantera en rad olika frågor. Boende, fritidssysselsättningar, kulturyttringar och intressepolitiska frågor är bara en liten del av den enorma mångfald som ryms inom civilsamhällets organisationer. Hälften av Sveriges befolkning uppger att de idag engagerar sig ideellt. Ytterligare en fjärdedel har vid något tillfälle gjort det. Vi är ett ansvarstagande folk. Jag blir ofta ödmjuk inför den verksamhet som sker i Sveriges runt olika 17

17 föreningar och organisationer. Där tar engagerade medmänniskor ansvar för sin egen, andras, samhällets och världens utveckling. Det som börjar som en möjlighet att bidra till utvecklingen i det lilla leder ofta till ett engagemang för det stora. Via folkbildande sammanhang får engagerade en ökad begriplighet av de processer som påverkar våra liv. I trygga miljöer tillåts vi testa nya idéer och får möjligheten att göra saker som annars inte hade varit möjliga. Vi utvecklar nya kompetenser och färdigheter, en slags hanterbarhet inför de utmaningar vi ser runt omkring oss. Föreningens gemenskap och ibland ideologiska hemvist, tillsammans med det fria och frivilliga arbetet vi utför, bidrar till en för många av oss avgörande meningsfullhet. Jag är på många sätt ett resultat av ett mångårigt folkrörelseengagemang. Som tolvåring gick jag med i IOGT-NTO-rörelsens barnverksamhet och har sedan dess startat ett tiotal olika föreningar, varit ideellt arbetande och anställd i minst lika många. Min formella utbildning har gett en del extra kompetens och ökad förståelse för vad man kan använda mig till. Men det som jag känner att jag kan bidra med mest, i såväl ideellt som avlönat arbete, är förmågor jag fått genom mitt ideella engagemang. Personligt och strategiskt ledarskap, metoder för demokratiska och kreativa processer, förmåga att bedriva politiskt påverkansarbete, ekonomi, fastighetsfrågor, avtalsskrivande, kaffekokande, lägerbygge Sedan ett år tillbaka jobbar jag som ansvarig för strategisk utveckling inom IOGT-NTO. Våra medlemmar är i dagsläget organiserade i cirka 600 föreningar runt om i landet. De jobbar långsiktigt för ett samhälle där alkohol och 18

18 andra droger inte hindrar människor att leva ett fritt och rikt liv, där målet är ett demokratiskt och solidariskt samhälle. Inför 2014 har vi satt upp ambitiösa mål för att lägga grunden till framtidens IOGT-NTO, framtidens folkrörelse. Vi vill att fler ska få chansen att bli medlemmar i vår organisation. Målet är att 5000 individer ska ta steget och bli en del av en kollektiv utvecklingskraft. För sig själva, för dem runt omkring och samhället och världen i stort. Vi vill också att fler ska få chansen att engagera sig i IOGT-NTO. Under nästa år kommer vi att starta 50 nya föreningar. I en tid då allt fler pratar om frivilliga, volontärer och lösa nätverk vill vi även slå vakt om de positiva bieffekterna som uppstår när personer går samman och bildar en förening. Våra 50 föreningar är en satsning som vi givetvis genomför med egen kraft, egen kompetens och med ekonomiska resurser vi själva har möjliggjort. Om vi lyckas kommer Sverige ha någonstans mellan nya styrelseledamöter. 50 nya föreningsrevisorer nya valberedare. Runt 1000 IOGT-NTO-medlemmar kommer att vara med i en process där de skapar något eget, en plattform för deras engagemang där de kan testa nya tankar och nya metoder. Inom nykterhetsrörelsen har vi en över 130 år lång historia av att starta nya och stödja befintliga föreningar. De som vill starta en förening för nykterhet kan idag få starkt stöd och goda förutsättningar genom oss. Tyvärr har inte alla den möjligheten. För de som inte passar in i en större riksorganisation finns ofta små möjligheter att få råd och hjälp för att skapa den verksamhet de vill göra. Jag frågar mig: hur kan vi alla ta ansvar för att förbättra villkoren för 19

19 helt nya organisationer? Hur kan samhället bättre stödja fristående lokala föreningar utan upprättade strukturer? Ibland sneglar jag avundsjukt på näringslivet. En sak som de som sektor har varit duktiga på är att genom offentliga medel utveckla stödsystem för dem som vill chansa och ta steget för att utveckla sin affärsidé. Runt om i kommunerna finns det nyföretagarcentrum, investeringsbidrag, kompetens och andra resurser jag som eventuell näringsidkare kan få. På det stora hela ett rätt imponerande trygghetsnät. Till exempel främjar Tillväxtverket kooperativ utveckling genom att stödja Coompanion - en organisation med 25 regionala utvecklingscentra som ger rådgivning, information och utbildning till människor som vill starta och utveckla företag eller organisera sig för att utveckla sin ort. År 2012 fördelade Tillväxtverket 34 miljoner kronor i grundbidrag till Coompanion - ett stöd som gör det möjligt för Coompanion att erbjuda delar av sina tjänster kostnadsfritt. Ytterligare 4 miljoner används för utveckling av nya metoder och modeller samt för Tillväxtverkets egna insatser för att främja kooperativ utveckling. Under 2012 hjälpte Coompanion 7052 entreprenörer att starta 452 företag. Många av dem har en mindre verksamhet men några kommer att växa sig stora och bli framtidens Folksam eller HSB. Är det möjligt för det offentliga att finansiera och för den ideella sektorn själv att organisera ett stöd till grupper av medborgare som vill organisera sig? Behovet av att samla sektorns egen kunskap och stödja utvecklingen av metoder är stor. Den organiserade folkbildningen har delar av detta i sitt uppdrag men det krävs ytterligare fokus på frågan. Jag tror att vi behöver ideella utvecklingscentrum runt om i 20

20 landet. En ny infrastruktur som stödjer utvecklingen av lokala initiativ. Jag tänker rätt ofta på den verksamhet Ung Företagsamhet bedriver. De ger barn och ungdomar möjlighet att träna och utveckla sin kreativitet, företagsamhet och sitt entreprenörskap. Min något begränsade inblick i verksamheten är att man utgår från de ungas idéer. Utifrån frågan: Vad vill ni göra? Men tänk om man kunde göra det friare och inte behöva landa i just företagsformen? Flertalet av de idéer som kläcks är briljanta, bärande idéer som löser en rad olika problem dock kanske de inte kan tas vara i en kommersiell logik utan snarare kan få vingar och bättre förutsättningar att bli verklighet i en ideell logik. Många människor har en idé om vad de vill göra, vad de vill testa. Passar den verksamhetsidén i en ekonomisk förening är Coompanion ett utmärkt stöd. Passar den idén för ett aktiebolag kan vilket nyföretagarcentrum som helst vara rätt plattform för att få mod till utvecklingskraft. Men tänk om idén inte lyfter på kommersiella grunder? Utan att den bäst utvecklas och får vingar i en ideell logik i en förening, bland medlemmar som vill se idén flyga och ta plats. Kunskapen om föreningsteknik är inte beständig i ett samhälle. Jag ser framför mig en nationell organisation med flera avdelningar som ger hjälp till dem som vill förena sig, samla kunskap av dem som redan gör det och driver frågor om förutsättningar för ett starkt föreningsliv. Du märker att jag resonerar och tänker högt. Jag vet också att det finns försök till liknande verksamhet i vissa kommuner. Kanske är detta något där jag förväntar mig att politiken visar ett ledarskap, ett stöd. Kanske kan en sådan här verksamhet vara något som på riktigt stärker 21

21 utvecklingen av ett starkt svenskt föreningsliv. Fundera på det. Du har ett viktigt uppdrag liksom alla de ideella krafter som bär upp och utvecklar vårt samhälle. Erik Wagner Ansvarig för strategisk utveckling, IOGT- NTO 22

22 Avsändare: Karin Mattsson Weijber Riksidrottsförbundet Idrottens Hus Stockholm Maria, När jag skulle skriva det här brevet tittade jag på en film från presskonferensen där du presenterades som ny minister efter Nyamko Sabuni. Det var slående att ditt uppdrag i första hand beskrevs som jämställdhetsminister, med ungdomsfrågor och förskolor som andra ansvarsområden. Att du också skulle vara minister för det civila samhället nämndes inte. Man ska förstås inte dra för stora växlar av vad som sägs, eller inte sägs, på en enskild presskonferens. Ditt parti, Folkpartiet, har en fast grund i det folkrörelsesverige som växte fram runt det förra sekelskiftet. Det folkrörelsesverige 23

23 som i mångt och mycket var drivkraften bakom omvandlingen av vårt land till en stark demokrati. Även ditt andra stora ansvarsområde, jämställdheten, är intimt förknippad med civilsamhället. Jag vet att du både förstår och brinner för civilsamhället och dess roll i samhället. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera över symboliken. Vi har i Sverige idag alla en tendens att se föreningslivet som något givet. Människor som går samman, förenar sig, av egen kraft för att ägna sig åt ett gemensamt intresse eller driva en gemensam fråga har blivit en självklar del av det svenska samhället, den svenska demokratin. Och för de flesta av oss är det något lika självklart positivt. Forskarna på Ersta Sköndal Högskola har visat att människors vilja att engagera sig ideellt fortsätter att vara väldigt hög. Och av en undersökning Sektor3 lät göra 2012 framgick det att en klar majoritet av befolkningen har en positiv bild av den ideella sektorn. Betydligt fler sa sig ha stort förtroende för organisationer inom civilsamhället än det var som kände förtroende för såväl statliga organisationer och myndigheter som privata företag. Den positiva synen finns också tydligt uttryckt i den politik för det civila samhället som en enig riksdag antog Det övergripande målet sattes där till att villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras. Samma grundtanke uttrycks i propositionen om statens stöd till idrotten, som riksdagen antog 2009: Staten ska aktivt stödja en fri och självständig idrottsrörelse, byggd på ideellt engagemang, som bedriver en bred verksamhet, som värnar om god etik, som ger lika förutsättningar för flickor och pojkar, kvinnor och män, som 24

24 arbetar aktivt för integration samt värnar om demokratisk utveckling och delaktighet. Det finns många belägg för att föreningslivet, där idrottsrörelsen utgör den överlägset största delen, faktiskt också spelar en viktig roll. Idrottsföreningarna har betydelse inte bara för att få människor, framför allt barn och ungdomar, att röra på sig utan också för den gemenskap och den sociala utveckling de erbjuder. Håkan Stattin, professor vid Örebro universitet, och hans kollega Metin Özdemir följde i en studie publicerad 2012 drygt 400 tonåringar under tre år och jämförde utvecklingen för de som idrottat hela tiden med de som aldrig idrottat, de som slutat och de som börjat under perioden. Resultatet talar väldigt tydligt till de idrottande ungdomarnas fördel. De har bättre självkänsla, har färre depressiva symptom, begår färre brott och dricker mindre alkohol än jämnåriga som inte är engagerade i idrottsföreningar. Några år tidigare, hösten 2004, gjorde Temo på uppdrag av RF och BRIS en studie om idrottens sociala betydelse. Av den framgick tydligt att de idrottsaktiva ungdomarna såg mer positivt på framtiden. Idrottsföreningar spelar ofta också en central roll i lokalsamhället. Idrottsplatsen ligger kanske inte mitt i byn, men idrottsföreningen är på många håll samma sammanhållande som kyrkan tidigare var. Docksta Bordtennisklubb vid Höga kusten är ett lysande exempel. Föreningen bildades på 60-talet av ett grabbgäng som spelade pingis på en masonitskiva. Idag äger föreningen 60 lägenheter på orten, ett havsbad, en stugby, en linbana, en skola (som hyrs ut till kommunen och en friskola) och driver Skulefestivalen, som varje år drar flera tusentals besökare. 25

25 Bordtennisklubben startar eller vidmakthåller på det sättet aktiviteter som samhället i övrigt inte anser sig klara. Jag är övertygad om att föreningslivet i allmänhet och idrottsföreningarna i synnerhet har en viktig roll att spela även i framtidens Sverige. Människor kommer alltid att vilja känna gemenskap med andra, inte bara via elektroniska medier utan även fysiskt, göra saker tillsammans och kunna påverka sin egen och andras situation. Men det är inte självklart. Det finns hot mot det föreningsliv vi så länge tagit för givet. Hot som har sin rot i en allmän samhällsutveckling, men också hot som kommer från myndigheters och andras aktiva agerande. Inför Riksidrottsförbundets stämma i våras genomförde vi ett arbete kring framtidens idrottsförening. I det arbetet kunde vi identifiera ett antal övergripande trender som påtagligt påverkar idrottsföreningarnas situation. På samhällsnivå kan vi se att åldersstrukturen förändras, andelen äldre blir allt större beräknas en fjärdedel av befolkningen vara pensionärer och om 20 år kommer antalet medborgare över 80 år gamla att vara nästan en miljon. Samtidigt som de äldre blir allt friskare och mer aktiva. Befolkningen blir också alltmer heterogen. Idag har drygt 15 procent av Sveriges invånare utländsk bakgrund, det vill säga är födda utomlands eller har minst en förälder som är det kommer den siffran förmodligen att ligga på procent. Speciellt i storstadsområdena ser vi också en tilltagande segregation, där de såväl kulturella som socioekonomiska skillnaderna mellan olika delar av kommunerna ökar. 26

26 Vi börjar också bete oss annorlunda och se omvärlden på ett nytt sätt. Självförverkligande har blivit ett nutida mantra. Mycket handlar om att förverkliga vårt eget livsprojekt, bygga det egna varumärket. Parallellt med individualiseringen ser vi en tilltagande kommersialisering, eller marknadifiering. Privata aktörer blir allt mer aktiva inom områden där antingen den offentliga sektorn eller föreningslivet tidigare varit ensamma. Och på marknaden finns inte föreningar med medlemmar utan säljare och kunder. Som kund känner jag oftast ingen lojalitet och har heller ingen större möjlighet att påverka tjänsten eller varan. Jag får det jag köper och om jag inte är nöjd går jag till en annan leverantör. Om det förhållandet flyttas över till en ideell förening innebär det att föreningsdemokratin blir ointressant, i stället för att försöka få till en ändring av det jag tycker är fel eller dåligt går jag bara till en annan förening. Men vi kan också se att den spelplan vi vant oss vid håller på att ritas om av olika myndigheter, utan att det tagits några politiska beslut om att förändra den. Några exempel: Marknadsdomstolen hävdar i ett ärende rörande Svenska Bilsportförbundet att bilsportföreningar som hanterar pengar, vilket alla föreningar gör, och privata tävlingsarrangörer är att betrakta som likställda företag på en gemensam marknad. Detta gäller oavsett föreningarnas storlek och om pengarna bara kommer från medlemsavgifter och endast används i den egna verksamheten. Konsumentverket hävdar i ett ärende rörande Friskis&Svettis i Göteborg att medlemskapet är att betrakta som ett kund/leverantörsförhållande och likställer därmed 27

27 den ideella föreningen Friskis&Svettis med privata gymägare. Livsmedelsverket menar i sina föreskrifter kring livsmedelshantering att alla organisationer som hanterar mat, även ideella föreningar som säljer korv på matcher eller amatörteatergrupper som serverar kaffe och bullar i pausen, är att betrakta som livsmedelsföretag. Fortifikationsverket gör i sin uthyrning av försvarsmark och -lokaler uttryckligen ingen skillnad mellan en orienteringsförening som vill arrangera en tävling och ett större företag som vill arrangera en kick-off för personalen. Österåkers kommun anser sig med hänvisning till Konkurrensverket tvingad att sluta servera skolmat till deltagare i ungdomsturneringar och läger under skolloven för att i stället hänvisa till privata cateringfirmor. Idrottsrörelsen, och hela föreningslivet, har definitivt en egen hemläxa att göra. Även om mycket har utvecklats sedan folkrörelserna föddes runt det förra sekelskiftet är ändå grundstrukturerna i stort sett de samma. Vi måste både se över verksamhetens innehåll och vitalisera våra arbetsformer för att bättre svara mot människors behov och önskemål idag och imorgon. Samtidigt måste vi vara vaksamma så att vi inte i en allmän anpassningsiver förändras till något helt annat, vi måste värna om den kärna som utgör vårt existensberättigande. Men myndigheternas agerande försvårar det arbetet. Om idrottsföreningarna jämställs med privata företag tvingas de också anpassa sin verksamhet till regelverk som är skrivna med helt andra utgångspunkter. Regelverk som inte är 28

28 anpassade till organisationer som tar gemensamma beslut efter demokratiska processer, som bygger på ideella insatser och som inte strävar efter vinst utan lägger allt eventuellt överskott på att utveckla verksamheten. Med bakgrund av detta har jag tillsammans med ordförandena i sex andra paraplyorganisationer inom civilsamhället fört fram tanken om en parlamentarisk utredning om civila samhällets förutsättningar. Utredningen ska syfta till att, i nära samverkan med civilsamhällets organisationer, lägga fram förslag om hur ideella föreningarnas särart och ställning kan hävdas i förhållande till relevant lagstiftning. Jag är övertygad om att du som minister för civilsamhället vill värna det svenska föreningslivet och dess roll i den svenska demokratin. Idag går dessvärre utvecklingen åt motsatt håll, och det går ganska snabbt. Det krävs handling för att den fastslagna politiken också ska få genomslag i den faktiska verkligheten. Myndigheternas uppgift är att tolka och praktiska gällande lagstiftning. Om de gör det på ett sätt som står i strid med lagstiftarnas intentioner måste lagarna förtydligas. Det kan bara du och dina kollegor i regering och riksdag göra. I grunden handlar det om vilket Sverige vi vill ha. Ska det även i framtiden finnas utrymme för att människor av egen kraft förenar sig för att driva gemensamma intressen och frågor? Ska det finnas en plats för gemenskap, skapad av medborgarna själva, över sociala, etniska och åldersmässiga gränser? Ska det finnas egna vägar för människor att kanalisera sitt ideella engagemang för andra? Vi svarar säkert båda ja på de frågorna. Men då måste vi också hjälpas 29

29 åt att forma den framtiden. Det handlar om att vårda och utveckla vårt gemensamma kulturarv föreningslivet! Med vänliga hälsningar Karin Mattsson Weijber Ordförande Riksidrottsförbundet 30

30 Avsändare: Rebecka Prentell Sverok Norra Oskarsgatan 27A Linköping Hej Maria! Hoppas allt är bra med dig och att du trivs som ungdomsminister och minister med ansvar för civilsamhällets politik. Jag skriver till dig som lite av båda. Här i det unga civilsamhället har vi nämligen en hel del att brottas med som jag tänkte berätta om för dig. Det jag tänkte skriva om är det här med att ha personal i ett ungdomsförbund. Hos oss på Sverok har vi ungefär 10 anställda som jobbar med allt från kommunikation till ekonomi och systemutveckling. Vi har snackat lite under våren och sommaren med en annan ungdomsförening som ligger nära oss verksamhetsmässigt och funderat på om det 31

31 är så att vi skulle kunna dela på en del personal. De skulle behöva hjälp med vissa grejer som vi är experter på, och vi vill hjälpa dem. En slags win-win där alla blir glada. Tyvärr blev det inte så i det här fallet, utan ganska tidigt i diskussionen insåg vi att vi var på väg med stormsteg in i det stora Moms-träsket. Om vi skulle låna ut personal en dag i veckan så måste vi lägga på moms. Och plötsligt är inte lika mycket vunnet, utan den lösningen som skulle förenkla för vår systerförening blir dyr och krånglig. För oss blir det mer administration. För dem högre kostnader. Vilket är jättesynd! Civilsamhället som har så begränsade resurser skulle ju verkligen behöva samarbeta mer för att få medlen att räcka längre, men idag är varje förbund är sin egen ö och gemensamma lösningar och samarbeten backar man från. Vi kan också uppleva att arbetsbelastningen är olika stor under olika delar av året. Hos oss är två tunga tider under året tiden för statsbidragsansökan i september och vårt årsmöte i november. Då är det alle man på däck som gäller och vi skulle gärna plocka in extra personal för att hinna med allt som ska göras. Andra tider på året är det naturligt mindre att göra än i de här väldigt intensiva perioderna. För andra förbund ser det ut på liknande sätt. Att ha möjlighet att låna ut sin personal under tider när vi har mindre att göra och kunna plocka in personal när vi står på arbetstoppar vore ju ett lysande sätt att lösa detta för oss och för andra. Men momsen hindrar oss från att tänka den tanken, det blir för dyrt. Övertid och stress blir resultatet när vi bestämmer oss för att bita ihop och köra ändå, trots att vi är för få. Vi är inte ensamma om att ha funderat på hur momsen påverkar civilsamhällets möjligheter att samarbeta. Jag pratade lite med Riksidrottsförbundet om det här och de 32

32 berättade om sitt projekt ÅSA som handlade om föreningspooler. Det vill säga när flera föreningar på lokal nivå som går ihop för att de alla har ensamarbetare som behöver ett kollegialt sammanhang och framför allt daglig arbetsledning. I det projektet kom de fram till att fem föreningar tyvärr inte kan få 20 procent arbetsledning var för 100 procent av personalkostnaden. Om allt ska gå rätt till så måste man lägga på 25 procent moms. Samma läge som vi sitter i alltså ungefär. Därför skriver jag nu till dig som ju faktiskt har möjligheten att hjälpa oss att röja fram en enklare stig genom det där snåriga moms-träsket. Tänk om vi kunde göra på ett annat sätt? Tänk om vi som är ungdomsorganisationer (och andra allmännyttiga föreningar också) kunde dela på personalkostnader utan att det blir momspliktig verksamhet? Då kunde man till exempel låna ut sin ekonom till en annan organisation som behöver hjälp med bokföringen, säg två dagar i veckan, i stället för att tvingas dra ner på tjänsten till deltid. Och för den andra föreningen blir det till samma kostnad som för att hitta en person som bara vill jobba två dagar i veckan. De slipper också rekrytera någon som bara vill jobba 40 procent, vilket inte är det lättaste. På LSUs ungdomspolitiska forum, en konferens om ungdomspolitik, blev det lite snack om det verkligen är så att det har blivit mindre pengar till ungdomsförbunden eller inte. Oavsett vad man kommer fram till som svar på den frågan är det ju så att antalet organisationer ökar stadigt varje år och effekten blir att pengarna per organisation minskar. Och med den nya modellen för fördelning gynnar man små organisationer med upp till 3000 medlemmar och 10 föreningar lokalt, det vill säga ganska små nationella 33

33 förbund som på sin höjd kan ha 2-3 personer anställda. Jag tror att det särskilt är en lösning som gynnar just små förbud som kan gå ihop med andra förbund och dela på vissa tjänster, som kommunikatörer, kanslichefer, administratörer eller annat. Nu vet jag att undantag från momsplikt är knepigt och särskilt med allt som händer i EU som rör för ideella föreningar och moms. Men det tror jag att du har många medarbetare på Regeringskansliet som kan reda ut, vad som är möjligt att få igenom under rådande förutsättningar. Att lyfta bort momsen är en naturlig första tanke, kanske finns det ännu häftigare lösningar som skulle gynna samarbetet och öka flexibiliteten för ideella föreningar ännu mer? En helt egen anställningsform för ideell sektor, föreningskontor där alla föreningar plockar personal i stället för delar av offentligt stöd? Det finns säkert många lösningar där ute om vi vänder och vrider på problemet. Idén är alltså att momsbefria ideell sektor på tjänster utförda av anställd personal i en annan ideell förening. Jag tror inte att det här görs i så stor utsträckning idag, så minskade statsintäkter borde inte vara en klämmande sko. Tvärt om skulle ideella organisationer kunna samarbeta mer och få kakan som fördelas mellan oss att räcka längre när vi kan gå från många ineffektiva deltider till gemensamma heltider. Ensamarbetare kan gå ihop och föreningar kan anställa arbetsledare utan att få ett momspåslag, bara för att man gör det tillsammans med andra. En helt ny typ av tjänster som skulle skapa jobb i ideell sektor, öka tryggheten för de anställda, öka flexibiliteten för organisationerna och göra föreningslivet så mycket bättre. 34

34 Det var allt från mig! Ha det fint! /Rebecka Prentell Ordförande i Sverok 35

35 36

36 Avsändare: Anna- Karin Andersson Ideell kulturallians c/o Sveriges Hembygdsförbund Box Stockholm Bästa Maria Arnholm! Jag heter Anna-Karin Andersson och arbetar för en samarbetsorganisation på kulturområdet, Ideell kulturallians. Organisationen är relativt nybildad och verkar för att synliggöra de stora kulturella samhällsinsatser som görs av organisationernas medlemmar. Ideell kulturallians bildades delvis på grund av att organisationerna saknade politiska strategier för hur den ideella kultursektorn skulle stimuleras, stöttas och utvecklas ur ett regionalt och nationellt 37

37 perspektiv. När det 2010 kom ett förslag på en ny reform på kulturområdet kultursamverkansmodellen - uppstod ytterligare behov av att samverka. I den nya modellen utpekas civilsamhället att ha en roll, som samrådspart, i framtagandet av regionala kulturplaner. Mycket av vårt arbete fokuserar på att skapa förutsättningar för föreningslivet att delta i samråden. Jag vill dela med mig av några funderingar om de utmaningar som samrådet eller dialogen mellan föreningslivet, offentlig förvaltning och politiken, ger. En stor del av min arbetstid går ut på att få ideella ledare i regionala kulturföreningar att delta och engagera sig i de lokala och regionala samråd som förs inom kultursamverkansmodellen. Jag försöker övertyga dem om vikten av att delta. Jag säger att mötena kommer generera någonting tillbaka, som bättre villkor eller ett ökat inflytande. Detta gör jag för att jag tror på idén om kraften och möjligheten i ett gott möte. Men det finns tveksamheter. Varför då? Är det otydligheten? Att det ibland skapas så informella samrådsprocesser att vi inte ser att sätta gränserna mellan våra olika roller. Svårigheter uppstår med att förstå och se var de offentliga, privata och föreningslivets intressen ligger. Behov finns att reda ut våra olika roller, vem och vad representerar vi, på vems villkor och vems tolkningsföreträde. Är det rimligt att förutsätta alla kan delta i samråden? Nej, alla är inte intresserade, har kunskapen, vill, kan, förstår eller ens vet om att samråd förs. Men alla bör ges chansen att välja i vilken utsträckning man önskar engagera sig. 38

38 I samråden saknar jag bristen på konkretion, många tycks föras utan att ha något egentligt syfte. Risken är att förväntningarna på mötet går isär. Utan ett tydligt innehåll är det lätt att tro att vi ser samma saker och att vi går mot ett och samma mål. Målet för politiken för det civila samhället är att villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras. Detta ska ske i dialog med det civila samhällets organisationer. En av principerna i propositionen En politik för det civila samhället handlar om dialog och svarar på varför den ska föras och hur den är tänkta att användas. På kulturområdet blev det ingen dialog. Det blev ett samråd och föreningslivet skulle få möjlighet att tycka till om redan fastlagd politik. Under några år har det arbetats intensivt med kultursamverkansmodellen. En modell som innebär en förskjutning av ansvar till regionerna över fördelning av statliga medel till sju utpekade områden och ett ökat ansvar för att de kulturpolitiska målen uppfylls. I samverkan med kommuner och i samråd med kulturlivet och civilsamhället ska regionerna vart tredje år arbeta fram sin egen kulturplan. Tanken med kulturplanen är bland annat att fler ska ges möjlighet att delta i kulturpolitikens utformning och att öka det regionala engagemanget för kulturpolitiken. Reformen har av förklarliga skäl gett upphov till att en mängd samtal förts med det civila samhället i form av samråd. En fördel med kultursamverkansmodellen är att det faktiskt går att bedöma om samråden lett någonstans genom att det finns en kulturplan att läsa. Jag läser planer och ställer frågor till våra medlemmar, följer processen. Jag är intresserad av att veta om föreningarna fått ett ökat inflytande på 39

39 kulturpolitikens utformning. Har samråden lett vidare till konkreta förslag för våra verksamheter? I fem regioner har jag speciellt undersökt samråden. Genom att granska mötesprotokoll och inbjudningar och koppla det till kulturplanerna går det att se i vilken utsträckning samråden haft betydelse för vad som står. Jag har fått en bild av vilka som blivit inbjudna, var man träffats, vilka frågor som diskuterats, vilka förslag och idéer som förts fram och vilka som varit där. Resultatet är nedslående därför att samråden haft mycket liten betydelse för skrivningarna i planerna. Det betyder inte att civilsamhället inte funnits beskrivet i planerna, men det går inte att koppla till samråden. Att skriva remisser tycks ha haft större betydelse för föreningslivet. Reformen är ny och har inneburit att stora förändringar tvingats ske under kort tid. Det finns en välvilja till att mötas både hos våra föreningsföreträdare och tjänstemän i kommuner och i landsting. Det råder en stämning av tillförsikt men som är rätt skör. Det är därför viktigt att samråden nu måste ges relevans om inte all legitimitet för den nya reformen ska försvinna. Kvalitén på samråden behöver öka för att kunna utvecklas till dialoger där politiken leds vidare. Jag förvånas över är hur vi kan ha en civilsamhällspolitik som bygger på principer som inte inbegriper hela civilsamhället utan bara delar av det. Den bygger på överenskommelser som är gjorda först på sociala området och sedan på integrationsområdet. Rådet vi får från ditt departement är att använda civilsamhällspolitiken som ett redskap i vårt lobbyarbete. Ideell kulturallians tillhör kulturområdet och arbetar utifrån de kulturpolitiska målen 40

40 med kulturverksamhet men vi är också del av civilsamhället och bör därför fullt ut omfattas av politiken. Det finns ingen princip om dialog för oss på kulturområdet att luta oss mot. Inga principer alls. Kulturföreningarna är knappast de enda som står utanför och i praktiken inte berörs. Det finns en vagt formulerad önskan om att beslutsoch beredningsprocesser inom alla olika områden ska omfattas. För oss kulturaktiva har det inneburit ett nytt begrepp - civilsamhället - och ett samråd. För att inte civilsamhällspolitiken ska bli en angelägenhet för några få organisationer och fastna i samtal som inte leder framåt, vill jag föreslå följande: Målet för civilsamhällspolitiken ska omfatta hela civilsamhället. Jag önskar att du tar på dig ansvaret för att integrera målet med civilsamhällspolitiken på alla politikområden. För kulturområdets del önskar jag att målet formuleras i den förordning som rör kultursamverkansmodellen. Samråden och dialogerna behöver breddas, fördjupas och kvalitetssäkras. Formerna för hur civilsamhällets företrädare ska delta i besluts- och beredningsprocesser behöver konkretiseras. Utbildningsdepartementet har tagit fram en handledning för samrådet med det civila samhället. Handledningen är mycket konkret och presenterar utmärkta förslag på hur samråden ska föras. Insikten och kunskapen om betydelsen av fungerande samråd finns på utbildningsdepartementet. Handledningen är tänkt att ge stöd till regeringskansliet i mötet med civila samhället. Vårt behov av kvalitativa samråd finns på den regionala- och lokala nivån och det är där insatserna för att öka kvalitén bör 41

41 ligga. Vi skulle önska att det gjordes en landsomfattande kampanj där våra statliga myndigheter ansvarade för att, i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting och civilsamhället, säkerställa att samråden genomförs så att de öppnar upp för ett ökat inflytande. Bästa hälsningar! Anna- Karin Andersson Ideell kulturallians 42

42 Avsändare: Felix König LSU Sveriges ungdomsorganisationer Gammelgårdsvägen Stockholm Hej Maria! Tack för senast! Det blev ett bra samtal under vår ungdomspolitiska konferens LSU Forum i med en hel del svar på våra frågor, men också nya frågor som väcktes och några vi inte hann gräva så djupt i. En fråga som du tog upp, men vi inte hann prata vidare om, är skolan och dess relation till civilsamhället. Närmare bestämt hur civilsamhället allt oftare stängs ute ur skolan. Du berättade om ett exempel där Sigrid Rudebecks gymnasium stängs efter skoltid vilket gör det svårt för eleverna att engagera sig i skolföreningar. Det har skett ett skifte sedan 2010 och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Idag vill många 43

43 skolor inte ha Sverigedemokraterna i sina lokaler och har därför valt att inte släppa in något av de politiska partierna eller någon del av civilsamhället. Jag vet att ni tittar på dessa problem och att Ungdomsstyrelsen har fått ett uppdrag att se över det, men jag tycker att ni skulle kunna göra mer. Det handlar inte bara om att partierna ska kunna få vistas i skolans lokaler. Det handlar om att möta stora demokratiska utmaningar. Ungas demokratisyn debatterats som ofta utifrån olika studier och andra mer eller mindre välgrundade föreställningar om vad unga vill och tycker. Men unga är en heterogen grupp som inte låter sig samlas kring en gemensam demokratisyn. Jag tror dock att tilltron till demokratin är lägre bland de som har mindre makt i samhället på grund av kön, ålder, etnicitet, funktionalitet, religion, sexualitet, med mera. Demokrati kan bli ett abstrakt begrepp utan innehåll för många unga som inte har möjligheter att påverka samhällsutvecklingen och inte ser sig själva som en del av demokratin. Att vara ung kan vara en anledning till begränsat deltagande, men när flera exkluderande identiteter sammanflätas blir utanförskapet än större. Vi ser växande klyftor mellan människor. Mellan de som har makt över sina liv och sin omgivning och de som är utan, och att allt fler unga ger uttryck för den frustration de bär på i destruktiva former. Det finns en plats som alla unga människor någon gång i sina liv vistas, och som har ett demokratiskt uppdrag skolan. Jag tycker skolledningar runtom i landet borde ta sitt uppdrag på större allvar och göra mer av det. Jag vet att det finns många krav på skolan och många som har åsikter om vad som görs och inte görs. Och här kommer en till. Men 44

44 vad kan vara viktigare än skolans demokratiska uppdrag, särskilt i dessa tider? Den som bara får läsa om demokrati och prata om det utan att utöva verklig demokrati på något sätt kommer inte heller förstå hur det faktiskt går till och vad det verkligen innebär. Jag tror också att ett starkare samarbete mellan skolan och det civila samhället skulle vara mer avlastning än belastning. Till att börja med måste civilsamhället släppas in i skolan, både på och efter skoltid. Det är orimligt att elever idag oftare lär sig om hur man driver ett företag än hur man driver en förening, grunden i det demokratiska samhället. Civilsamhället borde vara på plats i skolan och berätta om sin verksamhet i syfte att engagera fler i föreningslivet, men också att öppna skolans lokaler för föreningsverksamhet efter skoltid. Något vi ser att allt fler kommuner blivit sämre på de senaste åren. Om rektorer är oroliga över att tvingas släppa in Sverigedemokraterna och andra odemokratiska rörelser, borde de helt enkelt läsa skolans demokratiska värdegrund en gång till. Skoldemokratin behöver förbättras och fördjupas på många håll. Elevrörelsen arbetar mycket med detta, som du vet. Det ser självklart olika ut i olika delar av landet, men det finns många problem med bristande inflytande för eleverna i många skolor. Med ett större inflytande över skolgången kommer intresset för skolan att öka och vilja att fullfölja sin utbildning på bästa sätt att växa. Civilsamhället borde även inkluderas i undervisningen och fungera som exempel på praktisk demokrati. Det saknas praktisk demokratiutbildning i skolan idag. Civilsamhället skulle kunna fylla detta tomrum och visa för eleverna hur demokrati verkligen utövas. Inte minst genom att använda 45

45 flera av de demokratimetoder och modeller som finns i civilsamhället i undervisningen. Även undervisningsmetoder och pedagogik kan hämtas från civilsamhället. Många unga människor går varje från skolan till ideella organisationers aktiviteter på fritidsgårdar, fotbollsplaner, skateparker, eller i föreningslokaler när skolklockan ringer ut. Ett närmare samarbete mellan skola och civilsamhälle kan underlätta att ge unga människor det stöd de behöver genom att samordna insatser och utgöra ett starkare skyddsnät för de som annars faller igenom. Om en elev inte är i skolan, kan civilsamhället fånga upp denna individ och genom kontakt med skolan finna lösningar på problemen. Det skapar i förlängningen ett samhälle som håller ihop bättre. Att göra allt detta till verklighet är en lång process som kräver många olika politiska beslut. Ett första steg är att civilsamhällets deltagande skrivs in i läroplanen. Jag antar att du då behöver ta hjälp av din partikollega Jan, så visa gärna det här brevet för honom också. Jag uppmanar dig Maria, att bidra till att vi kan ta det här första steget och bidra till att civila samhället får en större roll i skolan. Det skulle stärka både civilsamhället, skolan och demokratin. Vänliga hälsningar Felix König Ordförande LSU Sveriges ungdomsorganisationer 46

46 Avsändare: Göran Pettersson Forum Idéburna organisationer med social inriktning Hantverkargatan 3F Stockholm Hej Maria Jag tror att du som liberal litar på människors fria val att gå samman i föreningar och att de allra flesta av dem gör bra saker för vårt samhälle. Och det finns ju mycket att jobba med. Jag tänker till exempel mycket på allt det som sker kring människor på flykt och hur vi i Sverige lyckas eller ibland misslyckas med att ta emot dem. Jag jobbade för ett antal år sedan som chef för Röda Korsets flyktingförläggningar där vi försökte skapa en miljö som byggde just på de enskilda personernas val och drivkrafter. Vårt credo var att dessa människor hade många egna 47

47 resurser som vi ville bygga på. Detta trots att många av dem hade svåra upplevelser med sig. Jag är övertygad om att vi lyckades ganska bra med det just för att vi inte var en del av staten, utan var en fristående förening. Den kraften som ligger i att föreningar och organisationer gör saker har potential i många andra samhällsutmaningar. Därför tror jag också att du som ansvarigt statsråd vill stödja den utveckling av Arvsfonden som Forum föreslår. För att göra en lång historia kort kan en säga att förslaget går ut på att Arvsfonden ska få nya förutsättningar av politiken så att de kan fördela en avsevärt större andel av de pengar som kommer in till fonden varje år. Som du vet så fördelar fonden inte tillnärmelsevis alla de pengar som kommit från arv runt om i landet. De senaste åren har Arvsfonden endast delat ut hälften av sina tillgängliga medel samtidigt som deras tillgångar har ökat med 60 procent. Vid förra årsskiftet uppgick tillgångarna till så mycket som 5,4 miljarder kronor. Här finns med andra ord en outnyttjad resurs som borde användas till att stödja nytänkande ideella initiativ som ska möta de framtida samhällsutmaningarna. Grundidén med fonden har ju alltid varit att pengarna från dessa arv ska kunna göra nytta i samhället och utifrån den grundidén har ju fonden ändrats ett antal gånger för att följa med sin tid. Och nu är det dags igen att göra det! Sverige är ju nästan (förutom Island och vad det verkar snart Norge) världsunikt genom att ha en Arvsfond. Det är en del av det svenska arvet som vi verkligen ska vara stolta över. Det hänger så väl samman med att folket är delaktigt i sin egen utveckling, i att lösa sina egna problem och utmaningar, att gå samman för att åstadkomma mer än vad varje enskild person klarar själv! Insikten att det behövs pengar för att 48

48 driva detta förändringsarbete är gammal. Men den är ju ändå modern! Det behövs många vägar för att göra vårt samhälle varmt, dynamiskt och motståndskraftigt i kris. Tekniskt kan en göra denna förändring på flera olika sätt och vi har tittat på några olika alternativ. Vårt förslag är att pengarna inom Allmänna Arvsfonden omfördelas och fondens uppdrag utvidgas. Hälften av kapitalet och intäkterna skulle då kunna riktas till organisationer och initiativ som faller utanför de traditionella ramarna för hur ideellt engagemang kanaliseras. Arvsfondens medel bör därmed kunna tilldelas ideella initiativ som spänner över olika sektorer, sakfrågor och organisationsformer med särskild fokus på initiativ som direkt bidrar till välfärd och ett långsiktigt hållbart samhälle. Jag hoppas att du vill vara med i en öppen och bra process där vi i dialog landar i på vilket sätt fonden bör ändras för att kunna vara den riskkapitalist för det civila samhället som vi vill att den ska vara. Det vore ju också väldigt bra om du kunde ta initiativ tillsammans med till exempel dina statsrådskollegor Göran Hägglund och Maria Larsson. Till exempel kan ni bjuda in de kommuner som inrättat sociala investeringsfonder för att undersöka hur de på bästa sätt kan maximera effekten av de pengar som frigörs för civilsamhällets utveckling. Men tänk då på devisen som Tillväxtverket har i sin skrift till kommunerna om de sociala företagen, Att stödja utan att styra. Hur kan den devisen få genomslag också här? Hur kan andan från den nationella och de regionala och lokala överenskommelserna slå igenom, där respekt för den andres identitet och uppdrag och vilja till ömsesidighet, är kungstankar? 49

49 Anledningen till att jag tar upp detta här, är att vi verkligen inte vill se samma utveckling i Sverige som till exempel i England där den sittande regeringen tydligt säger att de avser att ersätta bidrag med köp av tjänster, att de inte bryr sig om de processer som föreningslivet driver, utan bara bryr sig om mätbara resultat. Vi ser det som en politik som inte alls förstår att det civila samhället har en särart. De engelska organisationerna varnar nu för att de håller på att förlora sin identitet, sina möjligheter till att vara en självständig kraft för utveckling. Arvsfonden bidrar redan idag till att utveckla det civila samhället. Men för att möta framtidens ekonomiska och sociala utmaningar behöver nya idéer födas. Arvsfonden, speciellt med den nya inriktning som Forum föreslår, kan vara en del av den sammantagna utveckling som vi vill se, där de konkreta förutsättningarna för civilsamhällets organisationer är gynnsamma, och speciellt om andra delar av politiken också drar åt samma håll. Med vänlig hälsning Göran Pettersson Generalsekreterare för Forum idéburna organisationer med social inriktning 50

50 Avsändare: Maria Ros Jernberg FRII Frivilligorganisationernas Insamlingsråd Skeppsbron Stockholm Hej Maria, Kommer du ihåg vad du gjorde den 1 januari 2012? Det var en viktig dag och jag och många med mig firade. Då fick Sverige, som i princip det sista landet i EU, ett system för avdragsrätt för gåvor. Ett kvitto på att människors individuella engagemang och möjlighet att ge till ideella ändamål är viktigt. Viktigt för demokrati, välfärd, miljö och utveckling. Vi firade att ett första steg, ett viktigt steg, äntligen hade tagits men ska jag vara riktigt ärlig så blev firandet faktiskt lite halvdant eftersom det också bara var ett halvt steg som togs. För lika glada som vi var över att 51

51 äntligen ha fått en efterlängtad reform, lika ledsna var vi över de stora begränsningarna i systemet. Jag vet att skattefrågorna egentligen inte ligger på ditt bord. Men det här är en fråga som rör finansiering av det civila samhället. Det handlar om att underlätta för den enskilda medborgaren att göra gott och stödja ideella organisationers arbete. Det handlar också om att ta ett helhetsperspektiv på det civila samhällets finansiering. Därför hoppas jag, och FRIIs medlemmar, att du ska driva på arbetet för att få en fungerande avdragsrätt för gåvor. Vi har ett förslag på hur det skulle kunna se ut. Men först vill jag förklara vad det var som blev fel. Grunden för den ideella sektorn och styrkan är att här får vi som enskilda individer utrymme för att engagera oss i de frågor vi tycker är viktiga. Engagemanget ser olika ut från individ till individ och det ska det få göra. Den ideella sektorn finns tillgänglig för alla. Den ideella sektorn skapar också kreativa lösningar på behov som vi medborgare upplever som mest angelägna. Det är bredden av olika ändamål och engagemang och samverkan mellan dessa som bäddar för en bred samhällsnytta. Det känns därför paradoxalt att riksdag och regering pekar ut viss verksamhet vetenskaplig forskning och hjälpverksamhet bland behövande (där Skatteverket gjort tolkningen att det handlar om ekonomiskt behövande) som viktigare än annan. För det är så det uppfattas när det enbart är den typen av verksamhet som är godkänd för skattereduktion. Det här går emot själva grunden för det ideella engagemanget. Att man sedan styr givandet, och därmed verksamheten, tillbaka till ett begränsat fokus mot insatser av akut ekonomisk natur gör reformen än mer olycklig. Långsiktigt verkande insatser 52

52 behövs för att komma åt roten till problemen. Så arbetar idag också de flesta ideella organisationer. Men med nuvarande regler premieras inte sådana insatser annat än inom forskning. De negativa konsekvenserna riskerar därför att på sikt motverka reformens grundsyfte. Du hör ju hur konstigt det låter när vi säger att det är okej med en avdragsrätt för gåvor till akut hjälpverksamhet, men inte till förebyggande arbete. Beslutet om begränsningar av vilka ändamål som kan godkännas som gåvomottagare känns godtyckligt snarare än genomtänkt, bakåtsträvande snarare än utvecklande. Det riskerar helt enkelt att vrida klockan bakåt. Bakåt till ett samhälle där vi enbart hjälper dem som redan är utsatta, ett samhälle där vi inte arbetar förebyggande och utvecklande. Och en sådan utveckling vill vi väl inte ha? FRIIs uppfattning är att det var ekonomiska skäl, och inte ideologiska skäl, som gjorde att regeringen ville styra vilken typ av ideell verksamhet som ska stödjas. Det handlar i huvudsak om att man tror att det blir för dyrt att ta med alla former av ideell verksamhet. Men i praktiken går det inte att komma ifrån att staten har pekat ut ett antal ändamål som viktigare än andra. En signal som går stick i stäv med det ni sagt i er regeringsförklaring, nämligen det att låta det civila samhällets gemenskaper utvecklas i enlighet med sin särart. Som du kanske förstår är det just det här med vilka ändamål som godkänns för skattereduktion som bekymrar mig och FRIIs drygt 140 medlemsorganisationer. Men det finns en begränsning till i det nuvarande systemet som har potential att slå väldigt fel. Och det handlar om beloppsgränserna. Idag är det alltför många givare som inte kan utnyttja möjligheten till avdragsrätt för gåvor. De ger långt under 53

53 200 kronor per gåva, som idag är den nedre gränsen, och har därmed aldrig möjlighet att få något skatteavdrag. Att ge är att få känna stolthet och delaktighet och den möjligheten ska inte vara förbehållen de med viss inkomst. Alla ska ha möjlighet att ge och fler ska stimuleras att göra nytta för samhället. En avdragsrätt som är utformad så att den stöttar en bred folkfilantropi kan bidra till detta. Givande leder ofta till ökad medvetenhet om viktiga frågor och kan bidra till att öka den allmänna kunskapsnivån om situationen i vårt eget land och runt om i världen. Så hur skulle det kunna se ut? FRII har två konkreta förslag. Två steg till en fungerande avdragsrätt för gåvor. Det första steget är att godkänna fler ändamål för skattereduktion för gåvor. Jag vet att det finns ett förslag i den senaste budgetpropositionen om att göra vissa förändringar och förhoppningsvis blir det förslaget verklighet redan från 1 januari Det är ett jättebra steg i rätt riktning, men det räcker inte. Även med den förändringen kommer vi att stå inför det faktum att skattereduktion för stöd till offer för miljö- och naturkatastrofer kan godkännas, men stöd till verksamhet som syftar till att bekämpa miljöförstöring och förebygga miljö- och naturkatastrofer är inte avdragsgillt. Avdragsrätt för gåvor till stöd för enskilda kvinnor som drabbats fysiskt och psykiskt av omskärelse kan godkännas. Men vill man vara med och förhindra att unga tjejer omskärs ska det ske utan avdragsrätt. Listan på exempel som visar att begränsningen i dagens system skapar inkonsekvens går att göra lång. Alldeles för lång. FRIIs förslag är därför att alla allmännyttiga ändamål, definierade i enlighet med den moderniserade skrivning som 54

54 lades fram i budgetpropositionen hösten 2013, ska vara föremål för skattereduktion för gåvor. Det andra steget handlar om beloppsgränserna. Många av FRIIs medlemsorganisationer vittnar om att de begränsningar som införts kring beloppsnivåer gör att många givare står helt utanför. I många organisationer ligger genomsnittsgåvan per gång runt 100 kr. Idag räknas bara gåvor på 200 kronor per gång och däröver in i skattereduktionen, vilket gör att många givare diskvalificeras. För många givare är steget för stort att gå från en gåva från 100 kronor till 200 kronor, även om man skulle få en skattereduktion. Om man tittar på det genomsnittliga givandet per år så är uppskattningen att det ligger runt 1000 kronor per person. Men för att kunna utnyttja skattereduktion för gåvor krävs att man kommer upp i minst 2000 kronor på ett år. Även denna beloppsgräns stänger med andra ord dörren för en mängd givare. Min och FRIIs uppfattning är att en väl fungerande avdragsrätt inkluderar många människor, snarare än att den exkluderar de som inte har möjlighet att ge mycket. En sänkning från minimum 200 kronor per gåva till 150 kronor per gåva släpper in fler och det finns också ett incitament för alla de givare som idag ger runt 100 kronor per gåva att höja till 150 kronor. På så sätt höjs den genomsnittliga gåvan och intäkterna till de ideella organisationerna skulle öka. FRIIs förslag är därför att ändra beloppsgränserna. Sänk gränsen från 200 kronor per gåva till 150 kronor per gåva och sänk lägsta belopp per år från 2000 kr till 1500 kr. Maria, jag hoppas att du ser potentialen i det här förslaget. Jag hoppas att du vill vara med och driva fram en fungerande avdragsrätt för gåvor. I andra länder där man har 55

55 fungerande system ser vi att skatteincitament ökar viljan att skänka pengar och med mer pengar till de goda ändamålen kan mer viktig verksamhet utföras. De förändringar vi föreslår skulle innebära att en på sikt olycklig styrning av ideella verksamheters ändamål kan undvikas och att fler människor skulle få möjlighet att utnyttja möjligheten till skattereduktion. Det skulle vidare innebära en ökad mångfald och i förlängningen ett samhälle som uppmuntrar sina medborgare till att dela med sig till goda ändamål och delta i samhällsutvecklingen. Jag och FRIIs medlemmar ser fram emot att snart få fira att hela steget tas. Att vi får ett fungerande system för avdragsrätt för gåvor. Och du är varmt välkommen att fira med oss. Förväntansfulla hälsningar Maria Ros Jernberg Generalsekreterare, FRII Frivilligorganisationernas Insamlingsråd 56

56 Avsändare: Lars Pettersson Famna Box STOCKHOLM Hej Maria, Jag befinner mig på Skommerudden i Bergslagen. Det är långt från min vardagliga vistelseort i Stockholm city, nära den breda rikspolitikens alla aktörer. Här, där arbetslösheten är hög och kommunens framtid ifrågasatt, märks de politiska besluten av på ett mer direkt sätt. Svenskt föreningsliv har under många år varit min arena, och är det fortfarande. Jag har verkat lokalt, regionalt och nationellt. Som aktiv medlem, förtroendevald eller anställd. För mig är civilsamhällets betydelse påtaglig, både som 57

57 demokratisk kanal och för att möta människors behov, intressen och drömmar. Ett exempel som ligger mig nära är när lärare, elever, föräldrar och anhöriga för en framgångsrik kamp för att få behålla Adolf Fredriks musikskola i Stockholm. Ett annat är åren med Amnestygruppen (nr 132) och arbetet med att nå politiker och myndighetspersoner i diktaturer kring en politisk fånges liv. Ett tredje är åren med Svenska Röda Korset och Stensunds folkhögskola. Två organisationer som sedan många bedriver utbildning, sociala tjänster och Röda Korsets fall även hälso- och sjukvård. Kalla det gärna ett folkrörelseföretagande - eller ett idéburet företagande, som arbetar med god kvalitet, på tydlig värdegrund och där ett eventuellt överskott (vinsten) återinvesteras i verksamheten. Mina tankar dagar idag kretsar kring hur ni som är politiskt ansvariga kommer att förhålla er till de allt tätare rapporterna och artiklarna i media om effekterna av den kommersiella affärslogiken inom vård, skola och sociala verksamheter. Det är tre mycket centrala samhällsområden, som berör oss alla och som engagerar stora delar av civilsamhället. Ni kommer snart att få ta ställning till förslag från några viktiga utredningar. En är Finansdepartementets utredning av ägarprövning och mångfald av offentligt finansierade välfärdstjänster. En annan är upphandlingsutredningen och en tredje friskolekommitténs rapport. Civilsamhället med dess mångfald av föreningar, folkrörelser, stiftelser, kooperativa verksamheter och nätverk har under senare år tagit plats i det politiska samtalet på ett nytt sätt. Den regering du tillhör har tagit flera initiativ till både utredningar och samtal, ja till och med gjort 58

58 överenskommelser om idéburna organisationers roll och betydelse. Inte minst på välfärdsområdet men inte bara där. Ändå upplever jag det som om ni tvekar att gå vidare och omvandla centrala förslag och insikter till praktisk politik. Det är som om ni inte riktigt vågar låta de djupa, breda och mångåriga erfarenheterna från civilsamhällets verksamheter, såsom Stockholms Sjukhem, Bräcke Diakoni, Stadsmissionerna, HSB Omsorg, Stora Sköndal, Psoriasisföreningarna, Skyddsvärnen, Selenekollektivet och många, många andra, ligga till grund för ett fortsatt reformarbete trots den uttryckta önskan om ökad mångfald. Vi vet ju också att i många andra välfärdsländer har de idéburna organisationerna en tydligare och mer omfattande ställning. Jag hoppas att du och dina ministerkollegor ser de idéburna verksamheterna som varje dag, året runt verkar inom den svenska välfärdssektorn, stabilt, långsiktigt och med hög kvalitet. Uthålligt, seriöst, innovativt och med återförande av överskott. Är inte detta vad ni söker efter? Är inte detta vad som avses, till exempel i direktiven till ägarprövningsutredningen? En framtid där civilsamhällets organisationer har en annan betydelse inom vård, skola och sociala verksamheter förutsätter politiska beslut av det slag som bland annat Överenskommelsen, civilsamhällespropositionen, välfärdsutvecklingsrådet och ägarprövningsutredningen har ringat in. Det finns många delar att foga samman till en samlad politik, en nationell handlingsplan. Man kan säga att i Sverige finns en bred praktisk erfarenhet av idéburna verksamheter inom välfärdsområdet. De har ett starkt stöd 59

59 hos allmänheten. För att nå en annan volym och skapa en verklig mångfald krävs nya politiska beslut. Om detta talade vi med dig på Famnas årsmöte Här och nu vill jag lägga ett förslag av avgörande betydelse för en sådan samhällsutveckling. Det handlar om kapitalförsörjning, tillgång till investerings- och utvecklingskapital. Frågan är identifierad i både utredningar och forskningsrapporter. Inte bara i svenska utredningar utan också i EU-kommissionens rapport kallad Social Business Initiative. Vi behöver skapa en modell för kapitalförsörjning som passar Sverige. Andra länder har funnit sina lösningar. De bör vi naturligtvis studera och kanske stimuleras av. Men vi behöver göra ett arbete i Sverige med den tydliga och klara uppgiften att lösa just den frågan. I februari presenterar ägarprövningsutredningen sitt betänkande. Jag föreslår att du då tar initiativet till att regeringen tillsätter en grupp experter med uppgift att ta fram konkreta förslag på hur vi löser kapitalförsörjningen för idéburna företag inom välfärdsområdet. De får gärna ges ytterligare ett uppdrag och se över hur vi ska skapa ordning och reda i den politiska ordningen kring på ideella föreningars ekonomiska verksamheter och finansiering. Men den primära uppgiften är kapitalförsörjningen för idéburet företagande inom välfärdsområdet. Ta tillvara det som framkommit i tidigare utredningar. Ge dem tolv månader på sig att komma med konkreta förslag som löser problemet! Det kan vara att skapa en investeringsfond för idéburna verksamheter, det kan vara någonting annat. Gör det som din regeringskollega Göran Hägglund, och alla partiledare i Alliansen, tidigare skrivit om: undanröj hindren för idéburna sektorns företagande. Jag vet att detta är ett 60

60 förslag i en fråga du redan väl känner till. Men den väntar fortfarande på sin lösning. Med bästa hälsningar Lars Pettersson Generalsekreterare Famna 61